Vindbruk och rennäring. om kumulativa effekter

Transkript

1 Vindbruk och rennäring om kumulativa effekter Meddelande

2 Vindbruk och rennäring -Om kumulativa effekter

3 Länsstyrelsen Västerbotten, Samhällsutvecklingsenheten Text och layout: Marita Alatalo Omslaget: Delar av Bleikevare vindkraftanläggning och renar på vinterbete. Foto: Marita Alatalo. Tryckeri: Länsstyrelsens tryckeri, november 2011 Länsstyrelsen Västerbotten, 2011 ISSN

4 FÖRORD I följande rapport behandlas rennäringens förändrade situation över tid i ett avgränsat område. Redovisningen syftar till att öka kunskapen om hur olika mark- och vattenexploateringar påverkar rennäringen. Syftet är också att öka förståelsen för nödvändigheten av att beakta det sammanlagda intrånget på en sameby betesmarker vid val av lokaliseringsplats av en vindkraftanläggning. Underlaget har tagits fram inom projekt Vindbruk i Västerbottens län vars övergripande syfte och mål är att öka kunskapen för vindbruket i länet så att en utbyggnad kan underlättas till gagn för regional utveckling och snabbare energiomställning. Projektet har finansierats av Boverket och Länsstyrelsen Västerbotten. I arbetet har Anna Wenngren, Naturvårdsenheten Länsstyrelsen, Maria Bergsten, Enetjärn Natur och Karin Baer, Vilhelmina norra sameby medverkat. Till dessa riktar projektet ett stort tack! Umeå i november 2011 Marita Alatalo, projektledare Vindbruk i Västerbottens län Länsstyrelsen Västerbotten, Samhällsutvecklingsenheten

5 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING 1. INLEDNING 1.1 Bakgrund 1.2 Syfte och mål 1.3 Avgränsning 2. KORTFATTAT OM RENNÄRINGEN 2.1 Renskötsel 2.2 Renskötselns markanvändning 2.3 Riksintresseområden 3. KONSEKVENSER AV FÖRÄNDRAD MARK- OCH VATTENANVÄNDNING 3.1 Skogsbruk 3.2 Vattenkraft 3.3 Vindbruk 3.4 Flygplatser 3.5 Gruvnäringen 3.6 Täktverksamhet 3.7 Vägar, skoterleder, järnvägar och kraftledningar 3.8 Turism och friluftsliv 3.9 Övrigt 3.10 Rennäringens anpassningsförmåga 4. KARTLÄGGNING AV KUMULATIVA EFFEKTER 4.1 Val av lokalisering 4.2 Kumulativa effekter i miljökonsekvensbeskrivningen 4.3 Det viktiga samrådet 4.4 Kunskapsunderlag REFERENSER

6 SAMMANFATTNING Inledning I diskussioner om rennäringens och vindbrukets markanvändningsanspråk framkommer det allt mer tydligt, att de intressemotsättningar som uppkommer när en vindkraftanläggning planeras inte bara handlar om de effekter som denna skapar. För en sameby handlar det till stor del om att varje ny etablering måste ses i ett sammanhang, tillsammans med andra etableringar och verksamheter och hur dessa sammantaget påverkar deras renskötsel. Syftet med föreliggande studie är, dels att belysa hur renskötseln på Vilhelmina norra samebys vinterbetesland har påverkats över tid av förändrad mark- och vattenanvändning, dels att öka förståelsen för hur studier av kumulativa effekter kan vara vägledande för lokaliseringar av anläggningar. Målet är att studien ska bidra till att underlätta och effektivisera den tillståndsprocess som föregår etableringen av en vindkraftanläggning samt bidra till att riktiga och väl avvägda beslut ska kunna fattas. Studien har genomförts inom projekt Vindbruk i Västerbottens län. Konsekvenser av förändrad mark- och vattenanvändning Konkurrensen mellan rennäringen och andra markanvändare har ökat över tiden. För rennäringen har det bidragit till att samebyars betesmarker minskat och fragmenterats. Varje förändring av mark- och vattenanvändningen inom en samebys betesmarker får konsekvenser som t.ex. att hitta ersättningsmarker för förstörda betesmarker, att tillgängliga betesmarker överutnyttjas, att lastbilstransporter mellan betesmarker måste ske då naturliga flyttleder påverkats och markerna splittrats. Naturliga och sammanhängande betesmarker och flyttvägar är en förutsättning för renskötseln och kan inte ersättas med utfodring annat än i speciella situationer. Förändringarna leder ofta till ökade kostnader för transporter och utfodring, ökad arbetsbelastning för bevakning och skötsel samt ökad konkurrens mellan samebyarna. Samtidigt leder de olika förändringarna till att renarna stressar och oroas vilket påverkar deras reproduktion och kondition. Förändrad mark- och vattenanvändning på en samebys betesmarker skapar i förlängningen även kulturella och socioekonomiska effekter. Dessa behandlas dock inte i denna studie. De markanvändningsintressen som tas upp i studien, exemplifierar hur Vilhelmina norra samebys verksamhet har påverkats av jord- och skogsbruk, utbyggnaden av vatten- och vindkraft, gruvnäringen, flygplatser, vägar, leder, master, täktverksamhet, jakt, friluftsliv, tätortsutveckling, byggandet av fritidshus, naturvård med rovdjursförvaltning, klimatförändringar och miljökatastrofer. På samma sätt som Vilhelmina norra sameby har påverkats, har andra samebyar berörts. Rennäringen har hitintills kunnat anpassa sig, men i dagsläget är varje ny verksamhet och exploatering på viktiga betesmarker mycket kännbara. 1

7 Kartläggning av kumulativa effekter Rennäringen är en sammansatt verksamhet som är bärare av mycket gamla traditioner och brukandeformer. Renskötseln är en viktig del av det samiska kulturarvet och förmodligen den enda nomadiserande formen av djurskötsel som finns kvar i Europa i dag. Den har ett omfattande behov av betesmarker som bygger på renarnas naturliga drift att under året förflytta sig i landskapet mellan ändamålsenliga och störningsfria vistelseområden för bland annat bete och kalvning. Tillgången och tillgänglighet till betesmarker är en absolut förutsättning för långsiktig hållbar och framgångsrik verksamhet. För att förstå en samebys synpunkter i diskussioner om lokaliseringar och nyetableringar av vindkraftanläggningar är det nödvändigt att vindkraftprojektören skaffar sig kunskap om rennäringen som företeelse. Vindkraftprojektören måste flytta fokus från den påverkan de anser sig göra på berörd samebys marker, till hur samebyn och renskötseln påverkas. Vid bedömning av hur renskötseln påverkas av en ny verksamhet är det viktigt att beakta hela samebyns situation. Det bör vara den sammanlagda intrångsbilden för varje enskild sameby som beaktas när lämpliga områden för lokaliseringar väljs. I den miljökonsekvensbeskrivning som projektörer enligt miljöbalken ska upprätta inför ansökan om byggande av vindkraftanläggning, ska bland annat kumulativa effekter behandlas. För kartläggning av kumulativa effekter är naturligtvis den sameby som berörs, den bästa kunskapskällan. Berörd sameby är den som bäst kan bistå projektören. Det är endast samebyarna som kan beskriva de dynamiska och funktionella sambanden och tillräckligt detaljerat redovisa hur renskötseln använder ett visst markområde, hur det hänger ihop med andra omgivande områden och hur flyttningarna mellan områdena sker. Flera samebyar bl.a. Vilhelmina norra sameby har i dag upprättat renbruksplaner. Dessa anses vara mycket bra instrument att använda i samverkansarbetet mellan samebyar och andra markanvändare och myndigheter. Det är naturligtvis av största vikt att de kontinuerligt uppdateras. Kartläggningen görs med fördel i samband med samrådsförfarandet. Enligt miljöbalken ska projektören i god tid och i behövlig omfattning samråda med berörd sameby. Detta för att miljökonsekvensbeskrivningen ska få den inriktning och omfattning som kan anses vara tillräcklig. Vid samrådet bör samebyn ses som en aktör med expertkunskap och inte som en motstående part. Länsstyrelsen, Sametinget och berörd kommun är också aktörer som har värdefullt kunskapsunderlag. Redovisningen av kumulativa effekter måste naturligtvis ställas i relation till hur mycket rennäringen kan antas bli påverkad av planerad verksamhet. En kortfattad redogörelse kan räcka om effekterna antas bli klart begränsade och samebyn vid samråd inte har några invändningar. Följande bör dock redovisas: En översiktlig beskrivning av den samlade intrångsbilden för berörd sameby. En sammanställning av aktuella samt andra planerade och förutsägbara exploateringar inom samebyns marker. En analys av den samlade konsekvensen på samebyns renskötsel av aktuell vindkraftetablering tillsammans med andra hittillsvarande exploateringar. Vad gäller kommande effekter måste en rimlighetsbedömning göras för att redovisningen ska ha ett värde. 2

