Hur utvecklas den sekundära bostadsmarknaden? Förslag till uppföljning av kommunernas boendelösningar för hemlösa personer

Transkript

1 Hur utvecklas den sekundära bostadsmarknaden? Förslag till uppföljning av kommunernas boendelösningar för hemlösa personer

2 Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Skrivelse. Det innebär att den innehåller nya eller ändrade ställningstaganden från Socialstyrelsen i form av ett meddelande eller en avrapportering. Den kan också innehålla förfrågningar eller begäran/ anhållan om yttranden eller synpunkter på t.ex. remissversioner. Skrivelser är riktade till en eller flera tydliga adressater, t.ex. regeringen, landsting, kommuner, vårdgivare m.fl. Artikelnr Publicerad augusti

3 Innehåll Sammanfattning 5 Enkätundersökning 5 Uppföljande intervjuer 5 Fokus för uppföljningarna 6 Definitioner och avgränsningar 6 Resultatspridning och återkoppling 6 Ett av flera bidrag till bättre kunskapsunderlag 6 Utgångspunkter 7 Uppdrag 7 Bakgrund 7 Syfte och frågeställningar 9 Att följa och analysera utbredningen och utvecklingen 9 Att värdera resultaten 9 Frågeställningar 9 Metod och källor 10 Utmaningar och slutsatser 11 Definitioner och avgränsningar 11 Såväl bostadspolitisk som socialpolitisk fråga 13 Varför kartlägga? 13 Kartläggning anger riktning 14 Nödvändigt med fördjupad analys 14 Stora skillnader mellan olika kommuner 15 Olika förutsättningar på bostadsmarknaden 16 Följa åtgärder eller problem? 16 Hushåll eller individer? 17 Förslag 18 Årlig enkät till alla kommuner 18 Införliva om möjligt frågorna i Bostadsmarknadsenkäten 19 Uppföljande intervjuer 20 Utnyttja Socialstyrelsens kartläggningar av hemlöshet 21 Seminarier med berörda aktörer 21 Utvärdering av enkät och intervju 21 Urval av kommuner 22 Ansvarsfördelning 22 Resursåtgång 23 Ett av flera bidrag till bättre kunskapsunderlag 23 Referenser 25 3

4 4

5 Sammanfattning Socialstyrelsen och Boverket har i sina respektive regleringsbrev för år 2007 fått i uppdrag att gemensamt ta fram en plan för en kartläggning av den så kallade sekundära bostadsmarknaden i Sverige. Uppdraget ska redovisas till Socialdepartementet och Finansdepartementet senast den 1 september Uppdraget innebär att ta fram förslag till hur man bättre ska kunna följa utbredningen och utvecklingen av den sekundära bostadsmarknaden. En inventering och kontinuerlig uppföljning av omfattningen och inriktningen på dessa boendeformer skulle ge ett bättre underlag för att utvärdera kommunernas insatser och metoder för att minska hemlösheten. I ett senare steg kan erfarenheter spridas och resultaten därigenom bidra till att motverka hemlöshet och utanförskap. De bägge myndigheternas erfarenheter och arbetet med detta uppdrag har lett fram till följande slutsatser och förslag: Enkätundersökning Boverket bör få i uppdrag att i samråd med Socialstyrelsen genomföra en enkätundersökning, riktad till alla kommuner, i syfte att få kunskap om omfattningen av och inriktningen på den sekundära bostadsmarknaden. Möjligheterna att utveckla Boverkets bostadsmarknadsenkät i detta syfte bör utredas i dialog med berörda parter, framför allt länsstyrelserna. En enkät till kommunerna skulle kunna ge en grov uppskattning av omfattningen och utvecklingen av den sekundära bostadsmarknaden. Enkäten bör, om möjligt, belysa aspekter som fastighetsägare respektive hyresvärd, omfattningen av andrahands- respektive förstahandskontrakt, kategoriboende kontra integrerat boende, standard, om avsikten är att hushållet ska bo kvar i den aktuella bostaden eller flytta vidare, samt förekomst av barnhushåll. Huvudalternativet bör vara att sådana frågor införlivas i Boverkets bostadsmarknadsenkät (BME), som är ett väl etablerat, årligt undersökningsinstrument. En utveckling av BME i detta syfte bör ske i dialog med berörda parter, framför allt länsstyrelserna. Uppföljande intervjuer Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att i samråd med Boverket genomföra uppföljande intervjuer med ett urval av kommuner, som ett kvalitativt komplement till Boverkets undersökning av den sekundära bostadsmarknaden. För att också få underlag för mer kvalitativa bedömningar måste en enkätundersökning kompletteras med intervjuer med berörda aktörer i ett urval av kommuner. Detta dels för att få ett bättre underlag för tolkning och vär- 5

6 dering av enkätsvaren, dels för att kunna fördjupa analysen av den sekundära bostadsmarknadens funktion och utveckling. Eftersom intervjuerna i första hand syftar till att följa upp och fördjupa resultaten från enkäten, bör man avvakta resultaten från enkätundersökningen innan slutlig ställning tas till upplägget av intervjuerna. Fokus för uppföljningarna Uppföljningarnas fokus bör ligga på hushåll snarare än på personer, på bostäder snarare än på hemlösheten i sig och på utvecklingen i olika kommuner likväl som på mätning av omfattningen totalt sett i riket. Insamlingen av underlag bör läggas upp på sätt som möjliggör jämförelser mellan olika typer av kommuner, t ex med avseende på storlek eller situation på bostadsmarknaden. Definitioner och avgränsningar Begreppet den sekundära bostadsmarknaden bör definieras och avgränsas enligt följande: Boendelösningar med någon form av hyresavtal, vanligtvis andrahandskontrakt, där boendet är förenat med tillsyn och/eller särskilda villkor eller regler. Det bör klargöras att vad som åsyftas är kommunernas utbud av boendelösningar för personer som inte själva kan skaffa sig en bostad, eftersom de av olika anledningar inte blir godkända som hyresgäster på den ordinarie bostadsmarknaden. Begreppet sekundär bostadsmarknad bör inte användas vid kontakter med kommunerna, framför allt därför att det inte är allmänt känt. Vid uppföljningar av den sekundära bostadsmarknaden bör man undvika att använda den flora av begrepp för olika typer av boendelösningar som används inom kommunerna, eftersom de kan betyda olika saker i olika kommuner. Resultatspridning och återkoppling Ett sätt att sprida erfarenheter och samtidigt kunna få återkoppling på såväl metod som resultat, skulle kunna vara att presentera resultaten från enkäter och intervjuer vid särskilda seminarier med berörda aktörer, i första hand kommunernas socialtjänst och bostadsförsörjningsplanering, allmännyttiga och privata hyresvärdar samt frivillig- och brukarorganisationer. Ett av flera bidrag till bättre kunskapsunderlag Resultatet från undersökningar av den sekundära bostadsmarknaden bör ses som ett bidrag jämte andra för att öka kunskapen om vad som är ändamålsenliga och effektiva metoder för att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden och vad som inte är det. 6

