#9 10. Tema: Skatteparadis Slutet för skatteparadisen? Vinsten framför allt Tobinskattens comeback. vintern kr ISSN

Transkript

1 alt En annan värld är möjlig! Röster från en global rättviserörelse. #9 10 vintern kr ISSN Tema: Skatteparadis Slutet för skatteparadisen? Vinsten framför allt Tobinskattens comeback

2 Innehåll Vi var aldrig i närheten av bollen men plötsligt vann vi 3 Slutet för skatteparadisen? 4 Vinsten framför allt 10 Ordlista Vinsten framför allt 18 Tobinskattens comeback 19 Reflexioner efter Köpenhamn 22 Notiser 23 Boktips 23 Kallelse till Attac Sveriges riksårsmöte 24 Välfärdsstaten och skumraskparadisen Det svenska ordet skatteparadis har antagligen uppkommit på grund av ett missförstånd. På engelska heter det tax haven, vilket ju egentligen betyder något i stil med skattehamn. Frågan är dock om det inte är den första delen i ordet som är mest missledande. Sverige skulle exempelvis mycket väl kunna beskatta svenska företag och privatpersoner som gömmer tillgångar i skatteparadis förutsatt att skattemyndigheterna kunde få information om dessa tillgångar. Redaktion: Johan Rönnblom, Håkan Sundberg, Åsa Ågren och Anton Andreasson Ansvarig utgivare: Johan Rootzén Layout: Anton Andreasson Omslagsbild: Wrote /Flickr Material: Vi tar tacksamt emot bidrag i form av exempelvis texter, bilder eller illustrationer. Skicka artikelförslag till redaktion@attac.se så svarar vi så fort vi kan! Redaktionen förbehåller sig rätten att korrigera texter. Alt finansieras med stöd från Sida genom Forum Syd vilka ej har medverkat vid utformningen av materialet och ej heller tar ställning till de synpunkter som framförs. Som medlem i Attac Sverige får du Alt utan kostnad. För dig som inte är medlem är det möjligt att beställa lösnummer för 30 kr/exemplar. Kontakta oss på redaktion@attac.se. Attac Sverige: Attac Sverige, Tegelviksgatan Stockholm, info@attac.se ATTAC Association pour la Taxation des Transactions financières a l Aide aux Citoyens ATTAC Föreningen för beskattning av valutatransaktioner för medborgarnas bästa Men förklaringen till att så mycket affärer sker i sådana här jurisdiktioner handlar inte i första hand om skatter, utan om hemlighetsmakeri. Korrupta diktatorer i Afrika, knarkbaroner i latinamerika och svenskar som tjänar miljarder på att köpa och sälja svenska välfärdsbolag i rask takt har alla ett behov av att dölja vad de sysslar med. Skälen må vara radikalt olika, men resultatet blir att de alla döljer sin business i vad som kanske snarare borde benämnas skumraskparadis. I detta nummer av Alt tittar vi på de trevande försök som har gjorts under senare år för att åtminstone något begränsa sekretessen. Vi har också kartlagt hur stora delar av svensk välfärd kontrolleras av bolag som gömmer sig på de brittiska kanalöarna, utom räckhåll för insyn och granskning från vare sig svenska myndigheter eller media. Miljarder och åter miljarder av våra skattepengar betalas ut till dessa ljusskygga bolag. Det borde vara politiskt omöjligt att försvara. / Redaktionen 2

3 Vi var aldrig i närheten av bollen men plötsligt vann vi Lagom till luciahelgen tillkännagav Fredrik Reinfeldt, såsom ordförande för EU, att han vill införa en skatt på finanstransaktioner med andra ord en tobinskatt. EU har enats om att ta fram förslag för hur skatten ska införas, och man har enats om att den ska användas för att betala för klimatåtgärder. För oss som nu i tio år kampanjat för tobinskatten är denna helomsvängning förstås på samma gång förbluffande och alldeles underbar. Vad var det egentligen som hände? Sanningen att säga så har vi i Attac Sverige aldrig på allvar lyckats driva frågan in i politikens centrum. Visst har vi träget informerat, och var och en med ett seriöst intresse har förmodligen förstått hur skatten fungerar vid det här laget. Men de stora politiska partierna har inte varit intresserade av att diskutera ekonomi annat än med en liten intern klubb. Och medlemmarna i den klubben har aldrig gillat tobinskatten. Skälet till den politiska omvärderingen står naturligtvis heller inte att finna i Sverige. När länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien ställt sig bakom förslaget så har polletten trillat ner även hos Reinfeldt. I detta läge kan man ju som svensk Attacare fråga sig om engagemanget varit helt i onödan. Tio års hårt slit utan resultat, och så får vi plötsligt allting serverat? Det är då som vi måste komma ihåg att vi är en del av en internationell rörelse. Det är mycket tveksamt om Tyskland eller Frankrikes regeringar fått upp ögonen för tobinskatten om det inte varit för Attac. Men det var på intet vis självklart att konservativa politiker i just de länderna skulle visa sig öppna för nya idéer. Det kunde lika gärna ha varit Sverige som lanserat idén. Vi kan se vårt engagemang som ett lagspel. Som aktivister kan vi slita och kämpa och skaffa oss en bra position. Om bollen dyker upp, kanske vi gör mål. Nu var det inte vi som gjorde mål, vi var i själva verket aldrig ens i närheten av bollen. Men vårt lag vann. Och det ska vi vara glada och stolta över! Vi får heller inte glömma att tobinskatten inte på något sätt är införd, bara att den befinner sig under utredning. Det finns naturligtvis många sätt att göra den tandlös, och därför är det viktigt att vi inte betraktar frågan som avgjord. Attac Sverige har i skrivande stund 767 betalande medlemmar, och naturligtvis många fler sympatisörer som bara inte kommit sig för med att skicka in medlemsavgiften. Det är inte så illa. Värre är det dock med att få fram engagerade aktivister. Det ser just nu problematiskt ut att få fram en fungerande Gemensam Arbetsgrupp (Attac Sveriges riksstyrelse ) för Antagligen kommer det att krävas en förändring av organisationens funktionssätt. Detta blir naturligtvis viktiga frågor för årsmötet (se kallelse på baksidan), och motioner och åsikter är varmt välkomna även från medlemmar som inte själva har möjlighet att delta. Vad kan Attac Sverige uträtta? Hur kan vi utnyttja våra kontaktnät och de expertkunskaper som hundratals medlemmar skaffat sig under det senaste årtiondet? Johan Rönnblom Det är mycket tveksamt om Tyskland eller Frankrikes regeringar fått upp ögonen för tobinskatten om det inte varit för Attac. 3

4 Slutet för skatteparadisen? Text: Kent Werne I finanskrisens spår har världens toppolitiker tagit strid mot skatteparadisen. Och tidigare svartlistade regimer som Caymanöarna och Jersey skriver nu avtal om informationsutbyte med Sverige och en rad andra länder. Från ledande kretsar hörs jubelrop. Det talas om slutet för skatteparadisen som vi känt dem. Men de organisationer som jobbat i åratal med att sprida ljus över en osynlig värld tror att resultatet i slutändan blir skralt. Plötsligt har skatteparadisen blivit en snackis. När G20-ländernas ledare möttes i London i april 2009 var de på allas tungor. Nu var det dags att klämma åt världens skatteparadis. G20 är redo att införa sanktioner för att skydda offentliga finanser och finanssystem, hette det i slutkommunikén. En månad senare ironiserade Barack Obama över det fem våningar höga Ugland House på Caymanöarna, officiell hemadress för offshoreföretag, i ett direktsänt tal. Antingen är det här världens största byggnad, eller världens största skattefiffel, sade han, och passade samtidigt på att blåsa till strid mot illegal internationell skatteflykt. Och kollegorna på andra sidan Atlanten har inte 6Torsten Fensby. Foto: Karin Wallton/norden.org 4 varit försiktigare: Världen bör inte tvivla på att tiden nu är kommen för skatteparadisen, sade till exempel Gordon Brown i juli. Det är inte första gången skatteparadisen pekas ut som problembarn. OECD har jobbat med frågan sedan slutet av 90-talet, EU har försökt angripa fenomenet, liksom FN. Men aldrig tidigare har skatteparadisen varit så högt upp på dagordningen som nu. Det politiska trycket har ökat, vilket har öppnat dörren för förändring, säger Torsten Fensby, projektledare för Nordiska ministerrådets samarbetsprojekt för att sluta avtal om informationsutbyte med skatteparadis. Han har tidigare arbetat för OECD med just de här frågorna. Redan 1998 släppte OECD en rapport om skadlig skattekonkurrens och år 2000 publicerades en lista där 47 regimer klassades som problematiska. När George W. Bush blev president i USA ändrades dock inriktningen på OECD:s arbete. Konservativa republikaner anklagade OECD för att syssla med global skatteharmonisering och skatteaspekten tonades ner. Fokus hamnade istället på frågor som insyn och utbyte av information. Målet blev att få skatteparadisen att ingå informationsutbytesavtal. Nu inleddes några år av förhandlingar som gav vissa framgångar, och flera regimer åtog sig att förbättra transparensen. Men arbetet gick i stå, mycket på grund av motstånd från Bushregimen. De senaste 18 månaderna har dock proppen lossnat. Samtliga länder som har finansiella center som drar till sig utländska investerare har idag gjort ett åtagande om att uppfylla OECD:s mi-

