Teknisk PM Vattenskyddsåtgärder By vattentäkt

Transkript

1 1(18) Teknisk PM Vattenskyddsåtgärder By vattentäkt Väg 335 Sidensjö-Överhörnäs Uppdragsnummer: Uppdragsansvarig: Anna Fräjdin Handläggare Karin Magnusson

2 2(18) Innehållsförteckning 1 Syfte och mål Förutsättningar Trafik Geologi By vattentäkt Riskbedömning Känsliga partier Bysjön Mossaviken Vattendrag Val av skyddsåtgärd Bysjön och Mossaviken Bysjön Mossaviken Fortsatt arbete Bilagor: Bilaga 1a och b; Ritningar geoteknik Bilaga 2; Plankarta med utformning av skyddsåtgärder Bysjön Bilaga 3; Plankarta med utformning av skyddsåtgärder Mossaviken

3 3(18) 1 Syfte och mål Väg 335 Sollefteå-Örnsköldsvik är en del av det regionala stråket Östersund-Sollefteå- Örnsköldsvik. För delen Offer-Sidensjö-Överhörnäs upprättades 1997/98 en förstudie och delen Offer-Sidensjö har därefter åtgärdats som ett bärighetsprojekt. För delen Sidensjö-Överhörnäs togs 2005 en vägutredning fram och därefter har en arbetsplan tagits fram (Laga kraft vintern 2015). Målet har varit att utreda behovet av skyddsåtgärder för grundvattentäkterna i området samt höja säkerheten och tillgängligheten för skyddade och oskyddade trafikanter. I samband med arbetsplanen gjordes en förstudie avseende behovet av vattenskyddsåtgärder, Teknisk PM Vattenskyddsåtgärder, daterad En bygghandling har påbörjats innehållande skyddsåtgärder för Gerdals vattentäkt. Förstudien visade att By vattentäkt med då rådande förhållanden inte hotades av vägen i sådan utsträckning att skyddsåtgärder krävdes. MIVA (Miljö och vatten i Örnsköldsvik AB ) har i senare skede aviserat att nyttjandet av By vattentäkt kommer att öka kraftigt och detta medför ändrade förhållanden som åter aktualiserar frågan om behov av skyddsåtgärder. Detta PM ska utreda om de förändrade förutsättningarna föranleder att ytterligare skyddsåtgärder vidtas. 2 Förutsättningar Då sträckan har utretts tidigare vid olika tillfällen finns det en hel del undersökningar utförda. För att komplettera dessa undersökningar utfördes under våren 2015 geotekniska undersökningar i två områden längs sträckan. Det underlag som utnyttjats i tidigare utredningar och som fortfarande är aktuella är: Förstudie; Väg 335, delen Offer-Främmerhörnäs. Vägverket, maj 1998 Vägutredning; Väg 335 Sidensjö-Överhörnäs. Vägverket, Gerdal och By vattentäkter - Ansökan om skydd för grundvattentäkter; Förhandsversion. Vatten & Miljöbyrån, Skydd av grundvattentäkter Skyddsföreskrifter; Arbetsmaterial. Miva (Miljö och Vatten i Örnsköldsvik AB), Hydrogeologisk undersökning Reservvattentäkt för Örnsköldsvik. Ramböll, Gerdals vattentäkt; Sammanställning över Gerdals geohydrologiska förhållanden. VBB Viak, Tekniskt PM Geoteknik (TpGeo); Väg 335 Vägutredning delen Sidensjö- Överhörnäs; Förhandskopia. Vägverket, Utredning för grundvattenskydd väg 335; Koncept. Vägverket, Riskanalys Väg 335, Gärdals och By vattentäkter; Förhandskopia. Tyréns Infrakonsult,

