1964: Judarna i Sverige, Stockholm, s Citerat i Valentin 1964 s 21.

Transkript

1 De svenska judarnas ekonomiska strategier, självuppfattning och assimilering Docent Rita Bredefeldt Ekonomisk-historiska institutionen Stockholms universitet. Papper vid ekonomisk-historiska mötet i Uppsala 5-7 mars Ingår i sessionen Judiskt liv i Sverige. Invandring och medborgarskap, antisemitism samt ekonomi, identitet och assimilering. Tyngdpunktsförskjutning i majoritetssamhällets syn på judar Den svenska överhetens syn på judar präglades under och 1700-talen både av den religiösa ortodoxins misstänksamhet och den merkantilistiska statsnyttans ekonomiska protektionism. I takt med ökad sekularisering och ekonomisk utveckling kom de två synsätten att stå i motsättnings till varandra så att religiös renlärighet allt oftare fick ge vika för ekonomisk samhällsnytta. Redan i början av 1600-talet diskuterades judarnas samhällsnytta i riksrådet och förslag ställdes om judisk invandring till den år 1623 nygrundade staden Göteborg. 1 Med hjälp av förmögna judars merkantila och finansiella nätverk skulle staden omvandlas till centrum för den svenska världshandeln. Sefardiska judar i Hamburg sades ha inlämnat en offerte att med sitt kapital slå sig ned i Göteborg. Det blev nu ingenting av förslaget, mycket på grund av motståndet från rikskanslern Axel Oxenstierna, som betraktade judarna som Kristi namns hätske förföljare. 2 Och även om drottning Kristina hade judiska kontakter i Europa var Axel Oxenstiernas syn så självklar att det före 1685 saknades centralt lagfästa bestämmelser om judars bosättning i Sverige. Trots diskussioner om det önskvärda med inflöde av judiskt kapital, var den offentliga synen att judar inte tolererades. Om de över huvudtaget skulle in i landet, var de tvungna att konvertera. Från och till kunde judar påträffas under både och 1700-talet som kringvandrande småförsäljare. Ibland påträffades de och förpassades ut ur riket, ibland anlände judiska familjer till Stockholm med det uttryckliga önskemålet att låta sig döpas. Nya kyrkolagen 1686 stadfäste den samtida synen på judisk närvaro i landet. Men lagen kom ganska snart att stå i motsättning till ekonomiska realiteter. Redan Karl XII beviljade sina judiska kreditorer att bosätta sig i vissa städer och efter kundens död tilläts näringsidkande och handlande utlänningar förrätta enskilda men inte offentliga gudstjänster. Under Frihetstiden var motståndet mot judisk invandring fortfarande starkt, men argumenten emot var nu övervägande ekonomiska: det gällde klagomålen på de olagligt kringvandrande judiska gårdfarihandlarna. År 1748 sökte t.ex. handelsfirman Abraham & Jacob Arfwedson om ett privilegium för ett kompani som skulle driva sill- och torskfiske i Nordsjön och val- och sälfångst i de grönländska farvattnen. Handelsfirman erhöll privilegiet från Kungl. Maj:t, vilket gav portugisiska ebréer rätt att ingå i det nya kompaniet. Redan 1745 hade Abraham & Jacob Arfwedson ansökt om att överta Ostindiska Compagniets oktroj som gick ut Och redan då ville man ha med de rika portugisiska judarna. Det talades om att judarna skulle kunna slå sig ned i Göteborg och till och med anlägga en synagoga där. Inställningen till dem var en helt annan än till de kringvandrande judiska krämarna. Det blev strid mellan hatt- och mösspartiet, där hattarna utnyttjade sin tillfälliga majoritet i hemliga 1 Detta meddelade Magnus Gabriel De la Gardie ( ) i riksrådet den 8 och 19 november, 1667, Valentin 1964: Judarna i Sverige, Stockholm, s Citerat i Valentin 1964 s 21. 1

