Forskaransikter, del 8: Andrus Ers

Transkript

1 Forskaransikter, del 8: Andrus Ers Fenomenet Avhistorisering Några Exempel i det svenska 1950-talet Il y a l histoire des opinions, qui n est guère que le recueil des erreurs humaines - Diderot, Historie i Encyclopedin DET HETER OFTA att Sverige lämnade historien bakom sig efter andra världskriget. Fenomenet brukar beskrivas som en avhistorisering av samhället, en process där Sverige lämnar en i grunden konservativ nationell identitet grundad på historisk legitimitet bakom sig, och formas till en liberal demokratisk välfärdsstat byggd på rationellt vetenskapliga principer. I min forskning studerar jag fenomenet avhistorisering genom några exempel från svensk humaniora och kulturdebatt under 1950-talet. Vad jag försöker visa är att denna så kallade avhistorisering inte är någon enkel process, där man på ett entydigt sätt lämnar historien bakom sig för ett helt och hållet nu- och framtidsorienterat medvetande. Tvärtom präglas tiden av en märklig dubbelhet; en många gånger uttalad anti-historicism löper parallellt med ett påtagligt engagemang i det historiska arv man velat distansera sig från. Temat för min avhandling är alltså denna dubbelhet; hur detta anti-historicistiska projekt samtidigt tycks innebära formuleringen av en ny historia. Fokus ligger på Herbert Tingstens ( ) idékritik, och på den analytiska filosofin och dess relation till filosofihistorien. Tingsten, statsvetare och chefredaktör på Dagens Nyheter , har lite schematiskt beskrivits 5

2 som en hegemonisk figur, en stor intellektuell som tillsammans med filosofen Ingemar Hedenius ( ) satte dagordningen för det offentliga samtalet i 1950-talets Sverige. Den analytiska filosofin kan beskrivas som tidstypisk på ett liknande sätt; en avideologiserad vetenskaplig filosofi, i ett avideologiserat välfärdssamhälles tjänst. Avhistoriseringen måste till att börja med sättas i samband med andra världskrigets katastrofer och det kalla kriget, som både explicit och underförstått är den förklarande fond mot vilken detta fenomen tar form. Redan efter första världskriget hade framstegstanken i alla dess optimistiska 1800-talsvarianter tett sig problematisk. Erfarenheterna av Auschwitz och Hiroshima innebar ett ännu radikalare brott mot en enkel optimistisk framstegstro, en tro på ett historiskt förnuft i mänsklighetens tjänst. Efter Hiroshima tedde sig också det som tidigare varit fantiserade framtida dystopier jordens undergång och mänsklighetens utplåning som tekniska realiteter, en fråga om rationell beräkning. Samtidigt präglades årtiondena efter andra världskriget av en explosionsartad ekonomisk tillväxt och av ständiga vetenskapliga och tekniska framsteg. Här skulle man kunna peka på en dubbelhet som präglar hela epoken; en kris för framstegstanken parallellt med en närmast utopiskt färgad framtidsoptimism. Avideologisering och historiekritik: exemplet Tingsten Tingstens efterkrigsproduktion präglas av alla dessa teman. Den så kallade rationella idékritiken som utgör navet i Tingstens politiska tänkande, kan fattas som ett försök att skapa en sorts vetenskapligt motgift mot det han identifierat som hoten mot det västerländska demokratiprojektet under och efter andra världskriget: i första hand de så kallade totalitära ideologierna kommunism, fascism, och nazism, men i förlängningen all ideologi över huvud taget. Tingstens idékritik riktar sig framför allt mot mellankrigstidens akuta hot i form av fascism och kommunism. Men strängt taget inbegrips alla former av det som Tingsten identifierat som politisk metafysik, alla stora politiska ideologier som liberalism, socialism och konservatism i dess klassiska varianter, och religiösa världsåskådningar som till exempel den katolska statsläran. Mot detta formulerar Tingsten en form av politisk atomism som bara erkänner det direkt observerbara i form av dokumentera- 6