4 4(18) Grundvattenkarta Västernorrlands län. SGU Serie Ah nr 23 Yt- och grundvattenskydd. Vägverket Publ 1995:1 Underlag som tillkommit sedan den tidigare utredningen: Fördjupad hydrogeologisk undersökning i By. Vatten & Miljöbyrån Skrivelse från MIVA, Väg 335 och betydelsen av By vattentäkt, daterad Yttrande angående väg 335 och behovet av grundvattenskydd på sträckan mellan Bysjön och Lövsjösjön. SGU, daterat Trafik Vägen har på långa sträckor dålig bärighet och den har en låg vägstandard med kurvor, backar och korta siktsträckor. Vägbredden är idag 6,2 m. Årsdygnstrafiken (ÅDT) var år 2009 ca 1700 fordon per dygn och andelen tung trafik drygt 10 %. Transporter av farligt gods är förbjudet på sträckan och ska så vara även efter upprustning. Hastighetsgränserna varierar mellan 50 och 70 km/h men efterlevnaden är mycket dålig. Till exempel höll vid en mätning i Kittelsböle 2009 endast 33 % av personbilarna och 23% av lastbilar med släp den skyltade hastigheten på 70 km/h. Det har under perioden skett 20 olyckor med personskada var av en med dödlig utgång på sträckan mellan Sidensjö och Haffsta skola. 2.2 Geologi Området utgörs av ett kuperat landskap med höjdområden genomskurna av dalgångar. Området ligger under högsta kustlinjen och har en för detta typisk jordartsfördelning med tunna svallade jordarter och berg i dagen på höjderna och dalgångar med mäktiga finkorniga sediment. En isälvsavlagring, Skorpedsåsen, går genom området från Bysjöns östra spets och längs med dalgången förbi/under Lövsjösjön där den viker av söderut. Åsen har en mäktighet på upp till 40 m och består av en sandig/grusig åskärna som delvis täcks av finkorniga sediment som silt och lera. Åsen är svallad, vilket medför att det ovan de finkorniga sedimenten finns sand som svallats ut från åsens högsta delar. Jordarterna i området redovisas i bilaga 1; ritning G och G Ytterligare information finns i Teknisk PM Geoteknik tillhörande förstudien.

5 5(18) 2.3 By vattentäkt Det finns i området två vattentäkter; By, som ligger vid Bysjöns östra ände och Gerdal, som ligger sydost om Lövsjösjön. Gerdal är Örnsköldsviks huvudvattentäkt, men eventuellt kommer By vattentäkt att i framtiden användas som huvudvattentäkt med Gerdal som reservvattentäkt. Det saknas idag reservvattentäkt. Vattentäkten i By försörjer idag ca 1000 personer i Sidensjö och närliggande byar. Vattenförbrukningen är ca 3,5 l/s eller 300 m 3 /dygn (2011). Vatten tas ur en brunn i Skorpedsåsen. Strömningsriktningen i åsen är västlig från vattendelaren söder om Lövsjösjön och följer åsen genom dalgången mot Bysjön. Det måttliga uttaget vid vattentäkten i förhållande till det naturliga flödet i åsen gör att påverkan på strömningsmönstret i åsen idag endast sker lokalt kring uttagsbrunnen. Strömningshastigheten har för grundvattenmagasinet beräknats till knappt 3 m per dygn (Vatten & Miljöbyrån, 2011). Tillrinningsområdet till By vattentäkt består främst av Skorpedsåsen öster om vattentäkten. Åsen har kontakt med Ängestjärnarna som ligger i dalgångens botten och infiltration kan eventuellt ske från tjärnarna/vattendraget till Skorpedsåsen. Fördjupad hydrogeologisk utredning utförd av Vatten & Miljöbyrån under omfattar en långtidsprovpumpning med ett vattenuttag på ca 140 l/s. Utredningen visar att ett långsiktigt uttag i den storleksordningen är möjligt vilket gör att vattentäkten är intressant att använda som huvudvattentäkt istället för Gerdals vattentäkt som kräver konstgjord infiltration av ytvatten för att erhålla tillräckliga mängder vatten. Provpumpningen medförde en avsänkning av grundvattennivåer inom ett stort område. Så långt bort som öster om Lövsjösjön har påverkan konstaterats. Se figur nedan med bedömt influensområde. Grundvattennivåerna har sjunkit under sjöarnas nivåer vilket gör att ytvatten från sjöarna infiltrerar i isälvsavlagringen.

