Beslutad av kommunstyrelsen , 92. Bekämpningsplan för jätteloka i Haninge kommun

Transkript

1 Beslutad av kommunstyrelsen , 92 Bekämpningsplan för jätteloka i Haninge kommun

2 Innehållsförteckning Sammanfattning... 3 Syfte... 3 Förutsättningar och bakgrund... 3 Ekologi och spridning... 4 Hälsoeffekter... 5 Ekonomiska effekter... 5 Kända växtplatser inom kommunen... 5 Metoder för bekämpning... 6 Slåtter...6 Bete...6 Rotkapning och uppgrävning...6 Jordbearbetning...7 Att tänka på vid bekämpning... 8 Tid för bekämpning...8 Säkerhet...8 Planens omfattning... 8 Handlingsplan Ansvarsförhållanden

3 Sammanfattning Jättelokan (Heracleum mantegazzianum) växer på många platser inom Haninge kommun. Ursprungligen kommer växten från området kring Kaukasus i Sydosteuropa och introducerades som trädgårdsväxt i Sverige på 1800-talet. Kontakt med jättelokans växtsaft kan, i kombination med solljus, orsaka svåra brännskador. Jätteloka är mycket konkurrenskraftig och kan konkurrera ut i princip all annan växtlighet i sin närhet. Härigenom bidrar den till en negativ påverkan på den biologiska mångfalden och kan utgöra ett hot mot värdefulla naturområden. Av dessa skäl är det viktigt att bestånden hålls tillbaka genom olika bekämpningsåtgärder. På grund av växtens goda spridningsförmåga krävs en samordnad, långsiktig och effektiv bekämpningsprocess. Kommunövergripande kunskap om växtens etablering saknas i dag. Under åren 2000 och 2001 gjorde tekniska kontoret ett försök att ta ett helhetsgrepp på bekämpningen av jätteloka i kommunen. Projektet avbröts dock och i dag utförs bara mindre manuell bekämpning på särskilt utsatta platser. En viktig orsak till att projektet avbröts var att många privata markägare, med stora jättelokabestånd på sina marker, valde att inte bekämpa dessa. På grund av jättelokans mycket goda spridningsförmåga riskerade därmed effekten av kommunens insatser att bli kraftigt reducerade. Genom att kommunen nu upprättat en bekämpningsplan kan man, med denna som grund, ansöka hos länsstyrelsen att besluta om förelägganden för de fastighetsägare eller nyttjanderättshavare som inte bekämpar jättelokan på sina marker i tillräcklig omfattning. Syfte Bekämpningsplanen upprättas i syfte att kraftigt minska jättelokans utbredning inom kommunen samt att fortlöpande kontrollera att utbredningen förblir vid ett minimum. Förutsättningar och bakgrund Jättelokan har relativt stor spridning i kommunen, både på kommunens egen mark, och på privata marker. Arten blir vanligtvis 2-3 meter hög och förökar sig effektivt genom fröspridning. Jättelokans växtsaft innehåller kemiska substanser, furukumariner, som i kontakt med solljus kan orsaka svåra hudskador. Växten är mycket konkurrenskraftig och tränger undan så gott som all annan växtlighet. Statens jordbruksverk föreskriver i författningen SJVFS 1998:31, med stöd av 2 och 4 förordningen (1995:681) om växtskydd mm, att kommun eller länsstyrelse kan upprätta en bekämpningsplan för jätteloka. Med en bekämpningsplan som grund kan länsstyrelsen besluta om förelägganden för de fastighetsägare eller nyttjanderättshavare som inte utför tillräckliga insat- 3

