tre generationer bönder

Transkript

1 En berättelse om tre generationer bönder Jordbruk och landsbygdsutveckling

2 Europe Direct är en tjänst som hjälper dig att få svar på dina frågor om Europeiska unionen. Gratis telefonnummer (*): (*) Vissa mobiltelefonoperatörer tillåter inte nummer eller avgiftsbelägger dem. En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på internet via Europa-servern ( Kataloguppgifter finns i slutet av publikationen. Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2014 ISBN doi: /2652 Bilder: Mi Ran Collin Europeiska unionen, 2014 Kopiering tillåten med angivande av källan. Printed in Belgium Tryckt på återvunnet papper

3 Familjen är påhittad, men historien skulle kunna passa in på många jordbrukarfamiljer i EU. En berättelse om tre generationer bönder Alla familjer har sina historier. Det här är vår. Den sträcker sig över de senaste 50 åren till att börja med var det svåra tider, men nu har vi det bättre. Jordbrukarna var nästan ett utdött släkte. EU blev vår räddning. EU gav oss motivation och ekonomiskt skydd. Men vi har gjort oss förtjänta av varenda cent som vi fått under åren, ofta genom hårt arbete. Om man inte är påhittig eller beredd att hugga i eller att ta risker så kan det ändå gå snett. På den här gården arbetar alla, till och med katten som musfångare.

4 Morfars berättelse den första generationen Jag heter Jean. Jag föddes i en jordbrukarfamilj i Normandie mellan första och andra världskriget. Vi har ägt gården i flera generationer. Vi bor fortfarande där, men nu är det min dotter och dotterson som sköter den. Alla som jag växte upp med var jordbrukare. Byn var hela vår värld. Då bodde många fler människor på landet än nuförtiden. Kriget var ett rent helvete. Jag började sköta gården strax efter krigsslutet. Nästan allt var ransonerat. Folk hade inte tillräckligt med mat. Vi jordbrukare kunde inte producera vad de behövde. Vi hade bara en liten gård med mjölkkor, grisar och några höns. Vi var fattiga, arbetet var slitsamt och framtiden såg inte särskilt ljus ut. 2

5 Sedan, på 1960-talet, började det gå bättre. EU gav oss ekonomiskt stöd och ett garanterat pris för det vi producerade. Vi köpte traktor och släpvagn så att arbetet skulle gå fortare. Produktionen ökade vid varje skörd. Men det fanns inte så många möjligheter på lång sikt för ungdomar här. Traktens unga lämnade landsbygden för att försöka skapa sig ett bättre liv i städerna. 3

6 4

7 Det gick inte alltid så bra för dem. Det var 60-tal hippieeran med droger och rock och allt det där. Ungdomarna gjorde av med pengarna nästan fortare än de tjänade dem. För en del gick det bra. De har stora hus och fina bilar nu. För andra gick det sämre. Väldigt få kom tillbaka hit. Vi stod inför ett dilemma. Tack vare hjälpen från EU gick gården bättre. Med nya maskiner kunde vi göra mer med mindre ansträngning. Vi tog en medveten risk när vi började använda ny teknik innan alla grannarna. Nu kunde vi leva anspråkslöst men tryggt på vår inkomst. Min fru Marie och jag kunde ta semester för första gången. Men våra barn började fråga oss om framtiden. Eftersom allt fler unga människor lämnade gårdarna och byarna verkade det bara finnas barn och äldre som vi i deras värld, hela mellangenerationen saknades. Så nu började de också fundera på att flytta in till staden. 5

8 Vi stöttade våra tre barn och lät dem fatta sina egna beslut. Vår mark räckte inte till för att alla skulle kunna bruka den, och det var inte heller någon vits att dela upp den. De två pojkarna flyttade in till staden en blev elingenjör, den andre blev tunnelbaneförare. Eftersom de hade bra arbeten blev de kvar där. Men vår dotter Amélie älskade landsbygden. Hon började på lantbruksskola för att lära sig mer om ny teknik, olika sorters grödor, djurhållning och jordbruksdrift. På 1970-talet fick jordbrukarna stora problem. Vi producerade tillräckligt mycket mat för alla i själva verket mer än nog. Det ledde till större och större överskott som gjorde att EU:s skattebetalare fick betala stora summor för att de skulle lagras och sedan säljas ut. År 1984 infördes de första produktionsbegränsningarna i den gemensamma jordbrukspolitiken. Och det skulle komma flera. 6

