s e g r a r n a s h i s t o r i a

Transkript

1 Segrarnas historia

2

3 s e g r a r n a s h i s t o r i a Makten, historien och f riheten studerade genom exemplet Herbert Tingsten andrus ers serie akademi Bokförlaget h:ström Text & Kultur

4 serie akademi issn Läs mer om serien på Avhandlingen är tryckt med bidrag från Anders Karitz stiftelse och Åke Wibergs stiftelse. Ers, Andrus Segrarnas historia. Makten, historien och friheten studerade genom exemplet Herbert Tingsten Bokförlaget h:ström Text & Kultur, Redaktör för serie akademi: Patrik Tornéus 2008 Andrus Ers och Bokförlaget h:ström Text & Kultur Alla rättigheter förbehålles. Kopiering utan förlagets medgivande är förbjuden, gäller även för undervisningsbruk. Första utgåvans första tryckning utförd av SIA Alma Pluss i Riga, Lettland, form et omslag Johan Hammarström isbn

5 innehåll Inledning 7 Undersökningens syfte och frågeställningar 9 Teoretiska perspektiv och metodologiska utgångspunkter 14 Källor, avgränsningar och forskningsläge 20 Arenorna och aktörerna 24 Disposition Västerlandet, krisen och 1789 års idéer 28 Krisen för 1789 års idéer 30 Kristendomen, historien och det överhistoriska 34 Världshistorien som världsdomstol (Fredrik Böök) 38 M akten, friheten och 1789 års idéer (Herbert Tingsten) 43 Ett förlorat borgerlig t århundrad e 50 Historien, det etiska valet, och den enskilda människan (Ingemar Hedenius) 53 Exkurs: Elin Wägner Historien och nuet 58 Historien och nuet : en debatt på Stockholms högskola Statsvetenskapen i demokratins tjänst (Herbert Tingsten) 64 Framtiden som politisk kategori 70 Marx 18:e Brumaire 73 Hegels skuld Krigsslutet: framtidens värld 84 Is this the promised end? 85 Demokratin som historiskt experiment (Herbert Tingsten) 90 Det öppna samhället och dess fiender (Karl Popper) 96 Exkurs: Popper, Horkheimer och Adorno 100 5

6 4. Gud i historien 102 Den tyska traditionens kris (Erich Wittenberg) 105 Gud och historien 110 Västerlandet i farozonen Tro och vetande 115 Kulturen inför domen (Arnold Toynbee i Sverige) 122 Gud i historien Makt, frihet, historia: en ny upplysningstid 140 I. En ny upplysningstid 140 Kants fråga: om möjligheten av en mänsklighet i fred och frihet 145 USA som upplysningens subjekt 147 Ett fast moraliskt subjekt i en kontingent värld 155 II. Makt, historia och frihet: debatten om den tredje ståndpunkten 161 Tingsten i historiens domstol (Karl Vennberg) 164 Tvånget att välja friheten (Tingsten, Johnson, Ahlberg) 167 III. En samtida Voltaire 171 Hedenius Voltaire 177 Bertrand Russell, en samtida Voltaire 178 Den historielösa människan (Albert Camus) Utopins geografi 189 Rumsliga och temporala utopier 190 Försoningen: den lyckliga demokratin 196 Den förverkligade utopin: Israel Historiens slut: några resultat och avslutande reflexioner 205 Några hegelska motiv hos Tingsten 211 Kritisk historieskrivning och historisk a monument 224 summary 230 slutord 236 noter 238 källor och litteratur 273 personregister 290 6

7 INLEDNING Om den människa som vill skapa något stort överhuvud behöver det förgångna, så bemäktigar hon sig det med hjälp av den monumentaliska historien; [---] och endast den vars bröst pressas samman av en samtida nöd och som till varje pris vill kasta av sig bördan har ett behov av kritisk, det vill säga dömande och fördömande historia. 1 Friedrich Nietzsche Sommaren 1989 tyckte sig den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama urskilja någonting av avgörande världshistorisk betydelse i den egna samtiden. Allt fler tecken vittnade enligt Fukuyama om att historien tagit slut. Det kalla kriget var över och den liberala västerländska demokrati som enligt Fukuyama utgjorde den mänskliga historiens slutstadium stod nu ensam kvar, eftersom alla alternativ verkade ha kollapsat. Samma höst föll Berlinmuren. Liberalismens idée r verkade ha fått en universell karaktär och spreds nu även i de kvarvarande kommunistländerna, liksom i tredje världen. En cirkel höll enligt Fukuyama på att slutas. Efter att ha överlevt två världskrig, ett kallt krig, och kommunismens och fascismens utmaningar, tycktes den liberala västerländska demokratin ha återfått den status av givet normerande slutmål för mänskligheten, som den tänktes ha haft före Fukuyamas bild av händelserna 1989 kan ses som en inverterad bild av stämningarna runt det andra världskrigets utbrott femtio år tidigare. De förkrossande tyska framgångarna hade i flera olika sammanhang tolkats som ett tecken på den liberala demokratins slutgiltiga bankrutt, vilket den nazistiska propagandan också framhållit. Kriget hade framställts som slutet för en gammal borgerlig liberal, demokratisk, europeisk ordning med rötterna i 1800-talet. Frankrikes fall

8 l addades med en speciell symbolisk innebörd. Det tolkades inte bara som ett militärt nederlag, utan framställdes också som slutet på en era som inletts med den franska revolutionen 1789 och präglats av dess idéer. 3 Mot en historieskrivning där det mänskliga frigörelseprojektet antogs ha tagit sin utgångspunkt i upplysningen och 1789 års idéer, och där den liberala demokratin pekats ut som dess önskvärda telos, ställdes en historieskrivning där denna epok istället framstod som just historia, en epok med en tydlig början och ett närstående slut. Trots att Sverige hade lyckats hålla sig utanför det andra världskriget talades det återkommande i den inhemska debatten om en samtid präglad av värdeförlust, kaos, riktningslöshet och andlig splittring. I detta sammanhang väcktes också frågorna om Västerlandets och den europeiska kulturens historia och framtid: Vad är Västerlandet? Har det någon framtid? Har vi förrått arvet från upplysningen? Det demokratiska arvet? Det kristna arvet? Det humanistiska arvet? Vad kan rädda oss? Är historien bara en maktens historia, eller finns där också en historia om frihet att knyta an till? I ett tal hösten 1940 försökte den svenske statsvetaren och debattören Herbert Tingsten ( ) hantera krigserfarenheterna genom att knyta an till en liberaldemokratisk tradition, och plädera för dess fortsatta legitimitet. Tingstens tal utvecklade sig sedan till en historia om den samtida liberala demokratin och dess tänkta ursprung i upplysningen och den franska revolutionen. Talet kunde ses som ett försök att besvara frågorna om den västerländska kulturens rådande tillstånd genom att skriva in den akuta samtida situationen i en större historisk kontext. Det kan också ses som ett försök att identifiera en historia om frihet i ett läge då allt tydde på motsatsen att historien var en maktens och segrarnas historia. Därmed fick det karaktären av ett imperativ, en uppmaning att ta ställning för den liberala demokratin i ett läge då den verkade stå inför ett avgörande hot. Tingsten återkom sedan ständigt till denna historia under efterkrigstiden. Den upprepades, varierades och omformule- 8

