Individ- och familjeomsorg. Lägesrapport 2004

Transkript

1 Individ- och familjeomsorg Lägesrapport 2004

2 Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, resurser med mera som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver inom hälsooch sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning av stimulansmedel. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. ISBN: Artikelnr: Omslag: Fhebe Hjälm Tryck: Ekonomi-Print, Stockholm, februari 2005

3 INDIVID- OCH FAMILJEOMSORGEN Förord Socialstyrelsen presenterar i år, för tredje året i följd, rapporter om tillståndet och utvecklingen inom individ- och familjeomsorgen, handikappomsorgen samt vården och omsorgen om de äldre. Rapporterna tas fram på uppdrag av regeringen och ska inriktas på väsentliga förändringar i verksamheterna under det gångna året. Åren 2003 och 2004 publicerades också en rapport om hälso- och sjukvård och tandvård samt en om hälsa och sociala förhållanden. Dessa rapporter ersätts i år av de mer omfattande rapporterna Folkhälsorapport 2005, som publiceras under våren, samt Hälso- och sjukvårdsrapport, som publiceras under hösten. Denna rapport handlar om läget inom individ- och familjeomsorgen (IFO). Rapporten utgår från nationella mål och strategier, beskriver hur de sociala problemen och IFO:s insatser har utvecklats och sätter när så är möjligt resultaten i relation till målen. I ett avslutande kapitel diskuteras några av utvecklingstendenserna. Bland annat diskuteras vilka konsekvenserna blir av att IFO arbetar med allt fler klientgrupper, att insatser allt oftare ges utan föregående utredning och biståndsbeslut, och att de ekonomiska förutsättningarna för att bedriva individ- och familjeomsorg varierar stort över landet. Rapporten bygger på underlag från Eva Ambesjö, Kjerstin Bergman, Eva Bergström, Eva Elfver- Lindström, Elis Envall, Roger Holmberg, Berith Josefsson, Ulf Malmström, Hans Mattsson, Annika Remeaus, Kristina Stig, Carina Sundqvist, Ann-Britt Thulin och Maria Öman. Per Arne Håkansson och Per Svante Landelius har sammanställt rapporten. Alla är medarbetare på Socialstyrelsens socialtjänstavdelning. Det är Socialstyrelsens förhoppning att årets rapporter ska kunna ge underlag för omvärldsanalys och ge en snabb orientering om tillståndet och utvecklingen inom respektive område. Rapporterna vänder sig i första hand till politiker och andra beslutsfattare på central och lokal nivå. Andra viktiga målgrupper är anställda i socialtjänsten, liksom brukarorganisationer och andra intresserade. Kjell Asplund Generaldirektör 3

4

5 INDIVID- OCH FAMILJEOMSORGEN Innehåll Förord...3 Sammanfattning...7 Uppgifter, resurser och organisering...9 Mer än en halv miljon människor har årligen kontakt med IFO...9 Ökade krav på samordning och samorganisering...9 Många kommuner satsar på kvalitetsarbete, men mycket återstår att göra...10 Mycket av det sociala arbetet görs av frivilliga organisationer och enskilda...11 IFO:s andel av kommunernas socialtjänstkostnader...11 Ekonomiskt bistånd...17 Nationella mål och strategier...17 Behovsutveckling...18 Insatser läge och trend...23 Resultat och måluppfyllelse...24 Barn och ungdom...25 Nationella mål och strategier...25 Barns och ungdomars behov...25 Utredningar och insatser...28 Kunskapsutveckling projektet BBIC...34 Samverkan...34 Personal och kompetens...35 Kostnader...35 Resultat och måluppfyllelse...36 Familjerätt och familjerådgivning...38 Familjerätt...38 Familjerådgivning...39 Vuxna missbrukare...41 Nationella mål och strategier...41 Behovsutveckling...41 Insatser läge och trend...43 Resultat och måluppfyllelse...46 Hemlöshet...49 Många olika orsaker...49 Flest hemlösa i storstäderna...49 Nya initiativ från regeringen...50 Bristande samverkan mellan olika aktörer...50 Våld i nära relationer...51 Ökat våld och ökad anmälningsbenägenhet...51 Särskilda grupper uppmärksammas...52 Stor ideell stödverksamhet...52 Positiv utveckling av socialtjänstens stöd

