C-UPPSATS. Konflikten om Arktis

Transkript

1 C-UPPSATS 2008:034 Konflikten om Arktis Carl Hampus Baier Sandén Luleå tekniska universitet C-uppsats Statsvetenskap Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap 2008:034 - ISSN: ISRN: LTU-CUPP--08/034--SE

2 Sammanfattning Konflikten om Arktis är idag högst aktuell eftersom efterforskningar om möjligheter till anspråk på Arktis pågår i skrivande stund. Området Arktis har länge varit ett område förskonat från konflikter, då det har utgjorts en plats som inte varit värd att kämpa om. I dagsläget gör fem stater anspråk på Arktis, Ryssland, Kanada, Norge, Danmark och USA. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka vilka anspråk de olika staterna har på Arktis, och med vilket argument som de olika staterna anser sig ha rätten till Arktis. Vidare studeras huruvida deras anspråk är förenliga med de internationella lagar som finns. Uppsatsen utförs genom en mindre form av en fallstudie. Detta eftersom studien endast berör ett fåtal aktörer, det vill säga de länderna som gör anspråk på Arktis. Studien visade att den mest drivande staten hittills har varit Ryssland, som varit den enda staten att hittills lägga fram sina anspråk med tillhörande argument. Danmark och Kanada har egna anspråk över Arktis men de gör ännu efterforskningar på hur stort territorium de ska göra anspråk på. Norge gör anspråk på en del av Arktis genom FN:s havskonvention men undersöker liksom de andra staterna om det finns andra möjligheter till anspråk. USA har påbörjat efterforskningar om möjligheter till anspråk, vilket måste ske genom FN:s havskonvention. USA har i dagsläget inte skrivit på FN:s havskonvention och har därmed inte heller rätt till fördelarna som kommer med fördraget.

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning Syfte Avgränsningar Disposition Metod Vetenskaplig ansats Forskningsmetod Material Källkritik Metodproblem Reliabilitet Validitet Internationell lag, teorier om suveränitet och hur suveränitet nås Internationell lag Begreppsförklaring av suveränitet, stat, territorium och ockupation Fastställande och erövring av territorium Överlåtande och avträdanden av territorium Förenta Nationernas Havskonvention från Gränssättningen i avtalet Sammanfattning Historisk bakgrund och olika länders anspråk på Arktis Fakta om Arktis Expeditionerna till Arktis Ländernas anspråk Danmark Norge Ryssland Kanada USA Ländernas anspråk och dess överensstämmelse med internationell rätt Ländernas anspråk Är anspråken överensstämmande med de internationella lagarna? Slutsatser Finns det andra lösningar på suveränitetsfrågan? Referenser... 28

4 1. Inledning Anledningen till ämnesvalet konflikten om Arktis är att konflikten inte bara påverkar de fem involverade länderna Danmark, Kanada, Norge, Ryssland och USA. En jämförelse kan göras med Antarktisfördraget som hade elva involverade länder men som påverkade så många fler (British Antarctic Survey, 2007). Konflikten om Arktis är också högst aktuell då efterforskningarna om möjligheter till anspråk på Arktis pågår i skrivande stund. Dagens internationella konflikter präglas allt oftare av kampen om naturresurser (Kaldor, 1999, s.10). Oljan är en av världens absolut viktigaste resurser. Eftersom oljan är så pass eftertraktad leder detta till konflikter runt om i världen (Reynolds, 2007). Nordpolen, eller Arktis som området också kallas, har länge varit ett område förskonat från konflikter, då det har utgjorts en plats som inte varit värd att kämpa om (Sundström, 2007). Detta eftersom att Arktis i princip bara består av sten och tjocka isar. Men i samband med att isarna har börjat smälta har tidigare oåtkomliga landområden, som forskare tror kan innehålla en stor mängd olje- och gastillgångar, blivit tillgängliga, (ibid.). De förändrade förutsättningar som förutspås har ökat konfliktnivån i det geografiska området. Sundström (2007) menar att sedan augusti år 2007 när Ryssland placerade en flagga av titan på den arktiska havsbotten, så har området Arktis varit en stor internationell politisk fråga. I slutet på år 2001 gjorde Ryssland enligt Reynolds (2007) officiellt anspråk på Arktis. I dagsläget gör fem stater anspråk på Arktis (Woodard, s. 1-2). Dessa är; Danmark, Kanada, Norge, Ryssland och USA (Krauss, s.1-7). Anledningen till det plötsliga anspråket och de expeditioner som har skett till Arktis de senaste åren är att det finns det stora möjligheter att Arktis kan ha så mycket som 25 % av världens oljereserver (Nevéus, 2007 och Digges, 2007). Enligt Widerberg (2007) är det inte enbart denna tillgång som de involverade staterna vill åt. Andra naturtillgångar som kan ge tänkbara fördelar är mineraltillgångar, kol, stora fiskebestånd och transportvägar. Enligt Reynolds (2007) har konflikten om Arktis blivit ännu mer invecklad då de länder som nu gör anspråk på Arktis har skrivit på en överenskommelse om var gränserna i den Arktiska Oceanen ska gå. Nevéus (2007) anser i frågan om vem som har besittningsrätten till Arktis att det är en juridiskt invecklad situation. 1

5 1.3.1 Syfte Uppsatsens syfte är att undersöka vilka anspråk de olika staterna har Arktis. Vidare vill jag undersöka om deras anspråk är förenliga med de internationella lagar som finns Avgränsningar De avgränsningar som jag har valt att göra i detta arbete innebär att jag enbart kommer att beröra de involverade staterna, vilket innebär de stater som idag gör anspråk på Arktis. Då fokuseringen kommer att vara på suveränitet, internationella lagar och de involverade staterna kommer Inuiterna, Arktis naturbefolkning, inte att beröras i arbetet. Miljöaspekten kommer med samma motivering inte heller att beröras. 1.4 Disposition I kapitel 1 presenteras en inledning och problemdiskussion. Kapitel 1 innehåller även uppsatsens disposition, syfte och avgränsningar. Kapitel 2 innehåller en metodbeskrivning där arbetets tillvägagångssätt beskrivs samt de metodproblem som har funnits berörs. I kapitel 3 berörs den teoretiska referensram som ligger till grund för arbetet. Kapitel 4 behandlar empirin, det vill säga konflikten i Arktis. I kapitel 5 sker en sammankoppling av den valda teorin och empirin för att göra en analys av konflikten. Kapitel 6 innehåller redogörelser för de slutsatser som har kommit fram i arbetet. 2

