F1. PREDIKTION AV PREMATURBÖRD - EN RETROSPEKTIV OBSERVATIONSSTUDIE.

Transkript

1 F1. PREDIKTION AV PREMATURBÖRD - EN RETROSPEKTIV OBSERVATIONSSTUDIE. Anja Marklund (1), Pettersson K (2) 1) CLINTEC, Karolinska Institutet, Stockholm, 2) Kvinnokliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm. BAKGRUND: Spontan prematurbörd är ett stort perinatalmedicinskt problem. Tidig korrekt diagnos är viktig. Pålitliga metoder för att förutse prematurbörd saknas. Syftet med denna studie var att bidra till identifiering av de faktorer som är speciellt viktiga för prediktion av prematurbörd samt att ge en uppfattning om utfallet av diagnostik/behandling av hotande prematurbörd på Karolinska Universitetssjukhuset. METOD: Journalgenomgång av samtliga patienter som under 2008 har vårdats på Karolinska Universitetssjukhuset för prematurbörd/hotande prematurbörd. Endast kvinnor som sökte med hela hinnor, blev inlagda och därefter kunde följas upp avs förlossningsdatum inkluderades. Alla patienter med vattenavgång före v.37 eller iatrogen prematurbörd (med undantag för sådan p g a ablatio, praevia och chorioamnionit) exkluderades. RESULTAT: 273 patienter uppfyllde kriterierna. 64 % av dem födde prematurt. Vaginal blödning och påverkat cervixstatus föll ut som starka prediktorer för prematurbörd. För de kvinnor som sökte i graviditetsvecka var även LPK 15 korrelerat till för tidig förlossning. För förlossning inom 48 timmar från inkomsten kunde påverkat cervixstatus, vaginal blödning samt LPK 15 ses som prediktionsfaktorer i vårt material. Antibiotikabehandling någon gång före partus förekom betydligt oftare bland dem som sedan födde i fullgången tid jämfört med dem som födde prematurt. Kvinnor som födde > 48 timmar efter inläggningstillfället hade signifikant oftare fått antibiotika. Kortikosteroider och tokolytisk infusionsterapi gavs ungefär lika ofta till dem som födde före resp. efter v.37. Bland dem som födde prematurt var det övervägande de som födde innan v.33 som fått steroider och/eller tokolys. KONKLUSION: Prediktion av prematurbörd är en svår uppgift. Vaginal blödning, påverkat cervixstatus samt LPK 15 var predicerande för förtidsbörd i vårt material. Antibiotikabehandling före partus var negativt korrelerat till förtidsbörd. Behovet av fortsatta studier är stort. F2. WINROP (Weight-IGF-I-Neonatal-ROP) - ETT NYTT VERKTYG FÖR ROP-SCREENING? Ann Hellström (1), Hård A-L (1), Niklasson A (2), Engström E (2), Hansen Pupp I (3), Ley D (3), Löfqvist C (1) 1) Ögonavdelningen för Barn och 2) Neonatalenheten, Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet, 3) Neonatalavdelningen, Universitetssjukhuset i Lund, Avdelningen för Pediatrik, Lunds Universitet BAKGRUND: Screeningkriterier för ROP har under de senaste 50 åren baserats på gestationsålder och födelsevikt, trots att prematuritetsretinopati (ROP) är en sjukdom som manifesterar sig veckormånader efter födelsen. METOD: En algoritm (WINROP), som bygger på kumulativ riskökning har utvecklats, vilken baseras på registrering av veckovis viktutveckling från födelsen (<32 GV) fram till en postmenstruell ålder på ca 36 veckor. WINROP är till dags datum validerad i två svenska (n=403) och en amerikansk population (n=338). RESULTAT: Sammantaget har WINROP tidigt identifierat samtliga barn som senare utvecklat ROP stadium 3 och därmed alla som behövt behandling med laser, och metoden har således en sensitivitet på 100 %. Specificiteten har varierat mellan % beroende på populationens gestationsålder (mean GV). I samtliga studier gav WINROP larm för ca 25 % av individerna, i genomsnitt ett par månader innan eventuell behandlingen för ROP utfördes. KONKLUSION: Monitorering av postnatal viktutveckling med hjälp av algoritmen WINROP förefaller så här långt vara ett säkert prognostiskt stöd vilket ger möjlighet att reducera antalet barn som ögonundersöks med cirka 75 % och att tidigt identifiera riskpatienterna och därmed fokusera på rätt barn vid rätt tillfälle. Fortsatta valideringar pågår nationellt och internationellt. 1/15

2 F3. INDUCTION OF LABOR ASSOCIATED WITH RISK FOR ACUTE CESAREAN SECTION AND FETAL ASPHYXIA IN NULLIPAROUS AND MULTIPAROUS WOMEN. Malin Thorsell MD (1), Lyrenäs S MD PhD (1), Andolf E MD PhD (1), Kaijser M MD PhD (1, 2) 1) Department of Obstetrics and Gynaecology and Department of Clinical Sciences Karolinska Institute, Danderyd Hospital, Stockholm, Sweden, 2) Clinical Epidemiology Unit, Department of Medicine, Karolinska Institute and Department of Clinical Sciences, Danderyd Hospital, Stockholm, Sweden OBJECTIVE: The aim was to analyze the association between mode of induction of labor and risk of acute caesarean section, and to evaluate if parity affected this association. A secondary aim of the study was to evaluate if induction of labor was associated with an increased risk for fetal asfyxia. MATERIAL AND METHOD: In a retrospective hospital based cohort study, women who delivered at Danderyd Hospital, Stockholm, Sweden, during the period were studied. The cohort consisted of singleton pregnancies. Of these, 1316 had induced labor at gestational week 41 and they were divided into different groups depending on parity and cervical maturity. Bishop score <3, 4-6, >7 were called group 1, 2 and 3 respectively. Risks for acute cesarean section and fetal asphyxia after labor induction by Dinoprostone (PGE2) or transcervical balloon catheter (BARD) where calculated through logistic regression adjusting for BMI and age. RESULTS: For nulliparous women, absolute risks for acute caesarean section were 43% for PgE2 and 49% for BARD. Compared to spontaneous labor at gestational weeks 41, nulliparous women in group 1 had an increase in risk for acute cesarean section of 282% (OR % C.I ) and 406% (OR % C.I ) when labor was induced by PGE2 and BARD, respectively. Group 2 had an increased risk for cesarean section of 175 %( OR % C.I ) and 261% (OR % C.I ) for PGE2 and BARD respectively. In Group 3 the corresponding figures were 199 %( OR % C.I ) for PgE2 and 267% (OR % C.I ) for BARD. For multiparous women, absolute risks for acute caesarean section were 9.5% and 16% when labor was induced by PgE2 and BARD, respectively. Compared to spontaneous labor induction, there was no statistically significant increase in risk for caesarean section when labor was induced by BARD whereas there was a significant two- to threefold increase in risk when labor was induced by PGE2 (OR % C.I for group 1 and OR 3.07 C.I for group 2). For nulliparous women, induction with PgE2 was associated with an increased risk for asphyxia (OR % C.I ), whereas there was no such increase in risk when labor was induced by BARD (OR % C.I ). In the multiparous group none of the induction methods were associated with an increased risk for fetal asphyxia. CONCLUSION: At gestational age 41 the absolute risk for acute cesarean section in nulliparous women with low Bishop Score was almost 50%, for both PGE2 and BARD. The risk for fetal asphyxia is increased 55% when labor was induced by PGE2 in nulliparous women. Our study suggests that for nulliparous women, elective caesarean section may be considered an alternative to labor induction in order to avoid negative labor experience. Furthermore, our study suggests that the increase in risk of acute cesarean section after labor induction is present not only in nulliparous women, but also in multiparous women when labor is induced by PGE2. F4. NEONATAL MORBIDITY IN MODERATELY PRETERM INFANTS Maria Altman (1), Vanpée M (2), Cnattingius S (3), Norman M (1) 1) CLINTEC, Enheten för Pediatrik, Karolinska Institutet, Stockholm, 2) Institutionen för Kvinnors och Barns Hälsa, Karolinska Institutet, Stockholm, 3) Institutionen för Medicin, Enheten för Klinisk Epidemiologi, Karolinska Institutet, Stockholm BACKGROUND: Moderately preterm infants account for a major part of admissions for neonatal care but contemporary data on their early morbidity are limited. The objective of this study was to determine gestational age specific rates for neonatal morbidity in moderately preterm infants, also after taking fetal growth into account. METHODS: A population-based study including 6,674 preterm infants born in Sweden during and with a gestational age (GA) of weeks was performed. Neonatal morbidity, treatment and interventions were correlated to gestational age and to birth weight standard deviation scores. 2/15