7 Utgångspunkter Uppdrag Socialstyrelsen skall tillsammans med Boverket ta fram en plan för kartläggning av den sekundära bostadsmarknaden i Sverige. Med sekundär bostadsmarknad avses de bostäder som med olika typer av avtal eller på annat sätt upplåts genom socialtjänstens försorg. Det kan t.ex. vara när socialtjänsten är ägare eller har hyresavtal för att sedan hyra ut till andrahandshyresgäster eller olika former av försöksboenden. Planen skall innehålla ett förslag till hur myndigheterna fortlöpande kan studera den sekundära bostadsmarknadens utbredning och utveckling i Sverige. Uppdraget skall redovisas till regeringen (Socialdepartementet och Finansdepartementet) senast den 1 september (Ur Socialstyrelsens regleringsbrev för år 2007). I regeringens hemlöshetsstrategi uppmärksammas behovet av uppdaterade och återkommande kunskaper om utvecklingen av vad som ibland kallas den sekundära bostadsmarknaden. Socialstyrelsen och Boverket har i sina respektive regleringsbrev för år 2007 fått i uppdrag att gemensamt ta fram en plan för en kartläggning av den sekundära bostadsmarknaden i Sverige. Uppdraget ingår i regeringens strategi för att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden, och svarar närmast mot mål 3 i denna strategi: Inträde på den ordinarie bostadsmarknaden ska underlättas för kvinnor respektive män som befinner sig i boendetrappor, träningslägenheter eller andra former av boenden som tillhandahålls av socialtjänsten eller andra aktörer. Uppdraget ska redovisas till Socialdepartementet och Finansdepartementet senast den 1 september Bakgrund Socialstyrelsens kartläggning av hemlöshetens omfattning och karaktär 1 visar att många av de personer som är hemlösa befinner sig inom det som ibland kallas den sekundära bostadsmarknaden. Såväl den parlamentariska hemlöshetskommittén, som lämnade sitt slutbetänkande , som 2005 års Vräkningsutredning 3 har uppmärksammat den sekundära bostadsmarknaden. 1 Socialstyrelsen (2006): Hemlöshet i Sverige 2005 omfattning och karaktär 2 SOU 2001:95: Att motverka hemlöshet en sammanhållen strategi för samhället. Slutbetänkande av Kommittén för hemlösa 7

8 Boverkets Bostadsmarknadsenkät 2002 visade att det i januari 2002 fanns drygt bostäder som hyrdes ut genom socialtjänstens försorg i olika boendeformer som i stort sett motsvarar den sekundära bostadsmarknaden. Att kommunerna erbjuder hemlösa personer någon form av försöks-, övergångs- eller provboende, vanligen med andrahandskontrakt, behöver i sig inte vara något anmärkningsvärt, utan kan på kort sikt vara ett verksamt medel för att bistå människor i den utsatta situation som det innebär att vara hemlös. För människor som exempelvis befinner sig i början av en rehabilitering kan stöd i form av sådana boendeinsatser spela en stor roll för att rehabiliteringen ska löpa väl ut. Det finns dock mycket som tyder på att detta förfarande på flera sätt kan vara problematiskt. Exempelvis tenderar dessa boendelösningar ofta att bli mer långvariga än avsett och människor fastnar inte sällan i olika typer av andrahandsboenden inom socialtjänstens verksamhet 4. Det kan till och med vara så att detta motverkar hans eller hennes chanser att få en bostad med eget förstahandskontrakt att det fungerar som en belastning för individen istället för en väg in på den reguljära bostadsmarknaden 5. I så fall övergår dessa temporära boendelösningar till att utgöra en alldeles egen bostadsmarknad, skild från den ordinarie bostadsmarknaden och med helt andra förutsättningar och regler. Det är mot den bakgrunden som begreppet sekundär bostadsmarknad har myntats, och det är därför som det är av intresse att följa utvecklingen av detta fenomen. Det är också viktigt att socialtjänsten använder sina resurser till de människor som allra mest behöver dem. Som situationen på många håll är nu ägnas onödigt mycket resurser åt att socialtjänsten agerar hyresvärd i andra hand mellanvärd åt personer som mycket väl skulle kunna bo med förstahandskontrakt, om än med visst stöd. 6 Ett annat problem kan vara att socialtjänsten hamnar i beroendeställning till fastighetsägare och hyresvärdar, genom att dessa kan diktera villkoren för uthyrningen. 7 Sålunda kan den sekundära bostadsmarknaden många gånger sägas leda till inlåsningseffekter, till att motverka individernas chanser att etablera sig på den ordinarie bostadsmarknaden, till onödig resursåtgång då socialtjänsten agerar hyresvärd, samt till att socialtjänsten riskerar att hamna i beroendeställning till fastighetsägare. 3 SOU 2005:88. Vräkning och hemlöshet drabbar också barn. Slutbetänkande av Utredningen om vräkning och hemlöshet bland barnfamiljer. 4 Se t ex Göteborgs Stad, Stadsrevisionen (2005): Sociala boendelösningar i Göteborgs Stad, samt Runquist, W. (2007): Hemlöshetspolitiken i Västerås ur ett hundraårsperspektiv, I: Hansen Löfstrand, C. & Nordfeldt, M. (red.): Bostadslös! Lokal politik och praktik. 5 Löfstrand, C. (2003): Boendetrappor och bostadslöshetskarriärer. 6 Forskning har visat att när socialt utslagna människor får tillgång till en normal bostad med lämpligt stöd klarar flertalet av att behålla lägenheten, men en central komponent i detta är tillgång till adekvata icke stigmatiserande bostäder. Blid, M. I: Socialvetenskaplig tidskrift, 2006:4. 7 Nordfeldt, M. (2007): Bostadslöshetsarbete i fyra kommuner. I: Hansen Löfstrand, C. & Nordfeldt, M. (red.): Bostadslös! Lokal politik och praktik. 8

