Visenten, en naturlig naturvårdare

Transkript

1 Visenten, en naturlig naturvårdare Av Bjarne Hjärre Handledare: Frank Götmark Ekologisk zoologi Examensarbete för filosofie magisterexamen, 2007 Zoologiska institutionen, Göteborgs universitet

2 Sammanfattning Ett av många problem som måste lösas för att vi ska kunna bibehålla den biologiska mångfalden i Sverige, är att på något sätt hindra landskapet att växa igen med följd att bl.a. en lång rad växter utrotas. Idag sker det genom ett intensivt och kostsamt arbete där man bl.a. röjer buskar och träd samt fraktar runt betesdjur, vilka man t.o.m. hyr in i vissa fall. Detta är enligt min mening ett onödigt kostsamt sätt, men framför allt något av en konstgjord andning, som om den upphör snabbt åter resulterar i en igenväxning. Syftet med mitt arbete är att belysa ett alternativt sätt att hantera igenväxnings-problematiken genom att gå ytterligare ett steg bakåt i tiden. Till tiden före människan trängde undan eller utrotade den fauna som var förutsättningen för den tidens öppna landskap. En av de arter som fanns här tills för år sedan var visenten Bison bonasus, som jag beskriver i detta arbete. Arten har en dramatisk historia och var mycket nära en utrotning i början på 1900-talet. Det är endast tack vare ett intensivt och långsiktigt arbete som vi har den här arten kvar idag. Det är ett rörligt flockdjur med hemområden på ca 70 km 2. Visenten är ett flexibelt djur med tanke på vilka växter som ingår i dieten. Gräs och örter utgör basen, men även löv, kvistar och bark ingår i födan. Jag är medveten om att det krävs stora insatser för att bereda vägen för en återintroduktion av visenten i Sverige, i form av information om djuren för att skapa en acceptans hos befolkningen, men också för att skapa habitat åt en livskraftig population. En livskraftig population om minst 100 visenter kräver ett område på till ha, vilket helst skall vara av mosaikkaraktär med olika naturtyper som öppna fält, lövskog, blandskog och barrskog. Skyddar vi dessa arealer skyddas även en lång rad andra arter, både djur och växter. Jag tror att en återintroduktion av visenten skulle vara ett viktigt bidrag till att återskapa ett balanserat betestryck i naturen mellan kvistbetare och gräsbetare. Man bör även undersöka möjligheten att introducera ersättare för uroxen Bos primigenius och vildhästen Equus przewalski gmelini. Detta skulle på sikt ge en mer bestående lösning på igenväxningsproblematiken och gynna den biologiska mångfalden. Sidan 2

3 Innehåll SAMMANFATTNING... 2 INNEHÅLL INLEDNING BAKGRUND MIN TANKE SYFTE VISENT BISON BONASUS TAXONOMI MORFOLOGI OCH LIVSLÄNGD Storlek Ålder HISTORIA Ursprung och utbredning En undanträngd art Slutet AVELSPROGRAMMET Räddningen European Bison Pedigree Book (EBPB) Två avelslinjer Räddningens två faser Dagens situation EKOLOGI Bialowieza Habitat och säsongsmigration Födoval och daglig rytm Populationsstruktur och rörelsemönster Reproduktion Mortalitet och reglering av populationsstorleken Övriga faktorer som styr populationsstorleken VISENTEN OCH MÄNNISKAN VISENTER I SVERIGE Eriksberg Vilt- och Naturpark DISKUSSION SKULLE EN ÅTERINTRODUKTION AV VISENTER I SVERIGE GYNNA DEN BIOLOGISKA MÅNGFALDEN? KAN VISENTEN ERSÄTTA TAMBOSKAP UR NATURVÅRDSSYNPUNKT? ÄR DET MÖJLIGT ATT ÅTERINTRODUCERA DENNA ART? ÄR VISENTEN EN BRA NATURVÅRDARE? TACK REFERENSER REFERENSER TILL PERSONLIGA KOMMENTARER (Omslagsbild: Bobby avelsnummer Bilden tagen i november 2006 Eriksberg. Fotograf: Bjarne Hjärre) Sidan 3

4 1. Inledning 1.1 Bakgrund Idén till detta examensarbete fick jag på kursen Naturvårdsbiologi 10p. Där diskuterades bl.a. olika trender inom naturvården. Förr skulle naturen skyddas från människan, vilket man gjorde genom att skydda naturen från mänsklig aktivitet som skogsbruk, betesdjur, slåtter osv. Detta fick omedelbara och ödesdigra konsekvenser genom snabb och total igenväxning. De känsliga ängs- och hagmarksväxterna utrotades snabbt på dessa skyddade platser. Idag har vi gått från naturskydd till naturvård. Detta innebär att vi vårdar och sköter naturen. Man utformar handlingsplaner och skötselplaner för de olika områdena, vilket skapar kontinuitet för den flora och fauna som kräver detta, men det ger också en statisk natur och vi förlorar naturens egen dynamik. När man talar om stormar, skogsbränder, torka, översvämningar inom naturvården idag benämns dessa som naturliga störningar av det ekologiska systemet. Begreppet naturlig störning har en negativ klang och det belyser mycket väl vad vi människor och brukare av naturen tycker om dessa för mångfalden och dynamiken viktiga händelser. Man har även börjat med s.k. naturvård orörd eller fri utveckling på vissa områden, där man ska tillåta naturens egen dynamik att råda. Detta sker dock även här under delvis kontrollerade former. Ska det förekomma skogsbrand över huvud taget är denna noggrant planerad vad gäller plats, areal och tidpunkt. Dagens arbete med att förhindra många ängs- och hagmarksväxter från populationsminskning är arbetskrävande och dyrt. Man röjer buskar och träd, slår gräs och örter och fraktar runt betesdjur som man i vissa fall hyr in. Allt detta arbete gör man för att i möjligaste mån hindra att landskapet växer igen med följd att bl.a. en hel rad växter utrotas lokalt. På många ställen försöker man efterlikna kulturlandskapet som det såg ut under järnåldern och senare, under den s.k. inäga- och utmarksepoken. Då gick djuren på bete i utmarken (skogen) och på inägomarken närmast husen fanns åkrar för odling och ängar på vilka slåtter bedrevs för att förse djuren med vinterfoder. 1.2 Min tanke Denna naturvård är både dyr och tidskrävande och framförallt en konstgjord andning, som om den upphör skulle resultera i att landskapet åter snabbt växer igen. Det kan finnas bättre sätt att skydda dessa växter och denna naturtyp, öppna betade fält och skogar. Det var inte i huvudsak människan och dess tamboskap som ur ett evolutionärt perspektiv skapade möjligheten för ängs- och hagmarksväxternas utveckling. När människan introducerade betande tamboskap i naturen fanns en hel del av dessa växter redan där i ett väl fungerande ekosystem. Tamboskapen ökade i antal med människans populationsökning och till slut utrotades den ursprungliga faunan genom minskade habitat, födokonkurrens och jakt. För ängs- och hagmarksväxternas del var detta i stort sett gynnsamt då de erbjöds större och större välhävdade arealer. När sedan den mänskliga populationen fortsatte att växa, ställdes det högre krav på dem som producerade maten. Nu krävdes rationaliseringar inom jordbruk, skogsbruk och köttproduktion. Det var inte längre lönsamt med småskalighet och betande djur i naturen. När man slutade med naturbete lämnade man också ängs- och hagmarksväxterna åt sitt öde. Dvs. en snabb lokal utrotning genom igenväxta betesmarker, konstgödsel och monokulturer. Sidan 4

