God bestyrkandesed: Bestyrkanden av hållbarhetsrapporter vid Nasdaq OMX Stockholm

Transkript

1 God bestyrkandesed: Bestyrkanden av hållbarhetsrapporter vid Nasdaq OMX Stockholm Josefine Edling Malin Sundman 2016 Examensarbete, Grundnivå, 15 hp Företagsekonomi Examensarbete företagsekonomi C (kandidatkurs) 15 hp Ekonomprogrammet 180 hp Handledare: Arne Fagerström Examinator: Stig Sörling

2 Förord Redan i början av uppsatsen upptäckte vi att en uppsats av denna sort kräver både hjälp och stöd under hela arbetets gång. Vi vill därför tacka våra handledare Arne Fagerström och Saeid Homayoun för all hjälp och konstruktiv kritik under uppsatsens utveckling. Vi vill även tacka vår examinator Stig Sörling. Slutligen vill vi även tacka alla våra kursare och närstående som har varit ett stort stöd under de stunder vi behövde det som mest. Gävle, Josefine Edling & Malin Sundman

3 Sammanfattning Titel: God bestyrkandesed: Bestyrkanden av hållbarhetsrapporter vid Nasdaq OMX Stockholm Nivå: C-uppsats i ämnet företagsekonomi. Författare: Josefine Edling och Malin Sundman. Handledare: Arne Fagerström och Saeid Homayoun. Datum: Syfte: Syftet med denna studie är dels att fastställa andelen av de noterade företagen som valt att hållbarhetsrapportera och bestyrka dessa, dels att förklara om samband föreligger mellan vissa bestyrkanderelaterade faktorer och att företagen valt att hållbarhetsrapportera och bestyrka samt omfattningen av bestyrkandet, och dels att utveckla ett begrepp för att använda vid beskrivande av praxis för bestyrkanden. Metod: I studien tillämpas en kvantitativ metod där populationen utgörs av alla företag noterade på Nasdaq OMX Stockholm Då studien syftar till förklara om olika bestyrkanderelaterade faktorer har ett samband med omfattningen i bestyrkanderapporter genomförs en dokumentstudie. Omfattningen i rapporterna mäts via en innehållsanalys baserat på en kodningsmanual där minimikraven i bestyrkandestandarder sammanställs. Rapportens totala poäng i form av summan av koderna utgör den totala omfattningen. Korrelationsanalyser genomförs i SPSS för att se om det förekommer samband mellan omfattningen och valda variabler. Resultat & slutsats: Likt tidigare forskning fann även denna studie att företagets storlek har samband med valet att hållbarhetsrapportera och bestyrka. Även vissa branscher visar ett samband med detta. Den enda variabel som visar samband med omfattningen är bestyrkandegivare, då resultaten indikerar att icke-revisorer framställer bestyrkanden med högre omfattning. Förslag till fortsatt forskning: Då studiens resultat visar att bestyrkanderapporter av ickerevisorer har en högre omfattning skulle en kvalitativ studie kunna vara intressant där bestyrkanderapporter studeras för att skapa förståelse för vilka aspekter bestyrkandegivare anser är viktigt. Det kan även vara av vikt att undersöka vilka kvalitetsindikatorer olika intressenter värderar, för att öka värdet åt intressenterna men även andra användare av bestyrkanderapporterna. Uppsatsens bidrag: Studiens praktiska bidrag är begreppet god bestyrkandesed som är lämpligt för att beskriva praxis för bestyrkande av hållbarhetsrapporter. Nyckelord: Nasdaq OMX Stockholm, hållbarhetsrapportering, bestyrkanderapportering, bestyrkandepraxis, bestyrkanderelaterade faktorer, god bestyrkandesed.

4 Abstract Title: Generally Accepted Sustainability Auditing Standards: Assurance of sustainability reports Level: Final assignment for Bachelor Degree in Business Administration. Authors: Josefine Edling och Malin Sundman. Supervisor: Arne Fagerström och Saeid Homayoun. Datum: Aim: The aim of this paper is partly to determine the proportion of the listed companies that have chosen to report sustainability, assure them, and furthermore to explain whether if there is a correlation between certain factors and the companies chosen to provide a sustainability report and to assure and also the extent of the assurance and furthermore to develop a concept to describe the praxis of assurance. Method: The study applied a quantitative method where the population consists of all the companies listed on the Nasdaq OMX Stockholm As the study aims to explain if different factors related to assurance are associated with the extent of assurance statements the paper applies a document study. The extent of the statements is measured by a content analysis based on a coding manual where minimum requirements of assurance standards have been compiled. The sum of the codes represents the overall score of the statements, and the extents are tested in correlation analysis conducted in SPSS to test if there are association between the extent and the selected variables. Result & Conclusions: Similar to previous research, this study also finds that size of the company is significantly associated with the choice to report sustainability and assurance. Some of the sectors also show a significant association with both reports. The only variable that shows significant association with the extent is the assurance provider and more accurate results showed that non-accountants assured with a higher extent. Suggestions for future research: As the papers results reveal that assurance by nonaccountants have a higher extent, a study where the assurance statements are studied to create an understanding of what aspects the assurance providers consider important would be of interest. It may also be important to examine the indicators of quality, in order to increase the value to stakeholders but also other users of the assurance statements. Contribution of the thesis: The practical contribution of the thesis is the term Generally Accepted Sustainability Auditing Standards that is appropriate to describe the practice of attestation of sustainability reports. Key words: Nasdaq OMX Stockholm, sustainability reporting, assurance statements, assurance practices, factors related to assurance, Generally Accepted Sustainability Auditing Standards.

5 Innehållsförteckning 1. Inledning Bakgrund Problematisering Syfte och forskningsfrågor Avgränsning Metod Arbetets positionering Forskningsdesign Forskningsmetod Population, urval och bortfall Operationalisering Analys Reliabilitet Validitet Källkritik Referensram Allmän referensram Reglering av hållbarhetsrapportering Rapporteringen i praktiken Bestyrkande av hållbarhetsrapporter Bestyrkandestandarder Kvalitetsindikatorer på bestyrkanderapporter Teoretisk referensram Agentteorin Intressentteorin Institutionell teori Tidigare forskning Motiv för att bestyrka hållbarhetsrapporter Bestyrkande och kvalitetsindikatorer Hypotesformulering A priori modell Undersökningsmodell Summering av hypoteser Empiri och Analys Deskriptiv analys Innehållsanalys Uppfyllda kriterier Bestyrkanderapporternas omfattning Innehållsanalysens resultat och bestyrkaderelaterade faktorer Hypotesprövning Korrelationsanalys mellan de oberoende variablerna Storlek på det rapporterande företaget Bestyrkandegivare... 60

6 4.3.4 Branschtillhörighet Sammanfattning av studiens hypotesprövning Fördjupande analys och resultat Fördjupande analys Hållbarhetsrapportering Bestyrkanden Rådande praxis A posteriori-modell Slutsats Studiens resultat Teoretiskt resultat Praktiskt resultat Reflektion Metodreflektion Resultatreflektion Förslag till framtida forskning Referenslista Bilagor Bilaga 1 Utländska valutor Bilaga 1:1 Tabell med sammanställning av använda medelkurser år Bilaga 1:2 Tabell över de företag som rapporterar i utländska valutor Bilaga 2 Kriterier Bilaga 3 Kodningsmanual Bilaga 4 Deskriptiv analys Bilaga 4:1 Tabeller med frekvenser för hållbarhetsrapportering, P Bilaga 4:2 Statistik om publiceringsform av hållbarhetsinformation Bilaga 4:3 Tabeller med frekvenser för bestyrkande, P 3 och P Bilaga 5 Innehållsanalys Bilaga 5:1 Kodningsschema Bilaga 5:2 Medelvärde och standardavvikelse för omfattning och bransch Bilaga 5:3 Korrelationsanalys mellan bransch och kriterier Bilaga 5:4 Korrelationsanalys mellan omsättning och kriterier Bilaga 5:5 Korrelationsanalys mellan totala tillgångar och kriterier Bilaga 5:6 Korrelationsanalys mellan bestyrkandegivare och kriterier Bilaga 6 Hypotesprövning Bilaga 6:1 Korrelationsanalys mellan storlek och hållbarhetsrapporter Bilaga 6:2 Korrelationsanalyser mellan storlek och bransch, P Bilaga 6:3 Korrelationsanalyser mellan bestyrkande och storlek Bilaga 6:4 Korrelationsanalyser mellan omfattning och storlek Bilaga 6:5 Korrelationsanalyser mellan bestyrkandegivare och storlek Bilaga 6:6 Korrelationsanalyser mellan omfattning och bestyrkandegivare Bilaga 6:7 Korrelationsanalyser mellan hållbarhetsrapportering och bransch Bilaga 6:8 Korrelationsanalys mellan bestyrkanden och bransch Bilaga 6:9 Korrelationsanalyser mellan omfattning och bransch Bilaga 6:10 Korrelationsanalyser mellan bestyrkandegivare och bransch

7 Figurförteckning Figur 1 Hopper och Powell s klassificering av redovisningsforskning (1995, refererat av Ryan et al., 2002) Figur 2 Tabell för sammanställning av populationer... 9 Figur 3 Tabell med sammanställning av definitioner av bestyrkandeengagemang av olika ledande standardsättare och hållbarhetsengagerade organisationer Figur 4 Härledning av God bestyrkandesed Figur 5 Tabell med sammanfattning av frekvenser i tidigare forskning som studien behandlar Figur 6 Tabell över känsliga branscher i tidigare forskning Figur 7 A priori-modell Figur 8 Undersökningsmodell Figur 9 Struktur kapitel Figur 10 Tabell över frekvenser för hållbarhetsrapportering och bestyrkanden, P Figur 11 Cirkeldiagram över fördelningen av revisorer och icke-revisor, P Figur 12 Cirkeldiagram med fördelningen av bestyrkandestandarder, P Figur 13 Cirkeldiagram över fördelningen av branschtillhörighet för respektive population Figur 14 Tabell över frekvensen av kriterierna i innehållsanalysen Figur 15 Tabell med deskriptiv statistik för poäng enligt kodningsschemat Figur 16 Tabell med sammanställning av medelvärdet för omfattning för revisorer och icke-revisorer Figur 17 Låddiagram av spridningen av omfattningen i poäng enligt kodningsschemat Figur 18 Sammanställning av medelvärdet för omfattningen för revisorer och icke-revisorer, justerad för extremvärde Figur 19 Totala poäng enligt kodningsschemat, inklusive bestyrkandegivare och standard Figur 20 Tabell över hypoteserna och resultatet av prövningarna Figur 21 A posteriori-modell... 74

8 Förkortningslista AA1000AS Intressentorienterad standard för bestyrkanden. Utfärdare: Institute of Social and Ethical AccountAbility, ISEA, mer känt som AccountAbility. AccountAbility Institute of Social and Ethical AccountAbility GRI Global Reporting Initiative. Ledande standrdsättare för hållbarhetsrapportering FAR Föreningen för revisionsbyråbranschen. En svensk branschorganisation för bland annat revisorer. FEE Federation of European Accountants. En representativ organisation för revisorer i Europa. GAAS Generally Accepted Auditing Standards. Motsvarigheten till God revisionssed. GSSB Global Sustainability Standards Board IAASB International Auditing and Assurance Standards Board. Ger ut standarder under IFAC och utfärdare av ISAE IFAC International Federation of Accountants. Utfärdare av ISAE3000 via IAASB. ISA International standards on auditing. Professionella standarder för revision. Utfärdare: IFAC, genom IAASB. ISAE 3000 International Sustainability Assurance Engagements Standard för bestyrkande av ickefinansiell information. Utfärdare: IFAC, genom IAASB RevR 6 Den svenska tillämpningen av ISAE3000 samt vissa delar av ISA. Rekommendation för bestyrkande av hållbarhetsrapportering av FAR.

9 1. Inledning I det inledande kapitlet ges en introduktion till ämnet hållbarhets- och bestyrkanderapportering samt varför detta är intressant. Vidare kommer detta kapitel att utmynna i en problemformulering och syftet med studien och slutligen kommer studiens avgränsning att beskrivas. 1.1 Bakgrund Under det senaste årtiondet har det blivit allt vanligare bland företag och organisationer att övervaka sina sociala, ekonomiska och miljömässiga prestationer (Romero, Fernandez-Feijoo, och Ruiz, 2014). Ökningen är en följd av en växande medvetenhet i samhället för hållbarhetsrelaterade problem (Gürtürk och Hahn, 2015; Mori Junior, Best, och Cotter, 2014; Ortas, Alvarez, Jaussaud och Garayar, 2015), vilket har lett till att hållbarhetsrapporter framställs i en ökande mängd (Gürtürk och Hahn, 2015; O Dwyer och Owen, 2005; Seguí- Mas, Bollas-Araya och Polo-Garrido, 2015). En hållbarhetsrapport definieras bland annat av GRI (2013) som en rapport som åskådliggör företagens prestation och påverkan inom ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter. Denna process ska bidra till att öka företags förståelse för samband mellan hållbarhetsrelaterade frågor och företagens egna planer, strategier, mål och resultat. Förståelsen ska även styra företagen mot en mer hållbar ekonomi på en global nivå. För att underlätta rapporteringen har det enligt Knebel och Seele (2015) skapats ett flertal standarder och ramverk. Trots att det i de flesta länder är frivilligt, framställer 71 procent av N100 1 företagen och 93 procent av G250 2 hållbarhetsrapporter (KPMG, 2013). Vanliga drivkrafter till att framställa hållbarhetsrapporter är organisatoriska behov och företagsledningens önskemål att möta de externa intressenternas informationskrav (Mori Junior et al., 2014). Exempelvis kan motivet vara att öka transparensen eller legitimiteten, möjliggöra benchmarking och öka den organisatoriska hållbarheten (Hahn och Kühnen, 2013). Även Simnett, Vanstraelen och Chua, (2009) tar upp intressenter som en av anledningarna till att producera hållbarhetsrapporter. Rapporterna är även ett tecken på 1 De 100 största företagen i 41 länder, totalt 4100 stycken företag (KPMG, 2013) 2 De 250 globalt största företagen (KPMG, 2013) 1

10 organisatoriskt engagemang, riskhantering samt ett försök att förbättra företagets rykte. Enligt De Beelde och Tuybens (2015) är däremot den främsta anledningen till att företagen frivilligt publicerar hållbarhetsrapporter investerarna, vilka enligt Kolk och Perego (2010) använder rapporterna i ett försök att förutse företagens finansiella framtid. Intressenter har dock ifrågasatt och kritiserat innehållet i rapporterna och kräver att dessa ska vara transparenta för att fylla sin funktion (Mori Junior et al., 2014). Ytterligare kritik som enligt Hahn och Kühnen (2013) riktats mot rapporteringen är att den trots en viss standardisering, skiljer sig åt mellan företagen, främst i avseende på kvalité, innehåll och omfattning. O Dwyer och Owen (2005) lyfter även fram anklagelser då det i vissa fall förekommer att företagsledningen utesluter att rapportera sådant som är till nackdel för företaget. Detta resulterar i att företaget misslyckas med att förmedla en rättvisande bild. För att minska misstron i och med att hållbarhetsrapporterna inte anses vara trovärdiga, blir det allt vanligare att låta en oberoende tredje part bestyrka dessa (Dando och Swift, 2003; Gillet- Monjarret, 2015; Knebel och Seele, 2015; O Dwyer och Owen, 2005; Park och Brorson, 2005; Seguí-Mas et al., 2015; Zorio, García-Benau och Sierra, 2013). En bestyrkanderapport ska kommunicera resultatet av metoder och processer för att utvärdera ett företags prestationer som åskådliggjorts i ett offentligt bokslut (AccountAbility, 2008). Resultatet ska presenteras av bestyrkandegivaren i en bestyrkanderapport. Detta diskuteras vidare i problematiseringen. 1.2 Problematisering Att frivilligt genomföra externa bestyrkanden av hållbarhetsrapporter blir allt vanligare (Adams och Evans, 2004; Dando och Swift, 2003; Gillet-Monjarret, 2015; Romero et al., 2014), med syftet att öka trovärdigheten för dessa (Knebel och Seele, 2015; Seguí-Mas et al., 2015; Mori Junior et al., 2014; Zorio et al., 2013). Ytterligare motiv för bestyrkande är att förbättra hållbarhetsrapporternas fullständighet (O Dwyer och Owen, 2005), jämförbarhet och tillförlitlighet (Seguí-Mas et al., 2015; Park och Brorson, 2005). Att bestyrka har enligt De Beelde och Tuybens (2015) uppstått som följd av revision av finansiella rapporter. Internationellt är de mest kända bestyrkandestandarderna AA1000 Assurance Standard och ISAE3000 (Hodge, Subramaniam och Stewart, 2009; Mori Junior et al., 2014; Simnett, 2012). Enligt Simnett (2012) är ISAE3000 en bestyrkandestandard som riktas till revisorsyrket, inom vilken Hodge et al. (2009) menar att fokus ligger på bestyrkandeprocessen och omfattningen är förutbestämd av det rapporterande företaget. AA1000AS tillämpas däremot främst av 2

11 bestyrkandegivare som inte verkar inom revisorsbranschen (Simnett, 2012) och fokuserar på vad som är av väsentlighet och relevans att rapportera till intressenterna (Hodge et al., 2009). Utöver dessa internationella standarder finns det även nationella tillämpningar (Manetti och Becatti, 2009) och i Sverige har FAR utifrån ISAE3000 och ISA skapat RevR 6, Bestyrkande av hållbarhetsrapporter (FAR, 2014a). Bestyrkande av hållhetsrapporter kan enligt De Beelde och Tuybens (2015) härledas till praxis att revidera finansiella rapporter. Till följd av att det saknas tvingande ramverk för bestyrkandeservice tillämpas olika standarder av bestyrkandegivare med olika yrkestillhörigheter (Zorio et al., 2013). Detta medför att bestyrkanden framställs med varierande kvalité. Olika intressenter uppfattas dessutom ha en skild syn och förståelse för kvalité (Knechel, Krishnan, Pevzner, Shefchik, och Velury, 2013). Kvalitetsbedömningar som utförs externt måste enligt Kilgore, Harrisson och Radich (2014) grundas på den information som är publicerad och tillgänglig för att en bra bedömning ska möjliggöras, exempelvis företagets storlek. Som en följd av att tredje part inte alltid har tillgång till den information som är av verklig betydelse måste dessa fokusera på att hitta surrogat eller specifika kännetecken som kan ersätta de verkliga attribut som faktiskt har ett samband med kvalitén. Indikatorer för kvalité kan därmed se olika ut och metoder för att mäta varierar vilket leder till att vad som menas med kvalité ser olika ut från studie till studie. Kvalité på revision har enligt Francis (2011) till följd av att det är ett komplext begrepp ingen enkel definition. Däremot förekommer det inom tidigare forskning ett antal olika definitioner av kvalité (Knechel et al., 2013). Kvalité på revision har även definierats av regelsättare och akademiker med utgångspunkten i tillämpningen av standarder (Knechel et al., 2013). Exempelvis görs detta av O Dwyer och Owen (2005), som skapat ett ramverk för att mäta kvalité i bestyrkanderapporter. Ramverket är baserat på antalet redovisade minimikrav utifrån internationella standarder, så som titel, adressat, omfattning, mål och ansvar. Detta stärker antagandet att innebörden av kvalité varierar det och demonstrerar även problemet om att diskutera kvalité, då det inte är tydligt vilken indikator som är i åtanke. Utifrån metoden att definiera kvalité på bestyrkaden utifrån uppfyllda rekommenderade minimikrav bör omfattningen av bestyrkanden vara en möjlig synonym till kvalité. Bestyrkanderapporer av högre kvalité innebär således att de har en högre omfattning i den meningen att de uppfyller fler rekommendationer avseende det rapporterande innehållet. 3

12 Ett antal studier (t.ex. Seguí-Mas et al., 2015; Zorio et al., 2013) har tillämpat olika kvalitetsindikatorer och förklarar därmed dessa på olika sätt med hjälp av bestyrkanderelaterade faktorer. Exempelvis har det genomförts studier för att se om kvalitetsindikatorn för bestyrkanderapporterna beror på om bestyrkandegivaren är revisor eller konsult. Enligt vissa studier (se Perego och Kolk, 2012; Pflugrath, Roebuck och Simnett, 2011; Simnett et al., 2009) är innehållet i bestyrkanderapporterna av högre kvalité om det är en revisor som är bestyrkandegivare. Motsägelsevis har andra forskare funnit att ickerevisorer bidrar med högre kvalité (Perego och Kolk, 2012; Seguí-Mas et al., 2015). Utöver bestyrkandegivare har även storleken på det rapporterande företaget mätt i totala tillgångar (Zorio et al., 2013) och i omsättning (Simnett et al., 2009) funnits ha signifikant samband med kvalité. Att använda företags storlek som bestyrkanderelaterad faktor kan motiveras med att en större klient har ett högre ekonomiskt inflytande på bestyrkandegivaren. Även de rapporterande företagens branschtillhörighet har använts som bestyrkanderelaterad faktor. Exempelvis fann Seguí-Mas et al. (2015) att branschtillhörigheten har ett signifikant samband med kvalité, då denna kan påverka valet av bestyrkandegivare. Detta menar Zorio et al. (2013) är till följd av att kvalitén liksom uppfattningen om den skiljer sig mellan olika bestyrkandegivare. 1.3 Syfte och forskningsfrågor Utifrån problematiseringen formuleras följande forskningsfrågor till studien: 1. Hur stor andel av företagen noterade på Nasdaq OMX Stockholm hållbarhetsrapporterar och hur många av dessa är bestyrkta av en tredje part? 2. Finns det samband mellan att företagen valt att hållbarhetsrapportera och bestyrka, med till exempel faktorerna bestyrkandegivare, företagsstorlek och branschtillhörighet? 3. Har bestyrkandepraxis något samband med faktorer som till exempel företagens storlek, branschtillhörighet och val av bestyrkandegivare för de företag som är listade på Nasdaq OXM Stockholm? 4. Vilket begrepp är lämpligt för att använda för att beskriva god praxis för bestyrkanderapportering? Tidigare studier har visat varierande resultat om vilka faktorer som kan förklara kvalité på bestyrkande av hållbarhetsrapporter. Syftet med denna studie är: 4

13 dels att fastställa andelen av de noterade företagen som valt att hållbarhetsrapportera och bestyrka dessa, dels att förklara om samband föreligger mellan vissa bestyrkanderelaterade faktorer och att företagen valt att hållbarhetsrapportera och bestyrka samt omfattningen av bestyrkandet, och dels att utveckla ett begrepp för att använda vid beskrivande av praxis för bestyrkanden. 1.4 Avgränsning Data som studien baseras på är avgränsad till bestyrkanden av hållbarhetsrapporter avseende räkenskapsår 2014 eller det brutna räkenskapsåret 2013/2014 avseende företag som var listade på Nasdaq OMX Stockholm. Avgränsningen görs baserat på att arbetet är anpassat efter svensk bestyrkandepraxis, med hänsyn till RevR 6. 5