2 utskottet och klandrade mössornas inflyttningsförslag för judar. Efter dessa stridigheter tappade de holländska sefarderna intresset också för det senare fiskeribolaget, trots givna rättigheter. Inte ett enda judiskt namn fanns i bolagets aktieregister, samtidigt som flera andra utländska intressenter hade tecknat sig. 3 Vid 1700-talets mitt ställdes flera förslag i riksdagen om att judar skulle få stanna i landet och lagstiftningsvägen göras riksgagneliga. I maj 1775 tillerkände Gustav III, efter nästan ett års behandling, juden, mecklenburgaren och sigillgravören Aaron Isaac rätten att bosätta sig i Sverige med familj och släktingar utan konvertering. Sverige hade fått sina första skyddsjudar. Förhoppningarna om inflöde av judiskt kapital vägde tyngre än religiösa hänsyn. Kommerskollegiet var övertygat om nyttan av att ha kapitalstarka portugiser (sefardiska judar) i landet. Judarna var driftiga grossister, de skulle öka inflödet av kontanter, de kände till de utländska marknaderna och kunde ge krediter till kronan. Både kung och kollegium var därtill eniga om att förmögna judar skulle främja företagandet, minska de konkurrensfientliga skrånas monopol, sänka priserna och öka omsättningen. Alla utom prästeståndet biföll motionen om religionsfrihet, varefter toleransediktet för katoliker 1781 och judereglementet 1782 trädde i kraft. Judereglementet var mycket tydligt på en punkt: det var inte frågan om fullständiga rättigheter för judarna. Nu började Sverige närma sig det samtida Europa vad gäller sättet att segmentera arbetsmarknaden efter etnisk tillhörighet. Ur skyddsjudarnas synpunkt innebar judereglementet en inskränkning av både rörelsefrihet och yrkesmässiga valmöjligheter. Judar skulle nu syssla med kommissionshandel, kreditgivning och / / sköta fabriquer, samt deltaga i skeppsrederier, handels-compagnier och skepps-varf. 4 I reglementets 7 och 14 räknas dessutom upp olika typer av hantverk utanför skrå som skulle vara lämpliga sysselsättningar för judarna. Det kunde vara konstmålning, gravering, pitschers stickning, diamants and andra ädla stenars slipande, optisk glasslipning, samt allehanda matematiska och mekaniska instrumenters förfärdigande, desseiners och mönsters ritande, brodering och annan konstsöm, lacktillverkning, penneberedning, korkskärning etc.. 5 Man införde med andra ord mycket detaljerade restriktioner mot både ekonomisk och politisk assimilering. Judarna fick bosätta sig i vissa städer, arbeta inom ett begränsat antal yrkesområden, de fick inte bli riksdagsmän eller ämbetsmän och blandäktenskap var förbjudna. 6 De tidiga judiska invandrarna var redan i sina ursprungsländer både lokala och cirkulära migranter, vilket i praktiken innebar att de var någon typ av resehandlare i närområdet eller mera omfattande handelsresande som under månader och ibland år kunde bo långt ifrån hemorten. I båda fallen återkom de förr eller senare till den ursprungliga hemorten. Vid invandringen till Sverige uppstod samtidigt en typ av kedjemigration så att judarna bibehöll sina kontakter med tidigare yrkeskompanjoner och släktingar på den tidigare hemorten och underlättade för dessa judar att flytta efter. Parallellt med kedjemigrationen var det för de tidiga invandrarna nästan uteslutande frågan om s.k. karriärmigration. Det var en liten, relativt välbeställd grupp, som etablerade sig framför allt i Stockholm som köpmän och hantverkare, i hopp om en framgångsrik karriär och ett bättre liv. 7 3 Olán, Eskil 1924: Judarna på svensk mark. Historien om israeliternas invandring till Sverige, Stockholm, s Valentin 1924: Urkunder till judarnas historia i Sverige, Stockholm, s 19, Ibid. s Magistraterna i de privilegierade fyra städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona, utfärdade skyddsbrev för de judar, som kunde uppvisa ett styrkt pass och frejdebrev från föregående vistelseort. Judarna skulle dessutom ha med sig en större summa pengar. 7 Moch, Leslie Page (1992) 2003: Moving Europeans. Migration in Western Europe since 1650, Bloomington, Indiana, s

