KORT OM VETENSKAPSFILOSOFI. Samir Okasha. Översättning av Roland Poirier Martinsson

Transkript

1

2 KORT OM VETENSKAPSFILOSOFI Samir Okasha Översättning av Roland Poirier Martinsson

3 Philosophy of Science: A Very Short Introduction was originally published in English in This translation is published by arrangement with Oxford University Press. Originalutgåvan, Philosophy of Science: A Very Short Introduction, publicerades på engelska Denna översättning publiceras enligt överenskommelse med Oxford University Press. Tidigare titlar i Kort om-serien Kort om hjärnan Kort om medvetandet Kort om fri vilja Fri Tanke förlag info@fritanke.se Samir Okasha 2002 ISBN tryckt utgåva: ISBN e-bok: Översättare: Roland Poirier Martinsson Formgivning omslag: Stevali Production Formgivning inlaga: Team Media Sweden AB Omslagsfoto: Shutterstock

4 Tack Jag vill tacka Bill Newton-Smith, Peter Lipton, Elizabeth Okasha, Liz Richardson och Shelley Cox för att ha läst och kommenterat tidigare versioner av detta material. Samir Okasha

5 Illustrationer 1. Kopernikus universum Archivo Iconografico, S.A./Corbis 2. Galileo och det lutande tornet i Pisa Bettman/Corbis 3. Charles Darwin Corbis 4. Watsons och Cricks DNA-modell A. Barrington Brown/Science Photo Library 5. Kromosomer hos en person med Downs syndrom L. Willatt, East Anglian Regional Genetics Service/Science Photo Library 6. Faran med att tvivla på induktion David Mann 7. Musen och hembiträdet David Mann 8. Flaggstång och skugga 9. Dimkammare C. T. R. Wilson/Science Photo Library 10. Mätning av gasvolym Martyn F. Chillmaid/Science Photo Library 11. Bensenmolekylens struktur David Mann 12. Newtons experiment med den roterande spannen 13. Linnés Systema Naturae Med tillåtelse från Linnean Society of London 14. Kladogram I 15. Kladogram II 16. Medvetandets modularitet David Parker/Science Photo Library 17. Müller-Lyers illusion 18. Svampmoln Bettman/Corbis Förlag och författare ber om ursäkt för eventuella fel eller försummelser i listan ovan. Om de blir kontaktade skall de med glädje åtgärda dessa snarast möjligt.

6 Kapitel 1 Vad är vetenskap? Vad är vetenskap?[1] Frågan verkar enkel att besvara: alla vet att ämnen som fysik, kemi och biologi är vetenskapliga, till skillnad från ämnen som konst, musik och teologi. Men när vi ställer oss samma fråga i egenskap av filosofer vill vi ha en annan sorts svar. Vi vill inte ha en enkel lista över de aktiviteter som vanligen går under beteckningen vetenskap. Snarare undrar vi vad alla begrepp på en sådan lista har gemensamt, det vill säga vad det är som gör något till en vetenskap. Ställer man frågan på det viset är den inte lika trivial. Men fortfarande kan du tycka att frågan är ganska självklar. Vetenskap är väl ändå inget mer än en strävan att förstå, förklara och förutsäga världen vi lever i? Ett sådant svar är utan tvekan helt begripligt. Frågan är om det är hela förklaringen. Trots allt försöker också de olika religionerna förstå och förklara världen, men religioner betraktas normalt inte som en del av vetenskapen. På liknande sätt är astrologi och spåkonster försök att förutsäga framtiden, men de flesta skulle dra sig för att beskriva dessa aktiviteter som vetenskap. Eller ta ämnet historia. Historiker försöker förstå och förklara vad som hänt i det förgångna, men deras ämne brukar sorteras in under humaniora och inte som ett vetenskapligt ämne. Precis som med många filosofiska spörsmål visar det sig att frågan vad är vetenskap? är krångligare än vad som tycks vara fallet vid första anblicken. Många tror att vetenskapens särskiljande egenskaper består i de särskilda metoder forskarna använder sig av när de undersöker världen. Den tanken är ganska rimlig. Många vetenskaper använder sig nämligen av tydliga undersökningsmetoder som inte återfinns inom de icke-vetenskapliga disciplinerna. Ett uppenbart exempel är hur man använder sig av experiment, en praktik som ur ett historiskt perspektiv utgör ett vägskäl i den moderna vetenskapens framväxt. Men alla vetenskaper är inte experimentella astronomer kan självklart inte utföra experiment med rymden som objekt, utan måste nöja sig med noggranna observationer. Samma sak gäller för många av samhällsvetenskaperna. Ytterligare en viktig egenskap hos vetenskapen är att man bygger teorier. Forskarna skriver inte enbart ner sina experiment och observationer i en loggbok för det mesta vill de dessutom förklara sina resultat i termer av en allmän teori. Det är inte alltid alldeles lätt, men ibland har man nått uppseendeväckande framgångar. Ett av vetenskapsfilosofins grundläggande problem består i att förstå hur metoder som att experimentera, observera och bygga teorier har hjälpt forskare att avslöja så många av naturens hemligheter. Den moderna vetenskapens ursprung I dagens skolor och universitet lärs vetenskap ut på ett i huvudsak ahistoriskt sätt. Läroböckerna framställer de olika ämnenas grundläggande idéer på ett så enkelt sätt som möjligt, utan hänvisningar till de utdragna och ofta krokiga processer som en gång ledde fram till deras upptäckt. Från ett pedagogiskt perspektiv är det en begriplig strategi. Om man vill förstå de frågor som intresserar vetenskapsfilosofer kan det dock vara klokt att också värdera de vetenskapliga idéernas historia. Det har till och med, som vi kommer att se i kapitel 5, hävdats att man inte kan bedriva god