14 2. Metod I metodkapitlet behandlas metodval och dess samband med ämnesvalet. Vidare behandlas studiens populationer, insamling av data samt tillvägagångssätt för att analysera de insamlade data. Avslutningsvis behandlas studiens reliabilitet, validitet och källkritik. 2.1 Arbetets positionering Denna studie syftar delvis till att förklara om olika bestyrkanderelaterade faktorer har ett samband med kvalitetsindikatorer på bestyrkanderapporter. Forskning med utgångspunkten att bygga förklarande modeller hör enligt Eriksson och Wiedersheim-Paul (2011) till det positivistiska angreppsätt vilket därefter detta arbete positioneras. Vidare argumenteras positivismen som teoretiskt synsätt baserat på studiens deduktiva art, i och med att samband testas utifrån ett teoretiskt ramverk. Detta beror på att den positivistiska strategin enligt Eriksson och Wiedersheim-Paul (2011) samt Hartman (2001) är associerad med teoriprövning. Det är hypoteserna som sedan styr insamlingsprocessen av data och som möjliggör prövningen av teorin (Eriksson och Wiedersheim-Paul, 2011). Det deduktiva synsättet associeras i sin tur med kvantitativa metoder där studier utgår från numerisk data (Eliasson, 2006). Denna studie kan även kopplas till mainstream accounting research då avsikten genom hypotesformulering är att testa och att förklara hur olika faktorer kopplade till företag påverkar bestyrkandepraxis på bestyrkanderapporterna. Mainstream accounting research fokuserar främst på vilken funktion redovisningen har (Ryan, Scapens och Theobald 2002). Sådan forskning utgår från att verkligheten är objektiv och att samhället samt organisationer till stor är del stabila. I en studie av Chua (1986, refererad i Ryan et al., 2002) används en liknande klassificering. I den antas att mainstream accounting är en tolkande forskning samt en kritisk teori. Inom mainstream accounting research tros teori och observationer vara oberoende av varandra och att kvantitativ data är att föredra för att bidra med generalisering. För att karakterisera olika metoder inom den sociala synen sammanvävde Hopper och Powell (1995, se Ryan et al., 2002), trots deras skillnader de fyra dimensionerna av ontologi och epistemologi till en enda semi-objektiv kontinuum. 6

15 Figur 1 Hopper och Powell s klassificering av redovisningsforskning (1995, refererat av Ryan et al., 2002). Klassificeringen av kontinuumen inom redovisningsforskningen enligt Hopper och Powell illustreras i figur 1 ovan. Efter det adderade de även en andra dimension som representerade de olika metoderna som forskare använder i samhället. Å ena sidan kan forskare vara intresserade av regleringar och hur de skapar ordning i samhället samt håller det samman. Å andra sidan kan forskare istället vara intresserade av konflikter och oenigheter i samhället och bekymras för hur dessa kan medföra radikala förändringar. Denna studies forskningsstrategi positioneras därmed inom mainstream accounting research och den positivistiska traditionen samt med en objektiv verklighetsuppfattning och en funktionalistisk syn på vetenskapen. 2.2 Forskningsdesign Eftersom denna studie syftar till att se till hur olika faktorer har en påverkan på företag och bestyrkandet av deras hållbarhetsrapporter tillämpas en tvärsnittsdesign. Enligt Saunders, Lewis och Thornholl (2012) är tvärsnittsdesign lämplig för att se och jämföra vilka faktorer som har samband mellan olika företag. O Dwyer och Owen (2005) samt Perego och Kolk (2012) menar att tvärsnittsdesign är den mest använda design inom tidigare litteratur om bestyrkande av hållbarhetsrapporter. Studier med en tvärsnittsdesign tillämpas enligt Ryan et 7

16 al. (2002) vid en viss tidpunkt för att identifiera relationer mellan givna variabler, men kan inte skapa förståelse för hur relationerna uppkommit. Studieformen är därför lämplig i denna studie då data samlas in för ett bestämt år och sambanden studeras mellan olika variabler. 2.3 Forskningsmetod För att mäta omfattningen i bestyrkanderapporterna genomförs en dokumentstudie med en innehållsanalys som baseras på en kodningsmanual skapad av Perego och Kolk (2012). Den är i sin tur är skapad utifrån ett ramverk med standarder av O Dwyer och Owen (2005). Enligt Hahn och Kühnen (2013) har antalet empiriska studier som grundats på dokumentanalyser ökat i takt med framställningen av hållbarhetsrapporter. Innehållsanalys är den mest frekvent använda analysmetoden inom området (se Manetti och Toccafondi, 2012; Moroney, Windsor och Ting Aw, 2012; Perego och Kolk, 2012; Zorio et al., 2013) samt en metod inom dokumentstudier för att indirekt observera hur sociala fenomen utförs. Det ramverk och den kodningsmanual som tillämpas i denna studie är utöver detta motiverade och utvalda baserat på det faktum att de replikerats vid upprepade tillfällen (se Gürtürk och Hahn, 2015; Seguí- Mas et al., 2015). Genom att en beprövad kodningsmanual tillämpas är förhoppningen att reliabiliteten i studien förstärks. För att samma kodningsmanual ska kunna tillämpas i denna studie ses de tidsenligt aktuella minimikraven från berörda standarder över och kompletteras. Justeringar görs även efter de tillägg Seguí-Mas et al. (2015) och Gürtürk och Hahn (2015) gjort i respektive studie men även tillägg för en nationell standard görs. Då denna studie enbart utförs på den svenska marknaden där RevR 6 är en nationell standard motiverar det faktum att dessa minimikrav inkluderas. Eftersom att RevR 6 är den svenska tillämpningen av ISAE3000 efterliknar de varandra och det enda minimikrav som adderas är organisationsnummer. All data inhämtas ifrån internet och har lämnats ut frivilligt av företagen. De företag som valt att inkludera sin hållbarhetsrapport i sin årsredovisning är dessutom enligt Årsredovisningslagen (SFS 1995:1554) skyldiga att offentliggöra den. Detta innebär att studien och analysen blir replikerbar, då Manetti och Toccafondi (2012) menar att studier som använder data som är tillgänglig för alla skapar replikerbarhet. Syftet med dokumentstudier är inte att studera själva agerandet i sig (May, 2013), vilket i denna studie motsvarar processen för bestyrkandet. May (2013) menar istället att det är resultatet av agerandet som studeras, vilket motsvarar bestyrkanderapporterna. I angreppssättet kvantifieras innehållet i dokument och texter, för att sedan brytas ner i förutbestämda kategorier. Genom att bryta ner dokument i ord eller uttryck 8

17 för att sedan omvandla dessa till tal skapas jämförelsebarhet, en strategi som antas förstärka både reliabilitet och validiteten hos de klassificerade data (May, 2013). 2.4 Population, urval och bortfall Den primära populationen i denna studie, P1, utgörs av de företag som var börsnoterade på Nasdaq OMX Stockholm vid årsskiftet 2014 och Företagen identifieras via en lista tillhandahållen av Nasdaq (Persson, ). Insamlingen av data görs under november månad år Via internet hämtas företagens årsredovisningar avseende räkenskapsår 2014 samt 2013/2014 för att dokumentera totala tillgångar och omsättning. Ur P1 identifieras sedan de företag som framställer en hållbarhetsrapport, vilket utgör den sekundära populationen, P2. Utifrån listan över noterade bolag på Nasdaq OMX Stockholms hämtas hållbarhetsrapporter framställda för räkenskapsår 2014 samt 2013/2014 för de företag som tillämpar brutet räkenskapsår. Rapporterna hämtas i första hand från GRI s databas för hållbarhetsrapporter (se GRI, 2015) men även från företagens egna webbplatser. Den sista och huvudsakliga populationen P3 utgörs av de företag vars hållbarhetsrapporter är bestyrkta. Figur 2 illustrerar studiens populationer och eftersom inga urval dras av andelen företag som hållbarhetsrapporterar eller bestyrker, studeras hela populationernas vilket genererar att studien får studien tre populationer. Population, Antal, Andel, Beskrivning Px Nx procent P1 Börsnoterade företag på Nasdaq OMX Stockholm P2 P3 De företag av P1 som framställt och publicerat hållbarhetsrapport för räkenskapsår 2014 eller 2013/2014. De hållbarhetsrapporter som är bestyrkta av en tredje part av P2* Figur 2 Tabell för sammanställning av populationer , ,8 (31,2)* Av 269 företag är det 34,6 procent (93) som hållbarhetsrapporterar. Populationen för bestyrka hållbarhetsrapporter består av 29 företag. Detta är 10,8 procent av alla noterade bolagen, P1, och 31,2 procent av alla noterade bolag som hållbarhetsrapporterar. 3 Varje gång det i denna studie refereras till "alla företag", "alla börsnoterade företag" etc. sker detta med avseende på "alla de företag som var noterade på Nasdaq OMX Stockholm " 9

18 I kvantitativa studier betonas vikten av att den insamlade data som används bör vara sådan att den är generaliserbar till hela populationen (Hartman, 2001; Eliasson, 2006). Det finns därmed ingen risk för vad som Ryan et al. (2002) beskriver som samplingsfel i och med urval, då hela populationen studeras. Ytterligare en fördel med att hela populationen studeras är att deskriptiv statistik genereras vilket bidrar till den statistiska analysen. Valet av population för studien motiveras med argument utifrån Gürtürk och Hahn (2015) som menar att börsnoterade företag ligger i framkant vad gällande rapporteringspraxis till följd av en hög efterfrågan på transparens från olika intressentgrupper. Börsnoterade företag är alla tvingade att årligen framställa och publicera årsredovisningar (SFS 1999:1078) men ännu inte hållbarhetsrapporter (Ds 2014:45). Då det är frivilligt att framställa hållbarhetsrapporter samt bestyrka dessa (De Beelde och Tuybens, 2015) förväntas inte heller att alla är bestyrkta. För att minimera bortfallet inkluderas även rapporter som vars redovisningsvaluta är utländsk. För att omvandla valutan till svenska kronor används de genomsnittliga valutakurserna för 2014 vilka sammanfattas i tabellen i bilaga 1:1. De företag som rapporterar i utländsk valuta framgår i tabellen i bilaga 1: Operationalisering Operationalisering står för de tillvägagångssätt som tillämpas för att formulera begrepp samt hur dessa ska mätas (Eliasson, 2006). Tidigare forskning har studerat och mätt kvalité i bestyrkanderapporter baserat på uppfyllda minimikrav i olika bestyrkandestandarder (se t.ex. Perego och Kolk, 2012; Seguí-Mas et al. 2015). Det finns däremot en uppfattning om att kvalité är ett komplext begrepp (Francis, 2011) som saknar en kontinuerlig operationalisering i forskningen (Duff, 2009). Denna studie använder därför omfattningen av bestyrkanderapporter som en kvalitetsindikator utifrån antalet uppfyllda kriterier. Kriterierna avser likt i tidigare forskning rekommenderade minimikrav som bestyrkanderapporter ska innehålla utifrån olika ramverk för bestyrkanderapportering. En sammanställning av vilka kriterier som är minimikrav i respektive standard illustreras i bilaga 2 kriterier. Själva operationaliseringen görs utifrån en innehållsanalys där omfattningen kodas via en kodningsmanual (se bilaga 3). Denna sammanslagning innebär att hela omfattningen värderas utifrån de rekommenderade minimikrav som ledande internationella och nationella standardsättare har föreskrivit. Till följd av att det finns ett flertal standarder som tillämpas i praktiken uppställs bestyrkandena 10

19 mot olika minimikrav och på grund av detta varierar omfattningen av dessa. Det är trots allt motiverat med denna sammanslagning då minimikraven är utställda som de egenskaper ett bestyrkande bör uppfylla för att skapa ett värde. Syftet med bestyrkande är att öka trovärdigheten på hållbarhetsrapporter (Mori Junior et al., 2014) och därför bör omfattningen mätas utifrån alla de krav som rekommenderas av de ledande standardsättarna. Som ett exempel så bör bestyrkandegivarens opartiskhet mot intressenter framgå i ett bestyrkande i enlighet med AA1000AS men inte enligt ISAE3000 (se bilaga 2). Ett bestyrkande som tillämpat ISAE3000 kommer med sannolikhet inte att erhålla en poäng (kod) för detta kriterium i förhållande till sannolikheten för att poängen (koden) tilldelas ett bestyrkande som tillämpat AA1000AS. 2.6 Analys I den första delen av analysen genomförs en deskriptiv analys och därefter en innehållsanalys av bestyrkanderapporterna. I det tredje momentet utförs olika tester för att se om det finns något statistiskt signifikant samband mellan valda variabler och hållbarhetsredovisning, bestyrkanderapporter samt omfattningen i de rapporterna. Den deskriptiva analysen baseras på de tre populationerna och genomförs för att erhålla deskriptiv statistik om hållbarhetsrapportering och bestyrkande. Detta görs i det statistiska analysprogrammet SPSS. Innehållsanalysen görs av författarna utifrån kodningsmanualen i bilaga 3. Kriterium och respektive definition är hämtad ut tidigare forskning (se Gürtürk och Hahn, 2015; Perego och Kolk 2012; Seguí-Mas et al., 2015). När ett krav uppfylls i en rapport tilldelas som lägst koden 1 och som högst koden 4. Summan av alla koder bildar ett poäng där den maximala summan kan bli 34. Kriterierna analyseras även med statistiska tester i SPSS för att hitta eventuella samband mellan kriterierna och de bestyrkanderelaterade faktorerna. I den avslutande analysen genomförs statistiska tester för att åskådliggöra möjliga samband mellan de oberoende variablerna och den beroende. De statistiska analyser som genomförs är korrelationsanalyser vilket enligt Pallant (2010) är analyser som beskriver riktning och styrka för ett linjärt samband mellan två variabler. Inom vetenskapsteorin är beroende och oberoende variabler ett väsentligt begreppspar, där de senare är en eller flera faktorer som påverkar och förklarar den beroende variabeln (Darmer, Freytag, och Johansson, 1995). 11

20 De företagsrelaterade faktorerna Storlek, Bransch och Bestyrkandegivare är de variabler som används i de korrelationsanalyser som genomförs. Variablerna testas för att avslöja huruvida samband föreligger med omfattning av uppfyllda minimikrav. Då totala tillgångar och omsättning till övervägande del utgörs av höga belopp som hundratals miljoner görs dessa först om till naturliga logaritmer. Detta görs enligt Pallant (2010) för att eliminera extremvärden och på så sätt minska snedfördelningen i data. Dessa variabler är, bortsett från Omfattning, de enda som inte är nominalvariabler. Samtliga variabler diskuteras mer djupgående i kapitel 3. Vid tester av rangordnade data eller ordinalvariabler är Spearman s rho korrelation det mest lämpade testet (Pallant, 2010). De analyser som genomförs är bivariata vilket enligt Pallant (2010) görs mellan två variabler. Dessa analyser görs för att få svar på varje hypotes. Korrelationskoefficienten, rho, är en indikator som anger styrkan och riktningen för variablernas samband (Pallant, 2010). Koefficienten antar ett värde mellan -1 och 1 där -1 anger ett perfekt negativt samband, +1 ett perfekt positivt samband och 0 anger att inget samband finns. Pallant (2010) beskriver att styrkan på korrelationen kan vara svag (0,10 rho 0,29), medelstark (0,3 rho 0,49) och stark (0,5 rho 1,0). Enligt Pallant (2010) kan uteliggare åskådliggöras i spridningsdiagram, vilka är extremvärden som kan ha en stark påverkan på analyser och dessa är därför viktiga att studera. Resultatet av analyserna presenteras i 4.3 Hypotesprövning i Kapitel 4 Empiri och Analys. 2.7 Reliabilitet Reliabilitet mäter i vilken utsträckning studiens resultat är oberoende, med avseende på huruvida de påverkats av tillfälligheter eller slumpmässigheter (Ryan et al., 2002). I denna studie innebär det att sambandet eller korrelationen mellan de oberoende variablerna och den beroende variabeln förväntas att förekomma med likartad styrka vid olika mättillfällen. Med detta menas om exempelvis sambandet mellan företagets storlek och omfattningen på bestyrkandet är högt år 2014 kan det även förväntas vara högt år 2015 och Vid jämförelser över tid bör dock hänsyn tas mot att förändringar kan uppkomma i de ställda kraven på omfattning för bestyrkanden. Om de specifika kraven på omfattningen förändras är det förväntat att sambanden kan påverkas (Perego och Kolk, 2012). Hänsyn bör även tas till att ramverk ställer olika rekommenderade minimikrav för bestyrkanden. Bestyrkanden enligt AA1000AS rekommenderas att innehålla förslag till förbättringar i rapporteringen och dess 12

21 process, men inte om rapporteringen sker med några reservationer, till skillnad mot bestyrkanden enligt ISAE3000 (bilaga 2). Interbedömarreliabiliteten i innehållsanalyser kan komma att kritiseras huruvida kodningen skett konsekvent mellan olika kodare (Gürtürk och Hahn, 2015). I denna studie sker kodningen av endast två personer och dessutom i samarbete för att säkra systematiken och interbedömarreliabiliteten Vid kodningen tas ingen hänsyn till bakomliggande krav och förutsättningar för att förstärka interbedömarreliabiliteten och replikerbarheten. Exempelvis kan enligt RevR 6 (FAR Online, 2014) ett granskningsuppdrag inte accepteras om granskaren inte är oberoende av klienten. I kodningen av en rapport framställd i enighet med RevR 6 har tilldelas därför inte koden 1 om det inte ordagrant framgår att bestyrkandegivaren är oberoende. I kvantitativa studier kräver reliabilitet en oberoende och objektiv observatör, det är därför viktigt att tillämpa lämpliga och pålitliga undersökningsmetoder (Ryan et al., 2002). Val av mätmetoder samt hur dessa ska specificeras blir därför avgörande för reliabiliteten (Justensen och Mik-Meyer, 2011). Som tidigare nämnt motiveras kodningsmanualen för innehållsanalysen med att den använts i tidigare forskning. Perego och Kolk (2012) som utvecklade den första kodningsmanualen genomförde först en pilotstudie för att se om denna manual var tillämpbar. Pilotstudien resulterade i vissa justeringar för att undvika systematiska fel vid insamling och tolkning av data inför den riktiga studien. I andra tidigare studier som tillämpat den aktuella kodningsmanualen har reliabiliteten förstärkts genom en grupp av kodare (se Perego och Kolk, 2012; Gürtürk och Hahn, 2015). Då kodningen i denna studie enbart görs av två personer på grund av bristande resurser bidrar detta inte till att förstärka reliabiliteten. Däremot minskar risken för att fel för att kodarna blir trötta, då data som kodas endast utgör 29 bestyrkanderapporter. För att tydliggöra hur stora skillnaderna kan vara i tolkningen med kodningen genomförs först två, av kodarna separata, kodningsprocesser och sedan jämförs resultaten. Detta bidrar till reliabiliteten på så vis att kriterier som kan tolkas olika åskådliggörs. De båda kodningsresultaten visar en överensstämmelse till 92,3 procent och meningsskiljaktigheter rör kriterierna 19 och 20. För att eliminera dessa oenigheter gällande kriterium 20 togs beslutet att endast ha två koder (0, 1) istället för de ursprungliga tre (0, 1 och 2) som var i enighet med kodningsmanualen av Gürtürk och Hahn (2015). Avseende meningsskiljaktigheter för kriterium 19 genomförs en ny 13

22 gemensam kodning för alla rapporterna för att få ett enigt resultat, då dimensionerna i kriteriet innehåller ett flertal förutsättningar. 2.8 Validitet Validiteten är ett av flera sätt för att se hur pass väl ett mått verkligen mäter vad de syftar att mäta (Saunders et al., 2012). I denna studie kan det vara viktigt att betona att den bestyrkandepraxis som mäts avser den praxis som rapporteras och inte bestyrkandet i sig med avseende på bestyrkandegivarens granskningsprocess. Kilgore et al. (2014) menar att det i dagsläget saknas en definition och en mätmetod för kvalité på bestyrkanden som är generellt accepterade. Vidare menar Knechel et al. (2013) att uppfattningen om vad kvalité innebär skiljer sig mellan olika intressenter. Exempelvis kan kvalité ur revisorers perspektiv stå för att deras bestyrkandeengagemang är fullföljt, medan det för regulatorer kan innebära att en standard har följts. Utifrån detta resonemang mäter denna studie omfattning på bestyrkanden utifrån uppfyllda kriterier ur ett föreskrivande perspektiv och inte kvalité som i tidigare forskning, då detta är ett för mångtydigt och svårdefinierat begrepp. Enligt Ryan et al. (2012) kan validitet delas in i intern och extern validitet. Den interna validiteten rör kausaliteten mellan variabler, där en beroende variabel orsakar variationer i en oberoende variabel. Kritiskt för kausaliteten är hur stor säkerheten är för att det verkligen är den oberoende variabeln som orsakar effekten på den beroende variabeln, vilket i denna studie är omfattningen i bestyrkanderapporterna. Den externa validiteten rör även frågan huruvida forskningsresultaten är representativa och generaliserbara (Ryan et al., 2012). Generaliserbarheten beskrivs enligt Saunders et al. (2012) som i vilken utsträckning studiens resultat kan appliceras utöver studiens population. I denna studie utgör den primära populationen alla företag listade på Nasdaq OMX Stockholm, den sekundära utgörs av de företag som ger ut en hållbarhetsrapport och den tredje och slutliga populationen de som bestyrker dessa rapporter. I denna mening kan resultatet och de slutsatser som genereras i denna studie enbart generaliseras till de noterade företagen på Nasdaq OMX Stockholm för år Källkritik Vid användning av olika sökmotorer bör det antas ett kritiskt förhållningssätt gentemot vad som går att finna och det är därför lämpligt att begränsa litteraturgenomgången till säkra 14

23 källor. Artikelsökningen till denna studie sker främst genom Discovery, men även Scopus och Academic Search Elite. I ett försök att enbart använda artiklar som kan anses mer trovärdiga, begränsas sökningarna till övervägande del till artiklar som är publicerade i akademiska tidskrifter och har genomgått en kollegial granskning, peer review. Till övervägande del används artiklar som utgör ursprungskällan, för att använda den ursprungliga forskarens egna ord. De ursprungliga artiklarna är inte alltid tillgängliga så i förekommande fall används andrahandskällan. Detta bidrar till att en mindre del av den information som används kan utgöra en risk i arbetet. Ytterligare aspekter som kräver uppmärksamhet vid användning av sekundäranalys är exempelvis i denna uppsats kodningsmanualen skapad av Perego och Kolk (2012). Det bör påpekas att innehållet i uppsatsen avseende tidigare forskning, teoretisk referensram och kodningsmanualen kan påverkas av författarnas tolkningar. Data kan klassificeras som primärdata och sekundärdata (Eriksson och Wiedersheim-Paul, 201). Användning utav sekundärdata bör göras med försiktighet då dessa data har samlats in för att undersökas ett annat sammanhang. Empirisk data kan bedömas på många olika sätt, vilket kan påverka hur information samlas in och tolkas (Eriksson och Wiedersheim-Paul, 2011). Dessa menar att då forskare citerar tidigare studier behöver de tolka den ursprungliga texten vilket kan leda till vilseledande tolkningar. Enligt Eriksson och Wiedersheim-Paul (2011) definieras en primär källa som nedskrivet eller insamlat material av de som faktiskt bevittnat händelserna som beskrivs i dokumentet vilket i denna studie utgör de insamlade hållbarhetsrapporter och bestyrkande av dessa. 15