6 6(18) Figur 1. Utdrag ur jordartskartan samt bedömt influensområde (streckad linje). Miljö & Vattenbyrån, Riskbedömning Riskbedömningen ska ge vägledning till vilken omfattning av skyddsåtgärder som är motiverat. Trafikverket har valt att definiera risk som sannolikheten för en oönskad händelse i kombination med konsekvensen av händelsen. För att sedan förhålla sig till risken kan tre olika angreppssätt definieras: Avvaktande, dvs. inga ytterligare åtgärder görs utan man accepterar de kostnader de medför att återställa skyddsobjektet efter en oönskad händelse. Beredskap, dvs. man ökar kunskapen om vilka åtgärder som behövs efter att en oönskad händelse inträffat, t.ex. genom att ta fram beredskapsplaner. Förebyggande, dvs. åtgärder utförs för att minska den samlade risken, och det kan utgöras av enklare åtgärder, som t.ex. rensning av sidoområden, och mer komplexa åtgärder. Riskbedömningen i det här fallet baseras på sannolikheten att vattentäkten skadas om det sker en olycka med spill av förorenande ämnen på väg 335. Konsekvensen har i tidigare utredningar bedömts som hög. Viktiga faktorer som påverkar täktens sårbarhet är tiden mellan utsläpp och upptäckt, volym av det förorenande ämnet, sanerbarheten samt transporttiden till vattentäkten.

7 7(18) Tiden mellan utsläpp och upptäckt borde i det här fallet vara kort eftersom det är en relativt tätt trafikerad väg. Transporter av farligt gods är förbjudet på sträckan, förutom transporter som ska till fastigheter i området. Detta innebär att det troligaste scenariot är utsläpp från drivmedelstankar hos tunga fordon. Figur 2. Lastbil på väg in i Gerdals vattenskyddsområde. När det gäller sanerbarheten bedöms att utrustning för sanering och personal relativt snabbt kan komma på plats och påbörja åtgärden. Insatstiden för Räddningstjänsten (första man på plats) är minuter (muntlig uppgift, stf Räddningschef Arne Persson). Transporttiden till vattentäkten styrs av topografiska och hydrogeologiska faktorer. Avrinning på ytan sker vanligtvis sällan och då vid speciella förhållanden som berg i dagen, lerjordar och mättade markförhållanden, t.ex. vid kraftiga regn. Det vanliga är att vatten/utsläpp infiltrerar i marken och rör sig vertikalt ned till grundvattenytan där det sedan kan röra sig både horisontellt och vertikalt, beroende på egenskaper. Hastigheten på spridningen bestäms av jordens hydrauliska konduktivitet, dvs. hur lätt jorden leder vätskor. I silt och lera transporteras föroreningar mycket långsammare än i grus och sand. Om det finns lager med dessa tätare jordarter bromsar de upp den vertikala spridningen kraftigt och spridningen blir istället horisontell. Det är gynnsamt för möjligheten att hinna sanera innan en förorening når grundvattnet. Finkorniga lager av silt och lera som ger tillräcklig tid för sanering kallas för naturligt skydd. Strömningstiden till vattentäkten kan beräknas med hjälp av Darcys lag, som används för beräkning av total (t), vertikal (tv) och horisontell (th) strömningstid över en bestämd