5 En möjlighet är att gå ytterligare ett steg tillbaka i tiden. Till tiden före människan introducerade sina djur i naturen, då vi hade ett fungerande ekosystem utan skötsel. Dvs. naturvård orörd eller fri utveckling. Detta skulle, på lång sikt, kunna vara det mest ekonomiska alternativet och samtidigt det effektivaste för bevarandet av den biologiska mångfalden och naturens egen dynamik. I ekologiska frågeställningar som detta arbete behandlar går det inte att uttala sig i absoluta termer utan man får resonera kring frågan och sedan får experiment i stor skala ge fakta. För att detta ska fungera krävs en återintroduktion av de arter som utkonkurrerades och utrotades för att bereda vägen för tamdjuren. Det är här visenten Bison bonasus kommer in i bilden. Visenten är en av gräsbetarna som utkonkurrerades av tamdjuren och skulle återigen kunna ta sig an den uppgiften. Uroxar Bos primigenius och vildhästar Equus przewalski gmelini fanns också, men då de är utrotade går det inte att återintroducera även dessa. En möjlighet är att undersöka vilka djur som skulle bli bra ersättare för dem, men det kommer jag inte gå närmare in på. Detta arbete kommer att fokusera på visenten. 1.3 Syfte Syftet med mitt arbete är att beskriva visenten, utreda dess ekologi och habitatkrav samt att resonera kring en eventuell återintroduktion av denna art i Sverige som en mer bestående naturvårdsåtgärd. Jag vill belysa och lyfta fram ett alternativt sätt att hantera igenväxningsproblematiken inom naturvården idag. Sidan 5

6 2. Visent Bison bonasus 2.1 Taxonomi Släktet Bison är traditionellt uppdelat i två grenar, en europeisk och en amerikansk art (se fig. 1). Alla är inte helt övertygade att denna uppdelning är korrekt, Pucek (1991) nämner en del olika studier som kommit fram till andra slutsatser. Fig. 1. Släktträd Källa: (Krasinski 2005) Visenten Bison bonasus anser man har 3 underarter, (Pucek 1991). Nämligen: 1.) Bison bonasus bonasus; Låglandsvisent från Bialowiezaområdet. 2.) Bison bonasus caucasicus; Bergsvisent från Kaukasusbergen. Utrotad ) Bison bonasus hungarorum; Bergsvisent från Karpaterna och Transsylvanien. Utrotad i slutet på 1700-talet Det finns även diskussioner om ytterligare en underart Bison bonasus montanus som man menar uppstått i nordvästra Kaukasus genom korsningar mellan låglandsvisenter B. b. bonasus, bergsvisenter B. b. caucasicus och amerikansk präriebison Bison bison bison (Rautian m.fl. 2000). De flesta anser att dessa djur är hybrider och inte en ny underart. Låglandsvisenten Bison bonasus bonasus är idag den enda återstående underarten av de ursprungliga tre. Sidan 6

7 2.2 Morfologi och livslängd Storlek En studie i Bialowieza gav dessa maximala mått på låglandsvisenten B. b. bonasus. Man jämförde djur från fångenskap med frilevande och fann då att djuren i fångenskap är större, men studien utesluter inte att det kan finnas större djur även i det fria (Krasinska och Krasinski 2002). Längden mättes från övre kanten av nosen till svansroten längs ryggraden med måttband. Tjur: Vikt: 920 kg medelvärde: 750 kg Längd: 300 cm Mankhöjd: 188 cm Ko: Vikt: 640 kg medelvärde: 460 kg Längd: 270 cm Mankhöjd: 167 cm Nyfödda kalvar är relativt små, vilket är karaktäristiskt för arten, och väger bara ca 3 5,5 % av adulternas kroppsvikt. Dvs. 28 ± 6 kg för hanarna och 24 ± 4 kg för honorna. Efter ett år har de små tjurkalvarna uppnått ca 20 % av sin vuxna vikt, efter 2 år 35 % och efter 3 år 48 % (Krasinska och Krasinski 2002). Jämförelser med den amerikanska bisonoxen Bison bison visar att de blir ungefär lika stora som vuxna djur, men att B. bison växer till sig betydligt snabbare. En ettårig tjurkalv har uppnått 43 % av sin vuxna vikt, en tvååring 60 % och en treåring 67 % (Krasinska och Krasinski 2002) Ålder En tjur kan nå en ålder på 16 år och är som mest reproduktiv mellan 5 och 10 års ålder medan korna kan uppnå en ålder på 24 år och är som mest reproduktiva mellan 4 och 20 års ålder, men kan få kalvar upp till 23 års ålder (Krasinski 1978). Även yngre och äldre djur kan delta i parningen, men siffrorna ovan härrör sig från en undersökning av den fria populationen i Bialowieza och i det fria kommer även konkurrens från övriga djur med in i bilden, speciellt gäller detta tjurarna. Vissa tjurar kan bli könsmogna redan vid tre års ålder medan alla är det vid fyra års ålder. Vid tolv års ålder börjar spermaproduktionen att hämmas. Tjurar i fångenskap, där man kan eliminera konkurrensen, kan para sig upp till femton års ålder (Czykier m.fl. 1999). Även när det gäller maximal ålder återfinns andra siffror från djur i fångenskap där en tjur kan uppnå en ålder på 20 år och en ko kan bli 28 år (Pucek m.fl. 2004). 2.3 Historia Ursprung och utbredning De flesta är överens att släktet Bison har sitt ursprung i södra Asien där man hittat lämningar av urbison, Probison dehmi. Fynd i Indien är daterade till senare delen av Pliocen (5 milj. 2 milj. år sedan) (Pucek 1991). Sedan går åsikterna isär något om händelseutvecklingen fram till Holocen ( år sedan och framåt) då visenten Bison bonasus var spridd över stora delar av Europa (se fig. 2). Sidan 7