3 RESULTS: At 34 weeks GA, the incidence of transient tachypnea (TTN) was 10%, respiratory distress syndrome (RDS) 5.1%, hypoglycaemia 17%, infection 9.3%, persistent ductus arteriosus (PDA) 0.4%, hyperbilirubinemia 48%, necrotising enterocolitits (NEC) 0.3% and bronchopulmonary dysplasia (BPD) 0.5%. At 34 weeks of GA, there was only 1 infant with intraventricular hemorrhage (IVH), no infants with retinopathy of prematurity (ROP) and mortality was 0.5%. With the exception for hypoglycaemia, the morbidities increased at lower GA. Compared to 34 weeks, infants born after 30 weeks of GA had an odds ratio (OR) of 2.1 for TTN, 12 for RDS, 4.3 for infection, 23 for PDA, 3.4 for hyperbilirubinemia, 5.7 for NEC, 8.7 for BPD and 4.6 for mortality (all OR statistically significant). In addition, IVH occurred in 8.3% and ROP in 2.4%. Infection, PDA, IVH, NEC and ROP were significantly associated to impaired intrauterine growth (p<0.05). Birth weights lower than -2SD were seen in 8% of infants born at 34 and in 23% of infants born at 30 weeks of GA (test for trend: p <0.001). CONCLUSIONS: Moderately preterm infants face a considerable risk for neonatal morbidity and this risk increases markedly as GA is decreased. Intrauterine growth restriction contributes to circulatory but not to respiratory morbidity in these infants. F5. RIKTAD ANTENATAL ANTI-D PROFYLAX I STOCKHOLM Eleonor Tiblad (1), Westgren M (1), Wikman A (2), Blanck-Olerup A (1), Nordlander E (1), Ajne G (1) 1) Kvinnokliniken, Karolinska universitetssjukhuset, 2) Kliniken för transfusionsmedicin och klinisk immunologi, Karolinska universitetssjukhuset De rutiner för förebyggande behandling med anti-d till RhD negativa kvinnor som vi haft i Sverige de senaste decennierna har varit framgångsrik. Trots detta ligger incidensen RhD immunisering kvar på ca 1,5 % och RhD immunisering är den erytrocytimmunisering som fortfarande ger upphov till flest fetala och neonatala komplikationer. En stor del av dessa kvinnor blir immuniserade under tredje trimestern, mest sannolikt på grund av tyst fetomaternell blödning. I många länder har man sedan en längre tid tillbaka erbjudit samtliga RhD negativa kvinnor antenatal profylax med anti-d i början av tredje trimestern. Ett flertal studier har visat att man på detta sätt har sänkt incidensen RhD immuniserade gravida till cirka 0,3 %. Med molekylärbiologiska metoder har vi idag möjlighet att detektera och analysera fritt fetalt DNA i maternell plasma. Med denna metod kan vi i första trimestern ta reda på om en kvinna bär ett RhD positivt foster och har risk för immunisering eller om hon bär ett RhD negativt foster och är utom risk. I Stockholm har vi startat en studie med ändrade rutiner för RhD negativa gravida från 1 september Samtliga erbjuds diagnostik av fetal RhD typ från maternell plasma i första trimestern. De kvinnor som bär på ett RhD negativt foster avskrivs från vidare uppföljning, medan kvinnor med ett RhD positivt foster erbjuds profylax med anti-d i graviditetsvecka 30. Hypotesen är att denna strategi kommer att minska incidensen Rh D immunisering till 0,3 % samt att denna nya rutin är kostnadseffektiv. Studien kommer att löpa t.o.m och därefter utvärderas. F6. 18-ÅRS UPPFÖLJNING AV EXTREMT FÖR TIDIGT FÖDDA: BEGÅVNING, MENTAL HÄLSA, RELATIONER OCH LIVSKVALITET. Karin Stjernqvist, Hallin A-L Institutionen för Psykologi, Lunds universitet, Lund BAKGRUND: En sydsvensk regional kohort bestående av extremt (EPT) tidigt födda barn (< 29 gestationsveckor) undersöktes vid 18 års ålder. Syftet var att jämföra kognitiv utveckling, skolsituation, mental hälsa, beteendeproblematik, social interaktion samt anknytningsstil med en grupp matchade kontroller födda i fullgången tid (FT). METOD: 52/59 (88 %) EPT unga vuxna deltog och 54/61 (89 %) FT kontroller. Begåvningsmått erhölls med WAIS III (Wechsler adult intelligence scale). Gymnasieval, alkohol- och nikotinbruk besvarades i en semistrukturerad intervju. Frågeformulären Beck Ungdomsskalor användes för kartläggning av mental hälsa, YSR (Young Self-Report) för beteendeproblematik, ISSI (Interview Schedule for Social Interaction) för kartläggning av sociala kontakter och RQ (Relational Questionnaire) för undersökning av anknytningsstil. Livskvalitet noterades med en visuell analog skala. 3/15

4 RESULTAT: EPT-gruppens intelligenskvot (mean, (sd)) var 93, (15) och kontrollgruppens 106, (12) (p<0,001). 32 % av ungdomarna i EPT-gruppen visavi 72 % i kontrollgruppen hade valt teoretiskt gymnasieprogram (p=0.01). EPT-gruppen uppgav mindre bruk av alkohol (p = 0,001). Ingen signifikant skillnad noterades avseende vid kartläggning av mental hälsa. EPT rapporterade färre beteendeproblem. De prematurfödda uppgav färre sociala kontakter (p= 0,001). Ingen skillnad noterades huruvida EPT och FT var nöjda respektive missnöjda med antalet sociala kontakter. EPTgruppen identifierade sig, i större omfattning (p=0,023), med den anknytningsstil som motsvarar en negativ bild av sig själv och en positiv bild av andra. Det fanns ingen signifikant skillnad i hur grupperna uppskattad sin livskvalitet. KONKLUSION: Mycket för tidigt födda uppvisar, i ung vuxen ålder, sämre kognitiva förutsättningar jämfört med kontrollgruppen, är socialt sämre integrerade och identifierar sig i större utsträckning med en negativ självbild i nära känslomässiga relationer. De uppger dock god mental hälsa och livskvalitet. Det är tidigare visat att en negativ bild av egen person i känslomässigt nära relation såväl som fåtal sociala kontakter är riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa. Detta aktualiserar behovet av uppföljningar högre upp i åldrarna. F7. KVALITETSSÄKRING AV SYRA-BAS I NAVELSTRÄNGSBLOD Isis Amer-Wåhlin I (8), Birkeland Kro GA (1,2,3), Yli B M (1,3), Rasmussen S (4,5,6), Norèn H (7), Saugstad O D (2,3), Stray-Pedersen B (1,3), Rosén K G (9) 1) Division of Obstetrics and Gynaecology, Oslo University Hospital, Rikshospitalet, Oslo, Norway 2) Department of Pediatric Research, Oslo University Hospital, Rikshospitalet, Oslo, Norway 3) Faculty of Medicine, University of Oslo, Oslo, Norway, 4) Institute of Clinical Medicine, University of Bergen, Bergen, Norway, 5) Department of Obstetrics and Gynaecology, Haukeland University Hospital, Bergen, Norway, 6) Medical Birth Registry of Norway, The Norwegian Institute of Public Health, Bergen, Norway, 7) Department of Obstetrics and Gynecology, Perinatal Center, Sahlgrenska University Hospital, Gothenburg, Sweden, 8) Department of Women s and Children s Health, Karolinska Institutet, Stockholm, Sweden, 9) University of Borås, Department of Engineering, Borås, Sweden INLEDNING: Syra-bas analyser i navelsträngsblod är standard för att utvärdera syra-bas status vid födelsen, och används enligt internationell konsensus som ett kriterium for att definiera intrapartal hypoxi. Syra-bas analyser från navelsträngsblod används också som underlag i ansvarsärenden. Det är därför avgörande att resultaten från en sådan analys är pålitlig. MÅL: Att utveckla ett verktyg for att identifiera felaktiga syra-bas resultat vid analys av navelsträngsblod. MATERIAL OCH METOD: Syra-bas analyser från navelsträngsblod hos fullgångna barn hämtades från tre källor: Den svenska randomiserade kontrollerade studien på CTG enbart jämfört med CTG+ST analys, EU-studien avseende foster EKG och förlossningsdatabasen vid Mölndals sjukhus. Percentiler räknades ut med hjälp av en regressionsmodell. RESULTAT: Från den totala studiegruppen (n=36433) exkluderades fall utan ph och pco2 i både artär och ven (n=5304) samt uppenbara felvärden (n=10). Syra-bas resultaten hos de återstående (n=31119) validerades utifrån skillnaden mellan ph och pco2 i artär och ven för att identifiera de fall där man förväxlat artär mot ven värde (n=1698) eller tagit båda proverna från samma kärl (n=2649). Även fall där venöst ph var lägre än normalområdet för arteriellt pco2 hos födande kvinnor i sluten av utdrivningsskedet (n=81) exluderades. Baserat på detta material visas arteriella pco2 percentiler för specifika ph värden i artär. KONKLUSION: Våra data indikerar att syra-bas analysen är felaktig hos 1 av 7 nyfödda. Om navelsträngsprov tas både från artär och från ven finns en möjlighet att med hjälp av de presenterade percentilerna validera resultaten. 4/15