5 Varje år försvinner enligt Skatteverkets beräkningar minst 46 miljarder i skatt vid utlandstransaktioner. En stor del hänger ihop med skatteparadisen. 5John Christensen nimikrav när det gäller informationsutbyte, säger Torsten Fensby. Finanskrisen har fungerat som den stora propplösaren, dels för att skatteparadisen setts som medskyldiga till den finansiella härdsmältan, dels för att krisen öppnat bottenluckan i ländernas kassakistor. När Bush flyttade ut från Vita huset försvann också det största politiska hindret. Men spelrummet har vidgats överallt. I en värld där miljoner människor förlorat sina hus, jobb och besparingar på grund av finanskapitalets frispel, samtidigt som staterna tillsammans pumpat in biljoner dollar i bankerna för att hindra deras fall, är det knappast inopportunt att ge sig på den infrastruktur som underlättat skatteflykt och uppblåst spekulation. Eller med Nicolas Sarkozys ord: Vi har gått med på att låna ut pengar till bankerna för att förhindra att de går i konkurs, och de kan inte samtidigt fortsätta att samarbeta med skatteparadisen. År 2008 briserade också Liechtensteinskandalen. Tyska myndigheter köpte stulna kontouppgifter från en före detta banktjänsteman i Liechtenstein, och lyckades identifiera hundratals tyskar som dolde sina förmögenheter i banken. Vissa blev upprörda över att tyska staten köpt stöldgods, men de flesta reagerade mer på den omfattande skattesmitning som avslöjades. Sedan dess har kontouppgifter från andra banker läckt ut och fler skattgömmor grävts fram lämnade Torsten Fensby OECD för att istället satsa allt på Nordiska Ministerrådets samarbetsprojekt. Projektet startade 2006, men det mesta har hänt under 2008 och Sverige har hittills ingått 13 informationsutbytesavtal, med bland annat Jersey, Guernsey, Caymanöarna, Bermuda och Brittiska Jungfruöarna. Det ser likadant ut för de andra nordiska länderna. Avtalen är baserade på ett modellavtal för informationsutbyte som OECD tidigare har förhandlat fram, vilket innebär att man har rätt att få information på begäran. Nyckeln är den ökade insynen. Att sekretessen bryts. Det är nämligen sekretessen som är huvudproblemet med skatteparadisen menar Torsten Fensby, vilket gör att han själv inte använder begreppet skatteparadis. Han kallar dem istället sekretesstater. Om bara de nordiska länderna får information om vad en person i Norden gör i en annan stat, så föreligger det egentligen inte längre något skatteproblem, för då kan ju vi beskatta den personen enligt gällande regler. Problemet är när den andra staten inte lämnar ut information. De som inte har lämnat ut information kan betraktas som sekretesstater. Om allt går i lås väntas Skatteverket få ökad insyn i en värld som hittills varit stängd, berättar han. I så fall minskar sannolikt möjligheterna att fly från skatten genom att flytta pengar utomlands, något som kan ge tiotals miljarder till den svenska statskassan. Varje år försvinner enligt Skatteverkets beräkningar minst 46 miljarder i skatt vid utlandstransaktioner. En stor del hänger ihop med skatteparadisen. 1 Skatteflykten rör sig på olika nivåer. Vi har rena skattebrottsmål, vi har undandragande av skatt som inte uppnår gränsen för vad som ses som skattebrott, vi har avancerad skatteplanering som rör sig i en gråzon, och vi har fullt legal skatteplanering. Man kan ställa frågor i samtliga av de här fallen. Det finns inga begränsningar. Avtalen syftar till att man i alla lägen ska kunna genomföra en korrekt taxering av personer bosatta i hemlandet, säger Torsten Fensby. I ledande kretsar talas det om slutet för skatteparadisen som vi känt dem. Men alla är inte lika övertygade. Hit hör de organisationer som kämpat i åratal för att väcka liv i debatten om skatteparadisen och skatteorättvisorna. Från dem hörs inga jubelrop, snarare varningsrop. Jag kanske låter som en glädjedödare, men jag tycker inte att OECD har haft den framgång de skryter om. De har snarare underminerat processen, säger John Christensen, brittisk utvecklingsekonom och expert på skatteparadis. För att förstå den oförsiktiga kritiken måste man förstå John Christensens bakgrund. Han är född och uppvuxen på Jersey en engelsk kronbesittning nära Frankrikes kust, med självbestämmande i inrikesfrågor, och ett av de 5

6 klassiska skatteparadisen. Efter sin utbildning i Storbritannien flyttade han tillbaka till Jersey för att wallraffa i dess finanssektor, med målet att förstå hur allt fungerade. Det han upptäckte var en värld av hemligheter, mycket mer omfattande och med större inverkan på världsekonomin än han kunnat föreställa sig. Den offshoreekonomi som skatteparadisen är en del av kan inte längre beskrivas som ett marginellt fenomen. Tvärtom den är en central del av de senaste 30 årens globalisering och av den globala kapitalismen. Det hela beskrivs bäst som kapitalets reaktion på efterkrigstidens försök att tämja och bädda in marknaden. Det har handlat om ett tålmodigt försök att sidsteppa regleringar, skatter och faktiskt själva demokratin, säger han. Kapitalet har lyckats med detta genom att utnyttja ett antal jurisdiktioner eller regimer som har rätt att stifta egna lagar och skapa egna regleringar. John Christensen tar Jersey som exempel. Han beskriver Jersey som en fångad stat, på senare år helt omvandlad till finansmarknadens slav. Myndigheterna på Jersey gör helt enkelt som marknaden vill. Skapar lagar som den kan utnyttja. Eller som konsult- och advokatportalen Mondaq Business Briefing uttrycker det: Jersey har en regering som erkänner betydelsen av att jobba nära den privata sektorn för att kunna erbjuda en lagstiftning som möter marknadens behov. 2 John Christensen håller med Torsten Fensby om att sekretessen är problemets kärna. Därför pratar han sällan om tax havens. Istället använder han begreppet secrecy jurisdiction, vilket kan översättas till sekretessjurisdiktion, eller sekretessregim. Genom lagar som förhindrar insyn skapas en miljö som inte bara underlättar skatteflykt, utan också en rad andra kriminella aktiviteter. Men det är egentligen inte vad som händer i dessa sekretessregimer som är det centrala, menar han. Och det är här målet missas. Man har tittat för mycket på de platser som kallas skatteparadis, på de exotiska öarna och på europeiska furstendömen. Man har inte tittat så Man har tittat för mycket på de platser som kallas skatteparadis, på de exotiska öarna och på europeiska furstendömen. Man har inte tittat så mycket på det som händer runt omkring. 4Ugland House på 335 South Church Street, Georgetown, Grand Cayman är officiell hemadress för över företag mycket på det som händer runt omkring. Och det är just det som händer runt omkring som är det intressanta. Sekretessregimerna bryr sig i regel inte om vad som händer utanför deras territorium, de har ingen koll på vad de aktörer som finns registrerade där, och som utnyttjar systemet, gör i resten av världen. Detta betraktas som offshore, som ingenstans. Kraven på företag och andra marknadsaktörer är få. Regleringarna är oerhört lösa, beskattningen är noll. Och samtidigt skapar sekretesslagarna en hemlighetens slöja kring alla aktiviteter som sker i det komplexa nät av företag, företagsfilialer, fonder och bankkonton som agerar offshore. Med sekretessregimernas hjälp har det alltså skapats en mörk zon där ett ljusskyggt finanskapital kan flöda fritt utan risk att bli upptäckt av världens regeringars, skattemyndigheters och domstolars radar. Richard Murphy, en av Storbritanniens ledande skatteexperter har beskrivit det som att finansiella flöden flyter över och runt de platser som används för att underlätta deras existens, som en oreglerad eter. 3 IMF beräknar att minst 50 procent av alla gränsöverskridande kapitalflöden tar vägen via detta 6