4 ser för att minimera jättelokans spridning på sina marker. Sådana beslut kan fattas om jättelokan förekommer inom: 1. område som är värdefullt ur natursynpunkt 2. annat område där det är påkallat av allmänt intresse 3. för att förhindra spridning till annan fastighet 4. då jättelokan växer intill vattendrag och det därför föreligger risk för fröspridning med vattnet till område enligt ovan. I Haninge kommun har det tidigare, med varierat resultat, gjorts vissa insatser för att begränsa jättelokans utbredning. År 1994 genomfördes en inventering av jättelokor som en del av ett arbetsmarknadsprojekt. Under 2000 och 2001 försökte tekniska kontoret ta ett helhetsgrepp på bekämpningen av jätteloka i kommunen, även på privat mark. Samtliga fastighetsägare med kända bestånd av jätteloka erbjöds kostnadsfri bekämpning. Cirka 35 fastighetsägare lämnade sitt skriftliga tillstånd. Bekämpningen utfördes av en entreprenör med Roundup Bio. Anledningen till att projektet avbröts var främst ekonomisk. Bedömningen som gjordes var att det skulle behövas bekämpning i minst tio år, utan att man visste att problemet skulle vara löst. En försvårande faktor var att det inte gick att få tillgång till alla de platser som var i behov av bekämpning. Efter att projektet avbröts har parkavdelningen inriktat sig på att endast bekämpa jätteloka inom sitt eget ansvarsområde, d.v.s. kommunal parkmark. Kultur- och fritidsförvaltningen genomför i dagsläget en viss begränsad bekämpning av jätteloka. På övrig mark sker ingen bekämpning i nuläget. Ekologi och spridning Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) kallas också Kaukasisk björnloka eller jättebjörnloka. Arten, som ursprungligen kommer från området kring Kaukasus i Sydöstra Europa introducerades som trädgårdsväxt i Sverige på 1800-talet. Den har därefter förvildats och spritt sig, främst i södra och mellersta Sverige. Jättelokan är flerårig och blir vanligtvis 2 3 m hög men kan ibland nå upp till 4 5 m. Den tillhör familjen flockblomstriga (Apiace) och blomställningen, som kan bli upp till en halv meter i diameter, innehåller flera tusen små blommor. Roten är en cm lång, ofta förgrenad pålrot. Jättelokan blommar i Sverige under juli september. Jättelokan förökar sig enbart med hjälp av frön. Vanligtvis tar det tre till fem år innan den går i blom och oftast dör plantan efter att den har blommat. Varje individ blommar således endast en gång. Om växten lever under knappa omständigheter, i näringsfattig jord eller under mycket skuggande vegetation kan det dröja över tio år innan den går i blom. Varje planta producerar vid blomning i genomsnitt frön men exempel finns på plantor som producerat upp emot frön. Alla frön gror inte nästföljande år utan de kan ligga i jorden och vänta på att gro i uppemot 10 år. 4

5 Jätteloka trivs i fuktiga områden längs vattendrag och på stränder men även på så kallade ruderatmarker exempelvis industriområden, banvallar och utefter vägar. Huvuddelen (60 90%) av en plantas frön hamnar inom en radie på fyra meter runt föräldraplantan. Resterande frön sprids till nya områden via exempelvis vattendrag, vind, boskap eller jord som flyttas. Jätteloka bildar ofta monokulturer eftersom den effektivt konkurrerar ut övrig växtlighet. Härigenom bidrar den till en negativ påverkan på den biologiska mångfalden och kan utgöra ett hot mot värdefulla naturområden. På vintern vissnar jättelokan ner, varvid marken blir bar och erosionen ökar. I och med att näringsämnen frigörs när den stora växten vissnar bidrar den även till övergödning i vattendrag och sjöar. Hälsoeffekter I jättelokans växtsaft finns så kallade furukumariner, ämnen som i kombination med solljus ger en kemisk reaktion. Får man växtsaft på sig och vistas i solen uppstår en reaktion med brännande sveda, rodnad och ibland svullnad och brännblåsor. En försvårande omständighet är att hudskadorna visar sig först flera timmar, upp till två dygn, efter att man kommit i kontakt med växtsaften. Detta leder många gånger till en mer långvarig exponering än om skadorna hade märkts direkt. Läkningen kan ta flera månader och exponeringen kan ge bestående förändringar på huden samt även leda till en förhöjd känslighet för UV-strålning under flera år. Ekonomiska effekter På grund av sin konkurrenskraft, goda spridningsförmåga och förmåga att framkalla svåra hudskador ställer jättelokan till problem, dels som olägenhet för människors hälsa och miljö, dels som en expanderande art som lokalt konkurrerar ut den befintliga mångfalden. De täta bestånden som på sina håll breder ut sig längs med vattendrag i kommunen minskar dessa områdens värden för rekreation. Att inom sjukvården behandla de hudskador som uppkommer, på grund av jättelokans växtsaft, innebär en kostnad för samhället. Det är avgörande, för en lyckad bekämpning, att den fortgår löpande, samordnat och strukturerat. Föreliggande bekämpningsplan är en grund för ett sådant handhavande. Ett tillfälligt avstannande i bekämpningsintensiteten kan medföra höga ekonomiska konsekvenser och göra arbetet ogjort för flera år framöver. Kända växtplatser inom kommunen Jätteloka växer på många platser i kommunen och i flera fall i områden där många människor rör sig. Ett sådant exempel är Tungelsta där växten har etablerat sig på flera platser längs Rocklösaån som rinner rakt igenom tätorten. Stora bestånd finns vid Skutans gård, vid Gudöviken, i Vega samt utefter järnvägen vid Nedre Rudansjön. Lite längre ut från tätorten, exempelvis utef- 5