7 vetenskapsfilosofi utan att på nära håll studera vetenskapshistorien. Den moderna vetenskapens ursprung återfinns inom en period av snabb, vetenskaplig utveckling i Europa mellan åren 1500 och 1750, en tid som vi nu kallar för den naturvetenskapliga revolutionen. Naturligtvis försökte man bedriva vetenskapliga studier också under antiken och medeltiden den naturvetenskapliga revolutionen uppstod inte ur intet. Under dessa tidigare perioder dominerade den aristoteliska världsbilden, döpt efter antikens grekiske filosof Aristoteles, som presenterade detaljerade teorier inom fysik, biologi, astronomi och kosmologi. En modern vetenskapsman skulle dock ha uppfattat både Aristoteles idéer och undersökningsmetoder som mycket märkliga. För att bara ta ett exempel, trodde Aristoteles att alla jordiska ting var uppbyggda av endast fyra ämnen: jord, eld, luft och vatten. Ett sådant synsätt kolliderar självklart med vad den moderna kemin lär oss. Det första, avgörande steget i framväxten av den moderna vetenskapens världsbild bestod i den kopernikanska revolutionen. År 1542 gav den polske astronomen Nicolas Kopernikus ( ) ut en bok som attackerade den geocentriska synen på universum, som placerade jorden stilla i universums centrum med planeterna och solen i omloppsbanor. Geocentrisk astronomi, även kallad ptolemaisk astronomi efter den antika, grekiska astronomen Ptolemaios, utgjorde kärnan i den aristoteliska världsbilden och hade i praktiken inte ifrågasatts på år. Men Kopernikus föreslog ett alternativ: att solen var universums mittpunkt med planeterna, inklusive jorden, i omloppsbanor runt solen (figur 1). Enligt denna heliocentriska modell är jorden bara en planet i mängden och förlorar därmed sin traditionella status som unik. I början stötte Kopernikus teori på stort motstånd, inte minst från katolska kyrkan, som ansåg att den stred mot Bibeln och som år 1616 bannlyste böcker som påstod att jorden rörde sig. Men hundra år senare hade Kopernikus världsbild etablerats som renlärig vetenskap. Kopernikus idé ledde inte bara till bättre astronomi. Indirekt gav den även upphov till den moderna fysiken, via arbeten av Johannes Kepler ( ) och Galileo Galilei ( ). Kepler upptäckte att planeterna inte rör sig i cirkulära omloppsbanor runt solen, som Kopernikus hade trott, utan i ellipser. Detta blev hans viktiga första lag för hur planeterna rör sig; hans andra och tredje lag bestämde i vilken hastighet planeterna rör sig runt solen. 1. Kopernikus heliocentriska modell av universum visar hur planeterna, inklusive jorden, rör sig i omloppsbanor runt solen. Sammantaget erbjöd Keplers lagar en överlägsen teori för planeterna jämfört med vad man tidigare trott och löste problem som hade förbryllat astronomer i sekler. Galileo trodde hela sitt liv på Kopernikus modell och han var en av de första att konstruera teleskop. När han riktade sitt teleskop mot himlen gjorde han en mängd underbara upptäckter, bland annat att det finns berg på månen, ett

8 oräkneligt antal stjärnor, solfläckar, och Jupiters månar. Alla dessa upptäckter stred mot Aristoteles kosmologi och fick avgörande betydelse för att omvända vetenskapssamfundet till Kopernikus teori. Galileos mest seglivade bidrag kom emellertid inte inom astronomin, utan inom mekaniken, där han lyckades tillbakavisa Aristoteles idé att tyngre kroppar faller fortare än lättare. Istället för denna teori framlade Galileo det intuitivt märkligare påståendet att kroppar i fritt fall rusar mot jorden i samma hastighet oberoende av hur mycket de väger (figur 2). (Om du låter en fjäder och en kanonkula falla fritt kommer kanonkulan givetvis i praktiken att landa först, men Galileo hävdade att det helt enkelt beror på luftmotståndet i vakuum skulle de landa samtidigt.) Dessutom argumenterade han för att kroppar i fritt fall accelererar likformigt, det vill säga ökar i hastighet i jämn takt; detta kallas för Galileos lag om fritt fall. Galileo erbjöd övertygande, om än inte fullständiga skäl för denna lag, som utgjorde kärnan i hans teori för mekaniken. Galileo betraktas allmänt som den förste verkligt moderna fysikern. Han var först med att visa hur matematikens språk kunde användas för att beskriva hur faktiska objekt i den materiella världen uppför sig, exempelvis fallande kroppar, projektiler, och så vidare. För oss verkar det självklart i dag uttrycks vetenskapliga teorier alltid i matematiska termer, inte bara när det gäller fysiken och kemin, utan även inom biologin och nationalekonomin. Men på Galileos tid var det inte alls självklart: matematiken ansågs allmänt bara ha att göra med abstrakta objekt och var därmed omöjlig att tillämpa på den fysiska verkligheten. En annan nymodighet i Galileos arbete gällde hur han betonade vikten av att testa hypoteser experimentellt. Också detta kan verka självklart för en modern forskare. När Galileo verkade uppfattades emellertid inte experimentet som ett pålitligt sätt att vinna kunskap. Galileos betoning av experimentella tester markerar början på den empiriska metod som än i dag gäller när naturen studeras. 2. Skiss av Galileos mytiska experiment för att testa hastigheten hos objekt som släpptes från det lutande tornet i Pisa. Under tiden som följde på Galileos död utvecklades den naturvetenskapliga revolutionen i snabb takt. Den franske filosofen, matematikern och vetenskapsmannen René Descartes ( ) utvecklade en radikalt ny mekanisk filosofi, enligt vilken den fysiska världen helt enkelt bestod av tröga,

