Homosexualitet och homosexuella relationer - identitetsutveckling ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv. Micael Söderberg

Transkript

1 Homosexualitet och homosexuella relationer - identitetsutveckling ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv Av Micael Söderberg 1

2 Inledning Den 14/7 gifte sig mina två vänner Michael och Johan. Tidpunkten var helt i linje med Johans känsla för historiska datum, som om dagen skulle symbolisera den förändring eller brytpunkt som detta tillfälle kommer att innebära i deras liv. För Johan och Michael var giftermålet viktigt. De ville för sin egen skull, och kanske för andra, markera att deras kärlek till varandra är på riktigt och att den är värd lika mycket respekt som den mellan man och kvinna. Kanske ville de också uppleva något av den fest och glädje som heterosexuella par erfar när släkt och vänner samlas för att gratulera bröllopsparet. Bröllopet firades med traditionell inmarsch, växlande av ringar och risgrynsregn på kyrktrappan. Efteråt bjöds vi på middag och skålade i champagne. Många av Michaels musikaliska vänner underhöll med sång och upptåg till långt in på natten. Mig veterligt är det första gången jag deltar i festligheter där de församlade sjunger fyrstämmigt vid middagsbordet. Än så länge är det inte möjligt för homosexuella att gifta sig i kyrkan, men man kan som Johan och Michael få sin relation välsignad i kyrkan om prästen ger sin tillåtelse och är positivt inställd. Vi har börjat vänja oss vid att det numera är fullt legitimt för två människor av samma kön att reglera sin förbindelse under äktenskapsliknande former. Sedan 1994 är det möjligt att ingå s.k registrerat partnerskap vilket i princip motsvarar borgerlig vigsel. En aktuell statlig utredning har dock föreslagit att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan under exakt samma premisser som heterosexuella. Inte oväntat är det bland de politiska partierna framför allt kristdemokraterna som ställer sig tveksamma till detta. För bara några år sedan var både Johan och Michael endast dunkelt medvetna om vartåt deras längtan riktade sig. Johan var över 25 när han på allvar började knyta kontakter med andra homosexuella och vågade bryta den självpåtagna isoleringen ifråga om kärleksrelationer. Uppvuxen som han är i ett religiöst hem, med syskon och föräldrar som har svårt att förlika sig med det livsval han har gjort, så tog det ganska lång tid att finna sig tillrätta med den homosexuella livsformen. För Michael dröjde det ännu längre. Han ägnade under många år all sin kraft och tid åt sitt yrke som kyrkomusiker och även om han i denna miljö emellanåt träffade på människor som han förstod var 2

3 homosexuella så tänkte han länge att det inte gällde honom. Det där med sexualitet, kärlek och familj var någonting som inte hade någon större betydelse eller lockelse. Arbetet fungerade som ett bra bedövningsmedel och tillät inte honom att stanna upp och reflektera över sitt behov av närmare kontakt med någon själsfrände. Kanske hyste både Johan och Michael någonstans inom sig en viss längtan efter något som de bara diffust kunde reda ut för sig själva. Kanske fanns där också en skepsis till att det var möjligt att leva på ett alternativt sätt och att också de hade rätt till kärlek. De träffades via Internet på någon av alla dessa mötesplatser för homosexuella som har sett dagens ljus under de senaste tio åren. Efter ett par år som särbos tog de för något år sedan steget fullt ut och flyttade samman i en lägenhet i en ny stad där Michael hade fått ett nytt arbete. Kanske fanns det en medveten strategi bakom valet att flytta till en större stad, med de större möjligheter till anonymitet och sociala kontakter med andra homosexuella som detta erbjuder. Ingen av dem är dock särskilt mån om att vara anonym utan de lever relativt öppet gentemot arbetskamrater, familj och heterosexuella vänner. Bröllopet kan synas vara en trivial händelse som bara har betydelse för dessa båda inblandade och den närmsta vänkretsen, men den är intressant ur flera synvinklar. Dels kan man ur en andligtvetenskaplig synvinkel ställa sig undrande till varför två homosexuella människor upplever att det är viktigt att konsolidera sin relation på sedvanligt sätt, dels är händelsen i sig fortfarande relativt ovanlig, och för vissa också kontroversiell, vilket säger något om det samhälle vi lever i. Många heterosexuella människor väljer t ex att inte gifta sig eftersom det inte längre är nödvändigt av juridiska skäl. Det är snarare tradition eller en religiös övertygelse som vidmakthåller denna institution. Andra anser att äktenskapet är instiftat av Gud för att välsigna gemenskapen mellan man och kvinna. Att homosexuella ska gifta sig i kyrkan är något som de absolut inte kan acceptera. Varför då detta behov hos Johan och Micael att upphöja sin relation till samma status som den mellan man och kvinna? Och även om den i princip, rent moraliskt, har samma status: varför behovet att markera det för omvärlden? Kan omvärlden ens förstå och uppleva vilken betydelse denna ritual har för ett homosexuellt par? Kan andra människor känna samma glädje som Johan och Michael? Alla som har 3 *