24 3. Referensram I detta kapitel presenteras studiens allmänna och teoretiska referensram, samt tidigare forskning inom ämnet. Det centrala är omfattningen på bestyrkaderapporter, som i tidigare forskning definierats utifrån det svårdefinierade begreppet kvalité. Kapitlet avslutas med hypotesformuleringar. 3.1 Allmän referensram Trenden för miljömässig medvetenhet ökar ständigt och ett sätt för företagen att redogöra för sin miljömässiga påverkan är genom att hållbarhetsrapportera (Mock, Strohm och Swartz, 2007). Detta framhåller även Perego och Kolk (2012), som funnit att antalet framställda hållbarhetsrapporter ökade med 29,7 procentenheter mellan åren 1999 och Hållbarhetsrapportering möjliggör för organisationer att reflektera över deras påverkan avseende hållbarhetsfrågor i ett brett spektrum. Rapporteringen involverar företagets ekonomiska, miljömässiga och sociala prestationer och bidrar till förståelsen för hur ickefinansiella faktorer är involverade i hur företag skapar värde (Mock et al., 2007). Utöver förståelse för dessa aspekter hjälper hållbarhetsrapportering organisationer att sätta mål för att sedan uppnå dessa på ett mer effektivt sätt. Hållbarhetsrapportering utgör därav grunden för att kommunicera utförande och påverkan vare sig de är positiva eller negativa (GRI, u.å. b). Syftet med rapporteringen kan enligt Hahn och Kühnen (2013) variera från företag till företag men vanligt är att öka transparensen, rykte eller legitimitet, skapa konkurrens och stödja interna processer. Startpunkten för hållbarhetsrapportering kan spåras till Brundtlandrapporten 1987 som idag utgör en referensram i debatten om hållbarhet (Barkemeyer, Holt, Preuss, och Tsang, 2014). Konceptet för hållbar utveckling har definieras av Brundtlandskommisionen som en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina (Barkemeyer et al., 2014; Searcy och Buslovich, 2014). I definitionen kan det därmed identifieras två tidsperspektiv, ett som innefattar kortsiktighet då dagens behov ska tillgodoses, samt ett långsiktigt perspektiv avseende framtida generationer (Searcy och Buslovich, 2014). Uppfattningen om vad hållbarhet egentligen innebär varierar och det har genomförts åtskilliga försök att peka ut vad hållbarhet innebär i ett företagssammanhang (Siew, 2015; Owen och O Dwyer, 2005; Aras och Crowther, 2009). Enligt Aras och Crowther (2009) används begreppet oftast i ett försök av företag för att 16

25 signalera att de har för avsikt att ha en fortsatt existens, i enlighet med fortlevnadsprincipen. Denna princip är en av ett flertal faktorer som hållbarhet bygger på (Aras och Crowther, 2009). Enligt Carcello, Hermanson, och Neal (2003) är principen även ett erkänt begrepp inom hållbar utveckling och innebär att ett företag ska drivas som om det skulle vara verksamt i all evighet. Fortlevnadsprincipen är avgörande för dagens samhälle och främjer att alla företag bör skapa en strategi för deras samhällsansvar som bidrar till en hållbar utveckling (ACCA, 2008). Likt hållbarhet menar Siew (2015) att även verktygen för att rapportera definierats på flertalet vis, så som hållbarhetsrapportering, corporate social responsibility (CSR) reporting, tripple bottom line (TBL) reporting och icke-finansiell rapportering är några exempel. Ytterligare en benämning är enligt Mori Junior et al. (2014) miljörapportering. En god rapportering innebär att företagen fullt ut rapporterar sin påverkan inom dimensionerna för hållbarhet (Mock et al., 2007) samt information som påverkar intressenter i beslutsprocesser (Siew, 2015). Det idag mest använda ramverket för hållbarhet är utfärdat av Global Reporting Initiative (GRI) som är en standardsättare inom hållbarhetrapportering (Knebel och Seele, 2015; Hahn och Kühnen, 2013; Mori Junior et al., 2014) Reglering av hållbarhetsrapportering GRI är grundad på ideella amerikanska organisationer med visionen att skapa en framtid där hållbarhet är integrerad i varje del av en organisation (GRI, u.å a). GRI s uppdrag är att, genom sitt nätverk av intressenter, bidra med hållbarhetskrav och få beslutsfattare att ta hållbara beslut genom deras riktlinjer för rapportering, sustainability reporting standards (GRI Standards). GRI har runt om i värden ett flertal styrande organ som består utav några av världens mest kompetenta inom området. Global Sustainability Standards Board (GSSB) är en självständig enhet som drivs av GRI och har fullt ansvar att fastställa de globalt accepterade standarder för hållbarhetsredovisning (GRI, u.å a). GSSB består utav 15 medlemmar som representerar den bästa kombinationen av ett flerpartsperspektiv, teknisk kompetens och mångfald av erfarenhet för att kunna utveckla standarder i allmänhetens intresse. Med hjälp av en globalt accepterad standard skapas ett gemensamt språk för organisationer och intressenter vilket som tidigare nämnt ger företag ett standardiserat sätt att rapportera deras ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter (GRI, u.å a). GSSB ansvarar även för att övervaka The Standards Division i skapandet av GRI standards, vilka är avsedda att öka den 17

26 globala jämförbarheten och kvalitén på hållbarhetsinformation. GRI standards utvecklas i enlighet med Due Process Protokollet (GRI, u.å. a) som i sin tur övervakas av Due Process tillsynskommittén. Den senaste versionen av GRI standards benämns G4 och är resultatet av en över 15 år gammal process. GRI genomför ett flertal olika program och består av rådgivande grupper vars syfte är att bidra med feedback och råd till GRI s utveckling. Definitionen av en hållbarhetsrapport enligt GRI (u.å. b) är en rapport som publiceras av ett företag eller en organisation som behandlar ekonomisk, miljömässig och social påverkan i dess vardagliga aktiviteter. En hållbarhetsrapport presenterar även organisationens värderingar och styrningsmodell, samt demonstrerar länken mellan sin strategi och sina åtaganden mot en hållbar global ekonomi. Denna definition är den som denna studie utgår ifrån för att definiera en hållbarhetsrapport och begreppet kommer att användas synonymt med tidigare nämna titlar på denna typ av rapport. Enligt GRI (u.å. c) hållbarhetsrapporterar 93 procent av världens 250 största företag och utav dessa använder 83 procent sig utav GRI s standarder för hållbarhetsredovisning Rapporteringen i praktiken Hösten 2014 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/95/EU som kräver att ett antal företag i en hållbarhetsrapport ska offentliggöra sina risker och resultat avseende sina miljöfrågor och sociala- och personalaspekter (Ds 2014:45). Direktivet innefattar företag av allmänt intresse, bland annat stora företag som är noterade på en reglerad marknad i ett av EU s medlemsländer. Ett svenskt lagförslag avseende direktivet föreslås träda i kraft 1 juli 2016 och tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds efter närmsta årsskifte. Det medför att vissa företag enligt lag är skyldiga att upprätta hållbarhetsrapporter. Att frivilligt framställa rapporterna kan motiveras av flera anledningar (Simnett et al., 2009). Exempelvis kan motivet vara att minska informationsasymmetrin mellan företaget och samhället eller marknaden genom att öka informationsflödet till intressenterna. Rapporteringen fungerar då som ett bevis för att företaget har någon form av åtagande (Perego och Kolk, 2012), riskhantering och strävan efter att bygga upp sitt rykte (Simnett et al., 2009). Rapporterna riktar sig enligt Zorio et al. (2013) till en bred grupp användare och fungerar därmed som ett verktyg för att visa samhället företagets bidrag och åtaganden. Det finns däremot enligt Aerts, Cormier och Magnan (2006) en uppfattning hos företag att rapporter om miljömässig påverkan är ett effektivt verktyg för att uppnå någon form av 18

27 legitimitet. Företagen är däremot inte benägna att sluta rapportera utan fortsätter med detta. Enligt Siew (2015) har den huvudsakliga motivationen bakom att framställa olika verktyg för hållbarhetsrapportering varit att svara på intressenters efterfrågan på icke-finansiell information. Generellt sett bidrar rapporteringen till att demonstrera sådana resultat men de kan även naturligt betraktas som viktiga verktyg vid jämförelser av prestation inom företaget och vid interna beslut. Att företag är hållbara innebär som nämnt inte endast att de ska verka hållbart i dagsläget utan att även agera långsiktigt. Trots att det är vanligt förekommande att investerare har ett kortsiktigt perspektiv, har korttidstänkande har kommit att bli något av tabu (The Global Reporters, 2006). Analytiker, fondförvaltare och även vissa företag har en växande oro för dagens fokusering på kvartalsrapporter, då de anser att chefer verkar för styrda av dessa kortsiktiga resultat. Företag bör istället sträva efter långsiktig lönsamhet då flera ickefinansiella faktorer blir relevanta. Hållbarhet är med andra ord inget som kan uppfyllas på kort sikt, men enligt Aras och Crowther (2009) kan rapporteringen motiveras utifrån fortlevnadsprincipen. Inom granskningar av finansiella rapporter är fortlevnadsprincipen av betydelse och i Sverige måste revisorer utfärda en varning om ett företag inte verkar uppfylla principen om fortlevnad (Öhman, Häckner och Sörbom, 2012). Investerare är beroende av revision av finansiella rapporter för att försäkras om att informationen i dessa är av kvalité och trovärdighet. Enligt De Beelde och Tuybens (2015) växer även trenden för granskningar inom icke-finansiell rapportering. Bestyrkanden av hållbarhetsrapporter bidrar till att öka trovärdigheten för dessa men även intressenternas förtroende. Bestyrkande av hållbarhetsrapporter definieras enligt GRI (2013, s.14) utfallet av en oberoende verifieringsprocess (...) allt oftare används för att beskriva utvärderande och bedömande tjänster som tillhandahålls av en oberoende redovisnings- eller ickeredovisningsfirma, som vanligtvis baseras på specifika standarder eller ramverk. Det tidigare nämna lagförslaget om hållbarhetsrapporter innebär även att rapporten ska granskas av samma revisor som granskar företagets årsrapport (Ds 2014:45). Till skillnad från granskningar av årsredovisningar behöver revisorn endast uttala sig om hållbarhetsrapporten har lämnats i enighet med lagen. 19

28 3.1.3 Bestyrkande av hållbarhetsrapporter Bestyrkanden av hållbarhetsrapporter som utförs av en tredje part är viktiga för av den externa trovärdigheten (Adams och Evans, 2004). Intern trovärdighet berör kvalitén på bland annat policys, intern styrning, riskhantering, och interna kontrollsystem. Dessa interna element bör därav alla vara föremål för det externa bestyrkandet. Enligt Wong och Millington (2014) är bestyrkanden inte bara viktigt för att öka trovärdigheten utan även intressenters förtroende. Uppfattning om trovärdighet kan skilja sig mellan olika typer av intressenter och därmed varierar efterfrågan på information. Bestyrkandeprocessen består normalt av fem steg menar Park och Brorson (2005). Steg ett är när bestyrkandegivaren och den rapporterande organisationen avtalar omfattning, kriterier för bedömning, antal platsbesök och andra praktiska detaljer. I det andra steget genomför bestyrkandegivaren den datainsamling som krävs för att kunna uppnå det engagemang som är överenskommet i det första steget. Efter insamlingen av data är slutförd genomförs steg tre då bestyrkandegivaren i grupp analyserar data och ett utkast av bestyrkanderapporten skapas. När utkastet är färdigställt genomförs steg fyra då bestyrkandegivaren kontrollerar om siffror är korrekta samt om rapporten är balanserad. Det femte och slutliga steget omfattar ett arrangerat möte mellan bestyrkandegivaren och det rapporterande företaget där de diskuterar organisationens framtida förbättringar för hållbarhet Besyrkandestandarder I takt med att bestyrkande av hållbarhetsrapporter ökat har även antalet bestyrkandestandarder växt (Simnett, 2012). År 2008 tillämpade 62 procent av de 250 största företagen standarden ISAE3000 för att bestyrka sina hållbarhetsrapporter. ISAE3000 är en internationell standard för bestyrkande av icke-finansiell rapportering utvecklad av IFAC och godkänd av IAASB (IFAC, 2011). IAASB är ett oberoende standardiseringsorgan som tjänar allmänintresset genom att erbjuda högkvalitativa standarder för revision, granskning med mera. Syftet med denna bestyrkandestandard är att fastställa grundläggande principer och rutiner för att ge professionella revisorer vägledning för att granska icke-finansiell information (IAASB, 2010 a). Bestyrkandengagemanget som kan förekomma i ISAE3000 delas in i två nivåer, begränsad säkerhet eller rimlig säkerhet (IFAC, 2011). Den begränsade nivån är mindre omfattande och består av färre åtgärder än den rimliga, vilken bidrar med en lägre risk. Standarden består utav 20

29 tolv stycken minimikrav avseende innehållet i bestyrkanderapporten. Bestyrkandegivaren kan utöver dessa krav även utveckla rapporten med ytterligare information som även de går att finna i ISAE3000. För att utvärdera underliggande bevis måste bestyrkandegivaren enligt ISAE3000 utvärdera hållbarhetsrapporten utifrån de kriterier som den standard hållbarhetsrapporten är upprättad utifrån. För att kunna lämna en slutsats i bestyrkanderapporten måste bestyrkandegivaren vara oberoende gentemot det rapporterande företaget och ha tillräcklig kunskap och teknik för att kunna granska det som ligger till grund för bestyrkandet (IFAC, 2011). År 2004 antogs de internationella revisionsstandarderna ISA (International standards on auditing) i Sverige som av FAR är upprättade som RS Revisionsstandard (Hellman, 2006). FAR är institutionen för auktoriserade revisorer, godkända revisorer och andra högt kvalificerade inom redovisningssektorn. Den svenska rekommendationen för bestyrkanden av hållbarhetsrapporter RevR 6 är en rekommendation i revisionsfrågor och översiktliga granskningar av FAR Online (2014). Rekommendationen är som tidigare nämnt en svensk tillämpning av ISAE3000 och vissa delar av ISA. Bestyrkanden av hållbarhetsrapporter vid tillämpning av RevR 6 kan i enlighet med ISAE3000 göras utifrån de två nivåerna rimlig och begränsad säkerhet. Av FAR Online (2014) beskrivs att ett bestyrkande som ges med begränsad säkerhet har en annan inriktning än bestyrkanden som ges med rimlig säkerhet enligt internationella standarder för revision, kvalitetskontroll och god revisionssed. Innan ett uppdrag accepteras måste bestyrkandegivaren enligt RevR 6 verifiera sitt oberoende och att uppdraget har ett ändamålsenligt syfte (FAR Online, 2014). Utöver detta måste kravet för att bestyrkandegivaren har specialistkunskaper vara uppfylld, liksom att det rapporterande företaget handlar med de bästa avsikterna och använder lämpliga kriterier. Revisorn måste även fastställa att bevisen som granskas är trovärdiga och ändamålsenliga. Den första standarden för bestyrkanden av hållbarhetsrapporter utfärdades däremot år 2003 av AccountAbility (2008). AccountAbility är en icke-vinstdrivande organisation med representanter internationellt. Organisationen grundades med syftet att få hållbar utveckling att stödjas och involveras i redovisningsskyldigheten. Den i dagsläget senaste versionen av standarden utgavs år Standarden utvecklades genom konsultation med ett hundratal olika yrkesmän, investerare, icke-statliga organisationer och representanter från näringslivet. Processen för framställningen är baserat på ett intressentperspektiv via exempelvis surveyundersökningar och intervjuer. Syftet med standarden är att öka trovärdigheten och kvalitén 21

30 på hållbarhetsrapportering och dess huvudsakliga fokus är väsentlighet för intressenterna utifrån principerna lyhördhet, väsentlighet och fullständighet. Trovärdigheten på hållbarhetsrapporter kan enligt AccountAbility (2008) förbättras genom en extern oberoende granskning och organisationer liksom intressenter accepterar alltmer bestyrkanden som förbättringsåtgärd. Innan en bestyrkandegivare kan acceptera ett uppdrag i enlighet med AA1000AS måste vissa villkor uppfyllas. Exempelvis måste bestyrkandegivaren besitta eller ha tillgång till rätt kompetens, vara oberoende mot företaget och opartisk gentemot intressenterna. Vidare måste graden för bestyrkandet i relation till bestyrkandegivarens förhållningssätt till principerna fastställas (AccountAbility, 2008). Engagemanget för bestyrkandet kan utifrån förhållningssättet genomföras i två grader, som typ 1 eller typ 2. Vid ett typ 1-engagemang ska bestyrkandegivaren utvärdera det rapporterande företagets tillgivenhet mot de tre tidigare nämnda principerna enligt AA1000AS. Publik rapporterad information utvärderas, liksom system och processer för att hantera och demonstrera sitt åtagande till principerna. I ett typ 2 engagemang ser grundkravet lika ut med avseende på utvärderingen av åtagandet mot principerna, men bestyrkandegivaren behöver även ge en åsikt om informationens tillförlitlighet. Standarden innebär att bestyrkandet går längre än att verifiera data och att granskningen istället ska göras på företagens metoder för att hantera sin information om hållbarhet. Hanteringen och prestationen ska återspeglas i bestyrkanderapporterna Kvalitetsindikatorer på bestyrkanderapporter Bestyrkandena har likt hållbarhetsrapporterna benämnts varierande där vanliga titlar är verifikation, granskning, bestyrkande och revision (Deegan, Cooper och Shelly, 2006). Att benämna granskningarna som revision har däremot kritiserats för att vara missvisande och överdrivet, då säkerheten är större vid revisionen av finansiella rapporter än hållbarhetsrapporter. Med koppling till detta menar däremot Dando och Swift (2003) att granskare av hållbarhetsrapporter behöver utvidga sitt synfält för att utvärdera och kommentera olika prestationer som vanligen inte studeras i traditionella normativa revisioner. Motivet till detta beror på att bestyrkanden av hållbarhetsrapporter kritiserats för att inte skapa ett rimligt förtroende mot intressenter, uppge vilken information som är av relevans eller ge förbättringsförslag av bristande kvalité. Revision har uppstått ur efterfrågan på ett övervakningsverktyg av olika grupper med motstridiga intressen, som ledning, ägare och externa fordringsinnehavare (DeAngelo, 1981). Öhman et al. (2012) beskriver att revisorer 22

31 uppfattas ha en delad lojalitet då de har kraven att tillgodose ledningen, aktieägare men även externa intressenter. Ett av syftena med revision beskrivs enligt Laitinen och Laitinen (2015) utifrån internationella revisionsstandarder ISA, som att öka förtroendegraden hos användarna av rapporterna. I enighet med Dando och Swift (2003) anser Wheeler och Elkington (2001) att bestyrkandeprocessen av hållbarhetsrapporter måste vara mindre koncentrerad än revision av finansiella rapporter. De definierar bestyrkande som ett mer kraftfullt och strategiskt relevant alternativ till revision eller verifikation, (Wheeler och Elkington, 2001, s.10). De Beelde och Tuybens (2015) menar att trenden att bestyrka hållbarhetsrapporterna kommer från praxis av att bestyrka finansiella rapporter och att processen för revision av finansiella rapporter har i grunden applicerats på nya typer av bestyrkanden. Två huvudsakliga omständigheter problematiserar dock bestyrkanden av hållbarhetsrapporter och dess användbarhet (Hodge et al., 2009). Det faktum att det saknas generellt accepterade kriterier och riktlinjer för hållbarhetsrapporteringen respektive bestyrkanden skapar variationer och otydligheter. Detta påverkar trovärdigheten och kvalitén vilket leder till att användare ifrågasätter pålitligheten av hållbarhetsrapporterna. Finansiella analytiker har ansett att bestyrkanden av revisorer är mer trovärdiga (Pflugrath et al., 2011) medan bestyrkanden där bestyrkandegivaren är konsult skapar mer värde åt intressenter (O Dwyer och Owen, 2005). Det finns således forskning om hur kvalitén på bestyrkanden skiljer sig beroende på bestyrkandegivarens yrkestillhörighet (t.ex. Seguí-Mas et al., 2015; Zorio et al., 2013). Laitinen och Laitinen (2015) och Francis (2011) menar att enigheten om hur revisionskvalité ska definieras är liten och att definitioner och operationaliseringar skiljer sig mellan studier. Beroende på vilket perspektiv som kvalitén studeras ur skiljer sig även förståelsen för detta mångtydiga begrepp enligt Knechel et al. (2013). Revisorer, tillsynsmyndigheter och samhället kan ha väldigt olika uppfattningar om vad revisionskvalité är så perspektivet kan i sin tur påverka vilka indikatorer som används för att bedöma kvalitén. Exempelvis skulle standardsättare eller andra inrättningar kunna antas uppfatta kvalité på en revision som när tillämpbara standarder har följts. Enligt Francis (2004) är revisionskvalité omvänt relaterat till revisionsmisslyckande, då högre kvalité innebär en lägre risk för ett misslyckande. Dessa kan ske dels uppstå då revisorn inte tillämpar accepterade standarder, dels när revisorn inte lyckas utfärda en kompetent eller modifierad rapport. Geiger och Rama (2006) kopplar dessa revisionsmisslyckanden till uttalanden om fortlevnadsprincipen då två fel kan uppstå. Typ ett fel innebär att revisorn uttalar en varning för fortlevnadsprincipen men klienten går sedan inte i konkurs inom ett år. Typ två fel innebär omvänt att ingen varning utfärdas men klienten går i 23

32 konkurs. Revisionskvalitet är enligt Francis (2011) ett kontroversiellt begrepp och det finns svårigheter att fastställda en bild av, samt vilka kännetecken som påverkar, kvalitén. På grund av detta används i denna studie inte det begreppet utan istället kvalitetsindikator, för att förtydliga att det som studeras är ett av sätten att betrakta och mäta kvalité. Begreppet redogörs längre fram i arbetet under rubrik 3.5 Undersökningsmodell. Till följd av att det inte finns generellt accepterade riktlinjer för bestyrkanden vilket Hodge et al. (2009) påpekar, finns det inte heller någon vägledning för hur bestyrkanden ska upprättas för att uppfylla kvalitetsrelaterade egenskaper. Exempelvis har Zorio et al. (2013) har funnit att kvalitén (kvalitetsindikator) på bestyrkanderapporter endast är av en någorlunda acceptabel nivå. I tidigare studier har kvalité (kvalitetsindikatorn) på bestyrkanden även mätts utifrån antal minimikrav som uppfyllts enligt ett antal standarder (se Gürtürk och Hahn, 2015; Perego och Kolk, 2012; Seguí-Mas et al., 2015). Denna metod kan betraktas vara i enlighet med följande resonemang av Knechel et al. (2013), som beskriver att revisionskvalité (kvalitetsindikatorn) uppnås när en granskning är upprättad i enlighet med generellt accepterade revisionsstandarder, GAAS. Den svenska regleringen av revision ger ingen detaljerad vägledning utan hänvisar endast till konceptet om god revisionssed (Hellman, 2006). Den goda revisionsseden är den svenska tillämpningen av GAAS och FAR är det organ som ansvarar för rekommendationer i revisionsfrågor i Sverige. Detta uttryck innebär i praktiken att en bestyrkanderapport är av högre kvalité (kvalitetsindikator) om datumet och platsen för undertecknandet av rapporten framgår, liksom det rapporterande företagets organisationsnummer. I och med dessa anföranden skapas till synes åtminstone två problem. Att benämna det som mäts för kvalité (kvalitetsindikator) gör att det inte är helt tydligt vad som egentligen avses mätas, på grund av att mått som är kvantitativa mäter ett antal och inte kvalitativa dimensioner. När kvalitén (kvalitetsindikatorn) mäts kvantitativt med avseende på huruvida rapporter följer standarder är det endast en utav många indikatorer för kvalitén (kvalitetsindikatorn), men anger den inte. Då kvalité (kvalitetsindikatorn) enligt Knechel et al. (2013) kan uppfattas och definieras på olika sätt beroende vem som tillfrågas, bör det ange att det inte finns ett enskilt mått för hur kvalité (kvalitetsindikatorn) egentligen ska mätas. Dessutom menar Knechel et al. (2013) exempelvis att vissa användare av finansiella rapporter anser att kvalité (kvalitetsindikatorn) innebär att revisionen inte innehåller några fel, samtidigt som författarna beskriver att revisorns kompetens har ett samband med att fel upptäckts. Revisorns kompetens verkar därför även kunna fungera som en indikator för kvalité. 24