9 materiella partiklar, som interagerade och kolliderade med varandra. Descartes trodde att de lagar som styrde dessa partiklar, eller korpuskler, utgjorde nyckeln till hur strukturen hos Kopernikus universum kunde förstås. Den mekanistiska filosofin lovade att förklara alla observerbara fenomen med hjälp av dessa tröga och stumma korpuskler och blev snart det dominerande, vetenskapliga perspektivet under andra halvan av 1600-talet; i viss utsträckning hänger det med än i dag. Olika varianter av den mekanistiska filosofin lades fram av personer som Huygens, Gassendi, Hooke, Boyle med flera; dess omfattande genomslag bildade det slutgiltiga nederlaget för den aristoteliska världsbilden. Den naturvetenskapliga revolutionen kulminerade med Isaac Newton ( ), vars framgångar saknar motstycke i vetenskapshistorien. Newtons mästerverk var hans Naturvetenskapens matematiska principer, som publicerades år Newton höll med om de mekanistiska filosofernas uppfattning att universum bestod enbart av partiklar som befinner sig i rörelse, men försökte förbättra Descartes rörelselagar och regler för vad som inträffade vid kollisioner. Resultatet var en kraftfull, dynamisk och mekanistisk teori, som utgick från Newtons tre rörelselagar och hans berömda princip för universell gravitation. Enligt denna princip utövar alla kroppar i universum en dragningskraft på varandra; kraften med vilken två kroppar attraherar varandra bestäms av produkten av deras massa och avståndet mellan dem i kvadrat. Rörelselagarna slår sedan fast hur denna gravitationskraft påverkar kropparnas rörelser. Newton utvecklade sin teori med hög grad av matematisk precision och noggrannhet och uppfann den matematiska teknik som kom att kallas för infinitesimalkalkylen[2]. På ett slående sätt lyckades Newton visa att Keplers planetlagar och Galileos lag om fritt fall (med vissa modifikationer i båda fallen) följde logiskt från hans rörelselagar och gravitationen. Med andra ord kunde samma lagar, som Newton formulerade på ett kvantitativt exakt sätt, förklara rörelserna både hos kroppar i rymden och på jorden. Newtons fysik erbjöd vetenskapen dess ramverk i ungefär tvåhundra år och ersatte snart Descartes fysik. Det vetenskapliga självförtroendet växte kraftigt under den här perioden, i huvudsak på grund av framgångarna för Newtons teori, som allmänt ansågs ha avslöjat naturens sanna funktionssätt och åtminstone i princip troddes kunna förklara allting. Detaljerade försök gjordes att utvidga Newtons förklaringsmodell till att omfatta allt fler fenomen. Under och 1800-talen skedde betydande vetenskapliga framsteg, framför allt inom kemin, optiken, energiläran, termodynamiken och elektromagnetismen. I huvudsak betraktades dessa framsteg dock som upptäckter gjorda inom ramen för en newtonsk förståelse av hur universum fungerade. Vetenskapsmännen accepterade Newtons teori som i allt väsentligt korrekt; det enda som återstod var att fylla i detaljerna. Förtroendet för Newtons världsbild krossades i början av 1900-talet, tack vare två nya, revolutionerande framsteg inom fysiken: relativitetsteorin och kvantmekaniken. Relativitetsteorin, som upptäcktes av Einstein, visade att Newtons mekanik inte ger rätt resultat när den tillämpas på mycket massiva objekt eller objekt som rör sig i mycket hög hastighet. Kvantmekaniken, å sin sida, visade att Newtons teori inte fungerar när den tillämpas på mycket små objekt, nämligen subatomära partiklar. Både relativitetsteorin och kvantmekaniken, framför allt den senare, är mycket märkliga och radikala teorier, vars påståenden om naturens väsen är svåra att acceptera och till och med förstå för många människor. Teoriernas framväxt innebar en betydande begreppslig omvälvning inom fysiken, som fortgår in i våra dagar.

10 Hittills har vår korta redogörelse för vetenskapshistorien i huvudsak fokuserat på fysiken. Det är ingen tillfällighet, då fysiken är både historiskt mycket viktig och i en mening den mest grundläggande av alla vetenskapliga discipliner. De objekt som andra vetenskaper studerar är i sig uppbyggda av fysiska entiteter. Ta botaniken som exempel. En botaniker studerar växter, som ytterst är sammansatta av molekyler och atomer, som i sin tur är fysiska partiklar. Botaniken är alltså uppenbarligen mindre grundläggande än fysiken vilket inte innebär att den är mindre viktig. Det är ett påstående vi ska återvända till i kapitel 3. Men till och med en kort beskrivning av den moderna vetenskapens ursprung skulle vara ofullständig om den lät bli att nämna de icke-fysikaliska vetenskaperna. Inom biologin intar Charles Darwins upptäckt av evolutionsteorin för det naturliga urvalet, framlagd i Om arternas ursprung år 1859, en särställning. Fram till dess var den allmänna uppfattningen att de olika arterna hade skapats var för sig av Gud, så som Första Moseboken lär. Men Darwin hävdade att existerande arter faktiskt hade utvecklats från sina föregångare genom en process som kallas för det naturliga urvalet. Naturligt urval förekommer när en del organismer på grund av sina fysiska egenskaper får större avkomma än andra; om dessa egenskaper ärvs av avkomman kommer populationen att med tiden bli allt bättre anpassad till sin omgivning. Trots att den här processen är enkel menade Darwin att den efter ett stort antal generationer kan leda till att en art utvecklas till en helt ny art. Det stöd Darwin lade fram för sin teori var så övertygande att den vid 1900-talets början uppfattades som vetenskapligt fullständigt etablerad, trots betydande teologiskt motstånd (figur 3). Senare arbeten har på ett slående sätt bekräftat Darwins teori, som nu utgör kärnan i den moderna, biologiska världsbilden talet blev vittne till ytterligare en revolution inom biologin, som fortfarande inte är avslutad: framväxten av molekylärbiologin, framför allt molekylär genetik. År 1953 upptäckte Watson och Crick DNA-strukturen, arvsmassan som formar generna i alla levande skapelsers celler (figur 4). Watsons och Cricks upptäckt förklarade hur den genetiska informationen kunde kopieras från en cell till en annan och därmed överföras från förälder till avkomma, vilket i sin tur förklarar varför avkomman har en tendens att likna sina föräldrar. Deras upptäckt öppnade ett nytt spännande forskningsfält inom biologin. Under de femtio år som gått sedan Watsons och Cricks arbete har molekylärbiologin vuxit kraftigt och förändrat vår förståelse av arvet och hur gener bygger organismer. Det nyligen avslutade arbete som kallas för HUGO (Human Genome Project), som ger en beskrivning av människan på molekylär nivå genom att sekvensera hela hennes uppsättning gener, ger en antydan om hur långt molekylärbiologin har kommit. Under 2000-talet kommer vi att få se ytterligare, spännande upptäckter på det här forskningsområdet. 3. Darwins förslag att människor och apor har utvecklats från en gemensam anfader ledde till bestörtning i det Viktorianska England.