8 1. INLEDNING 1.1 Bakgrund Länsstyrelsen Västerbotten har under perioden oktober 2009 till augusti 2011 arbetat med projekt Vindbruk i Västerbottens län. Projektet som finansierats av Boverket och Länsstyrelsen Västerbotten har haft som övergripande syfte och mål är att ta fram ett fördjupat kunskapsunderlag för vindbruket i länet så att en utbyggnad kan underlättas till gagn för regional utveckling och snabbare energiomställning. I projektarbetet har det bedömts angeläget att behandla rennäringens situation i länet. Renskötsel bedrivs i hela länet och på grund av dess särart bland annat som särskilt arealkrävande verksamhet berörs den ofta av ändrad mark- och vattenanvändning som till exempel när en vindkraftanläggning ska etableras. I anslutning till områden med höga vindvärden där det kan vara attraktivt att bygga vindkraftverk finns ofta också bra betesmarker för ren. Ett enstaka vindkraftverks inverkan på miljön är vanligtvis relativt begränsad. En vindkraftanläggning utgörs dock sällan enbart av ett verk. Idag vittnar utvecklingen om att vindkraftparkerna blir större och större och tillsammans med anslutningsvägar och kraftledningar kan de ta stora markområden i anspråk. Det finns också ett ökande intresse för en utbyggnad av vindkraften i länet. I diskussioner om rennäringens och vindbrukets markanvändningsanspråk framkommer det mer och mer tydligt, att de intressemotsättningar som uppkommer när en enskild anläggning planeras inte enbart handlar om den påverkan som denna föranleder på en samebys betesmark. För berörd sameby handlar det till stor del om att varje ny etablering måste ses i ett sammanhang, tillsammans med andra etableringar och verksamheter på samebyns betesmarker och hur dessa sammantaget påverkar renskötselverksamhet. Utifrån förväntad utveckling av vindbruket bedöms det vara viktigt att öka kunskapen om och förståelsen för hur de kumulativa effekterna på rennäringen av olika mark- och vattenexploateringar inom en samebys marker förändrar förutsättningarna att bedriva renskötsel över tid. 1.2 Syfte och mål Syftet med följande studie är att: belysa hur rennäringen på Vilhelmina norra samebys vinterbetesland har påverkats över tid av förändrad mark- och vattenanvändning, öka förståelsen för hur studier av kumulativa effekter som metod kan vara vägledande för lokaliseringar av vindkraftanläggningar. Målet är att studien ska bidra till att underlätta och effektivisera den tillståndsprocess som föregår etableringen av en vindkraftanläggning samt bidra till att riktiga och väl avvägda beslut ska kunna fattas. 3

9 1.3 Avgränsning För att på ett pedagogiskt sätt belysa problematiken med kumulativa effekter av mark- och vattenexploateringar i områden som berörs av renskötselrätt, har ett avgränsat område valts att studera. Avgränsningen har också varit nödvändig av praktiska och ekonomiska orsaker. Det område som har valts är Vilhelmina norra samebys vinterbetesland inom Vilhelmina och Åsele kommuner i Västerbottens län. Området avgränsas i väster av odlingsgränsen och av länsgränsen i öster, se figur 1. Förändrad mark- och vattenanvändning på en samebys betesmarker skapar i förlängningen även kulturella och socioekonomiska effekter. Dessa behandlas dock inte i denna studie. Det innebär också att socialkonsekvensbeskrivningar (SKB) inte heller kommer att behandlas. Odlingsgräns Samebygräns Länsgräns Figur 1. Översiktskarta, Vilhelmina norra samebys vinterbetesland inom Vilhelmina och Åsele kommuner i Västerbottens län 4

10 2. KORTFATTAT OM RENNÄRINGEN Rennäringen som företeelse är inte helt lätt att förstå för en person som inte tillhör den samiska kulturen. Det är en verksamhet som är bärare av mycket gamla traditioner och brukandeformer och som trots senare tids moderniseringar och rationaliseringar, fortfarande antar en form av traditionell pastoralism. 2.1 Renskötsel Renskötsel som näringsverksamhet bedrivs i hela norra Sverige 1, i Nordnorge, i norra Finland och på Kolahalvön i Ryssland. Sápmi är samernas egen benämning på detta område. Renskötseln är en viktig del av det samiska kulturarvet 2 och förmodligen den enda nomadiserande formen av djurskötsel som finns kvar i Europa i dag. Staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen ska fortleva. Riksdag och regering framhåller att rennäringen ska bedrivas så att den ger ett rimligt antal samer en tryggad försörjning på ett ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftigt sätt 3. Från och med 2007 är Sametinget central förvaltningsmyndighet för rennäringen 4. Rennäringen regleras i rennäringslagen 5 där samernas rättigheter ha fått beteckningen renskötselrätt. Den ger samer rätt att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Rätten bygger på urminnes hävd och är grundlagsskyddad. Den tillkommer det samiska folket och får utövas av den som är medlem i sameby. Alla samer är inte medlemmar i en sameby. Det är enbart de renägande samerna som är samebymedlemmar. Av alla omkring samer i Sverige är omkring renägare. Det finns 51 samebyar i Sverige och sju av dessa återfinns i Västerbottens län 6. Sex av dessa är fjällsamebyar och en benämns skogssameby. Fjällsamebyarna har sina marker från fjäll till kust. Genom den s.k. Lappkodicillen 7 använder ibland svenska fjällsamebyar under sommaren renbetesmarker i Norge och norska samebyar har genom samma traktat rätt till vissa betesområden vintertid i Sverige. Länets enda skogssameby har sina betesområden i trakterna av Sorsele och ned till kusten. Här kan tilläggas att flera norrbottensbyar har vinterbetesmarker i länets nordöstra del 8, se figur 2. Begreppet sameby är benämningen både på ett geografiskt område och på en administrativ enhet som bedriver renskötsel. En samebys geografiska område avgränsas genom myndighetsbeslut, numera av Sametinget. 1 I Norr- och Västerbottens län, i Jämtland och Västernorrlands län samt i norra Dalarna 2 Samerna som folkgrupp är Europas enda urfolk och karaktäristiskt för urfolken är deras nära relation till sitt kulturlandskap Sametinget är både en statlig myndighet och ett parlament för samerna, för mer information se 5 SFS (1971: 437) 6 Ran, Gran, Ubmeje tjeälddie, Vapsten, Vilhelmina norra sameby och Vilhelmina södra sameby och Malå skogssameby. 7 Enligt tillägg till gränstraktat från 1751, se 8 På Sametinget pågår arbete med att fastställa gränser mellan samebyarna i nordöstra delen av länet. 5

11 Som administrativ enhet är en sameby följaktligen en juridisk person som företräder renskötseln inom sitt geografiska område. Samebyarnas storlek varierar. De minsta samebyarna har endast ett par medlemmar och de största har flera hundra. Medlemmarna driver renskötselföretag. Totalt finns omkring 900 renskötselföretag i Sverige och nära 100 av dessa är verksamma i Västerbottens län 9. Varje företag, som i huvudsak är familjföretag, drivs som vilket annat företag. Inkomsterna kommer främst från försäljning av renkött. Den praktiska renskötseln bedrivs oftast kollektivt och samebyarna har därför gemensamma anläggningar som till exempel hagar och renvaktarbostäder. Här kan tilläggas att den som är medlem i en sameby har rätt att jaga och fiska på utmark på renbetesfjällen i Jämtland samt inom lappmarkerna. Denna rätt att jaga och fiska gäller oavsett vem som äger marken 10. Figur 2. Samebyar i Västerbottens län 9 Tillåtet renantal för en sameby i Sverige ligger mellan och För samebyarna i Västerbottens län varierar det mellan renar, enligt olika beslut bl.a års byordning och beslut från Enligt statistik från Sametinget beräknas samebyarna i Västerbottens län tillsammans ha omkring renar (omkring 20 % av totala antalet renar i Sverige). 10 För mer information se t.ex. SOU 2001: 101; SOU 2006: 14; SOU 2005: 116; 6

12 2.2 Renskötselns markanvändning Renskötseln karaktäriseras som tidigare nämnts av nomadiserad betesdrift. Det är en driftsform med omfattande behov av betesmarker som bygger på renarnas naturliga drift att under året förflytta sig i landskapet mellan lämpliga vistelseområden för bland annat bete och kalvning. Förr och ända fram 1950-talet flyttade renskötarna renhjorden mer eller mindre manuellt mellan de olika betesmarkerna. Hur långt man flyttade hjorden berodde på vilket bete som fanns tillgängligt. Numera tar renskötarna hjälp av lastbil, skoter, motorcykel och ibland även helikopter. Förändringen beror både på renskötselns rationalisering och att det inte längre är möjligt att renarna flyttas på traditionellt sätt på grund av att betesmarkerna har fragmenterats av olika markanvändare. Flyttningarna sker efter särskilda för renarna lämpliga flyttleder. Dessa är ofta terrängformationer som t.ex. sammanhängande myrar, frusna sjöar och dalgångar. Ibland utgörs de av vägar och stigar eller röjda stråk genom skogsmark. Vissa leder används regelbundet och andra mer sällan. I anslutning till lederna finns rastbeten där renarna kan söka föda och vila under flyttningen. De sträckor renarna flyttas mellan olika betesmarker varierar från område till område, från sameby till sameby. Sträckorna är längst för fjällsamebyar. De områden som används under olika årstider brukar kallas årstidsland. Varje årstidsland har en särskild betydelse i samebyns och renskötselns årscykel som består av åtta årstider, se bilaga 1. Varje årstidsland består av olika typer av betesområden med skilda egenskaper där särskilt viktiga områden är utpekade som t.ex. kärnområden och nyckelområden 11. Av förklarliga skäl bl.a. beroende av väderlek kan betestillgången variera från år till år. Det kan sammanfattningsvis sägas att det är betesmarkerna och tillgången till säsongsbeten som är basresursen för rennäringen, medan renhjorden kan liknas vid ett skörderedskap som förutom försörjning också skapar sociala värden och är en grund för en kulturell identitet. Vilhelmina norra samebys betesmarker Vilhelmina norra sameby är en fjällsameby. Dess betesmarker når ända från fjällområdet till kusten. Samebyn består av drygt 20 renskötselföretag i varierande storlek och ett referensvärde för samebyns renantal är Renskötseln genomförs uppdelad på två grupper, Vardofjällsgruppen och Marsfjällsgruppen. Samebyns anläggningar - renvaktarstugor, arbetshagar och slaktanläggningar - finns spridda på olika plaster inom betesområdet. Betesmarkerna kan grovt indelas i åretruntmark och vinterbetesmark. Samebyns åretruntmark finns inom Vilhelmina kommun och vinterbetesmarkerna i Vilhelmina kommuns östra del, Åsele, Bjurholm, Nordmaling och Örnsköldsviks kommuner. Flyttningen av renarna till vinterbetesmarken på senhösten sker numera vanligtvis med lastbil. Marsfjällsgruppen transporterar t.ex. sin renhjord direkt förbi den svåra passagen som Vojmån utgör till den betesmark som man planerat att använda. Renskötarna bevakar och flyttar sedan renhjorden österut mellan olika områden i vinterbeteslandet. Beroende på snötäckets tjocklek varierar 11 För förklaring se sid

