framtidsfråga Boendet som Efterkrigstidens svenska bostadspolitik

Transkript

1 Boendet som Bo Malmberg framtidsfråga Om unga människor inte har råd med en bostad som behövs för ett fungerande familjeliv, bör vi inte bli förvånade om de skjuter på projektet att bilda familj. Dagens unga har marginaliserats kraftigt jämfört med för femton år sedan i yrkeslivet, på bostadsmarknaden och inkomstmässigt. Många har därför valt att satsa på utbildning i första hand. Det är kanske dags för samhället att välja: antingen ge särskilt stöd till ungas boende eller acceptera låg fertilitet. Efterkrigstidens svenska bostadspolitik måste betecknas som framgångsrik i många stycken. Arbetslösheten hölls länge på en låg nivå och den genomsnittliga bostadsstandarden ökade kraftigt. Även ur familjepolitisk synpunkt lyckades bostadspolitiken. De höga födelsetalen på 1940-talet kompenserade i stor utsträckning talets födelseunderskott, och under talen låg födelsetalen kvar på en någorlunda stabil nivå. När marknadsliberala vindar under 1980-talet började blåsa starkare ifrågasattes bostadspolitiken allt mer. Kostnaderna för bostadssubventioner hade ökat till i storleksordningen miljarder kronor. Att avveckla subventionerna kunde därför öppna en väg till sänkta skatter. Subventionerna ansågs vidare hamna i fel fickor. I stor utsträckning kom de endast den första ägaren tillgodo i form av en reavinst. Dessutom ledde subventionerna till högre byggkostnader, hävdade många debattörer. I stället för att ge lägre boendekostnader Det är betalningsförmågan som styr. Exklusiv boendemiljö i storstadens närhet för människor med solid ekonomi. FOTO: MARK EARTHY/PRESSENS BILD. 15