8 8(18) sträcka. Exempel på vertikal strömningstid och förklaring av begreppen visas i tabell nedan. = + = + Om en förorening når grundvattnet i ett åsmaterial försvåras saneringen betydligt och därför är det viktigt att hinna utföra saneringen under den vertikala transporttiden. Tabell 1. Vertikal strömningstid per meter i olika jordarter vid 0,5 m vattenpelare över lagret (I=(0,5+1)/1). Jordart Grus (åsmaterial) Sand (åsmaterial) Vertikal strömningstid per meter, tv (Lagertjocklek D=1m) Effektiv porositet, ne Hydraulisk konduktivitet, kv (m/s) Någon minut 0,3 1*10-2 1,5 Ca 0,5 timme 0,3 1*10-4 1,5 Silt ~12 dygn 0,15 1*10-7 1,5 Lera ~700 dygn 0,10 1*10-9 1,5 Hydraulisk gradient, I Målet med att utföra skyddsåtgärder är att vid en olycka med utsläpp av förorenande ämnen uppnå tillräcklig fördröjning för att hinna utföra en sanering innan vattentäkterna skadas. Vägdagvatten som innehåller olika föroreningar kan i vissa fall påverka vattentäkter, t.ex. genom saltning. Trafikverket har gett ut en publikation (2011:112) med råd och rekommendationer om hantering av vägdagvatten. Enligt den ska vattenförekomster som är av betydelse för vattenförsörjning skyddas från påverkan av infiltrerande vägdagvatten. Enligt rekommendationerna får inte vägdagvatten från vägar där antalet lastbilar är mer än 200 st. per dygn (ÅDT-lastbil) infiltrera utan vidare utredning. Samtidigt anges att om ÅDT-total är <2000 är den kontinuerliga dagvattenpåverkan så ringa att inga åtgärder behöver vidtas. Den aktuella delen av väg 335 ligger strax under dessa nivåer. Partiklar och föroreningar fastläggs effektivt i de övre jordlagren i öppna gräsbevuxna diken, där även gynnsamma förutsättningar för nedbrytning av främst organiska ämnen råder. Skyddsåtgärder som anläggs för att fånga spill vid olyckor fångar även effektivt en stor del av det vägdagvatten som bildas och leder bort detta från

9 9(18) de mest känsliga sträckorna. Den aktuella sträckan förbi By vattentäkt ingår inte i saltvägnätet så regelbunden saltning sker ej. Detta sammantaget ger att inga speciella åtgärder behöver vidtas för att omhänderta vägdagvatten, utan det är tillräckligt att sidoområdet utgörs av bevuxna diken. 3.1 Känsliga partier Grundvattnet i åsen är extra känsligt där skyddande finkorniga lager saknas, det vill säga där grovt material som sand och grus är exponerat i markytan, alternativt i sjöbotten. För By vattentäkt gäller detta främst området längst västerut vid Bysjöns strand samt där vägen passerar åsen vid Mossaviken (Lövsjösjöns västra del). Dessa är markerade med ringar i figur 3 Andra potentiellt känsliga punkter är passager av vattendrag som mynnar i sjöar som har direkt kontakt med åsen genom inducerad infiltration, se kryssmarkeringar i figur 3. Figur 3. Känsliga punkter med kontakt med åsen. För att undersöka känsliga områden utfördes kompletterande geotekniska undersökningar i de områden där vägen potentiellt har direkt kontakt med åsmaterialet, dvs. vid Bysjöns strand samt vid Mossaviken Bysjön Vid tidigare undersökningar påträffades finkorniga material i form av silt och lera i vissa av borrhålen. Enligt jordartskartan består området på en del av sträckan av isälvsmaterial som täcks av silt (se figur 3 och 6, grönrandigt område på kartan). I detta område saknades geotekniska undersökningar sedan tidigare och för att verifiera om det finns siltlager som kan fungera som naturligt skydd för grundvattnet genomfördes kompletterande undersökningar. Resultatet av undersökningarna redovisas i bilaga 1. Silt har påträffats vid undersökningarna men på stora delar av sträckan saknas sammanhängande lager av sådan mäktighet att det går att betrakta som naturliga skydd

10 10(18) för vattentäkten. Slutsatsen är därmed att det bör utföras skyddsåtgärder från ca km 1/900 till Noretbäcken i km ca 2/410. Sträckan består av skogsmark, jordbruksmark, tomtmark och strandnära områden. Bitvis finns det diken men på stora delar av sträckan saknas detta. Se bilder från Google Maps nedan, figur 4 och 5. Badplatsen är belägen i en lågpunkt på vägen och det finns en högpunkt i km 2/250. Figur 4. Bild tagen norrut mot Noretbäcken. Figur 5. Bild tagen söderut, med Bysjön till höger i bilden.