6 2. Metod Kapitlets avsikt är att ge läsare till uppsatsen en möjlighet att bedöma uppsatsens tillämplighet. Kapitlet beskriver vilken vetenskaplig ansats som använts under skrivandes gång. 2.1 Vetenskaplig ansats Enligt Bogdan och Biklen (1982) refererade i Merriam (1994, s.66) så påverkas forskningen av vilken syn som forskaren har på omvärlden. Författarna menar att synsättet påverkas av formulering av frågeställning, skapande av problemformulering samt insamlande och tolkning av informationen. Jag ska studera de olika anspråken de berörda länderna gör på Arktis. Således anser jag att ett aktörssynsätt skulle var mest lämplig för min studie. Detta eftersom jag tycker att de olika länderna påverkar utgången av konflikten. För att ha ett aktörsperspektiv är det viktigt att kunna identifiera aktörerna som har mest inflytande. Aktörsorienterad innebär enligt Lundahl och Skärvad (1999, s.186) hur aktörerna upplever sin situation och deras verklighetsuppfattning, värderingar, motiv och föreställningar. Detta i sin tur styr beslut, handlingar och agerande. Thurén (1991, s.19,) menar att uppsatsens slutsatser kan dras utifrån två olika angreppssätt, induktion och deduktion. Författaren skriver att induktion är när generella och allmängiltiga slutsatser dras med utgångspunkt i empirisk fakta. Vidare framhåller författaren att deduktion är när en logisk slutsats dras som betraktas som gångbar om den är logiskt sammanhängande. Thurén (1991, s.23) hävdar emellertid att slutsatsen inte ovillkorligen behöver vara riktig i den meningen att den är förenlig med verkligheten. Enligt Thurén (1991, s.25-28) har induktion utgångspunkt i empiri och att deduktion utgår från teori. Jag ansåg att det deduktiva angreppssättet lämpade sig då min uppsats bygger på teorier inom området internationell lag gällande suveränitet inom territorium, som jag sedan drar en logisk slutsats om. Vidare kommer det att användas en kvalitativ undersökningsmetod då jag ska analysera och försöka förstå argumenten och anspråken som de olika länderna gör. Enligt Lundahl och Skärvad (1999, s.95) har en kvalitativ undersökning som syfte att få fram resultat och 3

7 konklusioner med hjälp av kvalitativ analys. Med detta menar författarna att metodens ändamål är att skildra, undersöka och vara insatt i beteendet hos individer. 2.2 Forskningsmetod Enligt Denscombe (2000, s ) finns det fem olika metoder som forskaren kan använda. Dessa är aktionsforskning, fallstudier, surveyundersökningar, experiment och etnografisk forskning. Av dessa fem olika forskningsmetoder fann jag att fallstudien var den lämpligaste metoden för denna uppsats. En fallstudie är enligt Eriksson och Wiedersheim- Paul (1999, s.103) ett eller ett litet antal fall som undersöks detaljerat. Vidare menar författarna att en fallstudie är passande att använda om det som undersöks ska analyseras djupgående och mer detaljrikt. En fallstudie kan till exempel vara en individ, en grupp eller en händelse som behandlar en företeelse av ett slag (ibid.). Jag valde att göra en mindre form av en fallstudie. Detta eftersom min studie endast berör ett fåtal aktörer, det vill säga de fem länder som gör anspråk på Arktis Material Jag har använt mig av böcker och artiklar inom ämnena Arktis, olja, internationell lag och metodik. Artiklarna söktes i databasen Ebsco och sökmotorn Google. Sökorden på engelska som användes var Arctic, oil, claims, territory, Russia, Denmark, Canada, USA, Norway och conflicts. För att få så användbar data som möjligt använde jag mig av både engelsk och svensk litteratur inom de olika ämnena. Information som valts bort har till största del handlat om oljekonflikter på andra ställen i världen, exempelvis i mellanöstern. Denna nyttjades ej därför att jag anser att Arktis är ett unikt fall som är svårt att jämföra med oljekriser i mellanöstern. Även artiklar som till stor del riktar in sig mot miljöaspekten i Arktis valdes bort. Detta då jag anser att dessa artiklar skulle leda bort mig från mina avgränsningar Källkritik De olika litteraturkällor som uppsatsen innefattar anser jag ha hög tillförlitlighet. Detta eftersom författarna är insatta i respektive ämnesområden. Det kan finnas litteratur som inte har tagits upp i denna uppsats som beskriver internationell lag. Artiklarna som har använts i uppsatsen har till viss del bestått av nyhetsartiklar. För att öka tillförlitligheten så har jag använt artiklar som stödjer och bekräftar varandras innehåll. Artiklarna är hämtade från ett flertal olika länder för att ytterliggare öka tillförlitligheten. 4

8 2.3 Metodproblem Då jag valde att bygga uppsatsen på enbart ett fall så har jag inte kunnat dra några allmänna generaliseringar utifrån mina slutsatser, detta innebär således att mina slutsatser följaktligen bara gäller detta område. Detta begränsar uppsatsen, men det var jag också fullt medveten om när fallet valdes och jag anser ändå kunna åstadkomma en bra bild av suveränitetskonflikten i Arktis Reliabilitet Enligt Svennings (1997, s.64) definition av reliabilitet så framgår det att resultaten ska vara tillförlitliga. Svenning (1997, s.65) anser att om två fristående undersökningar under olika tidpunkter genomförs och dessa använder sig utav samma syfte och metoder så ska resultatet bli detsamma. Den datainsamling som genomfördes i denna uppsats begränsades till det kvalitativa slaget, i form av teorier och artiklar. Detta kan ge ett reliabilitetsproblem eftersom det är svårt att mäta kvalitativ data flera gånger och få samma resultat igen Validitet Validitet är enligt Svenning (1997, s.61) förmågan att mäta det som avses mätas. Det finns enligt Svenning (1997 s.62-64) också två olika delar av validitet, inre och yttre validitet. Inre validitet tar upp hur uppsatsen och dess delar läggs upp. Yttre validitet tar upp uppsatsen som helhet och om möjligheterna till generalisering utifrån en specifik studie. I ett försök att höja validiteten till det positiva studerades ämnesområdet detaljerat för att därefter skriva en teoretisk referensram. Denna teoretiska referensram har därefter legat till grund för upplägget av uppsatsens resterande delar. 5

9 3. Internationell lag, teorier om suveränitet och hur suveränitet nås Kapitlet innehåller den teoretiska referensramen som beskriver internationell lag och teorier om suveränitet och hur suveränitet nås. Kapitlet är till för att ge inblick i vilka lagar och överenskommelser som finns och beskriva hur utföranden i suveränitetsfrågor ser ut. 3.1 Internationell lag Wallaces (1997) förklaring av internationell lag är: Today, international law refers to those rules and norms which regulate the conduct if states and other entities which at any time are being endowed with international personality, in their relations with each other (Rebecca Wallace, International law, 1997, s. 1.) Med detta menar Wallace (1997) att internationell lag kan definieras som de regler och normer som reglerar staters och andra enheter i deras relationer med varandra. Stater är inte längre de exklusiva subjekten som de en gång var. (Wallace, 1997, s. 35). Trots detta är de ännu de primära subjekten inom internationell lag. Internationell lag var från början ansedd exklusivt gällande diplomatiska relationer mellan olika stater och vid upphov till krig. Både subjekten och innehållet i internationell lag har sedan dess utökats. Anledningen till detta är de stora internationella problem som har funnits som i sin tur har visat sig vara effektivare att bekämpa genom ett flertal stater än en enskild stat (ibid. s ) Begreppsförklaring av suveränitet, stat, territorium och ockupation Suveränitet i juridisk mening innebär total kontroll över ett territorium (Nye, 2004, s.206). Stater kan vara suveräna i juridisk mening samtidigt som utomstående aktörer påverkar de inre händelserna. Ett exempel på en faktor som kolliderar med en stats suveränitet är ekonomisk interdependens, det vill säga ömsesidigt beroende (ibid.). 6

