DENNA ARTIKEL HAR PUBLICERATS I KARAVANS SPECIALUTGÅVA OM INDISK LITTERATUR, INDIENEXPRESSEN (juni 2010).

Transkript

1 DENNA ARTIKEL HAR PUBLICERATS I KARAVANS SPECIALUTGÅVA OM INDISK LITTERATUR, INDIENEXPRESSEN (juni 2010). Rebell här och nu Nu träder allt fler daliter fram som författare. Daliterna, som tidigare kallades kastlösa eller oberörbara, skriver idag sin egen historia och deras berättelser har skapat en ny rörelse inom indisk litteratur. Sjuhundrafemtionio miljoner vuxna i världen kan inte läsa och skriva, enligt en Unesco-rapport från En tredjedel av dem bor i Indien och oproportionerligt många är daliter eller hör till stamfolken. Daliterna var historiskt förbjudna att läsa och skriva och mer än hälften av dem är fortfarande inte läskunniga. Trots detta finns daliter som lyckats bli författare och deras litteratur utgör sedan ett halvsekel tillbaka en helt egen genre. Dalit betyder ursprungligen krossad eller förtryckt, och betecknar den kategori människor som stod nedanför och i viss bemärkelse även utanför det indiska kastsystemet. Daliterna, eller officiellt scheduled castes, utgör sexton procent av Indiens befolkning. De har historiskt uppfattats som rituellt orena och därmed mindre värda än andra människor. I den ideala föreställningen om kastsystem har alla det yrke de är födda till och bäst lämpade att utföra. Här finns fyra varnas (kaster): brahminerna (prästerna) på toppen, följda av kshatriyas (krigare), vaiyshas (köpmän) och shudras (arbetare). Under och utanför varna-systemet finner vi de oberörbara, daliterna. Kastdiskriminering är förbjuden i lag i Indien sedan 1950 men lever fortfarande kvar, ofta i nya mer subtila skepnader men även i form av direkta fysiska övergrepp på daliter. Efternamnet har blivit den markör framför andra som signalerar kaststatus även i anonyma miljöer som de indiska storstäderna. Hur kom det sig att vi hamnade här i detta land som aldrig var vår moder? Som aldrig gav oss ens ett liv som kattor eller hundar? Jag tar dess oförlåtliga synder som vittnen och blir här och nu 1

2 rebell. (Ur dikten Hål i mitt hjärta av Jyoti Lanjewar. Övers. från marathi till engelska Shante Gokhale, till svenska Tomas Löfström) Från sent 1950-tal kan man tala om dalitlitteraturen som en egen genre. Den uppstod först på språket marathi i delstaten Maharashtra där dalitrörelsen tidigt växte sig stark, inte minst tack vare att daliternas förgrundsfigur B. R. Ambedkar ( ) föddes i denna delstat. Ambedkar var själv dalit och lyckades trots sin bakgrund utbilda sig till jurist och ekonom. Han blev Indien förste justitieminister vid oberoendet 1947 och var ordförande i den kommitté som författade Indiens konstitution. Ambedkar är hyllad som Konstitutionens fader bland daliterna, men också för sin skrift Buddha and His Dhamma (1957) där han kombinerar socialism med buddhism. Boken är skriven med daliterna i åtanke för att finna en väg bort från hinduismen som Ambedkar menade var oupplösligt förenad med kastsystemet. Ambedkar tar avstånd från brahmanismen och eftersom sanskrit har varit brahmanismens heliga språk valde han att basera boken på buddhistiska källor som var skrivna på pali. Daliterna upplever att de mot sin vilja inkluderas i en underordnad position inom hinduismen och kräver att själva få avgöra vilken trosföreställning de vill skriva under på. Det är ur detta perspektiv man måste förstå den anti-hinduism som präglar mycket av dalitlitteraturen. Många av dalitförfattarna har övergått till buddhismen för att komma bort från kastsystemet, men islam, kristendom, sikhism eller ateism har också varit alternativ. I Indien där hinduismen är den dominerande religionen är de klassiska skrifterna och hindumytologin en källa till inspiration för många författare. När vi då vet att daliternas litteratur tvärtom är ett uttryck för en frigörelse från hinduismen, förstår vi lättare varför denna litteratur inte har blivit accepterad. Dalitlitteraturen är skriven i första hand för andra daliter, eftersom det omgivande indiska samhället inte har visat något intresse för genren. Böckerna har inte antagits för publicering av de vanliga förlagen och inte recenserats i dagspressen. Detta innebär att vi hittar dalitlitteraturen i en motoffentlighet som har vuxit sedan talet. Dalitförfattarna har sina egna förlag, tidningar, tidskrifter och litteraturkonferenser. På och 1970-talet kan vi på allvar se hur litteraturen tar form. I Maharashtras närliggande stater Karnataka och Gujarat produceras snart också dalitlitteratur på kannada och gujarati. Under och 1990-talet blir 2

