Gästforskarvistelse hos JKMRC, University of Queenland i Brisbane, Australien

Transkript

1 Gästforskarvistelse hos JKMRC, University of Queenland i Brisbane, Australien Möjligheten till ett forskarutbyte till ett av de ledande universiteten inom mitt forskningsområde presenterade sig för första gången strax innan min licentiatexamen i december Det var min handledare som förde upp möjligheten till tals, men jag nappade snabbt på förslaget. Tanken var att ett forskarutbyte inte bara skulle stärka samarbetet mellan universiteten, utan även bidra till min forskning såväl som min personliga utveckling. Diskussionerna började dock inte ta fart förrän efter licentiatexamen, då det efter inledande diskussioner bestämdes att vi skulle ställa in siktet på ett utbyte till Julius Kruttschnitt Mineral Research Centre (JKMRC) tillhörande University of Queensland i Australien. Månader av förberedelser följde därefter, då kontakt etablerades med professor Malcolm Powell på JKMRC samtidigt som ett projektförslag formulerades. När grönt ljus äntligen erhölls från både gästuniversitetet och min egen styrgrupp (för doktorandprojektet), skiftades fokus till ordnandet av praktiska detaljer såsom visum, boende och resa mm. Ledtiden från det att vi hade bestämt oss för ett forskarutbyte till att det faktiskt blev av var således ganska lång, men i början av mars 2011 bar det sig äntligen av mot Australien! Forskningscentret JKMRC Det var med stor spänning och iver som jag begav mig iväg över halva jordklotet för att spendera 3 månader på forskningscentret JKMRC i förorten Indooroopilly strax utanför Brisbane på Australiens östkust (se Figur 1). JKMRC är ett världsledande forskningscenter inom gruv- och mineralforskning. Centret grundades av Alban Lynch på 1960-talet och är numera en del av University of Queensland. Inom forskningscentrets område ligger bland annat Rio Tinto Centre (ett forskningscenter för gruvföretaget Rio Tinto), en gammal gruva och en stor välutrustad testanläggning. Figur 1. Karta över Sverige och Australien (överst till vänster), karta över Brisbane och Australien (överst till höger), samt flygfoto över JKMRC (nederst i mitten). 1(9)

2 Samarbetsprojektet mellan Chalmers och JKMRC Syftet med mitt projekt var undersöka vad som händer när man komprimerar bergmaterial under höga tryck, som typiskt överstiger 50 MPa. Bakgrunden till detta var att jag i mitt forskningsprojekt fokuserat på den typ av krossning som tillämpas i exempelvis käftkrossar och konkrossar (se Figur 2). Denna form av krossning förekommer även i så kallade High Pressure Grinding Rolls (HPGR, se Figur 2). Skillnaden mellan konkrossar och HPGR är dock att materialet endast komprimeras en gång i en HPGR och till ett tryck som vanligtvis överstiger 100 MPa till skillnad från krossprocessen i en konkross, som innebär en serie av kompressioner under 50 MPa tryck. Figur 2. Schematisk bild över krossprocessen i en konkross (vänster) och krossprocessen i en HPGR (höger). Målet med projektet var att utvidga vår befintliga krossmodell för konkrossar till att även innefatta HPGR. Konkrossar och HPGR arbetar nämligen normalt i följd. En grundläggande förståelse av gränssnittet mellan maskinerna skulle således vara en förutsättning för optimering av en krossprocess, där båda applikationer ingår. Arbetsmiljön och faciliteter på JKMRC Vid min ankomst till JKMRC fick jag mig tilldelat en litet skrivbordsbås i ett kontorsrum, som var avsett för sex doktorander. Många doktorander hade dock slutat strax före min ankomst, varför jag under min vistelse endast hade en rumkamrat. Vi kom emellertid väl överens och jag kom snart in i den gemenskap som rådde bland doktoranderna på forskningscentret. En av de första skillnaderna som jag noterade mellan JKMRC och Chalmers var arbetstiderna; den nominella arbetstiden där var kl.9-17 inbegripet lunch- och fikaraster. Anledningen till att jag noterade skillnaden var helt enkelt för att jag, i egenskap som gästforskare, endast fick nyckel till det kontor som jag satt i, men inte till centrets ytterdörrar. Jag kunde med andra ord varken låsa upp eller låsa och hade därför endast tillträde till kontoret under centrets bemannade kontorstider. Faktum är att jag en gång var nära på att bli inlåst i centret efter att ha stannat lite för länge på kvällen En annan skillnad som jag noterade var skillnaden i vad det innebar att vara doktorand där och på Chalmers. Bland annat gick doktoranderna på stipendium. De hade 3 års stipendium, som ofta var möjliga att förlänga med ett extra år men då till ett reducerat belopp. Hann man 2(9)

