Författare: Sandra Annell & Kristina Wretling Handledare: Anette Erikson

Transkript

1 Institutionen NVS Sektionen för arbetsterapi Arbetsterapeutprogrammet Ämne: Arbetsterapi Examensarbete C-nivå, 15 hp Vårterminen 2008 Några arbetsterapeuters erfarenheter av att använda gruppaktiviteter som behandlingsform för personer med stroke A few occupational therapists experiences of group activities as an intervention in stroke rehabilitation Författare: Sandra Annell & Kristina Wretling Handledare: Anette Erikson

2 Institutionen NVS Sektionen för arbetsterapi Arbetsterapeutprogrammet Ämne: Arbetsterapi Examensarbete C-nivå, 15 hp Vårterminen 2008 Några arbetsterapeuters erfarenheter av gruppaktiviteter som behandlingsform i rehabiliteringen för personer med stroke Sammanfattning Syftet med denna studie var att beskriva åtta arbetsterapeuters erfarenheter av gruppaktiviteter som behandlingsform i rehabiliteringen för personer med stroke. Undersökningsgruppen bestod av åtta arbetsterapeuter yrkesverksamma inom strokerehabilitering. Studien hade en kvalitativ och deskriptiv forsknings design med halvstrukturerade intervjuer. Data analyserades utifrån en kvalitativ analysstruktur och resulterade i fyra teman; intervjuade arbetsterapeuters resonemang inför patientens deltagande i en gruppaktivitet, vad kan gruppaktiviteten leda till/ge, att inte kunna delta i en grupp, vinster med gruppaktiviteter som behandlingsform. Studien resulterade också i följande underteman; integrerad teoretisk referensram, att se till varje individ, att anpassa miljön till gruppaktiviteten, att få social samhörighet, att ta del av varandras erfarenheter, att träna aktivitetsförmåga i en gruppaktivitet, personlighet, nedsatt aktivitetsförmåga, språklig och kulturell tillhörighet, bristande motivation. Vår studie visade att gruppaktiviteterna gav goda förutsättningar till en god rehabilitering för strokepatienterna genom att patienterna fick samhörighet, de fick träffa andra strokepatienter och dela sina erfarenheter samtidigt som de fick möjligheten att träna sin aktivitetsförmåga i en grupp. Resultatet visade också att individuell träning passade en del patienter bättre än vad gruppaktiviteter gjorde. Keywords: group activity, occupational therapy, stroke

3 Institutionen NVS Sektionen för arbetsterapi Arbetsterapeutprogrammet Ämne: Arbetsterapi Examensarbete C-nivå, 15 hp Vårterminen 2008 A few occupational therapists experiences of group activities as an intervention in stroke rehabilitation Abstract The purpose of this study was to describe eight occupational therapist s experiences of group activities as an intervention in stroke rehabilitation. The survey group was eight occupational therapist working with stroke rehabilitation. The study had a qualitative and descriptive scientific design with semi-structured interviews. The data were analyzed through a qualitative analyzing structure and resulted in four themes; interviewed occupational therapists reasoning about a patients participation in a group activity, what the group activities leading to/give, to be unable to participate in a group, the gains with using group activities in as an intervention. The study also resulted in the ten following themes: integrated theoretic frame of reference, focus on the individual, adaptation of the environment to suit the group activity, to have social belonging, to share experiences between patients, to develop their occupational skills during a group activity, personality, activity disability, linguistic and cultural belonging, lack of motivation. The result from the study indicated that using group activities provided opportunities for a good rehabilitation for stroke patients by giving them social belonging, the possibility to meet other stroke patients and share experiences as well as the possibility to perform and develop occupational skills in a group activity. The result also showed that individual treatment is better suited for some of the patients than the group activities are. Keywords: group activity, occupational therapy, stroke

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING...1 BAKGRUND. 1 STROKE - KORT BESKRIVNING OCH SYMPTOM TILL FÖLJD AV STROKE.. 1 AKTIVITET INOM ARBETSTERAPI GRUPPAKTIVITET SOM ARBETSTERAPEUTISK BEHANDLING.. 3 SYFTE... 5 METOD..6 URVAL.. 6 DATAINSAMLING.. 6 DATABEARBETNING ETISKA ASPEKTER 8 RESULTAT... 8 KORT PRESENTATION AV GRUPPAKTIVITETERNA PÅ UTVALDA KLINIKER Keramikgrupp 9 Sportgrupp.. 9 Musikgrupp 9 Matlagningsgrupp.. 9 INTERVJUADE ARBETSTERAPEUTERS RESONEMANG INFÖR PATIENTENS DELTAGANDE I EN GRUPPAKTIVITET Integrerad teoretisk referensram.. 10 Att se till varje individ. 10 Att anpassa miljön till gruppaktiviteten VAD KAN GRUPPAKTIVITETEN LEDA TILL/GE Att få social samhörighet. 12 Att ta del av varandras erfarenheter. 13 Att träna aktivitetsförmåga i en gruppaktivitet ATT INTE KUNNA DELTA I EN GRUPP Personlighet.. 15 Nedsatt aktivitetsförmåga 16 Språklig och kulturell tillhörighet 16 Bristande motivation VINSTER MED GRUPPAKTIVITETER SOM BEHANDLINGSFORM KONKLUSION 17 DISKUSSION. 18 RESULTATDISKUSSION..18

5 METODDISKUSSION Förslag till vidare forskning. 25 REFERENSER..26 BILAGA 1 BILAGA 2

6 1 INLEDNING Enligt Socialstyrelsen (2005) finns det för få studier som beskriver gruppträning och dess inverkan och betydelse för strokepatienter. Vi hittade en rapport (Ekberg & Huszar, 1998) som följde upp strokepatienters aktivitetsförmåga efter gruppaktiviteter med inriktning mot fritids- och sociala aktiviteter. Ekberg och Huszars studie visar att de som deltagit i gruppaktiviteter har förbättrats lite mer avseende livskvalitet än de i kontrollgruppen som inte hade deltagit i gruppaktiviteter. Utifrån avsaknad av forskning anser Ekberg och Huszar (1998) att det behövs mer kunskap om hur gruppaktiviteter inverkar på personer med stroke. Därför ansåg vi att vår studie kunde vara relevant som ett komplement eftersom vi tänkte beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av gruppaktiviteter som behandlingsform i rehabiliteringen för personer med stroke och inriktade oss på inneliggande patienter då vi inte funnit några sådana studier. Utifrån klinisk erfarenhet hade vi fått intrycket av att arbetsterapeuter inom strokerehabilitering använde sig av mycket gruppaktiviteter t.ex. keramik, måleri och trädgård. Vi ville beskriva hur arbetsterapeuter resonerade när de erbjöd en viss typ av gruppaktivitet, exempelvis om en patient passade in i en grupp. Mattingly (1994) menar att vid val av kliniska interventioner är det viktigt att utgå ifrån vem individen är (personlighet), vilka svårigheter som finns och vilka svårigheter som behöver prioriteras. Enligt Schwartzberg (2003) är gruppträning en viktig metod i den arbetsterapeutiska behandlingen och därför ansåg vi att det var viktigt att beskriva just kliniska erfarenheter och resonemang som gällde gruppaktiviteter. Vi bestämde att fokus skulle ligga på gruppaktiviteter för personer med stroke som enligt Höök (2001) beskrivs som en stor patientgrupp där varje individ kan påverkas olika av skadan avseende motorik, kognition, sensoriska funktioner m.m. BAKGRUND STROKE - KORT BESKRIVNING OCH SYMPTOM TILL FÖLJD AV STROKE Enligt Nystrand (1990) är stroke ett samlingsnamn på de hjärnskador som orsakas av blodpropp eller blödning i hjärnan. Skadan visar sig som en plötslig förlust av olika funktioner som styrs från hjärnan. Stroke är en av våra allvarligaste folksjukdomar. Sjukdomen är en av de främsta orsakerna till svåra och långvariga funktionshinder hos vuxna (Nystrand, 1990). Enligt Höök (2001) är det för två tredjedelar av de som insjuknar i stroke ett förstagångsinsjuknande. En fjärdedel av de som drabbas av stroke är under 65 år.