4 varit på ett bröllop vet hur bröllopsparets närstående gläds åt att deras döttrar eller söner, systrar eller bröder har funnit lyckan och äntligen bildat en grund för ett stabilt familjeliv. Fungerar det på samma sätt för ett homosexuellt par som gifter sig? Eftersom jag själv var på bröllopet kan jag konstatera att Johans mamma och systrar valde att inte delta på bröllopet medan Michaels familj deltog tillsammans med ett 60-tal vänner med skiftande sexuell läggning. Däremot deltog Johans kusiner som i samband med inbjudan till bröllopet för första gången fick vetskap om Johans homosexuella läggning. Det finns alltså en del som tyder på att bröllopet för åtminstone några av de närstående inte uppfattades som särskilt viktigt utan kanske till och med som en ren provokation. Kanske kan bröllopet ses som ett utslag av två människors fåfängliga strävan att upptas i samhällets normsystem och få sin livsstil bekräftad enligt konstens alla regler. Det är då helt enkelt ett sätt att skapa legitimitet för sin relation i både egna och andras ögon. Den kyrkliga välsignelsen kan dessutom betraktas som ett sätt att skapa legitimitet inför Gud. Giftermålet mellan Johan och Michael kan också ses som ett symtom på förändringar som präglar kulturen i vår tid. Våra traditionella levnadsformer har börjat luckras upp. Vi ställs i högre grad än tidigare inför en mängd valsituationer där varje beslut får inverkan på vår identitet och vår relation till omvärlden. Institutioner som vi förut har tagit för givna ifrågasätts och erbjuder inte längre någon trygghet utan innebär för många istället en tvångströja som begränsar livsutrymmet. Det är också ett symtom på att könsroller håller på att brytas upp och att sexualiteten har vidare gränser än vad vi tidigare har lärt oss att förstå. Denna reflekterande essä handlar om dessa förändringar i kulturen med fokus på de homosexuellas villkor. Jag vill försöka belysa frågor som: Vad ligger till grund för den till synes alltmera utbredda alternativa livsstilen som omfattas av de homosexuella? Vad är det som formar människors identitet och på vilket sätt är identiteten viktig i dagens samhälle? Vad präglar den homosexuella kärleksrelationen mot bakgrund av ett samhälle som har heterosexualiteten som norm och en lång historia av förtryck gentemot de homosexuella? Är det möjligt att förstå vart vi är på väg i samhället när det gäller alternativa samlevnadsformer? Som utgångspunkt använder jag mina egna erfarenheter och upplevelser av vår gemensamma vardagsverklighet, men jag avser också att relatera till studier om homosexuella 4

5 människors livsvillkor för att sedan tolka det hela ur ett andligtvetenskapligt perspektiv så som det presenteras av Martinus. Homosexualitet som forskningsområde Det finns i dagsläget en ganska omfattande flora av facklitteratur och studier kring de homosexuellas villkor. Under de senaste åren har i första hand forskare som själva har en homosexuell inriktning mutat in ett fält som problematiserar, reflekterar över och beskriver homosexuellas villkor i historien, i konsten och i vårt moderna samhälle. Den kärlek som, med Oscar Wildes ord: dare not speak it s name har tagit tillbaka ordet och talar numera med hög stämma inför alla som vill lyssna. I både ord och handling har de homosexuella sakta men säkert erövrat ett livsutrymme som de i århundraden har nekats tillträde till. Enligt Carlsson (1996) publicerades en obetydlig mängd forskning med anknytning till homosexualitet fram till mitten av talet. Därefter har publikationerna ökat i allt snabbare takt. Det var också vid ungefär samma tidpunkt som homosexuella själva började skriva och forska om den homosexuella delkulturen. Jag intresserar mig för detta forskningsfält av flera skäl. Dels har jag själv levt som homosexuell i hela mitt vuxna liv och vet av egen erfarenhet vad det vill säga att konstruera en identitet och finna en fungerande och utvecklande tillvaro i ett samhälle präglat av heterosexuella normer och värderingar, dels har jag i min yrkesutövning och i andra sammanhang haft tillfälle att reflektera över människors bild av homosexualitet. Eftersom de flesta som regel utgår ifrån att samtliga närvarande i en social situation är heterosexuella så får man som homosexuell person möjlighet att agera dold observatör och kan lägga märke till stereotypa uppfattningar som förekommer, mer eller mindre intoleranta (eller toleranta) synsätt och kanske framför allt den begränsade kunskap som finns om homosexuella bland heterosexuella. Det ska medges att det på senare år har skett betydande förändringar i positiv riktning och att det finns många som har en självklar och naturlig hållning till homosexualitet som fenomen. Homosexuella människor syns i media på ett annat sätt än tidigare och i den offentliga debatten tycks det vara norm att ha en tolerant inställning till homosexualitet. Förändringen beror troligtvis också på att homosexuella människor, i takt med att livsutrymmet har vuxit, ger uttryck för sig 5

6 själva i olika sammanhang: i forskning, i litteratur, i den offentliga debatten och i människors vardagsverklighet. Intresset kommer sig också av att jag i 20-årsåldern kom i kontakt med Martinus livssyn som skiljer sig ganska radikalt ifrån den etablerade världsuppfattningen. Vid denna tidpunkt i mitt liv hade jag en relativt skeptisk inställning till allt som rörde Gud och kristendomen, men jag var samtidigt öppen för att verkligheten bestod av något mer än det vi kan ta del av med hjälp av våra sinnen och jag kunde också föreställa mig att livet inte var slut i och med det vi vanligtvis kallar döden. Martinus kosmiska världsbild tilltalade mig på många sätt. Den presenterade svar på många existentiella frågor som jag trots mina unga år hade haft anledning att fundera över. Livets Bog andades en oändligt tolerant och ödmjuk inställning och talade direkt till läsarens hjärta. Det som dock verkligen väckte mitt intresse var att Martinus tycktes ha svar på det man kan kalla för sexualitetens gåta eller med Martinus ord: det sexuella mysteriet. Måhända kan man tycka att sexualiteten inte utgör, eller borde utgöra, något problematiskt eftersom det helt enkelt är så att alla levande arter är beroende av denna kraft eller energi för sin fortsatta existens som art. Men mot bakgrund av detta faktum blir ju förstås alla uttryck för sexualitet som inte rör fortplantningen, dvs. fenomen som homosexualitet, högst intressanta och problematiska. Det är ju ett känt faktum att människan skiljer sig ganska radikalt från djuren när det gäller hur man förhåller sig till sexualitet som fenomen. Varför är det så? Vore det inte enklare om sexualiteten kopplades direkt till fortplantningen? Skulle vi då inte slippa alla avarter som prostitution, sexuella avvikelser, våldtäkter osv.? Skulle livet inte bli enklare om vi slapp drabbas av olycklig förälskelse för att vi inte kan attrahera föremålet för vår beundran? Nu är det förvisso så att även djuren gör sitt bästa för att locka till sig en stark och vacker partner som kan föra släktet vidare. Detta ger förstås upphov till en del förtret för dem som inte kan stoltsera med de vackraste fjädrarna eller imponera med styrka eller snabbhet. Men för människan tycks problemen torna upp sig allt mera i vårt moderna samhället. Och vi börjar förstå vad eller vem som är boven i dramat Ett andligt-vetenskapligt perspektiv Att som ung och homosexuell få möjlighet att ta del av Martinus analyser kring sexualiteten ser jag som ett stort privilegium. Mig 6