9 Det var ungefär då som min fru och jag gick i pension och flyttade till ett litet hus i byn. Jag kände mig inte färdig för pension. Men det behövdes en ny generation som kunde ta itu med de nya utmaningarna. Det skulle bli svårare att tjäna sitt uppehälle. Skulle vi investera i ny teknik? Skulle vi arrendera mark från grannarna för att öka produktionen? Vilka djur eller grödor hade bäst framtidsutsikter? Det var beslut som Amélie måste fatta. Jag kom med ett och annat råd, men Amélie hade en egen vilja hon hade visioner och var handlingskraftig nog att förverkliga dem. Jag visste att hon skulle klara det, och det gjorde hon också. 7

10 Amélies berättelse I början var det svårt för en del att acceptera att jag var jordbrukare och inte bara jordbrukarhustru. När jag tog över gården insåg jag genast att det krävdes stora förändringar. Vi behövde tänka mer på hur vi använde naturresurserna och på att skydda miljön. Konsumenternas smak ändrades också. Vi anpassade oss snabbt genom att inrikta oss mer på lokala specialiteter och ekologisk mat som människor verkade tycka om. Några år senare gifte jag mig med Paul som driver gården tillsammans med mig nu. En annan förändring gällde den biologiska mångfalden. Antalet fåglar, bin, andra insekter och växter hade minskat. Jag insåg att jag kunde bidra till att de ökade igen genom att behålla små naturområden runt fälten. Landsbygden tillhör alla. Vissa barn har aldrig sett djuren på bondgårdarna eller vilda djur i verkligheten, utan bara på teve. Jag har svårt att föreställa mig det. Det borde vara naturligt för stadsborna att åka ut på landet på fritiden och koppla av. Landsbygden finns här och väntar på dem och deras barn. 8

11 Att driva jordbruk är ingen dans på rosor. Om man har djur kan man få problem. Ett år fick våra kor mul- och klövsjuka varje jordbrukares mardröm. Självklart såg vi till att de fick behandling av veterinären. Men riktig så enkelt var det inte. Vi fick inte flytta djuren från gården för att hindra spridning av sjukdomen. Vi kunde inte sälja några djur eller mjölkprodukter. Det blev dyrt för oss, men EU hjälpte oss genom att betala vissa extrakostnader och ersätta oss för en del av förlusten. Utan den hjälpen skulle vi ha gått i konkurs. 9

12 10 Jag började förstås tänka ännu mera på hur resurserna användes, särskilt vattnet och jorden, och började använda mer naturliga produktionsmetoder som att hålla djuren utomhus så mycket som möjligt och att använda kemiska gödnings- och bekämpningsmedel så lite som möjligt. Men vill man vara framgångsrik som jordbrukare måste man ligga steget före. Vi arrenderade mark från grannarna. Vi började hålla får för att få alternativa inkomster. Jag började ordna besök för skolbarn.

13 Numera har politikerna och regeringarna förstått hur viktiga jordbrukarna och jordbruket är för landsbygdssamhällenas framtid. Eftersom en del av vårt arbete är att ta hand om miljön och naturresurserna är det inte mer än rätt att vi får betalt för det. EU betalar oss eftersom ingen annan gör det. Vi kan inte arbeta gratis. Ändå måste arbetet göras om man som jag vill ha kvar vår landsbygd som en del av vårt gemensamma arv. Ett annat initiativ var att bearbeta och paketera flera produkter på gården och sälja dem direkt på torget eller till traktens affärer. Vi hade gott om kunder. Jag tyckte om att ta med våra jordbruksprodukter som till exempel mjölk, smör och glass till torget och träffa kunderna. På så vis tjänade vi mer själva, i stället för att sälja råvarorna billigt till livsmedelsproducenter och grossister. Vi kunde ge flera bybor deltidsarbeten och hjälpa till med den lokala ekonomin. Det här var vårt bidrag till att minska flykten från landsbygden och se till att våra barn kunde bo kvar här om det var det de ville. Och det ville vår son Vincent. 11

