Inlärning av skriftspråkssystem i andraspråksundervisning -

Transkript

1 Rapport nr: 2012vt00084 Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier Examensarbete i utbildningsvetenskap inom allmänt utbildningsområde, 15 hp Inlärning av skriftspråkssystem i andraspråksundervisning - en studie i hur japanskt skriftspråk hanteras i engelska och svenska läromedel Anna Pettersson Handledare: Berit Söderman Examinator: Anna Nörholm Lundin

2 Sammanfattning Denna studie ämnar undersöka läromedel i japanska, ett relativt nytt ämne i svenskt undervisningssammanhang. Med tonvikt på särskilt inlärning av nya skriftspråkssystem undersöks i denna studie hur en engelsk och en svensk lärobok för nybörjare i japanska presenterar och betonar olika aspekter av det japanska skriftspråksystemet. Detta görs utifrån bakgrunden att skriftspråket får en allt större roll i alla människors liv i och med ett utbrett internetanvändande men också eftersom att japanska och andra asiatiska språk tycks öka i popularitet bland elever i Sverige. Eftersom att japanska dessutom använder ett skriftspråkssystem som är mycket annorlunda i jämförelse med det svenska krävs att man som pedagog tittar extra på detta. Av relevans för undersökningen är hur de olika skriftspråkssystemens struktur påverkar och/eller används i dessa läromedel men även forskning inom tillägnande av nya skriftspråk i allmänhet och det japanska skriftspråket i synnerhet beaktas. Detta gäller aspekter så som fonologisk transparens, ortgrafiska konventioner och metalingvistisk medvetenhet. Även forskning relaterat till memorering av Kanji behandlas. Studien visar att båda böckerna tenderar närma sig det japanska skriftspråkssystemet på liknande sätt och att de delar som behandlas närmast rör japanskans tre skript (Hiragana, Katakana och Kanji) och hur dessa transkriberas men att man inte explicit behandlar andra aspekter av skriftspråkssystemet. Inte heller de olika språkens relation i inlärningsprocessen hanteras explicit, även om undervisningsspråkens struktur troligen kan användas för att förklara hur författarna till läroböckerna valt att behandla olika aspekter av det japanska skriftspråkssystemet. Nyckelord: Andraspråksinlärning, skriftspråkssystem, läromedelsanalys, japanska 1

3 Innehåll 1. Inledning Bakgrund Litteraturöversikt Om skriftspråk Skriftspråk i världen Det japanska skriftspråket Tidigare forskning Olika skriftspråkliga aspekter som kan påverka inlärningen Strategier för att minnas och producera Kanji Teoretiska utgångspunkter Syfte och frågeställningar Metod och material Läromedelsanalys Urval av material Avgränsningar Resultat De två läroböckerna Talspråk, skriftspråk och skriftspråkssystem Hur de tre skripten skiljs åt och förs samman Hur skriftspråksystemet presenteras i sin helhet Övningar Sammanfattning av resultat av läromedelsanalys Diskussion Konklusion Källor Figurförteckning Figurer presenterade i uppsatsen Figurer i Bilaga 3 Genki Figurer i Bilaga 4 Japanska för nybörjare Bilagor Bilaga 1 Termer och förkortningar Bilaga 2 Mall för analys av läromedel Bilaga 3 Genki 1 (Banno m.fl. 2004) Bilaga 4 Japanska för nybörjare (Beije, 2009)

4 1. Inledning I unga år växte mitt intresse för kultur fram då jag för första gången såg Silver Fang, en tecknad japansk tv-serie om en hund som slåss mot grizzlybjörnen Akakaboto - en serie som säkert många 70- och 80-talister känner igen och kanske de särskilt kommer ihåg Peter Harryson som gjorde 80 % av rösterna i den svenska versionen. Detta var såklart mycket annorlunda i jämförelse med västerländskt tecknat som jag hade sett. Till stor del berodde det nog på att detta tillhörde en mycket annorlunda kultur. Så föddes alltså mitt intresse för Japan, vilket kom att leda till att jag utbildade mig till lärare i språken svenska och japanska. Eftersom jag länge varit intresserad av Japan och kommit i kontakt med det japanska skriftspråket tidigare, var inte mina studiers början av en chockartad art. Dock var det för många kurskamrater till en början en utmaning att lära sig och använda detta skriftspråk. Detta grundar sig troligen i att det är ett tämligen komplicerat system. I Sverige använder vi ett skript, d.v.s. en uppsättning grafem (skriftliga tecken) som utgör alfabetet. Till skillnad från detta använder man i Japan tre skript med tre olika uppsättningar grafem. Detta gör att en mening kan se ut såhär: Figur 1. Japansk exempelmening med samtliga tre skript (Jfr. Lindberg-Wada, m.fl. 2006) Att dricka öl = ビールを 飲 む [biiru o nomu] Katakana: ビール= biiru (öl) Kanji: 飲 = no (dricka) Hiragana: を = o (objektspartikel) む = mu (gör att 飲 får presensform) Alla dessa grafem (tecken) kommer alltså från tre olika skript: Katakana, Kanji och Hiragana som används simultant i det japanska skriftspråket. De tre skripten kan delas in på detta sätt: Figur 2. Hierarkisk uppdelning av de japanska skripten (Jfr. Lindberg-Wada m.fl. 2006) Japanska skripten Kana Samlingsnamn för skripten Hiragana och Katakana. Ljudbaserade skript, ungefär som alfabetet, men varje tecken består av en mora (stavelse). Kanji Morfem (substantiv, adjektiv- och verbstammar) Ex: 飲 : dricka (uttalas "no") Hiragana T.ex. grammatiska morfem. Ex: む: (mu) presensböjning av dricka = 飲 む (nomu) Ex: を: (o) objektspartikel. Katakana T.ex. lånord. Ex: ビー ル:biiru: öl 3

