Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Lettland 2005

Transkript

1 Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Lettland Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Situationen för de mänskliga rättigheterna (MR) är överlag god. Den fortsätter att förbättras i och med medlemskapet i EU och den anpassning till EU:s lagstiftning som därmed skett, det arbete som enskilda organisationer bedriver, ett ökat fokus inrikespolitiskt på de sociala frågorna samt i viss utsträckning fortfarande internationellt stöd. Övergången från kommunistisk planekonomi till marknadsekonomi medför alltjämt ekonomiska och sociala svårigheter för vissa grupper såsom kvinnor, barn, äldre och funktionshindrade. Rättsväsendet är på många håll svagt och ineffektivt. Korruption förekommer, vilket bidrar till att rättssäkerheten äventyras. Situationen för landets ryskspråkiga befolkning har förbättrats betydligt, sett över en tioårsperiod, men ännu återstår arbete. Knappa 30 procent (cirka personer) av landets befolkning är etniska ryssar och knappt 20 procent (cirka personer) av befolkningen är så kallade icke-medborgare och saknar därmed rösträtt. Av de cirka invånare som är icke-medborgare utgör de etniska ryssarna cirka (se även avsnitt 16). Drygt hälften av de etniska ryssarna i Lettland är lettiska medborgare. Lettiska är det officiella språket, men det behärskas inte av många av icke-medborgarna. Att inte behärska det officiella språket minskar tillgången till offentlig service och information samt begränsar möjligheterna på arbetsmarknaden. Den kraftiga ökning i naturaliseringstakten som sågs direkt efter Lettlands ja till EU i folkomröstningen hösten 2003 har ökat ytterligare och takten är nu i princip två och en halv gånger högre än den var innan det stod klart att Lettland skulle bli medlem i EU. Naturaliseringstakten är dock fortfarande förhållandevis låg. Den lettiska lagstiftningen kring medborgarskap har levt upp till såväl EU och Natos som andra internationella organisationers krav. Orsaken till den alltjämt låga naturaliseringstakten står snarast att finna i brist

2 på att vilja naturaliseras enligt de lettiska lagarna, ofta mot bakgrund av psykologiska faktorer och att man anser sig vara automatiskt berättigad till medborgarskap, vilket är fallet för vad avser många av de ryskspråkiga ickemedborgarna (se även avsnitt 16), samt praktiska orsaker såsom brist på information och dialog från den lettiska statens sida. Språkkraven i lagen om medborgarskap utgör en barriär för vissa, framför allt äldre, icke-medborgare. Sverige har sedan 1996 bidragit väsentligt till olika integrationsprogram i syfte att öka naturaliseringstakten. Frågan om mänskliga rättigheter i samband med diskussionen om den ryskspråkiga minoriteten är ofta återkommande för lettiska staten såväl i inrikes- som utrikespolitiska sammanhang. Även om Lettland uppfyller de internationella krav som ställs för medlemskap i EU och de krav vad gäller mänskliga rättigheter och minoriteters behandling som ställs upp av exempelvis OSSE är det naturligtvis ett problem att nästan 20 procent av landets befolkning saknar medborgarskap. Det är därför mycket viktigt att Lettland fortsätter sitt arbete för att förbättra situationen och öka naturaliseringstakten. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter Lettland har ratificerat de grundläggande konventionerna om mänskliga rättigheter. Lettland har däremot inte ratificerat det andra tilläggsprotokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som rör dödsstraffet eller tilläggsprotokollet till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och inte heller den internationella konventionen om skydd för gästarbetare och deras familjer. Under 2005 ratificerade Lettland Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Konventionen ratificerades dock med vissa reservationer vad avser rätten att använda minoritetsspråk på väg- och gatuskyltar samt rätten att använda sitt minoritetsspråk i kontakt med administrativa myndigheter. OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteter, HCNM, Rolf Ekéus, har tryckt på för att Lettland skall ratificera konventionen och välkomnade därför när så skedde. Frågan var politiskt laddad i Lettland i samband med debatten om förhållandet för den ryskspråkiga minoriteten och gavs stor politisk betydelse av båda sidor. I samband med ratificeringen definierade Lettland nationella minoriteter som grupper som varit bosatta i landet under generationer och som skiljer sig från letter med avseende på kultur, religion eller språk och som samtidigt anser sig höra till Lettland och är medborgare i Lettland. De personer som inte är medborgare i Lettland eller någon annan stat men som bor i landet permanent och lagligt (det vill säga så kallade icke-medborgare), som inte tillhör någon nationell minoritet enligt den lettiska definitionen, men som själva identifierar 2