8 Fig.2 (Pucek m.fl. 2004) Visentens utbredningsområde genom historien. Romerska siffror anger det århundrade då de försvann från området (enl. engelskt manér dvs. XI (11) = 1000-talet som är fallet för södra Sverige) och årtalet är utsatt där man har säkrare siffror. (Det fanns även visenter i södra England bilden till trots (Pucek 1991) ) En undanträngd art Visentens utbredningsområde krympte i huvudsak från tre av de fyra väderstrecken, nämligen norr, väster och söder. I Sverige dog visenten ut på tusentalet och den troligaste orsaken till detta är människans utbredning med minskade habitat, ökad konkurrens från tamdjur och jakt som en följd av detta. Man skulle även kunna tänka sig att klimatet hade kunnat påverka visentens öde här på sin nordligaste del av sitt utbredningsområde. Vad jag funnit, kulminerade en kall period även kallad fimbulvintern, i övergången mellan brons- och järnåldern för år sedan. Därefter blev klimatet åter mildare. Klimatet har varierat kraftigt de senaste åren, men runt visentens försvinnande åren var vi inne i en varm period (Raab och Vedin 2004). Det verkar alltså inte som att det var ett kallare klimat som orsakade visentens försvinnande från Sverige. Studier visar också att de skogliga förutsättningarna inte hade minskat drastiskt vid 1000-talet utan skogen såg ut som den gjorde innan dess, men nu fanns det tecken som visar på ett kraftigt ökat skogsbete och jordbruk i skogen (Björse och Bradshaw 1998). Det var först efter visentens försvinnande som skogarna i södra Sverige började förändras kraftigt och den största förändringen har skett de senaste 500 åren (Björse och Bradshaw 1998). Även i de östra delarna av sitt utbredningsområde var de tidigt hårt ansatta och i Polen som kom att hysa en av de sista fria populationerna var de redan på 1100 talet undanträngda till de större och glest befolkade skogarna. Under 1700-talet utrotades visenten i de flesta av sina sista utposter i östra delen av sitt utbredningsområde. I Rumänien sköts den sista visenten Sidan 8

9 1762 och i Transsylvanien 1, som fram till 1918 tillhörde Ungern (Sundell och Gomer 1994), sköts den sista 1790 för att ta ett par exempel (Pucek 1991) Slutet Till slut fanns endast två fria populationer kvar, i Bialowiezaskogen (1919), Polen, och i nordvästra delen av Kaukasusbergen (1927), Ryssland (Pucek 1991). Att visenten klarade sig just i Bialowiezaskogen berodde på att denna stod under särskilt skydd av det polska kungahuset och sedan av ryska tsarer som använde skogen som jaktmark. Bl.a. infördes dödsstraff för tjuvjakt på visent under Sigismund Augusts styre ( ) och tsaren Alexander I beordrade 1803 bönder i närområdet att skydda och stödutfodra visenterna med hö om vintern (Pucek 1991). Ironiskt nog var det just det faktum att Bialowiezaskogen var tsarens jaktmark som till slut också undergrävde visentens möjlighet till överlevnad. I tsarernas jaktiver ingick att maximera antalet jaktbara djur och detta gjorde man genom att skjuta bort rovdjuren och börja med stödutfodring i stor skala samtidigt som man återintroducerade kronhjorten Cervus elaphus. Man introducerade även dovhjorten Cervus dama som ej funnits här tidigare. Populationsökningarna av framförallt kronhjort och rådjur Capreolus capreolus formligen exploderade från 1890 och 15 år fram. Det finns siffror på att det som mest fanns rådjur per ha och kronhjortar per ha detta utgjorde ett extremt högt betestryck på sin omgivning och en kraftigt ökad konkurrenssituation. När sedan första världskriget ( ) bröt ut hade redan populationerna börjat minska kraftigt. När de tyska trupperna kom till Bialowieza i augusti 1915 så sköt de stora mängder djur för att förse mannarna med mat och även om den tyska staten redan den 25 september samma år införde jaktlagar som förbjöd jakt på visenter hjälpte detta föga. Före krigsutbrottet fanns det 785 visenter i Bialowieza och när tyskarna drog sig tillbaka i slutet på 1918 fanns endast 68 visenter kvar. I krigets efterdyningar befann sig landet i kaos, laglöshet och hungersnöd och när de polska myndigheterna i mars 1919 skickade ut Herman Knothe till Bialowieza för att organisera skyddet för denna hotade art fann han flera spår av dem, men inga djur. När han återvände den 12 april samma år fann han spår av fyra visenter och resterna av en skjuten och detta blev också de sista rapporterade bevisen för denna arts existens i Bialowiezaskogen (Pucek 1991). Den sista vilda visentpopulationen, den i nordvästra Kaukasus-Bergen, bestod av ca djur på 1870-talet då människan på allvar började bruka dessa delar. Visenterna här var av underarten Bison bonasus caucasicus till skillnad från låglandsvisenten Bison bonasus bonasus i Polen. Den största nedgången av visentpopulationen inträffade i början pga. skövling av skog, introducerandet av tamdjur på skogsbete och med dem följde sjukdomar som mul- och klövsjuka och mjältbrand som även spred sig till de vilda djuren. När sedan första världskriget bröt ut och ryska revolutionen 1917 ovanpå det hade visenternas antal redan decimerats till ca djur. I kaoset som följde av krig och revolution så dödades inte bara alla vilda visenter i regionen, den sista sköts 1927, utan även de som fanns i reservat i olika närbelägna områden och därmed utrotades denna underart av visenten (Pucek 1991). 1 Transylvanien tillhörde Ungern även under åren 1940 till 1945, men tillhör numera Rumänien (Sundell och Gomer 1994). Sidan 9

10 2.4 Avelsprogrammet Räddningen Den andra juni 1923 steg herr Sztolcman upp i talarstolen på den första internationella kongressen för naturskydd som hölls i Paris. Där beskrev han visentens tragiska historia och vädjade om ett internationellt samarbete för att, om möjligt, kunna rädda denna art. Den augusti samma år bildades Internationale geselschaft zur Erhaltung des Wisents (the International Society for Protection of European Bison) i Frankfurt. 16 länder ingick i samarbetet (Pucek 1991). Dess första uppgift var att göra en inventering över samtliga visenter som fanns kvar i världen. Den första listan bestod av 66 individer, 33 hanar och 33 honor, men vid en närmare granskning uteslöts 12 av dem då det inte gick att utesluta korsningar med den amerikanska bisonoxen. Kvar fanns alltså endast 54 visenter (29 hanar, 25 honor), varav 39 hade sitt ursprung från Bialowiezaskogen (Pucek 1991). För att kunna bibehålla en ren art skapades en avelsbok the European Bison Pedigree Book (EBPB). De första registren över samtliga visenter i världen (även hybrider listades i början), publicerades i Tyskland, men efter andra världskrigets slut 1945, började EBPB ges ut i Polen och från och med 1993 är det Nationalparken i Bialowieza som ger ut den European Bison Pedigree Book (EBPB) Avelsbokens upplägg har varit densamma de senaste 70 åren (Pucek m.fl. 2004) och den presenterar årligen data enligt nedan (Raczynski 2006): 1.) Världsregister över renrasiga visenter per den 31 december för året i fråga; land, ägare och antal djur samt könsfördelning (hanar.honor). (Den 31 december 2004 fanns det totalt st. 2 visenter i världen varav 1955 st. var frilevande eller levde under halvfria förhållanden.) 2.) Tillägg och korrigeringar till tidigare upplagor. 3.) Officiellt register över samtliga djur som fötts under året 3, kön, avelsnummer, namn, födelsedatum, fader, moder, uppfödare, land. 4.) Förändringar under året dvs. djur som bytt ägare eller dött; kön, avelsnummer, namn, eventuellt datum för dödsfallet, ägare samt eventuellt datum för ägarbyte. 5.) Lista över alla individer i avelsanläggningar land för land och ägare för ägare den 31 december för året i fråga; kön, avelsnummer, namn, födelseår, fader, moder, uppfödare. 6.) Ägare i alfabetisk ordning Två avelslinjer Arten har gått igenom en extrem flaskhals ur genetiskt perspektiv med endast 54 djur kvar, vilka dessutom visade sig ha sitt ursprung från 12 individer. Inom aveln skiljer man på två grupper, s.k. avelslinjer (Olech och Perzanowski 2002). 2 Här skall tilläggas att det under årens lopp uteslutits ca 100 uppfödare pga. bristfällig inrapportering till EBPB, vilket innebär att det finns ytterligare ca 730 djur som inte tas upp i EBPB (Pucek m.fl. 2004). 3 Alla individer som föds får ett avelsnummer vid registrering, namnet på djuren inleds vanligen med de två till tre bokstäver som betecknar uppfödaren. Sidan 10