7 system, och därmed på olika sätt försvinner in i mörkret. 4 Det är detta som är den egentliga innebörden i begreppet avreglerad marknad. Och här kan allt möjligt pågå. Det har skapats en hemlig miljö som uppmuntrar kriminella aktiviteter, som sporrar företag och rika personer att undvika skatt och tvätta pengar, och som dessutom har bäddat för korruption och grov brottslighet. Det finns center och periferi i denna parallella ekonomi. John Christensen beskriver skatteparadisen som City of Londons, Wall Streets och Frankfurts oäktingar. Och de som står för infrastrukturen är egentligen inte sekretessregimerna utan de storbanker, globala konsultfirmor och fondförvaltare som samlar filialer i kluster, så kallade offshore financial centers, belägna i någon sekretessregim. Det är dessa aktörer som gör det möjligt för såväl företag som rika personer i alla länder att flytta inkomster, vinster och förmögenheter från den reglerade och synliga zonen till den oreglerade och osynliga zonen. Det finns förstås stora incitament att utnyttja de här strukturerna. Det är nämligen väldigt lönsamt. Det handlar om enorma summor i skatt och andra kostnader som sparas in, vilket ökar vinsterna, säger John Christensen. Och allt detta skapar förstås ett globalt race to the bottom, när det gäller såväl skatter som regleringar. Samtidigt som skattebördan flyttas från kapital till arbete, från producenter till konsumenter. Dessutom ökar instabiliteten i det finansiella systemet. Växande bubblor döljs. Risker blir osynliga. Idag är John Christensen talesperson för Tax Justice Network (TJN) i Storbritannien. Nätverket har fungerat som en kunskapskälla och samlande kraft i civilsamhällets kamp för att blottlägga den hemliga värld som skapats runt sekretessregimerna och ta strid för skatterättvisa. De har följt OECD:s arbete de senaste åren, och satt press på politiker i Storbritannien och i andra länder. TJN var också en drivande kraft bakom mobiliseringen inför G20-mötet i London, något som bidrog till att Gordon Brown lyfte upp frågan på agendan. En framgång i sig kan tyckas, men John Christensen är inte lika nöjd med utfallet. Efter G20-mötet i London upprättade OECD en lista med tre avdelningar: en svart, en grå och en vit. Många regimer blev först svartlistade och resten grålistade. Sedan dess har alla försvunnit från den svarta listan, några parkerat i den grå sektionen och resten blivit vitlistade. Men enligt John Christensen har det varit alldeles för lätt att ta sig från den grå till den vita listan. Kravet för vitlistningen är att ingå bilaterala informationsutbytesavtal med minst 12 länder. Vi har sett exempel där skatteparadis har ingått avtal med skatteparadis, och de finns inga krav på att någon information faktiskt lämnas ut innan vitlistningen sker. I John Christensens ögon är OECD:s minimikrav otillräckliga, liksom det modellavtal som skapats. OECD producerar modeller för informationsutbyte som är så svaga att de i realiteten är oanvändbara. De baseras nämligen på principen om informationsutbyte på begäran, inte på automatiskt informationsutbyte. Om den svenska OECD producerar modeller för informationsutbyte som är så svaga att de i realiteten är oanvändbara. De baseras nämligen på principen om informationsutbyte på begäran, inte på automatiskt informationsutbyte. 7

8 skattemyndigheten misstänker att du överfört pengar till Jersey för att undvika skatt, kan den begära information om dig av domstolarna på Jersey. Men för att komma med en sådan begäran måste skattemyndigheten först ha en detaljerad dossier med bevis kring dina förehavanden. De behöver alltså ha insiderinformation innan något kan krävas. Domstolarna har gjort väldigt klart att de inte kommer att lämna ut information vid vad de kallar fisketurer. Torsten Fensby bekräftar John Christensen beskrivning av vad som krävs för att få ut information. Man kan inte fiska rent allmänt, man måste ha fått tag på information, någon form av bevisning som tyder på att en skattskyldig har bedrivit verksamhet eller har någon typ av tillgång i en annan stat, då kan skatteverket vända sig till den staten och begära att få ut information. Men han är ändå övertygad om att avtalen kommer att få effekt. Det gäller bara att se till att de implementeras. Det är ju en sak att ingå avtalen, och en annan att tillämpa dem, säger han. Och inom OECD skapas nu ett nytt globalt forum som ska kontrollera implementeringsprocessen. Vilket kan behövas. Tax Justice Network har undersökt hur många förfrågningar om informationsutbyte som kanalöarna uppfyllt de senaste två åren, och resultatet är skralt. Det handlar om två per ö och år. OECD har alltså en del att jobba med. John Christensen ser ytterligare en brist i de senaste två årens ansträngningar. G20 har fokuserat mest på banksekretessen, men de stora spelarna använder sig inte av schweiziska bankkonton, de förlitar sig på truster, fonder och offshorebolag. De skapar väldigt komplexa ägarstrukturer för att se till att ägandet förblir en hemlighet och skatten kan undvikas. Och OECD har inte ens börjat gå den vägen ännu. Kommer de nya avtalen att på något sätt underminera kapitalets skyddade verkstad och bidra till att problemen åtgärdas? Nej, den mörka zonen är inte hotad och de stora fiskarna kommer inte att fångas alls, menar han. Och då kommer målet att eliminera skatteflykten att missas med råge. John Christensen hade helst sett att G20 och OECD istället pressat fram avtal om automatiskt informationsutbyte. Något som skulle innebära att svenska myndigheter automatiskt får information när svenska invånare och företag med svenska ägare öppnar ett bankkonto eller registrerar en skattskyldig verksamhet i ett annat land. Information om vad de tjänar och hur mycket kapital de har. Precis som det fungerar inom Sveriges gränser. Och han hade gärna sett att detta hade blivit global standard. EU:s skattedirektiv funkar precis så när det gäller bankkonton. Det rätta hade varit att bygga vidare på denna princip. Men istället är det OECD:s modellavtal som globaliseras. Egentligen kommer inte avtalen att förändra någonting. De är svaga, ineffektiva, och de sätter en standard som är olämplig för den globala ekonomin. Och det riktigt problematiska är att OECD nu försöker övertyga resten av världen om att problemet snart är löst, att uppdraget snart är slutfört, säger han. Torsten Fensby är av naturliga skäl mer positiv till de avtal som nu drivs igenom. Han tror att förändringen blir märkbar. Vissa skatteparadis i periferin kommer sannolikt att få packa ihop, spår han. Men andra, etablerade finansiella centra som Jersey och Guernsey, kommer dock att leva vidare. De konkurrerar nämligen inte bara med sekretess, menar han, utan också med andra saker, som expertis, förmånliga regelverk och skattebefrielse för företag. De är en del av den globala ekonomin idag, vare sig vi tycker om det eller inte. Därom är Torsten Fensby helt överens med John Christensen. Han noterar också att den nollbeskattning som tillämpas av de klassiska skatteparadisen driver ner skatterna överallt. Att resultatet blir ett race to the bottom. Men det är ändå inte det diskussionen handlar om nu. Den rör transparensen, och han vidhåller att den håller på att förbättras. De stora spelarna använder sig inte av schweiziska bankkonton, de förlitar sig på truster, fonder och offshorebolag. De skapar väldigt komplexa ägarstrukturer för att se till att ägandet förblir en hemlighet och skatten kan undvikas. 8

9 En viktig konsekvens av den senaste utvecklingen är att språkbruket måste ändras, menar han. De jurisdiktioner som gått med på OECD:s krav och skrivit avtal kan inte längre kallas för skatteparadis. Och de som lämnar ut information kan enligt Torsten Fensby inte ens kallas sekretesstater. Möjligen lågskatteländer, eller offshorestater. På Jersey har oron samtidigt minskat betydligt sedan man förstått att G20:s hot inte var så allvarligt menat. Vi är mycket glada över att G20 har bekräftat att Jersey är en av de jurisdiktioner som uppfyller den högsta standarden vad gäller transparens och regleringar. Det visar tydligt att ön inte är något skatteparadis, och att vi betraktas som en ansvarstagande medlem av det internationella samfundet och att vi godkänts av världens ledande nationer, skrev till exempel Geoff Cook, chef för lobbygruppen Jersey Finance, nyligen i en artikel med rubriken Anledning till optimism. 5 Och han tillade att affärerna nu börjat blomstra igen. Att stormen har blåst över. Källor: Tax us if you can, bok av Tax Justice Network: pdf Tax Justice Network, definitioner och listor över skatteparadis: Jul_07.pdf Defining the secrecy world, Richard Murphy, 2009: Nordiska Ministerrådets projekt för att motverka skatteflykt: nordiska-ministerraadet-foer-ekonomi-och-finanspolitik-mrfinans/avtal-mot-skatteflykt?set_language=sv Skatteverkets skattefelskarta/beräkning: /rapport200801skattefelskarta.pdf Noter: 1) beskattningsverksamheten/riksprojekt/utlandstransaktioner.4. 58a f85df4dce html 2) 3) 4) 5) pdf, StepFutureJerseyFinanceIndustry.pdf 9