7 veterligt finns det ingen annan som förklarar detta fenomen och sätter det i relation till en i övrigt fullt logisk och heltäckande världsbild. Det finns en hel del beteendevetenskaplig forskning om fenomenet, men i jämförelse med Martinus analyser skrapar dessa studier endast på ytan av vad detta i grund och botten är ett uttryck för. Jag är medveten om att det inom så kallade martinuskretsar finns lite olika tolkningar kring vad Martinus egentligen menar med sina analyser av det sexuella mysteriet, särskilt i relation till homosexualitet som livsyttring. Det har tidigare också skrivits en del om det, men såvitt jag kan förstå och bedöma är dessa skrifter huvudsakligen författade av människor med en heterosexuell läggning och enligt min mening andas de i somliga fall en viss heteronormativitet i sina redogörelser för vad Martinus skriver eller anser ifråga om just homosexualitet, dvs. de tenderar att tolka Martinus syn på homosexualitet utifrån ett heterosexuellt perspektiv, vilket ibland (men naturligtvis inte alltid) kan leda till fördomsfulla tolkningar av homosexualitet. (1) Därmed inte sagt att man nödvändigtvis måste vara homosexuell för att förstå vad Martinus menar med sina analyser som berör homosexualitet eller för den delen kvinna för att förstå vad Martinus skriver om det feminina eller man för att förstå vad maskulinitet innebär. Att inta ett heteronormativt perspektiv behöver inte heller betyda att uttolkaren nödvändigtvis hyser intolerans gentemot homosexualitet som företeelse eller gentemot homosexuella människor. Men om vi gör en jämförelse med den etablerade forskningen kring detta område så går det att konstatera att när de homosexuella själva började forska och uttala sig om allt som rör den homosexuella tillvaroformen så blev inriktningen till stora delar en annan än vad den tidigare hade varit. Det var inte många år sedan homosexualitet betraktades som en sjukdom och på alla sätt ett ickeönskvärt tillstånd. (2) Först när forskningen började bedrivas med andra premisser öppnades dörren för nya insikter och forskningsresultat. En parallell till detta är att först när kvinnor själva började forska och skriva om sina egna upplevelser av ett mansdominerat samhälle fick övriga forskarvärlden upp ögonen för genus eller kön som viktiga aspekter i all forskning om människan och samhället. Det är således inte så konstigt om tolkningar av Martinus som är gjorda med heterosexuella glasögon andas en viss heteronormativitet och jag hyser inga betänkligheter gentemot detta utan konstaterar endast att det ligger i sakens natur. Detta är något som Martinus själv framhåller. Från hans synvinkel handlar det dock om att vi tenderar att 7

8 förstå och tolka vår omvärld utifrån den maskulina respektive feminina polens framträdande i vårt inre. Att belysa homosexualitet och homosexuella relationer ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv kan för den vetenskapligt bevandrade, och kanske även för andra, förefalla vara både märkligt och i strid emot gängse tillvägagångssätt. Huruvida Martinus världsbild kan betraktas som en vetenskap är en stor och svår fråga i sig som kanske inte låter sig besvaras på ett objektivt sätt med vår begränsade syn på tillvaron, men ur min synvinkel handlar det andligt-vetenskapliga perspektivet om att försöka tolka och förstå mänskliga och kulturella fenomen mot bakgrund av den logiskt uppbyggda bild av livet och verkligheten som Martinus presenterar. Denna bild andas kärlek och tolerans i hela sitt utförande och dess djupaste facit är att allt är mycket gott. Med detta avses att allt; alla livsyttringar, alla mänskliga erfarenheter, behagliga såväl som obehagliga, alla makrokosmiska och mikrokosmiska händelser och aktiviteter i sitt slutfacit fyller en mening och har en innebörd som går ut på att allt är till glädje och välsignelse för alla levande väsen och för gudomen. Ett facit som på detta sätt gynnar allt liv och allt levande kan endast betraktas som fullkomligt. Identitetskonstruktion i vårt moderna samhälle Ur ett beteendevetenskapligt perspektiv är det möjligt att betrakta identiteten som något centralt för den enskilde individen. De val vi gör i livet och de föreställningar som vägleder oss genom vardagens alla utmaningar är både baserade på vår grundläggande uppfattning om oss själva och bidrar ytterligare till att forma de upplevelser som i sin tur ger återverkan på hur bilden av oss själva formas. Den engelske sociologen Anthony Giddens betraktar identiteten som ett reflexivt projekt som pågår kontinuerligt i en människas liv. Identiteten har blivit ett livsprojekt i en tid där de traditionella ramarna och normerna för hur vi bör agera i olika sammanhang har börjat luckras upp. Det är inte längre självklart vilka val vi ska göra i livet utan detta är något som ständigt måste förhandlas och reflekteras över. Detta gäller livets alla områden: hur vi ska försörja oss, vem vi väljer att leva tillsammans med, hur vi använder vår fritid och hur vi förhåller oss till de existentiella frågorna. Identiteten är nära förknippad med vår självkänsla och vår tendens eller förmåga att känna skuld eller skam. Giddens menar att 8