3 Dessa västjudars internmigration mellan de tillåtna fyra städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona verkar ha varit livlig. Redan 1794, då Marstrands portofranco period avslutades (från 1775 till 1794 gavs judar möjlighet att flytta dit utan konvertering), flyttade judar från denna frihamn till Göteborg. I övrigt kan ett visst mönster skönjas i att de flesta påbörjade sin migrationskarriär inom Sverige i Stockholm, varefter de etablerade sig ekonomiskt under längre eller kortare tid framför allt i Norrköping, men också i Göteborg. Handelsmän och grossister kunde t.ex. flytta sitt kapital från Stockholm till Norrköping, där de grundade nya manufakturer och var aktiva där både inom handel, produktion och tidig bankverksamhet. En del gick i konkurs, andra etablerade sig med framgång i Norrköping, men återvände till Stockholm när de blev gamla efter att ha överlåtit verksamheten till sina söner. Det svenska ståndssamhället definierade från första början judarna som en grupp med vissa förutbestämda ekonomiska, framför allt merkantilt-finansiella uppgifter. En tyngdpunktsförskjutning hade skett i synen på judisk närvaro i Sverige: från att ha betraktat judarna som icke-önskvärda religiösa dissidenter förändrades synen till att välkomna dem som nyttiga ekonomiska aktörer. Den svenska staten öppnade sin vana trogen landets ekonomi för nya ekonomiska möjligheter samtidigt som den omgärdade de olika aktörerna med ett rigoröst regelverk för att ha kontroll över verksamheterna (jämför med t ex reglementeringen av järnhanteringen, som man släppte fri under första hälften av 1600-talet). Den judiska minoriteten som ekonomisk aktör I och med judereglementet slogs den svenska uppfattningen fast om judarnas ekonomiska roll. De första invandrarna, de s.k. västjudarna från norra Tyskland och Danmark hörsammade denna inbjudan och blev aktiva inom de lagstadgade näringarna. Inom dessa snäva ramar blev judarna definierade som en ekonomiskt samhällsnyttig minoritet och blev också integrerade som en sådan. Denna med tiden välsituerade och kulturmedvetna grupp kan sägas ha insocialiserat synen om sig själv som ekonomiskt framgångsrika, skötsamma svenskar av mosaisk trosbekännelse. De blev riksgagneliga. Det finns sedan gammalt en nästan normativ bild av västjudarna i Sverige som tillhörande den ekonomiska, sociala och kulturella eliten. Frågan är om denna grupp verkligen var så socialt och ekonomiskt homogen som forskningen hittills gjort gällande. I vilket fall bör den enkla synen problematiseras och nyanseras. Västjudarna i de fyra tillåtna städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona sysselsatte sig i huvudsak med de näringar som judereglementet stadgade, men kanske inte i den omfattning som lagstiftarna hade tänkt sig. Vissa näringsgrenar såsom skeppsrederier och skeppsvarv, hittar man inte alls i primärkällorna om de tidiga västjudarnas ekonomiska verksamheter. Det är framför allt grosshandel, fabriksrörelse, minuthandel och s.k. diverse näringar som återkommer. Diverse näringar definieras i källorna som sysselsättning enligt 7 och 14 i judereglementet, vilket innebar för det mesta hantverk utanför skråna. Diverse näringar hos judarna i de fyra städerna följer i praktiken ganska nära reglementets förordnanden. Men vi hittar också någon enstaka myntproberare, tandoperateur, distillator, liktornsoperateur, zinkare och några musikantgesäller i materialet. Redan från 1830-talet börjar hantverkare inom skrå finnas med bland judarnas ekonomiska sysslor, även om förbudet inte ännu var upphävt. Men i takt med liberaliseringen av samhällsekonomin nämns nu olika typer av judiska hantverkare såsom skräddare, urmakare, skomakare, vävare, tryckare, kattunsmästare allt oftare i källorna. Bland diverse näringar finner vi dessutom yrken som konditor, 3

4 bokhandlare, medicine doctor och allt fler anställda inom församlingen (rabbin, informator, överlärare, kantor). 8 Den västjudiska gruppen visar sig vara en mera heterogen än hittillsvarande forskning har visat. Det fanns redan från 1807 bland västjudarna ett toppskikt, som dessutom ökade med tiden så att de var 28 % av samtliga sysselsatta år 1807 och hela 49 % år Toppskikt har här definierats som personer med yrken och sysselsättningar av relativt omfattande karaktär och som antas ha gett inkomster över eller mycket över medelnivån och som har högre social status än de övriga sysselsatta. Yrkesgrupper som kan urskiljas bl.a. i Stockholm är grosshandlare, fabrikörer eller fabrikörer som samtidigt anges vara grosshandlare samt brukspatroner, hovjuvelerare och hovgravörer och ibland bankirer. 