9 Utvecklingen av den sekundära bostadsmarknaden är samtidigt något som kan ha bäring på hur hemlöshetssituationen ser ut. Studier har visat att det finns ett positivt samband mellan andelen boendelösningar med specialkontrakt och andelen uteliggare och härbärgesboende i kommunerna. 8 Om detta stämmer är det ytterligare ett skäl till att noga följa utvecklingen, och något som dessutom borde föranleda än mer forskning på området. Syfte och frågeställningar Att följa och analysera utbredningen och utvecklingen Uppdraget innebär att ge förslag till hur man framöver skulle kunna beskriva och fortlöpande följa utbredningen och utvecklingen av den sekundära bostadsmarknaden i Sverige. Att enbart ge en statisk beskrivning av den sekundära bostadsmarknadens omfattning är inte tillräckligt. Viktigare är att kunna följa hur den utvecklas och att analysera orsakerna till detta: - Ökar eller minskar antalet bostäder inom denna sektor över tid? 9 I så fall, var någonstans och varför? Att värdera resultaten Resultaten behöver också värderas: - Vad innebär det att antalet bostäder inom denna sektor ökar eller minskar? Är det bra eller dåligt? Hur påverkas tillgången på bostäder som upplåts med sedvanliga hyreskontrakt? Kontinuerliga kartläggningar och uppföljningar av den sekundära bostadsmarknaden bör läggas upp på så sätt att de bidrar till bättre underlag för utvärderingar av kommunernas insatser mot hemlöshet och utestängning på bostadsmarknaden. I förlängningen måste målsättningen vara att sprida erfarenheter om effektiviteten i olika arbetssätt och därigenom bidra till att nå mål 3 i hemlöshetsstrategin att människor som bor i olika boendeformer som socialtjänsten tillhandahåller ska få möjlighet att etablera sig på den ordinarie bostadsmarknaden. Frågeställningar För att återkommande undersökningar ska kunna bidra till att dessa mål nås behöver ett antal frågor besvaras: Hur ska den sekundära bostadsmarknaden definieras i detta sammanhang? Vilka boende- och kontraktsformer ska räknas in i definitionen? 8 Sahlin, I. (2007): Den sekundära bostadsmarknadens följder och förändring. I: Hansen Löfstrand, C. & Nordfeldt, M. (red.): Bostadslös! Lokal politik och praktik. 9 Enligt forskaren Ingrid Sahlin har den sekundära bostadsmarknaden sedan 1990-talet generellt vuxit i omfattning med 58 procent dock varierar situationen ute i landet kraftigt. Se Sahlin, I. (2007): Den sekundära bostadsmarknadens följder och förändring. I: Hansen Löfstrand, C. & Nordfeldt, M. (red.): Bostadslös! Lokal politik och praktik. 9

10 Vilka uppgifter är relevanta att samla in för att belysa utvecklingen av den sekundära bostadsmarknadens omfattning och utbredning? Vilka besitter kunskap om den sekundära bostadsmarknaden, det vill säga, vilka aktörer bör besvara frågor vid framtida kartläggningar? Är det åtgärderna och/eller resultaten som ska stå i fokus? Ska uppföljningar inriktas på antalet bostäder/kontrakt och upplåtelsevillkor eller på vad som händer med de individer som fått bostad genom den sekundära bostadsmarknaden? Är det läget totalt sett i landet, vid återkommande tidpunkter, som är intressant eller bör fokus läggas på att fånga utvecklingen på olika typer av kommunala bostadsmarknader? Vilken eller vilka myndigheter bör ges huvudansvaret för att genomföra undersökningarna? Hur ofta bör sådana undersökningar genomföras? Metod och källor Arbetet har genomförts av en arbetsgrupp med representation från handikappenheten och individ- och familjeenheten på Socialstyrelsen samt Boverkets analysenhet. Även annan expertis inom myndigheterna, bland annat inom terminologi, har anlitats. Ingrid Sahlin, professor i socialt arbete vid Göteborgs Universitet, har bistått med värdefulla synpunkter, inte minst när det gäller definitioner och avgränsningar. Dialog har även förts med personer som arbetar med dessa frågor på kommunal nivå och på länsstyrelsen. Västra Götalands län har fått fungera som testregion. I syfte att få diskutera frågorna i en bredare krets anordnades ett seminarium i Göteborg. Där deltog företrädare från både socialtjänst och bostadsförsörjning i flera kommuner i länet samt sociala enheten och bostadsenheten på länsstyrelsen. Ett arbete med att utforma tänkbara enkät- respektive intervjufrågor har påbörjats, där representanter för hittills ett tiotal kommuners socialtjänst har varit behjälpliga. I viss mån har erfarenheter från tidigare undersökningar, utförda av respektive myndighet, kunnat utnyttjas. Det gäller framförallt Boverkets bostadsmarknadsenkät och Socialstyrelsens kartläggningar av hemlösheten i Sverige. 10

11 Utmaningar och slutsatser Definitioner och avgränsningar Att definiera den sekundära bostadsmarknaden låter sig inte göras i en handvändning. I regeringsuppdraget ges en preliminär avgränsning: de bostäder som med olika typer av avtal eller på annat sätt upplåts genom socialtjänstens försorg. Det kan t ex vara när socialtjänsten är ägare eller har hyresavtal för att sedan hyra ut till andrahandshyresgäster eller olika former av försöksboenden. Forskaren Ingrid Sahlin har beskrivit denna sektor som de tusentals rum och lägenheter som socialförvaltningarna hyr ut till bostadslösa klienter för att ge tillfällig bostad åt hemlösa, träning i eget boende och/eller varaktig bostad åt dem som inte klarar eget boende. 10 Det handlar, enligt Sahlin, om bostäder som upplåts i andra hand utan besittningsrätt och med tilläggsvillkor som går utöver dem som vanliga hyresvärdar anger. 11 För att möjliggöra kvantitativa, återkommande kartläggningar måste dock en mer detaljerad och avgränsad definition göras. I arbetet med detta uppdrag har vi blivit väl medvetna om hur svårt det är att uppbåda en definition som innefattar det som avses utan att det blir tolkningssvårigheter eller missförstånd. För det första måste man konstatera att begreppet sekundär bostadsmarknad inte är lämpligt att använda vid kontakter med kommunerna. Begreppet är inte allmänt känt och det finns ingen allmänt vedertagen definition. Poängen med begreppet är att synliggöra de negativa effekterna med denna verksamhet. Genom detta begrepp lyfter man fram att dessa boendelösningar, som är tänkta att vara temporära, tenderar att utvecklas till en egen bostadsmarknad, dit vissa människor är hänvisade. Efter att ha gjort en rundfrågning bland ett antal kommunföreträdare framstår det också tydligt att det i kommunerna används en mängd olika benämningar på boendelösningar avsedda för personer som av olika anledningar inte blir godkända som hyresgäster på den ordinarie bostadsmarknaden, vilket även forskning har visat 12. Olika kommuner använder olika be- 10 Sahlin, I. (2000): Den sekundära bostadsmarknaden och dess betydelse för 1990-talets hemlöshet. I: Runquist & Swärd (red.): Hemlöshet en antologi om olika perspektiv och förklaringsmodeller. 11 Ibid. 12 M. Blid: Boende och stöd en nationell inventering av kommunernas boendeinsatser för utsatta grupper. I: Socialvetenskaplig tidskrift, 2006:4. I denna studie har forskaren Mats Blid undersökt vilka olika typer av boendeinsatser som finns i kommunerna för att förhindra hemlöshet eller för att underlätta och återföra individer till mera normala boendemiljöer. Han har dessutom undersökt vilka utmärkande drag de respektive typerna av boendeinsatserna har. Blids definition av boendeinsatser är betydligt vidare än den definition av den sekundära bostadsmarknaden som används i föreliggande plan, och inbegriper både personella resurser (t ex boendestöd i hemmet) och boende (en fysisk miljö 11