3 sig med en sådan nationell minoritet, skall också åtnjuta rättigheterna enligt konventionen, så länge det inte stipuleras uttryckliga undantag enligt lettisk lag. 3. Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Tortyr är enligt landets författning förbjudet, men polisövergrepp har förekommit i häkten och fängelser. Ansvariga har i vissa fall bestraffats. Med anledning av problemen i domstolsväsendet förekommer häktningstider på över ett år, även för minderåriga och för mindre förseelser som t.ex. snatteri. Minderåriga häktade hålls inte alltid åtskilda från vuxna dito. Under häktningstiden tillåts endast en begränsad kontakt med omvärlden, inklusive den egna familjen, och ingen undervisning förekommer (se även avsnitt 5). Många fängelser och framförallt häkten är kraftigt överbelastade. Meningsfulla aktiviteter saknas ofta och den materiella samt hygieniska standarden är bristfällig. Den lettiska regeringen har emellertid vidtagit åtgärder för att förbättra förhållandena. Projekt för att förbättra förhållandena har bland annat stötts av Sverige. Trångboddheten i cellerna innebär en risk att drabbas av multiresistent TBC men antalet fall är på nedgång tack vare förbättrad vård. Antalet hiv/aids-fall i fängelserna ökar däremot med anledning av det utbredda drogmissbruket. Inhemska organisationer som till exempel den inflytelserika Latvian Center for Human Rights and Ethnic Studies, LCHRES, har påpekat den undermåliga standarden på lettiska fängelser för att skapa en debatt kring problemet. 4. Dödsstraff Dödsstraffet för brott begångna i fredstid avskaffades år 2000 medan dödsstraffet i krigstid kvarstår. 5. Rättssäkerhet Rättsväsendet är enligt författningen självständigt men i realiteten inträffar det att rättegångar styrs av såväl politiska som affärsmässiga hänsyn. Brist på resurser och kapacitet utgör ett stort problem med följder även för rättssäkerheten. Väntetiderna för rättegångar är t.ex. mycket långa (se även punkt 3 om långa häktningstider). Allmänhetens förtroende för rättssystemet är följaktligen lågt. I och med medlemskapet i EU antogs ett stort antal nya lagar, som granskades av EU i och med anslutningsprocessen. Implementeringen av lagstiftningen går däremot alltjämt långsamt. Jurister med erfarenhet av den nya lagstiftningen saknas fortfarande och bristen på relevant rättspraxis skapar ibland osäkerhet vid tillämpningen av de nya lagarna. Omfattande insatser genomfördes av bl.a. Sverige inför Lettlands medlemskap i EU och genomförs fortfarande. Under 2005 bidrog Sverige bland annat genom att leda ett EU-projekt ämnat att höja 3

4 4 kompetensen inom rättsväsendet samt att bygga upp en självständig domstolsadministration. Såväl i budgeten för 2005 som i förhandlingarna inför budgeten 2006 har behoven av att höja lönerna för olika kategorier inom rättssektorn diskuterats som ett led i bekämpandet av korruptionen. Denna diskussion har förts även tidigare år men trappats upp än mer under 2005 då de låga lönerna för poliser uppmärksammats den senaste tiden. Budgeten är dock ansträngd och de lönehöjningar som har ägt rum har inte kunnat stävja att delar av rättssystemet fortfarande är hämmat av korruption. En författningsdomstol inrättades Enskilda individer har rätt att vända sig till författningsdomstolen med klagomål om brott mot deras grundläggande rättigheter. För närvarande finns en ombudsmannaliknande institution för frågor om mänskliga rättigheter, National Human Rights Office, som är underställd parlamentet. Kontoret tar emot och behandlar klagomål från allmänheten och bedömer om ärendet ska föras vidare till allmän domstol, informerar allmänheten om mänskliga rättigheter samt studerar (mer begränsat) på eget initiativ lagar, förordningar eller andra frågor relaterade till mänskliga rättigheter. Kontoret har formellt en självständig roll men har inte riktigt fått den betydelse och roll man från början hade hoppats. Således återstår fortfarande brister, inte minst vad gäller samordningen med andra myndigheter. Andelen ryskspråkiga som vänt sig till kontoret har hittills varit lågt. För tillfället står kontoret utan chef eftersom partierna i parlamentet inte kunnat komma överens under utnämningsprocessen. Ett förslag till skapandet av en regelrätt ombudsmannainstitution ligger sedan länge i parlamentet. Vid ett antal tillfällen har rysktalande som uppgivit sig vara utsatta för diskriminering vänt sig till Europadomstolen. Vid ett tillfälle har Lettland blivit dömt då domstolen konstaterade att familjen till en före detta sovjetisk militär, i det enskilda fallet, blivit utsatt för kränkning då den utvisades ur Lettland. 6. Personlig frihet Godtyckliga frihetsberövanden eller reserestriktioner förekommer inte (se dock avsnitt 3 om långa häktningstider). 7. Straffrihet Straffrihet förekommer i regel inte. 8. Yttrande- och mediafrihet