6 ter Vitsån ner mot Berga växer jättelokan i så täta bestånd att det är omöjligt att komma mer till ån. Metoder för bekämpning Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som möjligt undvikas. I första hand bör någon form av mekanisk bekämpningsmetod användas. Nedan beskrivs olika sätt att bekämpa jättelokan. Eftersom omständigheterna och förutsättningarna är olika på olika växtplatser kommer bekämpningen att utföras med flera olika metoder. Valet av metod bör göras av den som utför arbetet, i samråd med kommunekologen. Oavsett vilken metod som används, måste man alltid se till att förstöra eventuella blomställningar eftersom frön annars kan eftermogna och göra arbetet ogjort. Den mekaniska bekämpningen går till stor del ut på att svälta ut plantorna Genom att förstöra de ovanjordiska delarna, tvingas växten att använda lagrad näring för att växa upp igen. Detta kan åstadkommas genom slåtter eller bete. Att gräva upp eller skada roten är effektiva metoder som dock kan bli tidsödande om det rör sig om stora bestånd. Slåtter Jättelokorna slås bäst med lie, speciellt om det är många plantor. Att använda röjsåg eller trimmer är mindre lämpligt eftersom en dimma av växtsaft då virvlas upp. Plantorna ska helst slås när de är cirka en halv meter höga, men man kan även vänta tills de börjat blomma. Vid blomning satsar jättelokan all energi på blommor och frösättning. Att hugga av stjälken i det skedet innebär att växten förlorar mycket energi och får svårare att komma tillbaka nästa år. Plantorna dör normalt efter blomning. Det är viktigt att transportera bort och förstöra alla blomställningar eftersom fröna kan mogna även när växten är avhuggen. Bestånden måste slås minst tre gånger på ett år, eftersom plantorna sätter nödskott. Avhuggna delar kan ligga kvar, bortsett från eventuella blomställningar. Bete Framför allt får, men även kor och hästar, betar gärna jätteloka och växten har ett högt fodervärde. På så sätt kan man dra nytta av lokorna under bekämpningen, istället för att de bara ska vara ett problem. Djuren äter alla saftiga delar av växten. Effektivast är därför att sätta djuren på bete så tidigt som möjligt, när plantorna inte vuxit sig så stora. Den största fördelen med bete är en kontinuerlig bekämpning - djuren följer ju upp arbetet varje dag - och därmed åstadkoms ett gott resultat även på längre sikt. Rotkapning och uppgrävning Rotkapning är en effektiv metod som tar död på plantan direkt. Pålroten huggs av några centimeter under tillväxtpunkten, vilken sitter i eller strax under markytan, vid övergången mellan rot och stam. Det görs med hacka eller spade. Metoden är lättast att tillämpa tidigt på året, innan plantorna blivit för 6