3 de ställningstaganden och mätbara opinioner som giltiga, och avvisar alla anning sammanfattas på ett liknande sätt: kunde kritiken av tron på historisk mespråk på övergripande världsförklaringar och färdiga politiska system. ande system med en speciell förborgad tron på historien som ett sammanhäng- Vad som är speciellt intressant i detta sammanhang är hur denna rationella mot en hägrande utopi; en historia i en mening och en given utvecklingsgång idékritik riktas mot historien som meningsbärande erfarenhetsrum, av tron Kritiken av historiemetafysiken och viss klass, ras, nations eller idés tjänst. på historiens betydelse för förståelsen utopismen kan alltså ses som lika väsentliga byggstenar i Tingstens rationel- av samtiden. I den rationella idékritiken identifierar alltså Tingsten en speciell la idékritik. Detta kan i sig tolkas som form av historieskrivning som central i en sorts avhistorisering, en förskjutning de stora ideologierna. Här intar givetvis från ett diakront till ett synkront perspektiv i förståelsen av samhället. Det Marx och Hegels politiska filosofier en särställning med sina uttalade historieteleologier (historien som klasskamp, el- som kunskapskälla till förmån för en historiska perspektivet diskvalificeras ler som världsandens gradvisa förverkligande). Men i och med att Tingsten ock- till det direkt närvarande och mätbara politisk atomism som bara tar hänsyn så identifierar framstegstanken dvs tron (enskilda ståndpunkter, dokumenterade på att mänskligheten med nödvändighet yttranden, sociologiskt mätbara opinioner, etc.) Givet samma utgångspunkter går mot allt högre stadier av utveckling som central i alla de stora moderna avvisas utopismen som en sorts framåtriktad historiefilosofi. politiska ideologierna, så knyts indirekt en form av historiekritik till all ideologibildning överhuvudtaget. rit en formell, teoretiskt-metodologisk Om den rationella idékritiken innebu- Tingstens historiekritik kan alltså ses avhistorisering av samhällsvetenskapen som en konsekvens av hans rationella som Tingsten ville se den, så sker en idékritik. Där Tingsten definierat ideologier som en form av metafysiskt tänterkrigstidens faktiska politiska utveck- liknande rörelse i hans tolkning av efkande i fasta system som anger direktiv ling proklamerar Tingsten sin berömda tes om ideologiernas död. Efter för det politiska handlandet, och pekar ut en given riktning för utvecklingen, andra världskriget hade enligt Tingsten 7

4 en rad så kallade lyckliga demokratier uppstått i västvärlden; ett antal sta- är hur Tingsten parallellt med proklameelse av historien. Ett belysande exempel ter med en grundläggande politisk konsensus, utan ideologiska motsättningar. så utropar samtiden till en ny upplysrandet av ideologiernas död 1952 ock- Demokratin hade förvandlats från en ningsepok. Han talar om en ny värdegemenskap efter kriget, där upplysning- ideologi till en oöverträffad teknik för maktdelning. Tingsten skisserar upp ens idéer överallt slagit igenom, att det bilden av en utveckling från politik till samtida andliga klimatet är upplysningens och framstegets. Utropandet av en förvaltning, ett samhälle där politiken blivit en form av tillämpad statistik, där ny upplysningsepok efter andra världskriget innebär i sig en form av historie- partierna fått roller som tävlande byråkratier och valen snarast blivit en symbolisk folkräkning. den egna samtiden i ett historiskt skeskrivning, genom att Tingsten placerar Tingstens bild av ett förverkligat ende och pekar ut dess historiska rötter postideologiskt samhälle innebär alltså och dess andliga tillhörighet. i allt väsentligt också en avhistorisering I den tingstenska historieskrivningen kontrasteras denna upplysningstradi- av den egna samtiden. Tanken att samhället bör grundas på (a-historiska) vetenskapliga principer och inte genom sammanfattas i begreppet romantik. tion ständigt mot en tänkt motsats som ideologi eller historisk legitimitet kan En segrande upplysning efter andra i sig ses som en sådan avhistorisering. världskriget ställs mot en romantisk Genom att förklara historien meningslös, avideologisera samtiden och diskva- Hegel tilldelas en avgörande roll i den- blomstringstid under mellankrigstiden. lificera tron på utopier, utför Tingsten na romantiska utvecklingslinje: den en sorts avhistoriserande operation där hegelska filosofin framställs som ursprunget inte bara till marxismen utan nuet samtidigt frikopplas från det förflutna och framtiden. också till tysk nationalism, italiensk fascism, nationalsocialism, och ett antal Men Tingstens politiska tänkande rymmer som sagt en intressant dubbelhet; den rationella idékritiken och tesen års idéer. samtida rörelser i opposition till 1789 om ideologiernas död formuleras väsentligen i anslutning till en viss förstå- frammanas också en bild av samtiden Parallellt med Tingstens utopikritik 8