11 11(18) Slut skyddsåtgärd Högpunkt Start skyddsåtgärd Lågpunkt Figur 6. Området kring Bysjön Mossaviken Längs sträckan vid Mossaviken är grovt isälvsmaterial enligt jordartskartan exponerat i ytan i två områden, dels i västra kanten mot Lövsjösjöns utlopp och i öster vid Snickböles gamla tomt. Dessa separeras av ett område med silt på sträckan där vägen går närmast sjön. Se figur 7.

12 12(18) Start skyddsåtgärd Sträcka med silt Husbehovstäkt Figur 7. Jordartskarta samt lägen för genomförda geotekniska undersökningar. Genomförda geotekniska undersökningar verifierar att det finns ett område med silt mitt på sträckan, se redovisning i bilaga 1. Sträckan från isälvsavlagringens västra kant vid bron över Lövsjösjöns utlopp till den östra kanten vid Snickböles gamla tomt går från km 4/860 till ca km 5/630. Sträckan med silt i sådan omfattning att det kan anses vara naturligt skydd går från km 5/260 till 5/350. På sträckan går vägen omväxlande i skärning, bank och i marknivån. Det finns en lågpunkt i km 5/250. På södra sidan av vägen finns en relativt stor husbehovstäkt för sand och grus Vattendrag Slut skyddsåtgärd Vattendrag som leder vatten ned till de sjöar som har kontakt med åsen är potentiella platser där en förorening kan nå åsen. För att minska risken för att detta sker bör en fördröjning skapas som ökar chanserna att utföra en lyckad sanering. Förslagsvis utformas diken som leder mot vattendragen med flacka lutningar och om möjligt trösklar som håller kvar ett eventuellt spill i diket under en längre tid. Diken bör

13 13(18) inte ledas direkt ut i vattendragen utan avslutas med en tröskel och översilningsyta. Åtgärderna tar troligen ett större vägområde i anspråk än det område som fastställts. 4 Val av skyddsåtgärd Bysjön och Mossaviken Vanliga skyddsåtgärder som kan vara aktuella är kantsten och räcke kombinerat med ledningar och dagvattendamm alternativt tätning av diken kombinerat med dagvattendamm. På senare tid har också åtgärder i form av trög avledning börjat diskuteras. Detta innebär att diken utformas på ett sådant sätt att dagvattnet långsamt infiltrerar genom dikesbotten alternativt att vattnet leds bort långsamt och släpps i närliggande vattendrag alternativt terräng. Dagvattnet ska transporteras så långsamt att ett eventuellt spill hinner saneras innan det lämnar diket. Alternativet med kantsten och räcken kräver att det anläggs dammar för att fånga ett eventuellt spill. Ledningarna gör att dagvattnet och spillet rör sig snabbt och en damm behövs för att bromsa flödet och skapa tid för sanering. Lösningar med räcke och kantsten ger ett litet intrång längs vägen men det krävs relativt stora ytor för anläggandet av dammar. Detta är kostsamt och kräver stora ytor. Alternativet med tätning av diken kräver stora ytor vid sidan av vägen med ytterslänter som kan fånga upp fordon som kör av vägen. Om det inte finns naturliga slänter vid vägens sidor, som i en skärning, kan vallar byggas längs med vägen för att hindra fordon för att köra ut utanför skyddsåtgärden. Ett tillräckligt stort dike kan också fånga upp fordon om hastigheten är tillräckligt låg. Ett möjligt alternativ är att kombinera räcke med täta diken som är utformade med trög avledning. Räcket håller kvar fordonen på vägen och därmed behövs inga stora vallar längs vägens sidor. Dikena utformas med trög avledning för att förhindra snabb infiltration och eliminera behovet av dagvattendammar. Den tröga avledningen kan utformas på olika sätt. Ett alternativ är att diken förses med tätduk som täcks med ett material som släpper igenom vatten, men som minskar flödeshastigheten, se figur 8. Tätduken förhindrar infiltration helt och jordmaterialet ovan duken väljs med sådana egenskaper (tjocklek och hydraulisk konduktivitet) att det bromsar flödet. Diket utformas med flack lutning, eventuellt kombinerat med trösklar vilket bromsar det horisontella flödet i diket. Ovan tätduken anläggs en dräneringsledning som leder bort vattnet som infiltrerat genom jordmaterialet. Dräneringsledningen kopplas till en brunn där Räddningstjänsten kan proppa utloppsledningen och därmed säkerställa att ett eventuellt spill inte sprids. Ett annat alternativ är att dikena inte förses med tätduk utan enbart täta jordmaterial kombinerat med flacka dikeslutningar. I detta fall kommer en viss infiltration att ske genom dikesbotten, men den måste gå så långsamt att det finns tid för att utföra en sanering innan ett eventuellt spill tränger ned till lägre liggande jordmaterial. I detta projekt väljs dock att anlägga tätduk i dikena.