9 rades i takt med det skiftande världsläget. Den återaktiverades och omformulerades i samband med krigsslutet, i takt med den inhemska debattens vändningar och det kalla krigets fortlöpande händelseutveckling. I denna avhandling studeras hur en sådan historieskrivning hela tiden bryts mot olika konkurrerande försök att fixera Västerlandets historia, dess samtida läge och framtidsutsikter under krigsåren och den tidiga efterkrigstiden. Det handlar om en historieskrivning som ställs mot konkurrerande tolkningar i samband med det ständigt skiftande geopolitiska läget: eskatologiska och apokalyptiska kristna historieperspektiv under de första krigsåren, kulturidealistiska tolkningar av krigsslutets innebörd, försök att förstå kriget utifrån marxistiska historietolkningar samt djupare existentialistiska tvivel inför historien efter kriget. Filosoferna Ingemar Hedenius och Alf Ahlberg, kulturkritikern Fredrik Böök, historikerna Eli Heckscher, Karl-Gustaf Hildebrand och Erik Lönnroth, författarna Karl Vennberg och Eyvind Johnson och biskoparna Manfred Björkquist och Anders Nygren, spelade här viktiga roller i debatten runt Tingsten. I dessa sammanhang figurerade också internationella tänkare som Bertrand Russell, Karl Popper, Jean-Paul Sartre, Albert Camus och Arnold Toynbee. Undersökningens syfte och frågeställningar Detta är en avhandling om en viss historiefilosofisk problematik, studerad genom ett antal svenska exempel och internationella utblickar. Syftet är att frilägga Herbert Tingstens historia om upplysningen och den liberala demokratin , och de alternativa historier och konkurrerande tolkningar som uppstod i debatter runt honom under samma följd av år. I detta ligger också en mer vidsyftande ambition att analysera användandet av historien i politiska, moraliska och existentiella syften, liksom att problematisera bruket av historien som instans för sanning och rätt. Här återkommer ständigt några frågor. Hur artikuleras dessa över- 9

10 gripande, universella, historiska och framtida perspektiv utifrån författarnas lokala och partikulära utblickspunkter? Vilken funktion har dessa perspektiv för att göra nuet begripligt? Hur definierar dessa berättelser de val, ståndpunkter och handlingsalternativ som antas finnas till hands i det rådande läget? Hur ser relationen ut mellan å ena sidan försöken att formulera en meningsfull historia, och å andra sidan försöken att ange ett mått för människan, att ge hennes existens en mening? Trots att avhandlingen i vissa delar kan framstå som en Tingstenmonografi har syftet varken varit att behandla Tingstens tänkande som helhet, eller att skriva någon intellektuell biografi över denne man. Omvänt används Tingstens skrivande och de debatter som uppstod runt honom här som exempel på en mer övergripande problematik som upptog ett stort antal europeiska intellektuella under fyrtiotalet, en brottning med frågorna om historien, framsteget, människan och den europeiska kulturen i skuggan av 1900-talets kris- och krigserfarenheter. 4 Här erbjuds, menar jag, ett ovanligt tacksamt objekt för att studera en sådan problematik. Tingstens tänkande kan sägas ha varit präglat både av det Nietzsche kallat en kritisk och en monumentalisk historieförståelse. Här finns å ena sidan ständiga åkallanden av ett förebildligt och uppfordrande upplysningsarv, och å andra sidan en kritisk historieförståelse i form av en omfattande traditions- och ideologikritik. Eller annorlunda uttryckt en vilja att kasta av sig traditionens börda genom en dömande och fördömande historia, sammanflätad med en vilja att skapa något stort i anslutning till ett alternativt, positivt arv. 5 Tingsten framstår genom sitt breda register, sin drabbande stil, sin komplexitet och sitt inflytande som en svensk intellektuell av europeiskt snitt. Mer specifikt kan man framhålla några drag som Tingsten hade gemensamt med en rad andra samtida europeiska intellektuella under samma period. Här finns ett direkt samtidspolitiskt engagemang, ofta genom ett aktivt motstånd mot nazism och fascism under kriget, tätt sammanvävt med en ständig upptagenhet av de stora kulturkritiska frågorna om historiens mening, om Västerlan- 10

11 dets roll i historien, och den enskilda människans frihet och ansvar i förhållande till dessa. Vidare fanns här de ständiga försöken att ange en ny riktning framåt i den valsituation USA? Sovjet? En tredje europeisk väg? som krigsslutet tänktes ha skapat. Här stod två maktblock, som båda gjorde anspråk på att vara upplysningens rättmätiga arvtagare, i begrepp att utplåna varandra med ett sönderslaget Europa emellan. I likhet med flera tongivande intellektuella upptog dessa frågor Tingsten efter kriget. Som många andra europeiska intellektuella rörde han sig efter kriget så att säga västerut, genom sina entydiga ställningstaganden för USA, sina lika entydiga avståndstaganden från socialismen, och sin tydliga identifikation mellan upplysningsarvet, liberalismen och den samtida demokratin. Trots alla olikheter i övrigt skulle en undersökning där låt oss säga tänkare som Raymond Aron, Karl Popper, Bertrand Russell ställs i centrum, förmodligen synliggöra en liknande, men inte identisk tematik. Den italienske filosofen Benedetto Croce kunde också trots sin upplysningskritik framhållas i detta sammanhang som en uppburen liberal europeisk intellektuell i opposition mot fascismen och upptagen av historien och frihetens roll i den. Likheterna mellan Tingsten, Popper och Aron har framhållits tidigare och speciellt då likheterna mellan några av deras centrala samhällsfilosofiska verk från denna tid: Tingstens Idékritik (1941), Poppers The Open Society and Its Enemies (1944) och Arons studier över tysk samhällsvetenskap och L opium des intellectuelles (1955). 6 De nämnda verken var vilket pekar på ett helt centralt tema för denna undersökning på en och samma gång betydelsefulla historiefilosofiska verk och inlägg i kall a kriget-debatten. Popper talade till exempel retroaktivt om The Open Society som sin krigsinsats. Arons och Tingstens verk var liksom Poppers på en och samma gång uppgörelser med Hegels och Marx historiefilosofier som med fascismen och kommunismen som ideologier och de regimer som påstods representera dem. 7 Filosoferna Bertrand Russell och 11