12 nämningar, och det är dessutom inte är säkert att en kommun avser samma boendeform som en annan kommun trots att de använder samma benämning. För att undvika missförstånd och feltolkningar bör man överhuvudtaget inte gå in på sådana benämningar, utan i stället utgå ifrån väl definierade kriterier som kännetecknar olika typer av boendelösningar. Ett första led i arbetet med att komma fram till en definition kan vara att bestämma vad som inte bör ingå i denna. Efter samråd med både forskare och företrädare från kommuner och länsstyrelser menar vi att definitionen av den sekundära bostadsmarknaden inte ska inbegripa LSS-boenden, äldreboenden eller särskilt boende enligt SoL för funktionshindrade personer. Inte heller ska förturer till bostäder där den boende direkt får ett förstahandskontrakt med fullt besittningsskydd ingå. HVB-hem (hem för vård eller boende) bör inte heller ingå i definitionen av den sekundära bostadsmarknaden. Definitionen bör inte heller omfatta boendelösningar utan hyresavtal, avsedda för tillfällig övernattning eller förhållandevis kortvarigt boende, exempelvis härbärgen eller akutboenden, eftersom sådana är kortsiktiga boendelösningar som inte alls är att jämföra med ett normalt boende, vilket kan sägas eftersträvas inom den sekundära bostadsmarknaden. Vidare bör organiserat boende för asylsökande inte räknas in. Bostäderna inom den sekundära bostadsmarknaden upplåts vanligen med andrahandskontrakt. Det förekommer dock att bostäder upplåts med förstahandskontrakt, t ex då kommunen själv är fastighetsägare. Till skillnad från vanliga förstahandskontrakt är dessa behäftade med särskilda restriktioner och villkor. Vid framtida, kontinuerliga uppföljningar av utvecklingen av den sekundära bostadsmarknaden bör man utgå från följande definition: Boendelösningar med någon form av hyresavtal, vanligtvis andrahandskontrakt, där boendet är förenat med tillsyn och/eller särskilda villkor eller regler. Det bör klargöras att vad som åsyftas är kommunernas utbud av boendelösningar för personer som inte själva kan skaffa sig en bostad, eftersom de av olika anledningar inte blir godkända som hyresgäster på den ordinarie bostadsmarknaden. Det kan till exempel handla om personer som uppträtt störande i tidigare boende eller som har betalningsanmärkningar eller hyresskulder. Det kan röra sig om personer som har vistats på behandlingshem eller institution, eller om nyanlända flyktinghushåll. Det kan också handla om personer med försörjningsstöd som huvudsaklig inkomstkälla, något som inte accepteras av alla hyresvärdar. Kommunen kan vara ensam ansvarig för verksamheten eller anlita en frivilligorganisation eller ett privat företag som mellanvärd. Det bör också framgå att undersökningen avser dels bostäder där målsättningen är att den boende ska bo kvar och så småningom få ett vanligt hyresavtal i den aktuella bostaden, utan särskilda villkor eller regler (ett förstahandskontrakt med fullt besittningsskydd), och dels sådana bostäder där för boende med olika kvalitet och innehåll, t ex härbärge, jourlägenhet, inackorderingshem, träningslägenhet, boendelösningar vid behandling). 12

13 avsikten är att den boende så småningom ska flytta vidare, exempelvis till ett annat steg i en boendetrappa. Såväl bostadspolitisk som socialpolitisk fråga Det är angeläget att bostadsbehovet för hemlösa personer inte enbart betraktas som ett socialpolitiskt problem. Det är i högsta grad också en bostadspolitisk fråga. Kommunerna har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunerna har dessutom ett ansvar för planeringen och genomförandet av bostadsförsörjningen, vilket går ut på att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder. Det är uppenbart att vissa människor behöver andra samhälleliga stödinsatser utöver hjälp med att skaffa en bostad. Därmed är det inte sagt att arbetet med att motverka hemlöshet får reduceras till enbart sociala stödinsatser. Socialtjänsten är i första hand inriktad på att hantera individuella problem hemlöshet är ett individuellt problem samtidigt som det är ett strukturellt problem, som hänger samman med hur bostadsmarknaden fungerar. På många håll skulle det behövas ett avsevärt bättre samarbete mellan kommunernas socialtjänst och den del av kommunens organisation som har ansvaret för bostadsförsörjningen. 13 Tyvärr är det en hel del kommuner som inte arbetar särskilt aktivt med det grundläggande bostadsförsörjningsansvaret. Enligt lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar ska alla kommuner varje mandatperiod ta fram riktlinjer för bostadsförsörjningen. Under förra mandatperioden var det endast omkring tre av tio kommuner som gjorde detta. 14 Dessutom tenderar dessa riktlinjer och program att handla mer om bebyggelseplanering än om frågan hur bostäderna skall komma bostadslösa till del. Varför kartlägga? Det är inte så mycket vunnet med att bara mäta antalet bostäder inom det som har kommit att kallas den sekundära bostadsmarknaden, inte ens om man gör detta kontinuerligt. Att enbart genomföra kartläggningar eller kontinuerliga mätningar förbättrar knappast situationen för personer som är hemlösa eller utestängda från den ordinarie bostadsmarknaden. Det blir dessutom väldigt svårt att dra några policyrelevanta slutsatser av resultaten. 13 Socialstyrelsen framhåller i sin rapport Lokala hemlöshetsprojekt resultat, slutsatser och bedömningar att hemlösheten är ett omöjligt problemområde för socialtjänsten att hantera på egen hand, utan en fråga som berör även hälso- och sjukvårdspolitik, arbetsmarknadspolitik, integrationspolitik, skolpolitik och, inte minst, bostadspolitik. Insatserna mot hemlöshet bör innefatta en samverkan mellan alla berörda politikområden för att åstadkomma en hållbar strategi för att motverka och minska hemlöshet. 14 Bostadsmarknaden Slutsatser av Bostadsmarknadsenkäten