2 Bostad hamnade pengarna i byggbranschens fickor. Själva grundtanken ifrågasattes också. Varför ska bostäder subventioneras men inte biobiljetter? Möjligtvis hade de en plats så länge bostadsbeståndet var undermåligt. Men i början av talet hade Sverige, menade de som ville avskaffa subventionerna, världens högsta bostadsstandard, och subventionerna hade skapat en överkonsumtion av bostäder. Det som glömdes bort i debatten var att efterkrigstidens bostadspolitik också syftade till att underlätta familjebildningen för unga människor. Svenska nationalekonomer blev under och 1980-talet alltmer ointresserade av befolkningsfrågor. I läroboken och storsäljaren Vår ekonomi från 1987, av dåvarande statssekreteraren på finansdepartementet Klas Eklund, nämns till exempel inte ens orden demografi eller befolkning. En annan orsak var att låg fertilitet inte framstod som något aktuellt bekymmer efter det sena 1980-talets höga födelsetal. För det tredje hade flertalet bostadsforskare glömt att bostadspolitiken från början var en del av familjepolitiken. Kjell-Olof Feldts avgång som finansminister i januari 1990 kan på många sätt ses som startskottet för 1990-talets ekonomiska kris och de drastiska politiska kursförändringarna i dess kölvatten. I dag kan vi se tillbaka på detta och diskutera om det finns behov av korrigeringar. Är de argument som då framfördes för en omläggning av bostadspolitiken fortfarande giltiga? Eller kan det vara dags för nya reformer? SOM JAG SER DET är det framför allt i tre avseenden som dagens situation är radikalt annorlunda jämfört med För det första har befolkningsutvecklingen seglat upp som en central framtidsfråga och som en av de största FOTO: ERIK G. SVENSSON/PRESSENS BILD. Under miljonprogrammet producerades ungefär bostäder per år, merparten som flerbostadshus. Bostadsområdet Brandbergen i Haninge. utmaningarna för svensk och europeisk politik. Så var det definitivt inte Visserligen fanns många som såg att ATP-systemet borde reformeras, men i övrigt var det andra frågor som dominerade debatten och den politiska dagordningen. I dag är åldrandet en fråga av högsta rang, även om det inte på något sätt är självklart vilka politiska åtgärder som behövs. För det andra har unga hamnat i en mycket mer marginaliserad position än tidigare såväl i yrkeslivet, på bostadsmarknaden som inkomstmässigt. De stora vinnarna är i stället de medelålders, som i dag är mellan 50 och 64 år, med goda inkomster, goda blivande pensionsförmåner, de flesta med egna lågt belånade småhus och många med betydande förmögenheter. Att barnafödandet de senaste tio åren legat på en lägre nivå än under 1930-talet är ett uttryck för denna marginalisering. Den tredje förändringen jämfört med 1990 rör just kunskapsläget. Samhällstänkandet präglades under och 1990-talet av att ekonomiska och politiska förändringar sågs som de viktigaste drivkrafterna bakom historisk utveckling. Internationalisering, kapitalrörelser, liberalisering, kommunismens fall, ekonomisk tillväxt och skatter detta ansågs avgörande för hur Sverige och andra delar av världen skulle utvecklas. Sådana tankar har fortfarande ett starkt fäste. Men i dag finns en ny bild som hävdar att det också är i vardagslivets omsorger och projekt som framtiden skapas. För de flesta människor är det självklart att livets viktigaste händelser är när barn föds, när ungdomar flyttar hemifrån, när man möter eller skiljs från sin livspartner, när döden slår sönder vardagen eller svåra sjukdomar drabbar oss. Det nya är att forskare fått upp ögonen för att händelser som är stora för enskilda människor också har genomgripande konsekvenser för hela samhället. Vid sidan av ökande medellivslängd är förändringar i åldersstrukturen en av de absolut viktigaste faktorerna bakom människors ökande medelinkomst. Det visar ny forskning. Länder med en ökande andel barn och allt fler gamla har historiskt haft stora problem att uppnå snabb ekonomisk tillväxt. Bäst på tillväxt är i stället länder med en hög andel av befolkningen i arbetsför ålder. Den demografiska strukturens stora betydelse visar återigen att samhällsutveckling i hög grad styrs av det som händer i den så kallade lilla världen. Till vardags är vi mycket medvetna om hur starkt vi påverkas av att gå från en tillvaro utan barn till att ha småbarn, skillnaden mellan att ha tonåringar och 16

3 FOTO: ANDREAS LANDER/DPAI PRESSENS BILD. Tentamensdags på universitetet först efter en rejäl utbildning och några års välbetalt yrkesarbete börjar människor bli konkurrenskraftiga på storstädernas bostadsmarknad. utflugna barn, tomheten som föräldrars bortgång lämnar efter sig. Samma fenomen finns på samhällsnivå, visar forskning. Skillnaden mellan perioder av snabb samhällsekonomisk tillväxt och perioder då ekonomin är under press kan bero på att åldersstrukturen utvecklats i ogynnsam riktning. Åldrandet, de ungas marginalisering och ett nytt kunskapsläge det är tre viktiga faktorer som aktualiserar frågan om det tidiga 1990-talets vägval förde oss till den bästa av bostadspolitiska världar. I dag kan vi ge ett tydligt svar på vad det är som gör att bostäder, men inte biobesök, kan behöva subventioner. Stigande priser på biobiljetter, som stänger ute dem med dåliga inkomster, innebär inte nödvändigtvis risker för svåra samhällsproblem. Men om unga människor inte har råd med en bostad som i fråga om utrymme och standard motsvarar vad som behövs för ett väl fungerande familjeliv, bör vi inte bli förvånade om de avstår från att bilda familj. För enskilda människor behöver detta inte vara någon katastrof. Även om de flesta ungdomar ser familjebildning som ett viktigt livsmål, finns det andra sätt att nå ett tillfredställande liv. Ur samhällssynpunkt kan det dock bli mycket problematiskt om en stor del av varje generation upptäcker att det inte går att bilda familj på ekonomiskt rimliga villkor. PROBLEMET SYNS INTE i det korta perspektivet. Tvärtom, på tio femton års sikt finns stora fördelar med låga födelsetal. Få barn innebär att samhället kan hålla låga skatter. Utgifterna för föräldraledighet, barnbidrag, förskola, och skola minskar. Dessutom står barnfamiljer för en stor del av socialbidragskostnaderna, så färre barn betyder alltså bingo för statsfinanserna. Få barn är också bra för den ekonomiska tillväxten. Ett exempel är Norditalien där födelsetalen är nere runt ett barn per kvinna. Samtidigt har Norditalien bland Europas högsta medelinkomster. Och Norditalien är inte ensamt i sitt slag. Tvärtom. Om man snabbt vill åstadkomma ekonomisk tillväxt är lägre barnafödande den kanske enda fungerande metoden. Men på längre sikt innebär födelsetal under två barn per kvinna betydande risker. Efter tjugo trettio år med låga 17