13 betet mellan marklav, bärris och hänglav. På vinterbetesmarken får renskötsel bedrivas under perioden 1/10 till 30/4. Exakta datum för samebyns vistelse i området går aldrig att fastställa. Den beror bland annat på snötäcket och avsmältningen. Snösmältningen avgör när flyttningen mot åretruntmarken påbörjas. 2.3 Riksintresseområden I slutet av 1980-talet pågick ett omfattande arbete inom ramen för den fysiska riksplaneringen, med att peka ut riksintresseområden för olika ändamål. I Västerbottens län utpekades bl.a. områden av riksintresse för rennäringen. Det som pekades ut var viktiga flyttleder, övernattningsbeten, naturliga samlingsställen, svåra passager, speciella betesområden, kalvningsområden, områden kring anläggningar som t.ex. slakt-, kalvmärkning- och skiljningshagar. Begreppet riksintresse blev en lagteknisk term i och med naturresurslagen I dag finns bestämmelserna för riksintressen samlade i miljöbalkens (MB) 3:e och 4:e kapitel 12. Riksintresseområden ska kontinuerligt ses över och nödvändiga justeringar göras. Numera är det Sametinget som ansvarar för detta. Riksintressen har en särskild ställning vid vägning mot andra intressen enligt reglerna i miljöbalken. Enligt miljöbalkens 3 kap. 5 ska mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra näringens bedrivande. Områden som är av riksintresse för rennäringen ska skyddas mot sådana åtgärder. Berör en exploatering något riksintresse för rennäringen ska detta beskrivas i en miljökonsekvensbeskrivning till exploateringen i fråga. Detta regleras i MB 6 kap. Här bör även nämnas att om ett område är av riksintresse för flera ändamål som kan verka oförenliga, ska företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt (MB 3 kap. 10 ). Beslutet får dock inte strida mot bestämmelserna i MB 4 kap. Enligt förarbetena till naturresurslagen är det rennäringens behov av sammanhängande betesområden, tillgång till alternativa betesområden inom de olika årtidsmarkerna och alternativa flyttleder som ska skyddas. Särskilt ska vinterbetesmarkernas betydelse beaktas, eftersom dessa marker (storleken och kvalitén) ofta har en avgörande betydelse för det antal renar som samebyn kan hålla. 12 SFS (1998: 808) 8

14 3. KONSEKVENSER AV FÖRÄNDRAD MARK- OCH VATTENANVÄNDNING Rennäringen har som tidigare beskrivet ett omfattande behov av sammanhängande betesmarker med olika kvaliteter och funktionaliteter. Tillgänglighet till betesmarker är en förutsättning för långsiktig hållbar och framgångsrik verksamhet. Konkurrensen mellan rennäringen och andra markanvändare som t.ex. skogsägare, kraftbolag och gruvbolag har ökat över tiden och bidragit till att samebyarnas betesmarker minskat och fragmenterats. Varje förändring av mark- och vattenanvändningen inom en bys betesmarker får konsekvenser av varierande omfattning för den renskötsel som bedrivs där. Det kan till exempel handla om att: hitta ersättningsmarker för förstörda betesmarker, tillgängliga betesmarker överutnyttjande (överbetning), lastbilstransporter mellan betesmarker måste ske då naturliga flyttleder påverkats och markerna splittrats, naturligt bete måste ersättas med utfodring. Renar på rastbete. Foto: Anna Wenngren 9

15 Förändrad mark- och vattenanvändning leder ofta till ökade kostnader för t.ex. transporter och utfodring och ökad arbetsbelastning för t.ex. bevakning och skötsel. Samtidigt leder de olika förändringarna till att renarna stressar och oroas vilket påverkar deras reproduktion och kondition. Andra effekter som har blivit märkbara och som har stor betydelse för rennäringen som helhet är en ökad konkurrens om betesmarker mellan samebyarna. Med rennäringens förändrade situation följer naturligtvis komplexa effekter av mer kulturell och socioekonomisk art på det samiska lokalsamhället. Dessa är naturligtvis också mycket viktiga, men behandlas som tidigare påpekats inte vidare i denna studie. Här redogörs översiktligt hur mark- och vattenanvändningen har förändrats över tid inom det område som Vilhelmina norra sameby har renskötselrätt på under perioden oktober till och med april varje år samebyns vinterbetesland. De konkurrerande markanvändningsintressena som tas upp är: Skogsbruk Vattenkraftsutbyggnad Vindbruk Flygplatser Gruvnäringen Täktverksamhet Vägar, skoterleder, järnvägar och kraftledningar Turism och friluftsliv Övrigt som jordbruk, tätortsutveckling, byggandet av fritidshus, master, naturvård med rovdjursförvaltning, klimatförändringar och miljökatastrofer. 3.1 Skogsbruk Skogsbruk har bedrivits och bedrivs i hela Vilhelmina norra samebys vinterbetesland. Skogsbruket är den verksamhet som kanske mest av alla har påverkat renskötseln i området. Lavrika tallhedar är av stort intresse både för rennäringen och för skogsbruket och omfattande avverkningar har skett av sådana områden över tid. Förr fanns inga direkta konflikter mellan skogsbruk och renskötseln. De metoder som användes var i stället till nytta för rennäringen. Den mest förekommande avverkningsmetoden var då s.k. blädning 13. I dag är skogsbruket högteknologiskt och avverkningsmetoderna synnerligen effektiva. Gödsling och markberedning etc. används i stor utsträckning. På senare tid har Skogsstyrelsen arbetat mycket för att lindra skogsbrukets skadeverkningar på renskötseln 14 vilket har kommit samebyn till godo. Flera skogsägare och skogsbolag är 13 Se t.ex För mer information se t.ex. ; SFS (1979: 429) 10

16 certifierade enlig FSC 15 och samråder med samebyn för att skogsbruket och renskötseln ska kunna samexistera. Skogsbrukets påverkan på renskötseln kan sammanfattningsvis sägas var cykliska dvs. hyggen skiftar och det sker återväxt (tidsförloppet varierar, men är i huvudsak långt). Avverkningsmetoder Slutavverkningar skapar flera negativa effekter för renskötseln. Sammansättningen av vegetationen på hyggena förändras vilket bl.a. innebär att den för renskötseln viktiga laven försvinner under lång tid. Vintertid tenderar snön att packas hårt på stora mer eller mindre kala skogsytor och detta gör det svårt för renarna att gräva efter föda. Slutavverkningar på och invid flyttleder medför också stora svårigheter för renskötare att flytta renhjorden samlad. Naturliga samlingsställen och rastbeten kan försvinna vilket minskar betes- och vilomöjligheterna för renen under redan påfrestande flyttning. Svårigheterna finns kvar under lång tid eftersom det på hyggen ganska snart efter avverkning växer upp tät ungskog. Område mellan Dalasjö och Torvsjö som avverkats och där GROT-et ligger kvar. Foto: Marita Alatalo 15 FSC (Forest Stewardship Council) är en oberoende internationell medlemsorganisation som verkar för ett miljöanpassat, socialt ansvartagande och ekonomiskt livskraftigt bruk av världens skogar. De har formulerat regler och rekommendationer för ett ansvarsfullt bruk av skog. Den som vill följa reglerna kan certifiera sitt skogsbruk. 11