7 2 Medelåldern för dem som får stroke i Sverige är 77 år för kvinnor och 73 år för män. Socialstyrelsen (2005) konstaterar att när det gäller personer under 80 år är det fler män än kvinnor som drabbas av stroke medan motsatt förhållande gäller personer över 80 år där det är fler kvinnor än män som drabbas. Enligt Höök (2001) insjuknar ca personer årligen i stroke och det är ca personer som dör i sjukdomen varje år. Enligt Socialstyrelsen (2005) är stroke den tredje största dödsorsaken hos människor. De fem klassiska riskfaktorerna som kan leda till att en person får stroke är hypertoni, rökning, fysisk inaktivitet, diabetes och förmaksflimmer. Varje år kostar stroke samhället ca 10 miljarder kronor. Enligt Socialstyrelsen (2005) kan stroke bl.a. ge många olika funktionsnedsättningar som exempelvis neglekt som beror på skador i höger hjärnhalva och kan leda till att man inte är medveten om det som finns till vänster i omgivningen och ibland också till vänster i den egna kroppen. Kommunikationssvårigheter, afasi beror på skador i den vänstra hjärnhalvan som kan leda till att man får försämrat tal eller har svårt att förstå talat språk. Svårigheter med att läsa, skriva och räkna kan också uppstå. Dysfagi innebär att patienten får svårigheter att äta och dricka och är en följd av skada i hjärnstammen. Yrsel, koordinationssvårigheter och balansproblem är vanliga symptom vid stroke och beror på skador i lillhjärnan. Halvsidig förlamning/domning: förekommer ofta och det är armen och benet på en kroppshalva som drabbas. All typ av hjärnpåverkan ger en enorm trötthet. Avseende minne är det framförallt korttidsminnet som påverkas av stroke. Det kan uppstå svårigheter med koncentration då det blir svårt att följa ett samtal med flera personer, slutföra aktiviteter och lära in. Allt tar längre tid och man kan inte hålla flera bollar i luften samtidigt. Affektlabilitet kan förekomma och innebär att patienten får svårt att kontrollera känslor och kan brista ut i omotiverat skratt och gråt. Apraxi är en oförmåga att utföra vissa saker (som t ex att äta, klä på sig), även när det finns viljan att utföra dessa saker och den fysiska förmågan är bevarad. Agnosi är en oförmåga att känna igen föremål, personer, röster mm. Även symptom som humörförändringar, depression, bristande initiativförmåga, sexuell dysfunktion, samt bristande sjukdomsinsikt är vanligt förekommande vid stroke. AKTIVITET INOM ARBETSTERAPI Aktivitet är ett centralt begrepp i arbetsterapi som enligt Canadian Model of Performance (CMOP) beskrivs utifrån dynamisk systemteori om samspel mellan människan, hennes omgivning och uppgift (Townsend, 2002). Även Kielhofner (2008) anser i sin modell Model

8 3 of Human Occupation att människan är ett dynamiskt system som genom sin omgivande miljö och genom aktiviteter skapar sina vanor, rutiner och livsmönster. Genom aktiviteter skapas motoriska färdigheter, självuppfattning och människans sociala identitet. Kielhofner (2008) menar också att arbetsterapin använder sig av det mänskliga dynamiska systemets processer för patientens rehabilitering. Aktiviteter ger oss mening i livet och identitet, de skapar vanor och mönster och tillför oss roller. Delaktigheten i aktiviteter har inverkan på personens biologiska och psykologiska välbefinnande (Kielhofner, 2002). Enligt Townsend (2002) är aktivitet allt som en person gör för att sysselsätta sig inom personlig vård, produktivitet och fritid. Det poängteras att aktiviteterna och balans mellan dem är viktiga för att uppnå hälsa och välmående och aktivitet har mer effekt om personen som utför den känner att denne har kontroll och om aktiviteten är anpassad till dennes möjligheter. Tubbs (2007) definierar aktivitet inom arbetsterapi som något högst individuellt. Betydelsen och syftet av en aktivitet är varierande och dynamiskt: och beror på individens intresse, kultur, erfarenhet/upplevelse, och värderingar. Aktivitet beskrivs också som något unikt för människan. Djur och till och med maskiner kan utföra aktiviteter men det är bara människor som uppvisar meningsfullhet och identitet genom saker vi gör. Både Christiansen och Baum (2005) och Kielhofner (2002) menar att målet med arbetsterapi är att underlätta personens möjlighet att leva ett värdefullt liv. Även FSA (2005) beskriver betydelsen av att människan måste vara aktiv för att må bra. Målet för arbetsterapins behandling är att individen ska klara av sin vardagliga livsföring i den miljön som hon lever i. Som medel för att nå detta mål använder arbetsterapeuten olika aktiviteter. Aktiviteterna kan vara individuella eller i grupp. GRUPPAKTIVITET SOM ARBETSTERAPEUTISK BEHANDLING Schwartzberg (2003) beskriver att arbetsterapeutiska gruppaktiviteter vanligtvis har ett litet antal deltagare, från 6-10 patienter. De olika typer av grupper som vanligen används inom arbetsterapi är matlagningsgrupper, grupper med fokus på aktiviteter i vardagliga livet, skapande/kreativa och hantverksgrupper, självuttryckande grupper, känslorelaterade diskussionsgrupper, verklighetsrelaterade diskussionsgrupper, träningsgrupper, samt utbildande grupper. La Cour, K, Josephson, S, Luborsky, M. (2005) beskriver att kreativa aktiviteter som keramik, sidenmålning och trädgårdsarbete har en lång tradition i klinisk praktik som arbetsterapeutisk behandling. Kreativa aktiviteter ändrar patientens förståelse av sitt vardagliga liv. De kan lindra patientens nuvarande nedsättningar, öka deras självuppskattning och leda till