10 Vinsten framför allt Text: Kent Werne Ordlista: Åsa Ågren Svenska privatkapitalgrupper kontrollerar företag med anställda. Däribland hundratals vårdcentraler, äldreboenden och skolor. Affärsidén är att köpa och sälja företag med lånade pengar, och samtidigt undvika skatt genom att utnyttja kryphål i lagstiftningen och leda vinsterna till skatteparadis. Välkommen till en hemlighetsfull bransch där högsta möjliga vinst är den moraliska kompassen. TPG, 3i, EQT. Så kan 2000-talets anonyma kapitalister heta. Typiska för den nyliberala eran. Kasinoekonomins proffsspelare. Oupplösligt förenade med den avreglerade finansmarknaden. Beroende av billigt och fritt flytande kapital för att göra sina miljardklipp. De brukar kallas riskkapitalbolag, men en bättre översättning från engelskans private equity är privatkapital. Begreppet riskkapital kommer från venture capital, det vill säga chansartade satsningar på oprövade företag vilket är en försvinnande liten del av dagens privatkapitalbransch. Huvudspåret är istället buyout. Det handlar om uppköp av etablerade företag. Och faktum är att Sverige är europeisk tvåa relaterat till BNP, med fyra aktörer på den globala topp hundra-listan 3Foto: Andrei!/Flickr Det är detta de dominerande aktörerna ägnar sig åt. I Sverige går 87 procent av branschens kapital till buyout, enligt Riskkapitalföreningen. Här finns mest pengar att hämta, och risken är mindre. Eller som Riksbanken skriver: Buyoutinvesteringar innebär normalt något lägre risk, då dessa sker i mogna företag med stabilare kassaflöden och fler materiella tillgångar. 1 I USA och Storbritannien används termen private equity house för att beskriva den struktur av bolag och fonder som samlas under samma paraply, eller i samma hus om man så vill. Ett passande svenskt begrepp är privatkapitalgrupp. Det internationella facket ITUC menar att dessa grupper förkroppsligar den ökade finansialiseringen av ekonomin, med konsekvensen att de dikterar beteendet i allt större delar av vårt samhälle. 2 Globalt styr de över de enorma resurser en uppskattning talar om miljarder USD i förvaltat kapital, och om kontroll över tusentals företag. 3 De största spelarna finns i USA. Jättar som TPG, Goldman Sachs, Carlyle Group och Blackstone är centrala aktörer på den amerikanska marknaden och huvudrollsinnehavare i den senaste finanskrisen. Det var också i USA det hela började och tog fart. Men idag ligger inte Europa långt efter. Ledande är Storbritannien, med dominanter som CVC, Apax och 3i. Och faktum är att Sverige är europeisk tvåa relaterat till BNP, med fyra aktörer på den globala topp hundra-listan: EQT, Nordic Capital, IK Investment Partners (tidigare Industri Kapital) och Altor. 4 Tillsammans förvaltar de fonder värda 10

11 250 miljarder kronor och äger företag med anställda i Sverige och andra länder. De 30 största privatkapitalgrupperna i Sverige hade år 2007 totalt 350 företag i sina portföljer. 5 Det är svårt att få en överblick över hur privatkapitalgrupperna är uppbyggda vem som har kontrollen, vem som kapar åt sig vinsterna, hur allt hänger ihop. Något som också satt myndigheterna på prov. För ett år sedan tillsatte Skatteverket en expertgrupp med uppgift att kartlägga fenomenet och utreda hur skatteinbetalningarna ser ut i privatkapitalgruppernas portföljbolag, det vill säga de företag som köpts upp. Och Göran Haglund, som leder gruppens arbete, beskriver det hela som en mycket stor utmaning. Det var mycket mer komplicerat än vad vi trodde. Strukturerna är oerhört komplexa. Det handlar om mängden bolag i samma grupp, och kopplingarna mellan dem. Men med tiden har bilden ändå klarnat, även om den måste förenklas för att bli begriplig. Den ekonomiska grunden i privatkapitalindustrin är fonderna, som oftast är så kallade limited partnerships 6. Antalet fonder i varje grupp varierar, men i de svenska fallen handlar det om mellan tre och sju beroende på hur länge gruppen har funnits. Det handlar om löftesfonder placerarna förbinder sig att skjuta till pengar när det väl är dags att köpa upp företag. De är formellt delägare i fonden, men de har ingen makt över den. De är limited partners, med begränsat ansvar och begränsad makt. Pengarna kommer oftast från institutionella investerare som banker, försäkringsbolag och pensionsfonder. De åtta största svenska pensionsfonderna har enligt den fackliga internationalen UNI placerat 5,6 miljarder USD i privatkapitalgruppernas fonder. AP-fonderna, Alecta, Länsförsäkringar, Nordea och Skandia har alla satsat miljarder. 7 Fonden förvaltas och styrs av ett managementbolag, i branschen benämnt general partner. Därutöver finns ett rådgivningsbolag med kontor i en rad länder, länder där pengar till fonderna raggas och där företag köps upp. Det är detta som är privatkapitalgruppernas ansikte utåt, och som i vardagstal kallas riskkapitalbolag. Men det är alltså bara toppen på ett isberg. Vad är då själva kärnan? Vad är Nordic Capital? Vad är EQT? Svaret är människor. Husets herrar är ett fåtal individer, mellan 15 och 50 finansmän. För det är främst män det handlar om. Personerna är ofta formellt anställda vid managementbolaget eller rådgivningsbolaget, men genom ett snårigt nätverk av egna bolag och stiftelser håller de också i spakarna bakom kulisserna, styr verksamheten, och håvar in pengar. Mest makt har oftast grundaren eller grundarna. Och alla spelar för att vinna. Målet för de som placerat pengar i fonden är hög avkastning. Något som privatkapitalgrupperna förstås också lockar med. IK Investment Partners arbetar till exempel för att maximera avkastningen för sin investerare. Men de ledande personerna inom privatkapitalgruppen har också något att vinna själva. De har själva satsat pengar i fonden, normalt sett mellan en och tre procent. Managementbolaget och rådgivningsbolaget tar också ut en årlig avgift av fondplacerarna. Det är ett ganska stort belopp som går över. Förvaltningsarvodet brukar ligga på mellan 1,5 och 3,5 procent av det utfästa kapitalet per år. Det handlar alltså om det utfästa kapitalet. Det är ju ganska bra. Även innan manegementbolaget har gjort något så får de betalt, säger Göran Haglund. Dessutom tar managementbolaget en stor del av avkastningen på fondkapitalet. När portföljbolagen avyttras får de som placerat pengar i fonden något som kallas prioriterad avkastning. Nivån varierar, men brukar ligga på omkring tio procent. Resten fördelas enligt principen 80-20, där 20 procent går till managementbolaget och dess styrande skikt i form av så kallad carried interest. Nyckelpersonerna i privatkapitalgruppen kan alltså se fram emot såväl årliga förvaltningsarvoden som en stor del av vinsten på det kapital som placerats i fonderna. Och vinsterna är ofta höga. Privatkapitalbolagens affärsidé är att tjäna stora summor pengar på att handla med företag. 11 Portföljbolaget köps alltså i realiteten med sina egna tillgångar, det vill säga byggnader, maskiner, utrustning och lösöre.