10 Staten kan definieras som en samling organisationer som innehar suveränitet och auktoritet över ett givet landområde och suveränt i förhållande till andra stater. Staten reglerar med maktbefogenhet relationerna mellan dess invånare. Relationen mellan stat och invånare utgår från någon form av maktutövning ( Territorium kan definieras som ett kännetecken för en suverän stat där den kan nyttja, och har rätt att nyttja, sin suveränitet. Enligt Wallace (1997, s. 92) sträcker sig en stats suveränitet över statens landmassa, luften över landmassan, vattnet innanför, landet under vattnet och vattnet en bit ifrån statens kust till ett visst mått. Stater kan ge sig själv rätten till ett territorium men detta är enbart av ett akademiskt intresse, tills en konflikt uppstår och en eller ett flertal stater gör anspråk på territoriet. Det sätt som de olika parterna använder för att göra anspråk på territoriet får då ny betydelse (Wallace, 1997 s ). Behovet av att officiellt visa det sätt och de anspråk man gör på olika territorium blev viktigt under det så kallade Age of Discovery. Det vill säga när europeiska stater utforskade och gjorde anspråk på nya territorier (ibid. s. 93). Att enbart utforska och göra anspråk på nya territorier räcker ofta inte till suveränitet, ockupation är också nödvändigt (Wallace, 1997, s.93). Ockupation ger staten som ockuperar ett ännu ej ockuperat territorium rätt till detta territorium. När det gäller ockupation av ett territorium där infödingar är bosatta så saknar dem organisering i form av en stat. Detta leder till att ockupanterna sluter egna avtal med de lokala infödingarna och därmed får auktoritet enligt författaren. Vidare anser Wallace (1999, s.94-95) att före ockupation så förekommer upptäckten av ett territorium. Enbart upptäckten av ett territorium räcker dock inte för att definitivt kunna åberopa sig suverän över territoriet. Författaren menar att ett anspråk på territoriet måste ske inom en rimlig tidsperiod efter att upptäckten och ockupationen ägt rum. Upptäckten av ett territorium måste försiggå av ett syfte eller avsikt till suveränitet över området. Wallace (1997, s. 97) menar att detta normalt sett sker när staten som gör upptäckten etablerar en organisation som legitimerar sin auktoritet och därmed också gör sin lag respekterad inom territoriet. Ett bevis på att detta har skett är ett kontinuerligt, fredligt uppvisande av auktoritet över en längre tids period. Ett territoriellt anspråk på ovanstående 7

11 grunder skulle anses vara överlägset något annat territoriellt anspråk oavsett dess anledning (Wallace, 1997, s.97). Den kritiska tidpunkten enligt Wallace (1997, s.96) i ett territoriellt anspråk är tidpunkten då läget av territoriell suveränitet är avgörande. Staten som kan uppvisa ett effektivt anspråk direkt efter den kritiska tidpunkten har det överlägsna anspråket till territoriet menar författaren Fastställande och erövring av territorium Staten som gör anspråk på ett territorium baserat på upptäckt och ockupation kan åberopa fastställandeprincipen för att befästa sina anspråk. Fastställandet är att förvärva territorium genom offentlig, fredlig och kontinuerlig kontroll över det berörda territoriet enligt Wallace (1997, s.96-97). Fastställandet innebär i själva verket en utövning av suveränitet över det berörda territoriet. Fastställandet kan giltiggöra ett från början tveksamt anspråk förutsatt att uppvisandet av den egna statens auktoritet är offentlig (ibid, s.97). Erövring är en annan typ av förvärv som står utanför den internationella överensstämmelsen. Erövring sker genom att med hjälp av militär styrka kan besittning tas av fientligt territorium när krig råder. På talet förlorade förvärv genom krig sin legitimitet genom två FNartiklar. Artiklarna tolkas så att territorium inte kan bli legitimt förvärvade genom att utöva fysisk kraft, även om detta skulle ske i självförsvar (Wallace, 1997, s.98). Ett exempel på territorium som anses ha förvärvats utan legitimitet är enligt Wallace (1997, s.98) de territorier som Israel förvärvade under kriget år Dock så påverkas legitimiteten av andra staters syn på erövringen, då dessa kan legitimera erövringen, exempelvis Indiens erövring av Goa, Danoa och Diu (tidigare tillhörande Portugal) som blev invaderat av Indien år Ett motsvarande exempel på erövring som inte blivit legitimerat av andra stater är enligt Wallace (1997, s.98) Sovjets invasion av Estland, Lettland och Litauen som blev tagna i besittning år 1940, då USA vägrade erkänna Rysslands anspråk Överlåtande och avträdanden av territorium Wallace (1997, s ) menar att överlåtandet av ett territorium från en suverän stat till en annan suverän stat är den vanligaste formen av förvärvning av ett icke ursprungligt anspråk på 8

12 territoriet. Överlåtandet sker nästan alltid som efterföljd av ett fredsfördrag under ett krig, exempelvis fredsfördraget i Versailles år Avträdande av territorium till följd av ett fredsfördrag kan bli påtvingat den besegrade staten, då den besegrade statens överlåtande av territoriet ingår i fredsfördraget anser Wallace (1997, s.100) vidare. För att avträdande av territorium ska bli aktuellt krävs det att en stat antar suveränitet och den andra staten ger upp sin suveränitet inom det aktuella territoriet. Den gamla statens suveränitet byts alltså ut mot den nya statens suveränitet inom territoriet (ibid. s.100). Ovan presenterades de grundläggande internationella teorier som är aktuella när stater gör anspråk på ett specifikt territorium. Avsnitten som följer nedan behandlar internationell lagstiftning som specifikt reglerar Arktis. 3.2 Förenta Nationernas Havskonvention från 1982 The United Nations Convention on the Law of the Sea, eller översatt, Förenta Nationernas lag om havskonventionen är en internationell överenskommelse som resulterade från Förenta Nationernas konvention som ägde rum mellan åren 1973 till Lagen definierar rättigheter och ansvar för stater som utnyttjar resurser från havsbotten, men också navigatoriska rättigheter, starters territorium utefter kustlinjerna, ekonomisk jurisdiktion, passage för skepp. Dessutom är det ett bindande avtal som gäller när konflikt mellan de olika staterna uppstår. Ett av de beslut som enligt New Scientist (2007) drevs igenom i och med konventionen var att ländernas ekonomiska zon skulle ha en längd på 200 nautiska mil och för att kunna extrahera resurser på havets botten skulle inte staterna få gå längre ner än 2500 meter. Konflikter angående suveränitet över havsterritorium har enligt FNs havskonvention (2007) trappats ner då konventionen kom till. De stater som har kust har börjat utnyttja fördelarna med den ekonomiska rätten över den 200 nautiska mil långa zonen som hör till deras landterritorium. De länder som enligt CBC News (2007) har godkänt havskonventionen har tio år på sig att bevisa att deras kontinentalklippsavsatser sträcker sig förbi den 200 nautiska mil gränsen som finns i konventionen. Skulle en bevisning över en förlängd kontinentalklippavsats ske så förlängs statens ekonomiska zon. 9