9 4 förbättringar avseende hälsan. Enligt La Cour et al. (2005) kan arbetet med olika material som exempelvis lera eller trä ge individen möjlighet att ta reda på sina begränsningar och resurser samtidigt som kreativiteten stimuleras. Kreativiteten kan ge individen insikt och förståelse för de förändringar som skett i dennes vardagliga liv pga. sjukdom eller skada. Hayden (2004) menar att genom gruppen blir deltagarna medvetna om sina och andras styrkor och svagheter vilket ger patienterna självkännedom, vilket till viss del hänger samman med vad Schwartsberg (2003) beskriver dvs. att de flesta aktivitetsinriktade grupper har som huvudsakligt syfte att förändra individen genom att återställa eller utveckla funktion och aktivitetsförmåga hos klienten. Målsättningen kan också vara preventiv genom att upprätthålla nuvarande styrkor. Schwartzberg (2003) menar att de populäraste arbetsterapeutiska målen är att utveckla färdigheter såsom kommunikation, fysisk förmåga och sociala färdigheter. Även Little (1993) anser att det viktigaste målet i arbetsterapeutiskt arbete med patienterna är att vara inriktad på att lösa patienternas vardagliga problem vilket inte enbart innebär påklädning utan till lika stor del inkluderar patientens delaktighet i samhällslivet som t.ex. gå ut och äta på restaurang. Schwartzberg (2003) beskriver arbetsterapeutiska gruppinterventioner som en kombination av strukturerad, anpassad grupprocess och uppgifter eller aktiviteter som har målsättningen att lära ut förändring och adaptation hos människor med akut eller kronisk sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Användningen av grupprocesser kräver kunskap om gruppdynamik och även förståelse för modeller som beskriver grupprinciper och parallella terapeutiska tekniker samt kunskap om empirisk forskning. Arbetsterapeuter som leder grupper måste ha förmågan att använda denna information tillsammans med sin kunskap om sjukdomar, hälsa, och användandet av meningsfulla aktiviteter för att resonera kring individen i gruppkontexten. Även Kielhofner (1997) beskriver att ovanstående kunskaper ger arbetsterapeuter ett koncept att använda sig av vid gruppbehandling. Schwartzberg (2003) menar att individuella mål inte alltid behöver sammanfalla fullt ut med det gemensamma gruppmålet men genom att arbeta mot sitt individuella mål skapas det en bra dynamik i gruppen vilket gör att gruppmålet uppnås genom de individuella delarna. Enligt Schwartsberg (2003) finns minst tolv variabler som beskriver en arbetsterapeutisk grupp, där varje variabel behöver tas i beaktning vid utformandet av en grupp. En av de viktigaste variablerna är gruppens kontext och miljö, vilket har inflytande över gruppens målsättning och vilka tekniker som ska användas. Andra variabler som bör tas hänsyn till är:

10 5 terapeutiska faktorer, lång- och kortsiktig målsättning, gruppens varaktighet, sammansättning av gruppen, tidsstrukturen, population, gruppstorlek, öppen eller tidsbegränsad grupp, slutet deltagande, vilka deltagare som får vara med och hur de förbereds. Kielhofner (2008) menar att människan är en sociokulturell varelse som samordnar sitt agerande och sina handlingar tillsammans med andra människor. Kielhofner (1997) beskriver också att människor behöver andra människor för att existera och utvecklas därför ger gruppen möjlighet till interaktion och kommunikation vilket fyller stora delar av människans basbehov. Människor behöver känna sig kompetenta och att hon kan agera på ett kompetent sätt. Persson (1996) menar att interaktionen med andra deltagare i gruppen som har likadana svårigheter ger patienter möjlighet till att lösa egna problem. Han menar också att gruppaktiviteter är en större möjlighet för patienterna till kommunikation, verbal och icke verbal. Enligt Schwartzberg (2003) används olika sätt att förhålla sig i en grupp inom arbetsterapi. Schwartzberg har utvecklat The functional group model som är ansedd som en allmän gruppmodell inom arbetsterapi med fyra nyckelkoncept: meningsfull aktivitet, eget initiativ till handling, spontant handlande och gruppcentrerat handlande. För att möjliggöra en bra grupp behöver följande faktorer övervägas enligt The functional group model avseende planering, genomförande och utvärdering av gruppen: maximalt engagemang i det gruppcentrerade handlandet, maximal känsla för individuell identitet och gruppidentitet, flow upplevelse, spontant deltagande hos medlemmarna, medlemssupport och feedback. Utifrån avsaknad av litteratur om gruppaktiviteter som behandlingsform för strokepatienter, ansåg vi att det var relevant att genomföra en studie som vi framförallt grundade på beprövad erfarenhet från några arbetsterapeuter yrkesverksamma inom strokerehabilitering samt tillgänglig litteratur. SYFTE Att beskriva åtta arbetsterapeuters erfarenheter av gruppaktiviteter som behandlingsform i rehabiliteringen för personer med stroke.

11 6 METOD Vi valde att göra en kvalitativ och deskriptiv studie med halvstrukturerade intervjuer. URVAL Författarna kontaktade fyra neurologiska kliniker i Stockholmsområdet med förfrågan om möjlighet att delta i studien. Urval av intervjupersoner var strategiskt vilket Trost (1993) förklarar som att författarna i förväg vet att personerna som ska intervjuas har relevant information i förhållande till studiens syfte. I vårt fall visste vi att de på de fyra valda klinikerna använde sig av gruppaktiviteter som arbetsterapeutisk behandlingsform för strokepatienter. Kontakten skedde via mail till respektive kontaktperson/chef på arbetsterapiavdelningen. I mailet var vårt syfte presenterat och att vi sökte arbetsterapeuter att intervjua. Tre av fyra kliniker visade intresse till att delta i studien. Inklusionskriterier för arbetsterapeuterna för att delta i studien var följande: - Deltagarna skulle ha arbetat minst 1 år som arbetsterapeut inom strokerehabilitering. - Deltagarna skulle ha erfarenhet av att ha använt gruppaktiviteter som behandlingsform för patienter med stroke. Två arbetsterapeuter blev intervjuade på två av de tre klinikerna. Fyra arbetsterapeuter blev intervjuade på den tredje kliniken. Författarna intervjuade totalt åtta arbetsterapeuter med 2 till 30 års erfarenhet som arbetsterapeut och arbetat inom strokerehabilitering mellan 2 till 26 år. Alla intervjuade arbetsterapeuter använde sig av gruppaktiviteter som behandlingsform för patienter med stroke. DATAINSAMLING Vid första kontakten med respektive kontaktperson på varje klinik presenterade författarna syftet med studien i ett informationsbrev. Kontaktpersonerna fick via mail vår intervjuguide (se bilaga) samt vårt PM tre dagar före respektive intervjutillfällen. Intervjuguiden innehöll 10 frågor. Intervjuerna spelades in på två bandspelare ifall det skulle förekomma något fel på en av inspelningarna. Intervjuerna genomfördes på respektive klinik efter att arbetsterapeuterna föreslagit tid och bokat rum för att genomföra intervjuer. Författarna genomförde de halvstrukturerade intervjuerna som var baserade på en intervjuguide enligt Kvale (1997). Intervjuguiden ska enligt Kvale (1997) innehålla frågor som täcker de ämnen som studien avser att beskriva. Att göra halvstrukturerade intervjuer gav oss möjligheten att få fram mer beskrivande svar samtidigt som det fanns utrymme för följdfrågor och en del faktabaserade frågor om t.ex. vilken typ av gruppträning arbetsterapeuterna använde sig mest av och hur många deltagare som var vanligt i en grupp på deras klinik. Vi valde denna