12 Benedetto Croce kan också trots det stora avståndet i filosofiska utgångspunkter i övrigt framhållas som mer långväga exempel på en typ av liberala intellektuella ur en äldre generation. Båda var framstående filosofer, upptagna av frågorna om historien, friheten och den västerländska kulturen. Croce och Russell uppbar båda stor kulturell, moralisk och politisk prestige och var ständigt närvarande i politiken. Båda var också aktiva anti-fascister och anti-kommunister under krigsåren och åren efter, och båda kanoniserades genom hederspresidiet i Congress for cultural freedom 1950 (en USA-finansierad organisation till försvar för den västerländska kulturens frihet i syfte att motverka sovjetiskt inflytande bland västliga intellektuella) där Aron var ledande, och där Tingsten och Ingemar Hedenius deltog vid olika tillfällen. 8 Engagemanget mot nazismen, sammanflätat med frågorna om den enskilda människan, hennes frihet, hennes ansvar och förhållande till historien, upptog även franska intellektuella som Jean-Paul Sartre, Maurice Merleau-Ponty, Albert Camus och Simone de Beauvoir under samma tid. 9 En liknande tematik kring historien, friheten och den tredje vägen upptog också med mer eller mindre explicita hänvisningar till existentialisterna Tingsten såväl som hans motståndare i den svenska kalla kriget-debatten under dessa år. En ytterligare aspekt som kan motivera valet av Tingsten för en studie över den historiefilosofiska problematik som är aktuell här ska framhållas. Det har funnits en tendens i tidigare forskning att ge en alltför enkel bild av Tingsten som en ideologikritiker/anti-metafysiker/anti-utopist/ anti-historicist i entydig opposition mot all historiefilosofi överhuvudtaget. 10 Tingsten har själv givit en mer nyanserad bild i memoarerna, en bild av sig själv som en skeptiker och rationalist som offentligt rasat mot diverse historiefilosofier, men som ändå privat gripit efter histo rien för att finna mening vid några tillfällen under svåra tider. 11 Poängen med denna undersökning är dock att gå ett steg längre. Jag kommer att visa att användandet av historien i etiska, politiska och existentiella syften utgör en väsentlig del av Tingstens egen offentliga intellektuella verksamhet 12

13 u nder hela fyrtiotalet: att en sådan historieanvändning är tätt sammanvävd med, och en integrerad del av, hans politiska tänkande, snarare än uttryck för en privat egenhet. Och därmed att en sådan anti-utopisk, ideologi- och historie kritisk hållning i sig rymmer sin egen positiva historieförståelse, och sin egen historieskrivning. Undersökningen kommer med andra ord uppehålla sig vid en rad spänningar i Tingstens historietänkande under dessa år: det ständiga åkallandet av en berättelse om frihet, som samtidigt drar upp de yttre gränserna för samma frihet, en manifest antihegelianism med underliggande hegelska drag, en anti-utopism med drag av uto pi, en kritik av ideologisk historieanvändning som i sig rymmer en historieskrivning med etiska, politiska och existentiella implikationer. 12 Slutligen kan också sägas något om vilken Tingsten som står i fokus för avhandlingen. Tidigare forskning har framför allt uppehållit sig vid Tingsten som statsvetare under och 1940-talen, och som liberal publicist och opinionsbildare i den partipolitiska debatten efter kriget. I denna undersökning står däremot det jag vill kalla kulturkritikern Tingsten i centrum den Tingsten som brottades med de stora frågorna om historien, människan och den västerländska kulturen. Gränserna mellan rollerna som statsvetare, publicist och kulturkritiker är som diskuterats ovan inte skarpa. Tingstens kulturkritiska verksamhet var tätt sammanvävd med hans politiska ställningstaganden. En essä om Thomas Mann kunde till exempel fungera som ett inlägg i neutralitetsdebatten, en recension av Albert Camus kunde fungera som ett ställningstagande mot kommunismen, och så vidare. 13 Omvänt använde Tingsten ofta ledarsidan för att väcka större filosofiska och kulturkritiska frågor. I en ledare om konflikten mellan Israel och Egypten kunde han till exempel diskutera Rousseaus och Hegels frihetsbegrepp och dess eventuella betydelse för panarabismen, vilket bidrar till bilden av den typ av intellektuell jag här försökt teckna bilden av. 14 Trots att min undersökning ställer kulturkritikern Tingsten i centrum, kommer statsvetaren och den liberale publicisten och opinionsbildaren också vara synliga. 13

14 Teoretiska perspektiv och metodologiska utgångspunkter Avhandlingen kombinerar en kontextualiserande idéhistorisk läsning med historieteoretiska perspektiv från en rad tänkare, där den tyske historikern Reinhart Koselleck varit speciellt viktig. 15 Materialet analyseras genomgående mot en bakomliggande och samtida intellektuell, filosofisk och politisk kontext. Här utgör den inhemska svenska kulturdebatten, den internationella debatten, och det ständigt skiftande världsläget de ungefärliga ramarna. Tingstens kritik av Hegel och Marx tolkas i förhållande till en inhemsk debatt om historiens mening, men också i ljuset av pakten mellan Stalin och Hitler. Debatten kring den kristna humanismen analyseras genom debatten om tro och vetande, men också mot bakgrund av erfarenheterna av nazismen och Hiroshima. Debatten om den tredje ståndpunkten ses i ljuset av den inhemska neutralitetsdebatten, såväl som mot bakgrund av existentialismen och Koreakriget, och så vidare. Men källorna läses också med en speciell uppmärksamhet på hur de temporala perspektiven i en snävare mening opererar i texterna. Hur förhåller sig texternas nu till en tänkt framtid? Hur artikuleras det förflutna utifrån texternas samtida utblickspunkter? Hur görs nuet meningsfullt? Genom åberopandet av ett speciellt förflutet? Genom en speciell bestämning av framtiden? Här har framför allt Koselleck på ett avgörande sätt bidragit till min förståelse av problematiken kring modernitet, historia och politisering. Koselleck har på ett övertygande sätt visat hur tidserfarenheten och tidsföreställningarna blivit föremål för kamp i och med moderniteten; hur tiden så att säga har politiserats. Detta väcker frågor som: Vem eller vilka bestämmer det förflutnas innebörd? Framtidens? Vilka konsekvenser får detta för uppfattningarna om nuet och de valalternativ som tycks finnas till hands? 16 I detta ligger också en djupare politisering av politikens centrala begrepp. Begreppet demokrati, som i en aristotelisk kontext stått för ett av de sämre av sex möjliga statsskick, kom enligt Koselleck ef- 14