6 INNEHÅLL Prostitution och människohandel...54 Prostitution...54 Människohandel...55 Diskussion...56 Nya klientgrupper ställer ökade krav på resurser, kompetens och metodutveckling...56 Vilka blir konsekvenserna av att allt fler insatser ges utan biståndsprövning?...56 Vilka är konsekvenserna för personer som lever på ekonomiskt bistånd under lång tid?...57 Vad innebär skillnader i kommunernas kostnader för IFO:s kvalitet?...57 Vilka förutsättningar finns för samverkan och samgående?...58 Referenser

7 INDIVID- OCH FAMILJEOMSORGEN Sammanfattning Kommunernas kostnader för hela individ- och familjeomsorgen (IFO) i fasta priser var i stort sett oförändrade År 2003 uppgick de till 26,2 miljarder kronor. IFO:s kostnadsandel av hela socialtjänstens kostnader var 18,4 procent. Under 2003 upphandlades 35 procent av verksamheten främst från företag, men även föreningar och stiftelser. Antalet personer som får ekonomiskt bistånd fortsätter att minska, men i något långsammare takt än under År 2003 betalade kommunerna ut miljoner kronor i ekonomiskt bistånd till knappt hushåll eller drygt personer. Det innebär att 5,9 procent av samtliga hushåll respektive 4,7 procent av befolkningen någon gång under året fick ekonomiskt bistånd. Målet att halvera antalet socialbidragstagare till 2004 bedöms inte ha nåtts. Jämfört med målet är minskningen 26 procent i stället för 50 procent. Under andra och tredje kvartalet 2004 ökade kostnaderna för ekonomiskt bistånd för första gången sedan Det är inte möjligt att nu, utifrån tillgänglig statistik, ta ställning till om det är ett trendbrott. Många människor som får ekonomiskt bistånd är sjuka och arbetslösa men saknar rätt till arbetslöshetsersättning eller sjukpenning. I stället för rehabilitering får de ofta enbart ekonomiskt bistånd under långa perioder. Alltmer av barn- och ungdomsvårdens resurser går till ungdomar. Det gäller såväl öppenvård som dygnsvård. Antalet barn och ungdomar som fick öppenvårdsinsats vid mätpunkten den 1 november 2003 var Det var vanligast med öppenvårdsinsats i åldersgruppen år. Antalet som fått öppenvårdsinsats någon gång under året har ökat. Det gäller framför allt strukturerade öppenvårdsprogram. Nästan barn och ungdomar var placerade i heldygnsvård den 1 november 2003, varav i familjehem och i hem för vård eller boende (HVB). Antalet som varit placerade någon gång under året har ökat i åldersgruppen år. Vårdtiderna vid placering har blivit något kortare under senare år. Socialtjänstens insatser tenderar att omfatta nya grupper av barn och ungdomar, vars familjer inte har uppenbara sociala problem. Det kan till exempel röra sig om barn och ungdomar med psykiska eller neuropsykiatriska problem, där insatser från barnoch ungdomspsykiatrin och skolan inte räcker till. Det kan även vara konfliktfyllda vårdnads- och umgängestvister, andra allvarliga relationsproblem inom familjen och hedersrelaterat våld. Stöd- och behandlingsinsatser till barn, ungdomar och familjer ges i högre grad utan föregående utred- 7