12 7 datainsamlingsmetod för att vi hade som syfte att få fram kliniska erfarenheter och kvalitativa intervjuer gav ett rikare material att analysera än vad exempelvis en enkät skulle ge. Vi medverkade båda två vid varje intervjutillfälle, men utsåg en av oss till att leda fyra intervjuer utifrån frågorna från intervjuguiden. Båda två ställde kompletterande frågor. I slutet av varje intervju frågade vi intervjupersonerna om de ville lägga till något eller om de hade frågor till oss. DATABEARBETNING Transkriberingen av intervjuerna gjorde vi på varsitt håll med de intervjuer som vi lett själva d.v.s. fyra intervjuer var. I bearbetningen av data använde vi oss av Dahlbergs (1997) analysmodell för bearbetning av kvalitativ data med tre olika faser. Den första var den bekantgörande fasen där vi gjorde oss bekanta med de utskrivna intervjuerna genom att vi läste igenom materialet flera gånger. Syftet var att få en förståelse och att göra sig en helhetsbild av det insamlade intervjumaterialet. Genom att läsa igenom intervjuerna blev det tydligt vad intervjupersonerna ville förmedla i sina svar. Andra fasen i vår databearbetning var den analyserande fasen där syftet var att få en djupare förståelse av de genomförda intervjuerna. Vi sammanställde intervjuerna utifrån varje enskild fråga i intervjuguiden på whiteboard-tavlan vilket vi sedan överförde till dator och skrev ut. Därefter försökte vi hitta likheter och skillnader i de olika intervjuerna och fördelade innehållet i olika teman. Syfte med vår analys var att vi försökte förstå den insamlade datan dvs. hitta meningsbärande delar i materialet vilket gjorde att vi var uppmärksamma för pauser, språkliga uttryck mm. Enligt Dahlberg (1997) kan analys av språkliga uttryck och pauser ge ledtrådar till vad intervjupersonerna verkligen ville säga. I den sista fasen av databearbetningen analyserades och sammanställdes datan så att den blev presenterbar dvs. att andra läsare skulle kunna förstå resultatet av vår analys. Vi valde att presentera resultatet i följande fyra teman: arbetsterapeuters resonemang inför patients deltagande i en gruppaktivitet, vad kan gruppaktiviteten leda till/ge, att inte kunna delta i en grupp samt vinster med gruppaktiviteter. Det var följande underteman i de olika teman som växte fram: integrerad teoretisk referensram att se till varje individ, att anpassa miljön till gruppaktiviteten, att få social samhörighet, att ta del av varandras erfarenheter, att träna aktivitetsförmåga i en

13 8 gruppaktivitet, personlighet, nedsatt aktivitetsförmåga, språklig och kulturell tillhörighet samt bristande motivation. Vi valde också att i resultatdelen presentera de gruppaktiviteterna som framförallt beskrevs under intervjuerna. ETISKA ASPEKTER Enligt Kvale (1997) är en viktig etisk aspekt att få intervjupersonernas samtycke om deltagande och informera om att deltagandet i studien skulle vara frivilligt. I vårt fall var deltagarna informerade om att de fick avbryta sin medverkan i studien när som helst. Utifrån intervjufrågor fick intervjupersonerna välja själva vilken information de skulle förmedla till författarna. Insamlad data dvs. inspelningarna av intervjuerna förvarades på ett säkert sätt dvs. inlåsta då vi inte använde materialet. Intervjuerna som spelades in på bandspelaren raderades efter att de blev transkriberade av författarna. De transkriberade intervjuerna kommer att raderas efter att studien blivit godkänd. Författarna avidentifierade personer och kliniker vilket enligt Kvale (1997) är det viktigt för att skydda intervjupersonernas integritet. Vi tog inte med i analysen konkreta exempel som var så pass ovanliga att de skulle kunna avslöja vem patienten eller arbetsterapeuten var. Författarna fick tillåtelse av de arbetsterapeuterna att spela in intervjuerna på band. Arbetsterapeuterna var informerade om att inga namn eller specifika fall kommer att nämnas i studien. När det har nämnts något som möjligen skulle kunna härledas till en speciell grupp/arbetsterapeut så var denne person kontaktad och hade godkänt detta. Intervjudeltagarna meddelades att vi skickar en kopia av uppsatsen när den är godkänd för att de ska få möjlighet att ta del av resultatet. RESULTAT KORT PRESENTATION AV GRUPPAKTIVITETERNA PÅ UTVALDA KLINIKER För att ge läsaren en bättre förståelse av resultatet valde vi att inledningsvis göra en beskrivning av de gruppaktiviteter som framförallt beskrevs av arbetsterapeuterna som deltog i studien. Totalt erbjöds 15 gruppaktiviteter för personer med stroke bl.a. skapande gruppaktiviteter som keramik, snickeri, sidenmålning, akvarell mm. De andra gruppaktiviteterna var mer inriktade på vardagliga aktiviteter som matlagning, eller inriktade på fritidsintresse som musikgrupp, trädgårdsgrupp eller sportgrupp. Det erbjöds också gruppaktiviteter med inriktning på funktionsträning som arm/hand skola eller självträning.