9 människor tidigare levde i en kultur där skuld var den mest uppenbara känslan då människor inte kunde leva upp till omgivningens förväntningar på hur de skulle vara eller känna. Förr fanns det som regel relativt tydliga ramar och färdiga roller som varje enskild människa kunde hålla sig till. Individen var en del av ett större kollektiv och det vardagliga mönstret bildade en trygg väv som skyddade människan från existentiell ångest. I dag är det i stället skam som dominerar vid misslyckande beroende på att människor förväntas ta det yttersta ansvaret för sina egna handlingar i relation till de livsval som den enskilde individen har gjort. Det är du och ingen annan som får stå till svars för de val du har gjort. Skam bottnar i en känsla av att inte räcka till, att inte duga, medan skuld handlar om känslan av att ha gjort något fel. Skam är relaterat till individens känsla av att inte kunna uppnå det som individen upplever sig själv vara, medan skuld berör det faktum att individen har överskridit en regel eller ett moraliskt påbud som någon annan egentligen har ålagt individen. På så vis är skam mera tydligt kopplat till självkänsla. Motsatsen till skam är stolthet eller självaktning. Om en person är stolt över sig själv är denne också stolt över hur han eller hon som individ har lyckats konstruera en stabil och varaktig identitet som känns välintegrerad. För att bygga upp vår identitet behöver vi ledtrådar. Alla upplevelser kan i princip fungera som ledtrådar, men vissa upplevelser betyder mer än andra. En del händelser kan betraktas som speciellt avgörande; olika val som individen har gjort, händelser som har inneburit starka känslor eller händelser som bryter av mot den vardagliga verklighetens stabila konstruktion. Giddens kallar dessa händelser för ödesdigra ögonblick. Att något är ödesdigert antyder att det val som individen gör kommer att få en avgörande betydelse för vad som senare kommer att ske eller inträffa. Ett ödesdigert ögonblick kan vara beslut om att avbryta en kärleksrelation, att gifta sig, att påbörja en utbildning eller att vinna pengar på lotteri. Andra ledtrådar finns i de kulturella mönster och föreställningar som omger oss i det sociala samspelet med människor. Vare sig vi är män eller kvinnor, heterosexuella eller homosexuella, svenskar eller invandrare måste vi förhålla oss till de föreställningar och roller som existerar i vardagslivet; om maskulint, om feminint, om heterosexuellt och homosexuellt om svenskheten och det utländska. Dessa föreställningar kan vara mer eller mindre rigida eller stereotypiska. I vårt moderna samhälle tenderar rollerna som nämnt att luckras upp vilket samtidigt innebär både möjligheter och svårigheter. Vi utmanas 9

10 ständigt i våra uppfattningar och föreställningar genom möten med människor från andra kulturer eller människor med andra erfarenheter än våra egna. Det ger frihet, men samtidigt ångest. Vem vill jag vara? Vem är jag? Hur kan jag bete mig? Hur måste jag bete mig? Giddens noterar att de existentiella frågorna tycks få en allt större tyngd och aktualitet i vårt moderna samhälle. Samtidigt är det så att vi i en materialistisk tid har mindre benägenhet än tidigare att se någon form av högre mening med de händelser som drabbar oss, eller någon högre bestämning med varje persons liv. I äldre kulturer var det tvärtom så att människor kunde tolka händelser som ett utslag av Guds försyn vilket gav ordning och trygghet i tillvaron. Idag lever vi i ett risksamhälle och många av våra handlingar syftar till att undanröja potentiella hot och faror. Risk kan ske på alla plan; det är riskfyllt att inleda en kärleksrelation, riskfyllt att anta en utmaning i arbetslivet och riskfyllt att resa utomlands. Men risk existerar också på ett globalt plan i form av miljöförstöring, naturkatastrofer och krig. Alla händelser som på något sätt utmanar vår grundläggande känsla av stabilitet och ordning tenderar att väcka de existentiella frågorna till liv. Ledtrådar till vår identitet kan naturligtvis också komma inifrån, liksom även inre tankar och känslor kan hota vår känsla av existentiell trygghet och säkerhet. Identiteten kan i själva verket ses som en konstruktion som bildar skärningspunkten mellan å ena sidan de inre känslorna och tankarna och upplevelsen av omvärlden i form av människors förväntningar, personliga upplevelser och vardagliga händelser å den andra. Det inre flyter samman med det yttre och det går endast analytiskt skilja det personliga från det sociala. Homosexuell identitetskonstruktion Att leva som homosexuell i vårt samhälle innebär att ständigt vara medveten om att det finns en skillnad mellan mig som person och andra människor. Det är svårare att redogöra för vad denna skillnad består i. Visst är det så att alla människor är unika existenser som i viss mån skiljer sig från varandra, men att tillhöra en minoritet i en majoritetskultur innebär ändå en erfarenhet som på gott och ont tillåter individen att bli medveten om skillnader på ett tydligare sätt än vad som är fallet för den som tillhör majoriteten. Det inbjuder till många utvecklingserfarenheter eftersom det troligtvis skärper individens sinnen för var gränsen för det tillåtna och otillåtna går. Det bidrar till en slags 10

11 kulturell medvetenhet. Vi människor strävar ofta förtvivlat efter att passa in, efter att höra samman och efter att få bekräftelse. När vi inte kan uppnå detta tvingas vi reflektera extra mycket över vem vi egentligen är och vem vi kanske borde vara. Det påverkar oss ibland till en högre grad av självmedvetenhet som kan vara till nackdel i det sociala samspelet mellan människor. Att skilja sig åt behöver dock inte alltid vara en nackdel. Det varierar förstås också hur mycket den homosexuelle upplever att han eller hon skiljer sig gentemot omgivningen. Många smälter lätt in i de mest skiftande sammanhang, medan andra inte lyckas dölja sin olikhet särskilt väl. Svårast kanske det är för de verkliga gränsöverskridarna. De som tillhör majoritetskulturen känner sig lätt obekväma i gränsöverskridarnas sällskap. En ung människa som upptäcker att han eller hon hyser sexuella känslor gentemot människor av sitt eget kön kan sällan redogöra för vad dessa känslor egentligen representerar och hur de ska förstås. Än mindre kanske denna människa vet hur hon kan få utlopp för dessa känslor om hon kommer så långt i sin reflekterande självmedvetenhet att det vore en god idé att utforska vad det skulle innebära i praktiken. Jag har sett en fullkomligt underbar film som heter 50 ways of saying fabulous. Filmen beskriver en 12-årig pojke som uppenbart tillhör den feminina delen av det (unga) manliga släktet, men han vet mindre om sig själv och om andra homosexuella än vad hans omgivning vet. Han blir kallad för skällsord som han inte vet vad de betyder och när han frågar välmenande vuxna i sin omgivning kringgår de hans frågor med vaga beskrivningar av något som endast skapar ytterligare förvirring hos honom. Han lär sig som så många andra den hårda vägen, det vill säga genom att successivt bli medveten om hur människor betraktar det tillstånd som han undan för undan förstår också gäller honom själv. Att identifiera sig med något som associeras med låg status eller med nedsättande och förnedrande benämningar skapar naturligtvis ambivalens. Det krävs en avsevärd styrka för en ung människa att stå emot omvärldens i många fall bristande förståelse för eller stereotypiska bild av det som den unge upplever inom sig själv. Medan andra unga människor kan anamma ledtrådar i sin omgivning som kan bilda en trygg och stabil identitet upplever den unge homosexuelle inre tvivel baserade på otydliga känslor och föreställningar som knappast ges en positiv förstärkning av omgivningen. Därför är det förstås glädjande att samhället har förändrats en hel del i positiv inriktning under de senaste decennierna. Men det går enligt 11