11 Låglandslinjen med endast underarten Bison bonasus bonasus: Denna linje har sitt ursprung från endast sju av djuren från ursprungsgruppen. Fyra tjurar, nr. 45, 87, 15 och 147 och tre kor, nr. 42, 89 och 16 (Olech och Perzanowski 2002). Lågland kaukasiska linjen vilken har sitt ursprung från hela gruppen på tolv djur, däribland fanns tjuren nr. 100 med namnet Kaukasus som var av underarten B. b. caucasicus (Olech och Perzanowski 2002). Han föddes i Kaukasusbergen 1907 och fördes till Tyskland 1908 där han levde till sin död 1925 och är den ende av sin underart som fört sina gener vidare (Pucek 1991). De övriga fyra ursprungsdjuren i denna linje är korna nr. 35, 46, 95 och 96 (Olech och Perzanowski 2002). Arten upplevde dessutom ytterligare en flaskhals under andra världskriget ( ) då världspopulationen åter minskade, vilket bl.a. fick den genetiska konsekvensen att alla tjurar av låglandslinjen idag har kopior av samma y-kromosom nämligen från tjuren nr. 45 Plebejer. Den genetiska fördelningen är väldigt skev och när det gäller låglandslinjen så är två individer, nämligen tjuren nr. 45 Plebejer och kon nr. 42 Planta, kraftigt överrepresenterade i dagens genpool där deras sammanlagda bidrag är nästan 84 % (54,5 % respektive 29,4 %). De övriga djurens genetiska bidrag ligger under 3 % med undantag för nr. 16 som bidragit med 5,5 %. Dessa siffror gäller den del av populationen som lever i fångenskap. Det finns liknande siffror för de frilevande hjordarna men dessa siffror gäller endast initialt vid etableringen av hjorden (Pucek m.fl. 2004). Även för lågland kaukasiska linjen är fördelningen skev och även här toppar tjuren Plebejer och kon Planta det genetiska bidraget till världspopulationen med tillsammans 41,2 % (22,9 % respektive 18,3 %). När det gäller fria populationer av den här linjen är deras representation högre, då man ofta satte ut djur även från låglandslinjen när man skapade fria hjordar av lågland kaukasiska linjen. Detta gjordes för att öka den genetiska variationen, men det fick en omvänd effekt och i vissa hjordar är bidraget från dessa två upp till 83 %. Y- kromosomerna i denna avelslinje kommer i huvudsak från nr. 45 Plebejer, men även nr. 100 Kaukasus har fört sin y-kromosom vidare och finns representerad i vissa populationer både i fria hjordar och i fångenskap. De tre övriga tjurarnas y-kromosomer har gått förlorade i avelsprocessen under årens lopp (Pucek m.fl. 2004) Räddningens två faser Artens räddning brukar delas upp i två perioder. Den första, som varade mellan 1923 och 1952, handlade om att få upp individantalet samtidigt som man var mån om att bibehålla en så stor genetisk variation som möjligt. Det var också viktigt att djuren spreds till avelsanläggningar som låg långt från varandra för att undvika att hela världspopulationen skulle kollapsa i någon naturkatastrof, krig eller sjukdom (Pucek 1991). Populationsökningen gick mycket långsamt under hela denna period och arten upplevde en kraftig nedgång under andra världskriget. Nedgången från 1943 till 1946 var 42 %, (från 160 (1943) till 93 4 (1946)) (se fig. 3) (Pucek m.fl. 2004). Den andra perioden kännetecknas av att man nu börjar etablera fria hjordar samtidigt som man fortsätter aveln i fångenskap. Den första fria hjorden etablerades på den polska sidan av Bialowiezaskogen (Pucek 1991), med början den 13 september 1952 då man släppte ut två tvååriga tjurar i det fria. De första fria visenterna sedan 1927 blev Pomruk (nr. 816) och Popas 4 Av dessa 93 var 43 tjurar och 50 kor. Sidan 11

12 (nr. 817). Deras frihet blev dock inte långvarig. Pomruk visade sig vara ganska aggressiv och fångades in 1955 och Popas som troligtvis var steril fångades in Den första kalven som föddes i det fria var Potyczka (nr. 1078) och hon föddes i juli 1957 av kon Poreba (nr. 812) som släpptes ut samma år. Tjuren Poranek avelsnummer 980 var en av de 38 visenterna som släpptes ut i Bialowiezaskogen mellan 1952 och Fotograf: Z. A. Krasinski Fram till slutet på 1966 hade 38 visenter släppts ut (14 tjurar och 24 kor) och 98 hade fötts i det fria (52 tjurar och 46 kor). 12 djur hade dött, 6 av varje kön och 5 tjurar hade fångats in igen (Krasinski 1967). Det var under femtio- och sextiotalet som världspopulationen på allvar började öka med en fördubbling vart femte till sjätte år (se fig. 3) (Pucek 1991). Fig. 3 Diagrammet visar världspopulationen av visenter enligt EBPB s register Det skuggade området representerar djur i fria eller halvfria hjordar (Pucek m.fl. 2004). Sidan 12