14 9 Nedanstående aktiviteterna berättades det lite mer om under intervjuerna och vi ville presentera dem lite mer eftersom mest angivna citat omfattade följande aktiviteter. Keramikgrupp Antalet deltagare var högst sex personer som i de flesta fall aldrig hade provat den aktiviteten tidigare. Gruppen träffades 1 gång/veckan, under ca 1,5 timme. Det fanns ingen strikt fördelning av uppgifter, utan man fick arbeta ganska fritt med det man önskade. På en av klinikerna fanns s.k. riktad keramik där arbetsterapeuten styrde uppgiften om en speciell funktion behövde tränas på. Arbetsterapeutens uppgift som ledare i keramikgruppen var att ge patienten förståelse för varför man gör vad man gör. Eftersom det ofta var lång kölista till att delta i keramikgruppen begränsades deltagandet att få vara med i gruppen till 4-5 gånger. Sportgrupp Antalet deltagare var högst sex personer som var sportintresserade och en arbetsterapeut som ledde gruppen. Gruppen träffades 1 gång/veckan under ca 1 timme där deltagarna t.ex. kunde titta på nostalgiska fotbollsklipp på DVD och samtalade kring detta eller diskuterade någon pågående händelse inom sporten. Alla deltagarna uppmuntrades till att vara aktiva och berätta sin historia. Det fanns ingen tidsbegränsning för antalet gånger man kunde delta i den gruppen utan deltagarnas egen vilja bestämde om man ville vara med nästa gång. Musikgrupp Gruppen brukade ha en gräns på ungefär sex deltagare som var musikintresserade personer och en arbetsterapeut som ledde gruppen. Gruppen var mycket flexibel när det gällde tiden dvs. under ca 1,5 timme då aktiviteten ägde rum fick varje deltagare stanna hur länge denne själv önskade. Samma gällde musikval. Ledaren var öppen för alla förslag och anpassade dagens tema till deltagarnas önskemål om sådana fanns. Matlagningsgrupp Antalet deltagare i gruppen på en av klinikerna var ca fyra personer som träffades 1 gång/veckan. På de andra klinikerna kunde de vara något fler deltagare i gruppen. Antalet arbetsterapeuter som var med i aktiviteten och ledde gruppen var lite varierande på de olika klinikerna. Det kunde vara två arbetsterapeuter eller en arbetsterapeut och en sjukgymnast. På alla kliniker var det en arbetsterapeut som hade rollen som arbetsledare och gav förslag på vem som skulle göra vad efter behov av träning. Tiden avsatt för aktiviteten berodde på om

15 10 aktiviteten innebar att laga frukost, lunch eller att baka. För frukosten och bakningen tog det ca 1 timme. Däremot tog det ca 2 till 3 timmar att laga lunch med förberedelser och städning inräknade. På klinikerna fanns ingen begränsning i hur länge patienterna fick delta i matlagningsgruppen. Det var framförallt vårdtiderna som begränsade deltagandet. Vårdtiderna skiljde sig åt mellan klinikerna ARBETSTERAPEUTERNAS RESONEMANG INFÖR PATIENTENS DELTAGANDE I EN GRUPPAKTIVITET Integrerad teoretisk referensram Arbetsterapeuterna på klinikerna hade svårt att härleda exakt till vilken modell eller referensram de knöt sitt resonemang för om en patient med stroke kan behöva gruppaktivitet som intervention. Det var flera modeller och referensramar som låg till grund. Exempelvis omnämndes Model of Human Occupation (MOHO), Canadian Model of Performance, den Biomekaniska modellen, ICF avseende delaktighet, OTIPM. Grupprocessmodellen omnämndes av några. Att utgå från ett dynamiskt tänkande när det gällde gruppaktiviteter beskrevs överlag som viktigt. Att se till varje individ Arbetsterapeuterna beskrev att de brukade ta en utförlig aktivitetsanamnes för att få en uppfattning om patienten som individ, detta tog dem utöver den vanliga anamnesen. Aktivitetsanamnesen var en viktig och grundläggande utgångspunkt för att bedöma om gruppaktivitet kunde vara en aktuell behandlingsmetod för patienten. Arbetsterapeuterna beskrev särskilt att informationen om patientens tidigare vanor, intressen och roller m.m. hade betydelse. Utöver detta behövde bedömningar av patientens aktivitetsförmåga och behov av träning vägas in, därför gjordes även ADL-bedömningar och övriga observationer med fokus på kognition, kommunikation, handstatus, koncentration. Syftet med dessa bedömningar var att få en samlad bedömning för om patienten kunde tillgodogöra sig gruppaktivitet som behandling och vilket syfte och målsättning interventionen skulle ha. Arbetsterapeuterna menade att grundförutsättningen för patientens deltagande i gruppaktiviteten var att patienten hade full förståelse i vad det var för aktivitet och vad aktiviteten kunde leda till. Själva aktiviteten och deltagandet i den skulle upplevas som meningsfullt av patienten, betonade arbetsterapeuterna. Flera av arbetsterapeuterna beskrev att de ofta resonerade kring fördelar och nackdelar med en välkänd aktivitet för patienten och det bedömdes individuellt för varje

16 11 patient att antingen bryta eller bibehålla vanor. En välkänd aktivitet skulle kunna hjälpa eller hämma en patient. Arbetsterapeuterna menade att det var betydelsefullt att ha ett eget intresse, kunskap och engagemang i den gruppaktivitet som man ledde för att det skulle bli en bra grupp Att anpassa miljön till gruppaktiviteten Arbetsterapeuterna beskrev att förberedelser kring gruppaktiviteten var inriktade på den fysiska och sociala miljön och även arbetsterapeutens roll som ledare. De tycktes eniga om att den fysiska miljön inte skulle vara ett hinder för att utföra aktiviteten, utan att den skulle kunna anpassas efter hand med hjälpmedel, anpassade redskap och aktivitetsmiljön i sig. De beskrev också att det var viktigt att skapa en trivsam miljö för deltagarna, inte en miljö som var enbart funktionell. Vad gällde den sociala miljön såg planeringen av gruppens sammansättning lite olika ut på de olika klinikerna. Gemensamt var att det alltid fanns en kommunikation/ överrapportering mellan den gruppansvariga arbetsterapeuten och den patientansvariga arbetsterapeuten. Information kring om det fanns något känsligt kring en patient utbyttes under överrapporteringen, som den gruppansvariga arbetsterapeuten behövde känna till (exempelvis personlighetsförändringar p.g.a. stroken, eller psykiatriska diagnoser vid sidan om eller om det fanns stora kognitiva nedsättningar). Den patientansvariga arbetsterapeuten informerade också den gruppansvariga arbetsterapeuten om syftet med patientens deltagande i gruppen och om det fanns något speciellt som skulle observeras kring patienten. Flera av arbetsterapeuterna beskrev sin egen roll som viktig under gruppaktiviteten. En mycket viktig uppgift var att se till att alla var delaktiga. Ibland kunde det vara så att arbetsterapeuten fick lyfta en patient som inte vågade ta plats eller bemöta en patient som tog för mycket befäl i gruppen så att denne tog lagom mycket plats, exempelvis som en av arbetsterapeuterna beskrev att gruppledarens uppgift var att: Uppmärksamma och respektera att någon kanske inte vill vara så framträdande men ändå ska få vara med. Oftast tar personer mer och mer plats efter någon gång i gruppen. Vågar mer och litar till sig själv.