12 min mening inte dra slutsatsen att det råder någon form av allmän acceptans och insikt om vad homosexualitet innebär, varken bland människor i gemen eller bland människor som studerar Martinus kosmologi. Bristande erfarenhet leder vanligtvis till bristfälliga föreställningar som i sin tur påverkar hur man agerar gentemot människor som är annorlunda. Dessutom går det aldrig räkna bort det faktum att varje ung människa måste brottas med sin egen förståelse och acceptans helt bortsett ifrån hur omgivningen ställer sig till den enskildes personliga tankar och känslor. En högre medvetenhet i samhället kommer förvisso att verka positivt i denna individrelaterade utvecklingsprocess. Homosexuella människor bidrar allt mera till ökad medvetenhet genom att de berättar om sig själva, vågar visa vem de är och visar att det är möjligt att leva som homosexuell och att det till och med är önskvärt och livsbejakande. De bidrar själva till att skapa uttrycksformer och föreställningar som kan vara positiva element i en identitetskonstruktion. Samhällets legitimering av homosexuella livsformer är också av avgörande betydelse. Det är således inte särskilt märkligt att de homosexuella arbetar för att få samma rättigheter som heterosexuella vad gäller exempelvis giftermål och adoption. När livsformer institutionaliseras ger de en trygg ram för identitetskonstruktionen och ställer krav på människor att anpassa sina föreställningar i enlighet med samhällets legitimering av livsformerna. Människor tvingas så att säga till tolerans. Den eviga identiteten Det finns en avgörande skillnad mellan Giddens resonemang och Martinus bild av verklighetens grundläggande natur. Giddens utgår från ett materialistiskt tänkande som inte räknar med förekomsten av en andlig tillvaro eller möjligheten att människor lever flera liv. Det kan hända att Giddens personligen spekulerar kring sådana aspekter, men som representant för en materialistisk forskningstradition skulle det vara ganska omöjligt för honom att väva in föreställningen om en andlig tillvaro i sina teoretiska konstruktioner. Ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv har vår timliga identitet sitt ursprung i vår eviga existens. Identiteten, personligheten, kroppen, våra föreställningar och attityder är endast timliga uttryck för någonting som rör jagets ursprungliga begär efter upplevelse. Vårt eviga jag kan 12

13 inte ges något mera specifikt innehåll eller någon tydligare beskrivning än att det utgör något som är. Martinus kallar därför jaget för X1. Alla levande väsens jag är endast en återspegling av gudomens jag och i denna mening är vi alla lika och oskiljaktiga. Men livets upplevelse bygger på kontrastverkan. Det eviga skulle inte ges någon mening eller någon innebörd om det inte ställdes i relation till det timliga. Gud skulle inte kunna uppleva utan sina gudasöner. Det vi som levande väsen upplever är resultatet av jagets förmåga att skapa och uppleva. Martinus beskriver hur detta uppstår från våra eviga kosmiska skapar- och upplevelseorgan. Varje levande väsen har ett ursprungligt begär efter upplevelse och detta begär kan aldrig någonsin utsläckas. Urbegäret manifesterar sig via sexualiteten eller den högsta elden som ur detta perspektiv utgör själva urkraften bakom varje livsupplevelse och grunden för väsendets förvandlingsprocess: / / den högsta elden är den dolda kraften bakom hela världsplanen / / (LB V, st. 1629). Ett sexuellt begär är enligt Martinus detsamma som själslig hunger. I grund och botten handlar det om begäret efter liv och varje mättat begär är liktydigt med välbehag och sexualism. Sexualiteten kommer till uttryck via två sexuella poler; en maskulin och en feminin pol. Ett levande väsen är i grund och botten dubbelpoligt. När polerna är i perfekt balans befinner vi oss i ett skede av vår eviga existens då vi har insikt om vår eviga natur. Vi har tillgång till intuitionsenergi som tillåter oss att skåda in i världsalltets eviga visdomskammare. Men livets upplevelse skulle inte kunna upprätthållas om det inte vore så att polerna under ett visst skede av utvecklingen befann sig i obalans. Denna obalans tillkommer på så vis att den ena polen stagnerar varvid den andra polen övertar väsendets medvetande och upplevelsekapacitet. För vårt vidkommande som människor gäller att polerna befinner sig i en mer eller mindre framträdande obalans. Så har det varit ända sedan vi trädde in i djurriket från att ha lämnat växtriket och den dubbelpoliga tillvaro som gällde där. Som växter var vi fortfarande i första hand andliga väsen med vårt dagsmedvetande på ett andligt plan. Hos djuret utkristalliserades två kön; det manliga och det kvinnliga beroende på vilken sexuell pol som bar upp individens medvetande. För en kvinna var det den maskulina polen som stagnerade och för en man den feminina. Någonstans mitt i djurriket var vi så långt bort det är möjligt att komma från vår upplevelse av vår eviga identitet 13