11 4. James Watson och Francis Crick med sin berömda dubbelhelix deras molekylmodell av DNA-strukturen, upptäckt år Under de senaste hundra åren har det satsats större resurser på vetenskaplig forskning än någonsin tidigare. En följd av detta är att antalet forskningsdiscipliner har exploderat, exempelvis med datavetenskap, artificiell intelligens och neurovetenskap. Det kanske mest betydelsefulla tillskottet under de senaste trettio åren är framväxten av kognitionsforskning, som studerar olika aspekter av den mänskliga kognitionen, som perceptionen, minnet, inlärningen och rationaliteten och som har förändrat den traditionella psykologin. Kognitionsforskningen har i hög grad fått impulser från idén att det mänskliga medvetandet i vissa avseenden påminner om en dator och att mänskliga, mentala processer därmed kan förstås genom att jämföras med de operationer som utförs av datorn. Kognitionsforskningen befinner sig fortfarande i sin linda, men lovar att avslöja mycket om hur medvetandet fungerar. Också samhällsvetenskaperna, framför allt nationalekonomin och sociologin, har blomstrat under 1900-talet, även om många fortfarande anser att de inte är lika sofistikerade och exakta som naturvetenskaperna. Det är en fråga vi återkommer till i kapitel 7. Vad är vetenskapsfilosofi? Vetenskapsfilosofins huvudsakliga uppgift består i att analysera de olika vetenskapernas undersökningsmetoder. Kanske undrar du över varför den uppgiften tillkommer just filosoferna och inte vetenskapsmännen själva. Det är en bra fråga. Svaret är delvis att vi kan tränga längre ner på djupet om vi studerar vetenskapen från ett filosofiskt perspektiv vi kan blottlägga antaganden som är inbyggda i den vetenskapliga praktiken, som forskarna själva inte öppet diskuterar. Som en illustration av detta, betrakta det vetenskapliga experimentet. Anta att en forskare utför ett experiment och får ett visst resultat. Han upprepar experimentet och får hela tiden samma resultat. Efter ett tag kommer han antagligen att sluta upprepa det, trygg i förvissningen om att han skulle fortsätta få samma utfall om han upprepade experimentet under exakt samma omständigheter. Detta antagande kan tyckas självklart, men som filosofer vill vi ifrågasätta det. Varför utgå ifrån att framtida upprepningar av experimentet kommer att ge samma resultat? Hur vet vi att det är sant? Forskaren kommer troligen inte att ägna alltför mycket tid åt att grubbla på dessa till synes konstiga frågor: han har förmodligen bättre saker att göra. De är i allt väsentligt filosofiska frågor och vi kommer att återvända till dem i nästa kapitel. En del av vetenskapsfilosofens arbete består alltså i att ifrågasätta antaganden som vetenskapsmän tar

12 för givna. Men det vore fel att anta att vetenskapsmännen själva aldrig diskuterar filosofiska frågor. Faktum är att många vetenskapsmän haft stor betydelse för vetenskapsfilosofins utveckling. Descartes, Newton och Einstein är framstående exempel på detta. De var alla djupt intresserade av filosofiska frågor om hur vetenskapen bör arbeta, vilka undersökningsmetoder den bör använda sig av, hur mycket vi bör lita på dessa metoder, huruvida det finns några gränser för vetenskaplig kunskap, och så vidare. Som vi kommer att märka står dessa frågor fortfarande i centrum för vår tids vetenskapsfilosofi. Frågorna som intresserar filosofer är alltså inte bara filosofiska ; tvärtom, de har intresserat några av historiens största vetenskapsmän. Ändå måste det erkännas att många av dagens vetenskapsmän inte bryr sig särskilt mycket om vetenskapsfilosofin och inte vet mycket om den. Samtidigt som det är olyckligt är det inget tecken på att filosofiska frågor inte längre är relevanta. Det är snarare en följd av att vetenskapen blir allt mer specialiserad till sin karaktär, och det är även en följd av den polarisering mellan naturvetenskapen och humaniora som kännetecknar det moderna utbildningsväsendet. Kanske undrar du fortfarande exakt vad vetenskapsfilosofi handlar om. Att hävda att den studerar vetenskapens metoder, som vi påstod tidigare, säger egentligen inte särskilt mycket. Istället för att erbjuda en mer innehållsrik definition ska vi gå vidare och betrakta ett typiskt problem inom vetenskapsfilosofin. Vetenskap och pseudovetenskap Betrakta återigen den fråga vi inledde med: vad är vetenskap? Karl Popper, vetenskapsfilosof med stort inflytande på 1900-talet, ansåg att de vetenskapliga teoriernas grundläggande egenskap består i att de är falsifierbara. Att man kallar en teori för falsifierbar innebär inte att man påstår att den är falsk. Istället betyder det att teorin gör en del väl avgränsade förutsägelser, som man kan testa mot erfarenheten för att se om de stämmer. Om det visar sig att förutsägelserna är falska, då har teorin blivit falsifierad eller tillbakavisad. En falsifierbar teori är alltså en teori som faktiskt tillåter att vi kan visa att den är falsk den är inte sann oavsett vad erfarenheten säger oss. Popper var av meningen att en del påstått vetenskapliga teorier inte levde upp till detta villkor och därmed inte alls förtjänade att kallas för vetenskapliga; snarare var de exempel på pseudovetenskap. Freuds psykoanalytiska teori var ett av Poppers favoritexempel på pseudovetenskap. Enligt Popper var Freuds teori förenlig med varje form av empirisk evidens. Det spelade inte någon roll hur en patient reagerade, freudianer kunde alltid hitta en förklaring med hjälp av sin teori de erkände aldrig att deras teori var falsk. Popper illustrerade sin poäng med följande exempel. Betänk en man som knuffar ner ett barn i en flod med avsikten att mörda det och en helt annan man som offrar sitt eget liv för att rädda barnet. Freudianer kan förklara båda männens beteende lika enkelt: den förste led av bortträngning medan den andre drevs av sublimering. Popper hävdade att Freuds teori med hjälp av begrepp som bortträngning, sublimering och omedvetna önskningar gick att förena med alla tänkbara kliniska data; den går med andra ord inte att falsifiera. Samma sak var sant för Marx historieteori, ansåg Popper. Marx påstod att kapitalismen i de industrialiserade samhällena skulle tvingas bort av socialismen, som slutligen skulle övergå i kommunism. Men när så inte skedde erkände inte marxisterna att teorin var fel, istället hittade de på ad hoc-förklaringar till utvecklingen som passade perfekt in i teorin. De kunde till exempel hävda att