17 12 VAD KAN GRUPPAKTIVITETEN LEDA TILL/GE Att få social samhörighet Det framkom i studien att genom ett socialt sammanhang med sociala kontakter fick deltagarna möjlighet att uppleva samhörighet, gemenskap, få direkt respons och att bli förstådda. Detta visade sig på olika sätt under gruppaktiviteterna, exempelvis genom att det ofta förekom mycket skratt och intressanta konversationer. Gruppaktiviteterna gjorde också att patienterna lärde känna och fick reda på ganska mycket om varandra och kunde ha mycket glädje av den sociala kontakten senare på avdelningen. Gruppen var ett sätt att bryta isen och det fanns många exempel där den sociala kontakten ledde till fortsatt gemenskap. En av arbetsterapeuterna beskrev ett exempel på den sociala samhörighet som en gruppaktivet kunde ge: En kvinna som var med i en av grupperna som jag ansvarade för, det var en person med lite av en svarslatens, det kom inte direkt vad hon ville säga. Hon var lite tillbakadragen, hade ett udda utseende. Kvinnan hade dessutom neglekt som gjorde att hon inte kunde vända sig åt vänster och veta vem som var där. Överhuvudtaget var hon en person som avvek från gruppen vid första ögonkastet och när vi satt i gruppen tyckte alla att det var jättekonstigt att hon satt och stirrade åt höger hela tiden och pratade med dörren. Och så börjar hon prata och det kryper fram en så extrem humor hos denna kvinna så att alla ligger dubbelvikta och skrattar. Efter det hälsar alla på henne i korridoren och övriga patienter tar mer kontakt på avdelningen och vid matbordet. Arbetsterapeuterna beskrev också att patienterna brukade berätta att de upplevde att det var positivt att kunna komma ifrån avdelningen och få umgås och ha trevligt tillsammans. Patienterna fick också direkt feedback från andra gruppdeltagare. Arbetsterapeuterna beskrev att de upplevde att deltagarna i gruppen oftast hade en förståelse utifrån sin egen situation om en patient hade svårt att kommunicera. Afatikern själv kunde uppleva det som mycket frustrerande att inte lyckas slutföra ett resonemang vilket ledde till att denne gav upp. Övriga deltagare var ofta lyhörda mot en sådan person. De andra patienterna i gruppen kunde försöka fylla i meningarna som afatikern försökte uttrycka vilket för afatikern kunde upplevas som positivt. En av arbetsterapeuterna gav ett exempel på lyckad kommunikation mellan en afatiker och de andra deltagarna i gruppen: Oftast kommunicerar afatikerna bra ändå vilket är fantastiskt att se. En annan deltagare i gruppen kan säga Jamen jag förstår vad du menar varpå någon annan säger Jamen jag förstår också vad du menar, och man ser hur nöjd personen kan bli, där kan den

18 13 sociala situationen vara jättebra samtidigt som man träffar andra som är i samma situation som en själv. Att ta del av varandras erfarenheter Arbetsterapeuterna beskrev att det var betydelsefullt för patienterna att träffa andra som också hade drabbats av stroke då de kunde ta del av varandras erfarenheter utifrån två olika perspektiv. Dels för att dela med sig av hur man kan klara vardagen efter stroke, men också genom att ta del av gemensamma intressen. Det kunde exempelvis vara att en patient hade sett en annan patient för två veckor sedan och då satt personen i rullstol och nu klarade denne av att stå och koka gröt. Det kunde ge en insikt och förhoppning om att personen själv också skulle kunna klara av det om några veckor. Patienterna fick också möjlighet att observera liknande svårigheter och kunde ge tips och knep till varandra. En arbetsterapeut beskrev betydelsen av att en patient träffade andra i samma situation som patienten själv: Jag skulle vilja säga att jag aldrig hör att de byter sådana erfarenheter som jag tycker skulle vara destruktiva utan det är alltid erfarenheter som är uppbyggliga. Och det kan inte jag som arbetsterapeut ge dem. Jag kan bara ge det utifrån den rollen som jag har men jag kan aldrig sätta mig i deras skor och vara delaktig på samma villkor. Gruppen skapar hopp och tillit Enligt arbetsterapeuterna gav gruppen patienterna tillfredställelse genom att de kunde prata om och fick utöva sitt intresse. Det var även härligt för patienterna att träffa människor som intresserade sig av samma sak som dem själva. Patienterna kunde bli fångade av det de gjorde tillsammans och glömde både tid och rum. Under gruppaktivitetens gång flyttades ofta fokus till den slutliga produkten och patienterna upplevde att de var individer och inte bara patienter. Om gruppen arbetade mot ett mål som var gemensamt och meningsfullt för alla patienter exempelvis att laga en måltid på avsatt tid fick deltagarna större motivation och sinnesstämning till att orka träna. Arbetsterapeuterna berättade att patienterna kände sig stolta över att visa anhöriga vad de hade gjort på arbetsterapin exempelvis bakat en kaka som de tagit med upp till avdelningen och bjöd på. En av de andra arbetsterapeuterna berättade om sportgruppen där patienterna också upplevde att de fick vara en individ genom sitt intresse: Sporten är någonting som man kan för det första enas över eller oenas över alla gränser och det känns väldigt friskt när man sitter och diskuterar om det var så att AIK eller Djurgården vann. Det spelar ingen roll om du sitter i rullstolen eller om du faktiskt har afasi och bara kan få fram en antydan till att det är Djurgården som regerar och inte något annat lag som ska komma och göra någonting. Det är en väldig förbrödring och försystring i sport överhuvudtaget.

19 14 Arbetsterapeuterna hade överlag samma uppfattning om att patienternas motivation påverkades av att vara med i gruppaktiviteter. Patienterna blev mer motiverade av att träffa andra patienter med liknande svårigheter som kommit längre i sin rehabilitering. Motivationen stärktes genom gruppaktiviteter till skillnad från att patienten tränade individuellt. Arbetsterapeuterna menade att motivationen från gruppaktiviteterna gjorde att patienterna fick en mer positiv inställning till framtiden. De såg tydligare sina resurser och vågade lita på sina möjligheter. Det är inte så fokuserat på funktionsbortfall. Patienterna pratar inte så mycket om varför man är här och vilken skada man har. Utan det är fokuserat väldigt mycket på vad jag har kvar av mig, det friska i mig. De har fått uppleva att de klarar saker de inte trodde att de skulle klara. Att träna aktivitetsförmåga i en gruppaktivitet Det framkom i studien att ett av målen med gruppaktiviteterna var att träna aktivitetsförmåga för att klara sin vardag när det var dags att återkomma hem exempelvis träning av motoriken, kognitionsträning, kommunikationsträning m.m. Ett exempel var matlagningsgruppen som var en viktig grupp när det gällde att träna aktivitetsförmåga för att klara av sin vardag. Eftersom vissa patienter fick en betydligt förändrad situation i sitt dagliga liv p.g.a. sin skada behövde de anpassa sig till de nya förhållandena. Exempelvis om patienten satt i rullstol, eller inte kunde använda sin högra eller vänstra hand/arm. I det fallet kunde gruppaktiviteter ge många möjligheter till att lära sig att klara aktiviteten på ett annorlunda sätt. En av arbetsterapeuterna beskrev betydelsen av att träna aktivitetsförmåga inför patientens hemgång: Man kan säga att för våra strokepatienter så handlar det övergripande ofta om att kunna komma hem och klara sin vardag eventuellt med hjälp. Och sedan kan det ju vara olika grader av delmål vad man vill kunna klara av, kanske kunna borsta tänder eller äta med kniv och gaffel sådana vardagliga delmål. Det kan också vara under gruppaktiviteten som personen för första gången klarar rent fysiska uppgifter. Exempelvis första gången man upptäcker att man klarar av att komma ner på knä i trädgårdsgruppen Många patienter hade även kognitiva svårigheter som kunde tränas genom en gruppaktivitet. Det kunde handla om att träna rumsuppfattning/ spatial förmåga, minne, initiativ, uppmärksamhet, träna på att hålla fokus, få struktur på det man gör. En av arbetsterapeuterna