12 Det kan låta som en simpel kapitalistisk tanke. Men i buyout-modellen finns en hävstång värd miljarder. Uppköpen finansieras genom en kombination av fondkapital och lånade pengar, vanligtvis i proportionerna procent fondkapital och procent lånade pengar. 8 Det handlar ofta om banklån, men också om pengar från så kallade hedgefonder. Tillgångarna i företaget som köps upp fungerar som säkerhet. Portföljbolaget köps alltså i realiteten med sina egna tillgångar, det vill säga byggnader, maskiner, utrustning och lösöre. 9 Det är just det här som är privatkapitalgruppernas grej: att använda sig av lån som hävstång för att kunna köpa upp många och samtidigt stora företag med relativt lite eget kapital. Syftet är, som 3i skriver i sin årsrapport för 2009, att maximera avkastningen på insatsen, och samtidigt föra över risken på bolaget som köps upp. Med lånets hjälp blir avkastningen på det egna kapitalet (fondkapitalet) mycket högre än det annars skulle kunna bli. Förutsatt att vinsten på uppköpet blir högre än de totala räntekostnaderna, vilket nästan alltid är fallet. En akademisk studie har beskrivit det hela som sofistikerade finansiella strukturer designade att maximera värdet genom att optimera ett antal marginaler. 10 Det låter som mumbojumbo, men det är egentligen inget magiskt, det är självklar matematik. Ett räkneexempel kan illustrera hur det går till: Tänk dig att du har en miljard kronor. Om du vill tjäna pengar på att köpa och sälja företag kan du göra på två sätt. Du kan använda hela summan till att köpa ett företag, se företaget växa och lönsamheten bli bättre och slutligen sälja det efter fem år för säg tre miljarder. Det är två miljarder mer än du köpte det för. En rejäl hacka alltså. Avkastningen på det kapital du satsade från början är 200 procent. Men du kan också göra så här: Dela upp din miljard i fem delar och köp fem företag värda en miljard styck. Du satsar 200 miljoner av eget kapital till varje uppköp och lånar till resten. Du lånar alltså 800 miljoner till varje företagsköp. Men det handlar också om att på olika sätt plocka ut pengar löpande, att mjölka företaget på pengar under resans gång. Vi antar att räntan på lånet är sju procent per år. Efter fem år säljer du alla företag för tre miljarder styck. När skulden på 800 miljoner och den ansamlade räntan på 320 miljoner är betald återstår 880 miljoner i reavinst på varje företag. 11 Totalt blir det 4,4 miljarder. En mycket större hacka den här gången alltså. Avkastningen på satsat eget kapital är nu hela 440 procent. Uppköpen kan gå till på olika sätt: genom att en privatkapitalgrupp lägger beslag på hela företaget, eller genom att två eller flera grupper går samman. Det handlar ofta om börsnoterade företag som köps ut och avnoteras, men också om företag som ägs av andra privatkapitalgrupper, familjeföretag och statliga företag och verksamheter. I samband med uppköpet skapar privatkapitalgruppen ett nytt holdingbolag, vanligen i lågskatteländer och erkända holdingbolagsstater som Luxemburg. Holdingbolaget tar sedan hand om aktierna i det nyförvärvade portföljbolaget. Beroende på vilka lagar och skatteregler som gäller i landet läggs lånet antingen på portföljbolaget eller holdingbolaget. När köpet väl är avklarat tar privatkapitalgruppen kontroll över portföljbolaget, tillsätter en ny styrelse och ledning, där de själva tar en aktiv plats. Prio ett blir nu att snabbt öka lönsamheten. Företaget omstruktureras, det som inte tillhör kärnverksamheten säljs eller överförs till andra portföljbolag, kostnader kapas för att skapa större marginal. Ibland sker också en expansion, där mindre företag förvärvas och verksamheten växer. Efter ett tag är det dags för en så kallad exit, det vill säga att göra sig av med företaget som köpts upp. Spannet mellan uppköp och exit bör helst minimeras, så att avkastningen kan användas till att köpa upp andra företag. Målet är därför att mångfaldiga det satsade kapitalet på kortast möjliga tid. Normalt ägs portföljbolaget i tre till fyra år, ibland mindre än ett år, någon gång upp till åtta år. Snittet i Sverige ligger på 3,7 år, enligt Riskkapitalföreningen. 12 Bolaget kan säljas till en annan privatkapitalgrupp eller börsnoteras. 12

13 Det handlar förstås om att sälja bolaget dyrare än vad det köptes för, vilket skapar en försäljningsvinst, en reavinst. Och det är främst så privatkapitalgrupperna gör pengar. Genom att kristallisera reavinsten, som 3i beskriver det. Med andra ord att casha ut när butiken stänger. Men det handlar också om att på olika sätt plocka ut pengar löpande, att mjölka företaget på pengar under resans gång. Det görs på en rad olika sätt. Det är till exempel vanligt att den nya ägaren lägger beslag på tillgångarna i det företag som köps upp. Så här beskrivs det i Veckans Affärers temanummer 11/2008: De bolag som är mest attraktiva för uppköp är de som har ett stabilt kassaflöde och en stor egen kassa. Dessa företag klarar ökad skuldsättning och de nya ägarna kan ta hand om tillgångarna genom en engångsutdelning. 13 Det är också möjligt att belåna företaget ytterligare, och dela ut mer pengar till ägarna. Det handlar alltså inte om utdelning på vinst utan på lånade pengar. The Guardian lyfte i december fram en rapport från den brittiska riskkapitalföreningen BVCA, som visade att privatkapitalindustrin i Storbritannien använt metoden i hög utsträckning. Av 13 miljarder pund som tagits i nya lån under 2008 hade 2 miljarder gått till särskilda utdelningar och resten till företagsförvärv och investeringar. 14 En annan beprövad strategi är att ta ut höga managementavgifter av sitt portföljbolag, och att överföra immateriella tillgångar som rättigheten till varumärken, patent och liknande på holdingbolaget, och sedan ta ut höga avgifter av sitt eget portföljbolag. På engelska kallas metoden transfer pricing. En metod som också utnyttjas flitigt är att ge ett så kallat aktieägarlån till portföljbolaget, att helt enkelt låna ut pengar till sitt portföljbolag, och ta ut en hög ränta för detta. Danska skattemyndigheten gjorde en utredning och fann att privatkapitalgrupper ofta lånat ut pengar till sina portföljbolag, till en ränta som låg en bra bit över marknadsräntan. Även svenska privatkapitalgrupper använder sig av aktieägarlån. Räntan ligger normalt kring 15 procent. 15 3i sammanfattar det hela i en mening: Avkastningen kommer i form av inkomster (räntor, utdelningar och avgifter) och reavinst. För att lyckas med operationen måste privatkapitalgrupperna få korn på rätt slags företag. De är på jakt efter medelstora företag med ett starkt kassaflöde och vinstökningspotential, verksamma i mogna branscher med grundläggande underliggande tillväxt, som IK Investment Partners uttrycker det. 16 Nyckeln är en bevisad förmåga att generera ett ansenligt kassaflöde. Enkelt uttryckt handlar det om att den årliga rörelsevinsten ska vara rejält tilltagen. Var hittar man sådana företag? Lämpliga branscher att leta i är tydligen företagstjänster, media, detaljhandel, livsmedel, snabbmat, konsumentprodukter och läkemedel. Chrysler och Toys R Us är två amerikanska jättar som ägs av privatkapitalgrupper. 3i äger bland annat de svenska företagen Boxer och Teknikmagasinet. I EQT:s svenska företagsflotta finns företag som Securitas Direct, Scandic och sjukvårdsteknikjätten Gambro. Man kan också leta i välfärdssektorn köptes exempelvis USA:s största sjukhuskoncern Hospital Corporation of America upp för 32 miljarder USD. 17 Även i Europa och Sverige är sjukvårdsbolag populära objekt. Faktum är att den skattefinansierade välfärden blivit en av privatkapitalgruppernas stora kassakor. De fyra dominerande svenska vårdkoncernerna; Carema, Capio, Attendo Care och Aleris, ägs alla av privatkapitalgrupper. Den stora uppköpstrenden inleddes 2005, när Carema förvärvades av den brittiska jätten 3i, och Attendo av det något mindre Bridgepoint gav sig också EQT in i vårdbranchen under artistnamnet Aleris, genom att köpa upp och slå ihop ISS Health Care/M&M Medical och Care Partner. Året efteråt såldes Attendo Care vidare till Industri Kapital, medan Nordic Capital och brittiska Apax lyfte bort Capio från börsen i en gemensam Faktum är att den skattefinansierade välfärden blivit en av privatkapitalgruppernas stora kassakor. De fyra dominerande svenska vårdkoncernerna; Carema, Capio, Attendo Care och Aleris, ägs alla av privatkapitalgrupper. 13