13 Artikel 76 från FN:s havskonvention tar upp kontinentalklippsavsatser. Kontinentalklippavsatser förlänger statens territorium med upp till 200 nautiska mil eller till slutet av kontinentalklippavsatsen, beroende på vilket som är mest fördelaktigt för staten. För att detta ska vara gällande måste kontinentalklippavsatsen börja inom statens havsterritorium. Staten har då suveränitet över kontinentalklippavsatsen vad gäller utforsknings- och exploateringsrätter (FN:s havskonvention, 2007) Gränssättningen i avtalet Att avtala om hur eller var gränser ska dras är alltid svårt när det finns olika viljor. Konflikter inom gränsdragning och gränssättning över haven har alltid funnits. Redan år 1494 delades Atlanten upp i ett avtal mellan Spanien och Portugal, där påven Alexander VI drog en linje rakt genom Atlanten (FNs havskonvention, 2007). Spanien fick allting väst om linjen och Portugal allting öst om den. Vid konventionens start fanns det många olika anspråk på havsterritorium, de flesta länder krävde ett territorium tolv nautiska mil från deras kust. Åtta länder krävde ekonomiska rättigheter över territorium som var över 200 nautiska mil från deras kust. Ett Förslag om att inom tolv nautiska mil från kusten så är den suveräna staten fri att utöva sin makt och extrahera alla resurser godkändes enligt FN:s havskonvention (2007). Det skrevs även in i fördraget att fartyg som inte har något ont uppsåt alltid har rätt att passera alla farvatten. Därutöver har stater som har skrivit på fördraget också rätt till att skydda sitt farvatten enligt FN:s havskonvention (2007), detta sker genom att de har rätt till att stoppa överträdelser och upprätthålla lagen genom kustbevakning. Staterna har rätt att försvara sitt territorium och denna zon sträcker sig 24 nautiska mil från kusten. Inom rätten för försvar har de rätt att arrestera kriminella element så som smugglare, illegala immigranter och skattesmitare (FN:s havskonvention, 2007) Sammanfattning Jag har utifrån ovanstående diskussion tolkat teorierna om vad som krävs för att göra ett anspråk på ej ockuperat territorium samt vad som står i FN:s havskonvention om rättigheter på haven och havsbotten. 10

14 Det finns enligt teorikapitlet tre olika principer som reglerar suveränitet som är aktuella när det gäller Arktis. 1. Suveränitet genom upptäckt och ockupation. 2. Suveränitet genom fastställandeprincipen, det vill säga genom kontinuerlig kontroll över territoriet. 3. Suveränitet genom FN:s havskonvention. Dessa principer kommer att jämföras med de olika ländernas anspråk i uppsatsens senare del. 11

15 4. Historisk bakgrund och olika länders anspråk på Arktis I detta kapitel presenteras en kort historik om Arktis och expeditionerna som genomförts dit genom åren. Vidare beskrivs även de fem olika ländernas anspråk på Arktis. 4.1 Fakta om Arktis Arktis börjar vid den norra trädgränsen och löper upp mot Nordpolen. Till skillnad från Antarktis så är inte Arktis ett fastland utan ett istäckt hav med landmassa runt om (Swedish Polar Reasearch Secretariat, 2007). Länderna som gränsar till den Arktiska oceanen är Kanada, Ryssland, USA (genom Alaska), Danmark (genom Grönland), Norge och Island. (Swedish Polar Research Secretariat, 2007, Arktis) Den Arktiska oceanen är enligt CIA Factbook (2007) det minsta av de fem världshaven och dess yta beräknas förhållandevis vara lite mindre än en och en halv gång USA:s yta. Klimatet på Arktis är ett så kallat polariskt klimat, där vintern är ihärdigt kylig med ett stadigt väderförhållande och ständigt mörker. På sommaren är det ständigt ljust, dimmigt och fuktigt väder med inslag av svagare cykloner med regn eller snö. Terrängen på Arktis består enligt CIA Factbook (2007) av ett genomsnittligt tre meter tjockt drivande is på ytan. På sommaren är ispacket omgivet av öppet hav, men under vintern dubbleras ytan av ispacket. Vidare består att havsbädden till 50 % av kontinentalt undervattensrev, undervattensbergskedjor, vilket är det högsta procentuella värdet av alla oceaner, med tre stora bergsryggar belägna under havet. Dessa är Alpha Cordillera, Nansen Cordillera och Lomonosov Ridge (CIA Factbook, (2007). 12

16 Digges (2007) hävdar att tidigare var de viktigaste naturresurserna på Arktis fiske och valfångst. Rapporter från forskare som gör prognoser, visar att Arktis kan ha så mycket som upp till 25 % av all världens oljereserver och dessutom stora naturgasfält. Detta tyder på att Arktis viktigaste och största naturresurs förmodligen kommer att vara oljan samt naturgasfälten (ibid.). De samarbeten som finns i Arktis och sker genom det Arktiska Rådet fokuserar enligt Nordic Council of Ministers (1995, s.17-21) på miljö, forskning, resurser samt bevakar naturbefolkningens intressen. 4.2 Expeditionerna till Arktis Även om tillgången till information om Arktis på medeltiden i princip var obefintlig så fanns det trots detta enligt Vaughan (1999, s.37) ändå tillgängliga produkter som härstammade från Arktis. Bland annat så påträffades det på marknaden i Köln, Tyskland valrosskinn i mitten på talet. Ett annat exempel är från år 1515 när Olaus Magnus såg två grönländska kajaker uppsatta på väggen inuti katedralen i Oslo. Dessa sägs ha tagits dit av Norges kung Hakon IV, som levde mellan åren 1217 och 1263, under en färd längs med Grönlands kust (Vaughan, s.38). Författaren menar vidare att trots att vikingarna koloniserade södra Grönland och andra subarktiska öar så finns det inga konkreta bevis som tyder på att vikingarna skulle ha gjort expeditioner ända in till Arktis. Trots detta så finns det bevis för att vikingarna har utfört expeditioner över den norra polcirkeln, men dessa ska enligt Vaughan (1999, s.40-41) ha gått längs med Norges kust och därefter österut, vilket skedde under talet. Norska historiker hävdar att vikingar från Island år 1194 hittade Spetsbergen och i och med denna upptäckt även Arktis. Dessa historiker stödjer detta påstående på att det i gamla skrifter från vikingarna står Svalbard hittades. Det finns även spår efter vikingarna på Baffin Island, dagens Kanada, då en liten staty konstruerad av inuiterna hittades år 1977, denna tros föreställa en viking (Vaughan, s.41-2). The Royal Navy som är Englands flotta gjorde enligt Vaughan (1999, s ) ett flertal Arktiska expeditioner i början på talet, men dessa expeditioner utforskade ofta samma område. De försökte även hitta den nordvästliga passagen som skulle leda från Atlanten till Stilla havet, men misslyckades. Trots deras misslyckande så var expeditionerna enligt 13

