Kriminologiska institutionen

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Vad bestämmer vem som är jag? - Ungdomsvård ur ett genusperspektiv C-uppsats i kriminologi Vårterminen 2007 Julia Holm

2

3 Sammanfattning Denna uppsats syftar till att undersöka institutionsvården av unga ur ett genusperspektiv och bygger på intervjuer med en kvinnlig respektive manlig behandlare på en institution för vård av unga. Ungdomarna vårdas p.g.a. sina avvikande beteenden och jag anser att avvikelse alltid är bundet till kön. Med detta menar jag att avvikelse definieras utifrån rådande normer i samhället, men att dessa normer skiljer sig beroende på kön. Således befinner sig ungdomar på institution för att lära sig hur man skall vara och inte vara och detta gör att behandlarnas roller och syn på sig själva kommer att sända budskap till ungdomarna om hur man skall göra genus på rätt sätt. Det jag avsett att undersöka kan delas in i två kategorier. Dels vilka budskap behandlarnas iscensättande av maskuliniteter respektive femininiteter sänder till ungdomarna. Dels hur behandlarna skildrar flickorna och pojkarna i intervjuerna. Mina centrala frågeställningar i studien har varit: - Hur bidrar institutionsvården av unga till att skapa och reproducera vissa genusnormer och vilka är dessa? - Vilka femininiteter/maskuliniteter premieras? Jag utgår i denna uppsats från feministisk poststrukturalism samt Foucaults makt- och disciplineringsbegrepp. Detta innebär kortfattat att jag ser på individen som skapad genom de diskurser som finns närvarande i hennes omgivning, men också att hon skapar sig själv genom ett diskursivt agentskap som innebär att hon kan göra val inom de diskurser som hon omges av, genom att ta upp dem eller göra motstånd mot dem. I min analys framkommer en bild av flickor som avvikande i sin sexualitet där deras problem kan sägas förklaras utifrån en psykopatologisk diskurs, till skillnad från pojkarna vars problem beskrivs som sociala till sin karaktär. Bilden som ges av behandlarna är att kvinnan representerar känslomässighet och omvårdnad, medan mannen representerar ordning. Uppsatsen avslutas med en diskussion där jag reflekterar över hur såväl bilderna av ungdomarna som behandlarnas iscensättande av genus kan tänkas reproducera olika genusnormer i samhället och vilka bilder som framträder kring hur en kvinna respektive man bör vara.

4

5 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte Bakgrund Rättsliga grunder för institutionsplacering av unga Behandlingsmetoder Behandlingshemmet Tidigare forskning Flickor och pojkar på institution ett könsperspektiv på vården av ungdomar En skikkelig gutt Barnevern som seksuelt samfundsvern eksemplet Bjerketun Vetenskapsteoretisk positionering och teoretisk ram Genus eller kön? Normalitet och avvikelse Femininiteter, maskuliniteter och heteronormativitet Diskursbegreppet Foucaults makt- och disciplineringsbegrepp Feministisk poststrukturalism Metod Tematiserad samtalsintervju som kunskapsproduktion Min förförståelse Utförande och urval Analys av kunskapsproduktionen Som man frågar får man svar? Feministisk poststrukturell analys av intervjuutskrifterna Analys av intervjuerna Flickors dubbla avvikelse Saknar pojkar sexualitet? Den heteronormativa vården och den manliga grammatiken Behandlare som förebilder och förmedlare av genuskonstruktioner Föräldrar och genuskonstruktioner Behandling som uppfostran Diskussion Konstruktioner av genusnormer inom institutionsvården av unga Att formas till rätt femininitet respektive maskulinitet Behandlarnas möjlighetsvillkor och ansvar En annan bild... 36

6 Litteratur: Bilagor Bilaga 1. Intervjuschema för intervju 1 med behandlarna Bilaga 2. Intervjuschema för intervju 2 med kvinna Bilaga 3. Intervjuschema för intervju 2 med man

7 1. Inledning 1 Genus är idag ett aktuellt ämne inom de flesta av samhällets arenor. Inom politiken debatteras jämställdhetsfrågan för såväl arbetsmarknaden som den privata sfären, inom den medicinska forskningen diskuteras kvinnors och mäns likheter och olikheter i relation till sjukdomar och läkemedel, och samhällsvetenskaper såsom psykologin söker förklaringar till kvinnors underordning i såväl biologiska som sociala faktorer. Fokus på ämnet har blivit stort, och även om jag anser att vi framöver bör undvika att prata i termer av kön och underordning för att uppnå jämlikhet, och istället prata om individer, så tror jag att denna typ av forskning är nödvändig i ett första steg för att synliggöra de skillnader vi i framtiden vill eliminera. Det är med denna tanke jag påbörjat mitt arbete med uppsatsen, tanken om att synliggöra hur genus skapas och verkar i människors dagliga liv. Till en början var mitt intresse för genus sekundärt och istället var min grundtanke att studera missbruksvårdens metoder och effektivitet. Under min studietid kom jag dock att i allt högre grad intressera mig för hur genus genomsyrar vårt samhälle innefattande även missbruksvården, och fokus flyttades från metoder och effektivitet till hur genus konstrueras inom missbruksvården. Det var först efter ett seminarium i Göteborg som handlade om ett könsperspektiv i arbetet med ungdomar som jag även kom att byta målgrupp för min undersökning, från vuxna missbrukare till institutionsplacerade ungdomar. Resonemanget bakom detta var att om jag ville studera hur genus konstrueras genom vård av avvikande individer i samhället, borde jag studera en målgrupp som var i det första skedet av institutionsvårdens formande av individen. För även om jag tror att genus konstrueras genom hela livet, i alla situationer vi befinner oss, så kanske denna konstruktion ser olika ut i olika stadier. Min tanke var att individer som redan i ungdomsåren definieras som avvikande kanske påverkas mer av ett normaliseringsarbete som i allra högsta grad även innefattar genus. Allteftersom mitt syfte växte fram formades även mitt tillvägagångssätt. Jag har valt att studera hur genus konstrueras inom institutionsvården av unga genom att genomföra intervjuer med behandlande personal på en institution för flickor och pojkar i åldrarna år, där jag intervjuat en kvinnlig och en manlig behandlare vid två olika tillfällen vardera. 1 Ett stort tack till min handledare Monica Skrinjar för hennes engagemang och stöd. 3