7 stora. Har man tillräckligt med tid kan man totalutrota växten på detta sätt. Handlar det om relativt få plantor, eller om plantorna är så små att rotkapning är svårt, är ett alternativ att gräva upp hela växten, det ger samma effekt. Om blomställningar finns måste de forslas bort och förstöras (se tidigare, under rubrik slåtter). Jordbearbetning Jättelokan är känslig för traditionell jordbearbetning och finns sällan i brukad mark. Plöjning, användning av kultivator eller jordfräs fungerar utmärkt. Möjligen ger detta en bättre effekt än både slåtter, grävning och rotkapning. Men självklart ska jordbearbetning inte användas på mark som hyser värdefull vegetation. Däremot kan det vara en lämplig åtgärd på mark där jättelokan tagit över helt och hållet. Kemisk bekämpning Kemisk bekämpning är en effektiv metod med mindre arbete och färre kontroller av jättelokan under sommaren. Bekämpningen görs en till två gånger per år istället för tre till fyra gånger som är fallet för bekämpning som utförs med lie. Den kemiska bekämpningen kommer dock i konflikt med miljömålet En giftfri miljö och skall därför användas med försiktighet. De preparat som används är baserade på glyfosfat exempelvis Glyfonova, Roundup eller motsvarande. Bekämpningen ska ske i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter om spridning av kemiska bekämpningsmedel, SNFS 1997:2 och får endast utövas av personer med behörighet. Medlet kan eventuellt punktsprutas på några få blad per planta men i övrigt bör inte sprutning användas eftersom detta leder till att all växtlighet på platsen dör. När fröbanken sedan gror är det sannolikt att jättelokan får ett försprång och därmed totalt sett gynnas. De tekniker som i stället bör användas är avstrykning eller stämpling. Avstrykning innebär att man, med en särskild konstruktion, penslar en mycket liten mängd bekämpningsmedel på växten. Vid stämpling används en skaftförsedd svamp med vilken man pressar bekämpningsmedel på plantan. Båda dessa metoder innebär en individuell bekämpning av varje planta. Liksom vid den mekaniska bekämpningen så bör den kemiska bekämpningen ske på våren, eftersom det är lättare att behandla varje enskild planta när de fortfarande är förhållandevis små. Senare på året kan mekanisk och kemisk bekämpning med fördel kombineras genom att först slå av plantan och därefter påföra bekämpningsmedel på den kvarvarande stjälken. 7

8 Att tänka på vid bekämpning Oavsett vilken metod som används måste bekämpningen genomföras vid minst 2-3 tillfällen per år. Bekämpa innan växten sätter frö Bekämpning med kemiska bekämpningsmedel får ej ske närmare än sex meter från vattendrag eller sjöar Avlägsna och förstör alla blom- och fröställningar. Även om stammen är avhuggen kan växten utveckla frön från blommorna Bekämpa under hela tioårsperioden Skydda hud och ögon, eftersom det kan stänka eller flyta växtsaft från snittytor. Dokumentera alla växtplatser med koordinater och bild. Dokumentera all bekämpning, ange tidpunkt, bekämpningsmetod, resultat mm Tid för bekämpning Bekämpningen bör påbörjas tidigt på säsongen och bör helst genomföras vid tre, minst två tillfällen/år; på våren när plantorna är små, innan frösättning i juli samt på sensommaren. Säkerhet Hela växten innehåller furokumariner, ämnen som i kombination med solljus ger en kemisk reaktion. Får man växtsaft på sig och vistas i solen uppstår en reaktion inom två dygn med brännande sveda, rodnad och ibland svullnad och brännblåsor. Personer som arbetar med bekämpning måste ha skyddskläder; helst av vattentätt tyg samt gummihandskar. Skydda hud och ögon noga och tvätta genast bort eventuella stänk med vatten och eventuellt tvål Undvik kontakt med solljus under de närmaste två dygnen. Planens omfattning Planen gäller all mark inom Haninge kommun, oavsett markägare, som kan hänvisas till 2 SJVFS 1998:31 (se under punkten Förutsättningar och bakgrund). Högst prioritet har bestånd längs vattendrag, områden med höga naturvärden och betydelse för rekreation eller områden där barn kan antas vistas. 8