17 Vaughan (1999, 160) ändå inte förgäves då detta ledde till information om vart nordvästliga passagen inte skulle vara. Vid år 1860 så hade de engelska expeditionerna utforskat en stor del av ögrupperna vid Kanada och även utforskat en större bit av Grönlands västliga och östliga kust. USA började utforska Antarktis innan utforskningarna av Arktis började. Det var först år 1848 som en valfångstexpedition utförde undersökningar i den Arktiska oceanen. Efter deras första tur så blev valfångst i västra Arktis en viktig kommersiell del för USA (Vaughan, 1999, s.189). 4.3 Ländernas anspråk Enligt Reynolds (2007) så sträcker ingen av de involverade staternas territorium sig ända upp till Nordpolen. Därför räknas alltså i dagsläget Nordpolen som en internationell area. Enligt New Scientist (2007) finns det för tillfället ingen stat som enligt International Seabed Authority har geologisk yta under Nordpolen, vilket innebär att inget land ännu är berättigat till Nordpolen. När Ryssland nu har gjort anspråk på en stor del av Arktis så har detta lett till protester från Kanada, USA, Norge och Danmark. De olika ländernas anspråk på Arktis är fortfarande ovissa då ett flertal av länderna, främst i och med Rysslands anspråk på Arktis, har börjat vakna till och inse att deras suveränitet inte är så självklar som de tidigare trott. Det enda anspråket som hittills har uppvisats officiellt är Rysslands. Alla de fem länder som har kust mot Arktis har trappat upp arbetet med sina anspråk samt gränsdragningar på vilket sätt Arktis ska uppdelas. 14

18 (Reynolds, P. 2007, Gränsdragningen i Arktis). 1) Nordpolen: Ryssland lämnar en flagga efter sig på havsbotten, cirka 4000 meter under ytan som en gest för att visa deras anspråk på området. 2) Lomonosov Ridge: Ryssland hävdar att den här undervattenskedjan är en förlängning från det ryska fastlandet. 3) 200-nautiska mil (370km) gränsen: Den här linjen visar hur långt de olika ländernas nuvarande ekonomiska zon går. 4) Området Ryssland gör anspråk på. 15

19 4.3.1 Danmark Danmarks anspråk baserar sig på deras suveränitet på Grönland, som ofta växer ihop med Arktis is. Trots att Danmark har suveränitet över Grönland så är gränserna in till Arktis inte helt klara, exempelvis så är gränsen norr om Grönland omtvistad med Kanada (översta bilden). Eftersom Danmark har skrivit på 1982 U.N. Law of the Sea Convention måste de följa deras lagar. Danmark har enligt Blomfield (2007) inlett en expedition till Arktis efter Rysslands anspråk på Arktis, för att försvara sin, enligt deras syn, suveränitet över Arktis. Den danska expeditionen kommer framförallt att undersöka om Rysslands påstådda klippavsats från Sibirien, Lomonosov Ridge, stämmer. Blomfield (2007) menar att om Rysslands anspråk visar sig stämma så kommer Danmark undersöka om Lomonosov Ridge är fastlänkad till Grönland, som tillhör Danmark. Inom de närmsta åren kommer Danmark att officiellt lämna in sitt officiella anspråkskrav till Förenta Nationerna. Om undervattensbergskedjan Lomonosov Ridge skulle visa sig vara en geologisk anknytning till Grönland, och därmed till Arktis, skulle detta kunna ge Danmark möjligheten att göra ett territoriellt anspråk som sträcker sig hela vägen till nordpolen (Olsen, 2007). Danmark har enligt Reynolds (2007) tidigare gjort anspråk på Hans Island, en cirka 100 meter bred ö mellan Kanadas Ellesmare Island och danska Grönland. Hans Island är belägen i Nares Strait och ön är enligt Reynolds (2007) värdefull av den orsaken att den kan komma att påverka framtida utforskningsrättigheter. Detta blir möjligt genom FNs havskonvention (2007). Konflikten om gränsdragningen i Nares Strait löstes år 1973 men suveräniteten över Hans Island gick då inte att lösa. Den danska utrikesministern Per Stig Möller har enligt Solbø (2007) bjudit in alla de andra länderna som gränsar till Arktis till ett möte i maj Det som kommer att diskuteras på mötet är årets händelser på Nordpolen, då Ryssland planterade sin flagga. 16

20 4.3.2 Norge Norge har enligt Mellgren (2007) inte uttalat sig om de är för eller emot Rysslands anspråk på Arktis utan söker själva efter en förlängning från sitt eget territorium in till Arktis. Detta kommer dock troligtvis inte leda till anspråk så långt in som till Nordpolen. Norska oljebolag såsom Statoil flyttar ständigt sin oljeborrning norrut, till Snoehvit fälten i Barents hav, som Mellgren (2007) menar är ett omtvistat område med Ryssland. Suveränitetskonflikten i Barents hav började enligt Reynolds (2007) när Josef Stalin ledde Ryssland, då han drog en linje från den ryska hamnen Murmansk upp till Nordpolen och därmed förklarade att området tillhörde Sovjetunionen. Norges suveränitet över ön Spetsbergen ger dem enligt FN:s havskonvention (2007) en ekonomisk zon på 200 nautiska mil in mot Arktis, men inte så långt som Danmark eller Kanada Ryssland Ryssland är den drivande parten i detta anspråksdrama. Ryssland som redan har en stor del av den Arktiska Oceanen vill utöka sitt territorium efter upptäckterna om naturresurser. År 2002 krävde Förenta Nationerna, enligt New Scientist (2007), att Ryssland skulle bevisa att deras anspråk var skäliga, nu säger sig ryska forskare ha hittat dessa bevis. Rysslands anspråk år 2002 blev avvisade av Förenta Nationerna, nu planerar Ryssland att försöka igen år Expeditionen, med ledaren Arthur Chilingarov i spetsen planterade en rysk titanflagga på botten av Arktis med hjälp av ubåtar (Reynolds, 2007). Samtidigt togs också stenprover för att visa på att undervattensbergskedjan Lomonosov Ridge är en förlängning från Sibirien, det ryska fastlandet. Skulle Lomonosov Ridge vara en förlängning från Sibirien så skulle detta enligt artikel 76 i FN:s havskonvention göra det möjligt för en utökning av deras territorium, menas Reynolds (2007). Detta sker då baslinjen för den ekonomiska zonen flyttas fram då baslinjen ska börja där den kontinentala sockeln slutar. 17

21 Anspråket innebär enligt USA Today (2007) en territoriell ökning på nautiska kvadratmil, som möjligen innehåller så mycket som 25 % av världens ännu inte upptäckta olja och gas reserver. Men USA Today menar att inte bara dessa resurser har ett stort värde, utan också resurser som fiske, diamanter och framförallt nya fraktrutter blir möjliga vid anspråkets eventuella godkännande. När Ryssland lämnade efter sig en flagga på havsbotten efter deras undersökningar om Lomonosov Ridge är en förlängning från Sibirien började de andra fyra involverade länderna vakna till liv. Trots att Arktis is inte smälter ännu på flera år så är det viktigt att frågan får en snabb och effektiv lösning. En av Rysslands lagskapare har enligt USA Today (2007) talat om hur Ryssland behöver militära förstärkningar i Arktis Kanada Kanada har enligt Spicer (2007) uppfattat sin internationella suveränitet över Arktis som självklar, vilket den inte har varit. Både USA och Danmark har tagit strider mot Kanadas självtitulerade suveränitet både vad gäller regionens olika farleder och öar. Flera insatta menar enligt Spicer (2007) att Kanada kanske missade sin stora chans att utöva rätten till suveränitet över Arktis i slutet av talet. Även Kanadas suveränitet över Beaufort havet som gränsar till Alaska har sats på prov tidigare då USA enligt Krauss (2005) försökte auktionera ut området till oljebolag. Även Hans Island, en strategiskt viktig arktisk ö, har Danmark gjort internationellt anspråk på. Trots att Kanada gör anspråk på regionen så patrulleras inte området runt de Arktiska öarna. En ny Kanadensisk operation, Operation Narwhal, ska enligt Krauss (2005) ändra på detta. Krauss (2005) menar att när Ryssland nu gör anspråk på ett stort område i den Arktiska oceanen och ända fram till Nordpolen börjar Kanada inse att deras egen övertygelse över suveränitet inte räcker. Kanadas utrikesminister Peter MacKay avvisade Rysslands anspråkskrav direkt när planteringen av flaggan skedde. Kanadas anspråk fram till Nordpolen är enligt DeMille (2005) baserade på deras Arktiska öar som sträcker sig från det Kanadensiska fastlandet ända upp till Grönland, och därmed också 18