3 inte klar innan det fjärde året var slut, fick man dessvärre fortsätta bäst man ville eller kunde men utan betalning. Doktoranderna där hade alltså rent tidsmässigt längre tid på sig att bli klara, då varken obligatoriska doktorandkurser eller undervisning förekom. Doktoranden får även större frihet i sitt projekt, eftersom han/hon själv definierar sitt eget forskningsprojekt även om det industriella fokuset ofta är stort. För att återgå till mig själv, fick jag vid ankomsten artiklar att läsa av min kontaktperson för HPGR. Jag fick även tips på bra avhandlingar och examensarbeten som fanns att tillgå i forskningscentrets bibliotek. Jag blev för övrigt oerhört tagen av detta bibliotek, som var dedikerat åt gruv- och mineralforskning och som var fyllt med böcker, avhandlingar, examensarbeten och artiklar i ämnet. Jag hade aldrig förr sett en så stor ansamling av referensverk för mitt forskningsområde och detta var bara en av flera saker, som tydligt visade på den större omfattningen av resurser som fanns att tillgå på centret än på Chalmers. En annan tydlig skillnad på resurser var deras stora testanläggning. Anläggningen hade fem dedikerade heltidsanställda, varav två var seniorer och tre var labbtekniker. Deras uppgift var att dels underhålla utrustningen som fanns på anläggningen, dels bistå doktorander och forskare med både hjälp och det faktiska utförandet av laboratoriearbetet. I anläggningen fanns även mängder av utrustning såsom käftkross i laboratorieskala, HPGR i laboratorieskala, Hopkinson bar, utrustning för Drop Weight Test, hydrocyklon och centrets egen Rotary Breakage Tester mm (se Figur 3). Det fanns också dedikerade arbetsbänkar för exempelvis siktanalys (fyra stycken) och flotation (fyra stycken) med tillbörlig utrustning (se Figur 4). Dessutom fanns sex siktskåp och flera set av siktdäck att tillgå (se Figur 4 och 5), vilket möjliggjorde snabbare siktanalyser. Allt detta kan exempelvis jämföras med vårt eget krosslaboratorium på Chalmers, där all underhåll och drift sköts av oss doktorander och forskare och där betydligt mindre utrustning finns att tillgå. Figur 3. Exempel på laboratorieutrustning på testanläggningen på JKMRC 3(9)

4 Figur 4. Siktdäcksserier och arbetsbänkar för siktanalys med tillhörande utrustning Figur 5. Siktskåp och siktdäckserie 4(9)