15 ter den franska revolutionen 1789 att få en annan innebörd. Det kom att laddas med enorma förväntningar knutna till framtiden, och fick bland förespråkarna karaktären av ett normerande och allomfattande framtida mål för mänskligheten. Historien kunde nu framställas som en mänsklighetens väg från makt till rätt, från despoti till frihet och förnuft. Begrepp som liberalism, socialism, kommunism och fascism laddades med liknande anspråk på att representera framtiden. 17 Koselleck har visat hur historien gradvis förlorade sin betydelse som en samling lärande exempel ur det förflutna, som också kunde fungera vägledande för nuet. Istället kom historien alltmer att uppfattas som en oavslutad process, där det förflutna framstod som kvalitativt skiljt från nuet, och där framtiden låg mer eller mindre öppen. I denna undersökning studeras tron på historien, framsteget och utopierna i ett sammanhang då de alltmer kommit att ifrågasättas: ett sammanhang runt det andra världskriget och den tidiga efterkrigstiden, då det ständigt talades om en kris för framstegstanken som även inbegrep en återkommande anti-utopism, en kris för tron på en meningsfull historia, en kris för Västerlandet, för upplysningens idéer. I detta sammanhang är det nödvändigt att skilja på två innebörder av begreppet historia. 18 I en mening kan historia helt enkelt innebära det förflutna. Men för att historien ska kunna användas i politiska, moraliska och existentiella syften för att den ska kunna ställas i livets, nuets och handlingens tjänst måste den vara historien om något. Det är en innebörd som blir speciellt påtaglig i och med det jag kallat en politisering av tiden ovan. Vi kan kalla det för historieanvändning 19 : historia inte bara som ett passivt återgivande av det förflutna, utan ett aktivt meningsskapande utifrån föreställningar om nuet, det förflutna och framtiden. En meningsdimension adderas genom att det förflutna relateras till det nu varifrån det tolkas, ett nu som i sin tur färgas av de förväntningar på framtiden som det inbegriper. Omvänt kan man framhålla att det hör till den etisk-politiska bedömningens karaktär att den tenderar att utgå från någon form av helhet, ett tidsligt ramverk som också fungerar som 15

16 måttstock för bedömningen av en given händelse. Det anger dess djupare innebörd genom att relatera den till ett förklarande förflutet och ett önskvärt framtida mål. Genom att ett sådant meningsgivande tidsligt ramverk av förflutet-nu-framtid upprättas kan man tala om historiska berättelser. De stora moderna ideologierna kan till exempel sägas ha sina egna berättelser: mer eller mindre artikulerade historietolkningar som inbegriper bestämningar av nuet och anger önskvärda framtida mål. En händelse som krigsutbrottet 1939 gavs till exempel olika mening, beroende på vilken typ av historisk berättelse den skrevs in i. Var det en kris för ett mänskligt frigörelseprojekt med ursprung i upplysningen och den franska revolutionen 1789? Eller var det beviset på den liberala demokratins inneboende svaghet, en rättfärdig konsekvens av den hårda freden 1919, och ett steg mot en kommande europeisk nyordning? Var det djupast sett en konsekvens av den avkristningsprocess som inletts med upplysningen? Eller innebar det den imperialistiska världsordningens sista inre strid, en sista urladdning mellan ett hungrigt Tyskland och ett mätt England? Ambitionen här är att både synliggöra de övergripande hållpunkter som strukturerar de historiska berättelser som blir aktuella i denna undersökning, och att samtidigt försöka göra de många individuella variationerna mellan de olika författarna synliga. Till detta kommer det faktum att dessa berättelser hela tiden omformulerades i takt med att nya erfarenheter lades mellan nuet och det förflutna. Det är alltså fråga om en sorts öppna berättelser där händelseutvecklingen hela tiden tolkades och omtolkades i ljuset av olika uppfattningar om det förflutna och framtiden. Historien om den liberala demokratin skrevs till exempel på olika sätt år 1933, 1939, 1945 och Det samma gäller tolkningarna av kristendomens historia 1939 och 1953, och den sovjettrogna historieskrivning som ständigt fick formuleras om i takt med landets byten av allianser under kriget. En viktig fråga i undersökningen blir då att sätta fokus på de (ofta underförstådda) antaganden som gör det möjligt att tala om det för flutna 16

17 som historien om något, det som strukturerar anhopningar av förflutna händelser till meningsfull historia. Om till exempel den kristna uppenbarelsen antas som måttet på mänsklighetens framsteg kan historien läsas som historien om människornas eventuella frälsning. Om klassanalysen tas som utgångspunkt blir historien en historia om klasskamp. Om mänsklighetens rörelse mot frihet, lycka, förnuft och emancipation antas som måttet för framsteget kan vi läsa historien som en historia om ett upplysningsprojekt. Den västerländska kulturen/vetenskapen/moralen har också med sin på en och samma gång universella och exkluderande karaktär ofta fått utgöra måttet på mänsklighetens framsteg, den måttstock med vilken andra kulturers utvecklingsnivå har bedömts. Häri ligger en spänning mellan de universaliserande anspråken i dessa berättelser, och de lokala, tidsbundna och partikulära utblickspunkter varifrån de formuleras. I de sammanhang där en universell historieskrivning ställs i den politiska handlingens tjänst märks ofta ett sökande efter historiska tecken: försök att utifrån lokala, partikulära händelser och utblickspunkter artikulera och tolka en mer övergripande historia, som till exempel Frankrikes fall 1940 som ett tecken på slutet för 1789 års idéer, Amerikas framsteg efter kriget som ett tecken på en ny upplysningstid, och Berlinmurens fall 1989 som tecken på den liberala demokratins slutgiltiga seger. Det klassiska exemplet i detta sammanhang är Kants tolkning av entusiasmen inför den franska revolutionen 1789 som ett historiskt tecken på mänsklighetens rörelse mot en högre moral i Striden mellan fakulteterna (1798). De entusiastiska reaktionerna på revolutionshändelserna blev från Kants horisont den lokala och partikulära händelse som samtidigt bar vittnesbörd om den universella tendens han sökte vittnesbörd om ett högre moraliskt anlag hos människan, och möjligheten att läsa historien som historien om mänsklighetens moraliska framåtskridande. 20 En ytterligare central och genomgående frågeställning i undersökningen är frågan om historien och subjektet. Frågan sönderfaller egent- 17