5 5 Yttrande-, tryck-, förenings-, församlings- och religionsfriheten är garanterad av författningen och respekteras. Någon censur från statens sida förekommer inte. Pressen uppvisar mångfald, både vad gäller åsikter och politisk åskådning, och är till största delen privatägd. Det finns dock en viss risk för att de starka ekonomiska intressen som ligger bakom medieföretagen, framför allt när det gäller vissa av de största tidningarna, i någon mån styr innehållet i media. Det finns såväl rikstäckande som lokala tidningar på både lettiska och ryska. Inte sällan inspireras de ryskspråkiga tidningarna av rysk media. TV och radio är såväl i privat som i statlig ägo. Tidningar får publiceras på valfritt språk. I juni 2003 fastställde den lettiska konstitutionsdomstolen att den bestämmelse som satte en gräns på högst 25 procent i rikstäckande etermedia på annat språk än lettiska inte främjade integration i samhället och upphävde denna bestämmelse. Detta innebär att kommersiell etermedia alltså nu tillåts sända mer på andra språk än lettiska (fr.a. rör detta naturligtvis det ryska språket). Nationella radio- och TV-rådet är den instans som avgör hur stor andel som får sändas på annat språk än statsspråket. I praktiken har detta inneburit att man helt enkelt valt att följa den etniska fördelningen i olika regioner om det rört sig om t.ex. regionala radiostationer. Som exempel kan nämnas att områdena kring Daugavpils ofta har uppåt procent på det ryska språket. Vad gäller de två statliga TV-kanalerna och de två statliga radiokanalerna, det vill säga public service etermedia finns dock andra regler och där gäller bestämmelsen att högst 20 procent av sändningstiden får vara på annat språk än statsspråket. Många ryskspråkiga har satellit-tv där man direkt från Ryssland tar in helt ryskspråkig TV. I sammanhanget kan även nämnas att den baltiska filialen av den ryska kanalen ORT har öppnat kontor i Riga och nu sänder, och i viss mån producerar, ryskspråkiga program från Riga. Fackföreningar tillåts verka fritt och diskriminering med anledning av medlemskap är förbjuden. Fackföreningarna är överlag svagare än i Sverige. 9. De politiska institutionerna Politisk pluralism och ett parlamentariskt styrelseskick i vedertagen ordning råder. Lettisk inrikespolitik har allt sedan den återvunna självständigheten präglats av turbulens och regeringsskiftena har varit många. Inget parti i parlamentet kan sägas vara någon folkrörelse. Personligheter, snarare än ideologi och program, är ofta den enande kraften bakom partierna och antalet medlemmar och gräsrötter är relativt litet. Eftersom det i Lettland inte finns något statligt partistöd måste partierna söka finansiering via privata sponsorer och i flera fall antas partier ha direkta kopplingar till ekonomiska grupperingar. Tidigare har det varit mycket svårt att spåra varifrån pengarna till partierna kommit och även begränsa inflödet. En ny lag antogs 2004 som dels begränsar

6 den summa varje person kan bidra med, dels kräver att pengarna skall kunna redovisas och spåras för att undvika att bulvaner används för finansiering. Detta ska ge en ökad möjlighet att kontrollera partistödet. Lagen tillämpades för första gången i kommunalvalen våren 2005 men de ekonomiska intressena i politiken finns alltjämt kvar. Lagen gjorde bl.a. att redovisningen av bidragen blev tydligare och det gick lättare att spåra var finansieringen kom ifrån. Det visade sig dock att böterna för att bryta mot reglerna var alltför låga varför ett flertal av partierna ändå överskred maxbeloppen. I samband med parlamentsvalen hösten 2006 kommer lagen att sättas på större prov. En diskussion om offentlig finansiering av partierna har inletts men är inget som i dagsläget verkar troligt. Det finns således risk att rent privatekonomiska intressen kan påverka innehållet i den politik som bedrivs. Korruption och misstankar om korruption medför att såväl politiker som demokratiska institutioner har låg trovärdighet och åtnjuter föga förtroende hos allmänheten. Den myndighet som arbetar med att minska korruptionen (KNAB) har drabbats av flera bakslag och präglats av såväl inre stridigheter som ineffektivitet, och hämmades även tidvis av att ha blivit en bricka i det inrikespolitiska spelet, inte minst vad gäller tillsättandet av chef för myndigheten. Myndigheten har nu haft en chef sedan cirka ett och ett halvt år tillbaka och har givits chansen att verka i en lugnare miljö. KNAB har dock haft svårigheter att fälla någon på högre nivå eller ta upp fall med riktigt stora summor och har därför mest ägnat sig åt personer på lägre nivå. Sedan den återupprättade självständigheten har ett genomgående mönster varit att nya, och därmed fortfarande fläckfria, partier lockat till sig ett stort antal röster. I parlamentsvalen 2002 gick över en tredjedel av rösterna till två helt nybildade partier. Fortfarande bildas nya partier och sammanslagningar av etablerade partier sker men tendensen är ändå att den politiska miljön så sakteliga börjar sätta sig. Partier vars syfte anses stå i strid med konstitutionen (nazister, icke-reformerade kommunister) är förbjudna. Icke-medborgarna saknar rösträtt i såväl nationella som lokala val och har inte rätt att bilda politiska partier. Däremot har de rätt att delta i existerande partier. I maj 2002 slopades vallagens krav på kunskaper i lettiska för att få kandidera i val på samtliga nivåer. Av parlamentets 100 ledamöter är endast 22 kvinnor. På lokal nivå är drygt 30 procent av politikerna kvinnor. Enbart fyra av 18 ministerposter innehas av kvinnor. I juni 2003 omvaldes Vaira Vike Freiberga som president och hon inledde därmed sin andra, och enligt konstitutionen sista, fyraårsperiod. Presidenten väljs av parlamentet i en sluten omröstning och har i princip endast ceremoniella befogenheter, men Vike Freiberga har tack vare sin 6