33 Att använda tillämpandet av god revisionssed som en kvalitetsindikator torde innebära att kvalité indikeras av att revisorn genomfört en granskning så utförligt som bör kunna förväntas, och sedan rapporterat detta. Detta baseras på att god revisionssed i Aktiebolagslagen (2005:551) i 9 kap 1 definieras som att Revisorn ska granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och vds förvaltning. Granskningen ska vara så ingående som god revisionssed kräver. Vidare beskriver FAR (u.å) att revision ska utföras med god revisionssed samt att revisionen baseras på förtroende som uppnås genom revisorns tystnadsplikt, kompetens och oberoende. Bestyrkandegivare kan enligt Moroney et al. (2012) spåras till revisorer samt icke-revisorer i form av exempelvis privata konsulter. I linje med Manetti och Becatti (2009) menar Öhman et al. (2012) liksom Knechel et al. (2013) att kvalitén (kvalitetsindikator) är beroende av revisorns kompetens. För bestyrkanden av hållbarhetsrapporter menar Manetti och Becatti (2009) att revisorer troligtvis inte besitter rätt kunskaper för att exempelvis utvärdera miljöpåverkan. Enligt Perego (2009) kan revisorer uppfattas bidra med högre kvalité (kvalitetsindikator) i bestyrkanderapporter då de innehar tidigare erfarenhet från finansiella rapporter. I kontrast menar Manetti och Becatti (2009) att konsulter bidrar med högre kvalité (kvalitetsindikator) då de har större expertis inom området. Då bestyrkanden av hållbarhetsrapporter inte enbart utförs av revisorer kan begreppet god revisionssed inte användas för att studera bestyrkandepraxis, eftersom bestyrkandegivare som inte är revisorer inte omfattas av lagen eller seden. Istället borde god bestyrkandesed vara lämpligt att benämna den praxis mot vilken bestyrkandegivare bör förhålla sig till vid, som en analog tillämpning av god revisionssed. God revisionssed bör kunna definieras som god bestyrkandesed vid bestyrkandeuppdrag och fungera som riktlinje för hur bestyrkandegivaren ska agera vid ett bestyrkande. Begreppet god bestyrkandesed är inget som författarna till denna studie kan finna existerar. Det verkar inte heller finnas något likvärdigt begrepp för att beskriva god praxis och vad bestyrkandegivare bör förhålla sig till vid en granskning. I tabellen nedan presenteras de definitioner för bestyrkandeengagemang från respektive standardsättande organ för bestyrkande och hållbarhetsrapportering som studien behandlar. Engagemanget beskriver hur bestyrkandegivaren ska gå till väga i bestyrkandet av hållbarhetsrapporterna 25

34 Organisation AccountAbility (2008) GRI (2013) IAASB (2010), IFAC (2011) Definition av bestyrkandeengagemang Ett engagemang i vilket en bestyrkandegivare utvärderar och uttrycker en slutsats för en organisations publika redovisning om sin prestation liksom de underliggande systemen, data och processerna mot lämpliga kriterier och standarder för att öka trovärdigheten av informationen för tilltänkta läsare. En process som resulterar i att en bestyrkandegivare uttrycker en slutsats om utvärderingen eller mätningen av hållbarhetsredovisningar mot kriterierna för rapporteringen. Bestyrkandengagemanget kan involvera en bedömning av inte enbart riktigheten utan även tillförlitligheten av det som redovisas, men även processen för att bestämma vilka problem och vilken data som ska redovisas. Ett engagemang i vilket en praktiker uttrycker en slutsats designad till att öka förtroendenivån hos de tilltänkta användarna och inte hos den part som är ansvarig för utfallet av utvärderingen eller mätningen av det aktuella ämnet mot ett kriterium. Figur 3 Tabell med sammanställning av definitioner av bestyrkandeengagemang av olika ledande standardsättare och hållbarhetsengagerade organisationer. En likhet mellan definitionerna är att ingen uttrycker en specifik yrkestillhörighet hos bestyrkandegivaren men anmärkningsvärt är att ingen påpekar att bestyrkandegivaren ska vara oberoende. Gemensamt inom alla engagemang är bestyrkandegivarens uppgift att uttrycka en slutsats genom att utvärderingar och mätningar, i en annan mening värdera. Föremål för bestyrkandet är relativt öppet till följd av att det inte avgränsas i någon av definitionerna, varken till icke-finansiella eller finansiella aspekter som exempelvis bokföring. Adressaten nämns i definitionerna av IAASB och IFAC samt AccountAbility men inte GRI, men GRI påpekar att engagemanget kan innebära att tillförlitligheten och riktigheten bedöms. Detta gör även IAASB och IFAC, som menar att bestyrkandet ska öka förtroendet hos adressaten och trovärdigheten. Alla engagemangen innefattar en bedömning av rapporteringen mot kriterier för rapporteringen eller mot lämpliga kriterier. Utifrån dessa definitioner för bestyrkandeengagemang samt definitionen av god revisionssed formuleras följande definition för god bestyrkandesed: God bestyrkandesed är att bestyrkandegivaren ska granska bolagets hållbarhetsrapport samt dess underliggande system, processer och data. Bestyrkandegivaren ska även värdera styrelsens och vd:s avsikter och målsättningar avseende hållbarhet i enlighet med rekommendationer och lagstiftning samt med beaktande av ett kvalitativt urval av bestyrkanderapporter. Granskningen och redogörelsen ska vara så ingående som god bestyrkandesed kräver. 26

35 Hållbarhetsrapporten och underliggande aspekter ska granskas av bestyrkandegivaren för att eventuella fel ska upptäckas och rapporteras. Då bokföring behandlar företagets räkenskaper medan hållbarhet ofta innebär icke-finansiell information bör systemen för hanteringen av denna information samt processerna för framställningen av hållbarhetsrapporterna granskas och avgränsas till bokföringen. Avsikterna med rapporteringen hos framställarna i form av styrelse ska värderas för att öka trovärdigheten ur ett intressentperspektiv då avsikterna kan indikera syftet med rapporteringen för varje företag. Hur företaget presterar mot sina målsättningar kan även visa hur högt engagemanget för rapporteringen och dess syften är. Granskningen och värderingen ska även genomföras i enlighet med standarder, rekommendationer och lagstiftning samt god praxis. Detta är inte endast viktigt för trovärdighet och riktighet men även för jämförbarhet, och att alla bestyrkanden ska utgå ifrån samma grundprinciper. Hela granskningen ska vara så ingående som god bestyrkandesed kräver men även redogörelsen i form av bestyrkanderapporten. Anledningen är att bestyrkandet ska öka trovärdigheten för hållbarhetsrapporten och förtroendet hos intressenterna men för det krävs att allt väsentligt rapporteras, vilket framgår av definitionen av bestyrkandeengagemanget av AccountAbility (2008), IAASB (2010) och IFAC (2011). Detta är även i enlighet men definitionen för revisionskvalitet av DeAngelo (1981) som menar att fel i rapporteringen som en revisor upptäcker ska rapporteras. Definitionen för god bestyrkandesed i relation till god revisionssed enligt Aktiebolagslagen och beskrivningen av FAR är även i enlighet med den tidigare beskrivningen av bestyrkanden av Wheeler och Elkington (2001), som menar bestyrkanden måste vara mer dynamiska och utbredd än revision. Formuleringen av god bestyrkandesed kan även härledas ur tidigare forskning vilket illustreras nedan i figur 3. Överst i modellen är verktygen för redovisning av finansiell information i form av Finansiell rapportering jämte redovisning av icke-finansiell information via hållbarhetsrapporter. För att öka trovärdigheten på den rapporterade informationen har revision uppstått av de finansiella rapporterna och bestyrkanden av hållbarhetsrapporterna. Dessa granskningsåtgärder fungerar även som ett övervakningsverktyg för intressenter på företagens verksamhet. Vid revision ska revisorn iaktta god revisionssed och revisionen ska vara så ingående som god revisionssed kräver. För bestyrkanden av hållbarhetsrapporterna finns i dagsläget ingen erkänd praxis för bestyrkandegivare att förhålla sig till. Därför utvecklas begreppet god bestyrkandesed som likt god revisionssed kan användas som en normativ kvalitetsindikator för genomförandet av bestyrkandeuppdraget. Det bygger likt 27

36 revision på förtroende för bestyrkandegivaren, som förutsätter att denna besitter rätt kompetens, är oberoende och agerar under tystnadsplikt. Figur 4 Härledning av God bestyrkandesed För att ytterligare förtydliga härledningen av begreppet god bestyrkandesed i figur 4 följer här en kortfattad beskrivning. Enligt litteraturen (t.ex. Borail och Gendron, 2011; De Beelde och Tuybens, 2014) har bestyrkande av hållbarhetsrapporter uppstått till följd av praxis att granska finansiella rapporter. Syftet med revision har beskrivits som att öka trovärdigheten på den finansiella informationen (Laitinen och Laitinen, 2015) och kvalité (kvalitetsindikator) på revisionen uppnås enligt Knechel et al. (2013) när GAAS följts. Kvalité (kvalitetsindikator) på revision anges av god revisionssed (Hellman, 2006). I likhet med detta resonemang har bestyrkanden av hållbarhetsrapporter beskrivits som menat att öka trovärdigheten på informationen i de rapporterna (t.ex. Manetti och Toccafondi, 2012; Perego och Kolk, 2012; Pflugrath et al., 2011). Parallellt med att god revisionssed följs vid tillämpandet av GAAS bör det kunna förväntas att god bestykandesed uppnås vid tillämpningen av bestyrkandestandards, därmed kallat generellt accepterade standarder för bestyrkande av hållbarhetsrapporter GASAS (Generally Accepted Sustainability Auditing Standards). Här förtydligas att det i dagsläget inte existerar något sådant som generellt accepterade standarder för bestyrkande av hållbarhetsrapporter. 3.2 Teoretisk referensram Enligt Islam och Deegan (2008) är två av de vanligaste teorierna som använts inom forskning om hållbarhetsrapportering intressentteorin och institutionell teori. Det har även i 28

37 litteraturgenomgången framkommit att dessa teorier är de mest använda för att förklara fenomen och samband inom hållbarhetsrapportering och bestyrkande. Det vanligaste sättet att undersöka frivilligt bestyrkande är däremot ur ett agentperspektiv, menar Wong och Millington (2014). Bestyrkande och revision har tidigare studerats som ett övervakningsverktyg. Efterfrågan av frivilliga bestyrkanden kan utifrån företagsledningen motiveras med att sådana åtgärder på längre sikt är fördelaktigt för att öka trovärdigheten på rapporterna. Ytterligare ett sätt för att öka trovärdigheten är enligt Manetti och Toccafondi, (2012) att involvera intressenterna. Institutionella teorin är i sin tur användbar inom hållbarhetsrapportering för att granska bestyrkanden då den behandlar förhållandet mellan olika institutioner. Företaget betraktas som en aktör som besvarar efterfrågan på öppenhet och skapar legitimitet genom bestyrkande av hållbarhetsrapporter (Gürtürk och Hahn, 2015). Wong och Millington (2014) menar i likhet att företag som påverkas av externa intressenter kan förväntas att bestyrka hållbarhetsrapporter, men även att företag inte låter bestyrka hållbarhetsrapporter om det saknas press från externa intressenter Agentteorin I denna studie behandlas agentteorin då det argumenterats att agentkostnader har ett samband med åtagandet av frivillig revision (Simnett et al., 2009; Wong och Millington, 2014). Trots att agentteorin saknar empiriskt stöd kan den vara användbar för att på ett pedagogiskt sätt förklara vissa fenomen eller samband. Teorins fokus ligger enligt Eisenhardt (1989) på att avgöra det mest effektiva kontraktet mellan agenten och principalen. Centralt är att agenten är en individ som handlar på uppdrag av principalen baserat på antaganden om människor, organisationer och information (Eisenhardt, 1989; Heath, 2009). Ett exempel på dessa två är ägaren till företaget, principalen, och chefen som utför uppdraget åt ägaren, agenten (Heath, 2009). Agentteorin har tillämpats av forskare inom bland annat redovisning, ekonomi, och organisatoriska beteenden (Eisenhardt, 1989). Enligt Eisenhardt (1989) förekommer två problem som kan uppstå inom agentteorin i förbindelsen mellan en agent och en principal. Det första problemet innebär agentkostnader, som rör konflikter mellan agentens och principalens mål och det faktum att det är för dyrt att kontrollera vad agenten faktiskt gör. Detta förtydligar Lennox (2005) som menar att chefer med högre aktieinnehav har större kontroll och utrymme att agera utifrån sina egna privata intressen. Chefer som däremot har ett mindre aktieinnehav har svagare incitament att agera utöver aktieägarnas intresse. Det andra problemet enligt Eisenhardt (1989) som agentteorin 29

38 behandlar, är situationer då det uppstår skilda meningar om vad som utgör risk. Ett vanligt synsätt inom agentteorin är därför att chefer tenderar att lösa konflikter mellan olika intressenter genom att publicera hållbarhetsrapporter (Jiraporn och Chintrakarn, 2013). Kritik har däremot riktats mot chefer då agentteorin indikerar att hållbarhetsrapportering enbart gynnar chefer men inte nödvändigtvis aktieägarnas vinstintresse. Chefer tenderar enligt detta påstående att investera i hållbarhet för att öka sitt personliga rykte och exponering i media. Det har i tidigare studier visat att större företag även har högre agentkostnader och att dessa har ett positivt samband med frivilliga bestyrkanden (Simnett et al., 2009). Då oberoende bestyrkande är en kostsam övervakningsmekanism är det argumenterat att bestyrkanden är mer förekommande inom de organisationer som tjänar mest på det (Kolk och Perego, 2010). Ruhnke och Gabriel (2013) menar att bestyrkanden vanligtvis har en fast kostnad. Detta medför att även om det tar mer tid för bestyrkandegivaren att gå igenom alla data hos de större företagen är kostnaden relativt desamma som för de mindre, även med avseende på de rörliga kostnaderna. Det är därför mer gynnsamt för större företag att bestyrka sina rapporter då de kan engagera en bestyrkandegivare i ett mer omfattande uppdrag, till samma relativa kostnad. Om de rörliga kostnaderna inte stiger utan uppdragets kostnad till största del består av fasta kostnader kommer större företag att gynnas, under antagandet att större företag har större tillgångar. Bestyrkande är ett verktyg som ökar trovärdigheten i hållbarhetsrapporterna och reducerar agentrelaterade konflikter vilket enligt Simnett et al. (2009) påverkar valet av bestyrkandegivare. Ytterligare en faktor som påverkar valet av bestyrkandegivare men även valet att bestyrka, är enligt Kolk och Perego (2010) land. Länder som är aktieägar- eller intressentorienterade tenderar att påverka valet av bestyrkande och valet av bestyrkandegivare. Agentteorin handlar som tidigare nämnt om hur konflikter mellan agenten och principalen ska hanteras (Heath, 2009). Enligt Lennox (2005) bidrar dessa problem till en ökad efterfrågan på högre revisionskvalité (kvalitetsindikator). Det är hävdat att revisorns oberoende ökar trovärdigheten och kvalitén (kvalitetsindikator) genom att minska informationsasymmetrin som uppstår mellan agenten och principalen (Moroney et al., 2012) Intressentteorin Intressenter har visat ett betydande intresse för hållbarhetsrapporter så väl som bestyrkanden av dessa (Park och Brorson, 2005). Anledningar till detta är enligt Gürtürk och Hahn (2015) 30

39 att intressenter söker tillförlitlig information för att fatta beslut och att endast trovärdig information tas i beaktande. Mori Junior et al. (2014) menar att hållbarhetsrapporter har varit ett väsentligt verktyg för företag att kommunicera hållbar prestation till intressenter. Begreppet intressenter myntades första gången i ett internt PM vid Stanford Rsearch Institute där tanken var att ifrågasätta föreställningen att företagets aktieägare var den enda grupp företagsledningen behövde tillmötesgå (Parmar, Freeman, Harrison, Wicks, Purnell och de Colle, 2010). Den mest kända definitionen av intressenter är den av Freeman som beskriver intressenter som någon grupp eller individ som kan påverka eller påverkas av att företag uppfyller mål (1984, refererad i Strand och Freeman, 2015, s.67). Den första att använda termen intressentteorin var däremot Ansoff (Roberts, 1992) i ett försök att definiera målen i företagen. Det primära syftet för intressentteorin är att skapa värde för intressenter (Strand och Freeman, 2015). Intressenterna kan delas in i olika grupper (Friedman och Miles, 2006), där de mest vanliga indelningarna av intressenterna utgörs av: Aktieägare Kunder Leverantörer och distributörer Anställda Det lokala samhället Zorio et al. (2013) menar att intressenter kan utgöra en stor grupp människor som är allt från faktiska eller potentiella anställda till konsumenter. Vissa forskare delar in intressenterna i en primär och en sekundär grupp, där de primära intressenterna är de som är nödvändiga för företagets existens (Parmar et al., 2010). Det kan därför variera mellan företag till vilka intressenter de ser till. Intressentteorin har enligt Donaldson och Preston (1995) tidigare använts inom managementitteraturen på grund av sin beskrivande noggrannhet, instrumentala makt och normativa giltighet. Under senare år har litteraturen gett tydliga antydningar om ett befintligt behov att öka intressenternas engagemang och deltagande i processer för hållbarhetsrapporter (Manetti och Toccafondi, 2012). Det har även indikerats att kvalitén i dessa är beroende av intressenters engagemang. Att engagera intressenterna blir mer och mer hyllat som en hörnsten i företagens sociala, miljömässiga, ekonomiska och etniska styrning (Unerman och Bennett, 2004). 31

40 Enligt Freeman (1984, refererad i Donaldson och Preston, 1995) existerar inte någon enstaka intressentteori utan den är generell och omfattande och bör därför ses som en genre. Utifrån detta har det under de senare åren presenterats ett flertal versioner av intressentteorin så som beskrivande eller empirisk, instrumental och normativ (Hörisch, Schaltegger, och Freeman, 2014). Den beskrivande eller empiriska aspekten i intressentteorin kan beskriva hur företag lyckas identifiera relevanta intressenter och deras förväntningar inom hållbar utveckling. Inom den instrumentala versionen analyseras effekterna kring intressenternas åstadkommande angående företagens traditionella mål, till exempel intäktsökning eller ytterligare relaterade mål. Den normativa intressentteorin syftar till att integrerar beskrivande, empiriska och normativa aspekter (Hörisch et al., 2014). Enligt Parmar et al. (2010) syftar den normativa intressentteorin till att besvara två organisatoriska frågor. Den första frågan är vilket syfte företagen har och den andra till vilka intressenter företagsledningen är skyldig gentemot. Ledningen uppmanas till att identifiera vilka intressenter som är inblandade i verksamheten då dessa är väsentliga för företagets fortlevnad. Även Herremans, Nazari, och Mahmoudian (2015) menar att intressentteorin har två olika synsätt, det moraliska och det strategiska. Det moraliska synsättet säger att de som påverkas av en organisations verksamhet har rätt till att bli informerad samt kräva att informationen ska hålla en viss prestanda. Den strategiska synen betonar däremot företagens fördelar med att informera intressenter som legitimitet, social licens att bedriva verksamhet, riskhantering samt lärande. Denna variation av intressentteorin och dess synsätt bidrar till att olika företag utvecklar olika typer av relationer till sina intressenter (Herremans et al., 2015) Institutionell teori Enligt Aerts et al. (2006) är institutionell teorin användbar för att förklara organisationers beteenden och den institutionella isomorfismen kan bidra till förståelsen till varför företag miljörapporterar i frånvaron av krav från intressenter eller legitimitetsbehov. Institutionell teori används i denna studie för att bidra till förklaringen av omfattningen av bestyrkanden, som görs beroende av efterföljandet av rekommendationer i ramverk. Enligt Ortas et al. (2015) baseras teorin baseras på hur sociala generellt accepterade regler kan hänföras till företagens ageranden. Enligt Gürtürk och Hahn (2015) beskriver teorin tendensen att procedurer och strukturer tas för givna men samtidigt behöver institutionaliseras för att företaget inte ska förlora legitimitet. 32

41 Isomorfismen är en av grenarna inom den institutionella teorin, som är känt för hur organisationer efterliknar varandra och homogeniseras (Gürtürk och Hahn, 2015). Processerna beskrivs genom tre mekanismer (1) tvingande, (2), normativ och (3) imiterande. Den tvingande isomorfismen beror på politiska påtryckningar av formella och icke-formella krav såsom lagar och regleringar eller intressenter, medan den normativa isomorfismen beror på beslutsfattares professionella natur och att följa normer. Den tredje dimensionen av institutionell isomorfism, den imiterande, innebär att företag antar vissa mönster eller åtgärder genom att imitera andra företag, som en följd av osäkerhet. Institutionaliseringen av bestyrkande av hållbarhetsrapporter menar Gürtürk och Hahn (2015) uppstår till följd av att intressenter efterfrågar transparens och att företag behöver svara på detta för att uppnå legitimitet. Gürtürk och Hahn (2015) menar att den tvingande isomorfismen kan kopplas till företag som enligt lag, praxis, förväntningar eller till följd av legitimitet låter bestyrka hållbarhetsrapporter, medan den normativa isomorfismen får företagsledningen att välja att utföra detta till följd av att normer ska följas eller få legitimitet. Ett tredje sätt att rapportera eller låta bestyrka kan bero på att företag gör vad andra företag gör, vilket kopplas till imiterande isomorfism. Imiterande isomorfism kan enligt Gürtürk och Hahn (2015) uppstå som en följd av att det saknas ett generellt accepterar ramverk för bestyrkanden, liksom att det är frivilligt. Osäkerheten företagen känner uppmuntrar till imitation. I en studie om neoinstitutionell teori och miljörapportering har även Aerts et al. (2006) funnit väsentliga bevis för att imitation påverkar valet att rapportera. De fann också tendenser av imitation inom vissa industrier och mellan länder. Enligt Ortas et al. (2015) föreskriver den institutionella teorin att företag inom olika länder har olika kulturer, tro och sociala regler vilket leder till olika prioriteringar, vilka i sin tur påverkar beslut. I sin studie fann de bevis för att spanska och franska företag tenderade att rapportera mer om sociala aspekter medan japanska företag istället fokuserade på miljöfrågor. Enligt den institutionella teorin kan detta förklaras genom kulturella aspekter och Ortas et al. (2015) menar att religionen i Japan främst representeras av Shintoism och Buddhism där naturen är en viktig dimension. I Spanien och Frankrike däremot är Kristendomen dominerande, inom vilken sociala frågor värderas högre. Andra forskare har enligt Ortas et al. (2015) funnit bevis för att olika egenskaper inom företagens val av socialt ansvar beror på imitation, som exempelvis att framställa icke-finansiella rapporter eller att vissa branscher i större utsträckning förespråkar hållbar utveckling än andra. 33