8 1.1 Syfte Syftet med min uppsats är att undersöka hur institutionsvården av ungdomar bidrar till att producera och reproducera olika genusnormer. Ungdomarna vårdas p.g.a. sina avvikande beteenden och jag anser, likt Lander (2003b), att avvikelse alltid är bundet till kön. Med detta menar jag att avvikelse definieras utifrån rådande normer i samhället, men att dessa normer skiljer sig beroende på kön. Således befinner sig ungdomar på institution för att lära sig hur man skall vara och inte vara och detta gör att behandlarnas roller och syn på sig själva kommer att sända budskap till ungdomarna om hur man skall göra genus på rätt sätt. Man kan dela in det jag avser att undersöka i två kategorier. Dels vill jag undersöka vilka budskap behandlarnas iscensättande av maskuliniteter respektive femininiteter sänder till ungdomarna. Dels kommer jag att studera hur behandlarna skildrar flickorna och pojkarna i de intervjuer som görs. Dessa kategorier hänger givetvis ihop och påverkar varandra. Jag avser inte att kunna förklara vad som påverkar vad eller kunna peka på något kausalt förhållande mellan behandlarnas syn på ungdomarna och hur denna syn påverkar ungdomarnas syn på sig själva. Istället avser jag att åskådliggöra vissa strukturer och diskurser inom ungdomsvården som påverkar konstruktionen av genus och även undersöka dessa konstruktioner i förhållande till diskurser i samhället generellt. Frågeställningar som blir centrala för mitt syfte är: - Hur bidrar institutionsvården av unga till att skapa och reproducera vissa genusnormer och vilka är dessa? - Vilka femininiteter/maskuliniteter premieras? 1.2 Bakgrund Rättsliga grunder för institutionsplacering av unga Det främsta ansvaret för institutionsplacering av unga ligger hos socialtjänsten. Orsaken till att unga institutionsplaceras kan grovt delas in i två kategorier. Den ena kategorin innefattar de barn och ungdomar som far illa p.g.a. hemförhållanden, eller riskerar att fara illa därav. Den andra kategorin innefattar de som riskerar att fara illa p.g.a. det egna beteendet. De rättsliga grunderna för en placering finns i socialtjänstlagen (SoL), lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lag om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU). Vård med stöd av LVU beslutas av Länsrätten efter ansökan av 4

9 socialnämnden. Frivilliga placeringar sker med stöd av SoL och det är socialnämnden som beslutar om biståndet. I socialtjänstlagen framgår det av 5 kap 1 att Socialnämnden skall: - verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden - i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom - med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling - aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel - i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet - i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts. Det är alltså då dessa värden hotas hos ett barn som socialtjänsten kan besluta om institutionsplacering, om hänsynen till den unges bästa motiverar det. Placering enligt SoL sker vanligtvis i samförstånd med den unge och dennes föräldrar. Då detta ej är möjligt kan den unge placeras enligt LVU 2 om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas, eller 3 om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Det beteende som skall vårdas är således det som anses vara avvikande från samhällets normer och skadligt för individen själv eller för dennes omgivning. En av ungdomsvårdens främsta uppgifter blir därför att återanpassa ungdomen till ett normalt liv, för att han/hon skall fungera i samhället. Det är denna uppgift som jag anser vara intressant ur ett genusperspektiv. Till vilka kvinnliga respektive manliga normer kommer individen att normaliseras? Fokuserar man på olika problem för flickor respektive pojkar? 5

10 Behandlingsmetoder Inom institutionsvården av unga finns många olika behandlingsmetoder. Jag avser inte att redogöra för alla, utan istället fokuserar jag på de metoder som används på det hem där intervjuerna genomförts. På behandlingshemmets hemsida går att läsa: Det är inte lätt att med några få ord beskriva ett förhållningssätt, en arbetsmetod som känns i luften och sitter i väggarna. Om man använder övergripande begrepp kan vi säga att arbetet med familjer och ungdomar har inslag av kognitiv beteendeterapi, av miljöterapi och av lösningsfokuserade arbetssätt. Kognitiv beteendeterapi, KBT, har under senare år kommit att bli en behandlingsmetod som de allra flesta institutioner för såväl vuxna som unga använder (Andersson, 2004). Metoden innebär att man försöker få individer att bryta negativa tankescheman för att de skall kunna tillämpa mer funktionella sätt att handla och tänka (Statens institutionsstyrelses hemsida 2 ). Andersson skriver att detta inte sker i ett vakuum, utan är beroende av kontextuella normativa föreställningar som omsätts i begrepp som bristande självkontroll, hög impulsivitet och oförmåga att se konsekvenser av ens handlingar (Andersson 2004, s. 389). KBT handlar alltså om att identifiera problematiska tankemönster för att sedan förändra dessa utifrån de föreställningar som finns gällande vad som är problematiska respektive sunda tankemönster, alltså att normalisera individers tankar. Miljöterapi är en behandlingsform som integrerar olika metoder, och syftar till att skapa en gynnsam miljö för ungdomar som är institutionsplacerade. Att utveckla en stabil och trovärdig social struktur på institutionen blir en överordnad uppgift i miljöarbetet. Fokus sätts på miljöns materiella/fysiska, sociala och psykologiska sidor med målen att utveckla eleverna. Den miljöterapeutiska strukturen ska kunna ses som en illustration till omvärlden där vissa väsentliga betingelser är under kontroll (Statens institutionsstyrelses hemsida). Det praktiska miljöterapeutiska arbetet innebär t.ex. att behandlingspersonal sätter gränser för vad som är accepterat och inte, och föregår med gott exempel. Fokus ligger även på relationsfrågor, där det handlar om att utveckla ungdomarnas sociala relationer till sin omgivning. Lösningsfokuserade arbetssätt syftar till att fokusera på vad individen vill 2 Länk till hemsidan finns i litteraturförteckningen 6