14 Kartläggning anger riktning Det som ingår i definitionen av den sekundära bostadsmarknaden är olika bostäder och upplåtelsevillkor som kommunerna använder för att lösa boendefrågan för personer som inte på egen hand kan skaffa en bostad, på grund av att de inte godkänns som hyresgäster av fastighetsägare. Om antalet sådana bostäder ökar kan det tyda på att dessa personer får det bättre fler får en bostad, om än med vissa restriktioner. Men en ökning kan också tyda på att man inte lyckas föra vidare personer som bor under sådana restriktioner till den ordinarie bostadsmarknaden att det uppstår så kallade inlåsningseffekter. Det behövs därför trots allt mer kunskap om omfattningen och utvecklingen av den sekundära bostadsmarknaden. Detta skulle kunna åstadkommas genom en årlig, kortfattad enkätundersökning riktad till samtliga kommuner i landet. Nödvändigt med fördjupad analys För att det ska vara möjligt att dra slutsatser utifrån inventeringar av den sekundära bostadsmarknadens omfattning och utveckling är det nödvändigt att dessa kombineras med mer kvalitativa uppföljningar, jämsides med ytterligare forskning på området. En central variabel att undersöka närmare måste vara flödet, det vill säga i vilken mån de som fått bostad inom den sekundära bostadsmarknaden så småningom får ett eget förstahandskontrakt på den ordinarie bostadsmarknaden. I ett första skede kan det vara ett positivt resultat att en hemlös person får tillgång till en bostad som kvalitetsmässigt är fullt jämförbar med en helt vanlig bostad på den ordinarie bostadsmarknaden, men som upplåts med särskilda villkor. Men i nästa skede bör ändå målsättningen vara att personen eller hushållet i fråga får en chans att etablera sig på den ordinarie bostadsmarknaden och får sedvanligt besittningsskydd. Det ovanstående hänger samman med vad som kan tänkas utgöra alternativen, det vill säga hur personerna annars skulle bo. Är den sekundära bostadsmarknaden ett sätt att överhuvudtaget få fram bostäder åt hemlösa personer eller är det en egen bostadsmarknad i vilken människor flyttar runt eller bor kvar med ständiga inskränkningar i besittningsskydd och personlig integritet? Ytterligare en aspekt som bör belysas är varför socialtjänsten måste i eventuellt ökande utsträckning gå in med särskilda hyresavtal. 15 I vilken 15 Det kan ifrågasättas om det alltid behöver finnas ett mellansteg. Modellen med villkorade boendelösningar där den boende stegvis kvalificerar sig till en bättre bostad har blivit kraftigt kritiserad av forskare på området, som menar att metoden inte har bevisats vara verksam för att komma tillrätta med hemlöshet, snarare tvärtom. Vad som ofta framhålls som ett alternativ är den så kallade bostad först-modellen. Erfarenheter från andra länder som t ex Norge, Finland och Tyskland visar att eventuella stödinsatser, till exempel för att hjälpa någon ur ett missbruk, inte nödvändigtvis behöver vara förenade med inskränkningar i besittningsskyddet för bostaden. Dessutom, i händelse av hyresgästens misskötsamhet finns redan genom hyreslagen ett regelverk som ger ett visst skydd för fastighetsägaren. Se t ex Sahlin, I. (2007): Den sekundära bostadsmarknadens följder och förändring. I: Hansen Löfstrand, C. & Nordfeldt, M. (red.): Bostadslös! Lokal politik och praktik, samt Socialstyrelsen (2006): Lokala hemlöshetsprojekt

15 mån ligger anledningarna hos den enskilde, hos fastighetsägarna eller rentav hos socialtjänsten? Hur ser utvecklingen ut när det gäller fastighetsägarnas krav på de bostadssökande? Är den sekundära bostadsmarknaden ett sätt att erbjuda fastighetsägare en möjlighet att minimera sina risker vid uthyrning? 16 Hur skiljer detta sig mellan olika lokala bostadsmarknader eller mellan kommuntyper? I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att detta är en slags arena där ett flertal olika intressen ibland kolliderar: de enskilda individerna i behov av bostäder, grannars behov av att bo ostört, hyresvärdars vinstintresse, socialtjänstens intresse av att ha inflytande över och utöva tillsyn av vissa klienter. Den här typen av underlag går inte att få in via en enkät. En eventuellt årlig totalundersökning med postenkät behöver därför kombineras med personliga kontakter, företrädesvis genom uppföljande intervjuer med ett strategiskt urval av kommuner. Ytterligare en källa till mer kunskap på området blir den kunskapsöversikt som Socialstyrelsen genom IMS 17 har fått i uppdrag av regeringen att sammanställa. Målsättningen med den är att belysa effekterna av olika boendelösningar i syfte att förbättra kunskapen i kommunerna för att öka möjligheterna för hemlösa personer att få ett stadigvarande boende. Stora skillnader mellan olika kommuner Vid kontakter med företrädare för kommuner, länsstyrelser och bostadsföretag bekräftas att det finns betydande skillnader mellan kommunerna. Det gäller dels problemens omfattning, det vill säga förekomsten av hemlöshet eller av hushåll som saknar möjlighet att skaffa sig en bostad på den ordinarie bostadsmarknaden, dels hur man i kommunerna har valt att arbeta med dessa frågor om man alls arbetar med dem. I en del kommuner förekommer ingen hemlöshet 18. Det är angeläget att visa en följsamhet till sådana olikheter vid eventuella enkäter eller intervjuer. Det finns alltså stora variationer i vilken typ av boendelösningar som används i kommunerna, men också i hur dessa boendeformer benämns och vad ett visst begrepp står för i olika kommuner. Som redan nämnts bör man därför i enkätundersökningar av den så kallade sekundära bostadsmarknaden undvika att använda begrepp som träningslägenheter, provboende eller boendetrappor som svarsalternativ, eftersom risken är stor att respektive svarande kommun då utgår från sin egen definition av begreppet. 16 Se t ex Sahlin, I. (2007): Den lokala hemlöshetspolitikens betydelse. I: Hansen Löfstrand, C. & Nordfeldt, M. (red.): Bostadslös! Lokal politik och praktik 17 Institutet för utvärdering av metoder i socialt arbete 18 Enligt Socialstyrelsens hemlöshetskartläggning 2005 hade 86 procent av landets kommuner kännedom om hemlösa personer under den aktuella mätveckan, vecka 17, De 41 kommuner där det inte fanns någon kännedom om hemlösa personer var framför allt små kommuner. Kartläggningsresultaten visade dock att hemlöshet förekom i landets samtliga län. I Boverkets bostadsmarknadsenkät ställs frågan om huruvida kommunerna kunde tillgodose behovet av bostäder till hemlösa under föregående år. I den senaste enkäten (där svaren avser år 2006) anger 82 kommuner att det inte fanns något sådant behov. 15