42 Institutionalisering av att bestyrka hållbarhetsrapporter kan enligt Borail och Gendron (2011) även reflektera normativ isomorfism. Trots att många aspekter skiljer sig inom hållbarhetsområdet så finns det vissa huvudsakliga institutionaliserade egenskaper, som att bestyrkandegivaren är oberoende av klienten, fokusering på processer snarare än prestation och tillit till bestyrkandestandards. Vidare menar Gütürk och Hahn (2015) att den normativa isomorfismen reflekterar hur accepterade standards för bestyrkande antas och tillämpas, vilka de mest förekommande inom litteraturen i dagsläget är AA1000AS och ISAE3000. I en litteraturgenomgång finner däremot Hahn och Kühnen (2013) att adoptionen, omfattningen och kvalitén (kvalitetsindikator) av hållbarhetsrapportering beror på externa avgörande faktorer och att det är oklart huruvida institutionell teori kan förklara detta. 3.3 Tidigare forskning Som tidigare nämnt kan företag välja att bestyrka hållbarhetsrapporter för att minska agentkostnader som uppstår till följd av konflikter mellan principalen och agenten genom intressekonflikter och informationsasymmetri. Dessa kostnader kännetecknar enligt Gürtürk och Hahn (2015) välfärdsförluster och är viktiga för företag att förebygga. Inom agentteorin betraktas information som en handelsvara som har ett pris och kan köpas (Eisenhardt, 1989). Detta medför att informationssystem har en viktig roll inom organisationen. Ett brett utbud av intressenter kräver ständigt att företagen ska skapa transparens och offentliggöra deras ekonomiska, sociala och miljömässiga prestanda (Herremans et al., 2015). För att säkerställa att innehållet i hållbarhetsrapporterna och bestyrkanden av dessa är av väsentlighet och relevans för intressenter, menar Manetti och Toccafondi (2012) att intressenterna bör involveras i dessa processer. I bestyrkandet av hållbarhetsrapporter kan intressenter ha en övervakande roll genom att kontrollera uppgifterna i dokumentet och garantera att processen går rätt till. En av de största, om inte mest använda, teorierna inom miljömässig, social och hållbarhetsstyrande forskning är intressentteorin (Hörisch et al., 2014) och den kan vara avgörande för att kunna identifiera företagens sociala skyldigheter (Parmar et al., 2010). Utöver intressentteorin har även institutionell teori använts för att förklara hur företag tar ansvar för sin externa påverkan, enligt Islam och Deegan (2008). Institutionaliseringen av bestyrkanden av hållbarhetsrapportering uppstod enligt Borail och Gendron (2011) och 34

43 Fonseca (2010), även som en konsekvens av kopplingen mellan den finansiella rapporteringen och hållbarhetsrapporteringen. Den senare betraktas enligt Borail och Gendron (2011) som en nödvändig förlängning av den finansiella rapporteringen, som kritiserats för att vara för koncentrerad till finansiella indikatorer och intresset hos aktieägare. Hållbarhetsrapporter uppfattas dessutom ge en mer fullständig och tydlig bild av företaget och i och med detta uppstår även förväntningar om att dessa ska bestyrkas likt finansiella rapporter Motiv för att bestyrka hållbarhetsrapporter Motivet till att bestyrka hållbarhetsrapporter beror enligt KPMG på efterfrågan av tillförlitlig och trovärdig information från ledningen för att hantera företagets miljömässiga och sociala risker, och från intressenter som vill ha ett bestyrkande om att rapporten verkligen representerar företagets insatser och prestationer (2002, s.18). Det har kommit att uppstå ett behov av att bestyrka rapporterna till följd av att antalet företag som rapporterar sin hållbarhet tilltar men även användare som värdesätter rapporterna (Mock et al., 2007). Den växande efterfrågan av frivilliga bestyrkanden kan enligt Perego och Kolk (2012) samt Moroney et al. (2012) därmed förklaras av företagens vilja att förbättra kvalitén (kvalitetsindikatorer) samt trovärdigheten och tillförlitligheten på hållbarhetsrapporterna (Hodge et al., 2009; Kolk och Perego, 2010; Manetti och Toccafondi, 2012). Bestyrkta rapporter anses dessutom ha en positiv signal på marknaden avseende ett framtida värde, medan icke-bestyrkta rapporter endast betraktas som marknadsföring (Mock et al., 2007). Fördelarna med att bestyrka kan enligt Simnett et al. (2009) vara ökat förtroende för kvalitén (kvalitetsindikatorn) av hållbarhetsrapporterna från intressenter och andra användare, samt ökad tillit för företagets åtaganden av hållbarhet. Park och Brorson (2005) utvecklar samma resonemang med att kritik även grundas på de bristande bevisen för att bestyrkanden verkligen ökar trovärdigheten. Experter inom området ska dock ha uttalat sig om att dessa rapporter inte kan betraktas som trovärdiga om de inte blivit bestyrkta. Även Adams och Evans (2004) beskriver att bestyrkanderapporter kritiserats för att inte skapa något värde samt att ha en begränsad användbarhet. Andra menar däremot att förtroende inte kan skapas utan bestyrkanden, vilket leder till att meningen med hållbarhetsrapporteringen förloras. I likhet med detta har Moroney et al. (2012) funnit att informationen i bestyrkta hållbarhetsrapporter håller en högre kvalité (kvalitetsindikator) än informationen i rapporter som inte är bestyrkta. Även Hodge et al. (2009) menar att sannolikheten ökar för att användare av 35

44 hållbarhetsrapporter har ett högre förtroende för informationen om rapporten åtföljs av ett bestyrkande. Företag motiveras även till att bestyrka hållbarhetsrapporter då de kan gynnas internt (Perego och Kolk, 2012). Förbättringsidéer kan utmynna ur bestyrkandegivarnas granskning av informations- och rapporteringssystemen vilket kan bidra till att effektivisera hanteringen av social och miljömässig prestation. Ytterligare motiv enligt Gürtürk och Hahn (2015) är att risken för att rapportera felaktig information reduceras då brister i företagens informationssystem kan upptäckas. En extern granskning kan därför bidra till att korrekt information rapporteras men även för att identifiera risker och uppmuntra företagskulturella förändringar. Till följd av att framställa hållbarhetsrapporter är överhängande frivilligt är det viktigt att undersöka vilka företag som faktiskt rapporterar och därmed är villiga att bära kostnaden för detta (Mock et al., 2007). Även Simnett et al. (2009) beskriver att en bidragande faktor till att inte rapportera hållbarhet är kostnaden, men framhåller åsikter om att värdet rapporteringen skapar i form av trovärdighet överstiger kostnaden. Kostnaderna för att bestyrka rapporterna bidrar inte oväntat också till valet om företagen ska bestyrka (Kolk och Perego, 2010; Park och Brorson, 2005). I företag där de organisatoriska fördelarna med att bestyrka hållbarhetsrapporter är högre ökar enligt Kolk och Perego (2010) sannolikheten för att bestyrkande utförs. Fördelarna kan utöver att öka trovärdigheten för den rapporterade informationen vara att agentkostnaderna minskar Bestyrkande och kvalitetsindikatorer Det har tidigare funnits en osäkerhet kring huruvida bestyrkanden faktiskt ökar trovärdigheten på hållbarhetsrapporter (Park och Brorson, 2005). Resultaten i en studie av Pflugrath et al. (2011) visar dock att trovärdigheten är högre på CSR-information som är bestyrkt. Trots decennier av forskning och en bred diskussion om kvalité (kvalitetsindikatorer) finns det ett flertal olika definitioner och åsikter om hur det ska mätas (Knechel et al., 2013). I tidigare forskning har bestyrkande på hållbarhetsrapporter i börsnoterade företag analyserats (Seguí- Mas et al., 2015) där det vanligaste tillvägagångssättet för att mäta kvalitén (kvalitetsindikatorer) i bestyrkanderapporterna varit via innehållsanalyser (Zorio et al., 2013). Enligt Francis (2004) och Simnett et al. (2009) förväntas rapporterna ha högre kvalité (kvalitetsindikator) när fler av minimikraven fullföljs utifrån professionella standarder. Att revisorerna följer standarder minskar enligt Deis och Gireoux (1992) dessutom risken att revisionskvalitén (kvalitetsindikatorer) påverkas av maktkonflikter till följd av viktiga 36

45 klienter. Kritik som riktats mot denna mätmetod är enligt Romero et al. (2014) är den att olika minimikrav kan ha olika betydelser. Vissa anser att oberoende är viktigare medan andra menar att bestyrkandenivån är viktigast. Tydligt är därmed att åsikterna skiljer sig beroende vem som efterfrågas och även mellan länder. För att definiera kvalité (kvalitetsindikator) genomförde O Dwyer och Owen (2005) år 2002 en studie för att se hur pass dåvarande praxis för bestyrkanden bidrog till redovisningsskyldigheten och en ökad transparens mot företagets intressenter. Genom att bryta ut minimikrav för bestyrkande i olika ramverk av AccountAbility, FEE och GRI, skapade O Dwyer och Owen (2005) ett utvärderade ramverk att tillämpa vid innehållsanalyser. De utvärderade hur praxis för bestyrkanden kunde öka redovisningsskyldigheten och transparensen ur organisatoriska intressenters perspektiv. I efterhand har detta ramverk använts och utökats. Utifrån ramverket skapade Perego och Kolk (2012) en kodningsmanual där minimikraven definierades och tilldelades koder. Tolkningen av data via kodningsmanualen involverade båda författarna och två doktorander. För att kontrollera reliabiliteten testade författarna den först på ett slumpmässigt urval, utifrån vilket de kunde göra vissa förbättringar inför den verkliga studien. Kodningsmanualen användes sedan i en innehållsanalys där resultatet sedan testades i en statistisk analys för att testa samband mellan faktorer för externt bestyrkande samt faktorernas påverkan på bestyrkandekvalitén (kvalitetsindikator). Ramverket av O Dwyer och Owen (2005) har även använts av Fonseca (2010) för att värdera bestyrkanderapporter inom gruvindustrin, och i den studien beskrivs att bestyrkanderapporter är det viktigaste verktyget för att kommunicera trovärdighet gentemot intressenter. Kodningsmanualen av Perego och Kolk (2012) har sedan tillämpats av Gürtürk och Hahn (2015) som har genomfört en studie med ett perspektiv ur institutionell teori inriktad mot isomorfism. En studie har även genomförts av Seguí-Mas et al. (2015) med utgångspunkt i samma kodningsmanual. Samtliga författare som tillämpat denna manual ansåg i sina studier att bestyrkanderapporter som uppfyllde fler av minimikraven påvisade högre kvalité (kvalitetsindikator). Som nämnt i föregående kapitel genomfördes vissa justeringar av kodningsmanualen av Gürtürk och Hahn (2015) men även Seguí-Mas et al. (2015). I tabellen i figur 5 åskådliggörs först perioden som data avser, antalet i urvalet eller populationen, antalen och frekvensen av hållbarhetsrapporter liksom bestyrkanderapporter, samt fördelningen av bestyrkandegivare i dessa studier. 37

46 Författare Urvalsperiod Urval/ Population Hållbarhetsrapporter Bestyrkanderapporter Revisorer Icke- revisorer Seguí-Mas et al. (2015) (100 %) 206 (68.6 %) 59 (28.6%) 64.4% 35.6 % Gürtürk och Hahn (2015) (100 %) 109 (60.5 %) 61 (56 %) - - O Dwyer och Owen (2005) 99, 02, (46 %) 22 (54 %) Perego och Kolk (2012) (100 %) 448 (100 %) 180 (40.2 %) 93 (51.7%) 87 (48.3%) Simnett et al. (2009) (51.4%) 655 (31 %) 275 (42 %) 380 (58 %) Zorio et al. (2013) (46.4 %) 161 (50.3%) Figur 5 Tabell med sammanfattning av frekvenser i tidigare forskning som studien behandlar. Studien av Simnett et al. (2009) är utmärkande på grund av dess storlek i förhållande till de andra studierna, men trots detta är andelen bestyrkanden per hållbarhetsrapporter en av de lägsta. Detta skulle kunna förklaras av att studien genomfördes under , en tid då bestyrkanden inte var lika vanligt förekommande som i de övriga studierna, då bestyrkanden enligt Gürtürk och Hahn (2015) är ett växande fenomen. Utöver resterande studiers relativt likartade storlek är det anmärkningsvärt att fördelningen mellan bestyrkandegivare är förhållandevis jämn. En faktor som i en studie av Simnett et al. (2009) uppvisat ett signifikant samband med valet att valet att hållbarhetsrapportera och bestyrka är land. Även bestyrkandegivare från revisionsyrket har i tidigare forskning visat sig ha ett samband med land. Länder som är intressentorienterade har högre sannolikhet att bestyrka hållbarhetsrapporter (Kolk och Perego, 2010; Simnett et al., 2009) samt att anlita en revisor som bestyrkandegivare (Seguí-Mas et al., 2015; Simnett et al., 2009). Huruvida ett land anses vara intressentorienterat eller aktieägarorienterat beror enligt Simnett et al. (2009) på om landet använder lagsystemet civil law eller common law. Civil law länder anses ha en mer intressentorienterad modell för bolagsstyrning medan modellen är aktieägarorienterad i common law länder. GRI (Seguí-Mas et al., 2015) har i en studie funnit att Sverige är en av de topp 10 länder som framställer hållbarhetsrapporter. Detta motbevisades däremot av Seguí- Mas et al. (2015) då de fann att Sverige, som anses vara intressentorienterat, var ett av de länder som hade en lägre frekvens av hållbarhetsrapporter. Av hela studien utgjorde endast 7,3 procent hållbarhetsrapporter och 10,2 procent bestyrkanden från Sverige, men trots detta visade resultaten att hela 40,0 procent av alla svenska hållbarhetsrapporter var bestyrka. Då sambanden mellan bestyrkanden och företagshemland studerades fann Seguí-Mas et al (2015) att 31,2 procent av hållbarhetsrapporter som tillhörde företag från intressentorienterade var bestyrkta, medan endast 21,2 procent av rapporterna bestyrktes inom aktieägarorienterade länder. Simnett et al. (2009) menar även att länder som betraktas vara intressentorienterade 38

47 eller aktieägarorienterade kan påverka efterfrågan på att bestyrkanden utförs samt valet av bestyrkandegivare. I samhällen som är intressentorienterade bedöms intressenterna ha ett legitimt intresse och en betydande påverkan i företagets aktiviteter. I aktieägarorienterade länder uppfattas endast aktieägarna vara de enda intressenter som har makt att påverka företagsaktiviteter, och intressenterna beaktar endast företagen som ett verktyg för att skapa värde. Att bestyrka hållbarhetsrapporter uppfattas därför vara en del av en strategisk plan för att hantera relationerna med intressenterna. Simnett et al. (2009) argumenterar därmed för att bestyrkanden av hållbarhetsrapporter är vanligare i länder med samhällen som är intressentorienterade som de fann i sin studie genom statistiska teser, vilket är ett resultat som är i enlighet med dem av Seguí-Mas et al. (2015) Hypotesformulering Samspelet mellan större företag och samhället tenderar enligt Park och Brorson (2005) ha en större ekonomisk betydelse då dessa företag är mer synliga för relevanta intressenter och förväntas därav vara mer drivna att adressera miljöfrågor. Storlek på det rapporterande företaget bör därmed, enligt Castelo Branco, Delgado, Ferreira Gomes och Pereira (2014) ha ett positivt samband med valet att tillhandahålla en hållbarhetsrapport. En faktor som analyserats i valet att hållbarhetsrapportera och bestyrka samt kvalitén (kvalitetsindikator) av dessa är lönsamhet. Castelo Branco et al. (2014) fann i sin studie att lönsamhet mätt i avkastning hade ett positivt samband med valet att bestyrka. Motsägelsefullt fann däremot Zorio et al. (2013) att inget samband förelåg mellan lönsamhet och valet att hållbarhetsrapportera. Däremot fann Zorio et al. (2013) att storlek mätt i företagets totala tillgångar hade ett signifikant samband med valet att rapportera. Hypotes 1: Företagsstorlek har ett samband med benägenheten att hållbarhetsrapportera. En förklarande faktor till varför lönsamhet påverkar valet att bestyrka är enligt Park och Brorson (2005) kostnaden, då företag anser att nyttan understiger kostnaden. Storleken mätt i totala tillgångar (Zorio et al., 2013) och omsättning (Simnett et al., 2009) på det rapporterande företaget har även visats ha positivt samband med valet att bestyrka hållbarhetsrapporterna. Hypotes 2: Företagsstorlek har ett samband med benägenheten att bestyrka hållbarhetsrapporter. 39

48 I en studie av Zorio et al. (2013) påvisades att storleken på företaget var väsentlig betydelse för att uppnå högre kvalité (kvalitetsindikator) i bestyrkanderapporter. I likhet med Park och Brorsons (2005) resonemang avseende valet att inte bestyrka menar Deis och Giroux (1992) att när bestyrkandegivaren är en revisor kan revisionskvalitén (kvalitetsindikatorn) även påverkas av maktkonflikter. Detta då en stor och ekonomiskt fördelaktig klient skulle kunna pressa revisorn att frångå standarder under hotet om att byta revisor. Företagets storlek mätt i totala tillgångar har visat sig ha ett positivt samband med valet att anlita en revisor från Big 4 (De Beelde och Tuybens, 2015). Kostnaden för att bestyrka hållbarhetsrapporten kan även ha signifikant samband till varför företag väljer att anlita större revisionsbyråer, då DeAngelo (1981) menar att dessa byråer kan ta mindre betalt då de har flera kunder. Dessa byråer har även visats producera högre kvalité (kvalitetsindikator) då de är mer benägna att skydda sitt rykte än mindre revisionsbyråer. Hypotes 3: Företagsstorlek har ett samband med bestyrkanderapporter med en större omfattning. Hypotes 4: Företagsstorlek har ett samband med en revisor som bestyrkandegivare. Det har även i tidigare studier har det konstaterats att revisorer bidrar till mer trovärdiga bestyrkanden jämförelsevis mot konsulter (Hodge et al., 2009; Pflugrath et al., 2011; Simnett et al., 2009; Zorio et al., 2013). I en analys av Simnett et al. (2009) visade resultatet att kvalitén (kvalitetsindikatorn) på bestyrkanderapporterna berodde på vem som var bestyrkandegivare. De fann att revisionsbyråer och certifieringsorgan kunde leverera högre kvalité (kvalitetsindikator) i sina rapporter vad gällande rapporteringsformat och innehållsmässighet. Ytterligare studier visar att användare av hållbarhetsrapporter anser att bestyrkanderapporter som utfärdats av en revisionsbyrå har en högre nivå och är därför mer trovärdiga än om de utfärdats av en konsult (Castelo Branco et al., 2014; De Beelde och Tuybens, 2015). Enligt O Dwyer och Owen (2005) skapar däremot en bestyrkanderapport där bestyrkandegivaren är en konsult mer värde för företagens intressenter. Detta konstaterade även Seguí-Mas et al. (2015), som studerade revisorer och icke-revisorer och fann samma resultat för att revisorer producerade bestyrkanden med lägre kvalité (kvalitetsindikator). Ett likande resultat genererades av Gürtürk och Hahn (2015), då deras resultat visade att ickerevisorers bestyrkande hade en större mångfald än revisorer. Hypotes 5: Bestyrkanden har en större omfattning när bestyrkandegivaren är en revisor. 40

49 Den faktor som däremot använts mest frekvent inom forskning är branschtillhörighet (De Beelde och Tuybens, 2015). I tidigare forskning har det gått att finna ett signifikant samband mellan bransch och valet att producera hållbarhetsrapporter (Simnett et al., 2009). Företag som tillhör branscher med större miljöpåverkan är enligt Brammer och Pavelin (2008) mer utsatta för miljömässiga- eller sociala risker. Simnett et al. (2009) fann vidare i sin studie att företag med ett större behov att öka trovärdigheten är troligare att bestyrka sina hållbarhetsrapporter. Hypotes 6: Det finns ett samband mellan bransch och hållbarhetsrapportering. Hypotes 7: Det finns ett samband mellan bransch och bestyrkanden av hållbarhetsrapporter. Företag som är associerade med aktuella miljöfrågor så som global uppvärmning och vattenförorening kan i sin tur vara förknippade med bestyrkande av högre kvalité (kvalitetsindikator) (Romero et al., 2014). Detta kan ske genom att låta miljölobbygrupper vara delaktiga i att påverka företagens miljömässiga bokslut och avslöjanden i ett försök av företagen att engagera sig i miljöpåverkan. I syfte att öka intressenternas förtroende för hållbarhetsrapporter är det därför troligare att bestyrkanden kommer vara av högre kvalité (kvalitetsindikator) inom känsliga branscher då företagen ställer det kravet (Simnett et al., 2009). Detta kunde däremot inte bekräftats i en studie av Zorio et al. (2013). Hypotes 8: Det finns ett samband mellan bransch och omfattningen av bestyrkanden. Klassificeringen av branscher som känsliga har i litteraturen varierat, vilket illustreras i tabellen nedan. Även anledningarna till varför branschen klassificeras som känslig framgår i sin tur under motiveringen. Förkortningar framgår under tabellen som förklarar hur den ska utläsas. Exempelvis så har Zorio et al. (2013) funnit att branschen råvaror har ett samband med hållbarhetsrapportering och bestyrkanden vilket markeras med två stjärnor (**). De har inte undersökt om kvalitén (kvalitetsindikatorn) i bestyrkanderapporterna har ett samband med branschen, markerat med ett streck (-). 41

50 Känslig Bransch Motivering Tidigare forskning H B K Olja och energi Har i tidigare visats studier producera fler hållbarhetsrapporter Zorio et al. (2013) ** ** - Olja och kemikalier Oljeutsläpp är ett hot mot miljön Kolk och Perego (2010) - ** - Kraftförsörjning Branschen kraftförsörjning producerar mängder av växthusgaser och bidrar till klimatförändringar Kolk och Perego (2010) Simnett et al. (2009) - - * ** - - Produktion/Industri Förbrukar stora mängder energi och producerar mängder av industriella restprodukter Simnett et al. (2009) Kolk och Perego (2010) - - * ** - - Telekommunikation/ Teknik Har i tidigare studier visats klassificerats som känslig bransch Zorio et al. (2013) * ** - Konsumenttjänster Råvaror Har i tidigare studier visats producera fler hållbarhetsrapporter Har i tidigare studier visats producera fler hållbarhetsrapporter Zorio et al. (2013) ** * - Zorio et al. (2013) ** ** - Finans Påverkar det finansiella välbefinnandet i samhället och efterlämnar ett stort socialt avtryck Kolk och Perego (2010) Seguí-Mas et al. (2015) Simnett et al. (2009) - * - ** - ** - ** - Dagligvaror Höga utsläpp Seguí-Mas et al. (2015) ** ** ** Gruvdrift Utvinner icke-förnybara resurser vilket har stora konsekvenser på miljön Simnett et al. (2009) - ** - H = Hållbarhetsrapportering, B = Bestyrkande, K = Kvalitén (kvalitetsindikatorn) på bestyrkandet - = Samband ej studerat, * = Inte funnit samband i resultaten, ** = Funnit samband i resultaten Figur 6 Tabell över känsliga branscher i tidigare forskning. I tidigare forskning med känsliga branscher har Simnett et al. (2009) funnit att dessa branscher inte har någon större sannolikhet att använda en bestyrkandegivare från revisorsyrket än vad sannolikheten är i andra branscher. De branscher som i den studien bestämdes som känsliga baserades på tidigare forskningsresultat och testades sedan statistiskt. Seguí-Mas et al. (2015) fann däremot att företag inom icke känsliga branscher tenderar att ha revisorer som bestyrkandegivare. I den studien avgjordes de känsliga branscherna baserat på andelar, då branscher där bestyrkanden genomfördes på minst 20 procent av hållbarhetsrapporterna benämndes som känsliga och de branscher där mindre än 20 procent inte bestyrkte ansågs vara icke-känsliga. Zorio et al. (2013) fann i sin statistiska analys att alla bestyrkanden inom branscherna teknik och telekommunikation utfärdades av revisorer. Dessa 42