18 ligen i två besläktade frågor: Vem, vilka, eller vad utgör historiens tänkta subjekt? Hur förhåller sig definierandet av historien till definierandet av människan? Som Michel Foucault har framhållit i sin kritik av den teleologiska historiefilosofin, tycks varje sammanhängande, menings givande historia ha sitt omedelbara svar i ett motsvarande subjekt: en aktiv, självmedveten människa som också är denna historias skapare, och omvänt som har denna historia som den yttersta garanten för sin egen fasthet och sitt självmedvetande. 21 I det material som studeras här är dessa frågor sammanflätade. Försöken att ange ett mått för framsteget eller en mening i historien löper hela tiden parallellt med försöken att ange ett mått för människan, ge hennes existens en mening. Härtill kommer frågan om historiens subjekt: frågan om vem, vilka eller vad som driver historien framåt? Vilka är dess centrala gestalter? Vem, vilka eller vad är historien, historien om? Är det de fria, handlingskraftiga individerna? Är det de förtryckta klasserna? Är det Västerlandet? Kristi ande? Eller som i Kants fråga: ett människosläkte med ett högre moraliskt anlag? Begreppen Västerlandet och upplysningen är centrala i undersökningen. Västerlandet kan sägas kvalificera sig som begrepp i den temporaliserade och politiserade mening som beskrivits ovan genom att inte bara vara ett ord med en tydligt definierad referens, som i detta fall: ett visst väl avgränsat geografiskt område. Tvärtom är det ett ord som genomkorsas av ett stort antal konkurrerande och ofta oförenliga berättelser, föreställningar och definitioner. 22 Runt detta begrepp återkommer i materialet ständigt ett fält av moderna politisk-sociala grundbegrepp Västerlandets kris, Västerlandet och framsteget, Västerlandet och upplysningen, och så vidare 23 som drar in nuet i en temporal rörelse, skriver in det i en pågående historia. I detta ligger en viktig problematik: spänningen mellan den på en och samma gång universella och partikulära karaktär som häftar vid detta begrepp, och föreställningarna kring det. I det studerade materialet fungerar Västerlandet genomgående som den partikulära den geografiskt och historiskt specifika bäraren av en uppsättning 18

19 ideal det fria sanningssökandet, humanismen, idéerna om en mänsklighetens frihet, jämlikhet och broderskap, eller den universella kristna människovärdestanken som i sig tänks vara överhistoriska och normerande och eftersträvansvärda för mänskligheten som helhet. Västerlandet fungerar på så vis ständigt som det givna historiska och geografiska centrumet, den partikulära utblickspunkt varifrån mänsklighetens historia och framtidsutsikter kan bedömas som helhet och varifrån ett mått för människan och framsteget kan identifieras. En speciell uppmärksamhet kommer att ligga på denna spänning mellan universalism och partikularism, mellan dessa tänkta överhistoriska ideal och de lokala och historiskt specifika platser varifrån de uttalas. Fokus ligger här med andra ord på kampen om detta begrepp; på de konkurrerande anspråken på att definiera dess innebörd, på de berättelser som tar form i anslutning till det. Fokus kommer speciellt att ligga på föreställningarna om Västerlandet som upplysningsprojektets specifika bärare. I det material som undersöks finns en ständig upptagenhet både av den historiska upplysningstiden, och det arv, de idémässiga impulser, som antogs ha utgått ur denna epok. I försöken att göra nuet hanterbart pågick en kamp för och mot detta tänkta arv, och om dess betydelse för den egna samtiden. I materialet är dessa två aspekter av upplysningsbegreppet epoken och idéarvet sammanflätade. För att klargöra dynamiken i denna kamp kommer jag genomgående att skilja på upplysningen som beteckning på en specifik historisk epok låt oss säga upplysningstiden och upplysningsprojektet som beteckning på ett mer övergripande fenomen. Med Sven-Eric Liedman kommer jag återkommande att tala om upplysningsprojektet i en mycket allmän mening som en övergripande och bakomliggande föreställning om en mänsklighetens strävan mot frihet, lycka och emancipation genom förnuftet. Upplysningsprojektet framstår på så vis som modernitetens viktigaste idémässiga representation. När jag i avhandlingen talar om modernitet gör jag det, då inget annat anges, i denna mycket vidsyftande 19

20 koselleckska mening; strängt taget modernitet som en speciell form av tidsupplevelse inom vilken mer specifika fenomen som brukar framhållas som moderna (vetenskapligt framåtskridande, politisk emancipation, ekonomisk tillväxt och ökad institutionalisering/byråkratisering, et cetera) ryms. Vad det handlar om här är en linjär tidsuppfattning präglad av framsteg, där det förflutna fattas som kvalitativt skiljt från nuet och där nuet får sin glans i ljuset av olika föreställningar om framtiden. 24 Källor, avgränsningar och forskningsläge Undersökningen baserar sig på en systematisk genomgång av Dagens Nyheters kultur- och ledarsidor under åren , där Tingsten var en återkommande skribent och sedan chefredaktör Till detta har Tingstens övriga produktion monografier, tidskriftsartiklar och liknande under åren gåtts igenom. Därtill har tematiskt relevanta arkiv i Sigtunastiftelsens klipparkiv, såväl som kompletterande sökningar i KB:s klipp- och handskriftsarkiv och i DN:s arkiv gjorts. Tingsten skrev under denna period ett stort antal osignerade ledar artiklar. Jag behandlar dessa som texter av Tingsten i de fall de finns arkiverade i Tingstens klipparkiv på KB eller i DN:s arkiv under Tingsten, Herbert. 25 Enstaka årgångar av tidskrifterna Tiden, Vår lösen och Svensk tidskrift samt ett antal dagstidningar har undersökts då det varit relevant för kartläggningen av de aktuella debatterna. Av samma anledning har några av de aktuella skribenternas brevsamlingar i KB:s och UUB:s arkiv undersökts. De tidsmässiga avgränsningarna svarar ungefär mot perioden mellan det andra världskrigets utbrott och Korea kriget, vilket alltså täcker in det andra världskriget och det kalla krigets upptaktsskede. Det täcker också ungefär in tiden mellan Tingstens tal till försvar för 1789 års idéer, 1940, och det sammanhang, 1952, då han lanserar sin tes om den lyckade demokratin som dessa idéers förverkligande. Naturligtvis rymmer dessa som alla avgränsningar ett mått av godtycke, men 20