5 För att få tillgång och access till centrets testanläggning var jag dock först tvungen att genomgå en säkerhetskurs. Denna bestod av två delar; en nätbaserad del och en praktisk del som var mer av en säkerhetsgenomgång som genomgicks tillsammans med en av anläggningens personal. Jag blev bland annat informerad om de säkerhetsförordningar som gällde på anläggningen; exempelvis att man alltid måste vara minst två anställda vid arbete utanför anläggningens öppettider (kl 07-16, mån-fre) och krav på klädsel såsom skyddskor (minimum heltäckande skor), skyddsglasögon och jeans/långbyxor. Det stora fokuset på säkerhet var som en kontrast mot rutinerna på Chalmers och i allmänhet upplevde jag det som positivt. Det mindre positiva var att kravet på minst två anställda vid arbete utanför tiderna kl ställde till det med problem för mig. Problemet låg dels i att jag inte räknades som anställd (vilket innebar att det måste finnas ytterligare två andra personer/anställda närvarande för att jag skulle kunna få vistas i laboratoriet utanför de nämnda tiderna), dels att jag i mitt laboratoriearbete mestadels befann mig i en annan byggnad där samma regler och tider gällde, men där betydligt mindre personal fanns. Det var därför aningen stressigt när merparten av mitt laboratoriearbete, av olika anledningar, presenterade sig mot slutet av min vistelse. Projektarbetet Syftet med mitt projekt var som sagt att undersöka vad som händer när man komprimerar bergmaterial under höga tryck. Under vistelsens första del genomfördes därför en litteraturstudie om ämnet såväl som om applikationen HPGR. Jag försökte därefter koppla den tillgängliga mätdatan mot våra modeller på Chalmers, men upptäckte snart att på grund av skillnaden på synsätt och angreppssätt (mellan Chalmers och JKMRC) var inte bara provförfarandet annorlunda utan även datainsamlingen skiljde sig åt. Exempelvis kunde definitioner av fysiska begrepp skilja sig åt, vilket innebar att mätningar av en viss variabel inte nödvändigtvis motsvarade samma variabel på Chalmers som på JKMRC. Samma storheter eller variabler uppmättes inte alltid heller till följd av de skiljda angreppssätten. Arbetet med att koppla ihop den tillgängliga mätdatan på JKMRC med våra befintliga modeller på Chalmers var därför betydligt mindre självklart än vad jag hade först trott. Efter konsultation med professorn, som ansvarade för min vistelse på JKMRC, byttes dock det analytiska arbetet ut mot mer laborativt arbete. En experimentell plan sattes upp i enlighet med den formulerade projektplanen i samråd med min handledare på Chalmers. Denna var emellertid kompletterad med nya försök, som egentligen inte fanns med inom ramarna för den formulerade projektplanen men som hade inkluderats som en kompromiss till professorns nya idéer om experiment. Kompressionsförsök genomfördes följaktligen på en lokal malm med hjälp av centrets 250 tons hydraulpress (se Figur 6). Först utfördes försök, där materialet karakteriserades enligt den metod som tillämpas på Chalmers, därefter fortsatte försöken med att komprimera material tills maskinens maximala belastning nåddes. Detta resulterade i att tryck upp till 200 MPa uppnåddes. Denna maximala begränsning nåddes för övrigt även av de försök som föreslagits av professorn, varför samtliga planerade kompletterande försök inte kunde utföras. 5(9)

6 Figur 6. JKMRC:s 250 tons hydraulpress utrustad med tre laser LVDT:n och lastcell (vänster), samt kompressionsbehållare (höger) På förslag av professorn, kompletterades även siktanalyserna av samtliga prover med optisk partikelanalys för ett urval av proverna. Denna utfördes på centrets optiska partikelanalysator, som jag efter instruktioner fick operera själv. Det kan även nämnas att denna teknik under en längre tid varit på ingång inom branschen och att diskussioner har förekommit i min egen forskargrupp om möjligheten till att köpa in liknande utrustning. Chansen att få testa på den optiska partikelanalysatorn var därför både spännande och intressant. Kombinationen av sent påkomna experiment, byråkrati och praktiska detaljer gällande utrustningen som jag skulle använda mig av resulterade i att jag precis hann färdigt med mina experiment dagarna innan min hemfärd. Analysen av mätresultaten hann med andra ord knappt påbörjas och fick därför fortsättas efter hemkomsten till Sverige. En rapport har emellertid författats om de resultat, som erhållits, och målsättningen är att dessa skall kompletteras med ytterligare resultat som skall sammanfattas till en artikel. Det sociala livet i Brisbane Jag trivdes bra i Brisbane, men hade tyvärr lite otur i början innan jag hann slå mig till rätta. Jag hade nämligen fått hjälp med att fixa boende av en av centrets före detta doktorander (en tidigare bekant) innan jag åkte iväg. Försäkrad och trygg i vissheten, trodde jag i alla fall, om att jag skulle få dela boende med en doktor och en doktorand i ett hus med internet inte alldeles för långt ifrån forskningscentret, for jag följaktligen iväg till Australien. Det visade sig dessvärre att hyresvärdinnan (doktorn) långt ifrån varit ärlig mot mig. Boendet delades förvisso av oss tre, men vad som utelämnades i korrespondensen innan min avresa och som saka gick upp för mig var att doktoranden även hade sin familj boende där. Jag upptäckte även att engelskakunskaperna inte var på topp i hushållet (två av oss fem behärskade ingen 6(9)