22 upp till Arktis. Grönland och de Kanadensiska öarna är de öar som är närmast belägna Nordpolen. Trots att Kanada enligt CBC News (2007) har fram tills år 2013 på sig att presentera vetenskapliga bevis till deras territoriella anspråk fram till Nordpolen så är Kanadensiska forskare oroliga för att Kanada inte kommer att hinna presentera bevis fram till dess. Ett förslag är enligt CBC News (2007) ett samarbete mellan den Danska och Kanadensiska regeringen för att utmäta undervattensbergskedjan Lomonosov Ridge för att därefter presentera eventuella vetenskapliga bevis. Även om Kanada innan Rysslands anspråk på Arktis tog sin suveränitet för given så tillkännager de nu att de har ett långsiktig, växande närvaro i Arktis och är beredda att skydda sin suveränitet. Kanada har enligt BBC News (2007) också förstått att för att suveräniteten ska gälla måste det ske en nyttjning av Arktis från den kanadensiska regeringen. Farledsrutten som går genom den nordvästliga passagen anses, enligt Mellgren (2007), av Kanada vara deras territorium. För att säkra sin suveränitet över territoriet så vill Kanadas premiärminister placera ut patrullerande militära isbrytare i det omtvistade området som en försäkring över Kanadas suveränitet USA USA har, enligt CASR (2007), också liksom Ryssland börjat undersöka den Arktiska havsbotten utanför Alaska, Chukchi havet, genom en fyra veckors expedition, detta inleddes redan 2003 och Chukchi havet är enligt CASR (2007) ett område som täcks av is och ligger vid den Arktiska oceanen. Eftersom området täcks av is så finns det i nuläget väldigt lite information om hur havsbotten ser ut. De amerikanska forskarna hoppas genom sin kartläggning av Chukchi havet kunna flytta fram sin ekonomiska zon genom artikel 76 i Förenta Nationernas havs konvention. Detta är en intressant faktor i anspråksfrågan eftersom USA i dagsläget inte har godkänt konventionens lagar (CASR, 2007). Trots att Bush administrationen har varit positiva till konventionen så har den amerikanska senaten alltså ännu inte godkänt konventionen. Skulle USA godkänna fördraget skulle en full implementering av konventionens lagar ske, vilket skulle ge USA rätt att försvara sitt territorium (CASR, 2007). 19

23 USA har enligt Mellgren (2007) även andra territoriella konflikter i den Arktiska oceanen, främst med Kanada då det gäller den nordvästliga passagen som USA anser är neutralt vatten. Farledsrutten som går från Atlanten in till stilla havet är en viktig rutt som transportled för fraktfartyg. (CASR,2007, USAs efterforskningar i den Arktiska Oceanen) 20

24 5. Ländernas anspråk och dess överensstämmelse med internationell rätt I analysdelen kommer det att ske en ihopkoppling den valda empirin med den teoretiska referensramen för att få fram ett resultat och se eventuella samband. 5.1 Ländernas anspråk Eftersom ett flertal av de länder som gör anspråk på Arktis ännu inte har påvisat hur stora landområden deras anspråk innehåller är det en invecklad fråga att diskutera. Det drivande landet vad gäller anspråkskraven har varit Ryssland, vilket man klart och tydligt ser på deras aktioner vad gäller planteringen av sin flagga, vilket Reynolds (2007) tar upp. Men även då de har uppvisat de områden som anspråken kräver. Konflikten om själva Arktis är långt ifrån den enda konflikt som råder i den Arktiska Oceanen, ett exempel är den nordvästliga passagen (Mellgren, 2007). Alla de länder som gör anspråk på Arktis har konflikter med sina grannländer vad gäller suveränitet, detta gäller både suveränitet över öar som över hav. Detta försvårar frågan om suveränitet över den Arktiska Oceanen då suveränitet över havsområden tilldelas det land som har kust eller en ö enligt FN:s havskonvention. Ett av det tydligaste exemplet på landområde som inte har någon betydelse vad gäller resurser men som har ett strategiskt viktigt läge vad gäller framtida indelning enligt FN:s havskonvention och för fartygsrutter är Hans Island, som både Danmark och Kanada gör anspråk på (Reynolds, 2007). Ett stort problem som syns i denna studie är att många av de tidigare suveränitetsfrågor i den Arktiska Oceanen som inte löstes fortfarande orsakar problem, men nu i suveränitetsfrågan över själva Arktis. Rysslands anspråk baseras på flagglämningen på Arktis havsbotten, vilket räknas som ett försök till upptäckt. Undervattensbergskedjan kan ge dem rättigheter till stora delar av Arktis enligt FN:s havskonvention. Danmark och Kanadas anspråk baseras i huvudsak på FN:s havskonvention som redan ger dem rätt till en stor del av Arktis, genom deras respektive öar. Både Danmark och Kanada har även anspråk på Nordpolen som baseras på Rysslands anspråk Lomonosov Ridge, genom 21

25 FN:s havskonvention, som enligt Danmark och Kanada är anslutet till Grönland. Kanada gör dessutom anspråk genom den fastställandeprincipen eftersom de själva ser sig som den suveräna staten över Arktis. Norge gör genom ön Spetsbergen anspråk genom FN:s havskonvention men undersöker liksom de andra länderna om det finns andra möjligheter till anspråk. USA som inte har skrivit på FN:s havskonvention har därmed inte heller rätt till fördelarna som kommer med fördraget, vill raticifiera fördraget. USA har redan nu börjat göra efterforskningar om möjligheter till anspråk, vilket måste ske genom FN:s havskonvention. Närmare bestämt genom artikel 76 som gör det möjligt att flytta fram den ekonomiska zonen genom undervattensbergskedjor som är anslutna till fastlandet. 5.2 Är anspråken överensstämmande med de internationella lagarna? I sammanfattningen till teorikapitlet så valdes de tre aktuella principerna som reglerar suveränitetsfrågan över Arktis. 1. Suveränitet genom upptäckt och ockupation. 2. Suveränitet genom fastställandeprincipen, det vill säga genom kontinuerlig kontroll över territoriet. 3. Suveränitet genom FN:s havskonvention. Rysslands plantering av sin flagga på den Arktiska oceanens botten saknar helt och hållet något värde i suveränitetsfrågan, eftersom Arktis bevisligen redan har upptäckts. För att kunna göra anspråk på ett område som Ryssland försöker göra nu så måste det utifrån Wallace (1997) teorier först ske en upptäckt och sedan ockupering av ett territorium. Ryssland har uppenbarligen inte upptäckt Arktis, vilket enligt Vaughan (1999) skedde i de tidigare expeditionerna till nämnda territorium. Om något av de fyra andra länderna skulle kunna påvisa att en upptäckt och ockupation av det Arktiska territoriet har skett i enlighet med Wallace (1997) teori skulle detta leda till 22