9 Inte sällan kopplades den industriella verksamheten till egna nybildningar inom bankverksamheten, där kapitalstarka judiska familjer i flera städer bildade ekonomiska nätverk. Man sände sina söner till olika europeiska metropoler, ofta till andra judiska företagare, för att de skulle lära sig ett yrke och bli flerspråkiga. Det är framför allt grosshandlarna och de s.k. fabrikörerna i Stockholm och Göteborg som ökar mest. Under perioden var det dock minuthandel och de ovannämnda diverse näringarna som dominerade hela den västjudiska gruppens ekonomiska verksamheter. I Norrköping fanns grosshandlare och fabrikörer under hela perioden, men i ganska liten omfattning. I Karlskrona etablerade sig ett flertal minuthandlare och i Göteborg finner vi också mest minuthandlare och representanter för diverse näringar, men det är fabrikörerna och grosshandlarna som ökar mest. En uppåtgående social mobilitet är tydlig från minuthandel till grosshandel, från småhantverk till hantverksindustri och från manufaktur till fabriksverksamhet. Även om inte alla västjudar tillhörde samhällets ekonomiska eller kulturella elit, varken i början av invandringsperioden eller vid 1800-talets mitt, kan man se en uppåtgående social mobilitet hos judar i så gott som samtliga näringsgrenar. Ett flertal gesäller och lärlingar har avancerat till egna hantverkare från 1807 till 1830 och yrkesgruppen diversehandlare har mer än fördubblats. I kraft av sin sociala position präglade toppskiktet av de västjudiska familjerna med all sannolikhet både majoritetssamhällets syn på judarna i Sverige, sin egen församling och gruppens egen självuppfattning. De ekonomiskt mest framgångsrika och bildade judarna bidrog i hög grad till konstruktionen av den skötsamme och ekonomiskt nyttige juden i Sverige. Östjudisk invandring Ett sekel efter Aaron Isaacs ankomst, kring 1860-talet och några decennier in på 1900-talet såg det ut som om konsensussituationen mellan västjudarna och majoritetssamhället riskerade att brytas i och med den explosiva utvecklingen i Tsarryssland och Östeuropa. Folkökning, återkommande missväxter, jordbruksomvandling, Rysslands begynnande industrialisering tryckte ut judarna från landsbygdens småhandelstillvaro till städernas industrier. Sammantaget med den förhatliga militärtjänsten som nu också drabbade judarna och judefientliga pogromer sattes en massutvandring i rörelse av ryska, polska och baltiska judar mot Väst. En liten del av dessa utvandrare hamnade i Sverige. Dessa s.k. östjudar var inte heller de en helt homogen grupp: en del av dem var ortodoxa, andra hade lämnat sina religiösa traditioner och var aktiva socialister. Den första generationens östjudiska invandrare var ofta småhandlare eller -hantverkare och industriarbetare, men de kunde också vara större handelsmän och grossister. 8 Egna opublicerade undersökningar i Kommerskollegiets arkiv, Kammarkontoret Judar i städerna , Riksarkivet (RA). 9 Olán s Ellen Raphaels excerptsamling: Taxeringsuppgifter i Stockholm , RA. 4

5 Under hela den redovisade perioden i diagram 1 nådde judarna inte upp till mer än drygt en promille av den svenska befolkningen. Man kan se att de största ökningarna skedde kring och mellan 1890 och 1910 dvs. just under perioden för östjudisk invandring. Från 1860 till 1930 ökade den judiska befolkningen med ca 5500 personer. En del kan förklaras med reproduktion av befintlig svensk-judisk befolkning, men den största delen av ökningen beror på denna östjudiska invandring. Den heldragna linjen i diagrammet förtydligar förändringen. Den åskådliggör de större invandringsvågorna 1) den under 1800-talets första decennium och 2) den från slutet av 1800-talet till första världskriget. De två uppgångarna åren och tillhörde geografiskt, socioekonomiskt och politiskt etapper i samma utvandringsvåg från västra Tsarryssland. Diagrammet visar också att den östjudiska invandringen började före de stora ryska pogromerna från Thomas Hammar har i sin avhandling studerat bl.a. östeuropeisk invandring till Sverige och i bevarade uppehållsböcker från 1918 funnit att mer än hälften haft födelseorter i Lettland, Litauen och Vitryssland. Särskilt många av dem som kom från Litauen var mosaiska trosbekännare. Av alla östeuropeiska invandrare åren kom 20,5 % från Lettland och Estland, 29,3 % från Litauen, 23,9 % från Polen och 10,9 % från Vitryssland. Enligt Hammar visar den samtida statistiken 1912 att 90 % av de ryska medborgarna som invandrade till Sverige var mosaiska trosbekännare. 