11 uppnå istället för vad denne vill komma ifrån och att inte försöka reparera något som redan är trasigt, utan istället vidareutveckla det som fungerar. I behandlingsavseende kan man sammanfattningsvis säga att det innebär att gemensamt med klienten frammana dennes resurser och styrka i lösningen av de problem som medfört att man befinner sig i behandling samt att koncentrera arbetet på förändring snarare än på hur problem uppstått. Fokus är inriktat på framtiden (Hilte & Claezon, 2005, s. 84). Gemensamt för dessa behandlingsmetoder är alltså att anpassa såväl individens tankar som handlingar till föreställningar om vad som är normalt och sunt, som Andersson (2004) skriver: Varför är då den nya behandlingsideologin så intressant? Därför att den samtidigt som den producerar kunskap om de subjekt som skall styras, även framställer praktiker för att omvandla dessa subjekt i enlighet med de mentaliteter och attityder som genomsyrar styrandet (Andersson, 2004, s. 397). Sammanfattningsvis handlar institutionsplacering av barn och unga om att skydda individen mot skadliga hemförhållanden, eller eget skadligt beteende, för att främja en anpassning till samhället. Centralt för min uppsats mot bakgrund av dessa mål är alltså hur denna anpassning går till, vilka definitioner man har på en normalanpassad individ, och hur olika uppfattningar om kön påverkar dessa definitioner Behandlingshemmet Under våren 2007 intervjuade jag två behandlare på ett skol- och familjebehandlingshem. En intervju genomfördes med en manlig- respektive en kvinnlig behandlare på hemmet. Därefter genomfördes även en uppföljningsintervju med respektive behandlare per telefon. Hemmet har plats för 12 elever. Vid tidpunkt för intervjuerna var hemmet fullt, och eleverna utgjordes av sex pojkar och sex flickor. Den genomsnittliga behandlingstiden för en elev var tre terminer. För närvarande jobbar nio behandlingsassistenter och tre speciallärare på hemmet. Av dessa är fyra kvinnor och åtta män. Vissa av ungdomarna är placerade på hemmet genom LVU för eget skadligt beteende, men det vanligaste är att ungdomarna är där frivilligt, dock under hot om LVU. Frivilligheten i dessa ungdomars placering kan därför ifrågasättas. Ungdomarna på skol- och familjebehandlingshemmet har främst skolproblem som enligt behandlarna ofta bottnar i dysfunktionella familjer. Lättare missbruk och kriminalitet förekommer, men är ovanligt. Med tanke på den problembild 7

12 som de flesta ungdomarna delar, så fokuserar hemmet främst på sin skolverksamhet, där de bedriver undervisning på grundskolenivå. Vidare är det centralt på hemmet att integrera ungdomarnas familjer i behandlingsarbetet, då den grundläggande synen är att ungdomarnas problem ofta bottnar i föräldrarnas egna problem. Vi utgår ifrån en helhetssyn på ungdomarna och deras problem... Vi har som uppgift att ge de ungdomar som hamnat i en svår livssituation nya erfarenheter och kunskaper samt hjälp och stöd så att de tillsammans med sin familj kan gå vidare och leva ett socialt, känslomässigt och drägligt liv. (Hemmets informationsfolder 2005) 2. Tidigare forskning I detta avsnitt redogör jag för tre undersökningar som har relevans för min studie. I den första studien, Flickor och pojkar på institution ett könsperspektiv på vården av ungdomar, undersöker Mats Hilte och Ingrid Claezon hur vården av ungdomar ser ut ur ett könsperspektiv genom att intervjua behandlingspersonal på ett flick- respektive pojkhem. Den andra undersökningen som jag redovisar är En skikkelig gutt, som är en arkivstudie där Nina Jon studerar hur pojkars maskulinitet producerades och kontrollerades på en institution för pojkar mellan åren Slutligen redogör jag för Kjersti Ericssons studie, Barnevern som seksuelt samfundsvern eksemplet Bjerketun, där författaren gör en arkivstudie för att studera hur flickor på en institution mellan åren beskrivs i relation till föreställningar och kön och sexualitet. 2.1 Flickor och pojkar på institution ett könsperspektiv på vården av ungdomar Hilte och Claezon (2005) har genomfört en studie där de utfört tematiserade samtalsintervjuer med kvinnliga och manliga behandlare på en pojk- respektive flickinstitution. Syftet med deras undersökning var att studera dels behandlarnas egna könsidentiteter, dels hur behandlarna skildrade flickorna och pojkarna samt deras problem. Författarna utgår ifrån att såväl det sociala jaget som kroppen är sociala konstruktioner, och vill således undersöka hur dessa konstrueras inom institutionsvården av unga. De teman som blev fokus för studien var könad arbetsfördelning, könad normalitet med mannen som norm, normalisering av ungdomarna (anpassning till accepterade identiteter och livsstilar), makt (produktion och reproduktion av manligt och kvinnligt) samt heteronormativitet. De resultat som presenteras visar dels hur behandlarna iscensätter stereotypa roller i sitt arbete, men också hur deras bilder av ungdomarna är stereotypa. Den 8

13 generella bilden som framträder är att de kvinnliga behandlarna står för ömsinthet och känslomässighet, medan de manliga behandlarna sätter gränser, avbryter fysiska konflikter och håller ordning (Hilte & Claezon, 2005, s. 25). Bilden som framträder gällande synen på ungdomarna är att flickor är svårare att ha och göra med, medan pojkars problem är mer lätthanterliga. Behandlarna talar i termer av att flickor är intriganta och självdestruktiva, medan pojkar är utagerande, något som behandlarna har lättare att förhålla sig till (Hilte & Claezon, 2005, s. 38). Författarna menar att flickorna förklaras mot bakgrund av en psykopatologisk diskurs, medan pojkarnas problem förklaras som sociala och övergående. När den kvinnliga behandlaren beskriver pojkars problem så framställs de som enkla och av övergående natur. De är mer sociala till sin karaktär och vidhäftar inte karaktären eller psyket. Men när det gäller flickorna och deras problem är det tvärtom. Deras problem är svårare och är snarare av en psykisk än en social natur (Hilte & Claezon, 2005, s. 40). Vidare visar författarna att flickornas sexualitet ofta lyfts fram som problematisk, medan pojkarnas lämnas därhän. Slutligen beskriver behandlarna i Hiltes och Claezons rapport skillnader i ungdomarnas intressen, där pojkarna beskrivs som mer aktiva, medan flickornas intressen anses kretsa mycket kring utseende (Hilte & Claezon, 2005, s. 41). Författarna reflekterar över hur dessa bilder av vad som är kvinnligt och manligt påverkar flickornas och pojkarnas normalisering. Detta görs i relation till maktaspekter behandlare och unga emellan, samt till en heteronormativitet som tycks genomsyra arbetet med unga på institution. Hilte och Claezon menar att ungdomsvården som organisation är uppbyggd av en manlig grammatik, vilket gör att den manliga normen dominerar vården. Författarna menar att manliga värden och förhållningssätt etableras som norm i organisationen och används som underlag för olika könade beskrivningar (Hilte & Claezon, 2005, s. 19). Detta medför att flickornas problem och beteenden ses som mer avvikande än pojkarnas och därför svårare att hantera. 2.2 En skikkelig gutt 3 Nina Jon (2005) har studerat en norsk institution, Foldin, för pojkar i åldrarna år, för att studera hur en passande maskulinitet beskrevs och konstruerades i hemmets arkivmaterial mellan åren De pojkar som vistades på Foldin kom från fattiga hem och tre fjärdedelar av dem hade begått brott. Fokus för behandlingsarbetet var främst uppbyggnad av pojkarnas karaktär genom att tillhandahålla regler och manliga förebilder, 3 En skikkelig gutt kan på svenska beskrivas om en riktig, duktig och väluppfostrad pojke. 9