5 Man kan alltså först dela upp det japanska skriftspråket i två delar. Grafem som representerar ljud (Kana) och grafem som representerar lexikala morfem (Kanji). Vidare kan man dela in Kana i två system: Hiragana och Katakana, vilka är två skript som representerar samma ljud men som används för olika syften. Kanji är tecken som inte representerar ljud likt vårt alfabet utan främst representerar lexikala morfem. Ett morfem är den minsta betydelsebärande enheten i ett språk. Ett lexikalt morfem har ett eget innehåll och kan stå ensamt. Ett grammatiskt morfem kan dock inte göra detta. Om vi tittar på det svenska ordet dörr är detta ett lexikalt morfem men som med hjälp av grammatiska morfem kan få ett ändrat innehåll. Jämför dessa former: Figur 3. Morfem - lexikala och grammatiska morfem (Jfr. Bolander, 2005) Lexikalt morfem: Dörr Grammatiska morfem: -en = dörr-en -ar =dörr-ar -s =dörr-en-s I svenskan är detta ett semantiskt (innehållsligt) fenomen som inte representeras på något särskilt sätt i skrift. I japanskan görs dock skillnad på lexikala och grammatiska morfem. De lexikala morfemen skrivs med importerade kinesiska tecken (Kanji) medan de grammatiska morfemen skrivs med Kana-skriptet Hiragana som alltså är ljudbaserat emedan Katakana, det andra ljudbaserade skriptet, används för exempelvis lånord. Som man säkert kan förstå av denna inledning är det japanska skriftspråket troligen ingen enkel sak att tillägna sig och det ter sig säkert onödigt komplicerat och då har jag här främst tagit upp skripten och inte talat om andra skriftspråkliga konventioner. Jag har dessutom inte heller talat om de regler som gäller för att skriva enskilda grafem. Exempelvis Kanji-tecken skrivs i en särskild streckordning och kan dessutom kodas semantiskt (innehållsligt) och fonologiskt (uttalet) beroende på vilka delar tecknet består av. Som blivande lärare i Japanska blir man något konfunderad. Eftersom ämnet ännu inte finns inom lärarutbildningen blir den pedagogiska delen minst sagt lidande. Därför började jag, när jag skulle påbörja min examenstermin, fundera över denna brist, men det fick mig också att fundera över min egen inlärning av det japanska språket och då kanske särskilt på det japanska skriftspråket. Jag drog mig till minnes de strategier och redskap jag tillägnat mig och använt mig av. Dels kom de från läromedel, dels från mina lärare i japanska som strukturerade undervisningen så att deras studenter på ett så effektiv sätt som möjligt skulle lära sig läsa och skriva japanska. Jag har således goda exempel att följa i mitt kommande yrke men detta ger mig inte en teoretisk och vetenskaplig grund och det var därför viktigt för mig att studera inlärning av andra- och främmandespråk och eftersom japanskans skriftspråk är så radikalt olikt de engelska och svenska skriftspråken, ansåg jag det finnas ett behov av att undersöka hur undervisning och inlärning av ett skriftspråkssystem som japanska faktiskt går till, för att därefter studera vilka strategier för detta 4

6 som används inom de läromedel som finns tillgängliga. Detta eftersom läromedel är något man kan bygga upp undervisningen kring, men det torde också vara av vikt att noga studera läromedels struktur och uppbyggnad för att som lärare kunna avgöra vad som i övrigt krävs eller inte krävs. Denna uppsats ämnar således studera hur och vilka aspekter av det japanska skriftspråkssystemet som behandlas i läroböcker i japanska. Jag vill här också passa på att tacka mina japanskalärare vid Dalarnas högskola: Masako Hayawako Thor, Hiroko Inose, Yoko Mizufune, Kaoru Amino och Mariya Niendorf. 本 当 にあり がとうございました お 蔭 様 で 色 々 習 っていい 教 師 になれると 思 います - Verkligen, Tack så mycket. Tack vare er har jag lärt mig så mycket och jag tror att jag kan bli en bra lärare! 5

7 2. Bakgrund Vi lever i en speciell tid i historien, nämligen förverkligandet av informationssamhället, där skrivet språk spelar en större roll än någonsin förr Så kallade elementära läs- och skrivfärdigheter är inte längre avgörande i socialiseringsprocessen. I dagens samhälle krävs det avancerade läs- och skrivfärdigheter för att klara utbildning och jobb. Skriftspråket blir därför en ytterst viktig del av barns och ungdomars senare utveckling. (Wagner m.fl., 2010:221) Utifrån ovan premisser torde vi stå inför ett skifte där skriftspråken får en allt större betydelse för vårt dagliga liv. Skillnaden mellan våra kommunikationsmöjligheter idag och för bara 10 år sedan ter sig enorma och skriftspråket tycks få en större roll genom internet. Idag är det inte endast präster eller ett fåtal ur samhällets elit som behöver och använder skriftspråket. Ett illustrerande exempel kan vara internets och Facebooks roll under olika typer av kriser. Så nyligt som den 10 Maj i år kunde vi läsa på DN.se om hur aktivistgruppen Syrisk revolution 2011 på Facebook uppmanat till demonstrationer. En situation som även kunde ses under våren 2011 i samband med den exempelvis situationerna i Egypten och Libyen. Men inte bara skriftspråket som används i allt större utsträckning via internet är av relevans. Även nya språk blir av vikt för denna kommunikation i en allt mer globaliserad värld och då troligen inte enbart de språk som används primärt i västvärlden idag. Att vissa språk ges stor vikt i svensk skola torde kunna dras som slutsats utifrån Gy Där står bland annat att läsa om ämnet engelska och dess vikt i en globaliserad värld. (Gy 2011, 2011:53) Vilket visserligen inte är något nytt eftersom engelska i svensk skola undervisats under en tämligen lång tid från låga åldrar. (Se t.ex. Lpo 94, Lpf 94, Lgr 80) En fråga som då skulle kunna ställas är varför just engelskan fått den ställning den har i svensk skola? Troligen kan vi hitta svaren om vi tittar på historien. Under medeltiden hade kyrkan stor makt och utbildning skedde normalt i anslutning till kyrkor och latin var det gångbara språket. (Skrutowska m.fl. 1997:68) Eftersom kyrkan hade kulturellt och politiskt inflytande under denna period var också kyrkans språk, latin, gångbart. I modern tid kan vi se att såväl Storbritannien som USA har haft och har både kulturellt och politiskt inflytande över hela världen, och detta torde kunna ses som anledningen till engelskans värde idag. Men precis som latinet blev allt mindre gångbart kan vi kanske anta att nya språk kan komma bli betydelsefulla. Asien och relationerna med dessa länder tycks bli mer betydelsefulla, vilket uppmärksammades redan 2005 i regeringens skrivelse En svensk asienpolitik (Se Skr. 2005/06:57). Därav bör också kommunikation och utbyte inom utbildning och arbete med dessa länder vara essentiell och vidare bör det också kunna argumenteras att inte bara västvärldens språk i framtiden kommer att vara gångbara. Ett tecken på att asiatiska språk redan börjat ha större betydelse i svensk utbildning bör kunna ses genom det skolor som idag erbjuder exempelvis mandarin och japanska (se t.ex. studera.nu). 6

8 Att japansk kultur dessutom får allt fler unga anhängare kan belysas genom konventet UppCon i Uppsala som för varje år fått allt fler besökare. På UppCon.se kan man läsa om konventets historik. Det första arrangerades 2002 och hade 50 besökare. År 2009 kom över 3000 besökare och evenemangets besökarantal ökar varje år. ( ) Att intresset för Japan, dess kultur och språk, således växer bör kunna hållas för sannolikt. Hur ser då undervisning av det japanska språket i svensk utbildning ut idag? Att idag läsa till lärare med inriktning japanska går inte. Istället ingår i sådant fall ämnet japanska som en specialisering i en lärarexamen. (Se t.ex. studera.nu) Detta innebär att blivande lärare i t.ex. japanska men också andra språk som inte ges inom lärarutbildningen, inte heller läser dessa språk i förhållande till den pedagogik de ska komma att utöva. Det bör också poängteras att svensk forskning kring undervisning av japanska och dess skriftspråkssystem är jämförelsevis liten och som blivande lärare i japanska finns mycket få vägar att gå för att studera den pedagogiska biten. Det är därmed av vikt att studera den forskning som finns men även de läromedel som finns att tillgå, såväl för enskilda lärare i syfte att förbereda sig för kommande yrke, såväl som för att uppmärksamma området för andra skolverksamma. Sammanfattningsvis finns flera anledningar till denna studies relevans. Dessa är att skriftspråk blir allt viktigare i vårt samhälle; även andra språk än de traditionella moderna språken vinner mark i svensk undervisning och, det är därför av relevans för skolans verksamma att hålla sig underrättade vad gäller läromedel och pedagogik kring ämnet. Studien är av vikt eftersom det är för alla lärare av absolut nödvändighet att studera de läromedel som används inom undervisningen men också att just skriftspråket är en aspekt av undervisningen i japanska som kan ses som en av de viktigare, eftersom skillnaderna är så pass stora språken emellan. 7