8 SAMMANFATTNING ning och biståndsprövning. Det är ett medvetet förhållningssätt för att nå familjerna i ett tidigare skede och för att öka samverkan med andra verksamheter. Från 1986 har antalet familjerådgivningsärenden mer än fördubblats, från cirka till Antalet ärenden per invånare år varierar kraftig mellan länen. Från drygt 3 ärenden i Kronobergs län till nästan 9 ärenden i Norrbottens län. Antalet barn som var föremål för samarbetssamtal 2003 var ; en ökning med cirka 50 procent sedan Antalet personer med missbruksproblem som fått bistånd har i stort sett legat på samma nivå Vid mätpunkten den 1 november 2003 fick cirka personer med missbruksproblem bistånd i form av behandling, boende eller annat stöd. Antalet missbrukare som fått bistånd i form av öppenvård och boende har ökat, medan antalet i heldygnsvård i form av frivillig institutionsvård, familjehemsvård och tvångsvård legat stilla. För dem som varit inskrivna i frivillig institutionsvård och familjehemsvård har däremot vårdtiderna blivit längre sedan Målet att nå alla narkotikamissbrukare och erbjuda dem hjälp och vid behov vård mot sitt missbruk har inte kunnat uppfyllas. Kommunernas kostnader för missbrukarvården har ökat med 9,5 procent i fasta priser mellan 2002 och Ökningen kan till mer än hälften hänföras till bistånd för boende. Detta kan vara ett trendbrott, då det sedan mitten av 1990-talet fram till 2002 skett en allmän minskning av resurserna för missbrukarvården, samtidigt som det tunga missbruket har ökat. Den senaste kartläggningen av hemlösheten 1999 visade att det fanns hemlösa i Sverige. En tredjedel av samtliga hemlösa fanns i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Kommunala undersökningar under 2004 i dessa städer visar att mer än barn berörs av hemlöshet. Socialtjänstens stöd till kvinnor som har utsatts för våld har utvecklats i positiv riktning under senare år, enligt både länsstyrelsernas och Socialstyrelsens bedömning. Det hindrar inte att arbetet behöver utvecklas ytterligare. Det blir allt vanligare att familjerätt och familjerådgivning möter familjer där våld förekommer. Socialstyrelsens senaste kartläggning tyder på att gatuprostitutionen fortfarande är mindre omfattande än innan sexköpslagen infördes Internet har blivit en ny plats för prostitutionskontakter. Det verkar emellertid ha mindre med lagen att göra än med den nya informationstekniken. Genom att utlänningar som blivit offer för människohandel eller andra brott numera kan beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd, har socialtjänsten fått ansvar för att ge dem stöd, hjälp och vård. 8

9 INDIVID- OCH FAMILJEOMSORGEN Uppgifter, resurser och organisering Mer än en halv miljon människor har årligen kontakt med IFO Socialtjänstens individ- och familjeomsorg (IFO) har till uppgift att i olika former stödja, hjälpa och skydda utsatta grupper i samhället. Det gäller individuellt inriktade insatser, exempelvis till barn och unga, familjer, missbrukare, personer med psykosociala problem och personer som utsätts för våld i nära relationer. Insatserna kan till exempel gälla råd, stöd och motivation, vård och behandling, ekonomiskt bistånd, ekonomisk rådgivning, familjerätt och familjerådgivning. Vissa insatser kan ges utan samtycke från den enskilda människan, med stöd av lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Mer än en halv miljon människor har årligen kontakt med IFO. Merparten av insatserna går till människor med ekonomiska problem. År 2003 beviljades närmare hushåll ekonomiskt bistånd under en eller flera månader under året. Dessa hushåll bestod av personer. Den 1 november 2003 fick omkring barn och unga vård utanför det egna hemmet eller insatser i öppna former. Samma dag fick knappt vuxna med missbruksproblem och vuxna med andra psykiska och sociala problem vård eller annan insats genom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Familjerätten genomförde 2003 samarbetssamtal som rörde barn, medverkade till mer än bindande avtal om vårdnad, boende och umgänge mellan föräldrar, och gjorde närmare adoptionsutredningar. Den kommunala familjerådgivningen hade cirka ärenden. Ökade krav på samordning och samorganisering Enligt socialtjänstlagen (SoL) har kommunen det yttersta ansvaret för att människor som bor i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Kommunens ansvar kvarstår även om andra huvudmän inte tar sitt sektorsansvar. Det finns därför starka skäl för kommunen att verka för samordning mellan olika myndigheter och vårdgivare. Det gäller alla delar av individ- och familjeomsorgen: ekonomiskt bistånd, missbrukarvård, barnoch ungdomsvård med flera. De senaste åren har också staten genom olika lagändringar underlättat för organisationer att gå samman och skärpt kraven på samverkan. Sedan 2003 har lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vårdoch omsorgsområdet och lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser mellan allmän försäkringskassa, länsarbetsnämnd, kommun och landsting tillkommit. I socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, skollagen och lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område har skyldigheten att samverka om barn som far illa förstärkts. I rapporten Tänk långsiktigt! (Skolverket m.fl., 2004) konstateras att samverkan och ett socialt investeringstänkande kan bidra till att samhällets resurser används effektivare. Rapporten ger också exempel på hur man i en prioriteringsdiskussion kan väga kostnader för tidiga generella insatser mot kostnader för senare selektiva insatser. I ett av exemplen konstateras att om ett enda fall av missbruk under vuxenlivet kan förebyggas kan man för samma kostnad ge minst barns föräldrar föräldrautbildning. 9