20 15 berättade om trädgårdsgruppen som gav sådana möjligheter: I trädgårdsgruppen är det viktigt att komma i tid, hitta till gruppen, följa sitt schema, minnas instruktioner om man har minnesvårigheter. För patienter med afasi/dysfasi var det värdefullt att vara med i gruppen bl.a. för att träna på att kommunicera. Gruppen kunde vara till hjälp att komma igång med alternativ kommunikation för personer med afasi. Enligt arbetsterapeuterna bemöttes patienter med afasi bra av andra deltagare i gruppen vilket gjorde att de vågade öppna sig och kanske provade att använda gester och mimik i kommunikationen. En av arbetsterapeuterna påpekade gruppaktivitetens möjligheter för afatiker avseende kommunikation: Att kommunicera kring en aktivitet, dess redskap och material är oftast lättare för exempelvis afatiker då det är mer konkret exempel mot när man enbart sitter och samtalar. ATT INTE KUNNA DELTA I EN GRUPP Personlighet Flera av arbetsterapeuterna beskrev att när det gällde en patient med stroke som fått en frontal skada kunde denne vara personlighetsförändrad på ett sätt som gjorde patienten insiktslös och gränslös vilket medförde en otrivsam stämning i gruppen. Patienten kanske säger precis vad denne tänker på, kommenterar högt eller till och med förolämpar en annan deltagare. Det kan vara ganska vanligt. Man kan kanske inte ha den patienten i gruppen. Ibland var det inte helt säkert att personligheten var förändrad p.g.a. skada eller sjukdom utan det fanns också patienter som kunde ha väldigt olika uppfattning om hur någonting skulle göras, att någon var dominant och tog över, vilket också kunde vara mycket otrivsamt för resten av gruppen. Det kunde märkas tydligt i exempelvis matlagnings och trädgårdsgrupperna berättade arbetsterapeuterna. I dessa fall fick arbetsterapeuterna vara lite försiktigare innan de placerade en sådan patient i en grupp. Om inte annat kunde det vara läge att vänta ett tag eller att ha individuell träning istället.

21 16 Nedsatt aktivitetsförmåga Arbetsterapeuterna beskrev att en av deras uppgifter var att bedöma patientens aktivitetsförmåga exempelvis avseende: motorisk, kognition, socialt och kommunikation. Om patienten hade för stora svårigheter pga. sin stroke då måste arbetsterapeuterna väga in om det var lämpligt i förhållande till andra deltagare att ta med en sådan patient i gruppen. En av arbetsterapeuterna kommenterade detta: Om en patient har för stora nedsättningar och behöver för mycket hjälp, då är det för resurskrävande och stressande för ledaren som inte kan ägna lika mycket tid åt alla deltagare. När det gäller exempelvis en patient som har ett väl bevarat språk och kan ta egna kontakter och inte är i behov av att träna kommunikation. I dessa två fall passar individuell träning bättre för den patienten än vad gruppaktivitet gör. Språklig och kulturell tillhörighet Arbetsterapeuterna beskrev att patienterna som inte kunde svenska språket och dessutom var obekanta med aktiviteten pga. annat kulturellt ursprung hade svårt att delta i någon av grupperna från början. De patienterna kände inte något gemensamt med de andra deltagarna och blev passiva. Därför ansåg arbetsterapeuterna att det var lämpligare att börja träna individuellt så att patienterna fick bekanta sig och känna sig bekväma med materialet. Därefter kunde de delta i en gruppaktivitet. Bristande motivation Arbetsterapeuterna i studien beskrev att i vissa fall lämnade patienterna grupperna p.g.a. att motivation till deltagandet saknades. Det kunde bero på trötthet eller om patienten mådde dåligt på grund av sin skada. En annan anledning till att patienten avbröt sitt deltagande var att en patient plötsligt upplevde sig hjälplös inför aktiviteten som varit lätt att utföra tidigare. Patienten kände att denne hade blivit så mycket försämrad och inte klarade av den aktiviteten längre. Känslor som frustration och ledsenhet kunde vara så starka att de inte klarade av att hantera dem och lämnade gruppen. Ibland fick arbetsterapeuterna motivera patienten lite mer för att aktiviteten skulle locka genom att förklara för patienten varför just den aktiviteten kunde vara meningsfull för den patientens rehabilitering. En av arbetsterapeuter beskrev att hon brukade använda sig av följande knep: "Män i större utsträckning är kanske inte lika vana att baka som kvinnor men de säger inte "Nej". Den första reaktionen kan vara att jag har aldrig bakat eller jag har aldrig lagat mat." Män är överlag lite mer tveksamma till bakningen. Då får man kanske