9 Handlingsplan Bekämpning av jätteloka ska ske vid minst två tillfällen per bestånd och år under tio år från och med att denna plan är antagen. En projektledare tillsätts. Arbetet med jättelokor är till stor del säsongsbetonat men en del arbete behöver göras även utanför växtsäsongen. Fördelat på hela året uppskattas behovet av projketledning de första åren till 60 % av en heltidstjänst med huvuddelen förlagt till växtsäsongen april-september. Projketledaren får i uppdrag att genomföra en mer detaljerad kartläggning av jättelokans utbredning i kommunen. Alla bestånd koordinatsätts via GPS och läggs i ett GIS-skikt. Antalet jättelokor i varje bestånd uppskattas i syfte att få ett underlag för utvärdering av bekämpningsåtgärdernas effekt. En lista på ansvariga markägare upprättas. En stor del av bekämpningsarbetet kommer att bestå i att slå av jättelokorna med lie. För detta arbete avsätts ett speciellt arbetslag på 4 5 personer, inklusive en arbetsledare, från arbetscentrum. Arbetslagets uppgift blir i första hand att slå jättelokor utefter vattendrag där det är uteslutet att använda kemisk bekämpning. Samma område behöver slås ytterligare 2 3 gånger under ett år. Om en jätteloka får gå i blom och sprida sina frön försenas arbetet med flera år. Större bestånd av jättelokor kan växa flera hundra meter utefter kanten på vattendrag och sprider sig även inåt land. Särskild uppsikt bör hållas över mark i träda. Det praktiska arbetet med bekämpningen sköts dels av arbetscentrum dels via upphandlade tjänster, det senare i huvudsak gällande kemisk bekämpning. Projektledaren sköter upphandling av konsult för kemisk bekämpning samt ansvarar för samordning av arbetet. Bekämpningsåtgärder sammanställs och utvärderas årligen. Genom informationsinsatser skall markägare, som har jättelokor på sina ägor, ges ökad kunskap om arten och vikten av att bekämpa den och därigenom stimuleras till frivilliga initiativ till bekämpning av lokan. Projektledaren ansvarar för att samtliga markägare och nyttjanderättshavare kontaktas och informeras om att denna bekämpningsplan har antagits samt att de, som markägare, har ansvar för att bekämpa jättelokan på sina ägor. Projektledaren ansvarar för samordning av lokala överenskommelser gällande bekämpning av jätteloka. Privata markägare, som själva inte har möjlighet att bekämpa jättelokan, erbjuds att, till självkostnadspris, få hjälp av kommunens arbetslag. Markägarna skall vidare upplysas om att kommunen, i enlighet med jordbruksverkets föreskrifter om bekämpning av jättelokan (SJVFS 1998:31), kan ansöka hos länsstyrelsen om förelägganden för fastighetsägare eller nyttjanderättshavare att bekämpa jättelokan. 9