51 var även dominerande i alla branscher förutom konsumtionsbranschen där icke-revisorer var mest förekommande som bestyrkandegivare av hållbarhetsrapporter. Det verkar därmed finnas en trend om branscher dessutom. Hypotes 9: Det finns ett positivt samband mellan bransch och en revisor som bestyrkandegivare. 3.4 A priori modell Ur den teoretiska referensramen och tidigare forskning om drivkrafter till att hållbarhetsrapportera samt bestyrka dessa har en a priori modell utformats. Agentteorin, intressentteorin och institutionell teori tros var och en för sig kunna bidra med förklaringar till företagens val att hållbarhetsrapportera och bestyrka. Agentteorin är allmänt känd för att inte vara empiriskt bevisad men trots allt användbar för pedagogiska förklaringar och är till följd av dessa begränsningar streckad i figuren. Figur 7 A priori-modell. H1-H9 är de hypoteser som härletts ur tidigare forskning. H1 och H6 är de hypoteser som tros påverka valet att hållbarhetsrapportera medan resterande tros påverka valet att bestyrkande, bestyrkandegivare och omfattning. De hypoteser som är färgkodade i grått är de som behandlar företagets storlek. De lila hypoteserna är i sin tur de som behandlar företagets branschtillhörighet och den hypotes som är gul den som behandlar bestyrkandegivare. En summering av hypoteserna går att finna under

52 3.5 Undersökningsmodell För att underlätta analys, diskussion och beslut används modeller som ska täcka området, de frågor eller de problem som ska analyseras (Eriksson och Wiedersheim-Paul, 2011). I kapitlet behandlas teorier och tidigare forskning utifrån detta identifieras vissa utmärkande faktorer och hypoteser skapas. De utmärkande faktorerna kan ha en koppling till företagens val att hållbarhetsrapportera, bestyrka men även en möjlig inverkan på omfattningen av bestyrkanderapporten och bestyrkandegivarens goda bestyrkandesed. Undersökningsmodellen nedan illustrerar dessa hypotetiska relationer. Figur 8 Undersökningsmodell. Företagets storlek kan komma att påverka valet att hållbarhetsrapportera enligt intressentteorin då större företag har fler intressenter som ställer krav på företaget. Företagsstorlek kan vara en bestyrkanderelaterad faktor genom att större företag kan ha ett betydande inflytande över en bestyrkandegivare så att denna inte genomför en granskning oberoende. Vidare är bestyrkandegivaren en faktor som kan påverka omfattningen i bestyrkandet och rapporten. Enligt den normativa isomorfismen inom den institutionella teorin skulle företag kunna motiveras till att föredra en revisor som granskare till följd av de normer som råder för att dessa granskar den finansiella rapporteringen. Forskning tyder dock på att omfattning och kunskap skiljer sig mellan olika typer av bestyrkandegivare. Slutligen kan bransch vara en bestyrkanderelaterad faktor på så vis att vissa branscher är mer utpekade för en högre inverkan på omvärlden eller synliga i hållbarhetsdiskussioner. De kan således ha större motiv till att både hållbarhetsrapporter och bestyrka, men även ställa krav på en högre bestyrkandeomfattning. Likväl skulle de också kunna ha motiv till att inte ha särskilt omfattande granskningar för att komma undan med att trots allt ha låtit få sina rapporter 44

53 granskade. Agentteorin är liksom i a priori-modellen streckad till följd av begränsningar i och med tillämpningen av teorin. Utifrån tidigare diskussion motiverar teorin granskningar som ett övervakningsverktyg, vilket påverkar det faktum att hållbarhetsrapportera och bestyrka Summering av hypoteser I föregående avsnitt formuleras hypoteser som är hänförliga till de specifika bestyrkanderelaterade faktorerna företagsstorlek, bestyrkandegivare och branschtillhörighet. Hypoteserna syftar till positiva samband och är därmed dubbelsidiga. Ett negativt samband kan innebära att företag rapporterar och bestyrker i mindre skala eller att omfattningen är lägre. Det kan även vara så att det inte förekommer några samband alls. Hållbarhetsrapportering: Hypotes 1: Företagsstorlek har ett samband med benägenheten att hållbarhetsrapportera. Hypotes 6: Det finns ett samband mellan bransch och hållbarhetsrapportering. Bestyrkande av hållbarhetsrapporter: Hypotes 2: Företagsstorlek har ett samband med att benägenheten bestyrka hållbarhetsrapporter. Hypotes 7: Det finns ett samband mellan bransch och bestyrkanden av hållbarhetsrapporter. Omfattning: Hypotes 3: Företagsstorlek har ett samband med bestyrkanderapporter med en större omfattning. Hypotes 8: Det finns ett samband mellan bransch och omfattningen av bestyrkanden. Bestyrkandegivare: Hypotes 4: Företagsstorlek har ett samband med en revisor som bestyrkandegivare. Hypotes 5: Bestyrkanden har en större omfattning när bestyrkandegivaren är en revisor. Hypotes 9: Det finns ett samband mellan bransch och en revisor som bestyrkandegivare. 45

54 4. Empiri och Analys I detta kapitel behandlas det empiriska materialet i form insamlad data. Först presenteras den deskriptiva analysen och sedan de analyser som genomförs för att åskådliggöra eventuella samband. Avslutningsvis presenteras en sammanfattning på studiens hypotesprövning. Utifrån en innehållsanalys mäts den faktiska praxis för bestyrkanden utifrån hur väl minimikrav enligt bestyrkandestandarder följs, där bästa tänkbara praxis innebär att alla kriterier i standarderna uppfylls. I analysen kodas bestyrkanderapporterna baserat på hur många kriterier som uppfylls och summan utgör tillsammans bestyrkanderapporterns totala poäng. En högre omfattning innebär således att fler kriterier uppfylls. Detta värde motsvararar omfattningen av bestyranderapporterna och möjliggör den statistiska analysen där samband testas mellan bland annat omfattningen och de bestyrkanderelaterade faktorerna. Studien är därmed, utöver den deskriptiva analysen som inleder kapitlet indelad i två separata analyser. Strukturen illustreras i figur 9 nedan. Figur 9 Struktur kapitel 4. Strukturen följer så att kapitlet börjar med en deskriptiv analys där resultaten diskuteras vidare i den fördjupande analysen i det efterföljande kapitlet. Därefter följer avsnittet som behandlar innehållsanalysen där tester och iakttagelser kring kodningen presenteras. Slutligen genomförs korrelationsanalyser på bestyrkanderapporternas respektive poäng som tilldelas i kodningen i avsnittet för hypotesprövningen och resultat vilket behandlas vidare i den fördjupande analysen. 46

55 4.1 Deskriptiv analys Totalt var 269 stycken företag noterade på Nasdaq OMX Stockholm vid årsskiftet 2014 till år 2015 och dessa utgör den primära populationen, P1. Utav dessa företag har 13,0 procent (35) bifogat en hållbarhetsrapport eller integrerat den i sin årsrapport, och 21,1 procent (57) har tillhandahållit den fristående. Totalt är det 34,6 procent (93) företag som hållbarhetsrapporterat år 2014 eller 2013/2014, vilket framgår i bilaga 4:1 och dessa utgör studiens sekundära population. Majoriteten av företagen hållbarhetsrapporterade därmed inte år Utöver de företag som hållbarhetsrapporterar är det 32,3 procent (87) som har information om hållbarhet i sin årsrapport. Denna information är mer omfattande än den information som ska ingå i förvaltningsrapporten enligt svensk lag men inte tillräcklig för att klassas som en hållbarhetsrapport. Av den primära populationen är det även en frekvens på 52,4 (141) procent som har information om hållbarhet och miljö på sina webbsidor. Av de företag som varken framställt en hållbarhetsrapport eller har någon information om hållbarhet utgör en frekvens på 29,4 procent (79), även detta enligt bilaga 4:1. I tabellen nedan åskådliggörs i den första kolumnen de länder som de noterade företagen anses tillhöra, med avseende på vart huvudkontoret är beläget. Den andra kolumnen visar antal företag i absoluttal från respektive land, under Antal företag. Den procentuella andelen av det totala antalet företagen från respektive land i den primära populationen anges i den tredje kolumnen. Antalet hållbarhetsrapporter och bestyrkanden per land framgår under den fjärde kolumnen som också är den första under Hållbarhetsrapport, respektive den sjunde kolumnen som är den första under Bestyrkanden. Kolumn fem och åtta anger andelarna hållbarhetsrapporter och bestyrkanden per land utav de totala antalen rapporter. Den sjätte och den nionde kolumnen, som är de sista under rubriken Hållbarhetsrapport och Bestyrkande, framgår andelen hållbarhetsrapporter per land och andelen bestyrkanden per hållbarhetsrapport. Den nedersta raden visar att 34,6 procent (93) av totalt 269 företag hållbarhetsrapporterar och att 31,2 procent (29) av dessa är bestyrkta. 47

56 Land Antal företag Hållbarhetsrapport Bestyrkanden Antal Andel, i % Antal Andel, i % Rapport per land, i % Antal Andel, i % Bestyrkande per rapport, i % Bermuda 1 0, ,0 0 Danmark 1 0, ,0 0 Finland 5 1,8 4 4, ,4 75 Kanada 7 2,6 3 3,3 42,9 1 3,4 33,3 Luxemburg 1 0, ,4 100 Malta 1 0, ,0 0 Nederländerna 1 0, ,0 0 Ryssland 1 0, ,0 0 Schweiz 4 1,4 2 2, ,0 0 Storbritannien 3 1,1 2 2,2 66,7 0 0,0 0 USA 3 1, ,0 0 Utländska företag totalt 28 10, ,0 46,4 5 17,2 38,5 Sverige , ,0 33, ,8 30,0 Totalt ,6% 29 31,2% Figur 10 Tabell över frekvenser för hållbarhetsrapportering och bestyrkanden, P1. Utav alla företagen är en dominerande del svenska och dessa företag har även det högsta antalet och den största andelen av alla hållbarhetsrapporter och bestyrkanden. Av alla utländska företagen är det däremot 46,4 procent (13) som tillhandahåller en hållbarhetsrapport och av de svenska enbart 33,2 procent (80). Avseende bestyrkanden av dessa rapporter är skillnaden mellan utländska och svenska företag mindre då bestyrkande per rapport i procent är 38,5 procent (5) respektive 30,0 procent (24). Vissa utav företagen rapporterar som tidigare nämnt i en utländsk valuta och dessa företag och valutor framgår i bilaga 1:2. Den tredje och slutliga populationen består av de hållbarhetsrapporterade företag som valt att bestyrka dessa, vilket enbart 31,5 procent (29), se bilaga 4:3. Av den primära populationen, det vill säga alla noterade bolagen, är motsvarande procent 10,8 procent (29). Bestyrkandegivaren i granskningarna utgörs till 79 procent (23) av en revisor medan 48

57 resterande 21 procent (6) består av icke-revisorer. Fördelningen illustreras i diagrammet i figur 11 nedan. Figur 11 Cirkeldiagram över fördelningen av revisorer och icke-revisor, P3. Cirkeldiagrammet ovan visar fördelningen mellan bestyrkandegivare och revisorer där det totala antalet är 29. I cirkeldiagrammet i figur 12 nedan framgår det att dessa bestyrkandegivare i 55 procent (16) av alla bestyrkanden tillämpar den svenska standarden RevR 6 som är en svensk tillämpning av ISAE3000 och ISA (FAR Online, 2014). Efter RevR 6 är ISAE3000 följt av AA1000AS de standarder som används mest frekvent. Det förekommer även kombinationer av standarder och i de fall då flera standarder har använts är den förstnämnda den primära och den andra den kompletterande, i uppräkningen av standarder till vänster i figuren nedanför. Figur 12 Cirkeldiagram med fördelningen av bestyrkandestandarder, P3. 49

58 Den andel rapporter som saknar standard avser bestyrkandet av Byggmax hållbarhetsrapport, som även är en av de sex fall där bestyrkandegivaren är en icke-revisor (se figur 19). Av alla bestyrkandestandarder så tillämpas i två fall en specifik lokal standard av en icke-revisor (se figur 19). Branschfördelningen i respektive population illustreras i cirkeldiagrammen i figur 13 nedan. I det mellersta diagrammet avseende branschfördelningen av hållbarhetsrapporterande företag har kraftförsörjning tagits bort då inga företag från denna bransch tillhandahåller några sådana rapporter. Även i det högra diagrammet för bestyrkta hållbarhetsrapporter har kraftförsörjning exkluderats av samma anledning men även olja och gas, då inga företag inom dessa branscher har bestyrkta rapporter. Figur 13 Cirkeldiagram över fördelningen av branschtillhörighet för respektive population. Alla företags branschtillhörighet framgår av det första diagrammet och största andelarna av företagen tillhör branscherna industri som utgör 26 procent (71), samt finans som utgör 18 procent (48). Tredje största bransch för alla företagen är hälsovård med 12 procent (33). De minsta andelarna av företagens branschtillhörigheter är kraftförsörjning med 1 procent (2), olja och gas på 3 procent (7) och telekommunikation med 3 procent (7). Störst andel hållbarhetsrapporter förekommer även här inom industri med 24 procent (22), finans på 20 procent (18) och därefter konsumenttjänster med 25 procent (23). De branscher som har lägst andel hållbarhetsrapporter är bortsett från kraftförsörjning branscherna olja och gas liksom hälsovård med 2 procent (2) vardera och telekommunikation med 5 procent (5). I det högra diagrammet åskådliggörs branschfördelningen för bestyrkta hållbarhetsrapporter. Industri, finans och konsumenttjänster har återigen de största andelarna. Finans är störst på 21 procent (6), och finans har med konsumenttjänster och råvaror har alla tre en andel på 17 procent (5) 50

59 vardera. Minsta andelar utan hänsyn till de branscher där inga bestyrkanden förekommer inom är dagligvaror och hälsovård med 3 procent (1) vardera, samt teknologi med 7 procent (2). Industri är därmed den största branschen men även den som flest företag hållbarhetsrapporterar och bestyrker inom. Även finans ligger i framkant i alla populationer. 4.2 Innehållsanalys Innehållsanalysen baseras på en tidigare presenterad kodningsmanual (se bilaga 3) som härletts ur bearbetad litteratur. Kodningsmanualen är byggd kring rekommenderade minimikrav i standarder för bestyrkanden (se bilaga 2). Resultaten av kodningen presenteras i följande ordning. Först behandlas de kriterier som får högsta respektive lägsta frekvens och därefter presenteras deskriptiv statistik om resultaten avseende kodningen och därmed omfattningen av bestyrkanderapporterna. Vidare presenteras de rapporter som har högsta respektive lägsta poäng och relationen till bestyrkandegivare och standarder. Avslutande studeras bestyrkanderapporternas omfattning i förhållande till de bestyrkanderelaterade faktorerna, samt samband mellan faktorerna och kriterierna. Kodningsschemat återfinns i bilaga 5: Uppfyllda kriterier Kodningsmanualen innehåller totalt 26 stycken kriterier och av dessa är det endast tre av alla kriterierna som uppfylls helt i samtliga bestyrkanderapporter, vilka är titel, namn på bestyrkandegivaren och prestation, vilket illustreras i figur 14. Minimikrav som nästan uppfylls helt är datum, kriterier använda för att värdera och uppnå en slutsats, tillämpad bestyrkandestandard samt bestyrkandegivarens yrkestillhörighet. De når alla en frekvens på 97 procent. Bestyrkandegivarens yrkestillhörighet är ett kriterium som kompletteras utifrån studien av Gürtürk och Hahn (2015) och utgör inte ett krav enligt ISAE3000 och RevR 6. Kriteriet har inkluderats för att underlätta analysen då det kan bidra med en indikation på bestyrkandegivarens lämplighet för uppdraget, då det finns olika typer av bestyrkandegivare som inte är revisorer. I tabellen nedan presenteras kriteriernas totala uppfyllelse i fallande ordning med högsta frekvens först. Numret längst till vänster anger placeringen för kriteriet och numret inom parenteser är kriteriets nummer av de totalt 26 kriterierna i kodningsmanualen. Den procentuella andelen är beräknad utifrån antalet bestyrkanderapporter som helt uppfyller kriteriet i förhållande till det totala antalet rapporter. Exempelvis har 96,6 procent (28) av alla 51

60 bestyrkanderapporter fått minst koden 1 för kriterium 2 Adressat, men totalt uppfyller endast 59 procent av dessa kriteriet helt. Figur 14 Tabell över frekvensen av kriterierna i innehållsanalysen. De minimikrav som uppfylls helt, minst frekvent, är som figur 14 visar organisationsnummer, bestyrkandegivarens kompetens och omfattning av intressenters deltagande i bestyrkandeprocessen. Det kan anses överraskande att organisationsnummer har en låg frekvens då det är ett av minimikraven i RevR 6, den bestyrkandestandard som tillämpats mest frekvent. Baserat på minimikraven leder den låga förekomsten av uttalanden om organisationsnummer till att de rapporter som tillämpar RevR 6 erhåller 17 poäng istället för

61 4.2.2 Bestyrkanderapporternas omfattning Medelvärdet för omfattningen av minimikraven i P3 är i denna studie 18,79 poäng med en standardavvikelse på 3,994 vilket framgår nedan i tabellen i figur 15. N Deskriptiv Statistik Minimum Maximum Medelvärde Figur 15 Tabell med deskriptiv statistik för poäng enligt kodningsschemat. Std. Avvikelse Omfatting ,79 3,994 Det totala antalet bestyrkanderapporter är 29 och spridningen av resultaten ligger mellan 8 poäng som lägst och 26 poäng som högst. Summan på 26 motsvarar 76,47 procent av den möjliga totalsumman och medelvärdet endast 55,26 procent av dessa möjliga 34 poäng. Den högsta poängen tilldelas bestyrkanden av hållbarhetsrapporter av företagen Ericsson vars bestyrkandegivare är en revisor och Millicom International Cellular S.A. vars bestyrkandegivare är en icke-revisor, vilket framgår i enligt bilaga 5:1 och figur 19. Dessa bestyrkandens totala poäng är hela två standardavvikelser över medelvärdet medan bestyrkandet med den lägsta poängen på 8 avseende Byggmax hållbarhetsrapport är mer än två standardavvikelser under medelvärdet (se figur 19). Det bestyrkande med näst lägsta totalsumma har 14 poäng (Tele2), vilket är drygt en standardavvikelse från medelvärdet. Likt de bestyrkanderapporter som tilldelades högst poäng har även de som tilldelats lägst poäng blivit bestyrkta av revisor (Tele2) och icke-revisor (Byggmax). I den senare framgår inte heller vilken bestyrkandestandard som tillämpats av bestyrkandegivaren. I tabellen nedan framgår medelvärde och standardavvikelse för resultatet av kodningsschemat avseende revisorer och icke-revisorer, samt måtten utan kategorisering av bestyrkandegivare. Figur 16 Tabell med sammanställning av medelvärdet för omfattning för revisorer och ickerevisorer. Rapport Omfattning Bestyrkandegivare Medelvärde N Std. Avvikelse Icke-revisorer 21,67 6 6,770 Revisorer 18, ,654 Total 18, ,994 53

62 Som till synes i tabellen ovan har revisorer ett lägre medelvärde än icke-revisorer men också en mindre standardavvikelse. Detta bör betyda att revisorer är mer konsekventa i sina bestyrkanden än icke-revisorer då de genererar bestyrkanderapporter med likartade omfattningar. I förhållande till resultaten av kodningen som helhet har revisorer både medelvärde och standardavvikelse som mest efterliknar populationen P3. Detta kan dock påverkas av att bestyrkandegivarna till 79 procent består av revisorer så att denna grupp starkt påverkar dessa mått. Medelvärdet för revisorer skiljer sig endast 3,9 procent (-0,747) i förhållande till samma värde för icke-revisorerna, som är 15,3 procent (2,88) högre än studiens totala resultat, synligt i figur 16. Den stora skillnaden är dock standardavvikelsen, där måttet för revisorer är 33,6 procent (1,34) lägre än population P3, medan standardavvikelsen för icke-revisorerna är hela 69,5 procent (2,776) högre. När omfattningen på bestyrkanderapporterna illustreras i ett låddiagram framgår det att ett extremvärde finns mellan 5 och 10, synligt i diagrammet i figur 17 nedan. Figur 17 Låddiagram av spridningen av omfattningen i poäng enligt kodningsschemat. Extremvärdet markeras med en stjärna (*) i diagrammet och som tidigare nämnt erhåller bestyrkandet av Byggmax hållbarhetsrapport studiens lägsta poäng på enbart 8. I denna studie kan denna bestyrkanderapport generellt sätt betraktas som undermåttlig. Att värdet på bestyrkandet utgör en uteliggare är inte helt oväntat då rapportens omfattning i poäng ligger utom två standardavvikelser från medelvärdet. Som nämnt kan extremvärden enligt Pallant (2010) påverka analyser och bör undersökas. Extremvärdets inverkan på standardavvikelsen och medelvärdet tydliggörs i figur 18 nedan. 54

63 Omfattning Rapport Bestyrkandegivare Medelvärde N Std. Avvikelse Icke-revisorer 24,40 5 1,140 Revisorer 18, ,654 Total 19, ,475 Figur 18 Sammanställning av medelvärdet för omfattningen för revisorer och icke-revisorer, justerad för extremvärde. Efter en justering för extremvärdet stiger medelvärdet för population P3 och standardavvikelsen sjunker. Medelvärdet för icke-revisorerna stiger i sin tur till 24,40 vilket är 27,2 procent (5,22) högre än populationens och standardavvikelsen sjunker till 1,140 vilket är 67,2 procent (2,335) lägre än populationen. Måtten för revisorer påverkas inte Innehållsanalysens resultat och bestyrkanderelaterade faktorer Medelvärden och standardavvikelser för omfattningen av bestyrkanderapporterna efter branschindelning framgår av bilaga 5:2. De bestyrkanden som erhåller lägsta medelvärden i omfattning avser bestyrkanderapporter av företag inom konsumenttjänster, medan rapporter som erhåller de högsta poängen i omfattning tillhör branscherna teknologi följt av råvaror. Konsumenttjänster är även den bransch där bestyrkanderapporterna har den högsta standardavvikelsen. Lägst spridning kring medelvärdet avser de rapporter av företag inom finans, med en standardavvikelse på enbart 0,447. Det går att konstatera att resultaten skiljer sig mellan branscherna och för att se om det finns några samband utvecklas analyserna avseende branschtillhörighet under kommande rubrik 4.3 Hypotesprövning. Vidare så verkar företag inom olika branscher även korrelera med olika kriterier från kodningsmanualen, enligt bilaga 5:3. Märkvärt är att ingen av branscherna i studiens data har en korrelation till samma kriterium. Samtliga branscher i bilaga 5:3, med signifikanta samband har medelstarka till starka korrelationer, både positiva och negativa. De företag där bestyrkanderapporterna har de starkaste korrelationerna med kriterier hör till branschen telekommunikation. Med en 99 procentuell säkerhetsnivå har telekommunikation ett starkt positivt samband med hänvisningar till det rapporterande företagets organisationsnummer, ett starkt negativt samband med uttalanden om omfattningen på bestyrkandeuppdraget samt ett medelstarkt negativt samband med redogörelser för de kriterier som hållbarhetsrapporten framställts enligt och vid granskningen värderats emot. 55