5 I anslutning till den avhistoriseringsprocess som antytts ovan kan man peka på en mer konkret avhistorisering av vetenskapen efter andra världskriget. Enligt rådande politisk konsenus skulle efterkrigstidens välfärdsstat byggas med vetenskapens hjälp, och detta explicit eller underförstått i motsats till historisk legitimitet. Denna förskjutning fick också ett svar i en motsvarande process inom vetenskaperna: en förskjutning från de diakrona tidsperspektiven (frågor om genes, påverkan, uppkomst, etc) mot ett fokus på det närvarande, nyt- med starkt utopiska drag. Den tekniska tiga, direkt mät- och observerbara. Mer och vetenskapliga utvecklingen har enligt Tingsten gjort det som förut fram- på natur- och samhällsvetenskaperna, konkret innebar det kraftiga satsningar stått som utopier, till en konkret närliggande verklighet, ett jordiskt himra som ofta fattades som onyttigt och samt en marginalisering av humaniomelrike, uppnåeligt på några få generationer. Denna utopism var inte hel- Filosofin kan ses som ett typexem- samhällsfrånvänt. ler unik för Tingsten. Tage Erlander uttryckte sig till exempel på ett liknande ett så tydligt sätt rör sig från en identitet pel på denna process, eftersom den på sätt om de tekniska framstegen och den som ett centralt historiskt- humanistiskt hägrande utopin, vid ett flertal tillfällen ämne till en metodvetenskap där formell under femtiotalet. Men i fallet Tingsten logik, begreppsanalys och vetenskaplighet blir honnörsord. Men även här åter- rymmer den på ett ovanligt tydligt sätt sin egen motsats: en djup skepsis mot kommer den dubbla rörelse som tematiserats ovan: en avhistoriseringsprocess framstegstro, historisk mening och utopism. som löper parallellt med en stor upptagenhet av den historia man håller på att Avhistorisering: exemplet filosofin 9 göra sig av med. Det är alltså lätt att, i alla fall på ett ytligt plan, visa på paralleller mellan den analytiska filosofins genombrott i Sverige och konstruktionen av välfärdstaten. Tingsten såg också den analytiska filosofin som en del av den avideologiserade lyckliga demokrati han utropat Sverige till efter andra världskriget; en filosofi utan anspråk på totalvyer, system och världsåskådningar, en så att säga avideologiserad, vetenskaplig filosofi. I efterkrigstidens offentliga skolutredningar tänktes filosofin som en del i en demokratisk fostran, en träning i

6 självständigt kritiskt tänkande. Marc-Wogaus produktion ett stort antal Ingemar Hedenius tillskrev den analytiska filosofin liknande uppgifter: en Anders Wedbergs Filosofins historia historiskt orienterade verk. filosofi som i likhet med Tingstens rationella idékritik skulle göra folk im- och tydligt exempel på denna dubbel- ( ) är ett speciellt intressant muna mot galenskaper, i form av ideologiska och religiösa irrläror: en avisande debatt när den kom ut. Filosofen het. Filosofins historia utlöste en radeologiserad, vetenskaplig filosofi i ett Teddy Brunius kallade den en ohistorisk filosofihistoria, och det var just demokratiskt avideologiserat samhälles tjänst. Hedenius uppfattade precis Wedbergs ohistoriska angreppssätt som Tingsten vetenskapligheten som som kritikerna upprördes av. Men studien tycks i själva verket bestå av två ett demokratiskt grundfundament, som formen för ett rationellt demokratiskt historier. Dels handlar det om ett a-historiskt angreppssätt där de filosofiska politiskt samtal. Hedenius såg också den analytiska filosofin som del i ett pågående upplysningsprojekt, ett resultat av att de stora frågorna ur historien be- problemen läses diakront, i meningen den utveckling mot andlig frihet som handlas som moderna, formellt hanterbara problem inom framför allt språk- han menade hade uppstått i de moderna västliga demokratierna efter kriget. filosofi och vetenskapsteori. Här utför Men den svenska analytiska filosofin rymmer också något av den dubsering av filosofihistorien, där de meta- Wedberg också en form av avideologibelhet i förhållande till sin historia, som fysiska, teologiska, moraliska och livsfilosofiska problemen utesluts. Filosofins jag skisserat hos Tingsten. Trots att filosofihistorien i stor utsträckning sågs historia blir i Wedbergs version historien om ett antal samtida problem inom som en belastning, som en katalog filosofiska misstag, och att den filosofihistoriska meriteringen succesivt nedvär- och logik. framför allt språkfilosofi, kunskapsteori derades till förmån för språkanalytisk Men Filosofins historia rymmer också och formallogisk, så upphör inte det ett diakront perspektiv. Den katalog av filosofihistoriska studiet i den svenska efterkrigsfilosofin. Tvärtom rym- huvudnummer, ramas i Wedbergs fram- formella problem som utgör studiens mer Hedenius såväl som Wedbergs och ställning in av ett starkt meningsbäran- 10