9 3. Litteraturöversikt Detta avsnitt är indelat i tre delar. Till att börja med introduceras vilka olika typer av skriftspråk som finns i världen och därefter behandlas också det japanska skriftspråket. Efter detta presenteras tidigare forskning som berör området, d.v.s. aspekter som rör inlärning av andraspråk med fokus på dess skriftspråkssystem. Avslutningsvis presenteras några teoretiska utgångspunkter. Märk väl att i denna uppsats används termerna L2, L2WS och andraspråk i den engelska paraplybemärkelsen (Se t.ex. Cook & Bassetti (red.), 2005) och med detta menas således både andraspråk och främmandespråk. För termer och förkortningar som används nedan finns förklaringar i Bilaga Om skriftspråk Skriftspråk i världen Man kan skilja olika typer av skriftspråkssystem på olika sätt, men ett huvudsakligt sätt är att dela in två huvudgrupper betydelsebaserade skriftspråkssystem och ljudbaserade skriftspråkssystem, d.v.s. där den minsta enheten, grafemet (skriftliga tecknet, bokstäver, Kanji och Kana), representerar antingen ett semantiskt innehåll (morfem) eller ett ljud (såsom fonem, mora eller stavelse): Figur 4. Skriftspråkssystem: indelning efter vad varje grafem representerar (Jfr. Cook & Bassetti, 2005) Ljudbaserade Ett grafem = en enhet av ljud. Fonetiska Grafem = fonem Ex: Alfabetet 'jag' = j+a+g Skriftspråkssystem Stavelse/ mora Grafem = stavelse/mora Ex: Kana 'jag' =わたし (wa+ta+shi) Betydelse- /morfembaserade Ett grafem = en betydelse. Morfem Grafem = morfem Ex: Kanji 'jag' = 私 8

10 De betydelsebaserade skriftspråkssystemen är främst olika typer av kinesiska samt japanska. Dessa använder sig av liknande skript, d.v.s. hanzi och Kanji, skrivtecken som representerar hela morfem. De ljudbaserade skriftspråkssystemen är något mer varierade. De består främst av två grupper. Grafem som representerar stavelser och moror och de som är fonetiska. Stavelse- och morabaserade skriftspråkssystem är t.ex. japanskans Kana (Hiragana och Katakana) samt tibetanska. De fonetiskt ljudbaserade skriftspråkssystemen kan delas in i ytterligare grupper de konsonantala skriftspråkssystemen samt de alfabetiska. (Cook & Bassetti, 2005:4ff) Det japanska skriftspråket Nedan följer en beskrivning av det japanska skriftspråket. Till att börja med kommer en kort historik för det japanska skriftspråket att redogöras för och därefter kommer varje skript behandlas. Slutligen kommer andra aspekter av det japanska skriftspråkssystemet att gås igenom. Historik Till en början importerade man i Japan de morfembaserade tecknen som användes i Kina. Dessa har med tiden sedan modifierats men också förenklats. Det är också från de kinesiska tecknen som Kana, d.v.s. Hiragana och Katakana har skapats, d.v.s. Kana-skript, de ljudbaserade skripten som idag används vid sidan om Kanji (kinesiska tecken). Med Hanzi kom även kinesiska lånord. Dock kan man inte tala om ett precist kinesiskt uttal eftersom dessa anpassades efter japanskan. Man talar alltså om det som kallas sino-japanska ord, d.v.s. onyomi som alltså betyder kinesiskt uttal (vilket skiljs från kunyomi, d.v.s. japanskt uttal). Man började också använda Hanzi fonetiskt för att kunna uttrycka grammatiska morfem (böjningar etc.) som inte fanns i kinesiskan. Relevansen av detta är att Kanji idag oftast har minst två sätt att läsa dem: antingen med kunyomi eller onyomi. Exempelvis tecknet < 中 > (mitten, centrum) kan läsas med kunyomi: /naka/ och onyomi: /ɕuː/. Oftast används onyomi-uttale av ett kanji-tecken när detta tillsammans med ytterligare ett tecken bildar ett nytt ord. Under en lång tid pågick olika fonetiska förenklingar av Hanzi i Japan. Det innebar att man exempelvis för att representera ett visst ljud förenklade ett Hanzi med samma ljud. En sådan förenklad skrift kom att bli dagens Kanaskript Katakana. Hiragana kommer dock från de kursiverade fonogrammen (d.v.s. kursiverade Hanzi-tecken som endast användes för dess uttal) som användes inom skönlitteraturen och kallades onnade (kvinnlig skrift). Dock kunde dessa två Kanaskript också låna från varandra. Exempelvis Katakanas <キ> kommer från Hiraganas <き>. Tidigare var det dock Katakana som hade Hiraganas uppgift idag, d.v.s. att uttrycka grammatiska morfem och partiklar. Detta kom dock att förändras och Katakana används idag 9

11 främst för lånord, utländska namn, onomatopoetiska ord samt slang. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:23ff) Kana: Hiragana och Katakana I japanska används Kanji och Kana (Hiragana och Katakana). Den japanska Kanan är skript som består av vardera 46 huvudgrafem som är ljudbaserade. Dessa är dock, till skillnad från alfabetet, bestående av mora. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:41) Till skillnad från stavelser, som är en rytmisk enhet är morae en fonologisk tidsenhet. Alla grafem i Kana (Hiragana och Katakana) står alltså för såväl ett ljud men också tiden det tar att uttala detta ljud och det är den minsta tidsenheten som representeras av Kana. Alla tecken i Hiragana och Katakana tar således lika lång tid att uttala. I Akita & Hatano (2007:215) beskrivs japanskans morae. Japanska har en morabaserad rytm och Kana representerar morae även om de många gånger beskrivs som stavelser. I Akita & Hatano (2007:216) ställs en tabell upp över de stavelsekombinationer som förekommer i japanskan och hur många gånger de representerar morae eller inte. Dessa stavelsekombinationer är 6 till antalet och tabellen visar att i vissa fall korrelerar antalet stavelser och antalet morae (och därmed antalet grafem) även om det i 4 av 6 fall förekommer en mora mer än stavelse i samma kombination. (Akita & Hatana, 2007:216) Det kan därmed konstateras att stavelser och morae i det japanska språket korrelerar till viss del men också att stavelser och morae inte innebär samma sak. Kana är uppdelat i Hiragana och Katakana. De representerar samma ljud men används för olika syften. Hiragana används för grammatiska morfem men även för ord som inte täcks av Kanji eller som är så pass frekvent använda att de känns igen enbart genom Hiragana. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:41) Hiragana använd främst för grammatiska morfem vilket innebär att dessa tecken ofta används tillsammans med Kanji. Detta för att kunna böja de ord Kanji representerar: Figur 5. Användningen av Kanji och Hiragana (Jfr. Lindberg-Wada m.fl. 2006) Lexikalt morfem = verbstamen "dricka" Kanji 飲 (no) む (mu) Grammatiskt morfem = presensböjningen "mu" Hiragana lexikalt och grammatiskt morfem som bildar presensformen "att dricka". Kanji och Hiragana 飲 む (nomu) Med andra ord innebär det att verbet <att dricka> har en stam som skrivs med Kanji: < 飲 > (/no/) vars böjning i presens får tillägg av Hiraganas <む> (/mu/): < 飲 む> (/nomu/) medan det i preteritum får tillägget <んだ> (/ŋda/): < 飲 んだ> (/nonda/). 10