17 Det är naturligtvis även viktigt vilken typ av skog som avverkas. Avverkning på hänglavbärande skog får stor betydelse för renskötseln. Under vårvintern är hänglav det naturliga betet eftersom snöförhållanden inte gör markbete tillgängligt. Blir tillgången på hänglav för litet återstår stödutfodring och i värsta fall helutfodring för att förhindra svält. Detta innebär stora insatser både vad gäller ekonomiska och personella resurser. Då renen under våren ofta är i sämre kondition kan det innebära hälsorisker för den. Renen måste sakta vänja sig att äta foder. Vid röjning lämnas skogsrester kvar på avverkningsplatsen. Framkomligheten och möjlighet till bete för renarna försvåras under några år. Röjning gynnar ändå renskötseln på längre sikt eftersom den gynnar tillväxten av lav. Vid gallring som kan jämföras med blädning lämnas inte lika mycket skogsrester kvar som efter röjning. Denna metod förbättrar på sikt lavtillväxten om inte den gallrade skogen gödslas. Det har på senare tid förts en diskussion om huruvida skogsbrukets tillvaratagande av GROT (grenar och rötter etc.) är bra eller dåligt. För renskötseln är det bra om skogsrester rensas undan så att markvegetationen och betet för renarna blir tillgänglig. Markberedning, återplantering och gödsling Efter avverkning sker markberedning och återplantering. Den markberedning som förekommer är av skiftande slag. Vid samråd brukar samebyn förorda lätt markberedning om det nödvändigtvis måste göras. Vilka trädslag som återplanteras är viktigt och introduktionen av contortan har varit negativ för renskötseln. Contortan har blivit populär inom skogsbruket då den bl.a. har bättre överlevnad efter plantering, klarar skador bättre och ger mycket högre produktion av skogsråvara än vanlig tall. Att den inte är lika populär inom rennäringen beror bl.a. på dess växtsätt med yviga grenar mot marken som hämmar undervegetationen och i synnerhet lavtillväxt då ljusinsläpp förhindras. Gödsling av skogsområden har ökat på senare tid. Gödslade områden blir i princip obrukbara för renskötseln då den bl.a. hämmar återväxten av lavar. Renar undviker instinktivt marker som har gödslats och det finns iakttagelser på ren som blivit direkt sjuka efter bete på avverkade skogsområden som gödslats 16. Detta är lyckligtvis inget som har drabbat Vilhelmina norra sameby. Skogsbilvägar Utbyggnaden av skogsbilvägar började ta fart på 1950-talet. Statsbidrag för finansiering av vägar bidrog starkt till utbyggnaden under 1950 till 1980-talet. Utbyggnadstakten är fortfarande hög även i dag och fragmenterar på ett effektivt sätt sammanhängande betesmarker. För skogsbruket är närheten till väg viktig då det är omkring 10 gånger dyrare att transportera virke i skogsmark än på väg. För närvarande byggs i länet ca mil väg per år Se t.ex. Eriksson & Moen (2007); Terpe (1999) 17 Muntlig information Arne Öberg, Skogsstyrelsen 12

18 Alla vägar bidrar till att renar sprids över ett större område, då de gärna följer plogade vägar och spridningen av hjorden skapar merarbete för renskötarna. Det måste dock tilläggas här att skogsbilvägar i vissa fall har sina fördelar t.ex. när renskötare måste utfodra i fält. I samband med avverkning anläggs ofta en skogsbilväg för att underlätta och minska kostnaderna för transporten av avverkat timmer. Foto: Marita Alatalo 3.2 Vattenkraft Vilhelmina norra samebyn påverkades mycket när Ångermanälvens vattensystem reglerades för kraftproduktion. I och med vattenkraftsutbyggnaden som började på 1950-talet förlorade samebyn bland annat viktiga betesmarker längs den sträcka som går genom samebyns marker. I vinterbetslandet tappade samebyn betesmarker längs vattendraget från Vilhelmina till Fredrika, när dessa överdämdes vid byggnationer av dammar och kraftstationer. Vid regleringen påverkades också renarnas naturliga flyttvägar kraftigt. Naturliga vattendrag, sjöar och myrar har historiskt varit viktiga och pålitliga flyttleder. Flyttningar längs ett reglerat vattendrag innebär dock stora risker. Iskvalitén är opålitlig i ett reglerat vatten och iskanterna blir livsfarliga när vattennivåerna fluktuerar och flödesförhållandena förändras. Isarnas osäkerheter har medfört ett större krav på framkomlighet och flexibilitet på vanlig mark. 13

19 För ett antal år sedan fördes diskussioner gällande en effektutbyggnad av Vojmån, biflöde till Ångermanälven. Ångermanälvens vattenregleringsföretag som är fallrättsägare planerade att från den reglerade Vojmsjön 18, leda Vojmåns vatten genom en tunnel till kraftstationen i Stalon. Till en sådan reglering har samebyn ställt sig positiv. Samebyn menar att Vojmån redan är så påverkad och att isförhållandena i vattendraget i dag är sådana att de inte kan flytta sina renar över den. De måste i stället flytta dem över den bro efter riksväg 45 som går över Vojmån. Med en överföring av vatten via en tunnel hade samebyn förhoppningar om ett lugnare, mindre och mer naturligt vattenflöde. I sammanhanget kan nämnas att diskussioner har förts mellan samebyn, Vilhelmina kommun och Vattenfall om att iordningställa en särskild renbro över Vojmån som kompensation och för att lösa den komplikation det har inneburit att flytta renarna över bron på riksväg 45. Någon sådan har dock ännu inte byggts. Bro över riksväg 45 Vojmån, ungefär där samebyn flyttade över sin renhjord före vattenregleringen och tillkomsten av Sagadal flygplats. Lövåsen Flyttleder Figur 3. Rastrerat område i figuren visar rennäringens riksintresseområde med flyttleder och betesområden i närheten av Vojmån samt den svåra passagen över bron på väg 45. Efter en samlad vårflyttning av renhjorden som t.ex. över bron över Vojmån, blir alltid renar kvar som av olika anledningar inte har kunnat samlas in. Dessa försöker sedan själva att passera Vojmån, antingen över bron eller simmande om iskanterna smält. Renar på vägbanan skapar ofta irritation bland bilister och boende. Renarna stoppar upp och hindrar trafikflödet samtidigt som olycksrisken ökar. 18 Med damm i Nyluspen nordöst om samebyns vinterbetesland på samebyns åretruntmarker. 14

20 Stressade renar som själva måste passera bron över Vojmån. Foto Marita Alatalo 3.3 Vindbruk Nationella långsiktiga mål för landets energiförsörjning är att 50 procent av den energi vi använder år 2020 ska komma från förnybara energikällor. Vindkraften är en förnybar energikälla och spelar följaktligen en stor roll i sammanhanget. I mitten av 2009 beslutade Riksdagen om en planeringsram på 30 TWh (20 TWh på land och 10 TWh till havs) för utbyggnaden av vindkraften i Sverige. Planeringsramen ger signaler om hur omfattande vindkraftetableringar som ska kunna hanteras inom den fysiska planeringen. I Åsele och Vilhelmina vindkraftsplan 19 har områden angivits som skulle kunna vara lämpliga för etableringar av vindkraftanläggningar, några av dessa återfinns inom Vilhelmina norra samebys vinterbetesland. Energimyndigheten har som en följd av goda vindförhållanden bedömt att det finns mycket goda förutsättningar för en utbyggnad av vindkraften i länet. Jämförelsevis stora arealer har utpekats som områden av riksintresse för vindbruk och några av dessa finns också inom samebyns vinterbetesland 20. Intresset av att faktiskt få bygga vindkraftanläggningar i länet är stort och det finns i dag inga tecken på att intresset bland projektörer avtar. Andra tendenser i utvecklingen av vindbruket är att de vindkraftverk som byggs blir högre och högre och att varje park blir större och större, såväl ytmässigt som omfattning av antal verk. 19 Vindkraftsplan för södra Lappland. Tematiskt tillägg till kommunernas översiktsplaner. 20 Energimyndigheten håller för närvarande på med en revidering av riksintresse vindbruk. Arbetet beräknas bli klart under 2012, se 15

21 I september 2011 fanns i Västerbottens län: Drygt 110 vindkraftverk byggda på 12 olika platser. Beviljade tillstånd för uppförande av nära 300 verk på 10 andra platser. Visat intresse bland projektörer att få bygga nära 850 vindkraftverk på nära 40 platser. I det renskötselområde som behandlas i denna studie Vilhelmina norra samebys vinterbetesland inom Vilhelmina och Åsele kommuner - finns i dag två vindkraftanläggningar, en i Latikberg och en på Stor-Rotliden. Flera projektörer är också intresserade av att få bygga anläggningar i området, se figur 4. Latikberg Studieområdet (samebyns hela renskötselområde finns illustrerad i figur 1). Stor-Rotliden Figur 4. Översiktskarta över läget i Västerbottens län i september De svarta fyrkanterna markerar platser där vindkraftanläggningar finns uppförda, de blå trianglarna visar var projektörer har fått tillstånd att bygga (vissa är redan under uppförande) och de röda punkterna markerar var projektörer håller på att samråda eller ansöka om tillstånd att få bygga vindkraftanläggningar. Det område som studeras i denna studie är särskilt markerat. Vindkraftanläggningen i Latikberg, Vilhelmina kommun var den första anläggningen som byggdes på Vilhelmina norra samebyns vinterbetesland och den togs i drift i oktober I slutet av 2010 stod också vindkraftparken Stor-Rotliden med 40 vindkraftverk klar 21. Dessa verk har en totalhöjd på 140 meter. En kraftledning går från parken till Tuggens kraftstation. 21 Den installerade effekten ligger på 78 MW och vindkraftverken beräknas producera 240 GWh per år. 16

22 Parken omfattar ca.1100 hektar och till och inom anläggningen har omkring 15 km ny väg byggts. Konsekvenserna för samebyn förutom de bortfall av betesmarker som ianspråktagna områden orsakat är de störningar som uppkom i samband med byggandet av anläggningen med vägar och kraftledningsgator. Byggnadstiden för en anläggning varierar, men parken på Stor- Rotliden tog ungefär ett år att bygga. Efter färdigställandet kvarstår störningar förknippade med driften av anläggningen som t.ex. ljud, ljus och skuggor och ökade aktiviteter i området orsakade av att området öppnats upp med vägar som vintertid plogas och trafikeras. Vägar kan som tidigare nämnts ibland vara till gagn för renskötseln, men när det gäller vägarna som anlagts i samband med Stor-Rotliden har samebyn svårt att se någon nytta med dem. Klart är att de kan leda bort renarna t.ex. in på närliggande samebys marker och därmed skapa problem på flera olika sätt. Vindkraftverken kan också komma att bli ett hinder om renarna måste samlas in med hjälp av helikopter. Delar av Vattenfalls vindkraftspark med 40 vindkraftverk på Stor-Rotliden, Åsele kommun. Foto: Marita Alatalo 17