14 som gudasöner och andliga väsen. Efter denna kulmination började åter den stagnerade polen att växa till i vårt inre. Utvecklingen drivs inte endast av de båda sexuella polerna utan vår tillvaro bestäms också av i vilken mån vi har tillgång till sex olika grundenergier som alla har sin särskilda framtoning. I djurriket dominerar tyngdenergi, men ju längre fram i utvecklingen vi kommer desto mera gör sig också känsla och intelligens gällande. Dessa båda energier är nödvändiga för manifestation av kärlek. Brist på den ena eller andra energin leder ofelbart till ett ofullkomligt agerande. När vi kommit så långt i utvecklingen att båda känsla och intelligens befinner sig i en harmonisk balans har vi också kommit fram till vår bestämmelse som är att bli riktiga människor i Guds avbild. Då är också våra poler i perfekt balans; vi har åter blivit dubbelpoliga väsen. Emellertid finns det en hel del som talar för att Martinus också menar att det är korrekt att kalla homosexuella människor för dubbelpoliga, trots att de ju knappast kan betraktas som fullkomliga eller färdigutvecklade människor mot bakgrund av vad dessa enligt Martinus kännetecknas av. Denna synpunkt delas dock knappast av alla Martinusstuderande, förmodligen beroende på att tvivlarna förbehåller dubbelpoligheten för de i det närmaste färdigutvecklade människorna som endast har enstaka liv kvar till kosmiskt medvetande. De tycks då mena att en homosexuell människa har drabbats av hybris om denne kallar sig dubbelpolig och somliga lyfter gärna fram vad homosexualitet såsom det framträder i dag egentligen är ett uttryck för enligt (deras tolkning av) Martinus. Men även detta råder det delade meningar om. Det levande väsendets utveckling och ödesbana är kopplad till principerna om reinkarnation och karma. Genom liv efter liv, upplevelse efter upplevelse växer vår förmåga att använda de grundläggande energierna på ett alltmera fullkomligt sätt. Ibland kan det förefalla som om utvecklingen står stilla eller kanske till och med går bakåt, men alla upplevelser, behagliga såväl som obehagliga, fyller en nödvändig funktion i vår utveckling. Därför finns det ju egentligen inte någon grund för att kritisera människors bristande tolerans eller förmåga att ta hänsyn till sin nästa. Även de mest fasansfulla upplevelser är helt nödvändiga för att det levande väsendet ska kunna komma vidare i sin utveckling. När jag därför låter indignerad över samhällets eller människors intolerans gentemot homosexuella och homosexualitet beror det på min personliga utsiktspunkt ur vilken jag betraktar det som sker i min omgivning. Kosmiskt sett finns det ingen som är offer och ingen som är skyldig, utan detta är endast möjligt ur ett lokalt, timligt 14

15 perspektiv. Det betyder inte att det inte går att urskilja handlingar som är mer eller mindre i samklang med ett fullkomligt agerande. Det är således möjligt att analysera i vilken mån ett beteende eller en handling kan sägas vara ett uttryck för kärlek eller intolerans eller huruvida den är till gagn för människor eller skapar olycka. Dock måste varje människa alltid ta konsekvenserna av sina egna handlingar. Principen om karma är obönhörlig. Ingen energi kan sändas ut utan att återvända till sitt ursprung. Polförvandlingsprocessen På vår väg mot ett dubbelpoligt tillstånd möter vi enligt Martinus en hel del motstånd och svårigheter som i vissa fall utmynnar i allvarliga urspårningar från den naturliga utvecklingsbanan. Vad som betraktas som en urspårning är dock delvis en definitionsfråga. Ur ett visst perspektiv kan köttätande betraktas som en urspårning liksom tendensen att använda diverse onyttiga substanser som vi i all vår okunnighet stoppar i oss eller häller i oss. Allt som är emot livslagarna kan ju i ett visst skede av utvecklingen ses som en urspårning. Det betyder inte att köttätande i sig är onaturligt för den som är i samklang med ett sådant beteende. I djurriket är det ett livsnödvändigt behov att dräpa och äta kött i kampen för tillvaron. Som färdig människa vore det en omöjlighet att använda kött som näringstillförsel. De urspårningar som är relaterade till den så kallade polförvandlingsprocessen är dock av en mera allvarlig natur eftersom de kan utmynna i sexuella perversiteter och i värsta fall psykopatiska sinnestillstånd där moralen fullständigt har fått ge vika för väsendets inre, destruktiva begär. För att vi ska förstå polförvandlingsprocessen har Martinus skapat ett kategorischema som kan vara till en hjälp när vi försöker tolka vårt eget eller andra människors sexuella poltillstånd. Att ge sig i kast med dylika tolkningar är dock förenat med klara subjektivitetsproblem. Det ligger i sakens natur att vi tenderar att tolka oss själva och andra på grundval av vår inre polstruktur. En mer eller mindre enpolig individ kan således omöjligt förstå hur en dubbelpolig individ fungerar och än mindre acceptera beteendeformer som är förknippade med dubbelpolighet. Om vi jämför med ett materialistiskt tänkande handlar det om svårigheten att förstå en annan kultur eftersom vi är förblindade av vår egen kultur. En heterosexuell människa ser 15

16 exempelvis ofta homosexualitet från ett heteronormativt perspektiv, vilket jag tidigare har nämnt. Ur ett andligt-vetenskapligt perspektiv tillkommer dock den extra svårigheten som beror på vår personliga inre partiskhet som i sin tur är kopplad till vilka erfarenheter vi bär med oss från vårt nuvarande och våra tidigare liv i kombination med just polstrukturen eller den inre polkonstellationen. Kategorischemat har ofta vållat en del debatt bland Martinusintresserade. Ett schema kan av naturliga skäl inte omfatta alla tänkbara variationer i ett utvecklingsförlopp utan det är rimligt att betrakta de kategorier som Martinus beskriver som särskilt centrala och synliga. Ändå försöker många att foga in sin tolkning av människor utifrån detta schema och drar slutsatser som i mitt tycke riskerar att bli alltför subjektivt färgade och onyanserade. Vi har alla väldigt mycket att lära innan vi kommer att förstå vad polförvandlingsprocessen i grund och botten kommer att innebära samtidigt som vi alla är mitt uppe i den. Min synpunkt här är således inte avsedd att kritisera dessa subjektiva tolkningar. Det handlar om en kontinuerlig lärprocess. Kategorierna är elva till antalet och benämns med varsin bokstav i alfabetet från A till K. Polförvandlingens födslovåndor är främst relaterade till kategorierna C till G medan kategorierna A och B representerar ett relativt enpoligt tillstånd och kategorierna H till K slutligen omfattar nästan dubbelpoliga tillstånd (H-kategorin) och dubbelpoliga tillstånd. Utvecklingen går inte till på så sätt att människor passerar genom alla kategorier (lyckligtvis) utan några kategorier är främst förknippade med urspårade tillstånd som inte omfattar alla blivande människor. Naturligtvis kommer även urspårade människor att så småningom nå fram till ett fullkomligt stadium, men vägen dit kommer att skilja sig åt från dem som följer den så kallade normala utvecklingsbanan. Vad som är normalitet i detta fall är oerhört svårt att säga. Födslovåndorna börjar märkas i det stadium som Martinus kallar för C-stadiet. Här sker en uppluckring av de traditionella enpoliga tillstånden där männen är entydigt maskulina och kvinnor entydigt feminina. Människor börjar upptäcka andra intressen utanför familjesfären och förälskelseförmågan är i dalande. Den motsatta polen inom varje individ har börjat växa till och kommer på sikt att bära individens medvetande. Denna pol representerar allt inom individen som är inriktat på områden såsom äkta kärlek (fri från förälskelse och partiskhet), konst, vetenskap och litteratur samt vänskapliga förbindelser. Polförvandlingsprocessens huvudmission är att skapa en 16