26 suveränitet över området. Kanada hade enligt Spicer (2007) sin stora chans till suveränitet under talet, genom fastställandeprincipen, men har tagit sin kontroll över området för given. Min åsikt är att i dagsläget är inget av de fem länderna aktuellt för suveränitet enligt Wallace (1997) fastställandeprincipen. Detta då inget av länderna har kunnat visa upp en kontinuerligt legitimerad auktoritet över det Arktiska territoriet. Det som försvårar suveräniteten över Arktis är Rysslands anspråk som enligt Reynolds (2007) går genom sin underhavsbergskedja, och Danmark och Kanadas motargument, som enligt Blomfield (2007) också kommer att baseras på Lomonosov Ridge. Den aktuella forskningen som sker om Lomonosov Ridges position och hur långt den sträcker sig kommer säkerligen spela en stor roll i suveränitetsfrågan. Detta eftersom det enligt artikel 76 i FN:s havskonvention står om underhavsbergskedjor och hur detta skulle påverka suveränitetsfrågor. Utifrån FN:s havskonvention blir det väsentligt svårare att tolka suveränitetsfrågan då Danmark och Kanadas motargument är att Lomonosov Ridge sträcker sig ända fram till Grönland, som är en dansk ö. Skulle detta visa sig vara faktum så blir suveränitetsfrågan ännu svårare att bena ut då Ryssland faktiskt har rätt enligt FN:s havskonvention till Arktis. Men likaså har även Danmark och/ eller Kanada det, beroende på vart Lomonosov Ridge slutar. Min uppfattning om Rysslands argument om Lomonosov Ridge är att det hela är väldigt komplicerat. Då har fortfarande inte länder som USA och Norge ännu fullt ut undersökt vilka anspråk de kan göra och vad dessa anspråk grundas på. Det finns enligt Vaughan (1999) ytterliggare två undervattensbergskedjor, Alpha Cordillera och Nansen Cordillera som inte heller ännu har utforskats lika mycket som Lomonosov Ridge. Skulle någon av dessa undervattenskedjor visa sig sträcka sig till någon av de andra involverade ländernas landterritorium så anser jag i enlighet med FN:s havskonvention att en uppdelning av Arktis då blir ännu mer komplicerad. När USA också ser sin möjlighet att kunna göra anspråk på Arktis om det skulle visa sig att de också har en undervattensberskedja under sin kust så dröjer det inte länge innan de finkammar kusten. Min åsikt är att den här frågan blir ytterliggare komplicerad då USA som inte har ratificerat FN:s havskonvention ändå uttalar sig om möjligheten att göra anspråk över Arktis med hjälp av artiklar inom denna lag. 23

27 Trots att FN:s havskonvention är tydlig över hur långt den ekonomiska zonen och suveränitetszonen sträcker sig från ett landområde så anser jag att suveräniteten över Arktis Ocean ändå blir komplicerad. Detta eftersom en massa öar och underhavsbergskedjor gör att den ekonomiska och suveränitetszonen kan komma att flyttas fram så är de flesta av de involverade ländernas överlappar varandras anspråk. 24

28 6. Slutsatser Mitt syfte med uppsatsen var att undersöka vilka länder som gör anspråk på Arktis, vilka argument de använder för rätten till Arktis samt om dessa länders anspråk är förenliga med de internationella lagar som finns. Frågan om anspråken på oljan och argumenten till oljan är komplicerad att svara på eftersom de olika länderna har olika kritiska tidpunkter då deras anspråk ska vara framlagda i enlighet med Wallace (1997) teorier. Enligt Wallace (1997) är den kritiska tidpunkten vid ett anspråk när läget av territoriell suveränitet är avgörande och fastställande. Efter denna kritiska tidpunkt är det den stat som kan förevisa ett anspråk som är effektivt och verkningsfullt som besitter det dominerande anspråket till territoriet. Det visade sig trots allt att den mest drivande staten hittills har varit Ryssland, som varit den enda staten att hittills lägga fram sina anspråk med tillhörande argument. De resterande länderna med Danmark och Kanada i spetsen har egna anspråk men de gör ännu efterforskningar på hur stort territorium de ska göra anspråk på. Klart är att Ryssland, Kanada och Danmark alla har samma anspråk på Arktis då de alla kräver Nordpolen. USA som hittills enligt min mening har setts som en utomstående part enbart med kust mot Arktis, till skillnad mot de andra fyra länderna som har landområden nära Arktis, har nu också börjat göra efterforskningar för att kunna göra anspråk på Arktis. Den andra frågan i uppsatsens syfte, om de involverade staternas anspråk är förenliga med de internationella lagar som finns, ter sig också komplicerad. Den aktuella internationella lagen som berör Arktis i det här fallet är FN:s havskonvention från FN:s havskonvention gäller enbart de stater som har godkänt och skrivit på avtalet. För att FN:s havskonvention ska bli aktuell i denna uppsats så måste det först bevisas att Arktis dels inte är en egen, suverän stat samt att Arktis inte tillhör någon annan stat. Enligt Nationalencyklopedin (2007) definitionen av en stat så är Arktis alltså ingen suverän stat. Detta stämmer även med Wallace (2007) teorier om hur stater får suveränitet över territorium. Följaktligen är min slutsats att Arktis inte är någon egen suverän stat och att ingen stat idag har suveränitet över Arktis. FN:s havskonvention blir nu aktuell för, om och hur de involverade staternas gör anspråk på Arktis samt om deras anspråk är förenliga med de internationella lagar som finns. Det tydligaste anspråket som kan undersökas är Rysslands argument om Lomonosov Ridge som 25

29 ska ge dem rätt till Nordpolen. Det här anspråket visar sig vara helt förenligt med artikel 76 i FN:s havskonvention, men enbart om Lomonosov Ridge är anslutet till det ryska fastlandet. Men Rysslands anspråk hänger på en skör tråd då de använder Lomonosov Ridge som argument. Danmark och Kanada avvisar Rysslands anspråk om Nordpolen och en stor del av den Arktiska Oceanen då de båda staterna ifrågasätter Lomonosov Ridges position. Om Lomonosov Ridge, som Danmark enligt Mellgren (2007) menar, når fram till Grönland så förändras hela situationen. Då har helt plötsligt både Danmark och Ryssland rätt till Nordpolen och en stor del av Arktis, men deras respektive anspråk överlappar varandras. Ett annat scenario skulle också vara om Lomonosov Ridge når fram till Grönland men inte till det ryska fastlandet. Detta skulle då ge Danmark rätten till i stort sett hela Arktis, men även en stor del av det som Ryssland idag gör anspråk på, som ligger utanför den ryska ekonomiska zonen från fastlandet. 6.1 Finns det andra lösningar på suveränitetsfrågan? Enligt Reynolds (2007) så har de involverade länderna två andra metoder som de kan använda sig av när det gäller delningen av Arktis. Den första metoden, medianlinjen, bygger på en delning av den Arktiska oceanen mellan de länder som har närmast kust. Enligt denna metod så menar Reynolds (2007) att Danmark och Kanada skulle få en stor del av Arktis. Den andra metoden är sektormetoden, där Nordpolen anses vara centrum och därefter dras linjer söderöver längsmed longitudlinjerna. Denna metod skulle enligt Reynolds (2007) vara negativ för Kanada, medan Norge och Ryssland skulle få en fördel av den. Båda dessa lösningar kommer säkerligen diskuteras vid det eventuella mötet på Grönland år Enligt min bedömning är det också troligt att Danmark och Kanada kommer att argumentera för att medianlinjemetoden ska användas, eftersom de båda staterna har landområden närmast Nordpolen. Likaså är det troligt att Ryssland och Norge argumenterar för sektormetoden. Det är ett ständigt återkommande problem att USA inte har skrivit på FN:s havskonvention. Att då försöka få alla de fem involverade länderna att komma överrens om hur uppdelningen av Arktis ska ske, och vilken metod som ska användas blir minst sagt komplicerat. 26