7 7 personlighet, auktoritet och popularitet blivit en inflytelserik politisk faktor genom åren. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Enligt arbetslagstiftningen får ingen åtskillnad göras med anledning av etnisk tillhörighet, hudfärg, religion, politisk åsikt eller kön när det gäller tillgång till anställning eller lön. I realiteten är dock löneskillnaderna mellan kvinnor och män betydande. Andelen ryskspråkiga är fortfarande låg inom förvaltningen på både central och lokal nivå, till och med i ryskspråkiga Latgale. Undantaget från den lettiska dominansen är inrikesministeriet, polisen och kriminalvården, vilket fr.a. är ett arv från Sovjettiden då mest ryssar anställdes inom den sovjetiska säkerhetsapparaten. Den ojämna etniska fördelningen inom den offentliga sektorn kan förklaras av krav på kunskaper i lettiska för vissa yrkesgrupper vilket diskvalificerar många ryskspråkiga från att söka. Andra orsaker är bristande vilja hos ryskspråkiga att ta lågavlönad offentlig anställning och känslan av alienation från staten och därmed statliga institutioner, samt platsannonsering endast i lettisk press. För vissa offentliga tjänster krävs dessutom lettiskt medborgarskap. Inom den privata sektorn är den ryskspråkiga minoriteten betydligt bättre representerad. Många företag är etniskt homogena, det vill säga antingen lettiska eller ryskspråkiga. Vid endast ett tillfälle har ett diskrimineringsärende (på grund av kön) gått till domstol. Det låga antalet ärenden förklaras närmast av allmänhetens bristande förtroende för domstolsväsendet. Tidigare har arbetsskyddslagstiftningen ofta tillämpats godtyckligt och i vissa fall inte alls. Problemen finns fortfarande kvar på vissa arbetsplatser men en förbättring har skett de senaste åren. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Lettland har ett sjukförsäkringssystem och alla har i princip tillgång till sjukvård, även om standarden varierar mellan stad och landsbygd. Standarden på sjukvården är tillfredsställande hög åtminstone i Riga. Läkarlönerna är låga varför "kuvertsystemet" fortfarande praktiseras. Systemet går ut på att det utöver den avgift operationen eller undersökningen kostar under bordet ges en summa pengar direkt till läkaren i fråga. Såväl i budgetarna för 2004 och 2005 som i kommande års budget har försök gjort att höja läkarnas löner för att få bukt med "kuvertsystemet". Lönehöjningarna har dock varit långt ifrån tillräckliga och systemet lever således kvar. Under 2005 hotade olika läkargrupper med att gå ut i strejk mot de låga lönerna och frågan finns alltjämt på dagordningen. Hälsosektorns andel av den totala budgeten har tidigare varit låg (endast kring knappa 10 procent de senaste åren). De senaste årens budgetar har aviserat en