22 17 motivera dem med att det skulle vara jättebra träning för deras hand eller arm. Då har de tyckt att bakningen är bra när de får en motivering. VINSTER MED GRUPPAKTIVITETER Arbetsterapeuterna i studien var eniga om fördelarna med gruppaktivitet. Dels beskrev de att det var mycket tidsbesparande för arbetsterapeuterna samt ekonomiskt besparande för kliniken att ha gruppaktiviteter som ett komplement till individuell träning. Dessutom ger grupperna mer behandling för varje patient än vad som vore möjligt annars då vi kan placera våra patienter i andra gruppaktiviteter än vi själva leder. Det framkom tankar från arbetsterapeuterna om att grupperna i framtiden kan komma att se annorlunda ut jämfört med nu. Sådana tankar grundade de på den tekniska utvecklingen som var stor generellt i samhället. Arbetsterapeuter menade bl.a. att datorer möjligtvis blir mer aktuella i framtiden. Dock såg de inte det som en aktuell gruppaktivitet utan snarare som individuell träning. Arbetsterapeuter menade att det blir mer och mer aktuellt i framtiden med gruppverksamheter inriktade på praktiska vardagliga färdigheter som patienterna skulle klara av för att kunna bo kvar hemma och vara delaktiga i samhället. Enligt arbetsterapeuterna fanns det behov av samtalsgrupper. Några av dem påpekade att det efter utskrivning ofta saknades social tillhörighet för patienterna fastän det var då de behövde samlas ihop och dela med sig av sina erfarenheter. KONKLUSION I vår studie beskrev vi arbetsterapeuternas erfarenheter av att använda sig av gruppaktiviteter som behandlingsform. Till grund för beslut om en patients deltagande i gruppaktivitet låg en aktivitetsanamnes. Det var viktigt att den fysiska och sociala miljön var väl förberedd inför gruppaktiviteterna. Gruppaktiviteterna gav patienterna samhörighet och gemenskap samt möjligheten att träffa andra strokepatienter och dela sina erfarenheter. Huvudmålet med gruppaktiviteterna var att träna aktivitetsförmåga för att klara sin vardag avseende motorik, kognition, kommunikation, m.m. Arbetsterapeuternas uppgift var att bedöma patientens grad av svårigheter och väga in om patienten skulle kunna delta i en gruppaktivitet. För vissa patienter var det svårt att delta i gruppaktiviteterna pga. personlighetsförändring, annan språklig och kulturell bakgrund eller bristande motivation. Utifrån intervjuerna och litteratur har vi kommit fram till att det finns ett stort behov av gruppaktiviteter och att nya typer av grupper kan bli aktuella men det kan vara svårt att förutse vilka typer. I nuläget är det inte så

23 18 många rehabiliteringskliniker som använder gruppaktiviteter som behandlingsform inom arbetsterapi. Vi tycker att det är synd eftersom vår studie visar att grupper ger så många positiva vinster först och främst för patienterna men samtidigt för arbetsterapeuterna och kliniken. DISKUSSION RESULTATDISKUSSION Utifrån resultatet i studien framkom det att arbetsterapeuterna använde sig av olika teoretiska referensramar och att verksamheter bör baseras på olika teoretiska utgångspunkter. Resultatet i vår studie pekade på att ingen modell är fullständig utan att de kompletterar varandra. De intervjuade arbetsterapeuterna beskrev att de arbetade klientcentrerat bl.a. genom att de alltid gjorde en aktivitetsanamnes och lät patienten vara delaktig i hela den arbetsterapeutiska rehabiliteringsprocessen. Enligt Kielhofner (2004) menar Canadian Model of Occupational Performance (CMOP) att arbetsterapeuten har ett ansvar att basera sina interventioner på klientens värderingar och vad som var betydelsefullt för denne och de val klienten ville göra. Enligt COPM innebär klientcentrerat arbete också att arbetsterapeuten och klienten tillsammans ska sätta upp mål, planera och genomföra interventioner samt utvärdera resultat relaterade till klienten aktivitetsutförande. Kielhofner (2002) definierar miljö som det fysiska och sociala sammanhang som inverkar på vad någon gör och hur det görs. Kielhofner menar också att människor befinner sig i många olika slags miljöer under en dag där de möter olika platser, objekt och grupper av människor. En och samma miljö kan erbjuda en rad olika möjligheter. Hur miljön inverkar på en enskild individ beror på dennes värderingar, intressen, roller, vanor m.m. Miljön kan fungera som en resurs avseende att upprätthålla motivationen. Resultatet i vår studie visade att det var viktigt med en väl förberedd miljö för gruppaktiviteterna så att miljön är både trivsam och tillgänglig för alla patienter. Höök (2001) beskriver att strokepatienter minskar sitt sociala umgänge och det kan därför vara avgörande att få träning för att hålla liv i sina tidigare intressen eller kanske finna nya för att bevara sina sociala relationer. Resultatet i vår studie tydde på att deltagandet i gruppaktivitet medförde mycket positivt ur ett helhetsperspektiv för patienternas hälsa. För nästan alla patienter var gemenskap en viktig följd av gruppaktiviteten. För patienterna som

24 19 kanske från början var tillbakadragna eller hade svårt att få kontakt med andra kunde gruppen ha ännu större betydelse då det gav ett mer naturligt sammanhang att träffa andra. Kielhofner (2008) beskriver människan som en social varelse som behöver andra människor för att existera och utvecklas. När det handlade om arbetsterapeuternas resonemang och erfarenheter kring vad gruppaktiviteten kunde leda till fanns det många intressanta dimensioner att belysa. Beträffande den sociala dimensionen var den av stor betydelse enligt samtliga. Flera exempel beskrevs av arbetsterapeuterna som exempelvis att det ofta förekom skratt och glädje under gruppaktiviteterna och att gruppaktiviteten var ett verktyg som sammanförde patienterna. Det var ett sätt för många att bryta isen och gjorde att de sedan kunde ha utbyte av varandra på avdelningen. Gruppaktiviteterna kunde ge möjligheten för patienterna att träffa andra i samma situation, med liknande svårigheter. Vår studie påvisade att det kunde vara motiverande och hoppingivande för patienterna att från början ha sett någon som hade samma svårigheter som denne själv som några veckor senare kunde klara av det som varit omöjligt att klara av. Studiens resultat belyste att det inte skulle vara möjligt att få motivation och hopp i samma utsträckning om det inte vore för mötet i gruppaktiviteterna utan enbart hade varit ett möte mellan patienten och arbetsterapeuten. Studien visade att det var tillfredställande för patienterna att de kunde få fortsätta utöva aktiviteter som de varit intresserad av tidigare och att de fick samtala kring dem. La Cour et al. (2005) beskriver att den kreativa skapandeprocessen gör att patienter kan uppleva det som Csikszentmihalyi (2006) benämner som flow vilket sker när människor blir engagerade i en meningsfull uppgift och kan tappa känslan för tiden och känna sig glada och upprymda. Samtidigt påpekar Csikszentmihalyi att man måste ha goda förutsättningar dvs. speciella färdigheter som motsvarar just den uppgiften för att klara av den. Uppgiften får inte vara för lätt eller för svår för att flow ska upplevas. Kielhofner (1991) beskriver att patienter som befinner sig i sjukhusmiljö ofta underskattade sin egen aktivitetsförmåga. Många gånger får patienterna inte tillfälle att pröva sin egen förmåga och bedöma sina styrkor och svagheter. Kielhofner (1991) belyser också att det var genom meningsfulla aktiviteter som människor fick självförtroende och tillfredställelse. Resultatet i studien påvisade att patienterna glömde både tid och rum under en gruppaktivitet eftersom den kreativa aktiviteten flyttade fokus till själva utförandet och patienten koncentrerade sig på aktiviteten istället för sjukdomen/skadan dvs. de fick en flow upplevelse som Csikszentmihalyi definierar det. När de sedan såg den färdiga produkten blev de glada av att uppleva att "de kunde", de lyckades, de kunde vara aktiva och skapa något