13 den oundvikliga utvecklingen i riktning mot kommunism gick tillfälligt långsammare på grund av välfärdsstatens framväxt, som förslappade proletariatet och försvagade dess revolutionära glöd. På så vis kunde Marx teori, precis som Freuds, förenas med varje tänkbar händelseutveckling. Därför kan inte heller någon av teorierna räknas som vetenskapliga, enligt Poppers kriterium. Popper jämförde Freuds och Marx teorier med Einsteins gravitationsteori, också kallad för den allmänna relativitetsteorin. Till skillnad från Freuds och Marx teorier gjorde Einsteins teori en mycket väldefinierad förutsägelse: att ljusstrålar från avlägsna stjärnor skulle komma att böjas av solens gravitationsfält. I normala fall vore en sådan effekt omöjlig att observera förutom vid en solförmörkelse. År 1919 organiserade den engelska astrofysikern Sir Arthur Eddington två expeditioner för att observera det årets solförmörkelse med syftet att testa Einsteins förutsägelse, en till Brasilien och en till ön Principe utanför Afrikas Atlantkust. Expeditionerna upptäckte att stjärnljuset faktiskt böjdes av solen i nästan exakt samma grad som Einstein förutsagt. Popper blev mycket imponerad. Einsteins teori hade gjort en väldefinierad, exakt förutsägelse, som sedan bekräftats av observationer. Om det visat sig att stjärnljuset inte böjts av solen, då skulle det inneburit att Einstein haft fel. Einsteins teori satisfierade alltså falsifieringskriteriet. Poppers försök att avgränsa vetenskap från pseudovetenskap känns intuitivt ganska rimligt. Det är onekligen något skumt med en teori som kan stämma överens med alla sorters empiriska data. Men det finns de som anser att Poppers kriterium är lite väl simpelt. Popper kritiserade freudianer och marxister för att bortförklara all data som tycktes motsäga deras teorier, istället för att acceptera att teorierna tillbakavisas. Det tycks förvisso vara ett misstänkt tillvägagångssätt. Emellertid finns det en del som tyder på att respektabla vetenskapsmän som Popper själv inte skulle vilja anklaga för att syssla med pseudovetenskap rutinmässigt går till väga på exakt samma sätt och att detta har lett till viktiga vetenskapliga upptäckter. Ett exempel från astronomin får illustrera denna invändning. Newtons gravitationsteori, som vi mötte tidigare, gjorde förutsägelser om vilka omloppsbanor planeterna borde beskriva runt solen. I huvudsak bekräftade observationerna dessa förutsägelser. Dock avvek Uranus omloppsbana konsekvent från de förutsägelser som följde av Newtons teori. Gåtan löstes år 1846 av två forskare, Adams i England och Leverrier i Frankrike, som arbetade oberoende av varandra. De föreslog att det fanns ytterligare en, hittills oupptäckt planet, vars ytterligare gravitationskraft påverkade Uranus. Adams och Leverrier lyckades beräkna vilken massa och position som krävdes av denna okända planet för att dess gravitationskraft faktiskt skulle kunna orsaka Uranus märkliga uppförande. Strax därpå upptäcktes planeten Neptunus, nästan exakt där Adams och Leverrier hade påstått att den skulle befinna sig. Självklart bör vi inte kritisera Adams och Leverriers tillvägagångssätt för att vara ovetenskapligt det ledde trots allt till att en ny planet upptäcktes. Men de gjorde exakt vad Popper kritiserade marxisterna för. De började med en teori Newtons gravitationsteori som gjorde en felaktig förutsägelse beträffande Uranus omloppsbana. Hellre än att dra slutsatsen att Newtons teori måste vara falsk höll de fast vid teorin och försökte förklara bort den motsägelsefulla observationen genom att postulera en ny planet. På samma sätt drog inte marxister slutsatsen att Marx teori måste vara falsk när kapitalismen inte visade några tecken på att ge vika för kommunism, istället höll de fast vid sin teori och försökte bortförklara de motsägelsefulla observationerna på andra sätt. Så då måste det väl vara orättvist att anklaga marxister för att ägna sig åt pseudovetenskap, samtidigt som vi går med på att det Adams och Leverrier gjorde får räknas som god och till och med föredömlig vetenskap? Därmed verkar det som om Poppers försök att skapa ett demarkationskriterium för att skilja vetenskap

14 från pseudovetenskap inte är alldeles lyckat, trots att det från början tycktes helt rimligt. Exemplet med Adams och Leverrier är nämligen inte alls något undantag. Forskare överger i allmänhet inte sina teorier i samma stund de stöter på observationsdata som tycks motsägelsefulla. I vanliga fall försöker de hitta ett sätt att eliminera konflikten utan att behöva ge upp teorin; det är en iakttagelse som vi återvänder till i kapitel 5. Det är också värt att hålla i minnet att praktiskt taget alla vetenskapliga teorier står i konflikt med någon form av observation att hitta en teori som överensstämmer perfekt med alla data är extremt svårt. En teori som envisas med att motsäga fler och fler observationer utan att man finner någon trovärdig förklaring till motsägelserna måste givetvis till sist överges. Men man skulle inte göra några större framsteg om forskarna helt enkelt övergav sina teorier så fort de stötte på problem. Misslyckandet för Poppers demarkationskriterium leder till en viktig fråga. Är det ens möjligt att hitta ett gemensamt drag hos alla de verksamheter vi kallar för vetenskap, som andra aktiviteter inte också uppvisar? Popper utgick från att svaret på den frågan var positivt. Han tyckte att Freuds och Marx teorier var uppenbart ovetenskapliga och därför måste det finnas någon egenskap de saknar, som genuint vetenskapliga teorier äger. Men Poppers antagande att vetenskapen äger ett speciellt väsen kan ifrågasättas oavsett om vi accepterar hans negativa bedömningar av Freud och Marx. Vetenskapen är trots allt en heterogen verksamhet som omfattar en bred uppsättning av olika discipliner och teorier. Kanske har de någon sorts bestämda egenskaper gemensamt, som definierar vad det är att vara vetenskap, men det kan också vara så att de inte har något gemensamt. Filosofen Ludwig Wittgenstein menade att det inte finns någon bestämd mängd egenskaper som definierar vad det är att vara ett spel. Istället finns det ett löst förbundet knippe egenskaper som de flesta spel har del av. Men varje givet spel kan sakna vilken som helst av egenskaperna i knippet och ändå vara ett spel. Samma sak kan vara sant för vetenskapen. Om det stämmer är det osannolikt att det går att finna ett enkelt kriterium som avgränsar vetenskapen. [1] I engelskan syftar termen science på vad vi kallar naturvetenskap. Den generella, svenska termen vetenskap omfattar också samhälls- och humanvetenskaperna, såväl som de humanistiska vetenskaperna, ex. litteraturvetenskap och konstvetenskap. I engelskan använder man social science för samhälls- och humanvetenskaperna, medan humaniora kallas för humanities eller arts and humanities. Om inget annat anges så syftar vetenskap här främst på naturvetenskapliga forskningsdiscipliner. När sammanhanget kräver så specificeras ytterligare vilket vetenskapsområde det handlar om. (Övers. anm.) [2] Som ledde fram till den moderna integral- och differentialkalkylen. Den tyske filosofen Gottfried Leibniz ( ) nådde ungefär samma insikter som Newton, samtidigt och oberoende av denne, och delar äran av att ha upptäckt infinitesimalkalkylen. (Övers. anm.)