14 samt arbetsträning. Jon menar att kriminella pojkar ofta uppfattats som tuffa och hårda. Författaren menar att personalen på Foldin tolkade denna tuffhet som en försvarsmekanism, en överkompensation, och att pojkarna egentligen var sårbara och osäkra (Jon, 2005, s. 2). Arbetet på hemmet handlade således om att förändra de överkompensatoriska beteendena för att forma pojkarna till ansvarsfulla män. Inom den maskulinitetsdiskurs som genomsyrade arbetet på Foldin skulle pojkarna vara underordnade och lydiga mot auktoriteter, lojala mot sina vänner och genom självkontroll bygga upp sina karaktärer. Jon diskuterar vidare pojkarnas handlingsutrymmen. För samtidigt som pojkarna skulle lära sig att vara underordnade och lydiga, lojala och självdisciplinerade, så kunde detta gå till överdrift. En skikkelig gutt skall underordna sig auktoriteter, men inte vara kuvad, han skall inte vara elak mot andra, men då han blir kränkt inte heller vara feg, utan stå upp för sig själv. Författaren tar också upp pojkarnas renlighet som centralt i arbetet på hemmet. En skikkelig gutt skulle vara renlig, men inte för upptagen av sitt utseende (Jon, 2005, s. 4). Pojkarna på Foldin skulle således lära sig en trygg och mogen maskulinitet genom att umgås med manliga förebilder och arbeta. Författaren menar att lika viktigt som det var i behandlingsarbetet att undvika en överdriven tuffhet hos pojkarna, var det också att lära dem att inte framstå som omanliga. Pojkarna skulle alltså inordnas i en passande maskulinitet, där de uppfyllde kriterierna för en skikkelig gutt, men inte överdrev dem. Om en pojke gick utanför maskulinitetsdiskursens handlingsutrymmen och i sin underordning blev kuvad, i sin kamratskap blev feg, riskerade han att uppfattas som feminin, något som är opassande för en skikkelig gutt. 2.3 Barnevern som seksuelt samfundsvern eksemplet Bjerketun Kjersti Ericsson (1998) har studerat ett norskt flickhem, Bjerketun, mellan åren , för att se hur flickorna som var placerade där beskrivs i hemmets journaler. Ericsson beskriver att det för två tredjedelar av flickorna på Bjerketun fanns olika varianter av prostitution, osedlighet och uteflying 4 noterat i inskrivningsprotokollen. Ericsson menar att uteflying egentligen kan ha handlat om att flickorna var ute efter frihet, men att man inom kontrollapparaten istället tolkade flickornas beteenden i sexuella termer (Ericsson, 1998, s. 83). Detta innebar att flickornas beteenden definierades som skadliga då de kunde bli med barn, få könssjukdomar, prostituera sig och locka män till 4 Uteflying är svårt att översätta till svenska, men kan beskrivas som att ränna ute. 10

15 bl.a. sex och otrohet. Ericsson jämför även sina resultat med forskning i andra länder och ser att samma mönster framkommer, nämligen att institutioner för flickor under denna period hade till uppgift att kontrollera flickornas sexualitet (Ericsson, 1998, s. 84). Genom att tvinga flickorna till gynekologiska undersökningar menar Ericsson att man fick flickorna att känna sig exponerade och i avsaknad av makt. Flickorna blev även fråntagna sina kläder, ibland med våld utfört av manliga vakter, och satta i isolering (Ericsson, 1998, s. 85). Ericsson skriver också att det i vissa av journalerna framkommer förslag om sterilisering av flickorna, och att detta även genomfördes på vissa (Ericsson, 1998, s ). Genom att undersöka flickornas genitalier, att klä av dem och att, i extrema fall, sterilisera dem ses av Ericsson som en kränkning mot just könet, då det är detta som ska kontrolleras och i vissa fall även oskadliggöras. Vidare beskriver författaren att det finns en föreställning om en ond natur hos flickorna. Detta då sexualitet för kvinnan visserligen ligger i hennes natur, men att den är underordnad mannens, medan mannen är den som av naturen är sexuellt utagerande (Ericsson, 1998, s ). Flickorna på Bjerketun går på så vis emot den kvinnliga naturen och bör kontrolleras. Ericsson gör här även en koppling till att kroppen blir en klasskropp, och att den då den är okontrollerad i sin sexualitet, representerar en alltför fruktbar underklass som står för kriminalitet och utgifter för samhället (Ericsson, 1998, s. 89). Slutligen tar Ericsson upp hur utvecklingen av barnavården sett ut sedan 50- talet och menar att man kan se hur flickorna under senare tid kommit att beskrivas som offer för t.ex. övergrepp och prostitution, istället för att som tidigare ses som osedliga. Författaren menar att även om synen på flickan förändras från ett förövarskap till ett offerskap, så ligger fortfarande fokus på flickornas sexualitet (Ericsson, 1998, s ). 3. Vetenskapsteoretisk positionering och teoretisk ram Den teoretiska ram jag utgår ifrån bygger på ett feministiskt poststrukturalistiskt perspektiv såsom Lenz Taguchi beskriver detta, samt på Foucaults teorier kring begreppen makt och disciplinering. Jag inleder dock teoriavsnittet med förklaringar och definitioner av hur jag ser på begreppen genus och kön, normalitet och avvikelse samt femininiteter, maskuliniteter och heteronormativitet. Därefter redogör jag för begreppet diskurs så som jag avser att använda det. 11