14 Men privatkapitalgrupperna dränerar också det offentligas konton på ett annat sätt. De är nämligen också mästare på att undvika skatt. operation där Nordic Capital fick den avgörande ägarrollen. Inom skolan är trenden inte lika unison. Här har dock danska privatkapitalgrupper trängt sig in. Axcel är sedan 2008 ägare av John Bauer Organization, Sveriges näst största utbildningskoncern. Och Polaris äger sedan 2009 förskole- och friskolekoncernen Pysslingen. Privatkapitalgrupper äger också företag inom den skattefinansierade kollektivtrafiken, företag som tillverkar utrustning till den offentliga sjukvården och omsorgen, och läkemedelsföretag. Den senaste flugan är den nyöppnade apoteksmarknaden. Av de åtta apotekskluster som regeringen nu säljer ut, hamnar sju i händerna på privatkapitalgrupperna Altor, Segulah och Priveq. Störst blir Altor, som tar över 208 apotek. Det är inte svårt att förstå varför privatkapitalgrupperna intresserat sig för välfärden. Konsultbolaget OPIC, som specialiserat sig på att locka vinstsugna kapitalister till en spirande marknad, uttrycker sig tillräckligt precist på sin hemsida: Din kund har behov av varor och tjänster oavsett konjunktur och är betalningssäker och trygg. Här finns intressanta affärsmöjligheter! Kassaflödet är stabilt. Kommunen och landstinget köper, skattebetalarna pröjsar. Det är egentligen helt naturligt. När man har avreglerat de här sektorerna har man ju öppnat upp för nya affärsmöjligheter, säger Göran Haglund. Hur mycket skattepengar privatkapitalgrupperna plockar in varje år är ännu inte helt kartlagt. Bara för de fyra vårdkoncernerna handlar det om närmare en miljard i vinst varje år. 18 Det lär dock röra sig om åtskilliga miljarder totalt sett. Men privatkapitalgrupperna dränerar också det offentligas konton på ett annat sätt. De är nämligen också mästare på att undvika skatt. De ägnar sig åt avancerad skatteplanering, och det mesta tyder på att de även är skatteflyktingar. Internationella erfarenheter visar att skatteinbetalningarna i bolag som köps upp av privatkapitalgrupper minskar drastiskt. Den danska skattemyndigheten har synat sju stora privatkapitalägda företag. Samma år som uppköpen ägde rum betalade de 2,4 miljarder danska kronor i skatt på vinsten, året efter endast 400 miljoner, en minskning på 85 procent. 19 En brittisk undersökning från 2007 visade att de tio största privatkapitalägda brittiska företagen inte betalade en krona i skatt. 20 Och en stor studie, utförd av Harvard Business School, har visat att amerikanska bolag som köpts upp av privatkapitalgrupper betalar avsevärt mindre i skatt jämfört med börsnoterade bolag. 21 Även det svenska Skatteverket säger att skatteinbetalningarna från portföljbolagen sjunker när de blir uppköpta av privatkapitalgrupper, även om de inte vill gå ut med några siffror. Det handlar normalt sett om företag som har betalat ganska mycket skatt tidigare eftersom de haft bra vinster. Det vi har kunnat konstatera är dock att skatteinbetalningarna från bolagen minskar väsentligt eller oftast upphör helt när de köps upp, säger Göran Haglund. De snillrika metoder som används för att köpa upp företagen och plocka ut pengar ur dem har också en tydlig skatteeffekt. Tillsammans skapar de olika metoderna ett paket som gör det möjligt att utradera skatten. Privatkapitalgrupperna själva talar om skatteeffektiva strukturer. Alexanderhugget i sammanhanget är räntan på banklånen och aktieägarlånen. Detta är också den förklaring som ges i den brittiska och den amerikanska studien. Anledningen är att räntan är avdragsgill i de flesta av världens länder, eftersom den normalt ses som en kostnad. Något som i privatkapitalgruppernas fall blir märkligt, eftersom lånet används till själva uppköpet, och inte till reella investeringar i maskiner och liknande. De lånade pengarna skapar inget nytt värde, och bidrar inte till tillväxten. Man nyttjar det faktum att vi i princip har obegränsad avdragsrätt för räntor, vi har inga underkapitaliseringsregler, inga krav på eget kapital när man gör en investering, men man kan få avdrag för räntan. Det är det som blir lite skevt här, säger Göran Haglund. Räntan på de stora lånen fungerar som en slags sköld mot skatten. Den minskar helt enkelt 14

15 det beskattningsbara resultatet. Men det gör även sådant som managementavgifter. Avgörande i sammanhanget är dock att det är möjligt att göra en samordnad koncernredovisning, och att vinsterna kan flyttas uppåt i hierarkin och kvittas mot skatten. Så här går det till: Vinsten från portföljbolaget och dess dotterbolag skickas uppåt i koncernstrukturen genom så kallade koncernbidrag. De är i sin tur avdragsgilla mot den skatt dotterbolagen borde betala. Holdingbolaget sitter i sin tur med höga räntekostnader på lånen som oftast överstiger de koncernbidrag det tar emot från portföljbolaget och dess dotterbolag. Och därmed kan skatten undvikas helt. Vinsterna läggs sedan på hög och plockas ut när portföljbolaget säljs, eller skickas vidare utanför Sveriges gränser, till holdingbolagen i Luxemburg och vidare söderut. I bägge fallen försvinner de från Skatteverkets karta. De flesta privatkapitalgrupper har nämligen lärt sig att utnyttja den hemliga värld som skatteparadisen erbjuder. Fonderna och managementbolagen är ofta registrerade i skatteparadis, vanligtvis på någon av kanalöarna Jersey eller Guernsey. Något som branschfolk i skatteparadisen gärna skryter med: Private equity har varit en av hörnpelarna i Jerseys dramatiska framväxt som en av de ledande jurisdiktionerna för fonder de senaste fyra åren, skriver till exempel Gary Clark, chef för Mourant International Finance, en av världens största fondförvaltare, med huvudkontor på just Jersey. Bland Mourants kunder finns jättar som CVC och Axa. Samtliga av de fyra största svenska privatkapitalgrupperna har adresser på Jersey eller Guernsey. IK Investment Partners, Nordic Capital och Altor har till exempel parkerat sina fonder och managementbolag på Jersey, och EQT:s fonder och managementbolag finns på Guernsey. Inom buyout verkar detta vara det vanliga, att man använder sig av skatteparadis. Inom branschen säger man att den här modellen är internationellt erkänd, att de här statena erbjuder en företagsform som är lämplig, liksom en slags expertis, säger Göran Haglund. Om man gräver djupare finns det dock mer besvärande förklaringar. Nick Stevenson, senior manager på revisionsoch konsultjätten KPMG har beskrivit varför Jersey attraherar så många privatkapitalgrupper: Det började med att ett par stora privatkapitalgrupper etablerade sina fonder här, dels på grund av att de sökte skatteneutralitet, dels för att det ställdes väldigt få juridiska krav på privatkapitalstrukturer. 22 Regleringarna är mycket riktigt lösa eller obefintliga på Jersey och Guernsey. När man registrerar en fond behöver till exempel inte del ägarna i den, det vill säga placerarna, uppges. Och fondens räkenskaper behöver inte skickas in till myndigheterna. Det finns numera till och med en fondstruktur som går under namnet unregulated fund. Och skatteneutralitet innebär i det här fallet frånvaro av skatt. Fonderna och de managementbolag som sköter dem är nämligen skattebefriade, eftersom det handlar om affärer och vinster som görs utanför skatteparadisets territorium. Bolagsskatt, förmögenhetsskatt och reavinstskatt tas inte ut. Detta kan få smått absurda konsekvenser: Räntan på aktieägarlånet är till exempel inte bara avdragsgill i Sverige, ränteintäkten är dessutom skattebefriad på Jersey. Det är en klar asymmetri i systemet, säger Göran Haglund. Den stora knäckfrågan är dock var pengarna tar vägen när de väl hamnat på Jersey. Särskilt intressant är vad som händer med de förvaltningsavgifter som managementbolaget tar ut från fonderna, och den 20-procentiga andel som nyckelpersonerna i privatkapitalgrupperna får av avkastningen. Det rör sig om stora summor. Veckans Affärer gjorde 2007 en beräkning av hur mycket pengar det handlar om. Enligt den har den samlade vinsten för de 102 portföljbolag som sålts av de fyra stora privatkapitalgrupperna i Sverige sedan 1989 varit omkring 150 miljarder kr. Av detta beräknas drygt 30 miljarder kr ha gått till de Detta kan få smått absurda konsekvenser: Räntan på aktieägarlånet är till exempel inte bara avdragsgill i Sverige, ränteintäkten är dessutom skattebefriad på Jersey. 15

16 ledande personerna i form av carried interest. Sex nyckelfigurer beräknas ha gjort en vinst på minst på 9,2 miljarder kr genom åren. Samtidigt har de en sammanlagd deklarerad förmögenhet på knappt en halv miljard. En hel del är alltså sannolikt undangömt. Veckans Affärer menar därför att privatkapitalgrupperna tycks ha skattesmitning som affärsidé. 23 Men var göms i så fall pengarna? Författarna till LO-rapporten Makteliten mycket vill ha mer hävdar att det är vanligt att ägandet sker i en kedja av bolag, för att förvirra skattemyndigheterna och förhindra transparens. Ofta slutar kedjan i ett aktiebolag i länder som Luxemburg och Schweiz där vinstmedlen parkeras i väntan på att riskkapitalisten vill konsumera dem. 24 Pengarna kan sedan hämtas hem via olika former av lån eller genom att kontokort kopplas till utländska bankkonton. Göran Haglund vill inte gå in i detalj på hur mycket skatt som förloras på det här sättet, eller hur vanligt det är med skatteflykt inom de privatkapitalgrupper som kontrolleras av personer skattepliktiga i Sverige. Det är ett antal skattefrågor som är aktualiserade och som vi har grunnat på tillsammans med rättsavdelningen på Skatteverket. Men vi har inga beslut än, så vi kan inte gå ut med något ställningstagande, säger Göran Haglund. Utredningen har dragit ut på tiden, men en rapport väntas någon gång i vår. Skatteverket har försökt kartlägga ett antal personer inom branschen, och har funnit en snårskog. Det rör sig ofta om en stor mängd bolag som används för att flytta runt pengar, och upplägget ändras varje år. Privatkapitalvärlden är minst sagt svårgenomtränglig. Det som komplicerar är att den till stor del är mörklagd. Uppköpssummor och försäljningsvinster hålls hemliga, liksom fördelningen av vinsterna. Vi har ingen insyn i managementbolagets vinster, för det är ett Jerseybolag. Det finns ingen offentlig information i form av årsredovisningar som vi kan få ut. Och vi har hittills inte kunnat få någon information från skatteverket på Jersey, säger Göran Haglund. Vi har ingen insyn i managementbolagets vinster, för det är ett Jerseybolag. Det finns ingen offentlig information i form av årsredovisningar som vi kan få ut. Och vi har hittills inte kunnat få någon information från skatteverket på Jersey. Det finns nämligen en tredje orsak till att privatkapitalgrupperna väljer skatteparadisen som hemadress för sina fonder och managementbolag. Det är ju att de är sekretesstater som det är svårt att få information ifrån. Men det kommer riskkapitalbolagen aldrig att erkänna, säger Göran Haglund. Han hoppas att detta ändras när informationsutbytesavtalen med Jersey och Guernsey träder i kraft 2011 (Se artikeln Slutet för skatteparadisen?). Men även med större möjligheter att få ut information återstår ett enormt detektivarbete. Det systematiska utnyttjandet av ränteavdrag och de täta kopplingarna till skatteparadisen orsakar enorma skatteförluster varje år. Detta gör privatkapitalindustrin till ett klart hot mot de offentliga finanserna i världens länder. Det menar det internationella facket ITUC. 25 Men det är inte det enda problemet med privatkapitalgruppernas växande ägarinflytande. ITUC talar om en kronisk brist på insyn i branschen, och att de anställda i de bolag som köps upp har att göra med osynliga arbetsgivare med minimalt intresse av att förhandla med dem eller informera dem om vad som händer på deras arbetsplatser. De lyfter fram flera fall av öppet fackföreningsfientliga privatkapitalgrupper, som inte skyggar för att skapa lönsamhet till varje pris. När privatkapitalgrupper köper upp eller driver offentliga företag och tjänster, hamnar också de kortsiktiga vinstintressena i konflikt med samhällsnyttiga intressen. ITUC konstaterar också att den höga belåningen är en uppenbar riskfaktor. Den gröper ur och äventyrar de företag som köps upp, och det skapar instabilitet i hela ekonomin. Hur många uppköp som är möjliga, och hur stora företag som kan köpas, beror helt på tillgången till billigt kapital. Den stora uppköpsboomen kom strax innan finanskrisen. Mer pengar än någonsin satsades då i fonderna, samtidigt som räntan var låg. Gott om flyktigt finanskapital flödade genom de mörka nät som skatteparadisen sträckt ut. Under en tid talades det om mega buyouts