5 F8. MATERNELLA KOMPLIKATIONER VID VÄRKSVAGHET Eva Wiberg-Itzel (1), Holmgren M (1), Åkerud H (2) 1) Institutionen för klinisk vetenskap och utbildning, Södersjukhuset, KI. Stockholm, 2) Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala Universitet, Uppsala. BAKGRUND: Utdraget förlossningsarbete är associerat med ökad maternell morbiditet. Vid värksvaghet befinner sig myometriet i ett anaerobt tillstånd med en ökad laktat produktion som följd. Det har visats att höga laktat halter i uterusvävnad avspeglas i höga halter av laktat i fostervatten (AF) 1, samt att laktat halt i AF >= 10.2 mmol/l väl associerar till diagnosen värksvaghet 2. MÅL: Att undersöka om laktathalten i fostervatten vid sista mättillfället innan förlossning är en god prediktor av det maternella förlossningsutfallet. METOD: Fostervatten från 825 kvinnor insamlades under förlossning av ansvarig barnmorska. Laktat halten i det sista fostervattenprovet innan förlossning användes vid analyserna. Kriterierna för inclusion var: Normal gravitet >=37v, spontan start, regelbundna smärtsamma värkar, vattenavgång och livmodermunnen öppen >=3cm. Värksvaghet definierades som en passage av action line i partogrammet (primär värksvaghet), eller när förlossningens progress stått still i minst två timmar (sekundär värksvaghet). Förlossnings sätt samt maternella komplikationer noterades. RESULTAT: 52 % av de värksvaga kvinnorna förlöstes operativt (sugklocka/tång/akut kejsarsnitt) 6 % av de icke värksvaga kvinnorna förlöstes operativt. Primär värksvaghet: 56 % (n=167/298) av kvinnorna med primär värksvaghet blev operativt förlösta, till största delen med akut kejsarsnitt (n=58 %) Sekundär värksvaghet: 37 % (n=32/87) av kvinnorna med sekundär värksvaghet blev operativt förlösta, till största delen med sugklocka/tång (n=81%). Maternella komplikationer vid värksvaghet: 81 % av kvinnorna med allvarliga vaginala bristningar hade ett laktat värde I AF vid sista mättillfället >=10.2 mmol/l 58 % av kvinnorna med urinretention post partum hade ett laktat värde I AF vid sista mättillfället >=10.2 mmol/l 66 % av kvinnorna med en blodförlust >= 1 L hade ett laktat värde I AF vid sista mättillfället >=10.2 mmol/l KONKLUSION: Hög laktat halt i AF (>=10.2 mmol/l) vid sista mättillfället innan förlossning, associerar väl med risken för maternella komplikationer. Referenser: 1) Lactate Distribution in Culture Medium of Human Myometrial Biopsies Incubated under Different Conditions. Åkerud H, Ronquist G, Wiberg-Itzel E 2) Association between lactate concentration in amniotic fluid and dysfunctional labor. Wiberg-Itzel E, Pettersson H, Cnattingius S, Nordström L F9. STORLEKSBEDÖMNING AV SHUNT VIA ÖPPEN DUKTUS ARTERIOSUS MED HJÄLP AV FÄRG-DOPPLER Solweig Harling (1), Pesonen E (1), Jansson T (2). 1) Barnkardiologiska enheten, Lund, 2) Tekniska Högskolan, Lund. BAKGRUND: Hos prematurfödda barn är en hemodynamiskt betydande shunt via ductus arteriosus vanligt förekommande och kan leda till komplikationer så som försvårad lungsjukdom, hjärnblödning, tarm-ischemi och hjärtsvikt. Vi har idag ingen bra metod att på ett objektivt sätt enkelt storleksbedöma shuntstorleken. Vi studerar om det med hjälp av ultraljud går att storleksbedöma shunten genom att mäta antal färgpixlar/ytenhet motsvarande ductusflödet. METOD: I en lammstudie utfördes ultraljudsregistrering med färgdoppler samtidigt som 24 olika ductusflöden mättes på fyra lamm. Antalet % färgpixlar på en tvärsnittsyta av lungartärens 5/15

6 longitudinella sektion motsvarande ductusflöde på ultraljudsbilden korrelerades sedan med uppmätt ductusflöde omräknat till kvot mellan lung- och systemcirkulationsflöde (Qp/Qs). Metoden applicerades sedan på arkiverade ultraljudsregistreringar hämtat från barn (6 mån.-15 år ålder, n 20) som genomgått ductusstängning via kateterteknik. Här korrelerades antalet % färgpixlar på en yta motsvarande ductusflöde på ultraljudsbilden med uppmätt shuntstorlek (Qp/Qs) under hjärtkateterisering. RESULTAT: Lammstudien visade en signifikant korrelation mellan % färgpixlar och ductusflöde (r = 0,87 r2 = 0,75, p < 0,001). När shunten var > 1.4:1 var mer än 40% av ytan täckt med färgpixlar. Samma resultat sågs när man använde metoden på det kliniska materialet omfattande 20 barn som hade kommit till stängning av ductus via kateterteknik. Speciellt mängd av gröna pixlar dvs. turbulens i lungartären korrelerade med Qp/Qs (r = 0,73, r2 0,54 p < 0,001). Korrelation var överraskande bra trots stor åldersvariation av patienter och att registreringarna hade gjorts av fyra olika undersökare. KONKLUSION: En färgdopplerregistrering där kvantifiering av färgpixlar görs kan användas för att diagnostisera en hemodynamiskt betydande shunt via ductus arteriosus hos prematura barn. Undersökningen skulle med fördel kunna göras bedside av behandlande neonatolog med erfarenhet av ultraljudsundersökningar. F10. DEVELOPMENTAL PROGRAMMING OF HYPERTENSION AND DIABETES: LOOMING LEGACIES OF THE BIAFRAN FAMINE Peter Ueda (1), Hult M (1), Tornhammar P (1), Edstedt Bonamy AK (2), Ozumba B (3), Norman M (1) 1) Department of Clinical Science, Intervention and Technology, 2) Department of Woman and Child Health, Karolinska Institute, Stockholm, Sweden, 3) University of Nigeria Teaching Hospital, Enugu, Nigeria BACKGROUND: The health effects of fetal starvation in a life course perspective have not been assessed in a sub-saharan population. The study aim was to determine the risks for hypertension,diabetes and overweight forty years after fetal exposure to famine hitting Biafra during the Nigerian civil war ( ). METHODS: Adult subjects born between 1966 and 1971, i.e., born before, during, or conceived after the years of famine, were recruited at market places of Enugu, the former Biafran capital. Blood pressure (BP), random plasma glucose and anthropometrics were measured for a total number of 888 individuals. The mean BP, prevalence of hypertension (BP > 140/90 mmhg) and impaired glucose tolerance (IGT; p-glucose mmol/l) ordiabetes mellitus (DM; p-glucose 11.0 mmol/l), as well as overweight (BMI > 25 kg/m2) were compared between the three groups. The study was approved by the regional ethics committees in Stockholm and Enugu. RESULTS: Fetal exposure to famine was associated with elevated systolic (4.4 mmhg; p = 0.XX) and diastolic (4.0 mmhg; p = 0.XX) BP, and with hypertension prevalence (OR 1.9; 95% CI: 1.2, 2.9) as compared to subjects born before the war. Compared to unexposed controls born after the war similar differences were seen for systolic, (5.9 mmhg; p = 0.0X) diastolic (4.6 mmhg; p = 0.0X) BP, and for prevalence of hypertension (OR 2.1; 95% CI 1.4, 3.1). Prevalence of IGT or DM was not significantly higher for the group exposed to famine in fetal life when compared to subjects exposed to famine in infancy (OR 1.63; 95% CI 0.93, 2.87), but fetal exposure to famine was associated with a higher risk for IGT/DM compared to that found in people conceived after famine (OR 1.7; 95% CI 1.0, 3.0). Similar results were found for the prevalence of overweight in the exposed group when compared to the controls born before (OR 1.3; 95% CI 0.9, 1.8) and after the famine (OR 1.4; 95% CI 1.0, 2.0). CONCLUSIONS: Exposure to fetal undernutrition was associated with significantly increased prevalence of hypertension, higher prevalence of IGT/DM and overweight in people 37 to 43 years of age. This is the first study in a sub-saharan population supporting the Barker hypothesis of a fetal origin of adult disease. Reference 1) Miller, JP. Medical relief in the Nigerian civil war. Lancet 1970; 760 (1): /15

