Nr. 6/10 Årgang 13. Canis vi förändrar hundvärlden!

Transkript

1 E n k u n s k a p s t i d n i n g f ö r a k t i v a h u n d ä g a r e Nr. 6/10 Årgang 13 Canis vi förändrar hundvärlden!

2 Beteende & Inlärining DRIFTER ETT ANVÄNDBART BEGREPP? Foto: Ann-Olaug Toftesund Text: Dina Doctermann Ingen som ger sig in i brukshundsporten kan ha undgått att höra talas om drifter. Ordet används i oändligt många sammanhang både som något vissa raser, linjer och individer innehar i större eller mindre grad, och inte minst som en del av en träningsteori i bruksgrenarna kanske allra mest i skyddsarbetet. Men vad menas med begreppet drift? Varifrån kommer det? Är det ett vetenskapligt faktum att hundar (och andra levande varelser) har drifter? Det är till synes viktiga saker det här om man vill lyckas med sin hund, eftersom det förs på tal av nästan varenda instruktör, särskilt inom brukshundsporten. Men frågan är om driftsteorin egentligen hjälper hundföraren att komma närmare målet i träningen? Blir det lättare att tillrättalägga träningen på ett effektivt sätt? 5

3 MEN FÖRST: VAD ÄR DRIFT OCH VAR KOMMER UTTRYCKET FRÅN? Bra fråga! Men såvitt jag kan se måste vi ända tillbaka till Freud, Darwin och andra från 1850 och framåt. I tidig psykologi och neurofysiologi framkom en rad teorier och förklaringsmodeller som ett försök att förklara motivation på ett vetenskapligt sätt. Somliga erkände svårigheterna med detta medan en mindre grupp utan empirisk verifikation kompletterade neurofysiologin med hypotetiskt konstruerade modeller om motivation. Hos denna grupp förekommer termer som instinkt, behov, drift, affekt, emotion och känslor. (Andkjär Olsen & Köppe, 1986). Forskningen kring detta hade just påbörjats, och kunskap om hjärnans processer, reflexer, m.m. var mycket liten. Då lokaliseringen av såväl reflexbanorna som deras retningskällor i organismen skapade oöverstigliga svårigheter, är det inte svårt att förstå att det hos många andra författare närmast gick inflation i instinkter och drifter. Man uppfann helt enkelt alla de uttryck som det fanns användning för som förklaring till det synliga beteendet, och resultatet var att de teoretiska hypoteserna förlorade sin förklaringsförmåga (Andkjär Olsen & Köppe, 1986). Detta leder oss därför fram till den klara definitionen av begreppet drift som vi får av Svartdal (Begrepp i läringspsykologi, 1997): Generelt: Hypotetisk motivationstilstand. Svartdal visar vidare till Clark Hull (1943, 1952) som postulerte en inre drive, en psykologisk motivationstilstand, som varierte i styrke og som lå mellom (medierte) stimulus og respons (Svartdal och Flaten, 1998). Hulls teori gick ut på att förklara varför förstärkare ökar sannolikheten för att beteende upprepas. Om ett djur eller en människa hindras från att uppnå något nödvändigt (deprivation), t ex mat eller vatten, drivs därmed djuret till att försöka uppnå detta nödvändiga. Förstärkaren är det som reducerar driften. Men denna modell är heller inte riktigt heltäckande, då det finns förstärkare som vare sig reducerar en drift eller är förenad med en annan primärförstärkare. Det är t ex påvisbart att det att få en bild i fokus förstärker ett spädbarns beteende (Egtvedt & Köste, 2008). Vad den moderna forskningen lutar åt idag, återkommer vi till. DRIFTBEGREPP I HUNDSPORTEN Via etologer som Lorenz och Tumler, inför Helmut Raiser i Forsvarshunden (utgiven på danska 1984) driftbegreppet i teorin för försvarsträningen. Här hittar man beskrivningen av en rad drifter: bytesdrift, försvarsdrift, aggressionsdrift och kampdrift. Raiser beskriver bytesdrift som instinkthandlingar som utlöses vid bytets beteende, men samtidigt säger han också att Bytesdriften hör till de instinkter som kan läras! Raiser är redan här ute på lite tunn is, sett ur ett vetenskapligt perspektiv. För vad är en