8 8 viss höjning av hälsosektorns andel bl.a. för nämnda löneökningar. Vissa sjukhus har drabbats av finansiell kris med bristande tekniskt underhåll, uppskjutna operationer och avvisade patienter som följd. 12. Rätten till utbildning Utbildningen är kostnadsfri både på grundskole- och gymnasienivå, men man måste betala skolböckerna själv. Yrkesutbildningen är fortfarande centralstyrd av olika fackministerier och har haft svårt att anpassa sig till arbetsmarknadens nya behov och efterfrågan. Utbildningssektorns andel av budgeten har de senaste åren legat på knappa 20 procent. Budgeten höjdes något under både 2004 och 2005 bland annat för att möjliggöra högre lärarlöner. Även i budgeten för 2006 har viss ökning aviserats men lönerna är fortfarande låga. Till skolstarten 2004 sjösattes den utbildningsreform som då var föremål för diskussion en längre tid. Reformen innebar att minoritetsskolor på gymnasienivå skulle ha 60 procent av undervisningen på statsspråket, d.v.s. lettiska, istället för som tidigare 40 procent. I praktiken innebar detta två ämnen till på lettiska. Minoritetsskolor på grundskolenivå var alltså inte berörda av reformen utan där sker utbildningen fortfarande på minoritetsspråket (det vill säga i de allra flesta fall ryska). En av tankarna bakom reformen var att bättre förbereda studenterna i minoritetsskolorna för eftergymnasial utbildning eftersom undervisningen på statliga universitet sker på lettiska. Inför skolstarten och under hösten 2004 protesterade vissa ryskspråkiga företrädare kraftigt mot reformen och ett antal organisationer för bevarande av de ryska skolorna i Lettland bildades. Frågan politiserades tämligen omgående och utnyttjades inrikespolitiskt av framför allt de radikala ryskspråkiga företrädarna, men även av representanter för nationalistiska lettiska strömningar. Debatten strax innan reformen trädde i kraft hösten 2004 kom mer att röra minoritetspolitik än själva reformen som sådan. Inledningsvis fanns ett tydligt problem i brist på information från det offentliga Lettlands sida om vad reformen innebar men i takt med att dialogen mellan regering och företrädare för de ryskspråkiga blev bättre avtog frågans betydelse. Inför skolstarten 2005 var frågan inte lika omtalad. De tidigare nämnda organisationerna är alltjämt verksamma men fick inte samma gehör från allmänheten som den höst då reformen infördes. Det är fortfarande mycket viktigt att Lettland har en långsiktig plan för reformen och att man säkerställer att den inte medför någon sänkning av kvaliteten i undervisningen. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Stora skillnader råder mellan stad och landsbygd. Arbetslösheten är hög utanför storstäderna, i vissa delar av landet så hög som 25 procent enligt

9 officiell statistik. I verkligheten är siffran till och med ännu högre. Den sociala misär som råder i delar av landet, framför allt i östra Lettland, är i mycket ett resultat av den pågående strukturomvandlingen. Den etniska minoriteten, det vill säga de ryskspråkiga, har inte sämre levnadsstandard än övriga grupper. OLIKA GRUPPERS SITUATION 14. Kvinnans ställning Kvinnor är underrepresenterade i politiska fora på alla nivåer. Presidenten är kvinna. Kvinnosynen hos gemene man är överlag konservativ och kvinnan bär ofta huvudansvaret för barn och hushållsarbete. Skilsmässofrekvensen är vid en europeisk jämförelse hög (men har minskat sedan början/mitten av 90- talet). Många män dör i förtid på grund av alkoholmissbruk och olyckor. Medellivslängden är för kvinnor därför mer än tio år längre än för män (77 respektive 66 år). Bara marginellt färre kvinnor än män är yrkesverksamma, även vad gäller heltidsarbete. Andelen hushåll med ensamstående mödrar är hög. Våld inom familjen är vanligt förekommande och faller under strafflagen. I allmänhet kan våldet relateras till alkoholmissbruk, arbetslöshet och fattigdom. Det finns även anledning att anta att alltför få fall av våld i hemmet verkligen anmäls. En kvinnojour (telefonjour och enkel mottagning) finns för kvinnor i nödsituationer, men inga härbärgen. Aborter är fria och har nästan halverats till antalet sedan tidigt 90-tal, även om antalet fortfarande är relativt stort. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är betydande. Kvinnor återfinns visserligen framför allt inom s.k. låglöneyrken, men även inom respektive yrkeskategori har män högre snittlön. Samtidigt har en större andel kvinnor än män högre utbildning. Det är tydligt att på lägre nivåer och mellanchefsnivåer är kvinnorna på stark frammarsch. Detta återspeglas dock inte ännu i ledningsstrukturer men är något som på sikt kan ge resultat. Parlamentets kommitté för mänskliga rättigheter bildade under hösten 2003 en underkommitté med uppgift att arbeta med jämställdhetsfrågor framför allt inom ramen för diskriminering på arbetsmarknaden och våld i hemmet. Prostitutionen är utbredd. Framförallt rör det sig om prostitution på hotell, nattklubbar och eskortservice snarare än gatuprostitution. Några säkra siffror finns inte. De bakomliggande motiven är framför allt försörjningssvårigheter men i viss mån även drogmissbruk. De påtagligt stora inkomstskillnaderna i Lettland och en iögonfallande lyxkonsumtion hos ett fåtal kan riskera dra in unga kvinnor i sexindustrin. De nära kontakterna mellan den inhemska sexindustrin och den organiserade sexslavhandeln gör att kvinnor även riskerar 9