21 fångar på ett tacksamt sätt in den kulturkritiska och historiefilosofiska tematik i en krigets kontext som skisserats ovan: berättelsen om en historisk impuls rörelse från kris till utopi, från nederlag till seger. Avgränsningarna följs inte heller strikt. Ett antal relevanta verk och händelser från tiden före 1939, och tiden efter 1953, dras in i undersökningen då det varit relevant för analysen. Av ovanstående torde framgå att avhandlingen inte i första hand studerar historiska framställningar av typen Min historiesyn eller Västerlandets historia. Av ovanstående diskussion torde också framgå att syftet inte heller är att studera historievetenskapens utveckling eller epistemologi, även om några fackhistoriker spelar viktiga roller i undersökningen. Vad som står i fokus är historien som meningsgivande politisk och moralisk instans, som existentiellt ramverk, i en mer allmän kulturkritisk debatt. Källorna består i huvudsak av kortare texter: kultur- och ledarartiklar, essäer, vetenskapliga uppsatser, debattskrifter. I majoriteten av fallen handlar det inte heller om texter vars explicita syfte är att formulera någon historiesyn eller världshistoria. Tvärtom handlar det oftast om texter som diskuterar andra ämnen (världskrisen, demokratin, ideologierna, kristendomens uppgift, neutraliteten, USA:s roll efter kriget, et cetera), men som lästa tillsammans bildar ett mönster som är väsentligt för undersökningen. Forskningen om tid, modernitet och historia är mycket omfattande. Jag reser här inga anspråk på att greppa detta fält i hela dess omfattning, utan vill bara inledningsvis nämna några av de verk som varit av betydelse för denna undersökning. Några artiklar av Koselleck, varav de flesta finns återtryckta i samlingsvolymerna The Practice of Conceptual History (2002) och Erfarenhet, tid och historia (2004), har varit betydelsefulla för min förståelse av problematiken historia/modernitet/tid, och för analysen av några av de nyckelbegrepp som studeras. Det finns också numera en ganska omfattande och vittförgrenad svensk forskning kring historiografi och historiebruk. Här kan bara några av de studier som är aktuella 21

22 i denna avhandling nämnas. Åsa Linderborgs Socialdemokraterna skriver historia (2001) och Ulf Zanders Fornstora dagar, moderna tider (2001) har genom sina tidsmässiga och tematiska överlappningar haft en viss betydelse för denna undersökning, vilket kommer att framgå i den löpande texten. Här kan också Martin Wiklunds I det modernas landskap (2006) nämnas. Här finns en likhet i själva frågeställningen, även om Wiklund undersöker berättelser om Sverige tiden En mer övergripande analys av den politisk-ideologiska debatten i Sverige under efterkrigstiden ges i Anders Frenanders Debattens vågor (1999). Ola Sigurdson anlägger i Den lyckliga filosofin (2000) ett bredare etisk-politiskt perspektiv på en rad dominerande svenska samhällstänkare under efterkrigstiden, däribland Tingsten. Forskningen om de vidare aspekterna av Europas 1900-talshistoria är även om den avgränsas till frågorna om det andra världskriget, kulturkrisen och de intellektuella mycket omfattande. På svenska finns dock en god forskningsöversikt i Bernt Skovdahls Framstegstankens förfall? (1996), där krisen för framstegstanken står i centrum, men som också anlägger en hel del vidare perspektiv. I detta sammanhang kan bara de verk som haft en speciell betydelse för denna undersökning nämnas. W. Warren Wagars Good Tidings (1972) har varit ett återkommande referensverk, genom sitt övergripande systematiska grepp på frågan om framstegstanken och dess kriser under 1900-talet. John Lukacs The Last European War (1976) har varit viktig genom sina idéhistoriska perspektiv på kriget. Tony Judts Postwar (2005) tar ett liknande grepp om tiden efter kriget. Här kan Eric Hobsbawms Age of Extremes (1994) nämnas. Nils Runebys (red.) Framstegets arvtagare (1998) har bidragit till förståelsen av tidens övergripande kontext. Greppet att läsa filosofi och kulturkritik i en krigets kontext har också några viktiga föregångare inom svensk idéhistoria. Här vill jag speciellt framhålla Svante Nordins Filosofernas krig (1998), Rebecka Lettevalls En europeisk kosmopolit (2001) och Michael Azars Frihet, jämlikhet, brodermord (2001) och Sartres krig (2004). Enk- 22

23 lare historiska och biografiska data är hämtade från Nationalencyklopedins nätupplaga ( då inget annat anges. Vidare finns en omfattande tidigare forskning om majoriteten av avhandlingens centrala gestalter. I forskningen om Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius finns flera mer eller mindre polemiska, idéanalytiska studier som teologerna Johan Lundborgs Ideologiernas och religionernas död (1991) och När ateismen erövrade Sverige (2002). I Ola Sigurdsons Den lyckliga filosofin (2000) spelar Tingsten och Hedenius viktiga roller. Idéhistorikern Bernt Skovdahls avhandling Tingsten, totalitarismen och ideologierna (1992) är i stora delar en idéanalytisk studie av Tingstens ideologibegrepp. Evert Vedungs Det rationella politiska samtalet (1977) där Tingsten spelar en viktig roll har varit viktig för Lundborg och Skovdahl. Lundborgs studie är ett försök att frilägga en underliggande tingstensk metod i Tingstens ideologi- och religionskritiska praktik. Lundborg argumenterar för att Tingstens tes om ideologiernas död även rymmer en tes om religionernas död. Lundborgs Hedeniusstudie är mer öppet polemisk. Även här dominerar det innehållsliga, idéanalytiska angreppssättet. 26 Bernt Skovdahls avhandling Tingsten, totalitarismen och ideologierna (1992) är i första hand en idéanalytisk studie, där Tingstens ideologibegrepp står i centrum, och där och 1970-talens svenska ideologidebatt utgör en viktig utgångspunkt. Tillvägagångssättet är originellt. Utifrån en starkt expanderad närläsning av en uppsats från 1941 identifieras ett antal generella problem som uppsatsen antas ge uttryck för; frågan om ideologiers sociala nytta, motsättningen mellan kunskapssociologisk relativism och metodologisk individualism i samhällsvetenskaperna, och frågan om totalitarismen och historiefilosofin. Skovdahl utför sedan en idéanalys, där graden av precision och träffsäkerhet i Tingstens analyser av andra tänkare prövas. I centrum står frågan i vilken utsträckning Tingsten hade rätt eller inte, och om det fruktbara/problematiska i Tingstens speciella ideologikritik. 27 I och med att denna generella nivå står i centrum, kretsar Skovdahls avhandling mycket kring samhällsvetenskapliga 23