10 Diagram 1: Den judiska befolkningen i Sverige Förändring Antal personer Förändring antal personer Antal personer Källa: Zitomersky 1988 s 122 i Broberg, Runblom, Tydén. Olán 1924 s 53, 165. Valentin 1924 s 202, 219. BiSOS, SCB: , Valentin 1924 s 543. SOS, SCB 1920 del V:3 Folkräkningarna. 10 Hammar, Thomas 1964: Sverige åt svenskarna. Invandringspolitik, utlänningskontroll och asylrätt , Avh. Stockholms universitet, Stockholm, s

6 Carl Henrik Carlsson har studerat ett urval tidigare invandrade östjudar ( ) och funnit att över 80 % av dessa kom från det ryska guvernementet Suwalki i det s.k. Kongress- Polen och en stor del av de övriga från angränsande polska guvernement (Kowno, Grodno, Vilna, Lomza). 11 Området kring Suwalki drabbades särskilt hårt av missväxt och hungersnöd åren Ett flertal av de tidigare östjudiska invandrarna torde ha anlänt till Sverige just kring De kom från en i huvudsak agrar miljö där de var ekonomiska mångsysslare såsom värdshusvärdar, godsägares skatteinsamlare, brännvinsförsäljare, lanthandlare och hantverkare och mellanhänder för spannmålshandeln till närmaste stad. Drygt 70 % av de första östjudiska immigranterna till Sverige var olika typer av småhandlare (gårdfarihandlare, kramhandlare) och drygt en femtedel var handelsanställda (bokhållare, handelsbetjänter, - biträden). Det tyder på att en stor majoritet av den första vågens östjudar var handlande eller handelsanställda vid ankomsten till Sverige. 13 De senare immigranterna från 1880-talet och framåt var i högre grad än de förra arbetare från ett Ryssland med begynnande industrialisering och ökad urbanisering. De förra kom från mera instängda miljöer med stark religiös förankring medan de senare hade tvingats lämna sina shtetls och hade erfarenhet av städernas mera sekulära och moderniserande miljö. 14 Redan 1897 bildades de litauiska, polska och ryska judarnas arbetarförbund Bund, som tillhörde den ryska socialdemokratin. År 1906 hade Bund medlemmar. De flesta östjudar som emigrerade till t.ex. Köpenhamn var unga socialister och inte religiösa. 15 Det är mycket troligt att även bland de till Stockholm senare emigrerade östjudarna fanns fler socialister än djupt religiösa. Vi vet inte hur stor andel av dessa kom från en medelklass respektive proletär miljö. Men åtminstone den senare gruppen verkar ha skaffat sig en yrkesutbildning inom den ryska industrin. Jacob Lestschinsky hävdar att en stor del av de rysk-judiska unga emigranterna till USA tillhörde medelklassen, som helt enkelt yrkesutbildade sig till de yrken det fanns efterfrågan på i det nya landet. Anna Besserman hävdar att de till Stockholm anlända emigranterna var arbetare. Båda kan ha rätt. Det är sannolikt att det är frågan om två olika typer av emigranter, med olika klassbakgrund och preferenser för emigration. 16 Enligt Besserman var majoriteten av de yrkesverksamma emigranterna som kom till Stockholm efter år 1900 yrkesutbildade arbetare. De branscher i Ryssland där konkurrensen var hårdast (sko- och beklädnadsindustrin) var också överrepresenterade bland de judiska utvandrarna. 11 Carlsson, Carl Henrik 1996: Östjudisk invandring till Sverige omkring , D-uppsats, Historiska institutionen, Uppsala universitet, Uppsala, s 20. Suwalki kom efter Wien-kongressen 1815 att tillhöra Tsarryssland, som en del av det som kallades Kongress-Polen. Judarna i Suwalki såg sig själva som litauiska, trots att området tillhörde Polen. Suwalki var 1866 ett av tio andra polska guvernement. Då Polen och Litauen efter första världskriget blev självständiga blev Suwalki delat: den norra delen tillföll Litauen och den södra Polen. 