instinkt? Jo: Den enklaste definitionen av instinkt är beteende, som är likadana hos alla individer av en art och inte inlärt hos den enskilda individen. ( artikeln Hvad er instinkter? ) Så att prata om bytesdrift som en instinkt som kan läras, är mycket förvirrande (och felaktigt). (Och dessutom är ju denna typ av beteende absolut inte likartad hos arten hund). Han erkänner också att det finns problem med att definiera t ex aggressionsdriften, då uppfattningarna om huruvida det finns en självständig aggressionsdrift eller ej, är delvis motstridiga. Och om kampdrift säger man likadant: Frågan om det finns en självständig kampdrift är ännu inte avklarad. Det avhåller dock inte Raiser från att anta stora komplicerade teorier om dessa drifter. Gottfried Dildei och Sheila Booth går ett steg vidare i sin Schutzhund obedience. Training in drive och skriver ärligt: We work with five basic drives. (These definitions are for our purposes in training, not from academic ethology). (1992). Det handlar alltså inte om vetenskapliga faktiska beteckningar, utan om hypotetiska storlekar i ett försök att beskriva både något som försiggår inuti hundens huvud och hundens synliga beteende. Huruvida detta är användbart i hundträningen återkommer jag till, men Anders Hallgren påpekar en del problem med detta: För det första kan vi inte se en drivkraft, vi förmodar endast att den är där. För det andra kan antagandet om en drivkraft inte användas som bevis, eftersom det just är en hypotetisk konstruktion, ett antagande. För det tredje förenklar det kanske för mycket lösningen på ett problem och överskuggar andra lösningar. Man skyller på hundens driv- 6

4 kraft (drive) om den misslyckas och på så sätt hindras vi att söka andra förklaringar. (Drivkraft och motivation, 2004). Man finner ändå i t ex Kurt Verup Runefelts mycket lovordade bok Hund kend dine evner en moderne hundeträningsbog (årtal ej angivet) ett utbrett och omfattande användande av särskilt begreppet bytesdrift. Verup Runefelt skriver: Byttesdriften er knyttet til födetilegnelsens funktionskreds, og som sådan en basal drift som hunden genetisk har indkodet (sid 132). Därefter beskrivs bytesdriftens faser: Stånd, jakt, förföljande, språnget, bett, dra ner till marken, ruska, bära bytet. Men varifrån kommer dessa faser? Inte lätt att veta, för Verup Runefelt har över huvudtaget ingen käll- eller referensförteckning i boken och nämner inget om var detta kommer ifrån. Men flera formuleringar påminner starkt om Helmut Raisers. Om man slår upp i ett modernt uppslagsverk som t ex Barbara Handelmans: Hundens språk og atferd (2009) kan man finna något som påminner om detta under avsnittet Jaktens atferdsmönster (predatory motor patterns). Här finns följande kedja: Speja och avsöka, orientera, stelna, smyga med eye, utfall/mushopp eller förföljelse, gripa, dödande bett, kasta, dissekera, äta eller hamstra. Handelman skriver också att detta är ett beteendemönster som handlar om att skaffa föda och att äta. Vidare skriver hon att detta mönster har förändrats väsentligt genom avel och uppträder i många olika variationer hos våra raser, just med tanke på specialiserade uppgifter i människans tjänst (exempelvis jakthundar och vallhundar). Lustigt nog använder inte Handelman begreppet drive (drift) någonstans i boken. När Verup Runefelt (och andra i daglig hundträning) använder dessa begrepp (stadier i bytesdriften), används de nästan metaforiskt. Att hunden sitter, ligger, står, avvaktar eller skäller betecknas gemensamt som stanna (första stadium i driften) och på samma sätt läggs det kategoriserat in en massa olika beteenden i bytesdriftens enskilda stadier. Detta märks väldigt tydligt på sidan 136 där momenten linförighet/fritt följ och gå vid sidan beskrivs: Vad består momenten linförighet och fritt följ av? Stanna (sitta kvar) och jakt (hunden går). Om man bara avfärdar linförighet med typiskt klassisk betingning, ja då utför hunden hela momentet i jakt. En hund kan nämligen säkert sitta och samtidigt vara i jakt rent mentalt. Till synes talas det alltså om ett tillstånd i hundens huvud som betingar beteenden. När Handelman talar om jaktens beteendemönster, beskriver hon konkret jaktbeteende, inte hundträning. Att överföra jaktbeteendemönstret från riktig jakt till vanlig hundträning är att skapa en hypotes om att det är på så sätt hunden 7