10 att hamna utomlands som offer för människohandel. Organisationen IOM, som arbetar med frågor relaterade till handel med människor i Lettland, uppskattar antalet offer till cirka personer om året, men mörkertalet är stort då flertalet kvinnor aldrig kommer i kontakt med myndigheterna. Sedan år 2000 är det straffbart att värva och smuggla personer i syfte att exploatera dem utomlands. Lagen inkluderar även minderåriga och då med utökad straffskala. Som exploatering räknas exploatering för sexuella ändamål och tvångsarbete. Lettland deltar i den nordisk-baltiska aktionsgruppen mot människohandel som bildades under 2003 på initiativ av Anna Lindh. 15. Barnets rättigheter Liksom kvinnorna har barnen drabbats av de ekonomiska och sociala svårigheter som orsakats av pågående omvandling av samhället. Hög arbetslöshet i vissa regioner och ett utbrett alkoholmissbruk har medfört att många barn lever i social misär. Fattiga familjer har rätt till socialbidrag men då ersättningsnivåerna är mycket låga, och något annat stöd inte erbjuds, placeras barnen istället ofta på barnhem eller internatskolor. Antalet barn placerade på institutioner är därför mycket högt. Uppgifter förekommer om att 6000 barn inte går i skolan. Ministeriet för barn- och familjefrågor arbetar på ett system som i framtiden snarare skall bygga på fosterfamiljer än internat och barnhem. Barnprostitution förekommer. Antalet gatubarn beräknas uppgå till (beroende på källa och definition av begreppet flera av barnen har ett hem, men med oordnade förhållanden och fattigdom). En del av gatubarnen utnyttjas sexuellt. Enskilda organisationer som arbetar med barnen förekommer. Barnarbete är en marginell företeelse. Barn (det vill säga personer under 18 år) rekryteras inte till väpnade styrkor. Se även punkt 3 om långa häktningstider. 16. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter, urbefolkningar med flera) Den största minoriteten utgörs av de etniska ryssarna vilka uppgår till knappt 30 procent (cirka personer) av befolkningen i Lettland. Av de etniska ryssarna är mer än hälften, cirka personer, medborgare och cirka icke-medborgare (cirka är ryska medborgare). Därutöver finns knappt fyra procent vitryssar och cirka 2,5 procent ukrainare och lika många av polsk etnicitet. De etniska letterna utgör knappt 60 procent av befolkningen. Någon statssanktionerad diskriminering på grund av etnicitet eller religion förekommer som regel inte i Lettland. I praktiken torde ibland ickelettisktalande drabbas av ett mindre tillmötesgående sätt från myndigheter 10

11 och/eller enskilda tjänstemän och många icke-medborgare uppger att de känner sig ovälkomna i samhället. Att inte behärska det officiella språket minskar också tillgången till offentlig service och information samt begränsar möjligheterna på arbetsmarknaden. Trots den kraftiga ökningen i naturaliseringstakten bland icke-medborgarna (se även avsnitt 1) är takten fortfarande alltför låg. Detta trots kampanjer och ett särskilt språkprogram som syftar till att förbereda inför naturaliseringsprovet. Den myndighet som arbetar med naturaliseringen räknar med att cirka icke-medborgare i dagsläget inte är intresserade av att bli lettiska medborgare. Detta gäller framför allt äldre icke-medborgare. Sverige har varit medfinansiär i både kampanjen och programmet. Den kraftiga ökning i naturaliseringstakten som sågs direkt efter Lettlands ja till EU i folkomröstningen hösten 2003 har ökat ytterligare och takten är nu i princip två och en halv gånger högre än den var innan det stod klart att Lettland skulle bli medlem i EU. I siffror innebär detta att antalet ickemedborgare som erhöll medborgarskap under första nio månaderna av 2003 i snitt var 780 personer per månad, att jämföra med ett snitt på beviljade medborgarskap per månad de första nio månaderna av Det bör dock påpekas att takten fortfarande är alltför låg och att ansträngningarna måste fortsätta. Det är viktigt att lettiska staten klarar av att möta den ökande efterfrågan på naturalisering från icke-medborgarna, genom att Naturaliseringsmyndigheten även fortsättningsvis får det stöd och de medel den behöver. Hittills har kvinnor uppvisat en större vilja att bli lettiska medborgare och endast 30 procent av dem som ansöker om naturalisering är män. Detta kan till viss del förklaras av att icke-medborgare inte inkallas till militärtjänst. Lettland planerar att 2006 införa en yrkesarmé vilket kan innebära att fler unga män kommer att ansöka om medborgarskap medvetna om att de då inte blir inkallade till militärtjänstgöring. Den lettiska lagstiftningen kring medborgarskap uppfyller såväl EU:s och Nato:s krav som OSSE:s. Problemet med den låga takten har i studier snarare visat sig vara kopplade till praktiska och känslomässiga skäl. Informationen om naturaliseringsprocessen har från statens sida ibland varit knapphändig, inte minst på landsbygden. Viljan att söka medborgarskap har också saknats hos delar av icke-medborgarna. Många icke-medborgare har angivit mer känslomässiga skäl till att de inte vill genomgå ett test för att bli medborgare, trots att de i vissa fall talar lettiska. De anser sig också vara berättigade till ett medborgarskap utan att behöva bevisa det för den lettiska staten. Lettland har på senare tid sänkt avgiften och på andra sätt underlättat för t.ex. pensionärer och funktionshindrade att naturaliseras. Nyligen genomfördes 11