16 3.1 Genus eller kön? Inom genusforskning är begreppen genus och kön centrala. De används med olika innebörder av olika forskare, och jag vill därför redogöra för hur jag kommer använda begreppen, och hur dessa kan sägas hänga ihop. En förenklad förklaring av begreppen är att kön är den biologiska skillnaden mellan att vara man och kvinna, dvs. män har en penis och kvinnor en vagina. Genus kan förklaras som det sociala könet som inte är av naturen givet. Lenz Taguchi (2004) menar dock att denna förklaring är otillräcklig då hon anser att det inte finns någon given skillnad mellan kön och genus, naturgivet och socialt konstruerat. Jag menar att det är omöjligt att dra en gräns mellan ett biologiskt kön och vad som är ett socialt konstruerat genus eftersom naturvetenskapen idag kan visa att även det biologiska könet omkonstrueras i sociala sammanhang (Lens Taguchi, 2004, s. 40). Lenz Taguchi väljer att prata om kön istället för genus då hon anser att en gränsdragning är omöjlig och att könet på så sätt är såväl biologiskt som socialt. Lander väljer istället att använda begreppet genus, då hon ser på begreppet kön som en kvantitativ variabel, såsom ålder och yrke. I sin avhandling utgår hon därför ifrån begreppen kropp, genus och sexualitet och använder inte alls begreppet kön (Lander, 2003a, s ). Lenz Taguchis och Landers begreppsanvändning skall inte förstås som varandras motsatser, då författarna delar uppfattningen om att gränsen mellan ett biologiskt kön och ett socialt konstruerat genus är diffus. Istället kan författarnas begreppsanvändning tolkas som olika sätt att markera samma sak. Jag väljer att använda begreppen kön och genus synonymt, där jag innefattar kroppen, sexualiteten samt olika könade sociala handlingar. Jag kommer här inte att definiera sexualitet närmare, då begreppet är diffust och har många olika innebörder. Jag förhåller mig dock till socialantropologen Fanny Ambjörnssons definition av sexualitet som en ordning av blickar, begär, känslor, sociala relationer och skvaller (Ambjörnsson, 2004, s ). Jag anser likt Lenz Taguchi och Lander att det är omöjligt att svara på var det biologiska könet slutar och det sociala könet börjar. Jag anser därför inte att begreppen kön och genus skiljer sig åt, då de båda konstrueras utifrån en social omgivning. Jag vill dock påpeka att jag inte förnekar att det även finns ett biologiskt kön i det avseendet att vi människor föds med olika genuppsättningar och med olika genitalier. Men jag menar att dikotomin man/kvinna är socialt konstruerad där det traditionellt fokuserats på skillnader istället för likheter mellan könen. Det som avses med begreppet kön i denna uppsats är 12

17 således inte de biologiska skillnader som vi föds med, utan den socialt konstruerade dikotomin man/kvinna. 3.2 Normalitet och avvikelse Normalitet skapas ur det som definieras som avvikande (Lander, 2003b, s. 19). På samma sätt definieras avvikelse i relation till rådande normer. Begreppen är således beroende av varandra och även kontextuella. Det handlar inte om att vissa beteenden alltid ses som avvikande, utan snarare att de blir avvikande genom en definitionsprocess (Lander, 2003b, s. 18). Som exempel kan nämnas pojkarna på Foldin som uppfyllde definitionen för vad som ansågs vara normalt så länge de höll sig inom maskulinitetsdiskursens handlingsutrymme. När de däremot var för tuffa eller för underordnade och veka sågs de som avvikande från en passande maskulinitet. Flickorna på Bjerketun definierades som avvikande då de gick utanför normen för kvinnlig sexualitet. Normalitet och avvikelse är även tidsbundet. Vissa beteenden som idag anses vara normala definierades tidigare som avvikande, t.ex. att kvinnor jobbar utanför hemmet. Föreställningar om normalitet och avvikelse skall inte bara ses som beskrivande, utan även som reglerande, eftersom individen formas och formar sig själv utifrån de normer som finns i dennes omgivning (Ambjörnsson, 2004, s.21). Detta blir viktigt i denna uppsats då jag menar att behandlarnas föreställningar om normalitet och avvikelse just blir reglerande för hur ungdomarna kommer att uppfatta sig själva och därigenom agera. 3.3 Femininiteter, maskuliniteter och heteronormativitet Femininiteter och maskuliniteter kan sägas vara de sociala genus som kvinnor respektive män iscensätter. Pettersson skriver att vad som definieras som feminint respektive maskulint sker genom att göra skillnad, det vill säga en viktig komponent i att vara feminin är att inte vara maskulin (Pettersson, 2003, s. 141). Detta innebär att det finns vissa normativa föreställningar om hur en kvinna respektive man är och ska vara, och detta kan benämnas som normativ femininitet respektive hegemonisk maskulinitet. En man som iscensätter en hegemonisk maskulinitet kan i dagens västerländska samhälle sägas vara en vit heterosexuell man, med såväl ekonomisk, fysisk som emotionell makt över andra. Detta är alltså den norm som en individ med det biologiska könet man förväntas leva upp till. På samma sätt förväntas den biologiska kvinnan att leva upp till den normativa femininiteten, som kan sägas innebära en heterosexuell kvinna som är sexuellt passiv, som vårdar såväl sitt utseende som människor i sin omgivning, där framförallt omvårdnaden av barn blir central (Messerschmidt, 2004, s ). Då man går emot dessa föreställningar, och inte 13