5 Foto: Marthe Groven ser eller upplever träningssituationen, och att hunden är i samma mentala tillstånd som om den vore på jakt. Hur kan vi veta om hunden upplever det på ett sådant sätt? Det kan vi över huvud taget inte veta någonting om, för vi kan inte läsa hundens tankar. Detta är fiktion. EN BRA OCH PRAKTISK TEORI OM ÄN INTE VETEN- SKAPLIG? Jamen, är det inte okey att tala om hundträning utifrån en föreställning om drifter? Vi vill ju bara beskriva beteendet och göra en förklaringsmodell. Jo, det är helt okey om man kan använda förklaringsmodellen i praktiken och därmed göra hundträningen effektivare för att uppnå det önskade resultatet. Likaså är det en mycket god idé om man kan använda den i undervisning av nya hundtränare, och därmed göra saker och ting logiska och förståeliga, så att de själva kan använda teorin i praktisk hundträning. Men är det vad som händer här? En del skribenter talar om hundens jaktbeteende som om det vore ett så kallat fast beteendemönster (FAM). FAM är medfött och kan i liten grad modifieras av händelser i miljön (Svartdal & Flatern, 1998). Och vissa typer av FAM är reflexartade och gemensamt kan sägas om dem att de kan inte läras eller avläras eller förändras i särskilt hög grad (Svartdal & Flaten, 1998). Dessutom finns där en rad andra krav eller gemensamma drag som klassificerar FAM. Dessa är: De är stereotypa, är universella (visas av alla medlemmar av arten), är oberoende av individuell erfarenhet, är ballistiska (dvs beteendet kan inte förändras när det har utlösts), har endast en funktion och en utlösare (teckenstimulus). (Svartdal & Flaten, 1998). Kan man säga att alla dessa punkter har uppfyllts för hundens jaktbeteende? Nej, absolut inte. Så det handlar alltså inte om en reflexartad typ av beteende som utlöses av en stimulus. Men vad är det då? Det är ganska säkert tal om något genetiskt, men om något som varierar inom art, ras och ja, även raslinjer. Detta kallas för ärftliga beteendedrag och är något som påverkas av miljön. Köste och Egtvedt säger det mycket enkelt och tydligt: Alla hundar kommer till oss med ett bagage av ärftliga egenskaper eller predispositioner för beteenden. De rasegenskaper hunden föds med, till exempel de extrema egenskaperna som vallhundens eye och tendens till vallning, fågelhundens stånd eller retrieverns förkärlek till vatten och att bära, är alla egenskaper som är medfödda. Men även om de är medfödda kan de ändras, dvs de kan framhävas eller dämpas under uppväxten. Egenskaperna är bara tendenser, men de gör det otroligt mycket lättare att träna de olika raserna till det de är avlade för. Vallhundens tendens att valla gör det lättare att få den att valla får, medan retrieverns förkärlek till vatten och att bära saker gör det lättare att få den att apportera vilt i vatten. Alla vet att vallning och vattenapportering kräver träning, de är inte färdiga färdigheter som hundar är födda med, men rasens medfödda egenskaper gör träningen lättare. Skulle man låta dem byta jobb och få retrievern att valla och border collien att apportera vilt i vatten, skulle det inte vara en omöjlig uppgift, men man hade skapat mer arbete åt sig själv, och slutresultatet hade blivit sämre än om den hund som avlats för uppgiften, hade fått lika mycket träning (Lydnadsträning i teori och praktik, 