24 metoddiskussioner, varvat med utläggningar om internationella tänkare som Max Weber, Karl Mannheim och H. Stuart Hughes, och skandinaviska samhällsvetare som Gunnar Myrdal, Jörgen Westerståhl och Evert Vedung. Skovdahls avhandling har varit betydelsefull för denna undersökning främst genom analyserna av statsvetaren Tingstens ideologikritik under och 1940-talen. Dessa har utgjort en viktig bakgrund för förståelsen av kulturkritikern Tingsten, vilken står i fokus här. Alf W. Johanssons Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995), Kjell Krantz Alf Ahlberg (1998) och Svante Nordins Ingemar Hedenius (2004) är däremot mer utpräglat historiska och intellektuella biografier. Alf W. Johanssons studie behandlar Tingstens roll i den tidiga kalla kriget-debatten. Fokus ligger på Tingstens roll i den realpolitiska debatten, på antikommunismen, kampanjerna i DN mot socialdemokratin och socialiseringen och kampanjen för Nato-anslutning. Johanssons studie har varit betydelse full som bakgrund för förståelsen av Tingstens roll i den kulturdebatt som studeras i avhandlingen. I Kjell Krantz mycket närgångna och detaljerade biografi över Alf Ahlberg står den reli giöst engagerade folkbildaren i centrum, medan Ahlbergs filosofiska verksamhet är ganska frånvarande. Svante Nordins Hedeniusstudie är en heltäckande intellektuell biografi där Ingemar Hedenius filosofiska och kulturkritiska praktik hela tiden läses i ljuset av den upplevda historien: det inre livet, det yttre livet, och den ständigt föränderliga historiska kontexten. Nordins studie har bidragit till förståelsen av Hedenius roll i de sammanhang som står i fokus här. Här kan också Kristoffer Holts Publicisten Ivar Harrie (2007) nämnas som ett intressant parallellfall till Tingsten under samma tid. Arenorna och aktörerna Denna studie reser inga anspråk på att täcka in den svenska kulturdebatten som helhet under den period som studeras. I fokus står Herbert Tingsten ( ), Dagens Nyheter, och några av de tänkare som stän- 24

25 digt figurerade i debatterna runt Tingsten och DN under de aktuella åren Under åren var Tingsten professor i statsvetenskap vid Stockholms högskola, medlem i Socialdemokraterna och en väl etablerad kulturdebattör. Under dessa år skrev han regelbundet i DN och i socialdemokratins idépolitiska tidskrift Tiden. I samband med krigsslutet 1945 deklarerade Tingsten sitt avfall från SAP, och våren 1946 värvades han till liberala Dagens nyheter som chefredaktör. I rollen som chefredaktör för Sveriges största liberala dagstidning positionerade han sig snabbt som en av den liberala oppositionens starkaste språkrör. Från sin position som DN:s chefredaktör drev han sedan under dessa år kampanjer mot socialisering, mot monarki och statskyrka, för svensk natoanslutning, och senare under femtiotalet en lokal variant av tesen om ideologiernas död, liksom kampanjen för Israel, för svenska atomvapen, och mycket annat. Tingsten öppnade DN:s kultursidor för en bredare idé debatt. Han knöt snabbt ett antal mer eller mindre intellektuellt och politiskt närstående skribenter till tidningen, och försåg därmed dessa med en offentlig plattform varifrån de kunde verka under dessa år. Många av dessa kom liksom Tingsten från den akademiska världen. Här kan till exempel filo soferna Ingemar Hedenius ( ), och Anders Wedberg ( ), historikern Erik Lönnroth ( ) och ekonomi historikern Eli Heckscher ( ), och nationalekonomen Torsten Gårdlund ( ) som även var redaktör för Tiden nämnas. Ingemar Hedenius är förmodligen det främsta exemplet på denna nya vändning. Tingsten försåg Hedenius med en medial plattform varifrån han på ett mycket effektivt sätt kunde lyfta frågor och initiera debatter. Hedenius inlägg i tro och vetande-debatten på kultursidan löpte till exempel parallellt med DN:s egen kampanj mot kyrkan på ledarsidan under samma år. Hedenius engagerade sig även på Tingstens och DN:s sida i debatten om den tredje ståndpunkten. 28 Filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg ( ) var också en åter- 25

26 kommande medarbetare i DN under dessa år, men med en mer tvetydig position än Hedenius. Ahlberg sekonderade till exempel Tingsten i debatten om den tredje ståndpunkten och i de samtida angreppen på marxismen, men i andra sammanhang framträdde han framför allt som en kristen humanist i opposition mot DN:s kampanjer mot kyrkan. I de debatter om historia och religion som pågick i DN och i andra medier under dessa år återkom förutom Heckscher och Lönnroth ett antal kristna historiker och kyrkomän, som biskoparna Manfred Björkquist ( ), Torsten Bohlin ( ), och Anders Nygren ( ), och historikerna Karl-Gustaf Hildebrand ( ) och Georg Landberg ( ). Dessa var skribenter i den kristna ekumeniska tidskriften Vår lösen. Debatten fördes vidare med varierande intensitet i tidningar och tidskrifter som konservativa Svenska Dagbladet och Svensk tidskrift, och den frisinnade och frikyrkliga Svenska Morgonbladet. Kritikern och litteraturhistorikern Fredrik Böök ( ) var sedan 1924 en av Svenska Dagbladets bäst betalda medarbetare. 29 Karl Vennberg ( ) var under åren kulturredaktör för socialdemokratiska Aftontidningen, men även medarbetare i den socialistiska tidskriften Clarté. I SKP:s dagstidning Ny Dag tolkades världshändelserna kontinuerligt uti från ett kommunistiskt perspektiv. Disposition Denna undersökning kombinerar kronologiska och tematiska perspektiv. Avhandlingen består av 6 huvudkapitel, samt inledning och avslutning. Kapitel 1 3 följer varandra i en någorlunda tydlig kronologi genom åren Kapitel 4 5 utgör två parallella längdsnitt genom åren Kapitel 6 är en exkurs där några nedslag i ett femtiotal som egentligen ligger utanför avhandlingens tidsramar görs. I kapitel 7 diskuteras avhandlingens resultat och dess historiefilosofiska problematik ur ett mer generellt perspektiv. Här aktualiseras avhandlingens tema ge- 26