3 dalitlitteraturen vanligare även i andra delar av landet än den västra regionen och uppstår på tamil, hindi, bengali och många andra inhemska språk. Dalitpantrarna och Dalit Sahitya Med inspiration från de Svarta Pantrarna, som protesterade mot rasism i USA på 1960-talet, bildades Dalitpantrarna i Maharashtra Dalit Sahitya, dalitlitteraturen, kom att bli en hörnsten i den rörelse mot kastdiskriminering som med förnyad kraft tog fart i Indien från 1970-talet och framåt. Litteraturen integrerades med ett socialt och politiskt arbete och var till stora delar militant i sitt uttryck. Genom Dalitpantrarna och Dalit Sahitya kom ordet dalit successivt att förändras från att betyda förtryckt till att associeras med styrka, motstånd och självrespekt. I hela denna process tar en ny dalitidentitet form och litteraturen blir en viktig beståndsdel i identitetsskapandet. Namdeo Dhasal, en av grundarna till Dalitpantrarna, är kanske den mest välkända dalitpoeten. Då Dhasal var sex år fick hans pappa arbete som biträde hos en muslimsk slaktare i centrala Mumbai (Bombay). Familjen flyttade då från en liten by nära staden Poona till Kamathipura i Mumbai, som sägs vara Asiens största område för prostitution. Dhasals uppväxt i detta område har präglat hans språk på ett medvetet sätt, och hans stil har uppfattats som vulgär och stötande. I texterna finns mycket slang och då han skriver på marathi är det många marathi-talande indier som säger sig inte förstå: fixa ett bloss: lek kurragömma låt oss rulla oss och gnida oss som Mira chutney splattni andelen hänger på antalet i kullen otacksamme fan barmbrytande faster hur kom du att sänka din vad tyget kliar din bundis abraka dabraka 3

4 skelett i underkjol bönande till sig själv för sitt rike. Det går an fulla glaset spyr dofter poff där (Ur dikten All-ambra all-koholerar i glaset. Övers. från marathi till engelska av Jayante Karve & Eleanor Zelliott i samarbete med A. K. Ramanujan, till svenska av Lars Andersson.) Dalitförfattarna sätter en ära i sin egen stil och menar att den är hämtad från egna erfarenheter. De ser språket som en del av sin nya identitet och ber inte längre om ursäkt för sitt sätt att uttrycka sig. Självbiografiskt om vardagslivet Från 1980-talet och framåt skapar kvinnorna inom dalitrörelsen sina egna nätverk och konferenser åtskilda både från den indiska kvinnorörelsen, som de uppfattar som elitistisk, och från dalitrörelsen där männen har tagit plats på de flesta ledarpositioner. Hand i hand med detta börjar de också skriva sin egen litteratur. De skildrar hur de varit trefaldigt förtyckta i termer av kast, klass och genus. Karukku(Palmblad), av Bama, är en självbiografi som fick mycket uppmärksamhet när den kom Det är den första självbiografin på tamil som är skriven av en dalit som dessutom är kvinna. Bama skildrar ingående det patriarkala samhället med dess förtryck från polisen, byråden, de högre kasterna och även från mannen i familjen. Författarna uttrycker ofta en sorg och smärta över det liv som deras föräldrar och mor- och farföräldrar har fått utstå. Det handlar till stora delar om det underbetalda arbete som de tidigare generationerna under slavliknande förhållanden har tvingats utföra, och i litteraturen kommer daliterna att befästa den gemensamma historien av förtryck. De berättar ofta självbiografiskt i prosaform. Vi får ta del av episoder ur deras liv som en utomstående inte hade kunnat skildra på samma sätt. I detta avseende har litteraturen likheter med vår svenska arbetarlitteratur där författarna ger oss en insyn i det egna vardagslivet. En annan uppmärksammad självbiografi är Omprakash Valmikis bok med titeln Joothan. A Dalit s Life från Joothan står för det som är rituellt orent och i samband med mat betyder joothan de orena matresterna. I praktiken finns det inte bara fyra varnas utan tusentals olika jatis (kastgemenskaper) i Indien och om även om daliterna saknar en varna så har de en jati-tillhörighet. 4