23 Ortofoto över Stor-Rotliden, Åsele kommun innan vindkraftanläggningen byggdes Vindbruk i större skala är fortfarande en relativt ny företeelse och kunskapsunderlag om dess konsekvenser för rennäringen är fortfarande begränsat. Samebyarna i allmänhet har inte någon större erfarenhet, dels är forskningen kring problematiken begränsad 22. Det är många frågor som måste besvaras innan det går att säga hur rennäringen kommer att påverkas. En är t.ex. Hur kommer ljud, ljus, skuggreflexer, iskastning etc. från vindkraftverken att påverka? Av erfarenhet vet man att vägar och kraftledningsgator i varierande omfattning påverkar renarnas rörelsemönster. De öppnar upp områden som tidigare varit ostörda betesmarker. Ju bättre vägar desto mer trafikeras de. Generellt gäller att vindkraftsprojektörer använder befintliga skogsbilvägar när de bygger sina anläggningar, men dessa måste i många fall rätas ut, breddas och förstärkas för att lastbilar ska kunna svänga med de m långa rotorbladen. Torndelar till vindkraftverken har en diameter på 5-6 meter och transporter av dessa ska kunna passera broar, viadukter etc. utmed vägarna. Längs kraftledningsgator förläggs gärna 22 Problematiken berörs t.ex. i projekt VindRens redovisning, 18

24 skoterleder och skotertrafiken har ökat markant över tid. Befintligheten av plogade vägar och skoterspår, lätta att följa, bidrar också till att renhjorden skingras och det blir svårt att hålla renarna samlade för bete inom ett område. Se även avsnitt vägar, järnvägar, skoterleder och kraftledningsgator, sidan 24. Ortofoto över vindkraftanläggning med 40 verk på Stor-Rotliden, Åsele kommun 3.4 Flygplatser Vilhelmina flygplats Sagadal ligger inom Vilhelmina norra samebys vinterbetesland. Området ligger enbart ca. 4 km från den svåra passagen över Vojmån som tidigare har beskrivits när konsekvenser av vattenkraftsutbyggnaden av Ångermanälvens vattensystem beskrevs. Flygplatsen började byggas redan på 1950-talet och på 1970-talet började flygplatsen trafikeras med reguljärflygningar. Flygplatsen har byggts ut etappvis. Förändringar har skett 19

25 vad gäller utsträckning och omfattning av landningsbanan, taxibanan och uppställningsplattan för flygplan byggdes också terminalbyggnaden om med avgångs- och ankomsthall och är i dag anpassad för chartertrafik. I dag beräknas flygplatsen betjäna omkring passagerare per år. Vilhelmina kommun verkar tillsammans med Åsele, Dorotea och Strömsund kommuner för att flygplatsen ska byggas ut ytterligare, för att möta en önskad utveckling av turismen i fjällområdet. I planerna ingår bland annat att anlägga en ny och längre landningsbana söder om nuvarande bana. Dagens landningsbana är omkring 1500 m. och den nya anser man bör bli 2100 m. lång. Området där flygplatsen är belägen har historiskt varit och är fortfarande ett viktigt område för renskötseln. Här fanns tidigare t.ex. en flyttled. Flygplatsens förverkligande innebar en stor förändring för renskötseln och man är mycket orolig för vad den planerade utbyggnaden kommer att innebära. Förutom bortfall av betesmark så är de störningseffekter som uppkommer av den dagliga verksamheten kring flygplatsområdet och dess omland besvärliga. 3.5 Gruvnäringen Ortofoto över Vilhelmina flygplats Sagadal. Ur ett samiskt perspektiv är områden där gruvor och gruvbrytning sker för all framtid obrukbara för renskötselverksamhet. Samebyn har inga egna erfarenheter då det för närvarande inte finns några gruvor inom Vilhelmina norra samebys vinterbetesland. Angränsande samebyar - Vilhelmina södra sameby och Vapsten har däremot erfarenhet av gruvdrift. 20

26 Det finns i dagsläget inte några utpekade riksintresseområden för ämnen och mineral, men det har konstaterats att det finns mineralfyndigheter på flera platser. Flera projektörer har också visat intresse och sökt och beviljats undersökningstillstånd av Bergsstaten. Några beviljade bearbetningskoncessioner finns däremot enligt Bergsstaten för närvarande inte i området. Ett undersökningstillstånd ska avse ett bestämt område där man kan anta att provborrningar kan leda till fyndighet av koncessionsmateriel. Ett undersökningstillstånd ger ensamrätt till marken inom tillståndsområdet och företrädesrätt till bearbetningskoncession. En bearbetningskoncession ger innehavaren rätten att förfoga över en påvisad utvecklingsbar mineralfyndighet. Rätten gäller i 25 år och kan förlängas 23. Enligt SGU finns 11 områden på Vilhelmina norra samebys vinterbetesland där projektörer har beviljats undersökningstillstånd 24. Dessa redovisas översiktligt i tabell 1. Gruvbrytning i Svartliden, Lycksele kommun. Ca. 15 km öster om gränsen mellan Vilhelmina norra sameby och Vapsten. Foto: Marita Alatalo 23 För mer information se t.ex. Bergsstatens hemsida, 24 För lokalisering och information om resp. område se SGU: s karttjänst, 21

27 Björkråmyran använd av samebyn som flyttled och där finns även en arbetshage. I utkanten av området Västansjö, har samebyn en annan arbetshage. Dessa skulle följaktligen direkt beröras om en exploatering skulle komma till stånd där. Om någon mineralbrytning i nämnda områden kommer att påbörjas går det inte att säga någonting om. Konjunkturer och mineralpriser är faktorer som mest bidrar till att projektörerna går vidare med sina planer. Tabell 1. Områden i Vilhelmina norra samebys vinterbetesland, där undersökningstillstånd har beviljats. Namn Fyndighet Projektör Områdets lokalisering Aronsjö Uran Mawson Energi AB N. om Vilhelmina mellan väg 45 och odl.gräns Sandsjön Guld Lappland Goldminers AB N. om väg 365 mellan orterna Åsele och Lycksele. I nordligaste delen av Åsele Lilltjärn Uran Uranium Prospect PLC Långbäcken Koppar Minerlabolaget i Stockholm Björkråmyran 1 Koppar Norrsken Energy Limited Björkråmyan o. Arrborrviken Zirkonium Continental Precious Minerals Västansjö Nickel Nickel Moutain Resourses kommun N. om väg 365 mellan orterna Åsele och Lycksele. I nordligaste delen av Åsele kommun N. om väg 365 mellan orterna Åsele och Lycksele. I nordligaste delen av Åsele kommun N. om väg 365 mellan orterna Åsele och Lycksele. I nordligaste delen av Åsele kommun Inom Björkråmyran 1 N. om väg 365 mellan orterna Åsele och Lycksele. I nordligaste delen av Åsele kommun N. om väg 92, ca.15 km öster om Åsele. Tallåker Guld Lappland Goldminers AB Orgsjön 1-3 Guld Nordic Miners AB Öster om Åsele, mellan Älgsjö och Borgsjö Fjälltuna 1-4 Guld Botnia Mellan Oxvattnet och Fredrika i Åsele Exploartion AB kommuns mest sydostliga del. Källa: SGU: s karttjänst Täktverksamhet Flyttleder har av tradition förlagts över myrområden eftersom dessa är lätta att färdas över vintertid. Intresset för utvinning av energi ur torv från myrar har på senare tid ökat avsevärt i takt med att behovet av biobränsle ökat. Flera projektörer har planer på att söka tillstånd för att få öppna torvtäkter i länet. För tillfället finns fyra torvkoncessioner i länet och två av dessa gäller områden på Vilhelmina norra samebys vinterbetesland. 22

28 Det ena området, Norrheden 25 ligger alldeles sydost om väg 45 vid gränsen mellan Vilhelmina och Storuman kommuner. Täkten berör både Vilhelmina norra sameby och Vapstens sameby, eftersom markområdet här nyttjas av båda samebyarna tillsammans. Vapstens sameby har en flyttled över Mörtmyran som utgör koncessionsområdet. Koncessionsområdet är 150 hektar och torvbrytning pågår på delar av den arealen. Skellefteå Kraft påbörjade torvbrytningen redan i början av 1980-talet och ansökte och fick förlängd koncession, dels 1993, dels Det andra området, Basarmyran ligger nära byn Tallsjö. Strax norr om väg 92 ca. 15 km väster om Fredrika i Åsele kommun. Koncessionsområdet är ca. 275 hektar stort och Umeå Energi planerar att komma igång med brytningen på två områden om 50 hektar vardera, inom en snar framtid. Företaget beräknar kunna bryta omkring m² torv per år fram till Basarmyran som är omkring 1200 hektar stor, dikades ut redan på 1930-talet av vapenvägrare som beordrades samhällstjänst. Mansdjupa diken grävdes för att avvattna myrområdet till fördel för skogstillväxt. Vilhelmina norra har flyttleder över Basarmyran, men öster om koncessionsområdet. Skylt vid Basarmyran som vittnar om 1930-talets utdikning. Foto: Linda Olofsson 25 Inom koncessionsområdet Norrheden sker torvbrytning på två delar av Mörtmyran. 23