27 nom en fördjupad analys av relationen Tingsten/Fukuyama och de frågor om en underliggande tingstensk hegelianism som denna väcker. Varje kapitel har också ett eget tematiskt fokus. I kapitel 1, Västerlandet och krisen för 1789 års idéer, undersöks några av reaktionerna på det andra världskrigets utbrott, och de historietolkningar som formulerades i detta läge. I centrum står några av de konkurrerande berättelser om Västerlandet, med Tingstens tal i centrum, som formuleras under åren Syftet med detta kapitel är att etablera den kulturkritiska tematik som sedan kommer att vara resonansbotten genom resten av undersökningen. I kapitel 2, Historien och nuet, står Tingstens uppgörelser med Hegel och Marx i skuggan av pakten mellan Sovjet och Nazityskland i Idékritik (1941) i fokus. Syftet med detta kapitel är att presentera och analysera den tingstenska historiekritik (idékritiken, ideologikritiken) som liksom kulturkritiken är ett bärande tema i den fortsatta undersökningen. I kapitel 3, Krigsslutet: framtidens värld, undersöks några av reaktionerna på krigsslutet 1945 och de föreställningar om framtiden som knöts till detta. Kapitel 3 etablerar också en tematisk övergång till kapitel 4 5. I kapitel 4, Gud i historien och kapitel 5, Makt, frihet, historia: en ny upplysningstid, görs två längdsnitt genom åren I Gud i historien studeras hur Tingstens berättelse om ett liberaldemokratiskt upplysningsprojekt bryts mot kristna och kulturidealistiska perspektiv i ett antal debatter under dessa år. I Makt, frihet, historia: en ny upplysningstid analyseras hur en historieskrivning i anslutning till upplysningen aktiveras i debatterna om neutraliteten, det kalla kriget, och den tredje ståndpunkten. Kapitel 6, Utopins geografi är en exkurs där några exempel på Tingstens sökande efter en förverkligad utopi under femtiotalet undersöks. I kapitel 7 Historiens slut summeras de viktigaste resultaten för en avslutande diskussion kring avhandlingens övergripande historiefilosofiska frågeställningar. 27

28 VÄ S T E R L A N DE T, K R ISE N OCH 1789 ÅRS IDÉER Under åren runt det andra världskrigets utbrott och upptaktsskede upptog frågan om en eventuell Västerlandets kris ett antal tongivande intellektuella i den svenska debatten. Under dessa år hade Nazityskland initiativet och kunde efter en rad förkrossande segrar Polen hösten 1939, Danmark, Nederländerna, Belgien, Norge och Frankrike i april och maj 1940 framstå som en möjlig slutgiltig segrare. Föreställningen om en västerländsk civilisation i kris var i och för sig inte ny. Kristematiken var snarare en del av den allmänna diskursen från det första världskrigets utbrott 1914 och under mellankrigstiden. Det var en period där olika variationer på detta tema ständigt var i omlopp: krisen för framstegstanken, demokratins kris, liberalismens kris, vänsterns kris, humanismens kris, traditionens kris, de ekonomiska kriserna, och så vidare. Denna kristematik inbegrep också i många varianter föreställningen om ett 1800-tal som tänktes ha utgjort Europas, borgerlighetens och den europeiska kulturens och civilisationens lyckosamma århundrade. Under det andra världskrigets första år adderades hotet/löftet om en möjlig kommande nazitysk slutseger till denna tematik. 1 Speciellt intressant för min undersökning är att denna Västerlandets kris inte bara uppfattades som en rumslig, geopolitisk kris, som krisen för en viss mellanstatlig maktordning. Här väcktes ett antal frågor om Västerlandets historia och framtid. Vad vi tycks stå inför är en kris med rumsliga geopolitiska aspekter och en kris fattad som krisen för en historisk rörelse, en epok inför sitt möjliga slut. Den akuta samtida situationen framställdes återkommande i termer av kaos, ovisshet och andlig splittring. Hotet om en nazitysk seger var i det sammanhang som står i fokus här både ett explicit och underförstått tema, och gav en speciell innebörd åt 28

29 frågorna: Vad är Västerlandet? Vad håller på att gå förlorat? Ett demokratiskt arv med rötterna i upplysningen och den franska revolutionen? Ett kristet humanistiskt arv? Ett liberalt kapitalistiskt system? Vad ska komma istället? John Lukacs har skildrat något av den chock och ideologiska förvirring som nationalsocialismen i allmänhet, och pakten mellan Tyskland och Sovjet sommaren 1939 i synnerhet, innebar i ett vidare europeiskt perspektiv. Den politiska höger-vänsterskala som i sig var en produkt av franska revolutionen, verkade ha förlorat mycket av sin mening i ett läge där nazismens Tyskland ingått en pakt med kommunismens Sovjet. I samtliga politiska grupperingar drog krafter åt olika håll: För eller emot Tyskland? För eller emot England? För eller emot Sovjetunionen? 2 I detta kapitel kommer visst fokus att ligga på de samrumsliga perspektiven, det vill säga den geopolitiska kris som krigsutbrottet innebar. Men framför allt kommer en aspekt av det historikern Eric Hobsbawm kallat ett ideologiskt inbördeskrig i Europa att stå i centrum. Med andra ord: ett krig mellan olika politiska system med konkurrerande anspråk på att representera historien, det mänskliga frigörelseprojektet och framtiden. Vidare fanns det i det rådande läget inte heller någon skarp gräns mellan de båda perspektiven. De olika nationalstaterna uppfattades till exempel ofta som de historiska bärarna av olika idékomplex: Frankrike som upplysningens hemland, England som liberalismens, Tyskland som romantikens/idealismens/historismens, Sovjetunionen som socialismens, etc. I ett svenskt sammanhang framhölls en lång freds- och samförståndstradition som ett specifikt historiskt särdrag, som angav en roll och en uppgift för landet i detta krisläge. 3 Parallellt med de historiska perspektiven försöken att göra det rådande läget gripbart genom att peka ut dess historiska ursprung återkom ständigt tankefiguren Europas nyordning i försöken att göra situationen begriplig. Talet om en nyordning var även ett centralt inslag i den nazistiska propagandan. Debatten om en Europas nyordning associerades framför allt med den geopolitiska krisen; frågan om hur ett tänkt 29