16 Olika förutsättningar på bostadsmarknaden Förutsättningarna på bostadsmarknaden kan se helt olika ut i olika kommuner. Det gäller t ex tillgången på lediga bostäder, tillgången på hyreslägenheter, allmännyttans andel av hyresmarknaden och synen på allmännyttans bostadssociala roll. Hur lediga bostäder fördelas bland de bostadssökande samt vilka krav fastighetsägarna ställer för att acceptera någon som hyresgäst kan också variera. Det finns all anledning att vara uppmärksam på sådana skillnader i analysen av det material som exempelvis en enkät resulterar i. En viktig fråga är i vilken utsträckning hemlöshet hänger ihop med en generell brist på bostäder och i vilken utsträckning det beror på andra faktorer och i så fall vilka. Det är bara genom att sätta sig in i och förstå lokala förhållanden som det kan bli möjligt att säga något om vilken roll dessa boendelösningar spelar på den lokala bostadsmarknaden; om de utgör ett led i en konstruktiv bekämpning av hemlöshet eller om de leder till utestängning och inlåsning av svaga grupper på bostadsmarknaden. Det är därför mycket angeläget att få fram kunskap om förhållandena och utvecklingen i olika kommuner och kommuntyper, och inte bara mäta omfattningen av den sekundära bostadsmarknaden i landet som helhet. Följa åtgärder eller problem? Om man ska närma sig kommunerna i dessa frågor kan det vara en fördel att ta utgångspunkt i kommunernas insatser snarare än i omfattningen av problemen. Det är förmodligen lättare att få ett engagemang och en vilja att besvara en eventuell enkät eller att medverka i en intervju om fokus ligger på vad kommunen faktiskt gör och åstadkommer än om man lägger tonvikten vid förekomst av hemlöshet eller av hushåll som inte kan hävda sig på bostadsmarknaden. Även om det finns betydande definitionsproblem när det gäller olika boendelösningar, så kan avgränsningssvårigheterna vara ännu större när det gäller begreppet hemlös. Inte alla kommuner håller med om att det är riktigt att man, i enlighet med Socialstyrelsens definition av hemlöshet, ska räkna dem som befinner sig inom den sekundära bostadsmarknaden som hemlösa. I Socialstyrelsens hemlöshetskartläggning 2005 definierades hemlöshet i termer av fyra situationer och man konstaterade att det troligtvis hade blivit en underräkning av antalet hemlösa personer i vad som benämndes situation 3. I denna situation befann sig personer som var intagna eller inskrivna på behandlingsenhet eller stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vårdgivare, HVB-hem eller SIS-institution, och som inte planerades att skrivas ut inom tre månader efter mätperioden, men som inte hade någon bostad ordnad vid en eventuell framtida utskrivning eller utflyttning. Personer som finns inom den sekundära bostadsmarknaden kan därmed till stor del också sägas befinna sig i situation 3. Efter att kartläggningen hade genomförts kom det till Socialstyrelsens kännedom att uppgiftslämnarna vid kartläggningen i alltför liten grad hade uppfattat att dessa personer skulle räknas som hemlösa enligt Socialstyrelsens definition, trots instruktioner om detta. 16

17 Hushåll eller individer? En viktig skillnad mellan Boverkets och Socialstyrelsens undersökningar generellt sett är att Boverket mäter bostäder eller bostadshushåll medan Socialstyrelsen utgår från individer. Eftersom det i det här fallet är bostäderna som står i fokus är det mest logiskt att i framtida undersökningar av den sekundära bostadsmarknaden utgå från hushållen, närmare bestämt från bostadshushållen. 17

18 Förslag Årlig enkät till alla kommuner Boverket och Socialstyrelsen föreslår att: Boverket bör få i uppdrag att i samråd med Socialstyrelsen genomföra en enkätundersökning, riktad till alla kommuner, i syfte att få kunskap om omfattningen av och inriktningen på den sekundära bostadsmarknaden. Möjligheterna att utveckla Boverkets bostadsmarknadsenkät i detta syfte bör utredas i dialog med berörda parter, framför allt länsstyrelserna. I syfte att få kunskap om omfattningen av den sekundära bostadsmarknaden bör en enkätundersökning, riktad till samtliga kommuner i landet, genomföras. Enkäten bör inriktas på att 1) identifiera kommuner som överhuvudtaget arbetar med boendelösningar som faller inom den sekundära bostadsmarknaden, 2) kvantifiera förekomsten i antal bostäder räknat, och 3) klassificera bostäderna utifrån variabler som kan bidra till att värdera resultaten. De variabler som materialet ska gå att klassificera efter bör alltså säga något väsentligt om utformningen av olika boendelösningar inom den sekundära bostadsmarknaden. Samtidigt är det ytterst angeläget att frågeformuläret utformas så att det blir enkelt och okomplicerat, dels för att underlätta för respondenterna att besvara frågorna, dels för att få så entydiga svar som möjligt. Följande aspekter är relevanta och bör om möjligt belysas genom enkäten: Fastighetsägare: Huruvida bostäderna finns hos ett allmännyttigt bostadsföretag, i fastigheter som kommunen äger själv eller hos privata fastighetsägare är angeläget att veta för att kunna säga något om vilken roll allmännyttan har i det här sammanhanget jämfört med den privata sektorn. Hyresvärd gentemot den boende: Vanligen är det socialtjänsten som står för förstahandskontraktet och agerar hyresvärd ( mellanvärd ) gentemot den boende, men det kan också vara en annan kommunal förvaltning eller någon annan aktör, t ex en frivilligorganisation. Andrahands- respektive förstahandskontrakt: Vad som framstår som vanligast förekommande är att bostäderna inom den sekundära bostadsmarknaden upplåts med andrahandskontrakt. Det är viktigt att även få kunskap om i vilken utsträckning det förekommer att den boende får ett förstahandskontrakt redan från början, om än med vissa särskilda villkor, till exempel när det gäller tillsyn. 18