7 F11. OBSTETRISKA EFFEKTER AV TIDIG JÄMFÖRT MED SEN AVNAVLING EN RANDOMISERAD STUDIE. Ola Andersson (1), Hellström-Westas L (2), Andersson D (1), Clausen J (3), Domellöf M (4) 1) Barn och Ungdomskliniken, Länssjukhuset i Halmstad, 2) Inst för Kvinnors och Barns Hälsa, Akademiska sjukhuset, Uppsala, 3) Kvinnokliniken, Länssjukhuset i Halmstad 4) Institutionen för Klinisk Vetenskap, Pediatrik, Umeå Universitet BAKGRUND: Under senare år har frågeställningen om tidig alternativt sen avnavling aktualiserats. Historiskt sett har två skäl ur obstetrisk synvinkel framförts som motiverat tidig avnavling: 1. För att minska postpartum blödning (PPH) samt 2. Möjliggöra ett adekvat syra-basprov från navelartären. Vetenskapliga belägg saknas dock. METOD: Vi inkluderade 400 svenska mödrar utan graviditetskomplikationer och randomiserade barnen till tidig (< 10 s) respektive sen (>180 s) avnavling vid förlossning i fullgången tid. Förlösande barnmorska dokumenterade uppskattad PPH. Blodprov från navelartär och navelven togs från dubbelklampad navelsträng i den tidigt avnavlade gruppen och från pulserande navelsträng i den sent avnavlade gruppen. Vi analyserade antalet adekvata arteriella syra-bas prov i de olika grupperna med hjälp av arteriovenös ph- och PCO2-differens enligt Westgates (1994) definition. RESULTAT: 1. Vi fann ingen skillnad i postpartal blödning mellan tidig respektive sen avnavling: 385 vs 388 ml (p=0,89). Median (kvartilavstånd) i grupperna var 350 ( ) respektive 400 ( ) ml. Andelen PPH över 1000 ml skiljde sig inte signifikant; 8 % respektive 5 % (p=0,2) 2. I vårt material togs fler parade prover från både navelartär och ven vid tidig jämfört med sen avnavling (92 % vs 82 %, p<0,01). Bland dessa var det dock ingen skillnad mellan andelen adekvat tagna arteriella prover (80 % vs 82 %, p=0,58). Andel barn där det togs antingen ett artär- eller navelprov var 98 resp 99 % (p=0,68). Det fanns inga skillnader mellan grupperna i arteriellt pco2 (6,93 kpa vs 6,98 kpa, p=0,7) eller ph (7,27 vs 7,26, p=0,37). KONKLUSION: Sen avnavling ökar inte post partum blödning. Även om det var något svårare att få prov från både artär och ven vid sen avnavling, lyckades detta i 82 % av fallen och kvaliteten på syrabasproverna skilde sig inte mellan grupperna. Vi bedömer därför att sen avnavling är en säker metod ur obstetrisk synpunkt. F12. PATIENTNÄRA, PCR-BASERAD DIAGNOSTIK AV GBS-KOLONISERING KAN MINSKA ANVÄNDNINGEN AV INTRAPARTAL ANTIBIOTIKAPROFYLAX. Stellan Håkansson (1), Bremme K (2), Bullarbo M (3), Holmberg PÅ (4), Jacobsson B (3), Källén K (5) Larsson Å (4), Norman M (6), Ortmark-Wrede C (7), Petersson K (8), Saltvedt S (7), Sondell B (4), Tokarska M (2), von Vultée A (8). 1) Barn- och ungdomskliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå, 2) Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset, Solna, 3) Kvinnokliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg, 4) Kvinnokliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå, 5) Enheten för reproduktionsepidemiologi, Tornbladinstitutet, Lunds universitet, Lund, 6) Kvinnokliniken, Danderyds sjukhus, Stockholm, 7) Kvinnokliniken, Södersjukhuset, Stockholm, 8) Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset, Huddinge. BAKGRUND: Nationella riktlinjer för att förebygga neonatal early onset grupp B streptokock-infektion (EOGBS) baseras på förekomsten av riskfaktorer under graviditet och förlossning (GBS i urinen under graviditeten, förtidsbörd, vattenavgång 18 tim med värkar, feber under förlossningen 38 C, tidigare barn med EOGBS infektion). Intrapartal antibiotikaprofylax (IAP) ges om en av dessa riskfaktorer föreligger. Det innebär att omkring 20 % av födande kvinnor kommer att behandlas med IAP. Cirka 30 % av kvinnorna är bärare av GBS och med patientnära snabbdiagnostik av rekto-vaginal GBSkolonisering skulle andelen kvinnor som behandlas med IAP kunna minska med 2/3-delar utan att profylaxmodellens effektivitet reduceras. Syftet med denna undersökning är att värdera om snabbdiagnositk (svarstid på 70 minuter) för påvisande av GBS-kolonisering med realtids-pcr kan användas av barnmorskan på förlossningsavdelningen för att minska användningen av IAP. METOD: Öppen, randomiserad design med 5 deltagande centra. Kvinnor med minst en riskfaktor för neonatal EOGBS-infektion (förtidsbörd v , vattenavgång 18 tim med värkar, GBS-uri under graviditeten) erbjöds att delta i studien. Kvinnorna randomiserades till två behandlingsgrupper. Från kvinnor i Grupp 1 togs ett rekto-vaginalt dubbelprov för PCR-diagnostik (GeneXpert, Diagen 7/15