13 Antalet visenter ökade kraftigt fram till början på 90-talet för att under slutet av detta årtionde åter falla. Förklaringarna till nedgången är många, dels regleras antalet i det fria pga. att man nått maxantalet för skogsområdena i fråga, dels har en hel del uppfödare och djur uteslutits ur EBPB pga. bristande inrapporteringar. Man kan även konstatera att tjuvjakten åter ökat. I Litauen, för att ta ett exempel, förlorade man på två år 20 % av populationen pga. tjuvjakten. Oroligheter i regionen runt Kaukasusbergen har också bidragit till ökad tjuvjakt där (Pucek m.fl. 2004) Dagens situation Arten är kanske för tillfället räddad, men dess framtid är fortfarande mycket oviss. För att garantera artens fortlevnad behövs stora frilevande hjordar som dessutom kan ha genetiskt utbyte med varandra på naturlig väg. Några siffror från december 2004 (Raczynski 2006) visar att det endast fanns fem fria populationer med mer än 100 djur. I Bialowiezaskogen fanns det sammanlagt 656 individer, men dessa är separerade i två skilda populationer av statsgränsen mellan Polen med 379 djur och Vitryssland med 277 djur. I Polen fanns ytterligare fyra fria hjordar varav en med över hundra djur, i Bieszczady fanns 213 djur. I Ukraina fanns två hjordar med mer än hundra djur (126 och 116 djur). Utöver dessa fem hjordar fanns det sex fria hjordar med 50 och upp till 100 individer varav tre i Vitryssland två i Ryssland och en i Polen. Sammanlagt fanns det frilevande visenter i sex länder (i Litauen och Slovakien utöver de som nämnts ovan) (Raczynski 2006). 2.5 Ekologi De flesta ekologiska studier på frilevande visenter som gjorts, kommer från Bialowiezaskogen och de populationerna som finns där på båda sidorna av gränsen mellan Polen och Vitryssland. Det saknas kunskap om populationer som lever under andra förutsättningar som t.ex. bergsregioner och på nordligare breddgrader. Då Bialowiezaskogen har en lång tradition av stödutfodring om vintrarna saknas det också studier på hur populationer beter sig på vintern utan mänsklig påverkan. Anledningen till att man fortfarande utfodrar djuren på vintern är dels för att minska skadorna på skogen samt att förhindra att djuren söker sig ut på åkrar i jordbruksbygden på jakt efter föda. (Pucek m.fl. 2004). Följande text gäller alltså i första hand för låglandsvisenten i Bialowiezaskogen Bialowieza Bialowiezaskogen har sitt ursprung för ca år sedan då den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka. Isen täckte inte detta område, men klimatet var bistert och tundran bredde ut sig här med den megafauna som fanns då, med bl.a. mammutar Mammuthas primigenius, jättehjortar Megaloceros giganteus osv. (Jedrzejewska och Wojcik, 2004). Hela området är nästan platt med en medelhöjd på 165 till 170 meter över havet. Den årliga nederbörden är ca 594 mm, den varmaste månaden är juli med en medeltemperatur på 17,6 o C och den kallaste månaden är januari med en medeltemperatur på minus 4,3 o C (data från perioden 1949 till 1964) (Krasinski 1978). Skogen är snötäckt i medeltal 92 dagar om året och det maximala snödjupet varierade mellan 26 och 95 cm under åren 1961 till 1971 (Krasinski 1978). Idag, siffror från 1997, täcker skogen ett område på km 2 och den delas av gränsen mellan Polen och Vitryssland. Där ca 40 % 5 av skogen tillhör Polen och 60 % tillhör Vitryssland % ger 594 km 2 och 60 % ger 874 km 2 Sidan 13

14 Sedan 1980 delas de två områdena av en fysisk barriär i form av ett stängsel (Krasinski m.fl. 1999). I Vitryssland är hela skogen och dess omkringliggande områden idag nationalpark med en total area på 1650 km 2. Här förekommer inget skogsbruk, men det förekommer kommersiell jakt på viltet, även på visenter (Jedrzejewska och Wojcik, 2004). Den vitryska delen av Bialowiezaskogen är skogsklädd till 89 % och av den skogen är 69 % barrskog (58 % tall Pinus sylvestris och 11 % gran Picea abies) (Krasinski m.fl. 1999). Resterande 31 % av skogen är lövskog enligt följande fördelning; klibbal Alnus glutinosa 15 %, björk Betula verrucosa och asp Populus tremula 9 %, ek Quercus robur 5 %, avenbok Carpinus betulus 1 % och ask Fraxinus excelsior 1 %. Här är ca 40 % av träden 100 år eller äldre (Jedrzejewska och Wojcik, 2004). Elva procent är öppen mark i form av skogsgläntor och ängar, vilket ger ett viktigt födotillskott till viltet (Krasinski m.fl. 1999). Beräkningar av populationsstorlekarna på viltet gav dessa siffror 1998; kronhjort Cervus elaphus ind., rådjur Capreolus capreolus 600 ind., älg Alces alces 37 ind. och vildsvin Sus scrofa 900 ind. (Krasinski m.fl. 1999). Antalet visenter var 277 år 2004 (Raczynski 2006). För att få en uppfattning om djurtätheten har jag sammanställt en tabell där jag räknat ut antal djur per ha och ställer dagens siffror mot de siffrorna som finns från början av 1900-talet, då den ryske Tsarens jaktvårdande åtgärder var som intensivast, vilket ledde till en utarmning av skogen och viltet (Se tabell 1). På den polska sidan är 105 km 2 nationalpark idag och av detta har 47 km 2 varit skyddat och orört sedan I resterande delen sker skogsbruk med varierande grad av miljöhänsyn (Krasinski m.fl. 1999). Här är endast en liten del öppen mark (4 %) fördelat på vägar, sumpmarker, gläntor och öppna fält (Krasinski m.fl. 1999). Skogen är uppdelad i den mest skyddade kärnan (de 47 km 2 ) där lövskogen dominerar med 73 % fördelat enligt; ek 20 %, avenbok 19 %, lind Tilia cordata och lönn Acer platanoides 9 %, klibbal 12 %, björk och asp 7 %, ask 6 %. Resterande 27 % är fördelat på gran 16 % och tall 11 %. Här tillhör de flesta träden, ca 70 %, åldersklassen 100 år eller äldre (Jedrzejewska och Wojcik, 2004). I resten av skogen är fördelningen denna; barrskog 54 % varav 28 % är gran och 26 % är tall och 46 % lövskog som är fördelade enligt följande; ek 11 %, avenbok 2 %, klibbal 17 %, björk och asp 13 %, ask 3 %. Här tillhör knappt 30 % den högsta åldersklassen (Jedrzejewska och Wojcik, 2004). Även här beräknade man antalet vilt 1998 och kom fram till dessa siffror (den mest skyddade kärnan medtogs ej i beräkningen); kronhjort ind., rådjur 974 ind., älg ca 20 ind. och vildsvin ind. (Krasinski m.fl. 1999). Antalet visenter 2004 var 379 (gäller hela området) (Se tabell 1) (Raczynski 2006). Tabell 1. Djurtätheter i Bialowiezaskogen, angivna siffror är avrundade till heltal och anger antal djur per ha. Siffror från; källa: (Pucek 1991), 1998 källa: (Krasinski m.fl. 1999), 2004 källa: (Raczynski 2006) och Nötkreatur källa: (Jedrzejewska m.fl. 1997). Art: Bialowieza Polen 1998 Vitryssland Kronhjort: Rådjur: Vildsvin: Uppgift saknas Älg: Uppgift saknas 0 (0,4) 0 (0,4) Visent (2004): Uppgift saknas 6 (2004) 3 (2004) Nötkreatur: 67 Uppgift saknas Uppgift saknas Sidan 14