18 lyckas eller vill iscensätta det genus som förväntas av en, definieras man som avvikande. Om en kvinna beter sig på ett sätt som definieras som manligt, avviker hon från det som anses vara en normativ femininitet eftersom manligt och kvinnligt står i ett motsatsförhållande till varandra. Jag väljer att prata om femininiteter och maskuliniteter istället för femininitet och maskulinitet för att markera att dessa begrepp inte är statiska i sin karaktär. Alla kvinnor utövar inte en normativ femininitet och alla män utövar inte en hegemonisk maskulinitet. Istället bör man se det som att olika femininiter och maskuliniteter förhåller sig till varandra där vissa kan vara överordnade andra (Pettersson, 2003, s. 142). Strukturellt bör dock den hegemoniska maskuliniteten ses som överordnad den normativa femininiteten. Såväl den normativa femininiteten som den hegemoniska maskuliniteten bygger på en heteronormativitet, då såväl kvinnor som män förväntas vara heterosexuella. Ambjörnsson (2004, s ) menar dock att det även inom den heterosexuella matrisen finns avvikande och normerande heterosexualiteter, alltså en heteronormativ genusordning. En ordning inom vilken vissa sexuella relationer, begär, rörelsemönster, och tal blir mer önskvärda, privilegierade, meningsbärande och begripliga än andra (Ambjörnsson, 2004, s. 16). En promiskuös äldre kvinna och en asexuell ung man kan därför ses som avvikande inom den heterosexuella matrisen, trots deras dragning till motsatt kön. 3.4 Diskursbegreppet Begreppet diskurs är komplext och innefattar många olika aspekter och definitioner. Den definition av diskurs som jag använder kan sägas höra hemma inom den franska Foucaultinriktningen (Bergström & Boréus 2005, s ). En diskurs förstås här som en framställning av världen, vilket medför att språket blir centralt, då det är genom detta som diskursen konstrueras och förmedlas. Vill man t.ex. studera hur en genusdiskurs ser ut, innebär detta i snäv mening att man studerar hur genus produceras genom språket, vad som skrivs och sägs. I en vidare mening kan man även ta in andra sociala praktiker än språket, och studera t.ex. hur kvinnor och män framför olika genus (Bergström & Boréus 2005, 308), något som den feministiska poststrukturalismen gör. Lenz Taguchi (2004) skriver: i ett poststrukturellt sammanhang avses med diskurs snarare innebörden och betydelsen i det som sägs, dvs. vad vi menar och hur detta påverkar vårt handlande, varför diskursen blir avgörande för vårt sätt att iscensätta konstituera vår omvärld på specifika sätt i specifika sammanhang i enlighet med innebörden i diskursen (Lenz Taguchi, 2004, s. 15). 14

19 Ett samhälle är dock inte uppbyggt av endast en diskurs, utan många diskurser som genererar olika vetande och olika maktrelationer inom den samhälleliga kontexten (Andersson, 2002, s ). Diskurser kan studeras på olika nivåer. På samhällsnivå kan man urskilja vissa officiella diskurser, medan man på regional nivå kan urskilja andra dominerande diskurser, och på lokal nivå en tredje typ av lokala diskurser. Genusdiskursen som officiell diskurs i t.ex. Sverige kan kännetecknas av en strävan mot jämlikhet. De dominerande diskurserna kan då vara dels hur man talar om arbetsmarknaden och hur den bör jämställas, dels hur det talas om jämställdhet inom den privata sfären och hur den bör regleras politiskt. De lokala diskurserna kan i sin tur handla om vem som ska vara föräldraledig i en parrelation. På varje nivå kan vissa diskurser ses som dominerande 5 medan andra kan ses som motdiskurser. De dominerande diskurserna konstituerar vad som är normalt och utgör således normer i samhället. Det är genom dessa normer man tillgodogör sig kunskap om vad som är rätt och fel, normalt och avvikande. En individ behöver dock inte inordna sig i normen utan kan genom motdiskurserna välja att handla avvikande från samhällets generella normer. Motdiskurser innebär det motstånd som uppstår i en grupp människor i förhållande till en normaliserande dominerande diskurs (Lenz Taguchi 2004, s. 117). Detta innebär att man som subjekt kan göra val, även om dessa begränsas till de diskurser som ingår i den kontext man lever i. Diskurser förändras också över tid. I dagens läge kan den rasbiologiska diskursen, där människors värde bestämdes efter ras, bli svår att förstå med de värden som är rådande idag. Det är därför viktigt att förstå i vilken kontext som en diskurs uppkommit. 3.5 Foucaults makt- och disciplineringsbegrepp Diskursbegreppet är nära knutet till Foucaults maktbegrepp. Maktbegreppet kan förenklat sägas handla om hur individer disciplineras i samhället. Foucault menar att vetande och kunskap aldrig kan existera utanför samhällets diskurser, som innehåller olika maktaspekter i vad som kan sägas och inte sägas, och därigenom kan vetande aldrig vara frikopplat från makt (Foucault, 1975, s. 33). Eftersom en diskurs avgränsar vad som kan och inte kan sägas, innebär detta enligt Foucault en disciplinering av individen inom diskursen, där denne förväntas handla utifrån vad som inom diskurserna är accepterat. De individer som inte gör detta, definieras som avvikande. Detta skall dock inte förstås som att begreppen 5 Denna användning av begreppet dominerande syftar inte till diskurserna på regional nivå, utan istället på de diskurser som är mest vedertagna och normaliserande inom en viss nivå. 15