15 Kapitel 2 Vetenskapligt tänkande Vetenskapsmän avslöjar ofta saker om världen som vi inte skulle ha trott på utan deras teorier. Biologer påstår till exempel att vi är nära släkt med schimpansen, geologer säger att Afrika och Sydamerika brukade hänga ihop och kosmologer säger att universum utvidgas. Men hur kom forskarna fram till dessa till synes osannolika slutsatser? Trots allt har ingen någonsin sett en art utvecklas från en annan eller en kontinent delas i två eller universum växa. Svaret är givetvis att forskarna kom fram till dessa föreställningar genom en process som består av rationellt tänkande och slutledningar. Men det skulle vara trevligt att veta lite mera om den processen. Exakt vad är det som kännetecknar vetenskapligt tänkande? Hur stort förtroende bör vi ha för forskarnas slutsatser? Det är vad det här kapitlet handlar om. Deduktion och induktion Logiker gör en viktig distinktion mellan deduktiva och induktiva slutledningar. Ett exempel på ett deduktivt resonemang, eller en deduktiv slutledning, är följande: Alla fransmän tycker om rött vin Pierre är fransman Alltså tycker Pierre om rött vin De första två påståendena kallas för slutledningens premisser, medan det tredje påståendet kallas slutsats. Det är en deduktiv slutledning eftersom den äger följande egenskap: om premisserna är sanna måste också slutsatsen vara sann. Med andra ord måste det faktiskt vara sant att Pierre tycker om rött vin om det är sant att alla fransmän tycker om rött vin och det är sant att Pierre är fransman. Detta beskriver man ibland som att slutledningens premisser implicerar slutsatsen. Naturligtvis är premisserna i den här slutledningen nästan säkert inte sanna det måste finnas fransmän som inte tycker om rött vin. Men det är inte poängen. Slutledningen är deduktiv på grund av att det finns en lämplig relation mellan premisserna och slutsatsen, nämligen att om premisserna är sanna, då måste slutsatsen också vara sann. Huruvida premisserna faktiskt är sanna är en annan sak, som inte påverkar slutledningens status som deduktiv. Inte alla slutledningar är deduktiva. Betrakta följande exempel: De första fem äggen i kartongen var ruttna Alla äggen är märkta med samma bästföredatum Därför kommer också det sjätte ägget att vara ruttet Detta ser ut som ett fullkomligt rimligt sätt att tänka. Ändå är det inte deduktivt, eftersom slutsatsen inte följer ur premisserna. Även om de fem första äggen faktiskt var ruttna, och även om alla äggen är märkta med samma bästföredatum, är det inte en garanti för att även det sjätte ägget kommer att vara skämt. Det är fullkomligt tänkbart att det sjätte ägget är fullt ätbart. Det är med andra ord logiskt möjligt att premisserna i denna slutledning är sanna samtidigt som slutsatsen är falsk, varför slutledningen inte är deduktiv. Den här sortens slutledning kallas istället för induktiv. När vi gör induktiva slutledningar, eller resonerar induktivt, går vi från premisser om objekt som vi har studerat till slutsatser om objekt vi inte har studerat i ovanstående exempel, ägg.

16 Att resonera deduktivt är mycket säkrare än att resonera induktivt. När vi gör en deduktion kan vi vara säkra på att vi kommer att landa i en sann slutsats, så länge vi utgår från sanna premisser. Samma sak gäller inte för induktion. Tvärtom kan en induktion mycket väl ta oss från sanna premisser till en falsk slutsats. Trots denna brist tycks det som om vi förlitar oss på induktioner livet igenom, ofta utan att ens tänka på saken. När du exempelvis sätter på datorn på morgonen är du övertygad om att den inte kommer att explodera i ansiktet på dig. Varför då? Därför att du sätter på datorn varje morgon och den har hittills aldrig exploderat. Men slutledningen från min dator har hittills aldrig exploderat när jag satt på den till min dator kommer inte att explodera den här gången är induktiv, inte deduktiv. Den slutledningens premisser implicerar inte slutsatsen. Det är logiskt möjligt att din dator kommer att explodera den här gången, trots att den inte gjort det tidigare. Vi kan lätt hitta ytterligare exempel på induktiva slutledningar i vardagen. När du vrider bilratten moturs antar du att bilen kommer att svänga till vänster, inte till höger. Varje gång du befinner dig i trafiken satsar du i praktiken ditt liv på detta antagande. Men varför är du så säker på att det är sant? Om någon bad dig rättfärdiga din övertygelse, vad skulle du då säga? Om du inte råkar vara bilmekaniker skulle du troligen svara: Varje gång jag har vridit ratten moturs hittills har bilen svängt till vänster. Därför kommer samma sak att hända den här gången när jag vrider ratten moturs. Återigen har vi att göra med ett induktivt resonemang, inte ett deduktivt. Det tycks som om det induktiva sättet att tänka utgör en omistlig del av vardagslivet. Använder också vetenskapsmän sig av induktiva resonemang? Svaret tycks vara att det gör de. Betrakta den genetiska sjukdom[1] som kallas för Downs syndrom (förkortad DS). Enligt genetikerna har de som lider av DS en extra kromosom de har 47 istället för normala 46 (figur 5). Hur vet man detta? Svaret är givetvis att forskare har undersökt ett stort antal människor som drabbats av DS och upptäckt att de haft en extra kromosom. De har sedan på induktiv väg kommit fram till slutsatsen att alla som lider av DS, också de som inte undersökts, har en extra kromosom. Det är lätt att se att denna slutsats är induktiv. Det faktum att alla i testgruppen som lider av DS hade 47 kromosomer bevisar inte att detsamma gäller för alla med DS. Det är möjligt, om än osannolikt, att testgruppen inte var representativ. Detta var på inget sätt ett isolerat exempel. I praktiken använder sig forskare av induktiva resonemang varje gång de går från en begränsad uppsättning data till en mer generell slutsats, vilket de gör ständigt. Betrakta exempelvis Newtons princip för universell gravitation, som vi stötte på i förra kapitlet, som säger att varje objekt i universum attraherar alla andra objekt till följd av dess gravitationella dragningskraft. Uppenbarligen kom Newton inte fram till denna slutsats genom att undersöka vartenda objekt i hela universum det hade han ingen möjlighet till. Det var snarare så att han upptäckte att principen gällde för planeterna och solen och för olika sorters objekt som befinner sig nära jordens yta. Från dessa data drog han slutsatsen att principen var sann för alla objekt. Ännu en gång har vi helt uppenbart att göra med en induktiv slutledning: det faktum att Newtons princip var sann för en del objekt garanterar inte att den är sann för alla objekt.