5 Valmikis jati är chuhras, traditionellt sopare. Han berättar för oss om det hårda arbete hans mamma utförde på fälten och bland bönderna. Som lön betalade en bonde med tio djur tolv till tretton kilo vete om året. Arbetarna fick också en kaka bröd vid middagstid och ibland låg det också joothan i korgen tillsammans med brödet. Valmiki föddes 1950 och det är värt att notera att han beskriver sin uppväxt i Indien efter det att landet blev självständigt och fick sina nya lagar mot kastdiskriminering: När det var bröllop och de inbjudna gästerna och barati, brudgummens familj, satt och åt brukade chuhras vänta utanför med stora korgar. När middagen var över lades alla smutsiga pattals, bladen man ätit på, i korgarna och så gick vi hem och skrapade matresterna av bladen. En liten bit frityrbulle här, en halväten sötsak där och kanske en grönsak det var tillräckligt för att fröjda en sopares hjärta. Vi glupade tacksamt i oss maten. ( ) De friterade brödresterna man skrapade av bladen lades på en charpoy och fick soltorka. Ofta utsågs jag att vaka över brödet för lukten av torkade poris lockade både kråkor, höns och hundar. ( ) De små torra brödskorporna kom mycket väl till pass under den svåra regnperioden. Först lade man dem i blöt och sedan kokades de. Kokade poris smakade gudomligt gott med finhackad röd chili och salt. Ibland blandades de också med sirap eller melass och då fick man en slags tjock stuvning som alla njöt mycket av. ( ) När jag var liten försökte jag alltid hjälpa mina föräldrar och jag minns att när jag såg vad bönderna själva åt brukade jag fråga mig varför vi aldrig fick äta så gott. I dag gör det minnet mig fysiskt illamående. (Ur Joothan. A Dalit s Life. Övers. från hindi gill engelska Arun Prabha Mukherjee, till svenska Ann Björkhem.) Nytt perspektiv på hela samhället Berättelserna om kastlösa har tidigare varit berättade i andra hand av missionärer och upptäcktsresande. När de nu berättar sin egen historia öppnar detta upp ett helt nytt perspektiv på det indiska samhället, tidigare förborgat för utomstående. Men fram till denna dag har dalitlitteraturen inte blivit erkänd av allmänheten och det litterära etablissemanget i Indien. Nya teknologier som internet har trots ointresset i Indien, eller kanske tack vare detta, gett en ökad global spridning åt 5

6 dalitlitteraturen under det första decenniet på 2000-talet. Dalitförfattare, poeter, förlagschefer och andra inom denna indiska motoffentlighet vill hitta en läsekrets utanför de egna leden och ignorerar nu den ointresserade hemmapubliken och når direkt ut till läsare i andra delar av världen. Dalitlitteraturen börjar i takt med det ökade intresset från omvärlden bli översatt till engelska, franska, tyska och andra språk. På svenska finns två samlingar med prosa och lyrik (se titlarna nedan). Även om litteraturen är unik för Indiens daliter, så uttrycker den också allmänmänskliga känslor och behov. En dikt av Arjun Dangle får avsluta här: Jag önskar mig ett liv med livets levande sav Jag önskar mig jord i min hand som om jag trycker den mot pannan får ögonen att tåras Jag önskar mig sol och måne som fångar in mig i sina strålar för att smekas. Jag vill inte folkmassor, landmassor. Jag önskar mig ett namn för det här, ett vars mening kan rista in sig i mitt hjärtas kött och stillsamt blåsa på min osalighets smärta. Det tillhör mig och jag ska tillhöra det. (Ur dikten Jag ska tillhöra det. Översättning från marathi till engelska Shanta Gokhale, till svenska Lars Andersson.) Eva-Maria Hardtmann Forskare i socialantropologi vid Stockholms Universitet. LÄSTIPS Berättelser av dalitförfattare bland andra Bama och Om Prakash Valmiki finns att läsa i Berättelsen på min rygg (Ordfront), dikter av Namdeo Dhasal och andra dalitpoeter i Detta land som aldrig var vår moder (Tranan), båda böckerna utgivna 2006 i bokserien Indiska Biblioteket. 6