12 Katakana används för lånord, utländska namn, onomatopoetiska ljud, slang men också för djuroch artnamn. Exempelvis <TV> skrivs på japanska <テレビ>, /terebi/ och en hunds skällande <ワンワン>, /wanwan/ (Detta beror på att man i japanskan anser en hunds skällande låta som just /wanwan/ till skillnad från svenskans /voff voff/ förf.anm). (Lindberg-Wada m.fl. 2006:41). Nedan följer de två skripten Hiragana och Katakana, dock ej med IPA utan romanisering enligt Hepburn-systemet 1. Tabellen läses från höger till vänster, uppifrån och ned. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:41) Värt att notera är att Hiragana har tre grafem som uttalas annorlunda när de står som partiklar. Den första är <は> som nedan uttalas /ha/ men som partikel uttalas /wa/. När <へ> är en partikel uttalas den inte som nedan (/he/) utan som /e/. <を> som sällan används förutom som objektspartikel uttalas då som/o/ och inte som nedan beskrivs. (Akita & Hatano, 2007:215f) Notervärt är också att många av Kana-tecknen är mycket lika varandra. Både mellan de båda skripten men också inom skripten. Kanske särskilt Katakana har många tecken som liknar varandra, varför streckordning och storlek etc. blir mycket viktigt när man skriver. Jämför exempelvis Katakanas <シ>, /shi/ och <ツ>, /tsu/, samt <ン>, /n/ och< ソ>, /so/. (förf. anm.) Figur 6. Hiragana: samtliga 46 grundtecken samt uttalsnyckel (Jfr. Lindberg-Wada m.fl 2006) ん わ ら や ま は な た さ か あ n wa ra ya ma ha na ta sa ka a り み ひ に ち し き い ri mi hi ni chi shi ki i る ゆ む ふ ぬ つ す く う ru yu mu fu nu tsu su ku u れ め へ ね て せ け え re me he ne te se ke e を ろ よ も ほ の と そ こ お wo ro yo mo ho no to so ko o Figur 7. Katakana: samtliga 46 grundtecken samt uttalsnyckel (Jfr. Lindberg-Wada m.fl. 2006) ン ワ ラ ヤ マ ハ ナ タ サ カ ア n wa ra ya ma ha na ta sa ka a リ ミ ヒ ニ チ シ キ イ ri mi hi ni chi shi ki i ル ユ ム フ ヌ ツ ス ク ウ ru yu mu fu nu tsu su ku u レ メ ヘ ネ テ セ ケ エ 1 Hepburn-systemet är det idag mest använda systemet för att transkribera det japanska skriftspråket till det romanska. T.ex. skrivs långa vokaler: <ā>, <ē> och <ō>. (Se t.ex. Lindberg-Wada m.fl. 2006) 11

13 re me he ne te se ke e ヲ ロ ヨ モ ホ ノ ト ソ コ オ wo ro yo mo ho no to so ko o Förutom dessa används även diakritiska tecken, d.v.s. ytterligare prickar eller streck läggs till ett befintligt tecken för att förändra tecknets ljud. Dessa diakritiska tecken skapar tonande ljud ( mjuka ljud, jfr. svenskans t som kan ses som hårt och svenskans d som kan ses som mjukt), och det tonlösa /p/. För tonande ljud skrivs två streck i tecknets översta högra kant. (Samma princip gäller för motsvarande tecken i Katakana.) Figur 8 Exempel på diakritiska tecken som tillägg för att skapa tonande ljud (Jfr. Lindberg-Wada m.fl. 2006) Ljud /k/ blir /g/ か が a き ぎ i く ぐ u け げ e こ ご o För att få tonlöst /p/ används en rund ring i tecknets högra övre hörn. Figur 9. Diakritiska tecken för att skapa ljudet /p/ (Jfr. Lindberg-Wada m.fl. 2006) Ljud/h/ blir /p/ は ぱ a ひ ぴ i ふ (fu) ぷ u へ ぺ e ほ ぽ o Det finns även tillfällen då man använder små versioner av några av ovanstående tecken. Vid ena tillfället är detta sammandragningar av ljud som bildas med ett tecken samt ett litet <ゅ> (/yu/), < ょ > (/yo/) eller < ゃ > (/ya/). Samtliga tecken som består av fonemet <i> kan sammanföras med dessa. (Samma gäller motsvarande tecken i Katakana.) Figur 10. Exempel på sammandragna ljud (Jfr. Lindberg-Wada m.fl. 2006) き ki し shi に ni きゃ kya しゃ sha にゃ nya きゅ kyu しゅ shu にゅ nyu 12