17 helt ny sympatiyttring, nämligen förmågan hos det enskilda väsendet att älska även väsen av sitt eget kön: Men på samma sätt blir också den sexuella förnimmelsen i form av hungern efter att få visa ömhet mot väsen av det egna könet ovillkorligen en organisk produkt, och man måste lära sig att förstå att denna befinner sig i utveckling i världen, ja inom varje människa. (LBV, st. 1741) Denna process är ett nödvändigt led på vägen mot allkärlek. Det är dock ytterst viktigt att notera att det rör sig om en inre organisk process och alltså inget man kan eller bör påskynda av egen kraft, vilket endast orsakar negativa konsekvenser. Idealet, i den mån Martinus förespråkar något sådant, är att bibehålla en heterosexuell inställning så långt möjligt i polförvandlingsprocessen för att undvika risken att hamna i urspårningar. Här bör redan nu tilläggas och fastslås att homosexualitet i renkultur inte är att betrakta som en urspårning utan tvärtom ett livsviktigt övergångsstadium (se Den intellektualiserede kristendom, st. 35). Med renkultur avses här ett tillstånd som uppkommit som resultat av en naturlig utvecklingsprocess. Martinus påpekar på flertalet ställen i sitt verk att människor har försökt bota detta till synes abnorma könstillstånd som skiljer sig från det traditionellt feminina och maskulina, men att det vore lika dåraktigt att straffa ett väsen för att det framträder som man respektive kvinna. Den sexuella naturen är: inte något man vill, den är något man är. (LBV, st. 1752). I C-stadiet yttrar sig födslovåndorna främst genom mer eller mindre obehagliga yttringar som olycklig kärlek (egentligen olycklig förälskelse), otrohet i äktenskapet, barnlöshet, skilsmässor och allmänna relationsproblem. Dessa bekymmer är nog så vanliga i vårt samhälle och de flesta av oss kan redogöra för vad de innebär. Det grundläggande problemet är att förälskelseförmågan har förlorat i styrka, men vi försöker om och om igen att få våra partnerrelationer att fungera. Samtidigt lockar andra intressen i omvärlden. Våra intellektuella förmågor har vuxit till och vi engagerar oss i olika mänskliga projekt. C-människan befinner sig i vad Martinus benämner som de olyckliga äktenskapens zon. D-stadiet följer inte direkt på C-stadiet utan utgör en utvecklingszon som har viss relevans för homosexuella människor. Dmänniskorna utgörs nämligen av de starkt feminina männen och de 17

18 starkt maskulina kvinnorna. Dessa väsen har mer eller mindre förlorat sin förmåga att förälska sig i det motsatta könet, men dras till individer av sitt eget kön som fortfarande präglas av en relativt stark enpolighet. Detta skapar stora problem och lidande för den feminina mannen och den maskulina kvinnan eftersom de relativt enpoliga väsendena inte har mycket till övers för dessa gränsöverskridande väsen. Dessutom har dessa kvinnliga män och manliga kvinnor tvingats utstå en massiv intolerans från omvärlden. Martinus benämner egentligen inte dessa väsen som homosexuella, men bland Martinusintresserade har många dragit slutsatsen att dagens homosexuella människor i princip utgörs av dessa D-människor, något som jag vänder mig starkt emot. Det krävs en nyanserad kunskap om dagens homosexuella människor för att kunna uttala sig om dessa individers inre polstruktur. Martinus skriver inte någonstans att homosexualitet är en urspårning, men D-människans tillstånd är dock att betrakta som en urspårning och att uppnå någon lycka är enligt Martinus inte möjlig för dessa individer ifråga om det sexuella samlivet (vilket ju absolut inte gäller dagens homosexuella människor generellt). Problemet är att dessa individers motsatta pol har överdimensionerats och trängt undan den gamla polen i deras medvetande. Denna överdimensionering är inte baserad på en naturlig utvecklingsprocess, vilket är fallet för den normalt homosexuelle individen, i stället har individen varit utsatt för någon form av yttre påverkan som har lett denne in på en abnorm utvecklingsbana. Martinus menar att det kan bero på förförelse eller att individen har anammat ett onormalt beteende på grund av andra yttre omständigheter. I ett historiskt perspektiv har könsöverskridande beteende liksom institutionaliserade homosexuella tendenser förekommit i många kulturer. Detta har ingenting att göra med homosexualitet i renkultur. Vad vi ser i dagens samhälle är enligt min mening i första hand ett resultat av en organisk utvecklingsprocess där det också är tänkbart att somliga människor tidigare har genomgått ett mer eller mindre urspårat stadium och där kanske en och annan fortfarande befinner sig i viss mån. Det är den enskilde individens moral som avgör huruvida ett tillstånd ska betraktas som urspårat eller ej: Så länge väsendena är avvikande från den auktoriserade parningsmoralen men inte har några farliga tendenser, varken i sadistiska eller mordiska riktningar, eller så länge deras tendenser inte riktar sig mot minderåriga eller det förekommer 18