14 14(18) En lösning med trög avledning i diken kommer troligen att ta mer mark i anspråk än det vägområde som fastställts i planen, vilket medför att antingen en ny vägplan måste tas fram eller att det görs tillägg till befintlig arbetsplan. Räcke medför att trafiksituationen för oskyddade trafikanter försämras då de trängs in mellan räcket och trafiken. Räcken försämrar också framkomligheten för jordbruksmaskiner som är drygt fyra meter breda och i dagsläget nyttjar vägrenen vid mötande trafik. För att säkerställa framkomligheten krävs en breddning av vägen på sträckor med räcken. Figur 8. Principskiss utformning av dike med tätduk. Bild från SGF Rapport 1:99, Tätskikt i mark. 4.1 Bysjön Vägen går omväxlande på bank och i marknivån och möjligheten att utnyttja diken varierar längs sträckan. Vägen är bomberad på hela sträckan. Det finns en lågpunkt i km 2/080 där ett mindre vattendrag passerar, och en högpunkt i km 2/240. På den aktuella sträckan ligger vägen i den västra änden (km 1/900) på höjden ca +100, området kring badplatsen (km 2/090) ligger i en lågpunkt och vägen är belägen på höjden ca +95,5. Öster om badplatsen finns en högpunkt i ca km 2/250 där vägen ligger på ungefär +98. Längst i öster ligger vägen vid Noretbäcken (km 2/410) på ca +96. Variationerna i höjd leder till att utsläppspunkter för dagvattnet lämpligen placeras dels vid Noretbäcken och dels någonstans i närheten av badplatsen, lämpligen i samma område som det idag mynnar ett mindre vattendrag. Dräneringsledning i dike leds till brunnar där Räddningstjänsten ska ha möjlighet att proppa utgående ledning.

15 15(18) Nedan följer en beskrivning av lämpliga åtgärder uppdelat på delsträckor och sida av vägen, se även bilaga 2. Vänster sida: Km 1/900-2/250 Vänster: På sträckan går vägen främst med slänt ned mot Bysjön. Det finns ingen möjlighet att anlägga vallar som fångar upp fordon som kör av vägen utan räcken bör anläggas. Dessa kombineras med tätduk samt bankdike. Sträckans sista ca 40 m kan anläggas med vanligt dike. Sträckan avvattnas mot lågpunkten i km 2/080 och dräneringsledningarna ansluts till brunnar på vardera sidan av vattendraget. Mellan km 2/190 och 2/250 finns tre infarter till en parkeringsyta. Två av dessa föreslås stängas för att kunna få ett mer sammanhängande skydd för vattentäkten. Km 2/250-2/380 Vänster: På sträckan anläggs dike med trög avledning. Dikets bakslänt är inte så hög att den uppfyller de riktlinjer som brukar gälla avseende vattenskydd, men om hastigheten hålls ned på sträckan genom t.ex. uppförande av fartkameror kan det anses vara tillräckligt om diket breddas och tätduken dras ut extra långt utanför dikets ytterslänt. Om hastigheten på sträckan är 40km/h och det är en raksträcka kan risken för olyckor anses vara låg. Diket avvattnas till en brunn med utlopp till Noretbäcken. Höger sida: Km 1/900-2/250 Höger: Vägen går främst i marknivå med dike. Första delen av sträckan saknas dock dike. Räcke kombineras med dike alternativt bankdike, och sträckan avvattnas mot vattendraget i km 2/080 där dräneringsledningar ansluts till brunnar. Km 2/250-2/380 Höger: På sträckan är det dike med varierande djup och höjd på bakslänt. Det ligger hus med tillhörande tomter nära vägen och det är ett antal utfarter mot väg 335. På sträckan är en möjlighet att anlägga räcke kombinerat med duk samt dike med trög avledning. För att räckets funktion ska säkerställas krävs ett visst avstånd mellan infarter och för att kunna utföra räcke kan det krävas att infarter till fastigheterna leds om så att tillräckligt avstånd mellan gluggar i räcket uppnås. Räcket kan även få till följd att de boendes utsikt mot sjön störs. Ett alternativ är att göra ett större markintrång på tomtmarken och förstärka dikenas bakslänt till motsvarande nivå som på vänstra sidan väg av 335. En dialog med de boende kan vara lämpligt angående val av lösning. Sträckan avvattnas mot Noretbäcken och antingen leds vattnet över till vänstra sidan vägen och ansluter till brunn, eller så placeras en brunn även på den högra sidan.