10 UPPGIFTER, RESURSER OCH ORGANISERING För att få en grov uppfattning om förekomsten av gränsöverskridande organisering frågade Socialstyrelsen under 2004 ett statistiskt urval kommuner och stadsdelar om de anser att individ- och familjeomsorgen utmärker sig genom fungerande samarbetsformer över professionsgränser, sektorsgränser, kommungränser eller genom att erbjuda flexibla tjänster utifrån ett service- och medborgarperspektiv. 1 Drygt hälften av de tillfrågade ansåg att de utmärkte sig i minst ett avseende. En skattning på riksnivå visar att omkring en tredjedel av alla kommuner utmärker sig genom fungerande samarbetsformer över professionsgränser, ungefär en fjärdedel över sektorsgränser och omkring en femtedel över kommungränser. Av svaren från urvalskommunerna förefaller sådana gränsöverskridande samarbetsformer vara vanligast för verksamheter inriktade på barn och ungdomar. Bland exemplen nämns familjecentral, heldagsskola, gemensam organisation för IFO, elevhälsa och övrig elevvård (i några fall även fritid), gemensam ledaroch handledarutbildning med barn- och utbildningsförvaltning samt ett metodiskt nätverksarbete mellan organisationer, professionella och enskildas nätverk. Många exempel ges också på gränsöverskridande samverkan inom området försörjning. Ekonomiskt bistånd organiseras till exempel i en avdelning tillsammans med arbetsmarknads- och rehabiliteringsåtgärder (ibland ingår även integrationsverksamhet i en sådan avdelning). Man uppger också ett väletablerat samarbete med arbetsförmedling, försäkringskassa och sjukvård eller med skola och arbetsmarknadsenhet. Ett fåtal kommuner anger exempel från missbrukarvården, till exempel beroendecentrum tillsammans med landstinget eller möjligheter för missbrukare att få vård utan biståndsprövning. Exemplen på kommunövergripande samarbetsformer handlar om gemensam FoU-enhet och andra fleråriga samarbetsavtal som reglerar medverkan och resurser, gemensamma tjänster som socialjour och jourhemsfamiljer, gemensamma utvecklingsprojekt och utbildning samt administrativt samarbete. Den kommunala familjerådgivningen är ytterligare ett exempel på verksamhet där det är vanligt med samverkan mellan kommuner (Socialstyrelsen, 2004a). Många kommuner satsar på kvalitetsarbete, men mycket återstår att göra Socialtjänstens insatser ska vara av god kvalitet. Socialnämndens uppgifter ska utföras av personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras (3 kap. 3 SoL). Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd om kvalitetssystem inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg (SOSFS 2000:15). Enligt de allmänna råden bör det finnas ändamålsenliga kvalitetssystem där varje kommun bör fastställa en övergripande inriktning och policy för verksamhetens kvalitet. Syftet med kvalitetssystemen är att säkerställa att socialtjänstens insatser är av god kvalitet. Det innebär bland annat att den enskilda människan ska känna att hon bemöts med respekt och att insatserna är utformade efter hans eller hennes behov. Insatserna ska också utformas så att de inriktas på att frigöra och utveckla den enskilda människans och gruppens egna resurser. Under 2004 följde Socialstyrelsen upp de allmänna råden. Preliminära resultat av uppföljningen visar att man i många kommuner arbetar med att förbättra kvaliteten, men att det återstår mycket att göra. Närmare 70 procent av landets kommuner har sedan 2000 erbjudit personal och chefer grundläggande utbildning i hur man kan arbeta för att förbättra kvaliteten inom IFO. Omkring 80 procent av kommunerna uppger att de har rutiner och metoder för att fånga upp synpunkter och klagomål från klienterna. I 75 procent av kommunerna pågår organiserat arbete med att kartlägga olika arbetsprocesser. Uppföljningen visar också att hälften av alla kommuner anser att personalen inte får fortlöpande kompetensutveckling i tillräcklig utsträckning. En över- 1 Denna tilläggsfråga ingick i Socialstyrelsens enkätuppföljning i augusti 2004 av allmänna råd om kvalitetssystem inom IFO. 10