64 Mellan storlek på det rapporterande företaget mätt i omsättning finns det med en 95 procentuell säkerhetsnivå en medelstark negativ korrelation med uttalanden om väsentlighet ur ett intressentperspektiv. Det finns även en stark negativ korrelation med sammanfattningar av granskningsåtgärder i bestyrkanderapporterna och det rapporterande företagets omsättning, på en 99 procentuell säkerhetsnivå (se bilaga 5:4). Dessa signifikanta samband tyder på att bestyrkanderapporter inte lika frekvent redogör för de åtgärder som bestyrkandegivaren vidtagit för att komma fram till en slutsats, då det hållbarhetsrapporterande företagets omsättning stiger. Storlek mätt i tillgångar visar en medelstark positiv korrelation med att platsen för var bestyrkanderapporten undertecknades framgår (bilaga 5:5). Detta resultat uppskattas inte vara av särskilt betydande intresse för att diskuteras vidare. Gällande analyserna med bestyrkandegivaren framgår ett flertal skillnader i bestyrkanderapporterna. I rapporter där bestyrkandegivaren är en revisor framgår det mindre frekvent för förbättringsförslag och huruvida revisorn är oberoende mot klienten och intressenter (se bilaga 5:6). Detta samband uppvisas även för kriterierna om framsteg sedan föregående bestyrkande och om det finns information om lyhördhet och väsentlighet för intressenter i hållbarhetsrapporten. Det tydliggörs även medelstarka negativa samband mellan bland annat revisorer och bestyrkanderapporter som är adresserade till det rapporterande företaget. Revisorer som bestyrkandegivare har medelstarka positiva samband med exempelvis det rapporterande företagets respektive ansvar, tillämpad bestyrkandestandard och bestyrkandegivarens yrkestillhörighet samt ett starkt positivt samband med rapportering med reservationer. Resterande signifikanta samband mellan en revisor som bestyrkandegivare och uppfyllda kriterier är negativa och medelstarka och framgår i bilaga 5:6. Ytterligare resultat värda att belysa är att trots att icke-revisorer endast utgör 20,7 procent (6) av det totala antalet bestyrkandegivare, har 83,3 procent (5) av dessa bestyrkanden poäng som överstiger medelvärdet 18,79 (justerad: 19,18) för hela populationen (se figur 16 och 17). I tabellen i figur 19 nedan rangordnas bestyrkanderapporternas resultat i innehållsanalysen med högsta omfattning överst. Omfattningen mätt i antal poäng i innehållsanalysen framgår lägst till vänster i tabellen. Därefter anges standarden som bestyrkandegivaren tillämpat, liksom bestyrkandegivarens namn och yrkestillhörighet. Därefter framgår de företag som publicerat de bestyrkta hållbarhetsrapporterna och längst till höger respektive företags branschtillhörighet. 56

65 Figur 19 Totala poäng enligt kodningsschemat, inklusive bestyrkandegivare och standard. Som tidigare nämnt är ett av de två företag med högst poäng Ericsson där bestyrkandegivaren är revisor och tillämpar RevR 6 i kombination med AA10000AS. Det andra företaget med högst poäng är Millicom International Cellular S.A. vars bestyrkandegivare är icke-revisor och som även de tillämpat kombinerade standarder, där den primära är AA10000AS och den kompletterande är en lokal standard. För bestyrkandena med lägsta poäng framgår det inte i ett fall vilken standard som tillämpats och i det andra fallet är bestyrkandet integrerat i den finansiella revisionen som baseras på ISA. 4.3 Hypotesprövning I den statistiska analysen genomförs först korrelationsanalyser mellan de oberoende variablerna och därefter korrelationsanalyser för att svara på de hypoteser som formulerats i kapitel 3 Teori. Diskussioner kring analyserna baseras på de beskrivningar om statistiska analyser enligt Pallant (2010) som presenterats i kapitel 2 Metod. 57

66 4.3.1 Korrelationsanalys mellan de oberoende variablerna I analysen mellan totala tillgångar och omsättning går det att finna ett signifikant samband med en korrelationskoefficient på 0,522 och en säkerhetsnivå på 99 procent enligt bilaga 6:1. Vid datainsamling kan omsättning år 2014 för företagen Africa Oil Corp. samt NGEx Resources Inc inte finnas och dessa utgör därför ett bortfall i analyser med omsättning. Till följd av detta låga bortfall på enbart 0,7 procent görs ingen bortfallsanalys. Storlek mätt i företagens totala tillgångar har ett positivt samband med företag inom finans medan omsättning har ett positivt samband med industri och konsumenttjänster (bilaga 6:2). Gemensamt för de båda storleksmåtten är däremot ett negativt samband med branscherna hälsovård och teknologi. Samtliga korrelationer är utifrån Pallant (2010) svaga, med en korrelationskoefficient mellan 0,1 och 0,29 men signifikansnivån är 0,01 för alla korrelationer utom mellan teknologi och omsättning där signifikansnivån är 0,05. Då de olika storleksmåtten uppvisar olika starka samband testas både totala tillgångar och omsättning i de fortsatta analyserna. De olika måtten har även tidigare visat olika samband med kriterium från kodningsschemat vilket är ytterligare ett bevis på att en variation i sambanden mellan omsättning och tillgångar kan existera. Detta bör även stämma utifrån att omsättning och totala tillgångar inte har en perfekt korrelationskoefficient Storlek på det rapporterande företaget Hypotes 1: Företagsstorlek har ett samband med benägenheten att hållbarhetsrapportera. Att framställa hållbarhetsrapporter har ett statistiskt signifikant samband med det rapporterande företagets storlek mätt i både omsättning och totala tillgångar, se bilaga 6:1. Båda storleksmåtten visar ett positivt samband på en 99 procentuell säkerhetsnivå. Storleken i totala tillgångar visar ett medelstarkt samband med en korrelationskoefficient på 0,448 vilket är något starkare än storlek i omsättning med korrelationskoefficienten 0,426. Dessa resultat liknar resultaten av Zorio et al. (2013) och Simnett et al. (2009), då även de fann ett positivt samband med valet att hållbarhetsrapportera och det rapporterande företags storlek. Då företagen är större är det även rimligt att tro att dessa har en bredare bas av intressenter och därav större intressebehov som de måste tillgodose. Det moraliska synsättet inom 58

67 intressentteorin säger att de intressenter som påverkas av företaget har rätt att bli informerade om verksamhetens alla aspekter (Herremans et al., 2015). Större företag bör utifrån detta vara mer benägna att hållbarhetsrapportera. Även enligt den institutionella teorin kan företag påverkas av påtryckningar av icke-formella krav så som normer (Gürtürk och Hahn, 2015). Detta bekräftar studiens första hypotes att större företag har ett positivt samband med valet att hållbarhetsrapportera. Hypotes 2: Företagsstorlek har ett samband med benägenheten att bestyrka hållbarhetsrapporter. Säkerheten för att korrelationen mellan variablerna bestyrkanderapport och storlek på det rapporterande företaget är statistiskt signifikant är 99 procent (bilaga 6:3). Totala tillgångar visar en medelstark korrelation med koefficienten 0,419 vilket är i likhet med vad Zorio et al. (2013) fann i deras studie. Omsättning visar däremot ett svagt samband med en korrelationskoefficient på 0,276 likt resultaten av Simnett et al. (2009). Då de totala tillgångarna har en medelstark korrelation och omsättning en svag verkar de totala tillgångarna vara ett mer lämpligt mått för att förklara samband med de företag som valt att bestyrka. Enligt Ruhnke och Gabriel (2013) vinner de större företag som bestyrker hållbarhetsrapporter mer på bestyrkandet då större företag betalar samma relativa summa för bestyrkandet som ett mindre företag men får mer för kostnaden. Då både totala tillgångar och omsättning visar positiva samband bekräftas därmed hypotes 2 att storleken på det rapporterande företaget har ett positivt samband med valet att bestyrka hållbarhetsrapporter. Hypotes 3: Företagsstorlek har ett samband med bestyrkanderapporter med en större omfattning. Storleken på det rapporterande företaget visar inget signifikant samband mellan storleken, mätt i varken totala tillgångar eller omsättning, och omfattningen i bestyrkanderapporterna (bilaga 6:4). Resultaten i denna hypotesprövning skiljer sig från tidigare forskning i och med att inga samband går att finna. Exempelvis Zorio et al. (2013) fann i deras studie ett positivt samband mellan företagens storlek mätt i totala tillgångar och kvalitén (kvalitetsindikator) i bestyrkanderapporter. Den studien hade däremot en mycket större population i sin analys med företag från Spanien, ett land som enligt de forskarna anses ligga i framkant av hållbarhetsutvecklingen. Hypotes 3 går därav inte att bekräfta men inte heller att förkasta då studien inte har tillräcklig data. 59

68 Hypotes 4: Företagsstorlek har ett samband med en revisor som bestyrkandegivare. Mellan företagsstorlek och valet av bestyrkandegivare går det inte att finna några signifikanta samband, se bilaga 6:5. En förklaring till valet av bestyrkandegivare kan vara att börsnoterade företag enligt lag måste låta sina årsrapporter revideras av en revisor låter de dessa även granska hållbarhetsrapporten. Valet kan även vara en kostnadsfråga men då det inte går att finna några signifikanta samband går det inte att dra några vidare slutsatser kring detta. Hypotes 4 kan då inte bekräftas men inte heller förkastas då studiens data inte är tillräcklig Bestyrkandegivare Valet av bestyrkandegivare testas enbart i population 3 för att se om någon av kategorierna av bestyrkandegivare bidrar med en högre omfattning. Hypotes 5: Bestyrkanden har en större omfattning när bestyrkandegivaren är en revisor. Som tidigare nämnt är det diskuterat vilken bestyrkandegivare som bidrar med högre omfattning på bestyrkanden. I korrelationsanalysen mellan revisorer som bestyrkandegivare och en högre omfattning på bestyrkanderapporterna uppvisas ett medelstarkt negativt samband, med en korrelationskoefficient på -0,406. Sambandet är statistiskt signifikant med en 95 procentuell säkerhet vilket framgår i bilaga 6:6. Detta betyder att omfattningen är högre då det är en icke-revisor som utfärdar bestyrkanderapporten, vilket även framgår av innehållsanalysen då den grupp bestyrkandegivare som generar högst poäng för varje bestyrkanderapport är icke-revisorer. De har även ett högre medelvärde för omfattningen i poäng. Att konsulter och specialister i tidigare studier har påståtts generera högre kvalité (kvalitetsindikator) menar Manetti och Becatti (2009) samt O Dwyer och Owen (2005) beror på att dessa besitter en högre kompetens inom området för hållbarhet. Liknande resultat har Perego och Kolk (2012) och Seguí-Mas et al. (2015) även funnit. Att icke-revisorer bidrar med har en högre kvalité (kvalitetsindikator) kan enligt dessa författare bero på att dessa är specialiserade och inriktade på området och besitter en spetskompetens som revisorer saknar. I kodningen framgår det att Byggmax bestyrkanderapport har en betydligt lägre omfattning i jämförelse till andra bestyrkanden, vilket även illustreras i ett låddiagram i figur 17 då 60

69 rapporten markeras som en uteliggare. Utifrån att uteliggare kan ha en stark påverkan på analyser enligt Pallant (2010), genomförs likt i innehållsanalysen ett nytt hypotestest då värdet utesluts. Analysen visar då ett starkt samband med en korrelationskoefficient på -0,603 med en 99 procentuell säkerhet. Sambandet mellan icke-revisorer som bestyrkandegivare och en högre omfattning på bestyrkanderapporterna förstärks därför, liksom säkerheten för att sambandet är statistiskt signifikant. Hypotes 5 förkastas då analysen visar att icke-revisorer framställer bestyrkanden med en högre omfattning. Nämnvärt är dock att andelen ickerevisorer är låg i denna studie och en större population skulle vara önskvärt Branschtillhörighet Under denna rubrik presenteras analyser för respektive branschtillhörighet med valet att hållbarhetsrapportera, bestyrkanderapportering, omfattningen av dessa samt valet av bestyrkandegivare. Hypotes 6: Det finns ett samband mellan bransch och hållbarhetsrapportering. Med en säkerhet på 95 procent visar branscherna dagligvaror, konsumenttjänster, råvaror och telekommunikation alla ett svagt positivt samband med valet att hållbarhetsrapportera, se bilaga 6:7. Hälsovård visar ett svagt negativt samband på en 99 procentuell säkerhetsnivå och är även den bransch med den starkaste korrelationskoefficienten i analysen. Även teknologi har ett svagt negativt samband med hållbarhetsrapportering. Detta antyder att företag inom hälsovård och teknologi tenderar att hållbarhetsrapportera mindre frekvent än andra medan det även finns branscher där företagen hållbarhetsrapporterar mer än inom andra. De återstående branscherna finans, industri samt olja och gas visar inga samband med valet att hållbarhetsrapportera, ett resultat som indikerats redan i den deskriptiva analysen. I cirkeldiagrammen i figur 13 åskådliggörs fördelningen av branscher inom respektive population och dessa tre branscher har en relativt jämn fördelning i alla populationerna, vilken tyder på att inga samband finns. Forskare har tidigare benämnt vissa branscher som känsliga branscher med förklaringen att dessa har större avtryck på miljön (Romero et al., 2014) och att företag inom dessa branscher hållbarhetsrapporterar mer frekvent (Zorio et al., 2013). I en studie av Zorio et al. (2013) visar branschen råvaror ett signifikant samband med valet att hållbarhetsrapportera. Dagligvaror har även tidigare benämnts som känslig av Seguí-Mas et al. (2015) som menar på att företag inom 61

70 denna bransch har höga utsläpp. Även telekommunikation beskrivs som en känslig bransch av Zorio et al. (2013) då de företagen har haft en högre frekvens av hållbarhetsrapporter i tidigare studier. En bransch som inte tillhandahåller någon hållbarhetsrapport är kraftförsörjning, vilken Simnett et al. (2009) i sin studie fann vara en känslig. Kraftförsörjning producerar enligt Perego och Kolk (2010) mängder av växthusgaser som bidrar till klimatförändring och kan komma att äventyra framtida generationers fortlevnad. Utifrån detta påstående samt intressentteorin är det därför lätt att tro att dessa bör vara mer benägna att hållbarhetsrapportera. Då frekvensen är så pass låg och att sambanden är så pass svaga mellan bransch med hållbarhetsrapportering verkar det inte gå att förklara rapporteringen med varken intressent- eller agentteorin, men eventuellt med den imiterande isomorfismen inom den institutionella teorin. Enligt denna teori antar företag vissa mönster eller åtgärder genom att imitera andra företag, som en följd av osäkerhet eller behovet av att följa andra företag för att konkurrera. Hypotes 6 bekräftas därmed då det i analysen går att finna vissa branscher som har signifikant samband med valet att hållbarhetsrapportera. Hypotes 7: Det finns ett samband mellan bransch och bestyrkanden av hållbarhetsrapporter. På en 95 procentuell säkerhetsnivå har dagligvaror till skillnad från valet att hållbarhetsrapportera ett svagt negativt samband med valet att bestyrka, med korrelationskoefficienten -0,232 (bilaga 6:8). Den enda bransch som visar ett positivt samband är telekommunikation med en säkerhetsnivå på 95 procent och den svaga korrelationskoefficienten 0,251. Branschen telekommunikation har en väldigt låg andel bestyrkanderapporter vilket är i enlighet med resultaten av Zorio et al. (2013), de fann däremot att telekommunikation var en känslig bransch med avseende på bestyrkanden. Resultaten går även emot en studie av Seguí- Mas et al. (2015) som klassificerade branschen dagligvaror som en känslig bransch. Tidigare studier har visat att fler branscher har signifikant samband med valet att bestyrka än denna studie. Samband som är nämnvärda som tidigare studier funnit är för olja och energi (Zorio et al., 2013), olja och kemikalier (Kolk och Perego, 2010) och finans (Seguí-Mas et al., 2015) men i denna studie finns inget samband mellan branscherna finans samt olja och gas med varken hållbarhetsrapporter eller bestyrkanden av dessa. Hypotesen kan trots detta bekräftas 62

71 till följd av att telekommunikation har ett, om än svagt, signifikant samband med bestyrkanden av hållbarhetsrapporter. Hypotes 8: Det finns ett samband mellan bransch och omfattningen av bestyrkanden. I analysen mellan bransch och omfattning (bilaga 6:9) visar ingen av branscherna i likhet med Zorio et al. (2013) några signifikanta samband. Samma resultat gäller i både ett test med 29 företag i population P3 och ett test med 28 företag då extremvärdet 8 utesluts. Värt att nämna är att inget av företagen som hade olja och gas eller kraftförsörjning som branschtillhörighet tillhandhöll en bestyrkanderapport och finns därmed inte med i denna analys. Företag inom mer känsliga branscher tenderar enligt Romero et al. (2014) att ha bestyrkanden med högre kvalité (kvalitetsindikator) i sina bestyrkanderapporter genom att de tillåter miljölobbygrupper vara delaktiga och kunna påverka vad som ska rapporteras. Det skulle därför vara rimligt att anta att vissa branscher som har stor miljöpåverkan skulle ha både bestyrkanden samt högre omfattning i dessa. Dock har ingen av bestyrkanderapporterna i denna studie någon extern intressentinblandning. Majoriteten av rapporterna har däremot intern intressentinblandning vilket enligt intressentteorin skulle kunna utgöras av exempelvis anställda inom företaget. Detta har endast har tilldelats 1 poäng enligt kodningsmanualen. Om bestyrkanderapporterna hade haft en extern inblandning i rapporterna hade de tilldelats högre poäng, dels då extern intressentinblandning tilldelas koden 2, dels för att rapporten skulle tilldelas högre poäng inom andra minimikrav. Hypotes 8 kan utifrån analysens resultat inte bekräftas men inte heller förkastas då studiens data inte är tillräcklig. Hypotes 9: Det finns ett samband mellan bransch och en revisor som bestyrkandegivare. I studien av Zorio et al. (2013) visade branschtillhörigheten ett signifikant samband med valet av bestyrkandegivare. I analysen om branschtillhörighet och bestyrkandegivare i denna studie (bilaga 6:10) går det däremot inte att finna några statistiskt signifikanta samband för några av branscherna. Inom teknologi och telekommunikation har tidigare studier (Zorio et al., 2013) visat att revisorer är den bestyrkandegivaren som dominerat, medan dagligvaror dominerats av icke-revisorer. Seguí-Mas et al. (2015) fann även att företag inom icke-känsliga branscher tenderar att ha revisor som bestyrkandegivare. Att företag väljer en icke-revisor kan bero på att dessa enligt tidigare studier bidrar med högre kvalité (kvalitetsindikator) men även deras expertis inom området (O Dwyer och Owen, 2005). Resultaten i denna studie är däremot i 63

72 likhet med de resultat Simnett et al. (2009) fann, då valet av bestyrkandegivare inte visar något signifikant samband med branschtillhörigheten. Därmed kan inte hypotesen bekräftas Sammanfattning av studiens hypotesprövning I tabellen nedan sammanställs hypoteserna och huruvida studiens data kan styrka dem eller inte. I samtliga hypoteser gjordes ett dubbelsidigt hypotestest där de hypoteser som styrks görs det på lägst en 95 procentuell säkerhetsnivå. Hypotes Hypotes 1: Företagsstorlek har ett samband med benägenheten att hållbarhetsrapportera. Hypotes 2: Företagsstorlek har ett samband med benägenheten att bestyrka hållbarhetsrapporter. Hypotes 3: Företagsstorlek har ett samband med bestyrkanderapporter med en större omfattning. Hypotes 4: Företagsstorlek har ett samband med en revisor som bestyrkandegivare. Hypotes 5: Bestyrkanden har en större omfattning när bestyrkandegivaren är en revisor. Hypotes 6: Det finns ett samband mellan bransch och hållbarhetsrapportering. Hypotes 7: Det finns ett samband mellan bransch och bestyrkanden av hållbarhetsrapporter. Hypotes 8: Det finns ett samband mellan bransch och omfattningen av bestyrkanden. Hypotes 9: Det finns ett samband mellan bransch och en revisor som bestyrkandegivare. Figur 20 Tabell över hypoteserna och resultatet av prövningarna. Resultat Hypotesen styrks Hypotesen styrks Hypotesen styrks ej Hypotesen styrks ej Hypotesen förkastas Hypotesen styrks Hypotesen styrks Hypotesen styrks ej Hypotesen styrks ej Som tabellen ovan visar så styrks hypoteserna 1, 2, 4, 6 och 7 medan hypotes 5 förkastas då resultaten visar att det är icke-revisorer är den grupp bestyrkandegivare som bidrar med en högre omfattning i bestyrkanderapporterna. De uppfyller fler av de rekommenderade minimikrav en bestyrkanderapport bör svara till enligt ledande standardsättare. De hypoteser som inte kan styrkas har studien inte tillräcklig data för och avser hypotes 3 och 8, om en högre omfattning har ett samband med storleken eller branschtillhörigheten på det rapporterande företaget. Studien har heller inte tillräcklig data för att styrka eller förkasta hypotes 9, att det finns ett positivt samband mellan det rapporterande företagets branschtillhörighet och att välja revisorer som bestyrkandegivare. 64

73 5. Fördjupande analys och resultat I den första delen av kapitlet diskuteras resultaten utifrån den teoretiska referensramen och tidigare forskning. Vidare behandlas resultaten i förhållande till god bestyrkandesed som tidigare i studien introducerats med syftet att beskriva god praxis i bestyrkanden. Därefter presenteras studiens slutsats som svarar på de forskningsfrågor som formulerats ur problematiseringen i kapitel 1. Avslutningsvis presenteras studiens praktiska och teoretiska resultat, slutliga reflektioner samt förslag till vidare forskning. 5.1 Fördjupande analys I den teoretiska referensramen behandlas intressentteorin och institutionell teori, vilka enligt Islam och Deegan (2008) i tidigare forskning använts för att beskriva varför företag motiveras till att hållbarhetsrapportera. Liksom dessa teorier har även agentteorin enligt Wong och Millington (2014) använts vid forskning om frivilliga bestyrkanden. Dessa teorier behandlas tillsammans med den tidigare forskningen som presenteras tidigare i arbetet i ett försök att förklara studiens resultat Hållbarhetsrapportering Av den primära populationen är det endast 34,6 procent (93) företag som publicerar en hållbarhetsrapport, vilket utgör en dryg tredjedel av de totalt 269 företagen. I samtida studier har frekvensen för hållbarhetsrapporter varit 60,5 procent respektive 68,6 procent (se Gürtürk och Hahn, 2015; Seguí-Mas et al., 2015). De undersökta populationerna i dessa studier är dessutom liknande i storlek, då antalen företag varit 180 och 300 i respektive studie. Simnett et al. (2009) fann att länder som var intressentorienterade hade en högre frekvens av hållbarhetsrapporter men det går inte att göra någon vidare analys avseende dessa resultat då antalet utländska länder är för litet. Det förekommer även svårigheter att jämföra andelen hållbarhetsrapporter från Sverige mot tidigare resultat då de utländska företagen utgör en för liten andel i studien. Utifrån det resultat Simnett et al. (2009) fann avseende intressentorienterade länder samt intressentteorin förväntades andelen hållbarhetsrapporter därför vara högre. Antagandet bygger på att Sverige är ett intressentorienterat land som dessutom utgör 89,6 procent (241) av företagen i den primära populationen. Den normativa intressentteorin uppmanar företagets ledning att identifiera vilka av intressenterna som är av betydelse för företagets fortlevnad (Parmar et al., 2010). Den strategiska synen inom intressentteorin betonar i sin tur de fördelar som uppstår när dessa intressenter involveras och 65