16 16(18) 4.2 Mossaviken På sträckan kommer det att krävas en kombination av flera olika lösningar med avseende på hanteringen av dagvatten och spill. Detta krävs för att vägen varierar mellan bank, skärning och att gå i marknivån. Andra faktorer att ta hänsyn till är hus belägna nära vägen och vägens skevning. På sträckan bedöms det främst vara lämpligt att jobba med åtgärder bestående av räcken kombinerat med diken med tätduk och trög avledning. På långa delar av sträckan är det inte möjligt att endast ha tätduk i dikena då det saknas vallar som kan fånga upp ett fordon som kör av vägen. För detta krävs det då istället räcken. Dräneringsledning i dike leds till brunnar där Räddningstjänsten ska ha möjlighet att proppa utgående ledning. Nedan följer en beskrivning av lämpliga åtgärder uppdelat på delsträckor och sida av vägen, se även bilaga 3. Vänster sida: Km 4/860-4/960 Vänster: Vägen förses med räcke samt duk i dike och trög avledning, se principskiss figur 7. Diket avvattnas norrut mot Lövsjösjöns utlopp. Dräneringsledningen i diket leds till en brunn och därefter vidare till Lövsjösjön. Km 4/960-ca 5/070 Vänster: Samma utformning som föregående sträcka, men avvattning sker österut. Dräneringsledningen i diket avslutas inte i en brunn utan övergår i tät ledning förbi sträckan 5/070-5/120, varefter den återigen övergår i dräneringsledning i dike fram till km 5/200 där den ansluter till en brunn. Km 5/070-5/120 Vänster: På sträckan ligger ett hus nära vägen vilket minskar möjligheterna att anlägga dike med trög avledning. På sträckan anläggs istället räcke kombinerat med kantsten. I km 5/120 anläggs återigen dike med trög avledning och dagvatten från sträckan 5/070-5/120 släpps i detta dike vid km 5/120. Km 5/120-5/200 Vänster: Vägen förses med räcke samt duk i dike och trög avledning. Sista delen av sträckan går vägen på bank och dike saknas i dagsläget. På sträckan anläggs ett bankdike. Diket avvattnas österut, via en brunn, mot ett mindre vattendrag som mynnar i Mossaviken.