11 UPPGIFTER, RESURSER OCH ORGANISERING vägande del av kommunerna saknar dessutom rutiner för att utvärdera nya klientrelaterade metoder. Ungefär en tredjedel av kommunerna erbjöd tjänster utifrån ett service- eller medborgarperspektiv. Som exempel på detta nämner några kommuner att de skiljt myndighetsutövning från service och att de erbjuder service, råd, stöd och i vissa fall även mer omfattande behandling utan biståndsbeslut, om klienten vill det och om det inte föreligger något behov av utredning. Ytterligare några kommuner säger att man är på väg i denna riktning. Mycket av det sociala arbetet görs av frivilliga organisationer och enskilda Insatser från frivilliga organisationer och enskilda är viktiga för den enskilda människans välfärd. Omkring en halv miljon människor beräknas åtminstone någon gång under ett år få hjälp och stöd från en socialt inriktad frivilligorganisation, av antingen anställda eller oavlönade frivilliga. Till detta kommer alla insatser från anhöriga och andra närstående. Inom delar av IFO är insatser från någon frivillig organisation av betydelse för att den enskilda människan ska få den hjälp och det stöd hon behöver. Det kan gälla såväl ungdomar, missbrukare, flyktingar, misshandlade kvinnor och hemlösa, som hiv-smittade och aids-sjuka. Frivilliga och ideella organisationer komplement Socialtjänstlagen stadgar (3 kap. 4 SoL) att socialnämndens insatser vid behov utformas och genomförs i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och föreningar. Kommunen kan också sluta avtal med någon annan om att utföra uppgifter inom socialtjänsten. Staffan Johansson, forskare vid Göteborgs universitet, har undersökt hur kommunerna ser på sociala ideella organisationer (Socialstyrelsen, 2002a). Han fann att en klar majoritet av kommunerna uppgav att samverkan med ideella organisationer hade ökat under 1990-talet. Fyra av fem kommuner ansåg också att samverkan kommer att öka framöver. De allra flesta som tillfrågades (82 procent) ansåg att organisationernas viktigaste uppgift var att komplettera den offentliga sektorn. Många (47 procent) anser att uppgiften som alternativ i ett konkurrensförhållande är antingen viktigast eller näst viktigast. Var tredje svarande ansåg att uppgiften att upptäcka och identifiera behov var mycket viktig. Nästan var fjärde kommunföreträdare ansåg att de ideella organisationernas viktigaste eller näst viktigaste uppgift var att vara ersättare. Sociala insatser inom frivilliga och ideella organisationer I en totalundersökning från 1993 av svenska organisationer som gör direkta sociala insatser beräknades personer vara aktiva och ha gjort någon form av direkt social insats inom sin organisation. Därtill kom närmare anställda i organisationer som utförde motsvarande arbete (SOU 2001:52). Så gott som alla organisationer har stödverksamhet av något slag. Det kan gälla öppethusaktiviteter, insatser med stödpersoner och uppsökande verksamhet. Därutöver bedriver en majoritet av organisationerna biståndsverksamhet, till exempel rättshjälp eller ekonomiska bidrag. Närmare hälften av organisationerna ger omsorg vid behandlingshem och erbjuder eftervårdsverksamhet. Mycket frivilligt arbete utanför organisationerna Befolkningsundersökningar 1992, 1996 och 1999 visar omfattande informella stöd- och hjälpinsatser vid sidan om organisations- och föreningslivet. År 1999 beräknades cirka 30 procent av befolkningen i åldern år regelbundet göra en sådan insats med i genomsnitt 12 timmar i månaden. Andelen har ökat något sedan Merparten av insatserna ges till äldre anhöriga, men även andra grupper kommer i fråga (SOU 2001:52). IFO:s andel av kommunernas socialtjänstkostnader Kommunernas kostnader för hela IFO i fasta priser har i stort sett varit oförändrade År 2003 uppgick kostnaderna till 26,2 miljarder kronor. IFO:s andel av socialtjänstens kostnader var 18,4 procent. 11