2008). För att kunna avgöra detta menar jag att det är en bra idé att gå vidare med att få klarlagt vilken sorts beteenden (eller mentala tillstånd?) vi talar om när det talas om drifter. Och detta därför att inlärningslagarna opererar i alla träningssituationer (hela tiden faktiskt), oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Och om man ska veta vilka inlärningsprocesser som försiggår, måste man ta reda på vilket beteende det handlar om. FOKUS PÅ RÄTT SORTS BETEENDE? Det som inte är särskilt logiskt här är att det å ena sidan talas om instinktiv icke-inlärt beteende som utlöses och i nästan samma mening att driften kan främjas alltså förändras till följd av träning. (Detta gäller både Raiser, Verup Rundefelt och många andra). Foto: bigstockphoto 8

6 Och vad säger detta oss? Jo, att medfödda beteendedrag är operanta beteenden Det är i mycket oprecist dagligt tal viljestyrda eller intentionella beteenden, men operanta beteenden är mer än det. Operanta beteenden är alla beteenden som låter sig påverkas av straff eller belöning. Det är därför mycket viktigt att hålla fokus på konsekvenserna av det beteende hunden erbjuder under träning om vi vill ha framgång i träningen. Så om vi arbetar med ett beteende med huvudfokus på vad man tror UTLÖSER beteendet alltså arbetar med det som om det vore ett reflexbeteende så menar jag att man har fokus på fel ställe, då man så lätt kan komma att överlåta förstärkningsvillkoren åt tillfälligheterna, och om det är förstärkning eller bristande förstärkning som avgör om vi återfår beteendet eller inte, ja, så har man bundit ris till egen rygg. Och det är exakt denna fokus som driftsteorin döljer. VAD SÄGER VETENSKAPEN IDAG? Nu är det fullständigt korrekt att vetenskapen idag vet mycket mer om hjärnprocesser, reflexer och andra saker som försiggår inuti hundens huvud. Men vi kan fortfarande inte använda denna kunskap till särskilt mycket i den konkreta träningssituationen. Vi kan ju inte stå och mäta på hunden vad som försiggår inuti den här och nu, och vi har ständiga problem med att tolka denna kunskap. Emellertid kan vi förhålla oss till det vi kan se att hunden faktiskt gör här och nu. Och vi har stor nytta av kunskapen om vad som förstärker beteenden. Som tidigare nämnts blev också Hulls driftsteori avvisad därför att heller inte den var heltäckande. Men vilka teorier har då ersatt den? Idag är det mer Premacks princip som används för att förklara förstärkning. Här blandar man inte in fysiologiska processer och skiljer inte mellan förstärkare och beteende. Vad var det Premack formulerade? Jo, det var principen om differentiell sannolikhet som gick ut på att ett mindre sannolikt beteende måste förstärkas av en efterföljande möjlighet att utföra ett mer sannolikt beteende (Chance, 1994). Det vill säga att om en hund inte har ätit på en stund, kommer ätandet att vara sannolikt, medan skällande är mindre sannolikt. Enligt Premacks princip om differentiell sannolikhet kan vi förstärka skall (mindre sannolikt beteende) med mat (dvs ätande, som är ett mer sannolikt beteende). Ett barns läxläsning kan förstärkas med möjligheten att få titta på TV, eller hundens fria följ kan förstärkas med möjligheten att få leka med tennisbollen (Egtvedt & Køste, 2008). Att diskutera instinkt påminner om det som försiggick inom psykologin för år sedan. Det är ingen som gör det längre. (Saxat från Videnskab dk Hvad er instinkter? ) Så det är inte vetenskapligt baserat att tala om drifter. Det har ändå inte avhållit skribenter och instruktörer i hundsammanhang från att använda en driftsteori som förklaringsmodell, och man kan därför ställa sig frågan om den är användbar eller inte. Som påpekat här ovan är jag helt enig med Hallgren när han skriver att det förenklar kanske lösningen på ett problem för mycket och överskuggar andra lösningar. Men här finns det flera svårigheter: 1. Om man använder begreppet för att säga att hunden har för lite drift, lägger man skulden på hunden istället för att titta på träningssituationen. 