19 Kategoriboende kontra integrerat boende: Om bostäderna ligger samlade i ett hus, en trappuppgång eller om det rör sig om småhus (ibland kallade moduler ) i grupp är det fråga om ett kategoriboende, vilket ofta innebär ett tydligt utpekande av dem som bor där. Om bostäderna i stället är utspridda inom det ordinarie bostadsbeståndet bör möjligheterna att undvika stigmatisering av dessa hushåll vara betydligt större. Standard: En angelägen kvalitativ aspekt är om bostäderna har eget hygienutrymme och eget kök eller kokvrå. Om avsikten är att hushållet ska bo kvar i den aktuella bostaden eller flytta vidare: Kritik har riktats mot den sekundära bostadsmarknaden för att dessa boende- och avtalsformer kan innebära ingrepp i den personliga integriteten. Ett exempel på det är då den boende i ett system av hjälp och sanktioner måste kvalificera sig upp till nästa nivå i en trappstegsmodell idén är att individen ska tränas i att bo. Hyresavtalen i denna modell förknippas ofta med oskäligt korta hyres- och uppsägningstider. 19 Om den boende från början vet att han eller hon har möjlighet att bo kvar i den aktuella bostaden och så småningom bli av med den eventuella tillsynen och de särskilda villkoren för boendet, kan troligtvis situationen upplevas som mindre integritetskränkande för individen. Förekomst av barnhushåll: Det är mycket angeläget att undersöka i vilken utsträckning det förekommer hushåll med barn inom den sekundära bostadsmarknaden. Utgångspunkten bör vara att enkäten ska upprepas efter ett år och efter visst utvecklingsarbete övergå i en årlig undersökning, som gör det möjligt att följa utvecklingen av den sekundära bostadsmarknaden. Men först bör en utvärdering av den första omgången göras (se nedan under Utvärdering ). Införliva om möjligt frågorna i Bostadsmarknadsenkäten Boverkets årliga bostadsmarknadsenkät (BME) går ut till samtliga kommuner och är ett väl etablerat undersökningsinstrument. Svarsfrekvensen brukar ligga på procent, mycket tack vare ett inarbetat samarbete med länsstyrelserna, som också står för viss kvalitetssäkring av materialet. Enkäten består av en rad blanketter som belyser olika aspekter av bostadsmarknaden, bland annat bostadsmarknadsläget, det vill säga om kommunen har bostadsbrist, i stort sett balans på bostadsmarknaden eller ett överskott på bostäder, hur fördelning av bostäder går till och om kommunerna genomför insatser för att få fram bostäder till hemlösa personer. Bostadsmarknadsenkäten bidrar sålunda redan nu i någon mån till att följa utvecklingen inom den sekundära bostadsmarknaden. Huvudalternativet bör vara att den enkät som föreslås här införlivas i BME. En utveckling av BME i detta syfte bör ske i dialog med berörda parter, framförallt länsstyrelserna. Detta skulle ställa krav på utökade insatser från länsstyrelsernas sida, framförallt när det gäller kvalitetssäkringen av materialet. För att ett sådant arbete ska kunna genomföras på ett framgångsrikt sätt är det viktigt med ett 19 Se t ex Socialstyrelsen (2006): Lokala hemlöshetsprojekt

20 utökat och fördjupat samarbete mellan länsstyrelsernas bostadsenheter eller motsvarande och deras sociala avdelningar. En nackdel med att utöka BME med en del som belyser den sekundära bostadsmarknaden är att BME redan nu är ganska omfattande och kan upplevas som tung för kommunerna att besvara. Att å andra sidan introducera en ny och från BME fristående enkätundersökning skulle förmodligen resultera i en ännu större arbetsbelastning för kommunerna. Uppföljande intervjuer Boverket och Socialstyrelsen föreslår att: Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att i samråd med Boverket genomföra uppföljande intervjuer med ett urval av kommuner, som ett kvalitativt komplement till Boverkets undersökning av den sekundära bostadsmarknaden. Enkätundersökningen bör kompletteras med intervjuer med ett strategiskt urval av kommuner. Detta för att dels få ett bättre underlag för tolkning och värdering av enkätsvaren, dels för att kunna fördjupa analysen av den sekundära bostadsmarknadens funktion och utveckling. Eftersom intervjuerna i första hand syftar till att följa upp och fördjupa resultaten från enkäten, bör man avvakta resultaten av enkätundersökningen innan slutlig ställning tas till upplägget av intervjuerna. Det måste dessutom finnas utrymme för intervjuaren att visa följsamhet gentemot förutsättningarna i den enskilda kommunen. Intervjuerna kan bland annat belysa: vad det innebär för det enskilda hushållet att bo inom den sekundära bostadsmarknaden, med avseende på avtals- och uppsägningstider samt särskilda krav och regler och former för tillsyn om man från kommunens sida ser problem med inlåsningseffekter och vad man i så fall gör för att motverka detta hur väl man lyckas uppnå målet att de hushåll som fått en bostad inom den sekundära bostadsmarknaden så småningom går vidare till en egen bostad på den ordinarie bostadsmarknaden vilka problem och svårigheter man i kommunerna ser med att arbeta på det här sättet, t ex när det gäller samarbetet med olika fastighetsägare vilka förslag till lösningar eller förbättringar som man har i kommunerna Intervjuerna bör rikta sig till de tjänstemän i kommunerna som arbetar konkret med genomförandet och uppföljningen av den här verksamheten. Det är också tänkbart att göra tematiska fördjupningar, med längre tidsintervall. Sådana skulle exempelvis kunna belysa närmare vilka krav som fastighetsägare kan ställa för att acceptera hemlösa personer som förstahandshyresgäster. 20