7 engelska alls) och att jag var den enda i hushållet som inte talade vietnamesiska. Man kan lugnt konstatera att detta inte riktigt var det som jag hade tänkt mig; särskilt inte den våldsamma femåringen som utan förvarning sprang in i rum trots stängd dörr Det som var ännu mer beklämmande var emellertid tillgången till internet. Den garanterade internetuppkopplingen visade sig vara ett usb-modem, som endast fick användas när hyresvärdinnan själv inte hade behov av det och som då fick användas med tillförsikt med avseende på trafikmängd. Att jobba mot Chalmers på kvällarna var med andra ord bara att glömma Restiden till forskningscentret var ytterligare en sak, som jag upptäckte inte riktigt stämde med den information som jag hade fått. Efter att ha stiftat bekantskap med Brisbanes rusningstrafik, insåg jag att restiden till jobbet (enkel väg) snarare uppgick till 50 minuter än de minuter som jag hade blivit informerad om. Beslutet om att flytta var emellertid inte enkelt trots uppmaningar och erbjudanden om boende av doktorander på forskningscentret. Detta berodde till största delen på hyresvärdinnans vänskap med den före detta doktoranden på forskningscentret; doktoranden hade slutat men ingick fortfarande i umgängeskretsen av doktorander. För att inte göra historien ännu längre än vad den redan är, togs beskedet om min flytt inte särskilt väl emot av varken hyresvärdinnan eller den före detta doktoranden. Jag har dock aldrig ångrat beslutet och är idag glad över att jag tog chansen att flytta. Figur 7. Vardagen med mina flatmates efter flytten 7(9)

8 Mitt nya boende låg i närheten av universitetscampus och låg betydligt närmare både forskningscentret och stadscentret i Brisbane. Internetuppkopplingen var både fast och snabb en raritet i Australien, och jag trivdes alldeles utmärkt med mina flatmates. Den ena av dem arbetade som forskningsingenjör inom ett gruvrelaterat område på universitetet, medan den andre arbetade som doktorand på forskningscentret. Det senare innebar även att jag allt som oftast kunde få skjuts till och från jobbet något som jag fann mycket praktiskt. Kvällar och helger ägnades mestadels åt arbete eller umgänge och aktiviteter med mina flatmates (se Figur 7). Efter halva min vistelse, fick jag även besök av min pojkvän varpå kvällarna istället spenderades med att göra mer turistaktiga saker. Vi lyckades bland annat åka på en weekendresa till Sydney, så att vi båda fick se lite mer av Australien innan det var dags för honom att åka hem igen. Byron bay och Noosa var annars några andra utflykter som jag lyckades hinna med under mina helger (se Figur 8). Figur 8. Utflykter och upplevelser i Australien Jag hade även den stora oturen att bli sjuk under vistelsen i Australien. Det som jag först trodde var influensa eller förkylning med elak hosta, visade sig till slut vara en lunginfektion. Jag hade då varit sjuk i en vecka innan mina flatmates till slut fick mig till en läkare; jag är inget stort fans av att gå till läkare, men när det började göra ont när jag andades förstod till och jag att det var dags att gå till läkaren Domen var som sagt en lunginfektion och straffet eller boten var två parallella antibiotikakurer och smärtstillande. Det skulle dock dröja till två omgångar av antibiotikakurer senare (dvs ca en månad efter första insjuknandet) innan jag var tillräckligt återställd. 8(9)

9 Jag har redan tidigare nämnt att det fanns en gemenskap, som rådde bland doktoranderna på JKMRC. I denna ingick det bland annat att varje onsdag åka till ett snabbmatsställe (Nando s), som serverar grillad stark kyckling, för en gemensam lunch. Det förekom även afterwork och bruncher/luncher med exempelvis kinesisk dim sum eller pekinganka på helgerna. Jag hann också bli introducerad till australiensisk fotboll och mot slutet av min vistelse blev det dessutom en dagsutflykt till Stradbroke Island med sol & bad (se Figur 9). Figur 9. Aktiviteter och utflykter med doktoranderna på JKMRC Jag känner verkligen att jag under min vistelse har fått se en sida av JKMRC och Australien, som jag annars inte hade haft möjligheten att se. Jag är oerhört tacksam för detta. Jag har lärt mig mycket, lärt känna nya människor och fått många nya vänner. Det har sannerligen varit en lärorik, intressant och rolig upplevelse. 9(9)