2. Om man använder driftsbegreppet som en metafor för hur man tror hundens tillstånd är inne i huvudet, är man fullständigt ute på hal is. Vad som försiggår inne i hundens huvud, är något man tolkar och här rör man sig ut i fiktionen. Dessutom blir det otroligt svårt att ändra på momentet om det innebär att man ska ändra på hundens tankar! 3. Om man arbetar med drift i träningssituationen med övervägande fokus på nyckelstimuli som utlöser beteenden, arbetar man med beteende som om det vore reflexbeteende. Att skälla, bita i en ärm, springa ut till en figurant eller följa ett spår är inte reflexbeteenden, och det är inte särskilt smart att behandla dem som sådana när det egentligen är tal om operant betingning. Och därmed är det långt mer effektivt att ha fokus på det som följer efter beteendet, nämligen konsekvensen. Straffas eller belönas beteendet? Belönas det tillräckligt bra? (Nu står inte operant betingning ensam i en träningssituation. Till en träningssituation knyts även Det betyder att en förstärkare kan vara mycket mer än mat, vatten, sex osv. Det kan gälla alla beteenden som hunden verkar föredra. Det kan vara att springa fort, jaga hare, nosa på marken, ha dragkamp etc. Det betyder att möjligheterna att förstärka mindre sannolika beteenden är långt större än vad man omedelbart antagit. Vi behöver därför endast observera hunden för att lära oss vad den föredrar mest och kan bygga upp mindre sannolika beteenden till mer sannolika beteenden genom att förstärka dem med det beteende som hunden föredrar i många sammanhang. SAMMANFATTNING Driftsbegreppet är alltså något som vetenskapen inte använder längre det är som med instinktsbegreppet: 9

7 klassisk betingning situationen kommer med tiden att associera vissa känslor med viss stressnivå hos hunden). 4. Och sist men inte minst: Hur fungerar det rent pedagogiskt? Jag tycker det är otroligt komplicerat att uttyda om hunden är i rätt drift. För vad ska man som instruktör konkret säga till hundföraren när man ska hjälpa i en träningssituation? Du måste få din hund över i bytesdrift!, Din hund är i jaktskall, den ska över i ståndskall! Ja, men hur? Och hur lär man hundföraren att se vilken drift hunden befinner sig i? Är det inte mycket enklare att formulera konkret vad som är det korrekta beteendet i detta moment, se vad hunden faktiskt gör, och hur och när du belönar bäst? Är inte det enklare för en ny hundförare att hantera? Jag har själv skrinlagt driftsteorin. Jag har haft en enormt stor nytta av att ha fokus på situation, beteende och konsekvens i träningen. Hålla öga på om jag tränar i en förnuftig svårighetsgrad, om jag belönar det beteende jag önskar att belöna (timing), om jag belönar tillräckligt ofta och tillräckligt bra. Referenser Frode Svartdal & Magne Arve Flaten: Læringspsykologi, Frode Svartdal: Begreber i læringspsykologi, Barbara Handelman: Hundens språk og atferd en illustrert håndbok, Kurt Verup Runefelt: Hund kend dine evner... en moderne hundetræningsbog. Årtal ej angivet. Helmut Raiser: Forsvarshunden. Uddannelsen af brugshunde til forsvarsarbejde. 1984, dansk utgåva. Anders Hallgren: Drivkraft och motivation, Gottfried Dildei och Sheila Booth: Schutzhund obedience training in drive, Cecilie Køste & Morten Egtvedt: Lydnadsträning i teori og praktik, Dina Doctermann är utbildad Canisinstruktör och driver Canis Hundskola avdelning Holbäk i Danmark. Hon tränar dagligen PH och IPO med sina två riesenschnauzrar. Det kan vara rejält svårt att observera en träningssituation när man nöjer sig med att förhålla sig till det man kan se. Varför dessutom komplicera det med teorier om det man inte kan se? Q 10