17 17(18) Passage av vattendrag ca km 5/210: Vid passagen av vattendraget kombineras räcket med kantsten och dagvatten från sträckan släpps i intilliggande täta diken. Km 5/220-5/320 Vänster: På sträckan anläggs räcke, tät duk samt dike, alternativt bankdike beroende på sidoområdets utformning. Sträckan avvattnas västerut till en brunn med utlopp i mindre tillflöde till Mossaviken. Km 5/320-5/500 Vänster: På sträckan går vägen på bank vars släntfot bitvis är mycket nära Mossavikens strand. Banken är hög och slänten är som mest ca 26 m lång. Det kan vara komplicerat att utföra dike samt tätduk på slänten och det skulle troligen kräva utfyllnad i Mossaviken. För att undvika detta föreslås att räcke kombineras med kantsten samt dagvattenbrunn och ledning som leder över dagvattnet till vägens södra sida där tät duk och dike anläggs. Behovet av brunn och ledning är beroende av detaljutformning av diken innan och efter banken på vänster sida, vilket styr hur lång sträcka kantsten måste anläggas. Höger sida: Km 4/860-5/070 Höger: Vägen har skevning åt vänster vilket medför att ett spill på vägbanan rinner mot vägens vänstra sida. Som en följd av detta krävs endast räcken på vägens högra sida, inga åtgärder i dike/slänt krävs. Räcke tillhörande bron förlängs till den enskilda väg som planeras ansluta i ca km 4/920. Bron förses med kantbalk som hindrar att vatten rinner av bron direkt ner i vattendraget. Km 5/070-5/200 Höger: På sträckan passeras en täkt med infarter och det finns parkeringsytor längs vägen. Förslagsvis stängs infarten och flyttas istället ca 120 m längre österut till en befintlig anslutande skogsväg. På detta sätt minskas antalet anslutningar vilka är känsliga punkter med avseende på vattenskyddet. På sträckan anläggs räcke, duk samt dike med trögavledning. Avvattning sker österut och dräneringsledningen avslutas med en brunn vars utlopp leder till det mindre vattendrag som passeras i ca km 5/210. Passage av vattendrag ca km 5/210: Vid passagen av vattendraget kombineras räcket med kantsten och dagvatten från sträckan släpps i intilliggande täta diken.

18 18(18) Km 5/220-5/500 Höger: På sträckan anläggs räcke, tät duk samt dike alternativt bankdike. På östra delen av sträckan går vägen på bank och bankdike krävs. Grundvattnet ligger relativt högt i området och det är lämpligt att diket utformas med hjälp av vall så att tätduken inte behöver anläggas så djupt. Sträckan avvattnas västerut och dräneringsledning ansluts till brunn som mynnar i mindre tillflöde till Mossaviken. På en ca 90 m lång sträcka har silt påträffats, vilket skulle kunna medföra att det inte krävs några skyddsåtgärder. Lagren är dock belägna relativt ytligt, ligger i närheten av grundvattenytan och det är osäkert hur lagren ser ut under vägkroppen. Med detta i åtanke föreslås att skyddsåtgärder utförs på hela sträckan. Km 5/500-5/630 Höger och vänster: På sträckan går vägen i skärning genom isälvsmaterial. Då vägen går i skärning krävs inte räcken utan diken kan utformas med tät duk samt trög avledning. Räcke medför dock att ett mindre vägområde krävs för utformningen och en mer enhetlig lösning fås på sträckan, så detta kan vara ett alternativ. Dräneringsledning i diket på vägens vänstra sida ansluts till en brunn med utlopp till Mossaviken. Dräneringsledning på vägens högra sida leds över till den brunn som placeras på vägens vänstra sida. 5 Fortsatt arbete För att mer i detalj kunna bestämma behovet av mark på respektive sträcka krävs detaljutformning av åtgärderna, men oavsett lösning kommer det att krävas mer markåtkomst än vad som är fastställt i arbetsplanen. Åtgärdernas detaljutformning återstår, vilket bl.a. omfattar beräkning av dikens magasinskapacitet vid händelse av olycka. Både vid Bysjön och Mossaviken är det önskvärt att det sker en översyn av antalet utfarter till väg 335. Detta för att minska antalet gluggar i skyddsåtgärderna och för att säkerställa att räckets tekniska krav uppfylls. Räcket medför att säkerheten och upplevelsen för oskyddade trafikanter på vägen försämras och eventuellt bör åtgärder vistas för att förbättra situationen. Detta är främst aktuellt vid Bysjön där antalet oskyddade trafikanter troligen är större än vid Mossaviken.