8 Sverige/Diagentec, Upplands Väsby) och konventionell odling. Från kvinnor i Grupp 2 togs enbart konventionell odling. Grupp 1 fick IAP bara om PCR-provet var positivt eller inkonklusivt. Grupp 2 fick behandling med IAP. RESULTAT: Totalt inkluderades 226 kvinnor. Andelen GBS-positiva (odling) i de två grupperna var 31 respektive 35 %. IAP gavs till 58/110 kvinnor (53 %) i Grupp 1 och till 106/116 (91 %) av kvinnorna i Grupp 2 (p<0.001). I Grupp 1 var PCR-resultatet inkonklusivt hos 15 av 34 (44 %) kvinnor som var odlingspositiva för GBS, och hos 31 av 74 (42 %) som var odlingsnegativa. KONKLUSION: Patientnära realtids-pcr för snabbdiagnostik av rekto-vaginal GBS-kolonisering vid förlossning ger möjlighet att minska användningen av IAP. Metoden behöver dock göras mer robust för att minimera andelen inkonklusiva resultat. En förbättring av tekniken som gör den mer stabil och lätthanterlig, samt ännu snabbare, kommer att lanseras inom kort. En sådan förbättring kan medföra att användningen av IAP kan reduceras ytterligare. F13. PÅVERKAR NUTRITIONEN DEN TIDIGA VIKTUTVECKLINGEN HOS EXTREMT UNDERBURNA BARN? Elisabeth Stoltz Sjöström, Magnus Domellöf Institutionen för Klinisk Vetenskap, Pediatrik, Umeå universitet, Umeå BAKGRUND: Undernäring är ett stort problem hos extremt underburna barn. Det är oklart huruvida den tidiga viktutvecklingen kan påverkas av nutrition. SYFTE: Att undersöka om det finns ett samband mellan ackumulerat intag av makronutrienter och viktutveckling under de första 28 levnadsdagarna. METOD: Vi inkluderade alla barn i EXPRESS-kohorten (födda före 27 gestationsveckor mellan 1 april 2004 och 31 mars 2007) som vårdats vid neonatalavdelningen i Umeå. Barn som ej överlevde 28 dagar eller utvecklade hydrocefalus exkluderades. All parenteral och enteral näringstillförsel samt alla tillväxtmätningar under de första 28 dygnen dokumenterades. RESULTAT: 54 barn inkluderades i studien (56 % pojkar). Medelvärde för gestationsålder vid födelsen var (± SD) 25,2 ± 1,0 v och födelsevikten var 756 ± 167 g. I medeltal under de första 28 levnadsdagarna var det totala (parenterala + enterala) intaget av vätska 165 ± 18,4 ml/kg/d, energi 96 ± 12 kcal/kg/d, protein 2,7 ± 0,3 g/kg/d, kolhydrater 11 ± 1 g/kg/d, och fett 4,4 ± 1 g/kg/d. Viktförändringen (i standard deviation score, SDS) 0-28 dagar var i medeltal -2.5 ± 0,8. Det fanns en signifikant positiv korrelation mellan energiintag 0-28 dagar och SDS (r = +0.36, p = 0.007). Den största viktförändringen skedde mellan 0-7 dagar och var -2.0 ± 0.7 SDS. Medelvärdet för vätskeintag första veckan var 129 ± 21 ml/kg/d, intaget av energi var 60 ± 8 kcal/kg/d, protein 1,8 ± 0,3 g/kg/d, kolhydrat 9 ± 1,3 g/kg/d och fett 2 ± 0,5 g/kg/d. Det fanns en signifikant positiv korrelation mellan energiintag och SDS 0-7 dagar (r = +0.48, p < 0.001). KONKLUSION: De studerade barnen uppvisade en kraftig postnatal tillväxthämning och hade ett genomsnittligt energiintag som var lägre än det rekommenderade. Ett förbättrat energiintag under de första 28 dagarna, speciellt under den första veckan, skulle kunna leda till en reducerad postnatal tillväxthämning hos extremt underburna barn. F14. EFFEKT PÅ SJUKLIGHETEN HOS NYFÖDDA BARN EFTER ÄNDRING AV HANDLÄGGNINGSRUTIN VID ÖVERBURENHET Charlotta Grunewald (1), Håkansson S (2), Saltvedt S (1), Källén K (3) 1) KK samt Inst för Klinisk Vetenskap och Utbildning, KI, Södersjukhuset, Stockholm, 2) Barn- och ungdomskliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå, 3) Centrum för Reproduktion och Epidemiologi, Lunds Universitet, Lund BAKGRUND: Överburenhet, 42 graviditetsveckor, är förenat med ökad perinatal morbiditet och mortalitet. Huruvida induktion vecka (v) 42 eller avvaktan till v 43 ska rekommenderas är fortfarande kontroversiellt och skiljer sig i Sverige. I Stockholm ändrades år rekommendationen för induktion, från v 43+0 till v Andra regioner i Sverige håller kvar rutinen att avvakta upp till v Data från PNQ visar signifikanta regionala skillnader för år 2007 i antal barn > v 41+6, inskrivna 8/15

9 för neonatal intensivvård. Huvudsyftet är att utvärdera neonatal morbiditet, biokemiska markörer och vård på neonatalvårdsavd hos barn födda > v Frågeställningen är om en aktiv handläggning med induktion från v 42+0 t.om v 42+2 kan minska morbiditeten hos barn jmfrt med en avvaktande hållning där man låter förlossningen starta spontant fram till v 43+0? METOD: 1) Obstetriska och perinatala data från Stockholm före och efter ändring av policy för överburenhet: år jmfrt med ) Jämförelse av nationella data på individnivå (MFR, PNQ) från län med låg respektive hög andel höggradigt överburna (> 42+3). RESULTAT: Bland graviditeter 41+3 i Stockholm sjönk andelen 42+0 från 36,7% år 2000 till 26,7% år 2007, och av de 42+0 sjönk andelen > 42+3 från 31,4% år 2000 till 5% år Bland graviditeter 41+3 sågs en signifikant minskad risk för dödföddhet, mekoniumaspiration, Apgar <7 vid 5 minuter, och neonatal morbiditet år versus år Motsvarande Odds Ratio (OR) med 95 % konfidensintervall (CI) korrigerade för maternell ålder, paritet, och rökning var: 0.55 ( ), 0.49 ( ), 0.69 ( ), respektive 0.79 ( ). År varierade andelen graviditeter > 42+3 bland graviditeter 42+0 kraftigt mellan olika län: från 6,4% (Östergötland) till 36,5% (Värmland), vilket antyder betydande skillnader i handläggning. Bland graviditeter 41+3 i de 7 län med högst andel > 42+3, var det signifikant vanligare med mekoniumaspiration (OR: 1.62; 95%CI: ) och Apgar < 7 vid 5 minuter (OR: 1.31; 95%CI: ) jämfört med de 7 län som hade lägst andel graviditeter > KONKLUSION: Våra resultat antyder att en aktiv handläggning av graviditeter 41+3 minskar riskenför mekoniumaspiration, låg Apgar-poäng, och neonatal morbiditet. Dock behövs fler analyser innan ett kausalsamband kan fastställas. P1. BARN TILL ÖVERVIKTIGA MÖDRAR HAR ÖKAD RISK FÖR NEONATALA KRAMPER Erik Howie (1), Källén K (2), Hellström-Westas L (1) 1) Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala Universitet, 2) Tornblad Institutet, Institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds Universitet BAKGRUND: Överviktiga kvinnor har ökade graviditetsrisker och deras foster och nyfödda barn har ökad perinatal mortalitet. Målsättningen med denna studie var att undersöka om nyfödda barn till överviktiga kvinnor har ökad risk för kramper, och i så fall vilka riskfaktorer hos överviktiga kvinnor som kan bidra till detta. METOD: Data från MFR , alla förlossningar där moderns pre-graviditets BMI var känt inkluderades (n= ). Perinatala data undersöktes i relation till maternell BMI-klass: BMI<20; BMI ; BMI ; och BMI 30+. RESULTAT: Under studieperioden blev ett ökande antal kvinnor överviktiga (BMI ) eller feta (BMI 30+), under de första 6 åren ( ) hade 11,6 % av kvinnorna BMI och 9.0% hade BMI30+. Under den sista 5 årsperioden ( ) ökade motsvarande tal till 14,3 % och 13,8 %. Högt BMI var en riskfaktor för neonatala kramper, incidensen hos barn till normalviktiga kvinnor (BMI 20-24,9) var 1,9, men ökade till 2,6 och 3,0 hos kvinnor med BMI 25-29,9 och BMI30+. Hos överviktiga kvinnor var graviditetskomplikationer och kejsarsnitt vanligare (både akuta och planerade) än hos normalviktiga, 1-minuts Apgar-poäng hos barnen var lägre och den perinatala mortaliteten högre. Överviktiga kvinnor födde oftare barn som var tunga för tiden (LGA). Riskfaktorer för neonatala kramper skiljde sig dock inte mellan normalviktiga och överviktiga kvinnor, förutom att en ickesignifikant tendens kunde skönjas att tvillinggraviditet och LGA var associerat med ökad risk för kramper hos överviktiga kvinnor (p=0.10 respektive p=0.13). KONKLUSION: Maternell övervikt är en signifikant riskfaktor för neonatala kramper, särskilt barn som är LGA utgör en riskgrupp hos dessa mödrar. 9/15