29 Torvtäkter innebär förlust av betesmark och lämpliga områden som flyttleder. Diken utgör barriärer och begränsar framfarten för renar och renskötare på ett effektivt sätt. Men det är främst aktiviteterna kring brytningsområdena som är störande för renskötseln. Torv bryts sommartid och lagras för transport vintertid. När det gäller Basarmyran räknar Umeå Energi med att transporterna från lagringsplatsen kommer att innebära omkring 5-10 lastbilstransporter per dygn 26 under vinterperioden. Ortofoto över torvtäkten på Mörtmyran, på gränsen mellan Storuman och Vilhelmina kommuner. Det finns också många öppna bergs-, grus- och moräntäkter på Vilhelmina norra samebys vinterbetesland. Verksamheten vid täkterna varierar. Behovet av ballast är stort t.ex. vid byggandet av vägar och nya täkter öppnas kontinuerligt. Det är t.ex. snarare en regel än ett undantag, att det vid uppförandet av varje ny vindkraftanläggning öppnas en ny täkt på grund av behovet av fyllnadsmaterial. Morän och grusförekomsterna sammanfaller i stor utsträckning med de bästa betesmarkerna för ren. Detta faktum resulterar i att varje täkt med vägar, sildammar och stängsel etc. har negativa effekter på renskötseln i form av barriärer och bortfall av värdefull betesmark. Täktverksamheten i sig med t.ex. sprängningar och transporter ger också betydande störningseffekter

30 För att mildra uppkomna effekter har samebyn bland annat vid samråd fört diskussioner med ansvariga för att klargöra det viktiga med vad stängsling innebär och betydelsen av efterbehandlingar när brytningarna avslutas som t.ex. att lägga tillbaka ytskikt, åtgärder för att underlätta lavetablering eller bearbeta skarpa kanter. Täkt mellan Vilhelmina och Torvsjö. Foto: Marita Alatalo 3.7 Vägar, skoterleder, järnvägar och kraftledningar Vägar och leder skapar trafik som skapar allvarliga störningar på renskötseln. Generellt sett påverkar trafik den betesro renar behöver, bidrar till att renhjorden skingras och skapar tillbud och olyckor. Det finns ett samband mellan ett ökat trafikflöde och olyckor med ren och antalet trafikdödade djur har också ökat. På Vilhelmina norra samebys vinterbetesland, på riksväg 92 mellan Fredrika och Åsele dödades till exempel år 2000, 105 renar och år 2005, 129 renar 27. I sammanhanget kan nämnas att saltning av vintervägar för att minska halt väglag bidrar till olycksstatistiken. Saltet drar nämligen till sig renar som mer än gärna slickar i sig det. Ibland skadas renar i trafiken utan att de dör. De flyr och är svåra att hitta vid eftersök. Den drabbade renägaren får ersättning om renar dödas i trafiken, men renolyckor handlar inte 27 Enligt Trafikförsäkringsföreningens statistik och Åsa Stigenberg. 25

31 enbart om pengar utan också om djurens lidande, renägarnas känslor och det ansvar de har för sina djur. Här kan tilläggas att det är utvalda livdjur som förs på vinterbete. Förekomsten av vägar och skoterleder har i generaliserande ordalag negativa effekter på renskötseln, även om renskötare ibland har nytta av dem. Problematiken har redan berörts, bland annat när utbyggnaden av skogsbilvägar beskrevs i avsnittet om skogsbruket. Utbyggnaden av det vanliga vägnätet är inte lika omfattande som utbyggnaden av skogsbilvägar. Vägar och leder bildar barriärer och bidrar till att påverka riktningarna på renarnas naturliga strövande och vandringar efter föda. De ger med andra ord oönskade vandringar som försvårar renskötarnas arbete. Samtidigt är vissa vägar, kanske framförallt skogsbilvägar, till hjälp för den moderna renskötselverksamheten vid utfodring, biltransporter eller renflyttning. Skoterleder kan också komma till användning och underlätta genom att de är preparerade. Renar på väg. Foto: Marita Stinnerbom Skotertrafiken ökar också från år till år. Det finns inte statistik att finna för Vilhelmina norra samebys vinterbetesland, men för hela Sverige har antalet skotrar i trafik mer än femdubblats de senaste 25 åren. I mitten av 1970-talet fanns omkring terrängskotrar i trafik, i mitten av 1990-talet omkring och i december 2010 hade antalet skotrar i trafik i Sverige ökat till nära , se tabell 2. De flesta terrängskotrarna finns i Sveriges nordligaste län och de mest västliga delarna i dessa län. 26

32 Tabell 2. Antalet terrängskotrar i trafik År (31/12) Antalet terrängskotrar i trafik i Sverige Antalet terrängskotrar i trafik i Västerbottens län Källa: SCB. Fordon i län och kommun 2010/2011 och Fordonsstatistik jan 2006 sept Det finns en vedertagen uppfattning om att renar inte nämnvärt blir störda av biltrafik eftersom de ofta syns invid och på vägar. Det beror enligt renskötare på att de i verkligheten inte heller är rädd för bilar. Fordon i vid bemärkelse är en relativt ny företeelse i ett historiskt perspektiv och renar har därför ingen nedärvd rädsla för dessa på samma sätt som de till exempel har för rovdjur. De har följaktligen inte heller någon rädsla eller flyktinstinkt för tåg. Inlandsbanan byggdes i början på 1900-talet och den går i stora drag tvärs genom samebyns vinterbeteslands med nordvästliga del, parallellt med väg 45. Många renar har över tid förolyckats när tåg kört rakt in i rensamlingar. Tåg har en lång stoppsträcka och när lokföraren väl ser renar på järnvägen finns ingen möjlighet att stanna eller väja. Förr fanns stängsel på vissa sträckor längs banan. Instängsling är inget som samebyn rekommenderar eftersom de blir definitiva barriärer och därmed ännu mer försvårar renskötseln. En trolig utveckling är att järnvägstrafiken på inlandsbanan kommer att öka igen. Under de senaste åren har bl.a. timmertransporterna ökat. Ökad trafikering på järnvägen kommer att innebära ökad arbetsbelastning genom övervakning, inte minst vid de tidpunkter när de stora flyttningarna av renhjorden till och från vinterbetslandet ska ske. Vi dessa tillfällen måste renhjorden passera över järnvägen. Kraftledningsgator kan precis som vägar och skoterleder bidra till att renar vandrar bort från den betesmark som renskötarna vill att de ska stanna vid. De stora kraftledningarna - stamledningar - skär ofta av renens instinktiva och naturliga beteende att förflytta sig i västöstlig riktning på höst och öst-västligt riktning på våren. Avskärningarna kan medföra att renar styrs i oönskad riktning och spridningen av hjorden blir större, vilket resulterar i ökad arbetsbelastning. För samebyn är detta i dag dock inget större problem, även om man se kan undvikelseeffekter. Det finns en koppling mellan kraftledningsgatornas utbredning, underhållsarbete och skotertrafik som är svår att bortse ifrån och som bidrar till bortfall av betesmark och störningar. Kraftledningar påverkar också möjligheterna att flytta renarna med helikopter. Hur kraftöverföringen i ledningarna påverkar renarna finns det delade meningar om och fortfarande bristfällig forskning kring. Några menar att renar vänjer sig vid kraftledningar, andra hävdar att renar reagerar med stress och undviker områden nära kraftledningar, vilket orsakar direkta förluster av betesmark För mer info se t.ex. Nellemann, Vistnes, Jordøy och Strand,

33 Kraftledningsgator kan på sina ställen bli mycket breda. Foto: Marita Alatalo 3.8 Turism och friluftsliv Turismen och friluftslivet i Västerbottens läns skogsland är fortfarande inte så omfattande att den nämnvärt påverkar renskötseln. De tilltagande störningar som rennäringen upplever av växande turism- och friluftsaktiviteter i fjällområdet, är förhållanden som inte märkts så tydligt i vinterbetslandet. För Vilhelmina norra sameby har det ibland uppstått situationer då jägare med hund har skrämt renhjorden till flykt. Det är samebyns uppfattning att sådana situationer kommer att öka, inte minst beroende på en trolig utveckling av antalet tillresande jägare. Generellt sett har tillresande jägare ännu sämre kunskap om renskötseln än vad inhemska jägare har. För att motverka en negativ utveckling beroende på en ökad turism och friluftsliv, är det viktigt att turismentreprenörerna tar sitt ansvar 29. Hästgårdar blir allt vanligare även i norra Sverige. Det innebär också att antalet hästhagar ökar. Det stängsel som sätts upp forceras lätt av en renhjord i rörelse. Vid sådana tillfällen blir samerna ersättningsskyldiga. 29 Se t.ex. MB 12 kap