17 gjordes det uppköp motsvarande 730 miljarder USD globalt. 26 Samma år varnade ITUC för en boom and bust på privatkapitalmarknaden. En upplåst bubbla som riskerade att spricka. Vilket den också gjorde 2008, i samband med finanskrisen. En kris som privatkapitalgrupperna och de som lånat ut pengar till dem i hög grad låg bakom. Nu har uppköpstakten saktat ner betydligt. Det är plötsligt betydligt svårare att ragga nytt kapital till fonderna, att få billiga lån, och att sälja portföljföretag. Det har talats om en kris för branschen. I sin årsrapport för 2009 konstaterar 3i oroligt att aktiviteten i privatkapitalindustrin har fallit till sin lägsta nivå sedan När den värsta stormen nu har lagt sig tycks det dock som om privatkapitalgrupperna klarat livhanken med blotta förskräckelsen. De som har tagit smällen är främst de skuldsatta portföljföretagen. Och när de globala bankerna och hedgefonderna väl kommit på fötter och börjat låna ut pengar till låg ränta, kan köp- och säljcirkusen sättas igång på nytt. Det finns nämligen stora summor outnyttjat fondkapital att sätta sprätt på. Kasinot har öppnat igen. Spelet kan börja. Alltjämt utan domare. Källor: ITUC:s rapport Where the house always wins: Private Equity, Hedge Funds and the new Casino Capitalism, från 2007: LO:s rapport Makteliten mycket vill ha mer från 2009, där riskkapitalbolagen beskrivs: 68CC AA/$file/Makteliten_10.pdf Riksbankens rapport Riskkapitalbolagen i Sverige, från 2005: Kat_publicerat/Artiklar_FS/FS_05_1_artikel1.pdf Svenska Riskkapitalföreningens presentation Introduktion till den svenska PE-branchen : asp?sid=337&mid=2&pageid=26720 Svenska Riskkapitalföreningens årliga rapport, Riskkapitalåret 2008 : asp?sid=337&mid=2&pageid=26717 Studien Leverage and Pricing in Buyouts: An Empirical Analysis, Ulf Axelson mfl, SIFR and Stockholm School of Economics 2007: Veckans Affärer, nr 11/2007, temanummer om privatkapitalgrupper: guldklubben-i-skatteparad/index.xml Noter: 1) Riskkapitalbolagen i Sverige, ) Where the house always wins: Private Equity, Hedge Funds and the new Casino Capitalism, ) Årlig rapport från IFSL: en.wikipedia.org/wiki/ Private_equity#cite_note-65 4) Private Equity Internationals lista över privatkapitalgruppernas topp 100, år 2009: 5) Makteliten mycket vill ha mer, 2009; Introduktion till den svenska PE-branchen 6) Se ordlistan. 7) Pension fund investment in private equity, UNI 2009: In_Depth/PrivateEquity/PDF/PensionFunds-en.pdf 8) Where the house always wins: Private Equity, Hedge Funds and the new Casino 17 Capitalism, ) Leverage and Pricing in Buyouts: An Empirical Analysis, ) Leverage and Pricing in Buyouts: An Empirical Analysis, ) Ibland betalas räntan löpande, men oftast kapitaliseras räntan, dvs läggs på skulden. Då ser ränteekvationen ut så här: 800*1, = ) Introduktion till den svenska PE-branschen, Svenska Riskkapitalföreningen 13) Veckans Affärer, nr 11/ ) The Guardian, : co.uk/business/2009/dec/10/private-equityprofiting-from-debt 15) En genomgång av de svenska vårdkoncernerna, som ägs av privatkapitalgrupper, visar att de använder sig av denna metod. Aktieägarlånen ligger på mellan två och tre miljarder. 16) IK Investment Partners hemsida: www. ikinvest.com/templates/page.aspx?id= ) Where the house always wins: Private Equity, Hedge Funds and the new Casino Capitalism, ) Mer exakt 950 miljoner i rörelsevinst (sk EBITDA Earnings Before Interest, Taxes, Depreciation and Amortization), baserad på koncernernas årsredovisningar för ) Where the house always wins: Private Equity, Hedge Funds and the new Casino Capitalism, ) Daily Telegraph: finance/ /private-equity-firms-beat-the- Revenue.html 21) The impact of private equity ownership on corporate tax avoidance, 2009: hbswk.hbs.edu/ item/6259.html 22) Citaten av Cary Clarks och Nick Stevenson är hämtade ur Private Equity Wires årliga rapport, 2007: import_attachments/private%20equity%20 Wire%20Special%20Report%20Jersey%20 Private%20Equity%20Services% pdf 23) Veckans Affärer, nr 11/ ) Makteliten -mycket vill ha mer, , 26) Where the house always wins: Private Equity, Hedge Funds and the new Casino Capitalism, 2007

18 Ordlista Vinsten framför allt Aktieägarlån är ett lån från en aktieägare till ett företag. I detta fall är det privatkapitalgruppen som lånar ut till sina portföljbolag av skattetekniska skäl. Avdragsgill är ett skattejuridiskt begrepp. Om en kostnad är avdragsgill får man dra av den på vinsten och detta medför en skattelättnad. Avnotering innebär att man avregistrerar ett bolag från börsen. Buyout är en investering där ett helt företag eller majoriteten av företagets aktier säljs. Ett företag köper upp ett annat företag för att få kontroll över det. Privatkapitalgrupper har som affärsidé att investera i mogna företag med fortsatt utvecklingspotential. Carried interest är den andel managementbolaget tar av avkastningen på fondkapitalet Hedgefond är ett samlingsbegrepp för olika typer av specialfonder som skiljer sig från aktiefonder. Hedgefonder har kritiserats för att vara mer riskabla samt att de ökar instabiliteten på finansmarknaden. Holdingbolag är ett företag som äger aktier i andra företag det vill säga har dotterbolag. Institutionella investerare är inte en homogen grupp av aktieägare. Den gemensamma faktorn är att de förvaltar ägande i ett spritt antal aktiebolag, för sig själv eller för andra. Investmentbolag har som affärsidé att äga aktier i andra aktiebolag, se här även definitionen av holdingbolag. En typ av investmentbolag är privatkapitalgrupperna deras ägande är ofta spritt och kortsiktigt. Kassaflöde är (den positiva) skillnaden mellan de in- och utbetalningar som görs i den löpande verksamheten. Det beskriver egentligen lönsamheten i rörelsen. Ett bra mått på kassaflödet är det som kallas EBITDA (earnings before interest, taxation depresiation and amortization), vilket är rörelseresultatet före räntor, skatt, goodwillavskrivningar och amorteringar. Limited partnerships är samma sak som kommanditbolag. I ett sådant bolag finns en eller flera kommanditdelägare (limited partners), med ett begränsat ekonomiskt ansvar ofta har dessa delägare ingen aktiv roll i företaget utan är investerare. Managementbolag är ett bolag som styr en annan juridisk person, i det här fallet en fond. Det listiga med att organisera sig i form av ett managementbolag är att privatkapitalgruppernas ägare inte behöver tillföra eget kapital. Moderbolag är ett bolag som äger andra företag, dotterbolag. Holdingbolag och investmentbolag är två typer av moderbolag. Privatkapitalgrupp är en grupp personer som genom managementbolag och rådgivningsbolag förvaltar fonder och använder fondkapitalet, kompletterat med stora lån, för att köpa upp och sälja företag. Portföljbolag är helt enkelt de företag som innehas av en privatkapitalgrupp. Carema är exempelvis 3i:s portföljbolag. Riskkapitalbolag är det vanliga svenska begreppet för privatkapitalgrupp, men leder tankarna fel. Riskkapital är en en översättning av engelskans venture capital, det vill säga riskabla investeringar i unga företag. Privatkapitalgrupperna sysslar istället med buyout av etablerade företag. De tio största svenska privatkapitalgrupperna (förvaltat kapital, miljarder kr) 1 EQT (100,0) 2 IK Investment Partners (62,7) 3 Nordic Capital (47,3) 4 Altor (34,6) 5 Ratos (12,0) 6 Hakon Invest (13,0) 7 Segulah (8,4) 8 Accent Equity (5,0) 9 East Capital Private Equity (3,2) 10 Priveq (2,2) Totalt 288,4 De tio Största utländska privatkapitalgrupperna med företag i Sverige 1. 3i (Storbritannien) 2. AAC Capital Partners (Nederländerna) 3. Apax (Storbritannien) 4. Permira (Storbritannien) 5. CVC Capital (Luxemburg) 6. Doughty Hanson & Co. (Storbritannien) 7. Bridgepoint Capital (Storbritannien) 8. Axcel (Danmark) 9. CapMan (Finland) 10. FSN Capital (Norge) Källa: Svenska Riskkapitalföreningen och privatkapitalgruppernas hemsidor 18