15 2.5.2 Habitat och säsongsmigration Man har konstaterat att ett skogskomplex uppbyggt av en mosaik av olika skogstyper blandat med öppna gläntor och ängar är det bästa för visenterna då de utnyttjar de områden där de växter som ingår i dieten har sin största tillväxt för tillfället. De betar inte ner ett område helt utan fortsätter vidare för att återkomma efter flera dagar upp till två veckor för att utnyttja återväxten (Krasinska m.fl. 1987). Bialowieza har en lång tradition av stödutfodring av bl.a. visenter på vintern och sedan man återintroducerade arten har man fortsatt med stödutfodringen vintertid. Därför delar man ofta in året i en vinterperiod och en sommarperiod när man talar om dessa djur (se fig. 4). Fig. 4 Årlig livscykel för den fria populationen visenter i Bialowiezaskogen. Källa: (Prior 2005). Bearbetad från: (Krasinska och Krasinski 2004). (Fotografier: de två översta: K. Daleszczyk och det nedre: Z. Pucek) Det är framför allt under sommarperioden man i Bialowieza kan studera fria visenter, vilka inte är beroende av människan. När det gäller habitatval följer visenterna helt enkelt födan. De mest utnyttjade partierna av den polska sidan av Bialowieza skogen är ädellövskog (ek, lind, lönn och avenbok) och blandskog med barrdominans (gran och tall) där man tillsammans Sidan 15

16 påträffade visenterna i 80 % av fallen. Blandskog med lövdominans var också uppskattat och man fann visenterna här i mellan 8 till 17 % av fallen. Här skall tilläggas att denna skogstyp inte täckte en speciellt stor areal av det undersökta området och därför kan anses vara eftertraktat för visenterna. Fuktiga och blöta områden såsom myrar, kärr, klibbalskog, blöta barrskogar osv. undveks av visenterna (Krasinska m.fl. 1987). I en annan studie jämförde man den polska visenthjorden med den vitryska med avseende på var de påträffades och flockstorleken. Den polska hjorden påträffades i 54,5 % av fallen i lövskog och 42,1 % av fallen i barrskog medan den vitryska populationen påträffades flest gånger i barrskog 74,6 % och endast i 18,7 % av fallen i lövskog. Även åldern på skogen har betydelse för visenten. På den polska sidan av Bialowiezaskogen bedrivs skogsbruk, vilket medför att det finns en hel del hyggen och planteringar där. Följande uppdelning har gjorts; hyggen och planteringar 0 till 10 år, ungskog 10 till 20 år och skog 20 år och uppåt. Man fann att visenten klart föredrog den äldsta skogen där den påträffades i 72 % av fallen. I 23 % av fallen återfanns de på hyggen och planteringar, men väldigt sällan i ungskogen (Krasinska m.fl. 1987). Var visenterna befinner sig oftast ändrar sig också över säsongerna, tidig vår (april) består födan till en större del av bark, kvistar och skott och då är det i lövskogen de finns, även i maj är de övervägande i lövskogen. En av många anledningar till detta är att vitsippan Anemone nemorosa är en uppskattad foderväxt och den förekommer i rikliga mängder i lövskogen tidigt på våren. Under sommarmånaderna juni och juli uppehöll sig visenterna framförallt i barrskogen för att på hösten augusti, september och oktober åter helst befinna sig i lövskogen (Krasinska m.fl. 1987) Födoval och daglig rytm Visenten är en idisslare och väl anpassad för en lång rad olika växter och växtdelar. De har en väl tilltagen våm på drygt 100 liter (adulterna) där nedbrytningen av födan sker med hjälp av bakterier (Krasinski m.fl. 1999). Man kan också konstatera att de är väldigt flexibla i sin diet och de utnyttjar det som finns för säsongen av gräs, örter, buskar och träd (Gebczynska och Krasinska 1972). Genom att analysera våmmens innehåll har man konstaterat att visentens diet till största delen består av gräs, halvgräs och örter (ca 90 % av volymen) och att träd och buskar endast utgör en liten del (ca 10 % av volymen) (Krasinski m.fl. 1999). En annan studie visar att gräs, halvgräs och örter står för 67 % av födan medan träd och buskar står för 33 %. På vinter när tillgången på gräs och örter är begränsad kompletteras dieten i större grad av träd och buskar. Några favoriter är: Gräs och halvgräs; piprör Calamagrostis arundinaceae, skogsstarr Carex sylvatica och grusstarr Carex hirta. Örter; kirskål Aegopodium podagraria, brännässla Urtica dioica, borstsmörblomma Ranunculus lanuginosus och kåltistel Cirsium oleraceum. Träd och buskar; avenbok Carpinus betulus, sälg Salix caprea, ask Fraxinus excelsior och glasbjörk Betula pubescens. Barken från; ek Quercus robur, avenbok, ask och gran Picea abies. En annan klar favoritföda är ekollon (Borowski och Kossak 1972). Under sommarperioden tillbringar visenten ca 60 % av dagen med att äta, 30 % av dagen vilar djuren och 10 % av dagen är de i rörelse, till och från vattenhål och mellan olika födoplatser (Cabon-Raczynska m.fl. 1987). Över hela sommarperioden betade de gräs och örter under ca 95 % av tiden de åt medan löv och kvistbete stod för ca 3 % och barkgnag slutligen för de resterande 2 %. Barkgnagning var som intensivast i april då den stod för 18,5 % av betestiden, detta beroende på att tillgången av övriga växter är lägre tidigt på våren. Löv och kvistbete var Sidan 16

17 intensivast under juni och juli månad och stod då för ca 12 % av betestiden. Under sommarhalvåret räcker det för dem att dricka vatten varannan dag. De får tillräckligt med vätska från födan, speciellt regniga och fuktiga dagar. Torra och varma perioder går de för att dricka vatten en gång om dagen (Cabon-Raczynska m.fl. 1987). Under vinterperioden samlas djuren i stora flockar runt foderplatserna. Kor, ungdjur, kalvar och ett fåtal tjurar samlas vid vissa foderplatser och tjurarna samlas vid andra (Krasinski 1978). Vinterfodret utgörs av hö. De rör inte speciellt mycket på sig under denna period förutom sin dagliga runda för att dricka vatten, finner de inte vatten kan de även äta snö. På vintern är fördelningen av den dagliga aktiviteten omvänd mot sommaren, på vintern tillbringar de 60 % av dygnet med att vila, 30 % till att äta och 10 % av tiden är de i rörelse (Cabon-Raczynska m.fl. 1983). När det gäller hur mycket djuren äter per dag finns det även här variationer mellan olika studier, men vid en studie kom man fram till följande dagliga intag av färsk föda sommartid (ej torrvikt); kalvar (upp till 1 år) äter ca 8,4 kg, ungdjur (2 till 3 år) äter ca 19,4 till 28,5 kg och de vuxna djuren (4 år och uppåt) äter ca 22,7 till 32,2 kg. På vintern äter de betydligt mindre. Energiinnehållet på födan låg mellan 4,2 och 4,9 kcal. per gram (Gebczynska och Krasinska 1972). Ett räkneexempel baserad på dessa siffror gav en fingervisning i hur mycket en hjord äter av sin omgivning. I slutet av 1970 fanns det 197 visenter i Bialowiezaskogen (28 kalvar, 50 ungdjur och 119 vuxna djur). Under perioden 1 maj till 31 oktober konsumerade hela hjorden ca kg färsk föda dvs kg per dag. Ca 80 % av hjorden befann sig inom en area på ha, vilket ger en konsumtion inom detta område på kg över hela säsongen eller kg per dag. Detta ger ett betestryck på 0,21 kg per dag och ha. Man räknade även ut att andelen från träd och buskar var 0,069 kg per dag och ha och andelen från gräs och örter var 0,141 kg per dag och ha (Gebczynska och Krasinska 1972). Man använde fördelningen som Borowski och Kossak (1972) kommit fram till. Krasinska m.fl. (1997) beräknade att en visenthjord på 250 djur på den polska sidan av Bialowiezaskogen konsumerade 0,9 % av biomassan av markvegetationen under en växtsäsong, dvs. sommarperioden. En annan studie visade på ett födobehov på mellan 15 och 22 gram (torrvikt) per kg kroppsvikt och dag (Kholodova och Belousova 1993). Detta ger ett dagligt födobehov på 11,2 till 16,5 kg för en tjur på 750 kg och 6,9 till 10,1 kg för en ko på 460 kg. Detta kan jämföras med en mjölkko som äter ca 20 kg (torrvikt) per dag (Pehrson 2001). En anledning till att mjölkkon äter mer än den större visenten är att kon producerar mjölk varje dag, dvs. energi och näring som inte kon själv utnyttjar. Utöver detta visar det sig att visenten utnyttjar närings- och energiinnehåll i födan bättre än nötkreatur. Detta gäller även förmågan att bryta ner lignin där visentens matsmältningssystem verkar bättre anpassat (Gebczynska m.fl. 1974) Populationsstruktur och rörelsemönster Man gör följande indelning av visenterna; kalvar är de upp till ett år, sedan räknas de som ungdjur tills de blir fyra år då de räknas som adulta tjurar eller kor. I den fria populationen är fördelningen följande; 25 % tjurar, 36,5 % kor, 23 % ungdjur och 15,5 % kalvar (siffror från 1960 till 1998) (Krasinski m.fl. 1999). Visenten är ett flockdjur och bildar två typer av flockar, dels blandade grupper och dels grupper av enbart tjurar. De blandade flockarna består av kor, ungdjur, kalvar och stundtals enstaka tjurar (Krasinski m.fl. 1999). Storleken på dessa flockar varierar kraftigt från två upp Sidan 17