34 3.9 Övrigt Annan mark- och vattenanvändning som har påverkat Vilhelmina norra samebys renskötsel över tid, om än i mindre utsträckning, generellt sett, än de tidigare beskrivna är t.ex. jordbruk, tätortsutveckling, byggandet av fritidshus och uppförandet av master. Här tas även naturvårdens anspråk, klimatförändringarna och miljökatastrofer upp. Jordbruk Det finns en stor variation i jordbruksverksamheten i länet. Jordbruksenheterna i länets fjälloch inlandsområde är jämförelsevis små. De större jordbruken återfinns närmare kusten och i närheten av dessa kan det ibland uppstå motsättningar mellan rennäringens och jordbrukets intressen. Den jordbruksverksamhet som har bedrivits inom Vilhelmina norra samebyns vinterbetesland har kraftigt minskat över tid och är i dag mycket liten. Stor del av den tidigare uppodlade marken har vuxit igen eller håller på att förbuskas. I dag påverkar jordbruksverksamheten i området renskötseln främst i området vid byn Lövåsen 30 när renarna på flyttning eller på egen vandring ska passera Vojmån. Det händer ibland att bönderna hör av sig till samebyn när renarna blir stannande kvar där på åkrarna och ängarna beroende på att de är stressade av att passera älven eller den trafikerade bron eller har blivit instängda av de stängsel som utgör ko- och hästhagar i byn. Det förekommer också att renar trasslar in sig och drar med sig stängseltråd och stolpar. Vid sådana tillfällen kan de bli liggande ohjälpliga i närbelägen skog och gå en plågsam död till mötes. Problematiken hör ihop med den svåra passagen över Vojmån som tidigare har beskrivits, se figur 3 sidan 14. Tätortsutveckling, byggande av fritidshus och uppförandet av master Inom samebyns vinterbetesland är det främst orterna Åsele och Vilhelmina som har expanderat under de senast årtiondena och då handlar det främst om utökade industriområden i utkanterna av orterna. Befolkningsutvecklingen i Åsele och Vilhelmina kommuner har de senaste 60 åren varit negativ, se figur 5. Befolkningen i kommunerna har nästan halverats sedan Under perioden har det också skett en centralisering av befolkningen och nu bor de flesta i centralorterna Åsele och Vilhelmina. Även om befolkningen i området har minskat så har rörligheten per invånare ökat och skapat aktiviteter som påverkar renskötseln. Nyproduktionen av bostäder är dock av förklarliga skäl inte särskilt omfattande, med undantag för byggandet av fritidshus km söder om Vilhelmina. Byn närmast överfarten över Vojmån. 29

35 ANTAL INVÅNARE ÅR Vilhelmina Åsele Figur 5. Befolkningsutvecklingen i Åsele och Vilhelmina kommuner mellan 1960 och Källa: SCB Befolkningsstatistik, folkmängd i Sveriges kommuner enligt indelning 1 januari Antalet fritidshus ökar i området, men tyvärr finns ingen tillgänglig statistik. För varje nytt fritidshus eller fritidshusområde i tidigare ostörda områden kan renskötseln sägas bli negativ påverkad av t.ex. förlust av betesmark och av ökade aktiviteter som skapar störningar. Samebyn har erfarenheter av hur fritidshusbebyggelse vid Vojmån orsakade drunkningsdöden för hundratalet renar. Byggnationen innebar att flyttleden längs med ån blev obrukbar. Flyttleden fick flyttas och renarna föras över ån och då skedde olyckan. Antalet master som uppförs ökar också. Samebyn anser att det inte är ett stort problem annat än under den tid de byggs. Negativt är att de ibland bidrar till nya vägdragningar. Naturvård Naturvården anspråk på mark- och vattenområden skapar generellt sett inga negativa effekter för renskötseln utan det är snarare tvärt om, med undantag för naturvårdens rovdjursförvaltning. Det finns områden på samebyns vinterbetesland som berörs av områdesskydd och bestämmelser för mark och vatten enligt miljöbalken till exempel naturreservat, natura2000 och områden av riksintresse för naturvården. Det är områden som naturvården vill bevara för långsiktig hushållning av naturmiljövärden. Naturvårdens bevarandeanspråk kan sägas gynna renskötseln, men förvaltningen eller skötseln av områdena kan ibland påverka rennäringen negativt. Efter t.ex. naturvårdsbränningar som genomförs med viss kontinuitet för att stimulera vissa arter, kan renskötseln under lång tid framöver förlora värdefull betesmark. Naturvården arbetar också med att infria svensk rovdjurspolitik som syftar till att säkerställa att de fem stora rovdjuren järv, lo, varg, björn och kungsörn på lång sikt ska finnas kvar i 30

36 den svenska faunan. Det praktiska arbetet med förvaltningen av rovdjuren i länet, har som mål att rovdjursstammarna ska bevaras livskraftiga samtidigt som de problem som de kan orsaka ska minimeras 31. Det finns en tydlig intressemotsättning mellan rennäringen och naturvårdens rovdjursförvaltning och problematiken är onekligen svårhanterlig. I slutet av 2009 beslutade riksdagen om en ny rovdjursförvaltning som i praktiken innebar ett ökat regionalt och lokalt ansvar. Ansvaret för vissa frågor och beslut flyttades över till Länsstyrelserna och en nyinrättad viltförvaltningsdelegation. 32. Viltförvaltningsdelegationen har till uppgift att ta beslut i principiella och övergripande frågor om länets viltförvaltning. Delegationen består av ledamöter 33 som representerar olika intressen som berör rovdjurs- och viltfrågor och är utsedda i enlighet med förordningen om viltförvaltningsdelegationer 34. Deras intentioner ska sedan samordnas av ett samverkansråd som består av landshövdingarna i de fyra nordligaste länen. Här kan också nämnas att Länsstyrelsen sedan ett antal år samarbetar med några samebyar med konceptet samebyvisa rovdjursplaner. I dessa belyser samebyn och Länsstyrelsen i samverkan rovdjursproblematiken i samebyn och utvecklar rutiner och metoder för att så bra som möjligt lösa befintliga problem. Länsstyrelsen gör varje år inventeringar för att kunna bedöma de olika arternas utveckling, skapa underlag till Sametingets utbetalning av ersättning samt beräkna skyddsjaktskvoter och annan förvaltning. Arbetet i Västerbottens län har de senaste åren kostar ca 3,8 miljoner kronor per år. Av inventeringarna framgår bl.a. att järv mest förekommer i Västerbottens fjällområde. På senare år har också en ökning av järv noterats i skogslandet, främst i länets centrala delar. I figur 6 kan man se att antalet föryngringar varierar kraftigt från år till år, men att det finns en tendens till ökning av järvstammen. Lodjuren förekommer mest i länets sydvästligaste och norra delar. Även lodjursföryngringarna varierar kraftigt mellan åren års inventering visar att populationen ligger över det föreslagna förvaltningsintervallet enligt länets förvaltningsplan, se figur 7. Det finns ingen fast eller föryngrande vargstam i Västerbottens län. Ett fåtal spårningar kan dock kvalitetssäkras varje år. Det är sällan möjligt att identifiera individer, men det kan konstateras att vargar från mellersta Sverige, Norge och Finland då och då vandrar genom länet. Varje år inrapporteras observationer av varg. Under inventeringsperioden inrapporterades totalt 49 observationer av varg till Länsstyrelsen från allmänheten och samebyarna. Av dessa var 39 från allmänheten. Ett flertal av observationerna har efter kontroll visat sig vara felaktiga. 31 Prop. 2008/09: För mer info se t.ex. Naturvårdsverket och Länsstyrelsen Västerbotten 33 Landshövdingen är ordförande i Viltförvaltningsdelegationen som i övrigt består av förtroendevalda, representanter från näringslivet (rennäringen, yrkesfisket, skogsbruket, LRF och jakt och fisketurismen), polisen samt föreningar och organisationer (Svenska rovdjursföreningen och Svenska turistföreningen). 34 SFS 2009:

37 Figur 6. Järvpopulationens utveckling i Västerbottens län från 1996 till Den röda linjen anger förvaltningsplanens miniminivå 35 Figur 7. Lodjurspopulationens utveckling i Västerbottens län från 1996 till Markeringen i mitten av figuren visar inom vilket intervall stammen bör ligga enligt förvaltningsplanen Länsstyrelsen Västerbotten, Länsstyrelsen Västerbotten,

38 Lodjur. Foto: Michael Schneider Varg. Foto: Michael Schneider Björnen är den mest talrika bland länets fem stora rovdjur. Därför görs inga särskilda insatser för att följa stammens utveckling i detalj eller att exakt följa enstaka individers rörelse, annat än i undantagsfall. Enligt 2009 års inventering finns det ca.300 björnar i Västerbottens län. 33

39 Björn. Foto: Michael Schneider. Kungsörnen har en ojämn utbredning i länet och få revir är kända nära kusten, se figur 8. Häckningar är talrikast i inlandets sydligaste delar. Antalet lyckade häckningar varierar mycket mellan åren och antas bero på naturliga lämmel- och sorkcykler samt klimatmässiga förhållanden års inventering visar en tydlig uppgång i antalet lyckade häckningar i jämförelse med föregående års inventering. Resultatet visar också att kungsörnen fortfarande ligger under de nivåer som länets förvaltningsplan anger, se figur 9. Kungsörn. Foto: P-O Nilsson 34

40 Figur 8. Revir där kungsörnar har lyckats med sin häckning åtminstone en gång under de senaste 7 åren. Källa: P-O Nilsson, Kungsörnsgruppen i Västerbottens län Figur 9. Kungsörnspopulationens utveckling från 1998 till De färgade raka linjerna anger miniminivå för lyckade häckningar och besatta revir enligt förvaltningsplanen för kungsörn i Västerbottens län Länsstyrelsen Västerbottens,