14 きょ kyo しょ sho にょ nyo Även ett litet <っ>, (tsu) kan användas. Detta markerar dock inte liknande ljud som den stora varianten (/tsu/) utan markerar en paus. (Skulle kunna beskrivas som en paus som motsvarar en moras längd, förf. anm.) Detta betecknas ofta som dubbeltecknad konsonant i transkriberingar. Ord med litet <っ> skall inte uttalas som svenskans dubbelteckning gör. Exempel på detta är bl.a. ordet <がっこう> som enligt hepburn-systemet romaniseras som <gakkō> som inte uttalas som i svenska utan uttalas med en kort paus efter första vokalen. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:143ff) Att skriva Kana Kana skrivs efter regler om form, ordning och balans som ska råda mellan och i tecken. En viktig del är streckordningen. Två huvudregler finns. Att man skriver grafemen uppifrån och ned och från vänster till höger. Dessutom ska man ha i åtanke att skillnad mellan handskriven text och maskinskriven text görs. Exempelvis <き> i handskrift skrivs annorlunda genom att bågen längst ner till vänster istället utgör två streck (se bilden nedan). (Lindberg-Wada m.fl., 2006:49, 94f) Kana-tecknen indelas också efter olika former. Rektangulära former som kan vara stående eller liggande; triangulära former, som kan vara rättvända eller nedåtvända; kvadratisk form samt rund form. Dessa tecken är också tänkta att ha balansen inom dessa former. Även Katakana har regler som följs när de skrivs, dessa korrelerar dock ofta med regler för Kanji, se mer om detta nedan. (Lindberg-Wada:57ff) Proportioner, lutning och form för alla Kana-tecken finns beskrivet i Lindberg-Wada m.fl. (2006). Lägg särskilt märke mellan de båda Katakana-tecknen <シ> (/shi/) och <ツ> (/tsu/). Såhär beskrivs hur man skriver <シ>: De två punkterna placeras i vinkel mot streck 3, punkt 2 en aning längre ut till vänster än punkt 1. Streck 3 dras nedifrån och uppåt. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:145) och för tecknet <ツ> beskrivs: Mellan punkt 1, punkt 2 respektive streck 3:s utgångspunkt är det ett jämnstort. De ligger som ett pärlband, svagt lutande uppåt. Så-väl punkterna som streck-et strävar inåt mot mitten. Lägg särskilt märke till att streck 3 dras uppifrån och ned och inte tvärtom som tredje strecket i シ. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:145). Med andra ord är dessa två liknande tecken avsevärt åtskilda i sättet man skriver dem och detta torde också vara ett sätt att skilja dem åt. Även var i en tänkt ruta tecken skall skrivas finns beskrivet i Lindberg-Wada m.fl. (2006). Detta eftersom att man i japanska inte skriver utifrån en tänkt undre linje som vi gör i svenskan, utan man skriver tecken utifrån en tänkt ruta och balanserar således dessa tecken i denna tänkta ruta. När det gäller sammandragna ljud (se ovan) skrivs det första tecknet i vanlig storlek med rutans mitt som utgångspunkt, medan det andra tecknet skrivs i ungefär en fjärdedels storlek längst ned till vänster i nästa tänkta ruta. Detta gäller horisontell text. Omvänt förhållande råder dock när man skriver i vertikal text då det lilla tecknet (i detta fall tecknet <ゃ> (/ya/) Olika regler gäller således 13

15 för olika teckens position beroende på huruvida man skriver en horisontell eller vertikal text. Jämför detta i nedan uppställda figurer: Figur 11. Hur sammandragna ljud skrivs horisontellt och vertikalt (Lindberg-Wada m.fl. 2006:157, 160) Nedan följer en bild på hur ord med litet tsu (som representerar paus) skrivs i såväl horisontell som vertikal text i både Hiragana (<っ>) och Katakana (<ッ>). Även här placeras det mindre grafemet olika beroende på om texten skrivs vertikalt eller horisontellt. Figur 12. Placering av litet "tsu" i horisontell och vertikal text (Lindberg-Wada m.fl. 2006:164) Hiragana Katakana Kanji Även om Kana är mer komplicerat än vad det inledningsvis kan tyckas vara är det ett relativt enkelt skript att bemästra. En aspekt av det japanska språket som dock gör att enbart Kana kan bli svårt att läsa är att japanska som språk är ett ganska fonologiskt fattigt språk. Vi har t.ex. i svenskan betydligt fler vokaler och möjliga kombinationer av ljud än vad man har i japanska. Detta resulterar i att det i japanska finns ett mycket stort antal homonymer, d.v.s. att samma kombination av ljud kan betyda flera olika saker. Exempelvis /hashi/ kan betyda såväl ätpinnar som bro. I tal hjälper kontexten till, men i skrift blir detta något mer komplicerat, varför de kinesiska tecknen används bl.a. av semantiska skäl. (Akita & Hatano, 2007:217) Kanji, liksom Kana, skiljer sig åt beroende på huruvida det är handskrivet eller ej. Här fokuseras på den handskrivna typen eftersom det finns särskilda regler vad gäller balans och proportioner när man skriver dessa vilket gör att den maskintryckta stilen inte kan användas som förebild. (Lindberg-Wada m.fl. 2006:50) Lägg t.ex. märke till det maskinskrivna tecknet för sake 14

16 (risvin/alkohol):< 酒 > som i handskrift skrivs ungefär såhär: < 酒 >. Den stora skillnaden ligger i radikalen till vänster (de tre strecken, som ursprungligen kommer från tecknet för vatten : < 水 >, (Lindberg-Wada m.fl., 2006:138) som ser olika ut beroende på hand- eller maskinskrift. Vad gäller Kanji brukar man tala om 8 grundkategorier för streck som radikaler och enskilda tecken består av. Se figur nedan från Lindberg-Wada m.fl. (2006:61): Figur 13. De 8 grundstrecken som används för att skriva Kanji (Lindberg-Wada m.fl. 2006:61) Dessa 8 grundstreck består av olika sorters streck. Exempelvis det första, punkten, kan formas till 5 subkategorier som skrivs olika beroende på tryck och riktning. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:61f) Exempelvis det lodräta strecket kan avslutas på 4 olika vis: med ett jämnt slut i förhållande till resten av strecket; ett streck som avslutas med lättare tryck på slutet, vilket formar en droppande dagg ; ett streck som avslutas med en tydligare spets samt ett streck som avslutas med en krok uppåt till vänster. Att notera är också att hur man drar och trycker pennan (eller ursprungligen penseln) avgör hur strecket kommer att se ut. (Lindberg-Wada m.fl. 2006:65) Precis som med Kana finns övergripande regler för i vilken ordning man drar de olika strecken och detta kan vara avgörande för läsbarheten av tecknet. De första reglerna är att ett Kanji skrivs uppifrån och ned, från vänster till höger, vilket också gäller radikaler i ett tecken. En radikal skulle kunna beskrivas som ett tecken i ett tecken. Radikalerna är olika kombinationer av streck som har fonologisk eller semantisk information. Radikalerna är också oftast egna tecken och kan stå ensamma även om de då ofta får en något annorlunda form. (Mer om radikaler nedan) (Lindberg- Wada m.fl. 2006:94f) Detta innebär att tecknet som ovan använts som exempel: < 酒 > påbörjas med radikalen till vänster (de tre strecken) och avslutas med radikalen till höger (resten av tecknet). I den första radikalen börjar man ovanifrån med de två korta strecken och avslutar med det tredje strecket som är längst ned. I radikalen till höger börjar man med det översta vågräta strecket. Efter detta går man till det streck som är längst till vänster, d.v.s. strecket som är den vänstra delen av rutan för att sedan gå vidare till övre och högra delen av rutan. Efter detta skrivs de två krokarna som har sin början i det översta vågräta strecket och av dessa skrivs det vänstra först. Slutligen skriver man det översta strecket i nedre delen av rutan varefter man avslutar med det nedre strecket som gör rutan hel. (Det finns alltså även underordnade regler förutom de två övergripande. Jfr Lindberg-Wada m.fl. 2006:96ff) 15