10 I de fall privata markägare åsidosätter uppmaningen att bekämpa jättelokan ansvarar projektledaren för att ansöka hos länsstyrelsen om föreläggande om bekämpning. Kemisk bekämpning av jätteloka tillåts inte i de fall det är kostnadsmässigt skäligt och tekniskt möjligt att använda andra metoder. Vid kemisk bekämpning måste ett skyddsavstånd på minst sex meter till vatten hållas. Möjligheten att använda ytterligare bekämpningsmetoder, exempelvis bete eller jordbearbetning skall utredas av projektledaren, i samarbete med markägaren. Planen bör uppdateras senast 2014 för att säkerställa att den får avsedd effekt. I den uppdaterade planen skall kartläggningen av jättelokor redovisas liksom en beskrivning och en utvärdering av det bekämpningsarbete som genomförts under de första tre åren Tillsätt en projektledare Utse en arbetsledare på arbetscentrum Handla upp det material som behövs för att arbetscentrum skall kunna starta upp verksamhet med manuell bekämpning Utöka, med hjälp av arbetscentrum, den manuella bekämpningen som sker i dag, till områden där vi känner till att det finns stora bestånd, eller till bestånd i känsliga områden, exempelvis där mycket barn rör sig. Kartlägg alla bestånd i kommunen med foto och GIS- dokumentation Starta en informationskampanj, riktad till allmänheten, om att anmäla växtplatser till kommunen Utred, i samarbete med kommunekologen, vilka bekämpningsmetoder som bör användas på vilka platser Handla upp konsulttjänst för kemisk bekämpning Informera privata markägare om denna bekämpningsplan och de skyldigheter gällande bekämpning av jätteloka som den medför Erbjud rådgivning till allmänheten angående bekämpning av jätteloka Erbjud privata markägare, som inte själva har möjlighet att bekämpa jätteloka på sina marker att, till självkostnadspris, få hjälp med detta via arbetscentrum Kontakta Trafikverket i syfte att verket samordnar sin bekämpning av jätteloka längs järnvägar och allmänna vägar med kommunens åtgärder 10

11 2013 Fortsatt kartläggning och GIS-dokumentation av förekomster Intensifiera bekämpningsarbetet med målet att så snabbt som möjligt nå en märkbar reducering av antalet jättelokor 2014 Fortsatt bekämpning Uppföljning och uppdatering av planen för att säkerställa att bekämpningen har fått avsedd effekt. Har rätt metoder använts på rätt ställen? Hur har markägarna skött bekämpningen? Ansök eventuellt om föreläggande om beklämpning hos Länsstyrelsen, gällande markägare eller nyttjanderättshavare som åsidosätter uppmaningen att bekämpa jättelokan I uppföljningen ingår att bedöma huruvida en specifik projektledare fortsatt behövs för projektet Fortsatt kontroll och bekämpning på områden där jätteloka fortfarande finns etablerad Kontroll för att förhindra återkolonisation på platser där jätteloka tidigare varit etablerad Ansvarsförhållanden Ansvar för att förverkliga bekämpningsplanen ligger hos den del av kommunen som förvaltar den kommunägda mark där jättelokor växer. Fördelningen ser ut enligt följande: Icke detaljplanelagd mark: Detaljplanelagd mark: I kommunens naturreservat och idrottsanläggningar Privat mark: Kommunstyrelsen Stadsbyggnadsnämnden Kultur- och fritidsnämnden Fastighetsägaren eller nyttjanderättsinnehavaren Kommunstyrelsen i form av kommunstyrelseförvaltningen ansvarar för samordning av kommunens aktiviteter på kommunägd mark och fördelar i samråd med berörda förvaltningar de budgetmedel som öronmärkts för ändamålet Längs allmänna vägar och järnvägar, inom väg- respektive banområde, ansvarar trafikverket för bekämpning av jätteloka. Längs kommunala vägar ligger ansvaret hos kommunen. Längs enskilda vägar finns det inget avsatt 11

12 vägområde utan varje fastighetsägare ansvarar för den mark som angränsar till vägen. Enligt 2 SJVFS 1998:31 kan länsstyrelsen, som ett led i bekämpningen av jättelokan besluta om vilka åtgärder en fastighetsägare eller nyttjanderättshavare ska vidta för att bekämpa jättelokan på sin fastighet. Vitesföreläggande kan komma i fråga om de åtgärder som länsstyrelsen beslutat inte utförs inom ålagd tid. Länsstyrelsen kan även, genom anlitad entreprenör utföra bekämpningen på fastighetsägarens bekostnad, vid behov med polisiär handräckning. 12