10 P2. MATERNAL ALLOANTIBODIES INDUCE A POSTNATAL IMMUNE RESPONSE THAT LIMITS ENGRAFTMENT FOLLOWING IN UTERO HAEMATOPOIETIC CELL TRANSPLANTATION IN MICE. Eleonor Tiblad,1,2, Merianos DJ,1 Santore MT,1, Todorow CA,1, Laje P,1, Endo M,1, Zoltick PW,1, Flake AW, 1 1) Children s Center for Fetal Research, Children s Hospital of Philadelphia, Philadelphia, Pennsylvania, USA, 2) CLINTEC, Karolinska Institute, Stockholm, Sweden. The lack of fetal immune responses to foreign antigens, i.e., fetal immunologic tolerance, is the most compelling rationale for prenatal stem cell and gene therapy. However, the frequency of engraftment following in utero hematopoietic cell transplantation (IUHCT) in the murine model is reduced in allogeneic, compared with congenic, recipients. This observation supports the existence of an immune barrier to fetal transplantation and challenges the classic assumptions of fetal tolerance. Here, we present evidence that supports the presence of an adaptive immune response in murine recipients of IUHCT that failed to maintain engraftment. However, when IUHCT recipients were fostered by surrogate mothers, they all maintained long-term chimerism. Furthermore, we have demonstrated that the cells responsible for rejection of the graft were recipient in origin. Our observations suggest a mechanism by which IUHCT-dependent sensitization of the maternal immune system and the subsequent transmission of maternal alloantibodies to pups through breast milk induces a postnatal adaptive immune response in the recipient, which, in turn, results in the ablation of engraftment after IUHCT. Finally, we showed that non-fostered pups that maintained their chimerism had higher levels of Tregs as well as a more suppressive Treg phenotype than their non-chimeric, non-fostered siblings. This study resolves the apparent contradiction of induction of an adaptive immune response in the preimmune fetus and confirms the potential of actively acquired tolerance to facilitate prenatal therapeutic applications. P3. TELOMERE LENGTH IN PRETERM BABIES AND INFANTS WITH BRONCHOPULMONARY DYSPLASIA Ewa Henckel (1), Svensson U (2), Osterman P (2), Roos G (2), Bohlin K (1) 1) Department of Clinical Science, Intervention and Technology (CLINTEC), Karolinska Institute, Stockholm 2) Department of Medical Biosciences, Umeå University BACKGROUND: Telomeres are non-coding DNA-sequences that cap the chromosomal ends. Telomere length serve as a biomarker of cellular aging, short telomeres are associated with adult cardiovascular disease and oxidative stress accelerates telomere shortening. Oxidative stress, as a result of inflammation and oxygen toxicity, may affect lung growth and contribute to the development of bronchopulmonary dysplasia (BPD) in preterm infants. AIM: A pilot study of the relationship between telomere length, prematurity and lung disease in newborn infants. METHODS: Peripheral blood samples were collected from preterm infants with gestational age <30 weeks, ex-preterm infants with BPD at term age and newborn, full-term, healthy control infants. Relative telomere length (RTL) was measured in extracted DNA using real-time PCR technique. RESULTS: Telomere lengths from 22 infants are reported. Preterm infant (median gestational age 28, 0/7 weeks) tended to have longer telomeres compared to full-term control infants and infants with BPD (p=0.096). Infants with BPD at term age exhibited similar RTL as full-term newborn infants (RTL mean 1.04 in both groups). No correlations were found between blood RTL and birth weight, sex or maternal age. CONCLUSION: Telomeres shorten with age and the present data indicate that very preterm infants have longer telomeres compared to term infants, which could be expected. On a group level, infants with BPD had similar telomere length at term age as full-term healthy newborns, but further longitudinal studies on intra-individual telomere shortening rate are needed to determine the significance of telomere length as a genetic factor in BPD. 10/15

11 P4. CLINICAL SIGNS ASSOCIATED WITH BLOOD CULTURE RESULTS IN NEONATES EVALUATED FOR SUSPECTED SEPSIS Andreas Ohlin (1), Björkqvist M (1,2), Montgomery S M (2,3) and Schollin J (2). 1) Department of Pediatrics, Örebro University Hospital, Örebro, Sweden. 2) School of Health and Medical Sciences, Örebro University, Örebro, Sweden. 3) Department of Primary Care and Social Medicine, Charing Cross Hospital, Imperial College, London, United Kingdom BACKGROUND: Diagnosis of neonatal sepsis is complicated. Broad spectrum antibiotics are usually initiated on the clinical suspicion of sepsis, before blood culture results are available. Therefore clinical evaluation and physiological signs play an important role in sepsis evaluation. These signs have never been scientifically evaluated; hence there is a great need to validate them and to examine these signs at different gestational ages. OBJECTIVE: The objective of this study was to evaluate associations with sepsis for nine signs, and C-reactive protein (CRP) in a population evaluated for neonatal sepsis and to determine their predictive value for a positive blood culture. METHOD: 402 newborn infants 28 d of age (gestational ages weeks) admitted at the NICU at Örebro University Hospital between September 1997 and November 2005, were prospectively and consecutively included in the study. Nine recognised signs of sepsis (feeding intolerance, tachypne >60/min, apnea, bradycardia <100/min, increased oxygen need, irritability/seizures, persistent ductus arteriosus, distended abdomen, hypotension or poor skin colour) were recorded with standardized study forms. Data were analysed using multiple logistic regression. The material was stratified by prematurity (cut-off 37 weeks) to study effect modification. RESULTS: Five out of the nine clinical signs (Feeding intolerance, distended abdomen, blood pressure, bradycardia and apnea) and CRP were all statistically significantly associated with a greater likelihood of a positive blood culture. When adjustment for sex, gestational age, CRP at inclusion and the other signs was made, apnea, low blood pressure and CRP at inclusion remained as independent predictors of positive blood culture. When the material was stratified by gestational age bradycardia was associated with an increased risk of a positive blood culture in preterm (OR=5.40 ( )) but not in full-term infants, while tachypnea was a risk of a positive blood culture only in full-term (OR=1.77 ( )). CONCLUSIONS: Feeding intolerance, distended abdomen, blood pressure, bradycardia, CRP and apnea are useful signs of sepsis when assessing a neonate. Bradycardia is a useful sign in premature but not in term infants. Tachypné is a useful sign in fullterm but not in premature infants. P5. BLOOD PRESSURE IN 2½-YEAR-OLD CHILDREN BORN EXTREMELY PRETERM Mikael Norman (1), A. Rakow (2), A.K. Edstedt Bonamy (2), L. Swartling (1), M. Vanpee (2) 1) Department of Clinical Science, Intervention and Technology, 2) Department of Woman and Child Health, Karolinska Institute, Stockholm, Sweden OBJECTIVE: Adolescents and young adults born preterm have elevated blood pressure (BP, ref. 1,2) Little is known about the emergence of high BP in young children surviving extremely preterm birth (EXPT). METHODS: Population-based study of 45 EXPT (gestational age weeks, mean birth weight 773 [169] g) surviving to a corrected postnatal age of 32 [1.7] months, and 42 matched controls born at term (BW 3540 [441] g). After 15 min acclimatization in the room and 5 min rest in sitting position, systolic (SBP) and diastolic (DBP) BP were measured in the up-right sitting position using a validated oscillometric BP-device (Omron HEM-907). Data are mean [SD] or proportions (%). Appropriate institutional ethics committee clearance and parents' informed consent were obtained. RESULTS: Blood pressures were successfully measured in 75 of 87 children (86%). There were no differences in postnatal age, gender distribution or resting heart rate (mean 103 and 102 min-1, respectively) between EXPT and controls. In addition, SBP (mean 100 [11] vs 97 [8.1] mmhg, p=0.16) did not differ significantly between EXPT and controls. However, DBP was higher in EXPT (mean 69 [12] compared to controls 62 [9.2] mmhg, p=0.004) despite that EXPT were on average 2.1 kg lighter (p<0.001) and 5.7 cm shorter (p<0.001) than controls. The proportion of boys with an age, gender and 11/15