12 även vissa ändringar för att undvika att nyfödda barn blir icke-medborgare. Nyfödda till icke-medborgare har blivit medborgare vid födseln även tidigare men det har krävts att deras föräldrar säger ja till barnets medborgarskap. För det fall föräldrarna inte agerar blir barnet icke-medborgare. I och med de nya reglerna ska barnet inte behöva gå igenom en inledande fas som ickemedborgare, men det krävs fortfarande att föräldrarna tar ställning till om de vill att deras barn ska bli medborgare eller inte. Under 2004 sände de lettiska ministrarna för social integration och för barn- och familjefrågor brev till samtliga icke-medborgare som fått barn sedan den återvunna självständigheten och informerade om möjligheterna att se till så att deras barn blev lettiska medborgare, vilket gav ett positivt resultat och tydligt ökade antalet barn som naturaliseras. En statlig fond för samhällsintegrationen, Society Integration Foundation, inrättades hösten Fondens syfte är att initiera och kanalisera pengar till projekt som främjar integrationen av etniska minoriteter och även utsatta grupper som till exempel funktionshindrade (se även avsnitt 1, 9, 10 och 12). 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Brottsbalken från 1999 betecknar homosexuella handlingar som onaturlig sexuell tillfredsställelse, men kriminaliserar inte dylika handlingar. Något explicit skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning finns inte i lagstiftningen. Fördomar är vanliga vilket inte minst visade sig i somras då den första gay prideparaden i Riga hölls. Ett antal höga politiker kom med uttalanden som visade på brist på tolerans och det politiska efterspelet till genomförandet präglades från vissa håll av en fördomsfull inställning till homo- och bisexuella samt transpersoner. Under paradens gång visade även stora delar av allmänheten upp prov på bristande förståelse och tolerans och viss media rapporterade utifrån ett intolerant perspektiv. Ett av regeringspartierna lade under hösten fram ett förslag att i den lettiska konstitutionen införa ett tillägg som fastslog att äktenskap enbart kan ingås mellan kvinna och man. En majoritet av parlamentsledamöterna gav i september sitt stöd till att se över ett sådant tillägg till konstitutionen vilket i december 2005 röstades igenom med erforderlig 2/3-delsmajoritet. Trots att hon tidigare uttryckt sin tveksamhet i frågan, promulgerade presidenten kort därefter ändringen som därmed träder i kraft. Positivt i sammanhanget var att vissa organisationer i Lettland öppet kritiserade politiker för deras brist på tolerans i frågan och därmed på så sätt förde upp frågan på dagordningen. Flera politiska debattörer och skribenter kritiserade 12

13 13 även de politiker som försökte utnyttja frågan genom att spela på känslor kopplade till intolerans och trångsynthet. Sedan 2003 finns en organisation för homosexuellas rättigheter, The Latvian Gay and Lesbian Youth Support Group, vilken har som mål att utbilda ungdomar om olika sexuella läggningar, jobba med mänskliga rättigheter för homo- och bisexuella samt försöka upplysa befolkningen i allmänhet i ämnet. Under 2004 skedde även den första vigseln mellan ett homosexuellt par. Vigseln, som närmast var av symbolisk karaktär, fick ganska stor uppmärksamhet i media, men föranledde även starka negativa reaktioner från kyrkliga ledare i Lettland. 18. Flyktingars rättigheter Lettland har ratificerat flyktingkonventionen och dess tilläggsprotokoll. Mottagningsförhållandena har förbättrats, med stöd av främst EU, inklusive Sverige samt USA. Sedan Lettland fick sin första asyllag 1998 har endast 145 personer sökt asyl, varav åtta ansökningar beviljats. En av dessa åtta har genomgått naturaliseringsprocessen och blivit lettisk medborgare. Under 2004 ansökte endast sju personer om asyl. Ingen av dem beviljades detta. Eftersom det är så få personer som kommit till Lettland som flyktingar är det svårt att dra några slutsatser om hur de har integrerats i samhället. Majoriteten av de asylsökande har kommit från OSS-länderna, bland annat från Ryssland, Vitryssland, Tjetjenien, Turkmenistan och Kirgizistan. I augusti 2005 kom sju somalier till Lettland genom människosmuggling. Somalierna hade förväntat sig att bli tagna till Sverige men blev övergivna på den lettiska kusten. Somalierna har nu ansökt om asyl i Lettland. Fram till dessa ansökningar hade Lettland under första halvåret 2005 endast fyra asylansökningar. En ny reviderad asyllag trädde i kraft i september En nyhet i lagen är att skydd även skall kunna ges till personer med så kallad alternativ status, det vill säga personer som inte bedöms ha flyktingstatus men ändå är i behov av skydd på grund av t ex militär konflikt eller om de riskerar dödsstraff eller tortyr i sitt hemland. Sedan den reviderade lagen trädde i kraft har nio personer beviljats alternativ status. Fem av dessa har dock självmant återvänt till sitt hemland och därmed blivit fråntagna denna status. En annan nyhet som introducerades i och med revideringen var att tillfälligt skydd skall kunna ges, samt att möjligheten skall ges att tillämpa "snabbehandling" (accelerated procedure) redan vid gränsen. Handläggningstiden inklusive överklagande är då mycket kort endast fem dagar.