17 5. En återgivning av en komplett uppsättning kromosomer eller en karyotyp från en person med Downs syndrom. Kromosom 21 finns i tre uppsättningar, till skillnad från de två uppsättningar som de flesta människor bär på, vilket ger totalt 47 kromosomer. Den induktiva metodens centrala funktion döljs ibland bakom vårt sätt att prata. Kanske, för att ta ett exempel, läser du en tidningsartikel om forskare som bevisat experimentellt att genetiskt modifierad majs inte är farlig att äta för människor. Vad det betyder är att forskarna har testat majsen på ett stort antal människor och att ingen av dem tagit skada. I strikt bemärkelse bevisar inte det att majsen är säker, inte på samma sätt som exempelvis matematiker kan bevisa att Pythagoras sats är sann. Slutledningen från majsen skadade inte någon av de människor som testades till majsen skadar inte någon, är nämligen induktiv, inte deduktiv. Det borde egentligen ha stått i tidningsartikeln att forskarna funnit extremt starkt stöd för att majsen är säker för människor. Ordet bevis bör i strikt bemärkelse bara användas när vi har att göra med deduktiva slutledningar. I den strikta bemärkelsen av ordet kan data bara i sällsynta fall, om ens någonsin, bevisa att vetenskapliga hypoteser är sanna. De flesta filosofer anser det självklart att vetenskapen sätter stor tilltro till induktiva slutledningar, till och med så självklart att man inte ens behöver argumentera för saken. Anmärkningsvärt nog var filosofen Karl Popper, som vi mötte i förra kapitlet, av annan åsikt. Popper hävdade att vetenskapsmän bara behöver använda sig av deduktiva slutledningar. Om det stämmer skulle det vara en mycket god nyhet, med tanke på att vi sett hur deduktiva slutledningar är betydligt säkrare än induktiva. Så här löd Poppers grundläggande argument: Även om det inte är möjligt att med hjälp av en begränsad mängd testdata bevisa att en vetenskaplig teori är sann, är det åtminstone möjligt att bevisa att en teori är falsk. Antag att en forskare överväger teorin att alla metallbitar leder elektricitet. Även om varenda metallbit hon undersöker leder elektricitet bevisar inte detta att teorin är sann, av skäl vi redan sett. Men om hon hittar en enda metallbit som inte leder elektricitet, då bevisar det att teorin är falsk. Slutledningen man drar från denna metallbit leder inte elektricitet till det är falskt att alla metallbitar leder elektricitet är en deduktiv slutledning slutsatsen följer ur premisserna. Om forskaren bara är intresserad av att visa att en given teori är falsk, då kan hon göra det utan att använda induktiva slutledningar.

18 Svagheten i Poppers argument är uppenbar. Vetenskapsmän är inte bara intresserade av att visa att vissa teorier är falska. När en forskare samlar experimentella data är målet kanske att visa att en given teori kanske den som förts fram av hennes ärkerival är falsk. Men troligare är att hon försöker övertyga andra att hennes egen teori är sann. För att lyckas med det måste hon förlita sig på någon form av induktivt resonemang. Poppers strävan att visa att vetenskapen kan klara sig utan induktion är alltså inte framgångsrik. Humes problem Trots att induktiva slutledningar inte är logiskt vattentäta tycks de utgöra ett fullkomligt rimligt sätt att forma övertygelser om världen. Det faktum att solen hittills har gått upp varenda dag kanske inte bevisar att den kommer att gå upp också i morgon, men visst ger det oss goda skäl att tro att så kommer att vara fallet? Om du träffade någon som påstod sig vara en sann agnostiker beträffande huruvida solen kommer att gå upp i morgon eller ej, skulle du tycka att det var en mycket konstig, kanske till och med irrationell person. Men vad är det som rättfärdigar vår tro på induktion? Hur kan vi övertyga någon som vägrar resonera induktivt att han har fel? Den skotske 1700-talsfilosofen David Hume ( ) erbjöd ett enkelt men radikalt svar på frågan. Han hävdade att det inte gick att på ett rationellt sätt rättfärdiga användande av induktion. Hume höll med om att vi använder induktion hela tiden, i vardagen och inom vetenskapen, men han insisterade på att detta bara var en simpel vana. Han menade att vi saknar tillfredsställande svar om vi krävs på en god förklaring till varför vi använder induktion. Hur kom Hume fram till en så uppseendeväckande slutsats? Första steget var att notera hur vi varje gång vi resonerar induktivt tycks förutsätta vad han kallade för naturens enhetlighet (NE). För att förstå vad Hume menade med detta kan det vara bra att dra sig till minnes några av de induktiva slutledningarna från förra kapitlet. Vi gick från min dator har inte exploderat hittills till min dator kommer inte att explodera i dag ; från alla som testats och som lider av DS har en extra kromosom till alla som lider av DS har en extra kromosom ; från alla observerade objekt hittills följer Newtons gravitationslag till alla objekt följer Newtons gravitationslag ; och så vidare. I vart och ett av dessa fall tycks det som om vårt sätt att resonera vilar på ett antagande om att objekt som vi ännu inte har undersökt i de avseenden som är relevanta, ändå kommer att vara likadana som de vi har undersökt. Det är detta antagande Hume syftar på med naturens enhetlighet. Men, frågar Hume, hur vet vi att NE-antagandet faktiskt är sant? Kan vi på något sätt faktiskt bevisa (i ordets strikta bemärkelse) att det är sant? Nej, säger Hume, det kan vi inte. Det är nämligen lätt att föreställa sig ett universum där naturen inte är enhetlig, utan istället förändras godtyckligt från dag till dag. I ett sådant universum kanske datorer exploderar utan anledning, ibland kanske vatten utan förvarning berusar oss, biljardbollar kanske ibland tvärstoppar när de krockar, och så vidare. Eftersom vi kan tänka oss ett sådant icke-enhetligt universum följer det att vi inte i strikt bemärkelse kan bevisa att NE är sant. Om vi kunde bevisa att NE är sant, då skulle nämligen det icke-enhetliga universumet vara en logisk omöjlighet.