18 till över hundra, men medelvärdet på den polska sidan av Bialowiezaskogen är 13,4 djur. På den vitryska sidan är medeltalet något lägre (11 djur) när det gäller flockarna som lever i skogen medan flockarna som påträffas i det öppna landskapet där är större (23 djur) (Krasinska m.fl. 1997). Slutsatsen är att ju frodigare mark desto större grupper. Den vanligaste gruppstorleken i skogen när det gäller blandflockarna är 20 djur (Krasinski m.fl. 1999). När det gäller tjurarna är grupperna mycket mindre och medelvärdet ligger på knappt två djur, 62 % lever ensamma, 32 % i grupper om 2-3 djur och 6 % lever i grupper om 4-9 djur (Krasinska och Krasinski 1995). Andelen solitärer ökar i brunstperioden augusti till oktober. Flocken är inte en familjegrupp som håller samman utan vissa djur lämnar gruppen och andra tillkommer. Detta sker bl.a. när två flockar stöter på varandra i skogen, då är det oftast de unga tjurarna som lämnar flocken, eller under brunsten när tjurar kommer och går från olika flockar. I blandflocken är det en av de äldre korna som är ledaren. Ofta är det en ko med kalv som leder flocken, men det är inte helt klart om ledarskapet är stabilt eller inte. Flocken har ett uniformt beteende och alla djuren betar, vilar och vandrar samtidigt. Övergångar mellan vila och betande kan initieras av olika individer i flocken, men det är oftast ledarkon som startar en förflyttning. När djuren är på vandring går de på rad med ledarkon först, kalvarna finns i mitten av ledet och om det finns en tjur i gruppen går han sist i ledet (Cabon- Raczynska m.fl. 1987). På vintern samlas djuren runt utfodringsställena och flockarna här är betydligt större av naturliga skäl, men även här håller tjurgrupperna och blandgrupperna sig isär och väljer olika foderplatser (Krasinski m.fl. 1999). När det gäller djurens rörlighet har man funnit att tjurar och kor har ungefär samma hemområde i medeltal; tjurar: 69,5 km 2 (29 151,6) och kor: 68,8 km 2 (45,4 97,5), men bland tjurarna är det klara skillnader mellan äldre och yngre djur. De yngre tjurarna på 5-6 år har ett hemområde på 44 km 2 medan de äldre tjurarnas område är nästan det dubbla med sina 84 km 2. Siffrorna gäller sommarperioden (Krasinska m.fl. 2000). Dessa hemområden är inga revir och försvaras inte mot andra grupper utan de överlappar varandras områden till stor del. I den centrala delen som är flitigast besökt ligger det ofta ett vattenhål eller rinner en å (Krasinski m.fl. 1999). Hur långt en grupp djur rör sig per dag varierar kraftigt. En blandgrupp rör sig från 2 km upp till 17 km med ett medelvärde på ca 7,4 km per dag (Cabon-Raczynska m.fl. 1987). Under vintern rör sig djuren betydligt mindre då de är samlade runt utfodringsställena och deras rörlighet under denna tid har uppmätts till 10,7 km 2 (0,8 32,2) för tjurar och 7,9 km 2 (0,7 34,3) för kor. Det var ingen signifikant skillnad mellan könen (Krasinska m.fl. 2000). Man verkar överens om att en area på 200 km 2 är tillräckligt för en visentpopulation på 50 till 70 djur. Om området är mindre riskerar man konflikter med den mänskliga populationen utanför, framförallt om det är ett odlingslandskap. Vidare har man konstaterat att en isolerad population bör vara större än 100 djur för att vara stabil och inte ligga i riskzonen att slås ut pga. genetisk utarmning, genom genetisk drift eller genom någon yttre omständighet som sjukdom eller naturkatastrof. Man anser också att om det ska förekomma avskjutning eller jakt så ska vuxna kor inte skjutas då detta påverkar populationen mest (Pucek m.fl. 2004). För en population på 100 individer behövs ett område på ca 250 till 300 km 2, beroende på tillgången på föda i habitatet (pers. kommentar Krasinska 2007) Reproduktion Tjurarna blir könsmogna vid fyra års ålder, vissa redan som treåringar. De kan sedan teoretiskt få avkomma livet ut, men spermaproduktionen börjar avta från 12 års ålder (Czykier Sidan 18