17 Efter att man lärt sig dessa grundstreck samt streckordningen måste man också lära sig hur man balanserar de olika strecken (och radikalerna) inom ett tecken. Detta handlar inte enbart om streckens längd och storlekt utan också avståndet dem emellan. Om detta inte avvägs kan det göra att tecknet i sin helhet blir ostadigt (och därmed svårläst, förf. anm.). (Lindberg-Wada m.fl., 2006:109). Om vi återigen tittar på exemplet ovan (< 酒 >) kan exempelvis avvägning av balans i den högra radikalen vara problematiskt eftersom man först skriver det övre vågräta strecket och därefter går över till rutan, utan att skriva de två krokarna. Frågan som då uppkommer är var man ska placera det första strecket till vänster i rutan. När det gäller detta tecken kan man titta på radikalen till vänster. Det översta strecket i högra radikalen ska vara i jämnhöjd med det översta streckets huvudpunkt i vänstra radikalen, medan det första strecket till vänster i rutan, ska påbörjas där det andra strecket i radikalen till vänster avslutas. Det vänstra strecket avslutas sedan i nivå med vänstra radikalens sista strecks nedersta punkt. (Jfr Lindberg-Wada m.fl. 2006:109ff) Även principer för yttre form finns. D.v.s. att förutom att Kanji formas inom en tänkt ruta formas olika tecken också efter andra yttre former. Dessa är kvadratiska, rektangulära, stående, triangulära, rombiska, rundade och i formen av en rätvinklig sexhörning. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:124ff) Vidare finns även olika former av sammansättning men också regler för hur radikaler sätts samman (Se Lindberg-Wada m.fl. 2006:133ff) Dessa korrelerar till viss del, men nedan visas en figur för de 6 grundläggande sätten att sätta samman radikaler i ett och samma tecken utifrån placering av fonologiska och semantiska radikaler. De semantiska radikalerna (som ger en ledtråd om innehållet eller betydelsen) är mörka i sin markering, emedan de fonetiska radikalernas placering är ljusa. Detta innebär således att om man tittar på den första figuren till vänster, så kan en semantisk radikal inte stå till höger i ett tecken. (Chikamatsu, 2005:74): Figur 14. Semantiska och fonetiska radikalers placering inom ett tecken (Chikamatsu, 2005:74) Radikaler kan, som i figuren visas, ge innehållslig och ljudlig information om ett Kanji, men man kan även i lexikon söka via radikaler för att slå upp ett okänt Kanji. Exempel på tecken där vänster radikal ger innehållslig information är i tecknen < 海 > ( hav ) vars vänstra radikal kommer från tecknet < 水 > som betyder vatten men också tecknet < 娘 > ( dotter ) med vänster radikal som kommer från tecknet < 女 > som betyder kvinna. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:138ff) Det går också att gruppera Kanji efter deras ursprung, d.v.s. hur de kommit till. Dessa kan delas in i 6 kategorier: 1. Bildtecken, som motsvarar formen av ett objekt. 2. Ideogram, som uttrycker koncept som kvantitet eller kvalitet. 16

18 3. Semantiska kompositioner, som består av semantiska komponenter. 4. Semantisk-fonetiska kompositioner, som består av semantiska och fonetiska komponenter 5. Lånetecken, som är Kanji som lånat ljudet men inte betydelsen av det urspungliga kinesiska tecknet. 6. Likartade (analoga) tecken, som betecknar en ny betydelse som är relaterat till det ursprungliga tecknet. (Chikamatsu, 2005:91) Det finns således en rad olika aspekter av Kanji som kan hjälpa läsaren att förstå dem, men också en rad olika regler för att hjälpa skribenten att skriva dem. Övriga skriftspråkliga konventioner Efter 40-talet och p.g.a. inflytande från västvärlden började man även i Japan att skriva horisontellt och då särskilt i vetenskapliga och administrativa skrifter. Idag används fortfarande vertikal skrift men främst i skönlitteratur och dagstidningar. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:44) Som tidigare behandlats har olika skriftspråkssystem olika typer av skiljetecken men också olika sätt att använda dem på. Nedan presenteras främst de skiljetecken som på något vis skiljer sig åt från andra språk gällande form och användning. I Japanska är maru < > motsvarigheten till svenskans punkt. Men svenskans punkt har fler användningsområden än denna och samma typ av tecken som används för att avsluta meningar används i klockslag, förkortningar etc. (Se t.ex. Svenska skrivregler, 2000). Detta görs dock inte i japanskan då så kallade tenten används för detta istället. Dessa liknar den svenska punkten något mer. När man i dialog vill markera avbrott mitt i en mening eller byte av ämne. (Detta kan dessutom skrivas efter att maru använts) skriver man: XXX... Andra sätt att använda dess punkter är genom att uttrycka tystnad: XXX... men också för markera att citat förkortats. (Lindberg-Wada m.fl. 2006:167) Man kan, med andra ord använda tenten på varierande sätt där det används olika många punkter beroende på dess funktion. Ytterligare en typ av punkt är nakaten som har en rad olika funktioner utan motsvarighet i svenskan. Den kan användas i mitten av utländska namn, men också användas för uppräkningar. Nakaten används också vid klockslag men kan också användas vid datum och vid andra tillfällen då långa utländska ord skrivs med Katakana. (Lindberg-Wada m.fl. 2006:168f) I Japanskan används inte de citattecken vi använder inom de alfabetiska skriftspråken. Istället används hakar: < >. Dessa används vid citering, men i dessa citat kan även dubbla hakar användas för att citera i citat: XXX YYY XXX (Lindberg-Wada m.fl. 2006:177) I övrigt används dessa hakar för ord som man vill sätta särskilt fokus vid samt runt titlar. (Lindberg- Wada m.fl. 2006:176) Utöver dessa tecken används också komma, långa tankesträck, understrykningar och upprepningsmarkörer (som används istället för att skriva två likadana Kanji: < 時 時 > blir istället < 時 々> ). Ytterligare en aspekt av dessa skiljetecken är att även de påverkas av huruvida man 17

19 skriver horisontellt eller vertikalt. T.ex. den japanska punkten skrivs i horisontell skrift i nästa tänkta ruta, men längst ned till vänster, emedan den i vertikal text skrivs i nästa tänkta ruta, men längst upp till höger. (Lindberg-Wada m.fl., 2006:166) Såväl vetenskapliga som skönlitterära texter kan skrivas med ett traditionellt manuskriptblad som består av antingen 200 eller 400 rutor och som finns för både horisontell och vertikal text. För dessa gäller specifika regler (liknande regler för både horisontell och vertikal text) (Lindberg-Wada m.fl. 2006:202). Nedan finns en bild på ett vertikalt manuskript som använts för att skriva en skönlitterär text (Lindberg-Wada m.fl. 2006:203): Figur 15. Vertikalt skriven skönlitterär text på manuskriptpapper (Lindberg-Wada m.fl. 2006:203) Denna text skrivs från höger till vänster. Den inleds med en tom rad och därefter hoppar man över 3-4 rutor och skriver titeln på arbetet. Nästa rad skrivs namnet på författaren. Detta görs i den nere delen. Därefter hoppar man återigen över en rad, varpå en underrubrik kan skrivas. Detta görs genom att hoppa över 4 rutor och efter att man hoppat över en rad påbörjas brödtexten. Att göra stycken i japanska med dessa manuskriptblad görs på liknande sätt som i svenskan, d.v.s. ett indrag, men genom att hoppa över en ruta. Annat notervärt är att skiljetecken skrivs i nästkommande ruta, förutom de fall då en mening avslutas längst ned på sidan. Då skrivs skiljetecknet antingen i samma ruta som det sista tecknet eller utanför sista rutan. (Lindberg-Wada m.fl. 2006:203) En diskussion skulle möjligen kunna föras över hur mycket denna typ av manuskript används med tanke på datorers allt mer betydande roll. Dock bör poängteras att liknande konventioner gäller även för maskinskriven text. (förf. anm.) Ovan har en rad olika aspekter av det japanska skriftspråksystemet behandlats. Återigen skall poängteras att dessa aspekter är en något förenklad sammanfattning av några av de viktigaste punkterna som är relevanta för denna uppsats. 18