7 de idéhistoriskt ramverk, där den analytiska filosofin skrivs in i en specifik vetenskaps- och upplysningstradition i det fria förnuftets tjänst, i opposition mot historisk ödestro, metafysik, spekulation och politiska irrläror. Det är alltså en historieskrivning med en mycket tydlig riktning mot den egna samtiden, som på många sätt liknar Tingstens, och präglas av en liknande form av framstegstanke. Den tankefigur där samtiden fattas som del i ett upplysningsprojekt i opposition mot en hotande eller besegrad romantik, återkommer vid ett stort antal tillfällen även hos Hedenius och Konrad Marc-Wogau. Men där Tingsten sett denna romantiska strömning som besegrad, förstås den inom filosofin som ett närvarande hot i form av ett antal samtida icke-analytiska filosofier som existentialism, marxism och katolsk filosofi. Hos både Wedberg, Hedenius och Marc-Wogau återkommer ständigt den i sig upplysningsmässiga bilden av (filosofi)historien som en belastning, en katalog av mänskliga misstag. Det historiska studiet ses som en sorts renhållningsarbete, där filosofin ytterst sett ska befrias från ett tyngande historiskt arv. Kulturkris: alternativa historier Tingstens idékritik och den analytiska filosofins historieförståelse kan sättas i perspektiv. En blick på hur alternativa historier formuleras i samma tid kan bidra till att ytterligare belysa frågan om den avhistorisering och historielöshet som sägs ha präglat femtiotalet. Parallellt med historien om ett segrande avideologiserat upplysningsprojekt en förverkligad utopi talas det bland framträdande filosofer och intellektuella som Alf Ahlberg och Gunnar Aspelin i termer av kulturkris. Talet om en rådande kulturkris innebär i sig en historisering av samtiden i och med att begreppet kris betecknar ett brott eller vändpunkt i förhållande till det förflutna. Men i talet om kulturkris tänks samtiden snarare i termer av förlust, än framsteg, i förhållande till det förflutna. Filosofen Gunnar Aspelin talar 1958 om ett samtida andligt krisläge en känsla av kulturkris som måste tas på allvar av filosofin. I likhet med till exempel Wedberg och Hedenius sätter han sitt hopp till en odogmatisk empirism som vägen ut ur denna kris, men Aspelin tilldelar också det historiska studiet en positiv funktion som kontrasterar starkt mot den analytiska filosofin. Aspelin lanserar vid flera tillfällen det 11