14 19. Funktionshindrades situation Funktionshindrade är berättigade till nödvändigt stöd för att kunna integreras och leva i samhället. Synen på funktionshindrade kan vara fördomsfull och i vissa fall även nedvärderande, speciellt i fråga om psykiskt funktionshindrade. Regeringen stöder särskilda skolor för funktionshindrade, inklusive några yrkesskolor. Endast ett fåtal funktionshindrade har emellertid fast arbete. Allmänna platser och kollektivtrafiken är endast i undantagsfall anpassade till funktionshindrade. Den politiska viljan att avsätta mer resurser för de funktionshindrade har hittills varit liten. Frivilligorganisationer för funktionshindrade (främst bildade och stödda av anhöriga) blir allt fler men är fortfarande relativt små och svaga. Sverige har bidragit med stöd till detta område. ÖVRIGT 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Det finns ett stort antal enskilda organisationer verksamma inom området mänskliga rättigheter. Dialog mellan regering och organisationerna förekommer. Bland de mer inflytelserika återfinns Latvian Center for Human Rights and Ethnic Studies, LCHRES, som är knuten till internationella Helsingforsfederationen. Genom sina undersökande rapporter och artiklar har organisationen blivit en viktig opinionsbildare. Den ryskspråkiga intresseorganisationen Latvian Human Rights Committee fungerar i realiteten som ett slags ombudsman för ryskspråkiga och erbjuder bland annat gratis rättshjälp i civilmål, men av varierande kvalitet. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter Regeringen fortsätter samarbetet med OSSE (vars kontor i Riga stängdes vid utgången av 2001), inte minst genom en dialog med OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteter, HCNM, Rolf Ekéus. Även EU och Nato förde en kontinuerlig dialog med Lettland om MR-frågorna inför medlemskapen. Som medlem av dessa två organisationer sker nu en regelbunden dialog kring frågorna inom organisationerna. Under 2005 har HCNM Ekéus varit i Riga bl.a. för att diskutera ratificeringen av Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter (se även avsnitt 2) samt, förutom att diskutera situationen för den ryskspråkiga minoriteten generellt, följa upp hur utbildningsreformens (se även avsnitt 12) genomförande fortlöpt. Ekéus hade länge verkat för att Lettland borde underteckna konventionen och välkomnade därför när så skedde. Ekéus påpekade, som vid tidigare besök, att såväl Lettlands lagstiftning som den genomförda utbildningsreformen uppfyller alla internationella krav och tryckte 14

15 på behovet av en fortsatt och ökad dialog och flexibilitet mellan det offentliga Lettland och de ryskspråkiga. Den kraftigt ökade naturaliseringstakten var något positivt och det gällde nu att se till att kunna möta den ökade efterfrågan. I oktober 2005 besöktes Riga av ledaren för Europarådets parlamentariska kommitté för mänskliga rättigheter och minoriteter, rumänen Györgu Frunda, med uppdraget att avgöra om han ansåg att fortsatt övervakning av Lettland var nödvändig. Frunda kritiserade utifrån främst juridiska perspektiv den lettiska politiken på minoritetsområdet och framförde många av de åsikter som vissa ryskspråkiga organisationer i Lettland framför. Något beslut om Frunda avser plädera för fortsatt övervakning av Lettland är ännu inte taget. Det officiella Lettland kritiserade Frunda för att inte sätta in frågan i det lettiska perspektivet och för att anlägga ett alltför formalistiskt perspektiv som inte var möjligt i Lettland. FN är representerade i Lettland genom UNDP, WHO, Världsbanken och IMF. UNDP har för avsikt att lämna Lettland 2005 och är således i en period av utfasning. Dessutom finns nationella kommissioner för UNESCO och UNICEF. För ett par år sedan lämnade UNHCR och UNOCD (före detta UNDCP) Lettland. IOM är länkade till UNDP såväl lokalmässigt som administrativt. 15