20 3.2 Tidigare forskning Olika skriftspråkliga aspekter som kan påverka inlärningen Fonologisk transparens Olika skriftspråkssystem kan vara mer eller mindre fonologiskt transparenta. Med hög fonologisk transparens menar man att det skrivna språket korresponderar med det talade språket och vice versa. Ett system som har låg transparens har skrift och tal som inte stämmer väl överens. Ett exempel på ett sådant system är engelskan vars stavning är högst oregelbundet och det kan vara svårt att lista ut stavning utifrån hur ett ord låter i talspråk. (Cook & Bassetti, 2005:7ff) I Cook & Bassetti (2005:7ff) talar man om två typer av korrespondensregler GFK och FGK. Dessa kan användas för att mäta ett språks fonologiska transparens. Det första: GFK står för grafem-fonem korrespondens och det andra för fonem-grafem korrespondens. GFK handlar om hur många fonem ett grafem kan representera i ett givet skriftspråkssystem och FGK beskriver hur ett fonem representerar ett eller flera grafem. 2 Ett skriftspråkssystem som har hög fonologisk transparens har GFK och FGK som stämmer väl överens. (Cook & Bassetti, 2005:7ff) Nedan görs en jämförelse av grafem från tre olika skriftspråkssystem: svenskans o, engelskans o och japanskans grafem か (/ka/). Till att böja med beskrivs GFK, d.v.s. vilka ljud exempelvis engelskans grafem o kan representera. Därefter beskrivs FKG, d.v.s. vilka grafem ett ljud kan representera. Figur 16. Jämförelse av tre systems korrespondensregler mellan tecken och ljud (Jfr. Cook & Bassetti, 2005) 1: Grafem fonem korrespondens skriftspråkssystem grafem representerade ljud Engelska o /ʌ/, /ʊ/, /ɒ/, /ɔ/, /ɘ/, /uː/, /ɔː/ etc. Svenska o /ʊ/, /uː/ Japanska か /ka/ 2: Fonem grafem korrespondens skriftspråkssystem fonem, stavelser, mora representerade grafem Engelska /ɔ/, /əʊ/ <o> ( cone ), <ow> ( glow ), <ou> ( soul ) etc. Svenska /ʊ/ <o> Japanska /ka/ <か>, <カ>, < 蚊 >, < 課 >, < 可 >, < 家 > etc. 2 Man kan även tala om genomskinlig och opak ortografi i detta avseende. Se t ex. Harris & Hatano (2007), Grabe (2009) m.fl.. I denna uppsats används dock främst termen fonologisk transparens och dess motsats. 19

21 I Cook & Bassetti (2005:7ff) beskrivs, som visas ovan, att även om engelskan är ett ljudbaserat alfabetiskt skriftspråkssystem och därmed har högre fonologisk transparens än t.ex. Kanji, har engelskan en jämförelsevis låg transparens om man tittar på japanskans Kana. Varken FGK eller GFK i det engelska skriftspråkssystemet är överensstämande som syns ovan. Å ena sidan kan vi i den första tabellen se att ett grafem i engelskan kan stå för väldigt många ljud, å andra sidan kan vi också se i den andra tabellen att ett ljud i engelskan kan motsvaras av många olika grafem. Utifrån de ovan presenterade svenska fonemen och dess motsvarande grafem (Bolander, 2005:54) kan man dra slutsatsen att svenskan är ganska transparent i jämförelse med engelskan. Dock finns andra vokaler i svenskan som representeras av betydligt fler vokalfonem än vad grafemet <o> gör. (Se Bolander, 2005) Dessutom finns ljud i svenskan som kan skapa tämligen stora problem. Ljudet /ʃ/ kan skrivas som stj, sj, skj. sk, sch, ch, sh, g, si eller ti. Även andra liknande exempel finns 3. Detta gör, att även om svenskan är relativt transparent finns ett par ljud vars stavning inte är regelbunden. (Lundberg, 1999:160) Detta gör att i jämförelsen ovan är svenska inte lika oregelbundet som engelska men inte heller lika regelbundet som japansk Kana. Det japanska skriftspråkssystemet kan ses som transparent gällande GFK, men då främst gällande Kana-tecken. Tittar man på FGK är transparensen inte lika hög eftersom japanskan använder sig av tre skript varav ett är morfembaserat. Ljudet/ka/ i talat språk kan därmed korrespondera med ett flertal Kanji-tecken. (Akita & Hatano, 2007:214ff) Fonologisk transparens handlar dock om grader av transparens. Även de mycket transparenta Kana-skripten Hiragana och Katakana representerar mora som uttalas olika beroende på om de är partiklar eller ej. Även morfembaserade system som inte är särskilt transparenta kan vara mer eller mindre transparenta. (Cook & Bassetti, 2005:8f) Aspekter av olika skriftspråkssystem som påverkar inlärning övriga skriftspråkskonventioner Olika språk skrivs olika på sidan. Språk som svenska och engelska skrivs vänster till höger, uppifrån och ned emedan både hanzi och japanska (Kanji, Hiragana och Katakana) skrivits från höger till vänster, uppifrån och ned men vertikalt. Idag skriver man dock ofta horisontellt (vänster till höger). Interpunktion kan i olika språk ha mycket liknande utseende men användas på olika sätt. Skiljetecken så som <.>, <,> och <!> används i princip lika i alla språk, även om de kan se olika ut. Även inom de alfabetiska skriftspråkssystemen kan dessa skiljetecken se annorlunda ut, så som spanskans <?> och <!>. Användningen av mellanrum mellan ord används också olika. I svenska och engelska används mellanrummen för att skilja ord åt medan man i japanskan inte använder mellanrum alls. Även regler för användning av grafem ser olika ut i olika skriftspråkssystem. I engelskan används dubbla vokaler när det gäller <o> (<schampoo>) men detsamma går inte när det gäller grafemet <a>. Denna typ av ortografiska begränsningar finns även i morfembaserade system där 3 Se t.ex. Wedin (2010) om svenska ljud och dess oregelbundenhet. 20