30 Vidare så hävdar jag även att den internationella lagen i det här fallet är svag. Detta eftersom en så stor aktör som USA har valt att än så länge stå utanför FN:s konvention samt att länder som Kanada och Ryssland anslöt sig sent. Ett annat problem som jag anser också framträder är att det blir svårt med sanktioner mot länder som bryter mot den här konventionen då det i jämförelse med nationell lag är relativt kraftlös. En bra jämförelse över ett kraftfullt fördrag skulle vara det Antarktiska fördraget som enligt Chaturvedi (1996) uppkom 1959 och fick kraft 1961 då de tolv involverade länderna skrev på fördraget. Det punkter som fördraget innehöll var att avrusta de militära krafterna på Antarktis, att stödja internationellt samarbete inom forskning på Antarktis och till sist att bilägga de dåvarande dispyterna om territoriell suveränitet (British Antarctic Survey, 2007). Trots att fördraget undertecknades och fick kraft då kalla kriget rådde så finns det mycket som tyder på att ett liknande fördrag skulle behövas vad gäller Arktis. Ett tydligt exempel på detta som jag ser det är Kanadas planering på militärbaser på Arktis och deras utökade patrullering runt de Arktiska öarna samt Rysslands krav inifrån på militära förstärkningar i Arktis. Jag bedömer att denna uppsats har belyst några av de aspekter som sannolikt kommer att vara viktiga för fortsatt forskning inom detta ämnesområde. Detta eftersom frågan om suveränitetsanspråken på Arktis är högst aktiv och banbrytande då det enda tidigare liknande empiriska fallet, Antarktis, inte lyckas hitta någon lösning förutom att inget av de involverade länderna skulle få suveränitet. 27

31 Referenser Böcker Alvesson, M. & Sköldberg, K. (1994). Tolkning och reflektion: vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. Lund: Studentlitteratur. Chaturvedi, S, The Polar regions a political geography, West Sussex, England: John Wiley & Sons Ltd. Denscombe, M. (2000). Forskningshandboken. Lund: Studentlitteratur Eriksson, L. T & Wiedersheim Paul, F., (1999). Att utreda, forska och rapportera. Malmö: Liber AB. Kaldor, M, 1999, Nya och gamla krig, Uddevalla: Bokförlaget Daidalos AB Lundahl,U. & Skärvad, P-H., (1999). Utredningsmetodik för samhällsvetare och ekonomer. Lund: Studentlitteratur Merriam, S. B (1998). Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur. Nordic Council of Ministers, 1995, Co-operation in the Arctic region, Århus: AKA-Print A/S. Nye, J, 2004, Att förstå internationella relationer, Lund: Grahns tryckeri AB. Svenning, C, 1997, Metodboken, Lund: Lorentz förlag. Thurén, T. (1991). Vetenskapsteori för nybörjare. Stockholm: Liber AB. Vaughan, R, 1999, The Arctic a history, Great Britain: WBC Limited, Bridgend, Mid- Glamorgan. Wallace, R, 1997, International law, London: Sweet & Maxwell Limited 28

32 Artiklar BBC News ( ). Canada to strengthen Arctic claim. Hämtad den 28 november 2007 från Blomfield, A. (2007) Canada and Denmark join rush to claim Arctic. Hämtad den 3 december British Antarctic Survey. (2007). The Antarctic Treaty. Hämtad 20 december från CASR. ( ). United States Explores the Seabed of the Arctic Ocean to bolster its Claims to the North's Strategic ResourcesC. Hämtad den 6 december 2007 från CBC News. ( ). Canada running out of time on Arctic claim, expert warns. Hämtad den 28 november 2007 från CIA the world Factbook. (2007). Arctic Ocean. Hämtad den 21 november 2007 från Krauss, Clifford. (2005). As Polar Ice Turns to Water, Dreams of Treasure Abound. Hämtad den 4 decenmber 2007 från DeMille, D. ( ). Denmark 'Goes Viking' in Canada's Arctic Islands Strategic Resources of the High Arctic entice the Danes. Hämtad den 28 november 2007 från 29

33 Digges, C. (2007). Gold rush to North Pole oil reserves puts tough global warming questions to nations. Hämtad den 29 november 2007 från Hildén, G. ( ). Nu börjar bråket om gasen i Arktis. Hämtad den 18 december 2007 från Mellgren, D. (2007). Technology, climate change spark race to claim Arctic resources. Hämtad den 4 december 2007 från arcticbonanza_n.htm/ Nationalencyklopedin (2007). Hämtad den 20 januari 2008 från Nevéus, I. ( ). Vem äger nordpolen? Hämtad den 18 december 2007 från New Scientist. ( ) Save the Arctic Ocean for wildlife and science. Vol. 195, nr Hämtad 3 december 2007 från databasen Academic Search Elite. New Scientist. ( ). Could Russia claim the North Pole?. Vol 194, nr Hämtad den 3 december 2007 från databasen Academic Search Elite. Olsen, J. ( ). Denmark maps Arctic ridge in race for polar sovereignty. Hämtad den 5 decenmber från Arctic-Claims.php/ Reynolds, P. (2007). Russia ahead in Arctic 'gold rush. Hämtad 19 november 2007 från Solbø, A. ( ). Kapløbet om Nordpolen. Hämtad den 18 december 2007 från Spicer, K. ( ). Canada's Arctic claim. Hämtad den 27 november från 30

34 Sundström, K. ( ). Kanada skickar militär till Arktis. Hämtad 19 november 2007 från nid=cba8v0fw77rwsab0upvrr Swedish Polar Research Secretariat (2007). Arktis. Hämtad den 21 november 2007 från USA Today. ( ). Who owns Arctics wealth? Nr Hämtad den 3 december från databasen Academic Search Elite Widerberg, O. ( ). Nya problem i klimatförändringens bakvatten. Hämtad den 18 december 2007 från Woodard, C. (2007). As race for oil-rich Arctic heats up, Inuit stake their claim, too. Hämtad 27 november 2007 från Bilder Swedish Polar Research Secretariat. Arktis hämtad den 6 december 2007 från Reynolds, P. (2007). Gränsdragningarna i Arktis hämtad den 6 december 2007 från CASR (2007). USAs efterforskningar i Arktis hämtad den 14 december 2007 från 31

35 32