12 UPPGIFTER, RESURSER OCH ORGANISERING 82 % Socialtjänst 18 % IFO 37 % 40 % 17 % 6% Barn- och ungdomsvård Missbrukarvård för vuxna Övrig vuxenvård Ekonomiskt bistånd Figur 1. Individ- och familjeomsorgens andel av socialtjänstens kostnader och dess kostnadsfördelning Källa: Statistiska centralbyrån, Kommunernas bokslut I tabell 1 redovisas kostnadsutvecklingen i 2003 års prisnivå för de olika verksamhetsområdena. Tabellen visar att kommunernas kostnader för hela IFO varit i stort sett oförändrade under den senaste femårsperioden. Kostnaderna 2003 jämfört med 1999 har ökat för vård av barn- och ungdom, för vården av vuxna missbrukare och för övrig vuxenvård. Kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd minskade under samma period med 23 procent eller 2,9 miljarder kronor. Stor andel köpt verksamhet Individ- och familjeomsorgen köpte under 2003 verksamhet för 6 miljarder kronor, en ökning med 35 procent från Med köpt verksamhet avses kostnader Tabell 1. Kostnader* och förändring i procent för socialtjänsten totalt med specifikation av kostnader för individ- och familjeomsorgen Fastprisberäkning i 2003 års priser (miljoner kronor). Verksamhet/år Förändring Miljoner kr Procent Socialtjänsten totalt ,3 Individ- och familjeomsorg totalt ,9 Missbrukarvård för vuxna totalt ,8 Institutionsvård för vuxna missbrukare ,8 Familjehemsvård för vuxna missbrukare ,7 Öppna insatser för vuxna missbrukare ,2 därav bistånd som avser boende ,7 individuellt behovsprövad öppen vård ,1 övriga öppna insatser ,0 Barn och ungdomsvård totalt ,5 Institutionsvård för barn och unga ,7 Familjehemsvård för barn och unga ,6 Öppna insatser för barn och unga ,2 därav individuell behovsprövad öppen vård ,4 övriga öppna insatser ,3 Övrig vuxenvård ,7 Ekonomiskt bistånd ,0 Familjerätt inklusive familjerådgivning ,9 * Kostnad = bruttokostnad interna intäkter försäljning till andra kommuner och landsting. Index: Statistiska centralbyrån: konsumtionsindex för social trygghet 2003 års priser, Statistiska centralbyråns konsumtionsindex för övrig social omsorg, 2003 års priser och Statistiska centralbyråns KPI-index i 2003 års priser. Källa: Statistiska centralbyrån, Kommunernas bokslut (RS) åren

13 UPPGIFTER, RESURSER OCH ORGANISERING Tabell 2. Köpt verksamhet inom IFO 2003 och kostnadsutveckling för köpt verksamhet inom IFO Totalt köpt Procent av Köp av föreningar/ Köp av företag, Kostnadsutveckling verksamhet verksamhetens stiftelser, procent av procent av av köpt verksamhet miljoner kr kostnad verksamhetens verksamhetens inom IFO, procent kostnad kostnad Missbrukarvård Barn och ungdomsvård Övrig individ- och familjeomsorg inklusive familjerätt* Summa köpt verksamhet * Exklusive ekonomiskt bistånd. Källa: Statistiska centralbyrån, Kommunernas bokslut för entreprenader där det finns avtal med en extern producent, köpt verksamhet från en annan kommun, landsting eller staten. I köpt verksamhet inräknas även köp genom avtal med extern producent grundat på pengeller checksystem. Jämfört med andra verksamhetsområden inom socialtjänsten har IFO en stor andel köpt verksamhet. Missbrukarvården och barn- och ungdomsvården köpte procentuellt mest verksamhet. I kronor räknat var köpen störst inom barn- och ungdomsvården. Av IFO:s totala kostnader var 22 procent ersättning till företag och 3 procent till stiftelser och föreningar som bedrivit verksamhet på uppdrag av kommunen. Stora skillnader mellan kommuner Kommunernas kostnader för individ- och familjeomsorg varierade 2003 mellan 463 och kronor per invånare (tabell 3 och figur 2). De lägsta kostnaderna per invånare finns till stor del i de norrländska kommunerna, medan de kommuner som har de högsta kostnaderna per invånare finns i storstäderna och i Mellansverige. Dessa skillnader beror bland annat på strukturella skillnader, till exempel demografiska och geografiska förutsättningar, och på kommunernas ambitionsnivå och effektivitet. För att se om skillnaderna beror på olika strukturella förhållanden, skillnader som kommunen har svårt att påverka, eller på andra förhållanden, har kommunernas redovisade kostnader jämförts med kommunens standardkostnad (tabell 3 och figur 3). Tabell 3. Kostnadsskillnader inom individ- och familjeomsorgen 2003 jämfört med standardkostnaden (kronor). Kostnadsskillnader Lägst 10:e Median 90:e Högst i individ- och percentilen* percentilen* familjeomsorg Redovisad kostnad, kr/invånare/år Standardkostnad, kr/invånare/år Skillnad i procent mellan redovisad kostnad och standardkostnad 59,6 26,1 0,7 32,7 127,0 *Percentiler är variabelvärden som delar in datamaterialet i hundra lika delar. Den 10:e percentilens värde betyder att 10 procent av observationerna ligger under detta variabelvärde och den 90:e percentilens variabelvärde betyder att 90 procent av observationerna ligger under variabelvärdet av den 90:e percentilen, det vill säga, 10 procent av observationerna ligger över variabelvärdet för den 90:e percentilen. Källa: Socialstyrelsen, Jämförelsetal för socialtjänsten 2003, tabell