12 Carlsson 1996 s Ibid. s Ordet shtetl är ett diminutive på jiddisch av stad I Östeuropa. En mycket liten sådan stad kunde heta klaynshtetl eller shtetele. Redan under 1500-talet inbjöds judar att bosätta sig i byar runt den polska adelns skyddsstäder med särskilda sysslor som arrendatorer av kvarnar, värdshus, bryggerier eller med speciella uppgifter som skatteuppbärare. Judarna upprätthöll nära ekonomiska kontakter till städerna och var relativt förskonade där från den övriga omgivningens judefientliga lagar. I dessa små shtetls utvecklades ett särskilt judiskt sociokulturellt mönster, som konsoliderades efter Polen-Litauens delningar till sydöstra delen av det ryska bosättningsområdet. Ekonomiskt hade shtetl-områdena nära kontakter med de omgivande bondesamhällena. Judisk kultur, tradition och jurisdiktion fick en särskild prägel här samtidigt som Tsarrysslands politiska, ideologiska och revolutionära rörelser under 1800-talet underminerade den speciella livsstilen i en shtetl. Pogromer, ekonomisk depression, politiska revolutioner, massmigration och slutligen nazismen och Förintelsen innebar slutet för denna form av judiskt liv. Encyclopaedia Judaica, 1971 s Blüdnikow, Bent 1986: Immigranter. De østeuropæiske jøder i København , Köpenhamn, s 20, Besserman, Anna 1984: Mosaiska församlingen i Stockholm inför den östjudiska invandringen till staden , Nordisk Judaistik 5 (2), s 18. Besserman 1994 s 87. Lestschinsky, Jacob 1961: Jewish migrations , Finkelstein, Louis (red) The Jews. Their history, culture and religion, del 2, London, s

7 Vi finner med andra ord vid sekelskiftet 1900 två grupper av judar med olika social och ekonomisk bakgrund (och en heterogenitet inom varje grupp). Å ena sidan fanns de gamla, numera nästan helt assimilerade västjudiska släkterna, vars översta skikt tillhörde en ekonomisk elit med liberala religiösa preferenser och modern högborgerlig stil. Å andra sidan fanns judarna av östeuropeiskt ursprung, som tillhörde den lägre medelklassen eller arbetarklassen. I motsats dock mot judisk arbetarklass i t.ex. England och Frankrike växte den svensk-judiska arbetarklassen aldrig till något större, bestående skikt. Motsättningarna mellan västjudar och östjudar kunde stundtals bli hårda. De hade till en början olika klassbakgrund och skulle sannolikt inte ha kommit i kontakt med varandra över huvudtaget om de inte haft samma etniska bakgrund och tillhört samma religiösa samfund. Också bland östjudarna finner vi med tiden representanter för övre medelklass, men den uppåtgående sociala mobiliteten kom till en början framför allt till uttryck i avancemang från gårdfarihandel/hantverk till små och medelstora familjeföretag, en ökande andel inom näringsgrenen industri blev egenföretagare. Allt tyder på att företagarnas söner alltmer satsade på någon typ av högre akademiskt utbildning. Samhällsförändringar i växelspel med judiska minoritetens preferenser Sveriges ekonomiska struktur var i snabb förändring under perioden , med en uppgång för antalet anställda inom industri, handel och kommunikationer och en nedgång inom jordbruksnäringen på grund av en kontinuerlig produktivitetsökning. Det var inom industrinäringen som de flesta nya arbetsmöjligheterna gavs, i andra hand inom den starkt växande men år 1930 ganska smala sektorn handel och samfärdsel. Diagram 2. Andelen förvärvsarbetande i Sverige efter näringsgren. Procent Jordbruk med binäringar Industri och hantverk Handel och samfärdsel Allmän tjänst och fria yrken Källa: SCB: 1) BiSOS: 1906, Befolkningsstatistik, XLVIII, utg Här finns också sammandrag för 1870, 1880 och 1890; Sammandrag för åren , X, utg. 1912; 2) SOS: Folkräkningen 1920, utg Folkräkningen 1930, utg