20 avvikelse och motdiskurs är synonyma, då en motdiskurs innebär att det finns ett alternativt vetande inom en grupp som går i motstånd till den dominerande diskursen, medan avvikelse sker utifrån en definitionsprocess inom de dominerande diskurserna. Foucault menar att när diskurser skapas leder det till att människor kontrolleras, vilket sker genom ett antal procedurer som sammantaget kan kallas för utestängningsmekanismer. Makt är inget som utövas av ett subjekt eller mot ett visst subjekt, utan utvecklas i relation mellan människor och innebär begränsningar för vissa, möjligheter för andra (Bergström & Boréus 2005, s. 311). Det är viktigt att påpeka att disciplinering inte sker genom tvång från en överordnad individ. Det handlar inte om att kontrollera individen, utan snarare om att hjälpa individen att utnyttja sin kapacitet. Man kan således säga att disciplineringen fungerar genom att individen får något i utbyte och att detta något är att passa in i samhällets ordning med dess normer. Makten blir på så vis inte ett uppenbart medel som beslutsfattare använder för att kontrollera och underkuva individer, Makten är överallt; inte därför att den omsluter allt, utan därför att den kommer överallt ifrån (Foucault, 1976, s.103). Makten och kontrollen bäddas in i en disciplinering som ger sken av att vara för individens bästa, då den på samma sätt som den kontrollerar individen också hjälper denne att inte avvika från normaliteten. Eller som Foucault själv skriver; Disciplinen framställer individer; den är den specifika tekniken för en maktutövning där individerna är på samma gång föremål och verktyg. Den är inte en triumferande makt, som utifrån sitt övermått förlitar sig på sin övermakt; den är en blygsam, misstänksam makt som fungerar enligt en uträknad men permanent ekonomi (Foucault, 1975, s. 171). 3.6 Feministisk poststrukturalism Feministisk poststrukturalism kan ses som en vidareutveckling av poststrukturalismen. Inom poststrukturalismen ser man på verkligheten som konstruerad utifrån olika diskurser i samhället. Dessa diskurser förmedlas genom språket som därför är centralt för hur verkligheten framställs. Poststrukturalismen fokuserar dock inte på själva individen, vilket den feministiska poststrukturalismen gör. Detta innebär att individens handlingsutrymme ses på olika sätt. Poststrukturalister ser på individen som något som blir till (görs) i våra kulturellt konstruerade föreställningar om vad ett subjekt är och kan vara (Lenz Taguchi, 2004, s. 53). Inom den feministiska poststrukturalismen ser man istället på individen som ett subjekt, alltså en individ som besitter ett diskursivt agentskap och på så vis kan göra val 16

21 inom de närvarande diskurserna. Lenz Taguchi skriver att Subjektet är skapat/konstituerat av diskursiva innebörder, men skapar också sig själv genom dem; genom att ta upp dem, gå i motstånd mot dem och omkonstruera betydelserna i dem, enskilt såväl som kollektivt (Lenz Taguchi, 2004, s. 83). Vi är alltså inte bara skapade utifrån olika diskurser, utan vi kan även genom vårt diskursiva agentskap göra val beroende på hur vi förhåller oss till de diskurser som finns i vår omgivning. Med andra ord besitter individen inte en helt fri vilja, men är heller inte determinerad, hon är begränsad i sina val genom diskurserna. Lenz Taguchi skriver: Som jag förstår saken är man inte bara ett subjekt, utan man lär sig att vara ett subjekt. Eller för att vara ännu mer specifik, så tror jag att man görs och oupphörligen gör sig till ett subjekt. Det vill säga man tänker och handlar sig fram till den man vill, kan eller ges möjlighet och får tillgång till att vara i specifika sammanhang Man lär sig då samtidigt att vara och göra sig till ett kvinnligt respektive manligt subjekt (Lenz Taguchi, 2004, s. 10). Detta går också att beskriva som att individen har vissa diskursiva möjlighetsvillkor. Möjlighetsvillkoren bestäms utifrån vilka diskurser som individen är delaktig i samt hennes position inom de olika diskurserna (Lenz Taguchi, 2004, s. 65). Som jag tidigare nämnt är diskurser föränderliga över tid, och detta förklaras inom feministisk poststrukturalism som att diskurser förändras genom en dekonstruering av dem. Eftersom vetande och kunskap aldrig kan existera utanför diskurserna kan de heller inte förändras utifrån. Däremot kan en individ genom att studera de diskurser hon är invävd i få nya insikter om diskursens konstruktion och på så sätt generera nya diskurser. En diskurs är endast föränderlig inifrån, genom en dekonstruering av dess delar (Lenz Taguchi, 2004, s. 67). Jag ansluter mig såväl till Foucaults resonemang som till den feministiska poststrukturalismen och anser att människan är ett ständigt lärande subjekt, som utifrån rådande diskurser i samhället formas men också formar sig själv. Individen som subjekt är inte bara en slav under samhällets strukturer, hon är också en agent som utifrån olika diskurser kan göra val. Valen begränsas dock till det vetande som produceras i de diskurser individen är en del av. Med detta menar jag, i linje med Lenz Taguchi, att en individ inte kan besitta kunskap utanför de diskurser som hon är invävd i, och på så vis är hon begränsad i sina val och i sitt vetande. 17

22 Jag menar att man som individ ständigt formas och formar sig själv i relation till sin omgivning. Simone de Beauvoir skrev; Man föds inte till kvinna, man blir det (Lenz Taguchi, 2004, s. 39). På samma sätt föds man heller inte till man. Istället formas man och formar sig själv in i olika beteenden som definieras som kvinnliga respektive manliga, och genom detta skapas en genusidentitet som ständigt reproduceras inom samhällets normativa diskurser. Det är således de normativa diskurserna som anger vad som är att vara kvinna respektive man. 4. Metod Jag läser nu min tredje termin Kriminologi vid Stockholms Universitet, och har kommit att förändra min syn på såväl ämnet kriminologi, som min syn på hur världen är konstruerad. Från att ha sett på forskning som studier av verkligheten, har jag nu kommit att se på forskning som ett sätt att konstruera denna. Kunskap ser jag därför inte som en sanning, utan snarare som en produkt av hur verkligheter framställs av såväl de subjekt som studeras, som av mig själv som forskare. 4.1 Tematiserad samtalsintervju som kunskapsproduktion Min syn på intervjuforskning hänger samman med min syn på kunskap som något som skapas och återskapas i relation till andra. Denna syn kan liknas vid Kvales (1997) metafor där forskaren ses som en resenär. Genom samtal med de intervjuade är forskaren delaktig i skapandet av berättelser och beskrivningar genom en interaktion. Kunskap ses i denna metafor som något som produceras i intervjusituationen, istället för något som redan finns för forskaren att upptäcka (Kvale, 1997, s. 12). Med denna syn på kunskap blir forskarens roll central. Kvale (1997) skriver om forskningsintervjun att: Det råder en bestämd maktasymmetri: intervjuaren definierar situationen, introducerar samtalsämnena och styr genom ytterligare frågor intervjuförloppet (Kvale, 1997, s ). Därefter är det även forskaren som tolkar dessa beskrivningar och lyfter ut det som denne anser vara mest meningsbärande och intressant för studiens syfte. Detta gör att jag som forskare är med och skapar den bild av verkligheten som framställs. Eftersom det hör till de forskningsetiska principerna att inte röja sina intervjudeltagares identitet, skall intervjumaterial inte lämnas ut (Forskningsetiska principer, vetenskapsrådet, s. 12). Detta i sin tur innebär att de tolkningar och slutsatser som läsaren gör baseras på hur forskaren har presenterat sitt material. I mitt fall bör jag därför betona att de analyser och tolkningar jag gör skall ses i relation till min förförståelse. 18