22 vissa radikaler (semantiska eller fonologiska enheter inom ett tecken) alltid har en eller två givna platser i ett tecken. Dessa är regler som på inget sätt påverkar ljud eller mening utan är endast skriftliga konventioner. Även hur man konstruerar grafem i ett skriftspråk är olika. När det gäller Kanji måste användaren lära sig i vilken riktning och ordning radikaler och tecken skrivs, medan man i det alfabetiska systemet måste lära sig andra konventioner. (Cook & Bassetti, 2005:10ff) Tvärspråkliga skillnader i läsning, skrivande och metalingvistisk medvetenhet Då L1 (förstaspråksanvändare) använder olika skriftspråk resulterar skriftspråkssystemens karaktäristika i skillnader i skrivande, läsande och metalingvistiskt medvetenhet. Vissa aspekter av skriftspråkssystem kan vara universella men skillnader mellan systemen kan ha vissa konsekvenser (positiva och negativa) för L2WS-användare (Användare av andraspråksskriftspråkssystem). En modell finns för vägen som tas för att uttala ett ord, den så kallade tvåvägs-modellen: Figur 17. Tvåvägs-modellen de två vägarna för att uttala ett ord (Jfr. Cook & Bassetti, 2005) Lexikalisk väg Igenkännande av hela enheter Lexikon - Betydelse - uttal Att se ett ord Att läsa högt Igenkännande av enstaka symboler Symbol-ljud korrespondensregler Fonologisk väg Den lexikala vägen innebär att läsaren känner igen hela strängar av bokstäver och därefter kollar upp enheten i ett mentalt lexikon för att slutligen kunna uttala ordet. Den fonologiska vägen innebär att läsaren känner igen enstaka symboler som uttalas var för sig, varefter de sätts samman för att slutligen uttalas högt. Den fonologiska vägen gör således läsning möjlig utan att veta ordets egentliga betydelse. Det finns också forskning som menar att just den lexikala vägen används för betydelsebaserade skriftspråkssystem medan den fonologiska används främst för ljudbaserade skriftspråkssystem. Detta är dock omdiskuterat och vissa menar att båda vägarna används oavsett skriftspråkssystem. (Cook & Bassetti, 2005:16) Skriftspråkssystem där den fonologiska vägen är användbar i hög utsträckning gör också att användare av detta kan läsa ord vars betydelse de inte känner till, medan skript som kräver högre 21

23 användning av den lexikala vägen inte kan användas för detsamma. Detta innebär att en L2WSanvändare av ett ljudbaserat system ändå kan läsa en text och tyda den fonologiskt, emedan en L2WS-användare av ett betydelsebaserat dito inte kan tyda okända ord fonologiskt eller lexikaliskt. Detta innebär dock ej att betydelsebaserade system inte på något vis använder sig av den fonologiska vägen. Även i Hanzi och Kanji förekommer fonologiska ledtrådar i radikalerna som säger hur grafemet skulle kunna läsas. Även effekter av igenkännande och frekvens av ord ter sig olika. I icke transparenta skriftspråkssystem är det vanligare att läsaren känner igen hela enheter ord och morfem (så som japanska och engelska systemen) än i mycket transparenta system. Färdigheter som korrelerar med att lära sig ett nytt skriftspråkssystem påverkas också och varierar beroende på vilket skriftspråkssystem som lärs in. När det gäller läsfärdighet i alfabetiska system korrelerar detta med fonologisk medvetenhet, emedan betydelsebaserade korrelerar med visuella färdigheter Det har också visat sig i studier att fonologiskt transparenta system tillägnas snabbare. (Cook & Bassetti, 2005:17) I Wagner m.fl. (2010) berättas också om ett större europeiskt forskningsprojekt där man fann att barn som lärde sig fonologiskt transparenta system (så som finska och italienska) gjorde detta under kortare tid och på ett enklare sätt än vad barn som lärde sig icke transparenta system (så som engelska och danska) gjorde. (Wagner m.fl., 2010:225) När det gäller tillägnandet av skrivande av ett L2WS handlar det om inlärning och tillägnande av många olika ortografiska konventioner. Dock är stavning den del som studerats mest. Hur man stavar och hur man lär sig att stava ett nytt L2WS påverkas att typen av skriftspråkssystem samt dess fonologiska och morfologiska transparens. För stavning har tvåvägs-modellen anpassats: Figur 18. Tvåvägsmodellen de två vägarna att stava ett ord (Jfr. Cook & Bassetti, 2005) Lexikalisk väg Igenkännande av hela enheter Lexikon - Betydelse - Skriftlig form Att höra ett ord Skriva ett ord Igenkännande av individuella ljud ljud - symbol korrespondensregler Fonologisk väg 22

24 Även vad gäller stavning har det inom forskning diskuterats vilken väg som är förhärskande. Detta tycks dock bero på vilken typ av skript som används. I engelskan, vars stavning är oregelbunden fonologiskt, används främst lexikal väg för frekventa men icke fonologiskt regelbundna ord medan fonologisk väg kan användas för icke frekventa ord. Vilket i sin tur kan resultera i att den fonologiska vägen kan leda till att man stavar ett ord såväl rätt som fel. I engelska är dock den morfologiska medvetenheten av större vikt än i fonologiskt transparenta system. Studier gjorda på barn som är användare av europeiska språk med varierande fonologisk transparent visar på dessa skillnader. Bl.a. fann man i studierna att olika strategier för stavning är olika viktigt. För t.ex. engelska barn är liknelser mellan ord av större vikt än för exempelvis tyska barn som också kan härledas till att engelska barn har högre morfologisk medvetenhet eftersom det engelska språket kräver det. Detta kan belysas genom att om nonsensordet /preɪn/ visas efter ordet <brain>, /breɪn/ kommer det att stavas <prain> men om det presenteras efter ordet <crane>, /kreɪn/ kommer det att stavas <prane>. Olika typer av stavningsfel av typen slip of the pen förekommer beroende på olika typer av skriftspråkssystem. I morfembaserade så som Kanji begås misstag så som att radikaler skrivs fel eller hamnar på fel plats inom ett tecken. För en engelskspråkig kan istället fel som att man skriver <enought> istället för <enough> förekomma eftersom ord som skrivs med <-ought> är mer frekventa ( bought, thought ). (Cook & Bassetti, 2005:17ff) Eftersom olika L1WS är baserade på olika typer av enheter är dess användare medvetna om olika enheter. En svensk- eller engelskspråkig person behöver främst vara medveten om fonem emedan en japansk L1WS-användare är medveten om mora och morfem. Dock kan även engelskspråkiga behöva morfologisk medvetenhet. Detta gäller främst då många homonymer finns. Exempelvis /weilz/ motsvarar tre olika ord: Wales, whales och wails. När det gäller det japanska språket finns ett liknande förhållande på grund av antalet homonymer i japanskan. Om japanska barn ombeds att lista ut vad ett ord är, är det enklare för dem om ordet står i Kanji. Det är därmed enklare för dem att lista ut vad < 白 血 病 > (vit+blod+sjukdom = leukemi) är än genom att läsa <はっけつびょう> (/hakketsubyō/). (Cook & Bassetti, 2005:21) Även andra aspekter av skriftspråkssystem påverkar de strategier som används. Exempelvis har det visat sig att när användare av engelska som L1 inte kan komma ihåg hur ett ord stavas, prövar de att skriva ned detta för att se om det ser rätt ut emedan en japansk L1-användare tenderar att teckna ett Kanji i luften efter streckordning för att komma ihåg hur det skrivs. Även hur man skriver på sidan påverkar läsförmåga. Engelskspråkiga är t.ex. bättre på att identifiera ord i horisontella rader och deras ögonrörelser påverkas utifrån att engelska använder mellanrum mellan ord. Detta gör att de tenderar att fästa blicken i ords centrum emedan japanska läsares ögonrörelser istället påverkas av att de växlar mellan Hiragana, Katakana och Kanji. (Cook & Bassetti, 2005:23f) 23