74 informeras (Herremans et al., 2015). Fördelar så som legitimitet, social licens samt riskhantering, vilket enbart är några exempel på de fördelar som kan uppstå. De branscher som har störst andel hållbarhetsrapporter är industri följt av konsumenttjänster. Båda dessa branscher har även i tidigare studier har funnits ha signifikant samband med hållbarhetsrapportering. Resultat av större intresse är däremot branschen konsumenttjänster som i den primära populationen utgör en lägre andel utgör i den sekundära en av de större. Ytterligare branscher som utgör en större andel av den sekundära populationen är dagligvaror följt av teknologi. Som tidigare nämnt är intressentteori den teori som lägger störst vikt på hur viktigt det är för företagen att tillgodose både interna och externa intressenters informationsbehov. I de fall de saknas krav från intressenter och företaget inte strävar efter att skapa legitimitet kan istället den institutionella teorin bidra till förklaringen varför hållbarhetsrapporter och bestyrkanden förekommer (Aerts et al., 2006). Då det än så länge är frivilligt att hållbarhetsrapportera (Ds 2014:45) så kan hållbarhetsrapportering inte förklaras av den tvingande institutionella isomorfismen. Huruvida andra länder än Sverige har denna reglering studeras dock inte vidare i denna studie, men det är nämnvärt att lagkrav i företagens hemland ändå kan ha bidragit. Med avseende på att majoriteten av företagen som hållbarhetsrapporterat är svenska bör i dagsläget istället den imiterande eller normativa institutionella isomorfismen kunna bidra till förklaringen. Till synes på att andelen hållbarhetsrapporter endast är 34,2 procent av alla företagen bör den normativa isomorfismen däremot inte kunna bidra särskilt starkt till förklaringen. Denna gren inom institutionell isomorfism syftar till att vissa aktioner genomförs eller inte genomförs av företagen till följd av normer och värderingar (Gürtürk och Hahn, 2015). Enligt Ortas et al. (2015) är fokus på de sociala dimensionerna i rapporteringen högre i länder med en kristen kultur och det bör på så vis motivera företag som har denna kultur till att rapportera mer om detta. I denna studie undersöks dock inte innehållet i hållbarhetsrapporterna utan förekomsten av hållbarhetsrapporter. Att förklara förekomsten ur ett normativt perspektiv kan ändå bidra då företagsledningen bör kunna motiveras till att rapportera som en följd av normer och värderingar. Vidare har Aerts et al. (2006) har funnit att det finns tendenser av imitation för hållbarhetsrapportering inom vissa branscher. Det finns även forskning som benämner vissa branscher som känsliga på grund av exempelvis hög miljöpåverkan (se t.ex. Seguí-Mas et al., 2015). Zorio et al. (2013) menar istället att de branscher som benämns känsliga är de som har en högre frekvens av hållbarhetsrapporter vilket stödjer antagandet om imitation inom 66

75 branscher. De branscher som i population P1 har liknande andelar hållbarhetsrapporter avser finans och industri medan de branscher där andelen rapporter däremot är högre är konsumenttjänster, råvaror, och dagligvaror. Då andelarna är så pass höga kan därför tendenser till imitation gå att finnas Bestyrkanden Vid en jämförelse av frekvensen för bestyrkanden varierar det mer mellan studier, vilket har illustrerats tidigare i figur 5. I denna studie har bestyrkanden en frekvens på 31,5 procent (29) vilket innebär att knappt en tredjedel av hållbarhetsrapporterna är bestyrkta. Denna frekvens är högre än den på 28,6 procent (59) (se Seguí-Mas et al., 2015) men lägre än frekvensen på 56 procent (61) (se Gürtürk och Hahn, 2015). Frekvensen liknar mest den i en studie av Simnett et al. (2009) på som hade en frekvens på 31 procent (2 113). Den studien genomfördes på ett betydligt större urval än denna studies totala population och avseende åren Resultaten som Seguí-Mas et al. (2015) fann visade att 40,0 procent av alla hållbarhetsrapporter från Sverige var bestyrka medan endast 30,0 procent av alla rapporter är bestyrkta i denna studie. Det verkar därmed som att företag från Sverige inte bestyrker hållbarhetsrapporter lika mycket som i andra länder, vilket skulle kunna bero på att utvecklingen går snabbare eller att populationen inte är jämförbar mot alla svenska företag. Enligt ett antal författare (t.ex. Gillet-Monjarret, 2015; Romero et al., 2014) är bestyrkanden av hållbarhetsrapporter är en växande praxis så förekomsten av bestyrkanden förväntas att fortsätta öka. Sedan är det som nyligen påpekat att de länder som ingår i studien kan påverka utfallet. Kolk och Perego (2010) och Simnett et al. (2009) fann vidare i sin studie samband för att bestyrkanden av hållbarhetsrapporter är vanligare i intressentorienterade länder som Sverige. Då denna studie däremot endast undersöker populationer med en stark koppling till Sverige blir det likt hållbarhetsrapportering svårt att utveckla diskussionen vidare. Anmärkningsvärt med dagligvaror är att denna bransch utgör en av de minsta andelarna hållbarhetsrapporter som är bestyrkta, men utgör den största andelen inom både den primära och den sekundära populationen. Liknande scenario går även att finna för företag inom teknologi. Hälsovård utgör den tredje största branschen i den primära populationen och har i tidigare forskning visat signifikant samband med valet att bestyrka. I denna studie den utgör däremot hälsovård den bransch med minst andelar bestyrkanden. Mest förvånansvärt i denna studie är däremot att olja och gas är en av de branscher som inte bestyrkt en enda hållbarhetsrapport. Även 67

76 kraftförsörjning är en bransch inom vilken det inte förekommer någon bestyrkanderapport, vilket kan förklaras av att inga företag inom branschen ens hållbarhetsrapporterat. Kraftförsörjning har däremot inte heller något negativt signifikant samband med hållbarhetsrapporter. Branschen olja och gas har i tidigare studier däremot påfunnits att ha höga andelar bestyrkta hållbarhetsrapporter (se Kolk och Perego, 2010). Enligt intressentteorin är företag beroende av sina intressenter och det samhälle det verkar i för fortlevnad och genom att bestyrka hållbarhetsrapporterna menar Adams och Evans (2004) ska den externa trovärdigheten öka, vilket är det primära syftet med bestyrkanden enligt intressentteorin. Enligt Wong och Millington (2014) minskar däremot sannolikheten för att företag låter bestyrka sina hållbarhetsrapporter när de saknar press från intressenter. Till följd av att branscherna olja och gas samt kraftförsörjning utgör de minsta andelarna i population P1 är det dock för osäkert att uttala sig om huruvida de saknar förväntningar från intressenter. Det kan trots allt vara en förklaring till att de förkommande hållbarhetsrapporterna inte är bestyrkta. I hypotesprövningen framgår det att det finns statistiskt signifikanta samband mellan bestyrkta hållbarhetsrapporter och de rapporterande företagens storlek. I en korrelationsanalys mellan de tillämpade kriterierna och företagsstorleken framgår det däremot att bestyrkanderapporter har en lägre frekvens uttalanden om hållbarhetsrapporters väsentlighet ur ett intressentperspektiv när omsättningen hos det rapporterande företaget ökar. Detta resultat går därför emot syftet med bestyrkanden enligt intressentteorin. Eftersom det även finns ett negativt samband mellan revisorer som bestyrkandegivare och antalet bestyrkanderapporter som uppfyller detta krav kan det vara så att bestyrkanderapporter som genomförts av en revisor påverkar dessa resultat. Det beror på att 79 procent av alla bestyrkanden har genomförts av revisorer och det kan därför vara så att bestyrkanden som genomförs av ickerevisorer och där intressentorienterade standarder som AA1000AS tillämpas, riktar sig mer till intressenter och därför är i enlighet med intressentteorin. Som nämnt så finns det enligt Aerts et al. (2006) tendenser för imitation i branscher, vilket även bör kunna tillämpas analogt för bestyrkanden då (Simnett et al., 2009) funnit att branschtillhörighet har ett samband med bestyrkanden. Exempelvis fann Simnett et al. (2009) att finans och industri är branscher som har ett samband att låta bestyrka hållbarhetsrapporter men i denna studies resultat motsäger de utfallen. Seguí-Mas et al. (2015) fann likande resultat som Simnett et al. (2009) avseende finans, de fann däremot även att dagligvaror är en 68

77 känslig bransch. I denna studie bestämdes branschkänsligheten utifrån branschens samband med förekomsten av bestyrkanden likt Simnett et al. (2009). Seguí-Mas et al. (2015) bestämde däremot branschkänsligheten utifrån andelen bestyrkanden. I de fall andelen bestyrkta hållbarhetsrapporter i varje bransch översteg 20 procent klassificerades dessa som känsliga branscher. Om denna metod tillämpades hade resultaten överensstämt mer med resultaten i Seguí-Mas et al. (2015), då industri har en frekvens på 21 procent. Därmed blir det tydligt att även analysmetoden påverkar studiens resultat, men oavsett finns det högre motiv till bestyrkanden inom vissa branscher. Exempelvis menar Simnett et al. (2009) att företag inom kraftförsörjning producerar stora mängder växthusgaser och att företag inom finans har ett större social påverkan. Detta skulle kunna innebära att företag börjar bestyrka för att uppfylla intressenters krav och att andra företag inom samma bransch följer samma initiativ för att öka sin konkurrenskraft. Ur ytterligare perspektiv inom den institutionella isomorfismen kan företagens val att bestyrka förklaras av normativ isomorfism. Utvecklas det normer avseende bestyrkande kan företagsledningen utifrån dessa normer ta beslut gällande bestyrkande. Inom exempelvis branscherna finans och industri är det tydligt att det finns någon form av trend, då ungefär lika stor andel av alla företagen hållbarhetsrapporterar och bestyrker dessa. Detta bör såklart inte endast gälla inom specifika branscher utan även kulturer och länder. Som ett exempel på detta fann Ortas et al. (2015) att praxis för hållbarhetsrapportering skiljer sig beroende på kulturen mellan länder och det bör även kunna gälla avseende bestyrkanden. Även hur regleringen mellan länder ser ut bör kunna påverka huruvida företagen väljer att bestyrka rapporterna. Då det än så länge är frivilligt att bestyrka hållbarhetsrapporter i (Ds 2014:45), kan den tvingande institutionella isomorfismen, åtminstone inte för svenska företag, inte förklara förekomsten. Att undersöka valet att bestyrka har även undersökts med hjälp av agentteorin (Wong och Millington, 2014). Simnett et al. (2009) har i tidigare studier funnit ett positivt samband med bestyrkande och företag med höga agentkostnader. Dessa kostnader uppstår till följd av att agenten och principalen vanligtvis har olika mål och intressen. För att minska denna konflikt tillämpar principalen övervakningsmekanismer så som bestyrkanden, vilket enligt Kolk och Perego (2010) är en kostsam process. Bestyrkande bör därför förekomma mest frekvent inom de organisationer som vinner mest på det. Om bestyrkandet till en lägre andel består av fasta kostnader oberoende av storleken på det rapporterande företaget (Ruhnke och Gabriel, 2013) är det inte heller troligt att större företag skulle bekosta en större omfattning. Detta skulle 69

78 medföra att de totala kostnaderna ökar och om företaget förväntar sig att den ökade kostnaden inte överstiger nyttan tjänar de inte tillräckligt på en högre bestyrkandeomfattning. Företag som bestyrker bör enligt detta påstående välja den omfattning som kostar mindre och som de tjänar mest på. Detta stärker däremot resultatet att större företag bestyrker hållbarhetsrapporter mer än mindre företag Rådande praxis Medelvärdet för bestyrkanderapporternas omfattning via kodningen är 18,79 (justerad P3, 19,18) så den faktiska praxisen baserat på medelvärde motsvarar endast 55,3 (56,4) procent av den bästa tänkbara praxis med poängen 34. Detta innebär att bestyrkanderapporterna generellt endast uppnår drygt hälften av de rekommenderade minimikraven gällande standarder för bestyrkanden. Den högsta poäng som en bestyrkanderapport tilldelas i innehållsanalysen är 26 vilket även det är relativt lågt mot maxpoängen på 34. Avseende vilken bestyrkandegivare som bidrar med en högre omfattning eller ger högre resultat mot en vald kvalitetsindikator råder det delade meningar mellan forskare. I denna studie mäts omfattningen av bestyrkanden normativt utifrån hur standarder följts. När medelvärdena mellan icke-revisorer och revisorer jämförs visar det tydligt att bestyrkanden av icke-revisorer tenderar att ha en högre omfattning. De båda grupperna är i sina bestyrkandeuppdrag trots allt relativt konsekventa. Alla bestyrkanden av icke-revisorer med undantag från extremvärdet 8 har mellan poäng och för majoriteten av bestyrkanden av revisorer ligger mellan 17 och 20 poäng. Extremvärdet på 8 har däremot ingen större påverkan på hela analysens medelvärde och standardavvikelse i hela population P3. Denna bestyrkanderapport skulle möjligtvis kunna jämställas med ett bestyrkande i enlighet med det framtida lagkravet om att hållbarhetsrapporten ska konstateras existera. För att rapporten ska vara i enlighet med god bestyrkandesed bör den följa en standard där minimikrav efterföljs, samt rapportera om att processer, system och data som ligger bakom hållbarhetsrapporten har granskats, enligt definitionen av god bestyrkandesed i kapitel 3 under rubrik De 4 bestyrkanderapporter med högsta omfattningarna är däremot framställda av två revisorer och två icke-revisorer och kan därför till synes generera liknande resultat. Däremot utgör antalet icke-revisorer endast 21 procent av alla bestyrkandegivare och det kan därför vara önskvärt att i framtiden studera en jämnare fördelning för att se om resultatet är beroende av den sneda fördelningen. Vid en korrelationsanalys mellan bestyrkandegivare och uppfyllda kriterier i kodningsmanualen framgår det att revisorer oftare framställer en bestyranderapport med 70

79 reservationer och mindre frekvent om sitt oberoende mot det rapporterande företaget samt intressenter. Av de bestyrkanderapporter som har en placering på topp nio har åtta av dessa uppfyllt kriteriet för oberoende gentemot det rapporterande företaget och av dessa är fem bestyrkta av en icke-revisor. Enligt FAR Online (2014) är en av förutsättningarna för att revisorn ska acceptera ett bestyrkandeuppdrag att revisorns beroende först utvärderats och fastställts. En användare av bestyrkanderapporter som inte är medveten om denna förutsättning skulle dock kunna tolka granskningen som otrovärdig. Motiveringen till detta är att bestyrkandegivaren påpekar sitt ansvar gentemot företaget i bestyrkandeengagemanget samt det rapporterande företagets ansvar, men understryker inte att granskningen genomförts objektivt och opartiskt. Enligt Deis och Gireoux (1992) ökar kvalitén (kvalitetsindikatorn) om revisorn följer accepterade standarder då det indikerar att revisorn inte påverkats av maktkonflikter. Risken för att bestyrkandegivaren inte har genomfört en oberoende granskning minimeras då det tydlig framgår att standarder tillämpats. Därför bör god bestyrkandepraxis kunna värderas utifrån att mäta omfattningen av bestyrkanderapporter genom antalet uppfyllda rekommendationer. Det är även enligt Moroney et al. (2012) viktigt att oberoendet framgår i bestyrkanderapporten för att öka trovärdigheten. Resultatet av kodningen visar däremot att endast 34,5 procent anger sig som en oberoende tredje part. Därmed ökar risken för att bestyrkandegivaren inte genomfört granskningen objektivt och i enighet med god bestyrkandesed. Likt revisorns oberoende är kompetens ett av grundkraven för god revisionssed enligt FAR (u.å). Dessa grundkrav tillämpas som tidigare nämnt analogt för god bestyrkandesed i denna studie. Utav de bestyrkanderapporter som har de högsta omfattningarna har endast två rapporterat om bestyrkandegivarens kompetens för att kvalificera sig till uppdraget. För att bestyrkanden ska upprättas i enighet med god bestyrkandesed krävs delvis att bestyrkandegivaren besitter rätt kompetens, vilket är i enighet med en analog tillämpning av grundkraven för god revisionssed beskrivet av FAR (u.å). Bestyrkandegivarens kompetens är alltså avgörande för god bestyrkandesed och i sin tur ett bestyrkande med hög omfattning. Resultatet är därmed delvis tillfredsställande i avseende på att två av de rapporter med högsta omfattningen redogör för bestyrkandegivarens kompetens. Emellertid visar även resultatet att kompetensen inte beskrivs i övervägande antalet rapporter. Det innebär således att rapporter som följt flest rekommendationer även är genomförda av en granskare med rätt kompetens utan att detta framgår. God bestyrkandesed kan därför inte garanteras i de 71

80 granskningarna då det inte är tydligt att bestyrkandegivaren besitter rätt kompetens som är detta grundkrav. Vidare är rapporter med högst omfattning adresserade helt eller delvis adresserade till externa intressenter och utgör 20,6 procent av de totala rapporterna. Av dessa rapporter placerar sig alla förutom rapporten avseende Tele2 på en topp åtta placering. I majoriteten av dessa rapporter anges även bestyrkandegivarens oberoende mot intressenter vilket enbart återfinns i totalt fyra rapporter i studien. Enligt Manetti och Toccafondi (2012) har det funnits ett behov av att involvera intressenter i hållbarhetsprocessen och att kvalitén (kvalitetsindikatorn) i rapporten är beroende av dessa. Att bestyrkandegivare inte involverar intressenter kan förklaras att den som kräver detta bestyrkande är principalen och företaget som väljer att bestyrka enbart väljer den omfattning som principalen kräver för att uppfylla sitt egna informationsbehov. Principalen bör dock ur ett intressentteoretiskt synsätt inte vara allt för motsägande en intressentinblandning eller en adressering till intressenter, då aktieägare enligt Friedman och Miles (2006) räknas som intressenter. De rapporter som är adresserade till externa intressenter innehåller till skillnad från resten av rapporterna även lyhördhet mot intressenter och förslag till förbättringar vilken det senare kriteriet i sin tur kan kopplas till fortlevnadsprincipen. Principen har tidigare beskrivits som ett av de fundament som revisorn ska utvärdera vid en revision och innebär att företaget betraktas att ha en fortsatt existens om det inte finns antydningar till annat. Enligt Perego och Kolk (2012) så kan företag gynnas internt av bestyrkanden genom förbättringsidéer men om inga sådana ges går företaget minste om dessa interna fördelar. Förbättringsidéer kan således bidra till företagets fortsatta existens i och med att interna system och processer granskas och utvärderas objektivt. Resultatet är ett förlorat värde vilket leder till att differensen mellan kostnaden och värdet för bestyrkandet stiger. När de organisatoriska fördelarna med bestyrkanden inte är av tillräckligt högt värde kan företag enligt Kolk och Perego (2010) välja bort detta. Det kan därmed finnas en risk att de rapporterande företagen kan uppleva att bestyrkanden inte genererar ett tillräckligt högt värde när de interna fördelarna inte erhålls. I de bestyrkanden som är mest omfattande har trots allt bestyrkandegivaren lämnat förslag till förbättringar för rapportering och bakomliggande processer. Detta innebär att rapporter som är mer omfattande och uppfyller fler krav enligt denna studie även bidrar med interna fördelar och till företagets fortsatta existens, vilket i sig bör indikera en god praxis. Rapporterna med 72

81 högst omfattning enligt denna studie uppfyller dock knappt 80 procent av vad som kan betraktas som bästa praxis då bestyrkanderapporterna uppfyller alla kriterier. En aspekt som i figur 19 tydligt framgår är att de bestyrkanderapporter som tilldelats högst poäng är de där bestyrkandegivaren kombinerat två bestyrkandestandarder. De tre bestyrkanderapporter där standarder kombinerats har i denna studie en topp fyra placering. Värt att notera är att icke-revisorn DNV GL är bestyrkandegivaren i två stycken rapporter med 25 respektive 26 poäng och att de tillämpat en lokal standard 4. Bortsett från denna rapport, har standarden AA1000AS tillämpats i alla bestyrkanden som tilldelas 23 poäng och högre till synes i figur 19. Dessa rapporter är de enda som tilldelas poäng utifrån hållbarhetsrapportens fullständighet och väsentlighet ur intressentperspektiv, samt eventuella uttalanden om företaget vidtagit några åtgärder eller ej för att identifiera intressenters angelägenheter. Dessa tre kriterier är de huvudsakliga principerna i AA1000AS och när den standarden tillämpas ska bestyrkandegivaren göra en utvärdering mot dessa principer. Detta oavsett om bestyrkandeengagemanget är typ 1 eller 2 (AccountAbility, 2008), vilket görs i de aktuella rapporterna. Revisorer har påvisats att mindre frekvent redogöra för om det finns information om lyhördhet och väsentlighet för intressenter i hållbarhetsrapporten. Detta kan förklaras av att inga av dessa kriterier är rekommenderade minimikrav enligt standarder riktade till revisorer, men leder även till att bestyrkanderapporterna har en lägre omfattning. Dessa kriterier innebär dock värde ur både ett organisatoriskt perspektiv och ur ett intressentperspektiv, då exempelvis förbättringsförslag kan gynna företagen internt och en utvärdering om företagens lyhördhet mot intressenter kan vara av värde för intressenter. Detta bör kunna indikera att tillämpa flera standarder för bestyrkande av hållbarhetsrapporter bidrar till en högre omfattning. De kriterier som återfinns mest frekvent är med undantag från organisationsnummer, de som är hänförliga till minimikrav i RevR 6, se bilaga 5:1. Att just detta kriterium inte är med i bestyrkanderapporterna skulle kunna förklaras med de många fall av hållbarhetsrapporter som är integrerade i årsredovisningarna. Då organisationsnumret framgår i revisionsberättelsen 4 Standarden som benämns DNV GL Verification Protocol, VeriSustain, innehåller koncept och metoder i ett ramverk för att verifiera hållbarhetsrapporter. Protokollet är i enighet med riktlinjer för hållbarhetsrapportering av GRI och bestyrkanden enligt AA1000AS (DNV GL, u.å.) 73

82 och samma det är samma granskare av årsrapporten som hållbarhetsrapporten, kan det tänkas att organisationsnumret uteslöts i det senare A posteriori-modell A priori-modellen utmynnar som tidigare nämnt ur den teoretiska referensramen och tidigare forskning. A posteriori-modellen är istället härledd ur studiens resultat, men upplägget är detsamma i båda modellerna. Teorierna kan var och för sig bidra med en förklaring till varför företag väljer att hållbarhetsrapportera och bestyrka dessa. Agentteorin kan däremot som tidigare nämnt enbart bidra med en pedagogisk förklaring. Figur 21 A posteriori-modell Hypoteserna 3, 8 och 9 är inte längre kvar då inga bevis hittades för att dessa hypoteser kunde styrkas. Hypotes 1 och 6 är som tidigare nämnt hänförliga till valet att hållbarhetsrapportera medan hypotes 2, 4, 5 och 7 är hänförliga till bestyrkanden och dess omfattning. Även färgkodningen är densamma så att de hypoteser som är grå behandlar företagets storlek, lila branschtillhörigheten och gul bestyrkandegivare. 5.2 Slutsats Andelen företag som hållbarhetsrapporterar och bestyrker dessa är förvånansvärt låg då enbart 34,6 procent av alla företag som var noterade på Nasdaq OMX Stockholm framställde en hållbarhetsrapport för år 2014 eller år 2013/2014. Trots att det finns relativt mycket forskning kring hållbarhetsrapportering är denna rapportering avseende företagens 74