12 height adjusted SBP > 90th percentile (ref 3) was 16/21 (76%) in EXPT and 6/19 (31%) in controls (p=0.004). The corresponding proportions for girls were 7/16 (44%) and 4/17 (24%) (p=0.22) CONCLUSIONS: A large proportion of children, especially boys, born extremely preterm have elevated systolic and diastolic blood pressures at a corrected age of 2½ years. REFERENCES 1. Edstedt Bonamy A.K. et al. Pediatr Res 2005; 58, Johansson S. et al.circulation 2005; 112: The Forth Report on the Diagnoses, Evaluation and Treatment of High Blood Pressure in Children and Adolescents, Pediatrics (2004), 114 (2nd Suppl 4th Report): P6. HUMAN CATHELICIDIN PEPTIDE LL37 INHIBITS BOTH ATTACHMENT CAPABILITY AND BIOFILM FORMATION OF STAPHYLOCOCCUS EPIDERMIDIS Eva Hell (1), Giske C (2), Nelson A (1), Römling U (2), Marchini G (1) 1) Department of Women s and Children s Health, Neonatal Unit 2) Department of Microbiology, Tumor- and Cell Biology, Karolinska Institute, Stockholm BACKGROUND: The coagulase-negative Staphylococcus epidermidis are commensals of the human skin and mucous membranes, but they are also a major cause of nosocomial and health-care related infections. They cause over 50% of all late onset sepsis (after 3 days of age) in preterm infants and are the main cause of device-related infections, particularly when venous catheters are being used. The main known virulence factor of these bacteria is their ability to attach and colonise the polymer surface by the formation of a thick, multilayered biofilm. The aim of this study was to investigate the possible effect of the human cathelicidin antimicrobial peptide LL37 on the biofilm formation process of these bacteria, a peptide produced by phagocytic leucocytes, cells of the mucosal epithelium, and keratinocytes. METHODS: Initial attachment assay and biofilm formation solid surface assay in microtiter plates, as well as growth experiment in liquid medium were used. RESULTS: We found, that already a low concentration of the peptide LL37 (1 mg l-1) significantly decreased both attachment of the bacteria to the surface and also the biofilm mass. The peptide did not inhibit the planctonic growth of S. epidermidis at 8 and 16 mg l-1. CONCLUSION: The present study reports a new finding, that the human cathelicidin peptide LL37 inhibits the attachment and the biofilm formation of S. epidermidis. Since the formation of biofilm protects bacteria during infections and allows survival in a hostile environment, the inhibition of biofilm formation by this peptide may have a key role to prevent bacterial colonisation on indwelling devices. Our results also indicate that LL37 can be a potential aspirant of therapeutic experiments, such as stimulating the endogenous production of natural peptide or using these peptides as a template to develop artificial analogues with optimized biological activities. P7. EUROPAIN - EUROPEAN PAIN AUDIT IN NEONATES Lena Bergqvist (3), Eriksson M (1), Anand KJS (2), Boyle E (4), Lagercrantz H (3), Andersson S (5), Menon G (6), van Overmeire B (7), Keller M (8), Hellström-Westas L (9), Fellman V (10), van Shaik R (11), Osselaere JP (12), Rane A (13), Schollin J (1), Carbajal R (14) 1) School of Health and Medical Sciences, Örebro University, Örebro, Sweden, 2) University of Arkansas for Medical Sciences, Little Rock, USA, 3) Neonatal Research Unit, Karolinska Institutet, Stockholm, Sweden, 4) Department of Health Sciences, University of Leicester, Leicester, UK, 5) Hospital for Children and Adolescents, Helsinki, Finland, 6) Neonatal Unit, Royal Infirmary of Edinburgh, University of Edinburgh, Edinburgh, UK, 7) University Hospital Antwerp, Antwerp, Belgium, 8) Friedrich-Alexander Universität Erlangen-Nürnberg, Erlangen, Germany, 9) Uppsala University, Uppsala, 10) Lund University, Lund, Sweden, 11) Erasmus universitair Medish Centrum, Rotterdam, The Netherlands, 12) European Paediatric Medicine Company, Brussel, Belgium, 13) Karolinska Institutet, Stockholm, Sweden, 14) Hôpital Trousseau, Paris, France BACKGROUND AND AIMS: Alleviation of pain is a basic and human right regardless of age. The awareness that newborn infants experience pain during surgery, mechanical ventilation or invasive procedures has increased over the last 20 years. Despite the accumulating research on neonatal pain and various international and national guidelines for neonatal pain management, there is no recent information about how this knowledge translates into clinical practice. 12/15

13 The NeoOpioid Consortium is a research network with partners from Stockholm, Uppsala, Lund, Örebro, Rotterdam, Helsinki, Edinburgh, Paris, Antwerp, Erlangen, Leicester, and Brussels. It is supported by the European Commission's Framework Programme 7, Better Use of Medicines. The consortium aims to improve the safety and efficacy of opioid treatment in critically ill newborns. The EUROPAIN survey, which is part of the NeoOpioid-project, is designed to collect data permitting the comparison of neonatal pain management within the European Union. METHODS: Neonatal units in all European countries will be invited to participate. For ventilated infants, data will be collected about administration of analgesic and sedative medications during a 2 week period. Documented and reported strategies of pain relief measures will be compared with local and national guidelines. Computerized tutoring material and data entry systems will facilitate high quality data collection. CONCLUSIONS: Participation in the EUROPAIN survey will provide units with unique opportunities to compare their analgesic practices with other units nationally and on a European basis. The resulting data will provide a foundation for the development of evidence-based European neonatal pain management guidelines. The research leading to these results has received funding from the European Community's Seventh Framework Programme under grant agreement no P8. HIGH RATE OF FUNCTIONAL LIMITATIONS AND SPECIAL HEALTH CARE NEEDS IN CHILDREN BORN AT WEEKS GESTATION. Philip Smith, Aijaz Farooqi and Fredrik Serenius Department of Clinical Sciences, Pediatrics, Umeå University BACKGROUND: Recent follow up studies have focused on the outcome of extremely preterm infants (< 26 weeks). There is, however, a paucity of data on the health of more mature preterm children (PT) born after the introduction of modern intensive care. AIM: To investigate the prevalence of chronic conditions in PT children born at weeks at 5-7 years of age using a non-categorical approach. METHODS: The presence of chronic conditions in PT children (n=21) was assessed with the Questionnaire for Identifying Children with Chronic Conditions (QuICCC) method and results compared with those of a control group (n=19) of children born at term. RESULTS: In PT children the rate of functional limitations was 57%, the compensatory dependence need 71% and the need for services above routine 86%. Corresponding figures for the control group were 0%, 21 % and 11%, respectively. 5 PT children had severe functional limitations. CONCLUSIONS: PT children have high rates of functional limitations and special health care needs compared to the normal population. It is therefore important to include PT children in long-term follow up programs. P9. ERFARENHETER FRÅN TRE ÅRS SAMARBETSMOTTAGNING FÖR UPPFÖLJNING AV NEONATALA RISKBARN Katarina Lindström (1), Eriksson-Vestblad M (1), Hallberg B (2), Norman M (2), Blennow M (2) 1) Sektionen för barnneurologi och habilitering, 2) Neonatalverksamheten, Astrid Lindgrens Barnsjukhus vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge BAKGRUND: Extremt prematurfödda barn, barn födda med måttlig till svår asfyxi, barn med stroke har ökad risk att utveckla neurologiska funktionshinder, både motoriska och kognitiva. METOD: Sedan tre år tillbaka följs neonatala riskbarn på en samarbetsmottagning med neonatolog, barnneurolog och sjukgymnast. På mottagningen undersöks extremt prematurfödda < 27 veckor, barn med måttlig till svår asfyxi, barn med stroke och en del övriga med mycket komplicerad neonatalperiod. 13/15