19 m.fl. 1999). I det fria deltar tjurarna i parningen från 6 till 12 års ålder då de är som fysiskt starkast. Korna blir vanligtvis könsmogna vid tre års ålder och får sin första kalv när de är fyra år, 20 % får sin första kalv redan som treåringar (Krasinski och Raczynski 1967). Korna får sedan generellt en kalv vartannat år livet ut dvs. en ko får i medeltal ca 9 kalvar under sitt liv. Havandeskapet varar i medeltal 264 dagar (8 till 9 månader) och sedan drar sig kon undan från flocken för att föda sin kalv och återvänder med denna flera dagar senare (Krasinski och Raczynski 1967). Brunstperioden varar mellan augusti till oktober (Krasinski och Raczynski 1967) (se fig. 4). Under denna tid kan en liten flock på 10 till 12 djur innefatta en dominerande tjur (6 år eller äldre) samt en till tre yngre tjurar (4 till 6 år) som inte deltar i parningen. De yngre tjurarna uppvisar parningsbeteende, men håller sig på behörigt avstånd från den dominerande tjuren. Större flockar kan följas av flera äldre tjurar. När en ko visar tecken på brunst uppvaktas hon intensivt av tjuren och isoleras under två till tre dagar tills parningen är fullbordad (Cabon- Raczynska m.fl. 1987). Kalvarna föds i maj till juli normalt sett, men sena födslar förekommer under augusti till oktober. Normalt föds en kalv, men tvillingfödslar kan förekomma. Kalvarna följer kon i två till tre år (Krasinski och Raczynski 1967). Könskvoten på kalvarna är 1:1, dvs. det föds lika många kalvar av båda könen (Krasinski 1967) Mortalitet och reglering av populationsstorleken Den årliga mortaliteten är låg, och medelvärdet är 2,8 % på den polska sidan och 3,5 % på den vitryska sidan av Bialowiezaskogen. Av dessa siffror utgör hanarna en större andel än honorna på båda sidorna med 63 % i Polen och 59 % i Vitryssland (Krasinski m.fl. 1999). Förklaringen till den låga mortaliteten är bl.a. stödutfodringen på vintern och att de inte har någon naturlig predator i Bialowieza. Brunbjörnen som är en potentiell predator försvann från dessa trakter när man sköt bort rovdjuren för att öka stammarna av jaktbart vilt. De stora predatorer som finns kvar idag är varg Canis lupus och lo Lynx lynx, men kronhjorten och rådjuret vilka är respektive arts optimala byte finns i så riklig mängd i Bialowiezaskogen att det inte är intressant att jaga den stora visenten för vargen, som annars skulle kunna ta visenter (Jedrzejewska m.fl. 1997). I Kakasusbergen förekommer det att vargar tar visenter, men det är inte vanligt (Jedrzejewski m.fl. 1992). Däremot är vargarna i Nordamerika mer framgångsrika predatorer på både kalvar och vuxna djur av den amerikanska bisonoxen Bison bison athabascae (skogsbison) (Carbyn och Trottier 1988). De vanligaste dödsorsakerna är diverse olyckor, skador orsakade av andra visenter, sjukdomar, tjuvjakt och ålder (Pucek m.fl. 2004). Man ser en ökad mortalitet under månaderna augusti och september då skador från andra visenter ökar p.g.a. brunstperioden. Även under mars månad är mortaliteten högre, vilket beror på att svagare individer dör som en följd av vinterperioden (Krasinski 1978). Med denna låga mortalitet måste man reglera populationsstorleken på något sätt, i början fångade man in överskottet och transporterade till andra ställen för att starta nya populationer och förstärka andra, sedan har man infört avskjutning av djuren för att bibehålla en stabil stam. På den polska sidan av Bialowiezaskogen fångades 268 djur och 509 sköts under åren Detta ger en årlig reducering av populationen på ca 11 % (Krasinski m.fl. 1999). På andra platser reglerar man populationerna genom att sälja jakt på djuren, vilket genererar en del pengar till bl.a. uppfödning och utfodring. Vill man skjuta en visent i Polen får man räkna med att betala ca för en tjur i guldmedaljklassen, kostnad för trofé tillkommer Sidan 19

20 (Prior 2005). I Boreckaskogen, i Polen, började man att jaga visent 1975, men den fria hjorden här var inte tillräckligt stor (49 71 under åren 1976 till 1991), så man transporterade dit djur från andra ställen bl.a. från Bialowiezaskogen för jakt. Totalt skickades 119 visenter hit från Bialowieza varav 104 var från den fria populationen, men det gör man inte längre (Krasinski och Krasinska 1992). Även på den vitryska sidan av Bialowiezaskogen sker jakt på visenter för att kontrollera populationen, både när det gäller jakt och avskjutning försöker man ta bort sjuka djur eller tjurar som upprepade gånger återvänder till och gör skada på böndernas grödor eller är aggressiva. Även kalvar som föds sent på året och har sämre överlevnadschanser skjuts (Krasinski m.fl. 1999) Övriga faktorer som styr populationsstorleken Vid en sammanställning av Jedrzejewska m.fl. (1997) på hur klövviltspopulationerna i Bialowiezaskogen (hela skogsområdet) varierat mellan åren 1802 och 1993, kom man fram till att årsmedeltemperaturen endast förklarar 9 % av variationen för visentpopulationen. Där en högre årsmedeltemperatur, dvs. en kortare vinter och längre växtsäsong, gav en ökning i populationsstorleken. Det gjorde det för samtliga 6 arter som togs upp i sammanställningen, dessa var visent, kronhjort, dovhjort, rådjur, älg och vildsvin. Enstaka extremt kalla vintrar påverkade inte populationsstorlekarna för de större djuren visent och älg medan kronhjort och rådjur påverkades kraftigt, vilka förlorade 25 % respektive 70 % av populationerna under den extremt kalla och utdragna vintern 1969/1970. När det gäller visenten är det, den egna populationstätheten, övriga djurarters djurtätheter och totala biomassan samt politisk instabilitet 6 som tillsammans svarar för 77 % av populationsvariationen. Även konkurrens från tamboskap påverkar visentpopulationen och de perioderna med intensivast bete från bl.a. nötkreatur har gett kraftigt minskad population av visenter. Detta var fallet 1914, vilket var ett rekordår i antal klövvilt och tamboskap i Bialowiezaskogen då de vilda populationerna tillsammans hade en djurtäthet på 144 individer per ha med en total biomassa på kg per ha. Motsvarande siffror med tamdjuren inräknade var 210 individer per ha och kg per ha. Efter första världskriget var över hade visenten, dovhjorten och älgen försvunnit helt och övrigt vilt decimerats i antal och 1919 års siffror ger följande summering för de vilda populationerna: <20 individer per ha och ca 650 kg per ha. Under alla dessa år har visentpopulationen, precis som alla de övriga populationerna, varierat kraftigt. Visenternas täthet har varierat mellan ett lägsta värde på noll individer och upp till 15 individer per ha. Den högsta tätheten av visenter var under en period av 1800-talet då det inte fanns kronhjort i Bialowiezaskogen. Man räknar med att Bialowiezaskogen kan försörja ca 5 visenter per ha. Även älgen hade sin högsta täthet med 6 älgar per ha i frånvaro av kronhjorten och man räknar med att 3 älgar per ha är en hållbar täthet idag. Kronhjorten anses ha störst betydelse för visenten i frågan om födokonkurrens bland de vilda populationerna. Slutsatsen var att de större djurens (visent och älg) populationsstorlekar främst påverkas av födokonkurrens medan de mindre djurens (kronhjort, dovhjort och rådjur) populationer främst reglerades av predation. Medan vildsvinspopulationen främst påverkades av tillgången på ekollon. 6 Exempel på politiskt instabilitet är krig och revolutioner med hungersnöd och allmän laglöshet som följd. Sidan 20