41 Inventeringarna genomförs som nämnts bl.a. för att kunna lämna underlag till Sametinget inför utbetalningar av ersättningar till samebyar som kompensation för rovdjursskador. Ersättningen bestäms med utgångspunkt från antalet föryngringar, regelbunden eller tillfällig förekomst av järv, lo och varg inom respektive samebys betesområde. Ersättning för skador som orsakas av björn och kungsörn lämnas om arterna förekommer inom en samebys betesområde och summan är relaterad till arealen på samebyns betesområde 38. För att kunna beräkna den ersättning som berörd sameby ska få, är inventeringsresultaten uppdelade per sameby. För Vilhelmina norra samebys del visar t.ex. inventeringarna för 2005 och 2010 att det finns järv- och lodjursföryngring, tillfällig förekomst av varg, förekomst av björn och förekomst av örn med lyckade häckningar, inom samebyns renskötselområde (flera av dessa finns i samebyns vinterbetesland), se tabell 4. Tabell 4. Föryngring och förekomst av rovdjur på Vilhelmina norra samebys renskötselområde i Västerbottens län, 2005 och År Järv Lo Varg Björn Örn Antal föryngringar Antal föryngringar Tillfällig förekomst Förekomst Lyckade häckningar ,5* 7,5* Ja Ja ,5* 10 - Ja 6 * Föryngringar som ligger i gränstrakterna mellan två samebyområden delas mellan dessa. På så sätt uppstår halva föryngringar Källa: Länsstyrelsen Västerbotten, 2005 och Renar är vanliga bytesdjur för de stora rovdjuren. Vargen tar ett begränsat antal renar, men är fruktad och kan ställa till med stor skada även med sin blotta närvaro och jaktmetod. Lo står för majoriteten av skadorna, därefter kommer järv och björn. Bland renägarna är rovdjuren måttligt populära, men de är ända överens om att de har sitt berättigande. Samebyn menar att rovdjurspolitiken i Sverige måste förändras eftersom den medför stort ekonomiskt bortfall och skapar svårigheter i renskötseldriften. Ju fler rovdjur desto fler insatser måste göras för att kantbevaka renhjorden. En ren har ett slaktvärde på ca kronor och den ersättning som betalas ut för rovdjursslagna renar täcker inte den ekonomiska förlust som drabbar samebyn 39. Öje Danell, forskare vid enheten för rennäring vid SLU, menar att utbetalade ersättningar enbart täcker ca procent av förlusterna. Han har tillsammans med Svenska samernas riksförbund (SSR) gjort översiktliga beräkningar på hur många renar per år som man tror blir angripna av rovdjur. Av totala antalet renar i Sverige som antas vara omkring bedömer Danell och SSR att omkring renar bli angripna av rovdjur. Det finns fortfarande lite forskning kring dessa förhållanden och därför också få referensvärden. Här kan nämnas den studie av 38 Viltskadeförordningens Den statliga ersättningen uppgick 2010 till 58,5 miljoner kronor (för varje konstaterad föryngring av järv och lo får berörd sameby kr, för regelbunden förekomst kr och tillfällig förekomst kr. För varje varg är motsvarande belopp kr per föryngring (som dock inte finns inom renskötselområdet i dag), kr per individ för regelbunden förekomst och kr per individ för tillfällig förekomst. Ersättning för björn och kungsörn varierar från år till år var den totalt för renskötselområdet 1,6 respektive 1,1 miljoner kronor). Källa Naturvårdsverket. 36

42 björnpredation på ren som Viltskadecenter genomför tillsammans med Udtja sameby, Gällivare skogssameby och Skandinaviska björnforskningsprojektet på uppdrag av regeringen 40. Samebyn framhåller att det inte bara handlar om pengar utan också om känslor och det ansvar renägarna har för sina djur. Rovdjuren lämnar inte bara efter sig döda djur, utan då och då även skadade och lemlästade djur. Samebyn är förvissad om att förekomsten av järv kommer att öka i vinterbeteslandet då skogslandet är järvens rätta landskap. Klimatförändringar Det står numera klart att mänsklighetens användande av mark- och vattenresurser i världen är så tärande på miljön att det har gett upphov till klimatförändringar. Underliggande orsaker är t.ex. industrialisering, globalisering, vår livsstil, våra konsumtionsvanor och exploatering av naturresurser. De konsekvenser som följer av ett förändrat klimat oroar samebyn. Hitintills har de mest märkbara effekterna skapats av snökvaliténs förändring. Vissa vintrar har betet blivit otillgängligt inom stora delar av betesområdet. Problemet uppkommer när det först snöar och sedan regnar, följt av att det blöta snötäcket fryser. Då blir födan inte åtkomligt för renarna. Detta fenomen har alltid förekommit, men har blivit allt vanligare. När det uppträder måste renarna flyttas till andra betesmarker eller utfodras med pellets och hö. Detta innebär i korthet ökat behov av reservbetesmarker, kostnader och ökade arbetsinsatser. Förändringar som är att vänta är t.ex: Ökade nederbördsmängder Nya sorters parasiter Årtidslandens betydelse Med ökande nederbördsmängder kommer vattenflödena att förändras vilket i sin tur t.ex. kommer att försvåra flyttningen av renarna, renarnas naturliga strövande och betande. Isarnas försämrade kvalité och pålitlighet kommer också att påverka negativ. Nya typer och en större mängd av parasiter kommer med kortare snöperioder och det är oklart vad det kommer att innebära. Betesperioden i vinterbetslandet kommer att förkortas och det kommer att bli längre perioder med grönbete. Förmodligen kommer hela renskötselns årscykel att förändras. Miljökatastrofer Samebyn har precis som många andra samebyar i Sápmi erfarenheter av vad en olycka vid ett kärnkraftverk kan få för konsekvenser för renskötseln och näringen som helhet havererade ett kärnkraftverk i staden Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina. I samband med olyckan spreds radioaktiva ämnen bl.a. cesium 137 över stora delar av Europa. Sverige 40 Se vidare 37

43 påverkades då regnmoln med radioaktiva partiklar drev med vinden och orsakade radioaktivt nedfall. Gävletrakten drabbades värst. Via kontaminerad renlav spred sig radioaktiva ämnen till renar. Samebyarna blev uppmanade att stödutfodra renarna för att minska cesiumhalten. Renkött kontrolleras fortfarande innan det säljs 41. Utöver de olägenheter som detta medförde blev det ett stort ekonomiskt bakslag för rennäringen. Enligt strålskyddsmyndigheten kan man inte förvänta sig några mätbara hälsoeffekter i Sverige till följd av olyckan Rennäringens anpassningsförmåga Beroende på vilka verksamheter och exploateringar som sker inom en samebys renbetesmarker över tid, kan det komma att uppstå en situation när det inte längre är möjligt för samebyn att bedriva renskötsel. Det är i princip omöjligt att beräkna när ett områdes bärkraft är så urholkat att det inte längre går att bedriva renskötsel där. Det finns naturligtvis en brytpunkt när det inte längre är ekonomiskt försvarbart. När kostnaderna överstiger intäkterna kan renskötselverksamheten inte längre fortgå. I takt med att betesmarkerna fragmenteras, måste insatserna öka vad gäller bl.a. transporter och utfodring. Eftersom renskötselverksamheten är en essentiell del av en levande samisk kultur riskerar även den att allvarligt skadas när en sameby inte längre kan bedriva renskötselverksamhet. Rennäringen förändras kontinuerligt i takt med förändrade förutsättningar. Förändringarna sker successivt som beskrivet i detta kapitel och samebyarnas renskötsel anpassas eftersom till rådande förhållanden. Naturligtvis är inte alla förändringar negativa och många måste accepteras. När de gäller vindbruk så är samebyarna generellt sett positiva och angelägna om att en utbyggnad av vindkraften sker och vill också medverka till en energiomställning, under förutsättning att utbyggnaden inte hotar rennäringens existens. Inte minst beroende på att de kollektivt är djupt oroade över vad klimatförändringarna som observerats kommer att få för konsekvenser. 41 Sametinget gör fortfarande kontroller vid slakt för att säkerställa att renköttet inte innehåller för höga halter av cesium. 38

44 4. KARTLÄGGNING AV KUMULATIVA EFFEKTER I föregående kapitel beskrivs översiktligt hur förutsättningarna för att driva renskötsel på Vilhelmina norra samebys vinterbetesmarker har förändrats över tid och vilka förhållanden som kan komma att bli i en framtid. På liknande sätt har förutsättningarna förändrats för alla samebyar i länet och på samma sätt kan de komma att drabbas av förväntad utveckling. Rennäringen är en sammansatt verksamhet och det är en mängd faktorer som sammantaget ger förutsättningar för en framgångsrik renskötsel. En väl fungerande och långsiktigt hållbar renskötsel förutsätter ändamålsenliga och störningsfria kalvningsland, fungerande flyttleder med rastbeten samt centrala sammanhängande betesområden med olika kvaliteter och funktionaliteter för varje årstid. Tillgången till vinterbetesmarker bedöms vara en absolut förutsättning för näringens överlevnad. Rennäringens mångfasetterade karaktär understryker nödvändigheten av ett helhetsperspektiv på intrångseffekterna. Renar i vinterbetslandet. Foto: Marita Alatalo 4.1 Val av lokalisering För att förstå en samebys synpunkter i diskussioner om lokaliseringar och nyetableringar av vindkraftanläggningar är det nödvändigt att vindkraftprojektören förstår rennäringen som företeelse. Vindkraftprojektören måste flytta fokus från den påverkan de anser sig göra på berörd samebys marker, till hur samebyn och renskötseln påverkas. 39