19 Men givet att vi inte kan bevisa NE kan vi icke desto mindre hoppas på ett starkt empiriskt stöd för dess sanning. Trots allt har NE hittills alltid visat sig vara sant, det måste väl vara goda skäl för att tro att det också är sant? Ett sådant argument förutsätter emellertid det som ska bevisas, säger Hume. Det är nämligen i sig en induktiv slutsats och bygger därmed på NE-antagandet. Ett argument som redan från början förutsätter NE kan uppenbarligen inte användas för att visa att NE är sant. För att uttrycka samma poäng på ett annat sätt är det förvisso ett etablerat faktum att naturen än så länge på det hela taget har betett sig enhetligt. Men vi kan inte hänvisa till detta faktum för att hävda att naturen kommer att fortsätta vara enhetlig, eftersom det utgår ifrån att det som hänt i historien är en pålitlig vägvisare till vad som kommer att hända i framtiden vilket är lika med antagandet att naturen är enhetlig. Om vi försöker argumentera för NE på empiriska grunder kommer vi att hamna i ett cirkelresonemang. Styrkan i Humes poäng blir synlig om man frågar sig hur man skulle gå till väga för att försöka övertyga någon som inte litar på induktiva resonemang att de borde ändra sin attityd. Antagligen skulle du säga: Du ser väl att induktiva resonemang har fungerat ganska bra hittills. Med hjälp av induktion har forskarna kluvit atomen, landat på månen, uppfunnit datorn, och så vidare. Människor som inte använt sig av induktion har däremot dött på otrevliga sätt. De har ätit arsenik i tron att det var närande, hoppat från höghus och trott att de skulle flyga, och så vidare (figur 6). Därför kommer du uppenbarligen att tjäna på att resonera induktivt. Men det skulle givetvis inte räcka för att övertyga tvivlaren. Att hävda att induktion är pålitlig eftersom den har fungerat så bra fram till i dag är att resonera induktivt. Ett sådant argument skulle väga lätt för den som inte redan litar på induktion. Detta är Humes grundläggande poäng. GIFT 6. Så går det för människor som inte litar på induktion. Läget är alltså följande. Hume pekar på att våra induktiva slutsatser vilar på NE-antagandet. Men vi kan inte bevisa att NE är sant och vi kan inte ge empiriskt stöd för att det är sant utan att förutsätta vad vi vill bevisa. Våra induktiva slutledningar vilar alltså på ett antagande om världen för vilket vi inte har några goda skäl. Hume drar slutsatsen att vårt förtroende för induktion inte bygger på annat än blind tro det tillåter inte något som helst rationellt rättfärdigande. Detta fängslande argument har in i våra dagar haft ett mäktigt inflytande på vetenskapsfilosofin.

20 (Poppers misslyckade försök att visa att vetenskapsmän enbart är i behov av deduktiva slutsatser motiverades av hans föreställning att Hume hade visat att induktiva resonemang var helt irrationella.) Det är inte svårt att förstå varför Humes argument fått ett sådant inflytande. Normalt tänker vi nämligen på vetenskapen som själva paradigmet för rationella undersökningar. Vi fäster stor tillit vid vetenskapsmännens utsagor om världen. Varje gång vi flyger lägger vi våra liv i händerna på de forskare som konstruerat flygplanet. Men vetenskap lutar sig mot induktion och Humes argument tycks visa att induktion inte kan rättfärdigas rationellt. Om Hume har rätt framstår inte vetenskapens grunder längre som så stabila som vi kanske hade hoppats. Detta förbryllande saktillstånd har blivit känt som Humes induktionsproblem. Filosofer har bemött Humes problem på bokstavligen dussintals olika sätt; det utgör fortfarande ett aktivt forskningsområde. En del tror att nyckeln står att finna i sannolikhetsbegreppet. Ett sådant antagande är inte otänkbart. Det är nämligen helt naturligt att tänka sig att även om premisserna för en induktiv slutledning inte garanterar att slutsatsen är sann, innebär de åtminstone att den blir ganska trolig. Även om vetenskaplig kunskap inte kan vara alldeles säker, kan den icke desto mindre vara mycket sannolik. Men om man bemöter Humes problem på det viset skapar man andra svårigheter och lösningen är på inget sätt allmänt accepterad; vi kommer att återvända till den i sinom tid. En annan populär variant är att gå med på att induktion inte kan rättfärdigas rationellt, men sedan hävda att detta när det kommer till kritan inte är ett stort problem. Hur bär man sig då åt för att försvara en sådan hållning? Det finns filosofer som har hävdat att induktion är så grundläggande för vårt sätt att tänka och resonera att det inte kan rättfärdigas i sig själv. Peter Strawson, en inflytelserik samtida filosof, har försvarat ett sådant synsätt med följande analogi. Om man oroar sig för huruvida en viss handling är laglig kan man alltid gå till lagboken och jämföra handlingen med vad som står i den. Men anta att någon oroar sig för huruvida lagen själv är laglig. Det vore onekligen ett udda bekymmer. Lagen är ju den standard mot vilken själva lagligheten hos andra företeelser bedöms och det är föga begripligt att undersöka huruvida standarden själv är laglig. Samma sak med induktion, hävdar Strawson. Induktion är en sådan standard som vi använder oss av för att avgöra huruvida påståenden om världen är rättfärdigade. Vi använder, till exempel, induktion för att bedöma huruvida ett läkemedelsföretags påståenden om de fantastiska fördelarna med dess nya medicin är rättfärdigade. Då tycks det svårbegripligt att undra huruvida den induktiva metoden själv är rättfärdigad. Har Strawson verkligen avväpnat Humes problem? En del filosofer säger ja, andra säger nej. Men de flesta är överens om att det är mycket svårt att förstå hur ett tillfredsställande rättfärdigande av den induktiva metoden skulle se ut. (Frank Ramsey, filosof vid Cambridge på 1920-talet, sade att jakten på ett rättfärdigande för den induktiva metoden var som att försöka ta ner månen.) Om detta sedan bör vara en orsak till oro eller undergräva vår tro på vetenskapen är en svår fråga som du själv bör fundera över. Slutledningen till den bästa förklaringen De induktiva slutledningar som vi hittills har undersökt har alla haft väsentligen samma uppbyggnad. I vart och ett av fallen har slutledningens premiss haft formen, alla x som studerats har varit y, och