23 4.2 Min förförståelse Att redogöra för min förförståelse är svårt, då jag endast kan presentera det jag tror är viktigt för hur jag tolkar mina resultat, och detta kan med största säkerhet inte täcka in alla de aspekter som påverkar mina beskrivningar och tolkningar. För att fullgott kunna förklara mina analyser utifrån min förförståelse skulle jag behöva redogöra för hela min livshistoria, alltifrån mina barndomsminnen till den kunskap jag gjort mig av mina universitetsstudier. Detta är dock för studiens omfattning omöjligt och jag ska därför försöka begränsa mig till de delar som jag tror är mest centrala för denna studie. Jag skulle här vilja göra en uppdelning av min förförståelse i vetenskapssyn, syn på genus samt syn på missbrukar- och ungdomsvård. Min vetenskapssyn har jag tidigare redovisat i mitt teoriavsnitt och denna innebär kortfattat att jag ser på verkligheten som konstruerad. Att jag har denna syn på kunskap innebär för min studie att jag ser mina resultat som producerade i en interaktion mellan mig och intervjudeltagaren. Min syn på genus har formats och förändrats mycket sedan ett år tillbaka. Innan jag läste delkursen Genus och brott i Kriminologi, var jag ganska ointresserad av allt vad genus hette. Jag kopplade samman begreppet med någon typ av radikal feminism, och ansåg inte att dessa tankar och åsikter gick att relatera till mig, jag hade aldrig känt mig underordnad som kvinna. Men under och efter kursen kom jag att alltmer förstå att genus inte var sammankopplat med att jag som individ måste känna en underordning, utan snarare fick jag en förklaring till varför jag inte kände så. Detta genom att jag började se på genus som något som fanns närvarande överallt, inte som en tydlig patriarkal överordning, utan som något som jag internaliserat, ständigt reproducerar och gjort till mitt eget. Eftersom att disciplineringen är internaliserad tror jag mig alltså vara kvinna för jag har valt att vara det. Jag kom således att förstå att olika genusnormer är så internaliserade att vi sällan tänker på dem, och det var genom detta som mitt intresse väcktes, jag ville studera hur dessa konstruktioner är uppbyggda och hur de påverkar vilka vi är och gör oss till. Mitt intresse för vårdinsatser gentemot missbrukare och unga hade jag innan jag började studera kriminologi och jag har alltid haft en ganska kritisk syn på dessa insatser. Denna syn kombinerad med synen på verkligheten som konstruerad har gjort att jag ser på institutionsvården som ett sätt att disciplinera individer som definierats som avvikande till att bli normala, och då blir även genus centralt eftersom jag ser på denna normalisering som könsbunden. Även den forskning jag läst gällande genus och vårdinsatser gentemot missbrukare och unga har bekräftat och förstärkt min bild (Lander, 2003a, Hilte & Claezon, 2005). 19

24 Min förförståelse av ämnet är därför kritiskt färgad, och jag har under arbetets gång försökt att påminna mig själv om detta, då det finns en risk att jag i mitt material söker bekräfta mina föreställningar om institutionsvården genom att ställa en viss typ av frågor och lyfta ut vissa svar. 4.3 Utförande och urval Mina första två intervjuer genomfördes i februari 2007 på hemmet, en med den manliga behandlaren under förmiddagen och en med den kvinnliga behandlaren under eftermiddagen. Jag valde inte själv vilka behandlare som skulle intervjuas, detta gjorde istället föreståndaren på hemmet utifrån vilka som jobbade och hade tid den dagen då jag var där. Innan besöket hade jag endast haft kontakt med föreståndaren, och alltså inte med dem som intervjuades. Som jag uppfattade det så blev behandlarna informerade om att jag skulle komma samma dag som jag kom, och detta gjorde att de visste mycket lite om vad jag skulle ställa för frågor. När jag presenterade mig för dem berättade jag kortfattat om syftet med min studie. Jag undvek dock att berätta att jag skulle tolka deras beskrivningar ur ett genusperspektiv. Istället beskrev jag mitt syfte som att jag ville undersöka institutionsvården av unga generellt. Jag är medveten om att detta kan anses strida mot informationskravet (Forskningsetiska principer, vetenskapsrådet, s. 9-11), men jag kände att det var viktigt att behandlarna svarade på mina frågor så öppet som möjligt utan att ge på förhand uttänkta svar. Då den generella bilden av ungdomsvården också är en viktig del i denna uppsats för att jag skall kunna studera vården ur ett genusperspektiv anser jag mig inte ha vilselett behandlarna. Jag använde vid det första intervjutillfället samma intervjuschema för såväl mannen som kvinnan, där jag delat in mina frågor i kategorierna: organisation, behandling, vårdarens syn på sig själv i sitt arbete, vårdarens syn på ungdomarna och genus (bifogas som Bilaga 1). Intervjun med mannen ägde rum i en av elevstugorna där mannen bodde tillsammans med eleverna då han jobbade. Vid tillfället för intervjun var dock eleverna i skolan och vi var därför ostörda i huset. Intervjun med kvinnan ägde rum på ett kontor i hemmets huvudbyggnad, en miljö där hon vanligtvis inte arbetade. En uppföljningsintervju gjordes per telefon i maj 2007 med respektive behandlare. Eftersom jag vid första intervjutillfället meddelat behandlarna om att en till intervju skulle genomföras, tror jag att de var mer förberedda inför detta tillfälle. Vid den andra intervjun berättade jag för behandlarna att mina frågor skulle vara mer fokuserade kring just genus, men även kring gränssättning och vad det innebär att vara en god förebild. Vid detta 20