8 Om den svenska ekonomins utveckling ensam hade fått bestämma, skulle de nya judiska invandrarna rimligtvis valt att arbeta främst inom den växande industrin, där de flesta arbetstillfällena gavs, i andra hand inom handel och samfärdsel och kanske i tredje hand inom allmän tjänst och fria yrken. Det visar sig att den judiska gruppen som helhet inte resonerade helt i ovannämnda ekonomiska nyttomaximeringsprinciper. Yrkesfördelningen i diagram 3 visar hur handeln fortsatte att prägla den svensk-judiska minoritetens yrkesval från 1904 till Över hälften (52,7 %) sysselsatte sig fortfarande inom näringen långt efter emancipationsåret Men man kan också iaktta en annan tendens, nämligen, en ökad yrkesdifferentiering bort från den förutbestämda ekonomiska köpmannarollen. Samtidigt som över hälften fortfarande höll fast vid handelsnäringen, var minskningen av andelen sysselsatta inom denna näring påtaglig. Andelen sysselsatta judar inom industrin ökade från 1904 till och 1930-talen, vilket i huvudsak var ett tecken på de nyligen invandrade östjudiska industriarbetarnas placering inom den svenska industrin. Men även om antalet industriarbetare ökade nominellt, sjönk deras andel av samtliga yrkesverksamma judar. Vi ser i stället en tydlig ökning dels av andelen egenföretagande hantverkare och dels av större industri- och handelsföretagare, vilket tyder på en uppåtgående ekonomisk och social mobilitet. Diagram 3. Andelen förvärvsarbetande inom den judiska befolkningen i Sverige efter näringsgren 80,0 70,0 60, Procent 50,0 40,0 30,0 20,0 10,0 0,0 Handel och samfärdsel Industri och hantverk Allmän tjänst och fria yrken Jordbruk med binäringar Övriga Källa: 1904: Riksarkivet, Kommittéarkiv YK nr 1901, Dissenterskatttekommittén nr 71: , 1930: SCB: Sveriges Offentliga Statistik (SOS), Folkräkningarna, SCB. Men hur skall man då förklara att fortfarande år 1930 var, till skillnad från den totala svenska befolkningen, över hälften av de yrkesverksamma judarna sysselsatta inom handeln? För det 8

9 första, får man ta hänsyn till att den västjudiska gruppen statistiskt inte går att skilja från den östjudiska. Diagrammet visar yrkesstrukturen hos hela den judiska befolkningen i Sverige. Det mest sannolika är att de väst- och östjudiska gruppernas sammanlagda preferenser och val helt enkelt kom till uttryck i ett relativt framgångsrikt handelsidkande. Dessutom bör det ha förekommit ett samarbete och ett växelspel mellan grupperna inom handelsnäringen (t.ex. att judiska handelsfirmor anställde nyinvandrade judar). De mest framgångsrika handelsidkarna fanns bland västjudarna, men också östjudar fanns inom näringen som gårdfarihandlare, handelsbiträden, kontorister och så småningom också grossister. Västjudarna verkade helt enkelt ha fortsatt inom de näringar de tilläts utöva och var så framgångsrika att de saknade motiv att skapa nya nischer efter emancipationen. De östjudiska invandrarna som inte sögs upp av den svenska industrin, inlemmades delvis i befintliga judiska handelsstrukturer. Att bedriva gårdfarihandel för någon annans räkning krävde ingen större kapital- eller utbildningsinsats och gav försörjning direkt. 17 Många östjudar började som gårdfarihandlare och avancerade därifrån till handelsföreståndare med egen kommissionärsverksamhet. Generationen efter gårdfarihandlarna (men inte enbart gårdfarihandlarnas barn) fortsatte inom handeln eller började bedriva akademiska studier. Studierna bekostades av församlingen, familjen, släkten eller av andra välsituerade judar. Understödsverksamheten inom församlingarna hade stor betydelse. Många kända profiler började sina läkar-, jurist-, ingenjörs- eller konstnärsstudier med ekonomiskt bidrag från bl.a. Israelitiska Ynglingaföreningen i Stockholm. 18 Mycket tyder på att den judiska gruppens socialt uppåtgående mobilitet var ett centralt motiv inom den egna ekonomiska verksamheten. Att det blir tydligast inom handelsnäringen har främst ekonomisk-historiska orsaker inom både emigrationslandet och inom det land man emigrerade till. En för tillfället traditionsbunden preferens blev en del av strategin för social rörlighet. Men samtidigt som handeln spelade en viktig roll för den ekonomiska identiteten pågick, under ytan, en motsatt process bort från handeln. Man började söka sig till andra yrkesområden som gav lika stora eller större möjligheter till socialt och ekonomiskt avancemang. Identitetsskapande dimensioner Hur skall man då tolka den judiska minoritetens egna ekonomiska