21 Utnyttja Socialstyrelsens kartläggningar av hemlöshet Inom ramen för regeringens hemlöshetsstrategi har Socialstyrelsen fått i uppdrag att i samråd med andra berörda myndigheter redovisa ett samlat förslag till hur fortlöpande uppföljningar av hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden ska kunna ske. Föreliggande förslag om hur den sekundära bostadsmarknaden ska kunna följas är en del i ett sådant uppföljningsarbete. En annan del är Socialstyrelsens kartläggningar av hemlöshetens omfattning och karaktär, som hittills har genomförts tre gånger år 1993, 1999 samt En ny kartläggning är planerad till år Det samlade förslaget om fortlöpande uppföljningar, som ska redovisas till regeringen senast den 31 december 2008, ska bland annat innehålla en plan för hur kartläggningar av hemlöshet i framtiden ska kunna genomföras och följas upp. I de tidigare hemlöshetskartläggningarna har Socialstyrelsen ställt frågor med bäring på den sekundära bostadsmarknaden, exempelvis frågor som handlar om hur de hemlösa personerna har vistats under den aktuella mätveckan, och om vilka eventuella boendeinsatser personerna har tagit del av under det senaste året. Enkätfrågorna i kommande kartläggningar av hemlöshet skulle med fördel kunna utvecklas vidare för att på ett bättre sätt belysa inte bara omfattningen och utvecklingen av hemlösheten i stort, utan även ge en kompletterande bild av den sekundära bostadsmarknaden ur ett individperspektiv. Hur detta i praktiken ska gå till kommer att redovisas i den ovan nämnda samlade planen till regeringen i slutet av Seminarier med berörda aktörer Material som har samlats in via enkäter och intervjuer lämnar alltid ett mer eller mindre stort utrymme för olika tolkningar. Ett sätt att få till stånd en mer välgrundad tolkning av resultaten vore att komplettera analyserna av enkät- och intervjusvar med ett seminarium eller en hearing med företrädare för berörda aktörer. Inbjudan kan riktas till kommuner inom en region eller till kommuner i olika regioner men med liknande situation på bostadsmarknaden. Man bör sträva efter att sammanföra ansvariga för kommunernas boendelösningar med ansvariga för bostadsförsörjningen, med företrädare för allmännyttiga och privata fastighetsägare samt med representanter för intresseorganisationer och brukarorganisationer. Att ge tillfälle för personer som arbetar konkret med frågorna att reagera på och kommentera resultaten är ett sätt att stärka analysen och på samma gång bidra till att sprida erfarenheter mellan aktörerna. Detta rimmar väl med regeringens hemlöshetsstrategi, där man tar upp idéseminarier, stöd till regionala nätverk, möjligheter till jämförelser mellan kommuner avseende relevant statistik som viktiga instrument för kunskapsspridning. Utvärdering av enkät och intervju Arbetet med uppföljning av den sekundära bostadsmarknaden bör vara föremål för ett kontinuerligt utvecklingsarbete på berörda myndigheter. Såväl enkät som intervjufrågor bör ses över inför en eventuell upprepning. Frågor 21

22 kan behöva omformuleras för att undvika missförstånd. Nya frågor kan behöva ställas, dels mot bakgrund av tidigare resultat, dels med hänsyn till vad som för tillfället kan vara aktuellt att bevaka. Arbetsmetoderna bör dessutom noggrant utvärderas redan efter den första genomförda undersökningen. Utvärderingen bör inriktas på att ge svar på om den föreslagna undersökningsmetoden är effektiv i förhållande till arbetsinsatsen. Exempelvis bör nyttan av återkommande totalundersökningar värderas i förhållande till den arbetsinsats som krävs av kommuner, länsstyrelser och centrala verk. Det kan vara så att det efter en första totalundersökning är fullt tillräckligt med stickprov eller strategiska urval för att belysa relevanta aspekter av utvecklingen av den sekundära bostadsmarknaden. Urval av kommuner Om ambitionen är att göra en total och kvantitativ kartläggning av antalet bostäder inom den sekundära bostadsmarknaden är det nödvändigt att den föreslagna enkäten skickas ut till alla kommuner i landet. När det gäller de uppföljande intervjuerna är det däremot tillräckligt med ett begränsat antal kommuner. Urvalet bör göras så att det ger utrymme för jämförelser mellan olika typer av kommuner, utifrån följande variabler: Situation på bostadsmarknaden (bostadsbrist, balans eller överskott) Andel hyresbostäder och allmännyttans andel av hyresmarknaden Kommunstorlek Antal hemlösa personer i förhållande till invånarantalet Antal bostäder inom den sekundära bostadsmarknaden i förhållande till antalet hemlösa personer Det bör övervägas om samma kommuner ska intervjuas vid upprepade tillfällen eller om urvalet helt eller delvis ska förnyas. Ansvarsfördelning Ansvaret för genomförandet av inventering och uppföljning av den sekundära bostadsmarknaden bör delas mellan Boverket, Socialstyrelsen och länsstyrelserna, enligt följande: Boverket bör ges i uppdrag att i samråd med Socialstyrelsen genomföra en enkätundersökning till samtliga kommuner om möjligt genom en utökning av den redan etablerade Bostadsmarknadsenkäten. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att i samråd med Boverket genomföra uppföljande, kvalitativa intervjuer med ett urval av kommuner. Länsstyrelsernas insatser i detta sammanhang bör kopplas till deras aktuella regeringsuppdrag. Det gäller framförallt uppdraget att följa upp kommunernas introduktion av flyktingar samt uppdraget att ta fram regionala analyser av utvecklingen på bostadsmarknaden. Resultat från en uppföljning av den sekundära bostadsmarknaden borde ha relevans för båda dessa uppdrag. Länsstyrelsernas nuvarande roll i samarbetet med Boverket om BME innebär framförallt att se till att kommunerna besvarar enkäten och att genom 22

23 personliga kontakter med respondenterna kvalitetssäkra svaren. Detta ansvar har hittills huvudsakligen legat på länsstyrelsernas bostadsenhet eller motsvarande. Oavsett om en enkät om den sekundära bostadsmarknaden ska ingå i BME eller skickas ut separat, är det rimligt att länsstyrelsernas sociala funktioner engageras i arbetet. Ett utökat samarbete mellan bostadssidan och den sociala sidan på länsstyrelserna kommer att behövas redan till följd av ovan nämnda nya uppdrag. Länsstyrelserna har också en viktig roll att marknadsföra den föreslagna enkäten i kommunerna och att bistå Boverket och Socialstyrelsen när det gäller att hitta lämpliga respondenter i kommunerna. Resursåtgång Boverket och Socialstyrelsen bedömer att den estimerade arbetsinsatsen under de kommande två åren kommer att rymmas inom den av regeringen beslutade hemlöshetsstrategin som löper mellan åren Ett av flera bidrag till bättre kunskapsunderlag Uppdraget för Boverket och Socialstyrelsen har varit att föreslå ett sätt att följa upp utvecklingen av den sekundära bostadsmarknaden. Ur det perspektivet bör kontakter med företrädare för socialtjänsten prioriteras, men frågan berör även andra aktörer, som allmännyttiga bostadsföretag, privata fastighetsägare, hyresgästföreningar, intresseorganisationer samt brukarorganisationer. Sett i ett bredare perspektiv och mot bakgrund av att den yttersta målsättningen bör vara att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden, är det angeläget att uppmärksamma att det också behövs mer kunskap om bostadsmarknadens funktionssätt och om hemlöshetens orsaker; om vilka grupper som löper större risk än andra att utestängas från bostadsmarknaden och varför. Resultaten från kommande uppföljningar av den sekundära bostadsmarknaden behöver kopplas till forskning och annat arbete inom området, om man ska nå någon effekt i förhållande till hemlösheten. 23