14 RESULTAT: Under perioden har 73 barn undersökts vid 12 mån ålder och 18 mån ålder. Av de 73 barnen är 8 (11 %) inskrivna vid habilitering/autismcentrum. KONKLUSION: Samarbetsmottagning ger en god kvalitet i uppföljningen av riskbarn samt förutsättningar för tidig upptäckt av funktionshinder och insättande av insatser. P10. MORBIDITET OCH MORTALITET HOS TVILLINGAR Emma Elsmén Steen (1), Källén K (2), Maršál K (3), Norman M (4), Hellström-Westas L (5) 1) Avd för Pediatrik, IKVL, Lund/Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, 2) Tornblad Insitutet, Institutionen för kliniska vetenskaper (IKVL), Lunds Universitet, 3) Avd för Obstetrik och Gynekologi, IKVL, Lunds Universitet, 4) Neonatalverksamheten, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, 5) Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala Universitet, Uppsala FRÅGESTÄLLNING: Finns det skillnader i mortalitet och morbiditet hos flicka-flicka tvillingar jämfört med pojke-pojke tvillingar? Har flickor och pojkar i olikkönade tvillingpar olika perinatala risker? METOD: Data från MFR, samtliga tvillingar (levande och dödfödda), , totalt tvillinggraviditeter och barn. Följande jämförelser gjordes: Flicka i flicka-pojke /F/FP) jfr med flicka-flicka (FF), Pojke i flicka-pojke (P/FP) jfr med pojke-pojke (PP), F/FP vs P/FP, FF vs PP, och alla F vs alla P. RESULTAT: FF och PP hade högre risk för dödföddhet än FP. Early neonatal mortality (END, dag 0-6) och infant mortality (dag ) var högre hos PP jfrt med P/F, OR 1.9 (95 % CI , p=0.005) och OR 1.6 (95 % CI , p=0.016). FF hade lägre END och infant mortality än PP, OR 0.7 (95 % CI 0.5-1, p=0.043) och OR 0.7 (95 % CI , p=0.005). Risken för NAS/PAS var lägre hos flickor: för F/FP vs P/FP var OR 0.8 (95 %CI , p=0.005) och för FF vs PP var OR 0.8 (95%CI , p<0.001). Risken för RDS var också lägre hos flickor: för F/FP vs P/FP var OR 0.7 (95 % CI , p=0.003), och för FF vs PP var OR 0.8 (95%CI , p=0.053), liksom risken för pneumothorax: för F/FP vs P/FP var OR 0.5 (95%CI , p=0.02), och för FF vs PP var OR 0.5 (95%CI , p<0.001). Risken för BPD och sepsis var också lägre för FF jfrt PP, OR 0.5 (95 % CI , p=0.001) och OR 0.7 (95%CI , p=0.03). Risken för preeklampsi var högre hos FF jämfört med PP, OR 1.2 (95 % CI , p=0.011). Risken för polyhydramnios var högre för FF och PP jämfört med FP, OR 2.8 (95% CI , p=0.009) och OR 2.9 (95% CI , p=0.005). KONKLUSION: Flicktvillingar har lägre perinatal mortalitet och lägre respiratorisk morbiditet jämfört med pojktvillingar. Graviditeter med FF drabbas oftare av preeklampsi än PP. P11. NATIONELLT VÅRDPROGRAM OM NEONATAL HYPOGLYKEMI Ingrid Hansen Pupp (1), Elfving M (1), Ahlsson F (2), Domellöf M (3) 1) Avdelningen för Pediatrik, Institutionen för kliniska vetenskaper, Lund, Lunds Universitet, 2) Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala Universitet, 3) Institutionen för kliniska vetenskaper, Pediatrik, Umeå Universitet Ovanstående arbetsgrupp har utarbetat ett förslag till ett nationellt vårdprogram som behandlar handläggning av neonatal hypoglykemi. Vårdprogrammet har utformats enligt de riktlinjer som föreslagits av neonatalsektionen och omfattar bl.a. patogenes, diagnostik, prevention, behandling, uppföljning och kvalitetssäkring. P12. SEN AVNAVLING MINSKAR RISKEN FÖR NEONATAL ANEMI HOS FULLGÅNGNA SVENSKA BARN Ola Andersson (1), Hellström-Westas L (2), Andersson D (1), Clausen J (3), Domellöf M (4) 1) Barn och Ungdomskliniken, Länssjukhuset i Halmstad; 2) Inst för Kvinnors och Barns Hälsa, Akademiska sjukhuset, Uppsala; 3) Kvinnokliniken, Länssjukhuset i Halmstad; 4) Institutionen för Klinisk Vetenskap, Pediatrik, Umeå Universitet. 14/15

15 BAKGRUND: Sen avnavling har beskrivits kunna förbättra järnstatus hos spädbarn men har befarats kunna öka risken för neonatal ikterus. Praxis i Sverige varierar och vetenskapliga studier i jämförbara länder saknas. METOD: Vi inkluderade 400 svenska mödrar utan graviditetskomplikationer och randomiserade barnen till tidig (< 10 s) respektive sen (> 180 s) avnavling vid förlossning i fullgången tid. Blod- och järnstatus analyserades i blodprov som togs i samband med PKU-provtagningen. Hb<145 g/l bedömdes som indikator för anemi. Barnmorskan bedömde barnets kliniska symptom vid 1 respektive 6 timmars ålder. RESULTAT: Blodprovet togs vid 2,6 ± 0,6 dygns ålder (medelvärde ± SD). Sent avnavlade barn, jämfört med tidigt avnavlade, hade signifikant högre Hb (189 ± 18 mot 176 ± 19 g/l, p<0,001), EVF (0,53 ± 0,05 mot 0,50 ± 0,05 fl, p<0,001) och MCHC (356 ± 8 mot 354 ± 7 g/l, p=0,004). Signifikant färre sent avnavlade barn hade anemi (1% mot 7%, p=0,02). Däremot sågs ingen signifikant skillnad i MCV, retikulocythemoglobin, serum-järn, transferrin, ferritin eller transferrinreceptorer. Inte heller sågs någon signifikant skillnad i bilirubin (145 ± 67 mot 144 ± 61 µmol/l, p=0,91). Inga signifikanta skillnader kunde påvisas vad gäller kliniska symptom (gnyende andning, näsvingespel eller indragningar) vid 1 resp 6 timmars ålder. KONKLUSION: Sen avnavling förbättrar Hb och EVF samt minskar risken för neonatal anemi hos svenska, fullgångna barn, utan att ge någon skillnad i kliniska symptom eller bilirubinvärde vid 2-3 dygns ålder. P13. LILLA BARNETS FOND - FÖR FORSKNING OM NYFÖDDA BARN OCH DERAS FRAMTIDA HÄLSA ( Eva Berggren Broström och Mats Blennow, för styrelse och forskningsnämnd i Lilla barnets fond. Trots att den svenska neonatalvården har utmärkt sig med goda behandlingsresultat satsas förvånansvärt små resurser på forskning om nyfödda barn och deras framtida hälsa. En anledning är att det hittills har saknats en nationell välgörenhetsorganisation till stöd för denna forskning. Lilla barnets fond grundades i december 2008 av svenska läkare, forskare och föräldrar. Lilla barnets fond är en ideell förening vars syfte är att genom medlemsavgifter och donationer samla in pengar till stöd för forskning kring nyfödda barns sjukdomar. Medlemmarna utgör basen i Lilla barnets fond. Det operativa arbetet sker i en styrelse och en forskningsnämnd med representanter från hela landet. Ett antal volontärer sköter medlemshantering, bokföring och kommunikation. Allt arbete sker för närvarande ideellt. De första anslagen kommer att kunna sökas till sommaren Utdelningen av forskningsanslag planeras att ske på Perinataldagarna, med början I samband med detta föredrag presenteras ytterligare information om Lilla barnets fond. 15/15