19 Tobinskattens comeback Text: Lars Ahnland En global skatt på finansiella affärer, en ny form av Tobinskatt, kan rädda världen undan en ny finanskris. Den senaste tiden har både USA:s och EU:s ledare intresserat sig för förslaget, som kan bli till verklighet efter kommande G20- möten. För den svenska oppositionen skapar den en gyllene chans i valrörelsen. Ett år efter finanskrisen har det gamla förslaget om en global skatt på valutahandel, som lanserades på 1970-talet av ekonomen James Tobin, gjort en historisk comeback. Men nu handlar det inte om en valutaskatt, utan om en omsättningsskatt på alla finansiella affärer. Barack Obama berättade i juli i år att han övervägde en sådan skatt för att finansiera framtida räddningsaktioner av kapsejsande banker. Hittills har amerikanska skattebetalare hostat upp 550 miljarder USD (3,8 biljoner kr) och det sticker i ögonen hos samtliga väljargrupper. Fast det var först sedan chefen för den brittiska finansinspektionen Lord Turner i augusti väckte liv i förslaget som det började hända saker på riktigt. Debattvågorna gick höga i framför allt finansbranschens egen tidning Financial Times. London Citys finansfolk gav upp ett gemensamt ramaskri, men Lord Turner fick också stöd bland annat från tidningens egen viceredaktör Gillian Tett. Avinash Peruad, chef för finanskonsultfirman Intelligence Capital, sa att en sådan Tobinskatt både är genomförbar och kostsam att undvika. Så, efter ett förmöte inför G20-mötet i Pittsburgh nyligen, ställde sig Tysklands Angela Merkel, Frankrikes Nicolas Sarkozy och Storbritanniens Gordon Brown bakom förslaget, liksom den ansvarige EU-kommissionären Joaquin Almunia. Även Italiens Silvio Berlusconi visade intresse. Fredrik Reinfeldt svarade däremot att han tror inte att en Tobinskatt är det rätta svaret. Efter det röstade dock Europaparlamentet för en global finansiell omsättningsskatt. Allt detta har det varit märkligt tyst om i svensk media. Det förnyade intresset utomlands kommer av flera saker. Dels kan skatten fungera som en källa för finansiering av räddningspaket, men även för fattigdomsbekämpning och omställning till klimatvänlig energi. Men kanske ännu viktigare är skattens potential att bekämpa kortsiktighet. En viktig orsak till bubblan som föregick krisen är att banker och finansbolag tjänade grova pengar på kortsiktig spekulation i uppgången. De som gick emot strömmen, däribland många hedgefonder, förlorade stora belopp. Därför tvingades de att hoppa på tåget som alla andra, även om de anade en bubbla som skulle spricka. Likadant var det under IT-bubblan. Mängder av hedgefonder investerade kraftigt i IT-bolagen, men konstaterar en studie av deras agerande det berodde inte på att de var omedvetna om bubblan. Den hedgefond som satsade minst på IT-bubblan, Tiger Management, fanns inte kvar när bubblan väl sprack. Detta flockbeteende har även förvärrat nedgångarna. Inte minst de datorprogram som säljer av tillgångar vid ett fall förvärrade kraschen förra året. Att till och med datorstyrda transaktioner bidrar till flockbeteendet visar att det som är rationellt för den enskilde aktören inte nödvändigtvis är rationellt för systemet som helhet. Att till och med datorstyrda transaktioner bidrar till flockbeteendet visar att det som är rationellt för den enskilde aktören inte nödvändigtvis är rationellt för systemet som helhet. 19

20 En aktiehandlare med en placeringshorisont på en dag skulle betala 20 procent, medan en pensionsfond som behåller aktierna i fem år bara skulle betala 0,02 procent. Detta uppmuntrar långsiktigt ägande, och är något som börsbolag länge efterlyst. Chuck Price, då vd och ordförande för megabanken Citigroup, sa strax före allt brakade i fjol att När musiken slutar, i termer av likviditet, så kommer saker och ting att bli komplicerade ( ) Men så länge musiken spelar, så måste man upp och dansa. Vi dansar fortfarande. Några månader senare avgick han, efter att Citigroup gjort enorma förluster i affärer med kreditderivat. För Chuck Price var det alltså inte en fråga om likviditeten, alltså omsättningen, skulle sina. Det var en fråga om när. Konsten var att hitta en stol att sitta på när musiken stannade. Problemet var att det inte fanns tillräckligt med stolar till alla. Den höga omsättningen under uppgången speglades av en låg omsättning i nedgången. Därför är den bästa förebyggande åtgärden för att förhindra nya kriser att sänka omsättningen till en långsiktigt stabil nivå även när tiderna är goda. Tankesmedjan Re-Define, med flera toppnamn ur den globala finanseliten, har visat att en så låg skatt som 0,2 procent kan ha stora effekter. En aktiehandlare med en placeringshorisont på en dag skulle betala 20 procent, medan en pensionsfond som behåller aktierna i fem år bara skulle betala 0,02 procent. Detta uppmuntrar långsiktigt ägande, och är något som börsbolag länge efterlyst. Mängder av svenska näringslivstoppar, som Marcus Wallenberg, Bengt Rydén, Göran Lindahl, Peggy Bruzelius, Leif Östling, Arne Mårtensson och Carl Bennet, har beklagat sig över hur börsens kortsiktighet har gått ut över företagens långsiktiga investeringar. Liknande tongångar har hörts utomlands, till exempel i det företagarupprop mot kortsiktighet som organiserades i september av inflytelserika Aspen Institute i USA. Uppropet efterlyste just en skatteväxling som gynnar långsiktigt ägande. I Sverige föreslog Veckans Affärers chefredaktör Pontus Shultz samma sak nyligen. För finanssektorn däremot, har den höga omsättningen inneburit många sköna slantar. Branschen har ökat sin andel av näringslivets vinst kraftigt. I USA stod de under första halvan av 2000-talet för en tredjedel av hela vinstsumman, mot bara en tiodel åren Jag håller med Lord Turner om att branschen blivit för svullen, och att dess tillväxt blivit allmänfarlig. De kortsiktiga affärerna har blivit en livsnerv för branschen, och under de senaste årtiondena har dessa accelererat kraftigt i antal. Det gäller utomlands såväl som i Sverige: Omsättningen på Stockholmsbörsen har ökat flera gånger om bara de senaste åren. Förslaget om den nya omsättningsskatten skulle ge en minskad handel, och göra mängder av handlare sysslolösa och överflödiga. Det vore en efterlängtad förändring. Finanssektorns funktion är ju att effektivt förmedla sparkapital till investeringar, och om färre kunde sköta detta jobb i framtiden vore det en stor effektivisering, samtidigt som stabiliteten skulle öka. Men före kraschen i fjol gav det ideologiska klimatet under en lång tid banker och finansbolag vind i seglen. Avregleringar, skattesänkningar, privatiseringar och inflationsbekämpning skapade en utveckling där avkastningen på kapital ökade på bekostnad av avkastningen på arbete i hela industrivärlden. Under tiden byggdes det 20