14 Vidgade vyer Hej, jag heter Vincent. Jag är Amélies och Pauls son. Jag arbetar med mina föräldrar och undervisar på deltid på lantbruksskolan. Det var där jag träffade min fru Ewa. Hon var utbytesstudent från Polen. Hon kommer också från en jordbrukarfamilj. I centrala och östra Europa är det fortfarande svårt att driva jordbruk. Många människor har lämnat landsbygden. Mycket har förändrats för dem som valde att stanna. Alla EU-regler var förvirrande till att börja med, även om de gjorde att allt blev bättre. Få jordbrukare såg sig själva som affärsmän. De bara arbetade hårt och hoppades på att vädret skulle ge dem en bra skörd. Ewa och jag är en del i Frankrike, men för det mesta är vi i Polen. Vi försöker lära oss av varandra och utnyttja vår blandade bakgrund till att utöka vår verksamhet. I Frankrike har våra aktiviteter vidareutvecklats. Landsbygdsturismen är på frammarsch. Stadsbor köper bondgårdar och lador och bygger om dem till sommarstugor. Det ger nytt liv till regionen och ger dessutom nya jobb. 12

15 I Polen fanns det många möjligheter att utforska, särskilt när man började få bidrag från Bryssel. Vi gjorde om en av byggnaderna till sommarbostad som vi hyr ut till turister. Vill du hälsa på? Ta med dig några kompisar! Varannan helg spelar olika musiker rock, soul och heavy metal i ladan. 13

16 Men livet är inte lätt vare sig i Frankrike eller i Polen. Den värld vi lever i är annorlunda än den som morfar levde i. Han hade sina problem och vi har våra. Nu är det till exempel hårdare krav på kvalitet och säkerhet och att djuren mår bra. En av våra största utmaningar är klimatförändringarna, som ger mer extremt väder med torka och översvämningar. Min svärmor drunknade nästan när den närliggande flodens bankar brast för ett par år sedan. De förlorade det mesta av skörden och hälften av djuren. Och de hade ingen försäkring. Nu vet de bättre. Vi bekämpar klimatförändringarna när vi kan. När vi inte kan det anpassar vi oss till dem. Vi tog en försäkring mot skördeskador. Vi bidrar också till att minska koldioxidutsläppen. Våra vindturbiner ger ren el och vi gör biogas med lågt koldioxidutsläpp av gårdens avfall som ett alternativ till dieselbränsle. 14

17 Ewa och jag oroar oss för våra barns framtid men vi oroar oss för samma saker som alla andra föräldrar: Hur ska våra barn klara sig i den hårda och komplicerade värld som vi lever i? Vi kan erbjuda dem en trygg framtid här på landsbygden. Men kommer de att stanna? Vi hoppas det. Här på gården använder vi den senaste tekniken, precis som alla andra. Vi använder gps, mobiltelefoner och andra mobila enheter för allt möjligt från att följa väderleksrapporterna, övervaka marknadspriserna och kontrollera varuleveranserna till att kartlägga gården. Byn är full av liv. Vi har caféer på båda våra gårdar. I de ombyggda husen erbjuder vi festlokaler för bröllop eller har olika affärsarrangemang. I Frankrike ordnar vi barnkalas på helgerna som bisyssla. Den kringbyggda innergården gör att gården ser ut lite som ett slott, så vi hyr ut kostymer och ordnar festmåltider med medeltidstema. 15

18 Så 2012 har cirkeln slutits. Vi bidrar till att människor i och utanför Europa får mat, precis som min morfar gjorde för 50 år sedan. Men nu för tiden gör vi så mycket mer vi tar hand om miljön, hushållar med våra begränsade naturresurser och följer med i den senaste tekniska utvecklingen. Jag har också börjat hjälpa lokalsamhället. Men den största delen av inkomsterna kommer fortfarande från jordbruket. Jag är glad att jag har min familj omkring mig efter alla dessa år, och jag är stolt över att vi fortfarande är jordbrukare. Det har varit och är fortfarande ett hårt liv, men det är givande också. Människor kommer alltid att behöva mat, så det kommer alltid att behövas jordbrukare. I tider med finanskris och ekonomisk oro har vi alltid jorden. Och den kommer alltid att ge oss den mat vi behöver om vi bara tar hand om den. Nu får ungdomarna ta vid och fortsätta den historia som binder oss till jorden. 16

19

20 KF SV-C Familjen är påhittad, men historien skulle kunna passa in på många jordbrukarfamiljer i EU. Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling ISBN doi: /2652