19 fall där deras drift blivit till en last som de inte kan behärska och som därför kan leda dem till avgrunden, till svagsinthet eller sinnessjukdom, så länge finns det ju inget i dessa väsens sexuella inställning som kan genera andra eller berättiga dem till ett ingripande. Och här visar det sig också att det absolut inte finns någonting att göra. Här är den sexuella utvecklingen inte urspårad. (LBV, st. 1789) Bästa sättet att skydda individer från ytterligare urspårning, i de fall där en sådan har börjat göra sig gällande, är att förstå vad tillståndet är ett uttryck för och visa tolerans och stöd. Martinus nämner på flera ställen att omvärldens oförståelse och intolerans är i sig en stor orsak till att urspårningar sker: De kunde ikke tro andet, end at den homoseksuelle måtte vaere abnorm og mere eller mindre vederstyggelig. Det homoseksuelle menneske måtte enten skjule sin i virkeligheden normale tilstand for ikke at blive ringeagtet og fornedret, eller også åbenlyst vedgå sin tilstand og blive mere end ringeagtet af samfundet, familie og venner. Derfor er der så mange seksuelt afsporede i dag. (Den intellektualiserede kristendom, st. 32). E-människan lever enligt Martinus ibland som heterosexuell och ibland som homosexuell. Den sexuella läggningen är således skiftande. Så länge denna människas moral och intellektuella balans är under kontroll skapar detta inte några särskilda obehagliga situationer. Den motsatta polen är i färd med att nå individens vakna dagsmedvetande. De befinner sig alltså inom den så kallade normala utvecklingslinjen. Det framgår dock inte klart om Martinus syftar på bisexuella människor som vi upplever dem i dagens samhälle. En person med bisexuell identitet kan som jag föreställer mig ha en skiftande polstruktur. Dels kan det röra sig om en person som inte helt vill förstå och acceptera sin homosexuella läggning och därför värnar om sina heterosexuella relationer, dels kan det vara en tydligt bisexuell person. Det är, utifrån mina erfarenheter, ganska ovanligt bland homosexuella att de periodvis väljer att leva med en person av sitt eget kön och periodvis med någon av motsatt kön. Dessutom menar Martinus att dessa individer som regel lever ensamma. Just denna sentens hos Martinus har ibland använts som ett argument för att alla homosexuella som lever i en mer eller mindre fast relation knappast kan vara E- 19

20 människor. Denna tolkning är enligt min mening tvivelaktig. Därmed vill jag inte ha sagt att dagens homosexuella är att betrakta som just Emänniskor, men att de kan röra sig i periferin av E-människokategorin. En utvecklingsprocess sker under väldigt lång tid och vi måste räkna med många mellanformer av det naturliga och det onaturliga. Vi tjänar ingenting på att kategorisera homosexuella som det ena eller det andra. Martinus framhåller att alla förr eller senare kommer att bli homosexuella och man måste räkna med en onormal och en normal sfär inom den sexuella förvandlingens område (st. 1871). Dessutom är det troligt att varje människa lever inte bara ett utan flera liv som homosexuell: Et kristusvaesen, et faerdigt menneske i Guds billede, er jo et vaesen, der elsker sin naeste som sig selv, men det opnås ikke bare igennem ét liv i homoseksualitet. (Den intellektualiserede kristendom, st. 35) En avgörande skillnad mellan D-människan och E-människan är att den förra tenderar att bli förälskad i enpoligt präglade väsen av sitt eget kön, medan den senare har levt ut förälskelsetendenser och periodvis dras till individer av sitt eget kön (och då troligtvis inte de enpoligt präglade, men detta nämner Martinus inget om). Att en homosexuell människa av idag uppvisar tendenser till förälskelse är således suspekt ur en del Martinusintresserades perspektiv, dvs. dessa människor måste då troligtvis vara urspårade menar de. Denna slutsats är enligt min mening baserad på att heterosexuella människor emellanåt tror sig förstå och veta vad dagens homosexuella människor upplever inom sig när de väljer att leva tillsammans med en människa av samma kön. Jag tror, som nämnt, att det kan vara rimligt att räkna med olika övergångs- och repetitionsperioder som vi har en begränsad förståelse för och kunskap om. Vi kan heller inte avgöra vad som präglar två människors intima relation endast baserat på vad vi kan se och förstå från vår egen utsiktspunkt. De riktigt allvarliga urspårningarna beskriver Martinus som Fmänniskor respektive G-människor. Eftersom dessa kategorier inte har så stor relevans för den fortsatta framställningen väljer jag att snabbt gå vidare till I-människostadiet där vi finner de längst komna individerna på vår jord. Dessa människor befinner sig endast några få inkarnationer från den stora födelsen då de får tillgång till intuitionsenergi och träder in i det riktiga människoriket på ett mentalt 20

21 plan. De är dubbelpoliga och naturligtvis homosexuella. Dessa människor är sällsynta på vår jord och märks sällan eftersom de präglas av stor ödmjukhet och kärleksfullhet gentemot sin nästa. De har ingen strävan efter att framträda och stoltsera med sin överlägsna utvecklingsgrad. Om en individ har lyckats undvika ett urspårat stadium under hela sin polförvandlingsprocess har denna passerat via H-kategorin som är den sista heterosexuella utposten i mänsklighetens förvandlingsprocess. Dock får man räkna med att knappast alla människor någon gång kommer att vara H-människor utan vägen till I-människostadiet kan förmodligen te sig på väldigt många skilda sätt. H-människan tillhör liksom C-människan de olyckliga äktenskapens zon, men skiljer sig från de förra genom sin mera utvecklade empatiska förmåga, ödmjuka inställning och intellektuella kapacitet. En H-människa har enligt Martinus vanligtvis stora andliga intressen och är alltid mycket verksam. J-stadiet och K-stadiet utgör egentligen inte steg i polförvandlingsprocessen utan representerar stadier där det levande väsendet helt träder in i det riktiga människoriket och har nått den kosmiska födelsen. Martinus lägger stor vikt i sitt verk på att få läsaren att förstå hur nödvändigt det är att acceptera den naturliga polförvandlingsprocessen. Han beskriver att denna utvecklingsprocess sker gradvis och att den är att betrakta som att genomleva ett slags fostertillstånd. Liksom alla andra förmågor så måste denna först utvecklas. I stycke 856 kan man läsa om hur den begynnande homosexuella människan stöter på vissa svårigheter i sina försök att ge uttryck för sin sympati gentemot någon av samma kön då föremålet för sympatin fortfarande är inriktad på det motsatta könet. Svårigheten förvärras av den bristande möjligheten att ge uttryck för sin sorg till andra människor eftersom detta kan innebära upptäckt med följande stämpling som paria. Detta kan få individen att välja att försöka rädda sig genom giftermål och det kan också förekomma perioder då individen tillfälligtvis kommer tillbaka till det normala (dvs i detta fall det heterosexuella) tillståndet. Men det finns enligt Martinus ingen möjlighet att i längden tränga undan dessa känslor: Det periodiska tillbakavändandet av det onormala tillståndet kan inte hejdas. Det är ett lika orubbligt led i spiralkretsloppet som själva reinkarnationen. Efter hand blir det då också kortare 21