14 UPPGIFTER, RESURSER OCH ORGANISERING kr/inv kr/inv kr/inv Uppgift saknas Figur 2. Redovisad kostnad för individ- och familjeomsorgen (kronor per invånare). Källa: Socialstyrelsen, Jämförelsetal för socialtjänsten 2003, tabell 9. Standardkostnaden för varje kommun har beräknats enligt regeringens förslag till nytt utjämningssystem (Regeringens proposition 2003/04:155) och ligger till grund för den preliminära kostnadsutjämningen mellan kommunerna för bidragsåret Kommunens standardkostnad är en beräknad kostnad utifrån att kommunen bedriver verksamhet på en för riket genomsnittlig ambitions- och effektivitetsnivå och med hänsyn tagen till kommunernas strukturella förhållanden. Det innebär att vissa kommuner kan ha en högre kostnad för IFO än andra kommuner, därför att deras strukturella förutsättningar kräver högre kostnader för en likvärdig biståndsnivå. Standardkostnaden för barnoch ungdomsvården baseras på folkmängd upp till invånare, antal barn till ensamstående föräldrar, antal barn med utländsk bakgrund och antalet lagförda ungdomar. För övriga verksamheter inom IFO beräknas en kommuns standardkostnad utifrån befolkningstäthet, antalet ensamstående kvinnor med barn, antal arbetssökande utan ersättning, antal flyktingar och antal övriga utländska medborgare samt antal män med låg inkomst. Av tabell 3 framgår att den högsta standardkostnaden är mer än fem gånger så stor som den lägsta. Det innebär att kommunerna har olika strukturella förutsätt- 14

15 UPPGIFTER, RESURSER OCH ORGANISERING Mycket högre kostnad än sin standardkostnad* (10 procent av landets kommuner) Mycket lägre kostnad än sin standardkostnad* (10 procent av landets kommuner) Övriga kommuner Uppgift saknas Figur 3. Procentuell skillnad mellan redovisad kostnad och standardkostnad. *Standardkostnaden är den kostnad som kommunen skulle ha om kommunen bedrev verksamheten på en genomsnittlig ambitions- och effektivitetsnivå, och med hänsyn tagen till de egna struktuella faktorerna enligt kostnadsutjämningen. Källa: Socialstyrelsen, Jämförelsetal för socialtjänsten 2003, tabell 21. ningar att bedriva IFO-verksamhet på en jämförbar nivå. Skillnaden mellan en kommuns redovisade kostnad och den beräknade standardkostnaden visar på om kommunen har högre eller lägre kostnader än vad som motiveras av den egna strukturen enligt det kommunala utjämningssystemet. Detta under förutsättning att standardkostnaden speglar de strukturella förhållandena på ett korrekt sätt. En positiv skillnad innebär att kommunens kostnader är högre än vad som kan förklaras av den struktur standardkostnaden tar hänsyn till. En negativ skillnad visar det motsatta. Det finns en kommun som har en kostnad för IFO som är 127 procent högre än sin standardkostnad. Men det finns också en kommun som har 60 procent lägre kostnad än sin standardkostnad (tabell 3). Dessa skillnader kan bero på att kommunerna driver verksamheten med olika effektivitetsnivåer eller att de har en annan ambitions- och servicenivå än den genomsnittliga nivån för riket. Skillnaderna kan även bero på att de har kostnader som inte beaktas i standardkostnaden. Av tabell 4 på nästa sida framgår att skillnaden mellan redovisade kostnader och standardkostnader minskar väsentligt om man grupperar kommunerna efter kommunstorlek. De små kommunerna med en befolkning upp till 15