8 historiska studiet som en vetenskapernas nödvändiga självkritik, ett sätt att på den analytiska filosofins möjligheter, hos Hedenius och Wedberg en stark tro klargöra dess grundvalar. Idéhistoriens men å andra sidan ett helt annat sätt att uppgift är enligt Aspelin att förse specialvetenskaperna med övergripande hel- erfarenhetsrum. hantera historien som meningsbärande hetsperspektiv, alltså något av den roll Stenius och von Wright tillhör i stort den analytiska filosofin avsagt sig. sett samma strömning inom den analytiska filosofin som Hedenius, Wedberg Filosofen Alf Ahlberg insisterar i motsats till Wedberg och Hedenius på och Marc-Wogau; mellankrigstidens filosofins roll som levnadsvishet och logiska empirism (Carnap, Neurath, världsåskådning. Ahlberg söker förklaringen till andra världskrigets kata- Moore, etc). Stenius och von Wrights etc) och Cambridgeskolan (Russell, strofer i förlusten av ett kristet-humanistiskt arv i västvärlden. Han talar om Hedenius och Marc-Wogaus, också ett produktion rymmer liksom Wedbergs, förlusten av ett historiskt sinne eller ett antal historiskt orienterade verk. Men i levande förflutet. Ahlberg, som själv Stenius och von Wrights arbeten saknas författat en mycket inflytelserik filosofihistoria, berömde visserligen Wedbergs den svenska analytiska filosofin. den typ av framstegstanke som präglar filosofihistoria för dess konsekvens och Både Stenius och von Wrights historiska studier från efterkrigstiden bygger djärvhet, men menade samtidigt att något väsentligt gått förlorat i hans formaliserade ohistoriska angreppssätt. rande upplysning, och i likhet med t.ex. i kontrast till Tingstens idyll och seg- Men samtidigt vore det för enkelt att Ahlberg på antagandet om en rådande tolka denna motsättning som att en speciell analytisk-filosofisk historieuppfattkrigens skugga. I Erik Stenius studie västerländsk kulturkris i de båda världsning stod mot en traditionellt historiskhumanistisk. Två av efterkrigstidens gryning (1953) tolkas samtiden i termer över den försokratiska filosofin Tankens mest framstående finlandsvenska filosofer, Erik Stenius och Georg Henrik digaste grekiska filosofin för att spåra av förlust. Stenius vänder sig till den ti- von Wright, kan bidra till att sätta den ursprunget till en förlorad helhetssyn svenska situationen i perspektiv. Hos en syntes av humanism och vetenskapligt sanningssökande som han menar Stenius och von Wright finns liksom 12

9 gått förlorad i den egna samtiden. von Wright försöker också i ett antal uppsatser från femtio- och sextiotalen fixera sin samtid genom att historisera den. I essän Om framtiden från 1945 skisserar von Wright en optimistisk bild av samtiden i direkt anslutning till krigsslutet. Men i ett antal efterföljande texter ger han istället en mer pessimistisk bild av den västerländska kulturen, som senare utvecklas till en kritik av hela upplysningsprojektet. I likhet med Tingsten finns här en kritik av framstegstanken, men i kontrast till Tingstens utopiska bild av en ny upplysningsepok, finns hos von Wright en dystopisk, spenglerskt färgad historiesyn med en kritik av samma upplysningsprojekt. Det handlar om en historieskrivning där västerlandet snarare befinner sig nära sin undergång än inför ett idylliskt historiens slut. Exemplen Tingsten, Wedberg, Ahlberg, Aspelin, Stenius och von Wright har erbjudit olika sätt att hantera historien, eller snarare relationen mellan historia, nu och framtid. I Tingstens fall har vi sett hur nuet skärs av från historia och framtid, parallellt med en motsatt rörelse, där samtiden situeras historiskt i riktning mot en utopisk framtid. I fallet Wedberg har det handlat om en liknande dubbel rörelse där filosofihistorien å ena sidan läses a-historiskt, som ett antal formellt hanterbara samtida problem, och å andra sidan som en starkt meningsbärande historia om ett upplysningsprojekt, som pekar fram mot den egna utblickspunkten. De motbilder som presenterats visar hur perioden utifrån likartade förutsättningar tolkats både i termer av kris och av utopi, en kris för framstegstanken parallellt med en utopisk framstegstro. Det är en form av dubbelhet som egentligen kan tillskrivas det moderna projektet i stort; på samma gång en upptäckt av historien, formulerandet av framstegstanken, och viljan att börja om, lämna historien bakom sig. Det vore alltså felaktigt att tala om en historielöshet, eller påstå att Sverige lämnade historien bakom sig, efter andra världskriget. Snarare visar dessa exempel på att även en programmatisk anti-historicism kan bidra till konstruktionen av ett historiskt erfarenhetsrum, och därmed bli en del i den mer övergripande historiska process som kallas modernitet. Andrus Ers är sedan 2003 doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet. Ovanstående är en presentation av hans avhandlingsprojekt. 13