motiv och strategier? Den judiska självuppfattningen är ju känd som flerdimensionell, där tyngdpunkten hos olika delar varierat beroende på judarnas egna tidsbundna erfarenheter och preferenser och det omgivande samhällets definition av dem. En gemensam historia som ett folk, ett gemensamt kulturarv som mosaiska trosbekännare, det gemensamma talade och skriftliga språket (jiddisch till vardags och hebreiska i religionsutövningen), ett tidigt nätverksbyggande och i modern tid sionismen med stöd åt staten Israel är samtliga komponenter i en helhet som många omfattar som sin judiska identitet. En central identitetsskapande dimension har varit och är den kulturella, som har sina rötter i religionen. Religiösa seder utövas fortfarande idag, men innehållet har för många transformerats med samhällets sekularisering och modernisering till en reproduktion av en kulturell snarare än religiös judisk identitet. Vid sidan av den kulturella identitetsskapande dimensionen kan också judarnas ekonomiska verksamheter sägas ha varit identitetsskapande. Handelsidkande och penningutlåning har sedan medeltiden ingått i det omgivande samhällets ekonomiska definition av en jude. Den judiska minoriteten har integrerat omgivningens syn på sig själv som ekonomisk aktör och 17 Besserman, Anna 1994: Invandrare i utvandringslandet, Historielärarnas förenings årsskrift 1993/1994, s Valentin, Hugo 1919: Israelitiska Ynglingaföreningen En historik till 100-årsdagen, Stockholm, s 93. 9

10 verkat inom vissa yrkesområden som definierats som traditionellt judiska. Också i Sverige var man före emancipationen tvungen att hålla sig till de tillåtna yrkesområdena såsom handel och penningutlåning. Med tiden blev de första judiska invandrarna så framgångsrika att man inte såg någon anledning att lämna den ekonomiska väg man slagit sig in på. Under 1900-talet har nya valmöjligheter lett till en diversifiering av den befintliga yrkesstrukturen, en utveckling med nya specifika yrkespreferenser och uppåtgående social mobilitet. De första judiska invandrarnas identitet har varit nära kopplad till bilden av den skötsamma, ekonomiskt framgångsrika och kultiverade svenska juden. I och med den östjudiska invandringen riskerade den etablerade bilden att bli ifrågasatt. Dessa fattiga, ofta religiösa, schackrande östjudar avvek och var annorlunda. Att bli sammankopplad med judar tillhörande en annan klass, en judisk kultur med andra, iögonfallande förtecken, väckte oro hos den tidigare etablerade västjudiska gruppen. Man visste av erfarenhet både i Sverige och ute i Europa att judefientlighet och antisemitism alltid buntade ihop minoriteter till en enda homogen grupp, i detta fall den fattige Juden. Tidens antisemitism var utbredd också i Sverige. Den förekom inom så gott som alla ideologiska grupper och samhällsskikt. Också perioden genomsyrades av den allestädes närvarande och brett omfattade stereotypiseringen och stigmatiseringen av judarna. Det var något som varje jude i Sverige visste om. Utsattheten kan ha varierat, men judefientligheten i sin moderna antisemitiska form skapade en grogrund för åter och återigen uppblossande förföljelser. Graden av utsatthet har också den med tiden blivit en identitetsskapande dimension. Även om den svenska antisemitismen inte på allvar hindrade judarnas integration, skapade den ändå en försiktighet och beredskap inför fientligheter riktade mot hela den judiska gruppen. Judarna ville inte avvika eller göra väsen av sig. De ville genom sina ekonomiska och kulturella framgångar visa fram en motbild mot tidens fördomar och därmed öka sina chanser att bli accepterade. Förvisso har den judiska assimileringsprocessen haft inslag av överdriven försiktighet. Men samma tradition skapade, paradoxalt nog, sin motsats, nämligen, viljan till integrering genom självhävdelse. Parallellt med försiktigheten har traditionen skapat ett behov av att överbevisa sitt existensberättigande, t.ex. genom ett starkt hävdande av ekonomisk framgång och uppåtgående social mobilitet, hög utbildning tillsammans med det s.k. Bildungsidealet. 10

11 11