4 Bostad födelsetal hamnar samhällen i en situation där de nya åldersgrupperna på arbetsmarknaden blir allt mindre. Samtidigt väntas de som når pensionsåldern leva allt längre. Vi får ett läge där allt färre i arbetsför ålder ska försörja en växande grupp pensionärer. Problemet kan inte lösas enkelt genom att människor i aktiv ålder ökar sitt sparande. För att behålla sitt värde investeras sparande i fasta tillgångar som byggnader och maskiner. Och med en krympande arbetsför befolkning kommer efterfrågan på sådana investeringar att minska. Spararna riskerar med andra ord att få se värdet av sina besparingar minska. Den mest tillförlitliga metoden att uppnå ekonomisk stabilitet är därför att försöka hålla barnafödandet på en hyggligt hög nivå. Här har Sverige goda förutsättningar, med en väl fungerande föräldraförsäkring, barnbidrag och utbyggd barnomsorg. Att vi kommit långt på jämställdhetens område är ett plus i ett europeiskt perspektiv. Det som fungerar sämre är unga människors möjlighet att skaffa sig en lämplig bostad för familjen. Jämfört med den förra babyboomen runt 1990 är skillnaden slående. Enbart under 1991 och 1992 färdigställdes fyrarums- och femrumshus, fler än som producerats sammanlagt de senaste tio åren. Den höga nivån på byggandet var ett resultat av ekonomiska villkor som gav breda grupper möjlighet att flytta in i nybyggda bostäder. DE SOM JUBLADE när subventionerna avskaffades i början på 1990-talet var medvetna om att reformen skulle slå hårt mot människor som ville skaffa ny bostad. Trösten som utlovades var att när inflationen blev lägre skulle räntorna gå ned, och då skulle det åter bli billigare att bo. Till hälften fick de rätt. Både inflationen och räntorna har gått ned. Felet var att de lägre räntorna inte har lett till lägre priser för dem som ska köpa småhus eller bostadsrätter. I stället har bostadspriserna skjutit i höjden i takt med att räntorna blivit lägre. De ungas reaktion har blivit att satsa på utbildning i första hand och familj i andra hand. Barnafödandet har alltmer koncentrerats till kvinnor med högre socioekonomisk standard. Under 1990-talet sjönk fertiliteten kraftigast för gruppen under 25 år och för dem mellan 25 och 30. Fertiliteten för människor över 30 har inte ändrats lika mycket. Samtidigt har andelen unga som skaffar sig akademisk utbildning ökat. En tolkning är att utan särskilt stöd till de ungas boende, krävs löner i paritet med vad välavlönade akademiker har för att folk ska ha råd att bilda familj. Vår nya bostadspolitik kan därför sägas bidra till ökade utbildningsambitioner. Men samtidigt måste man ställa frågan om det i framtiden bara ska vara akademiker som har råd att bilda familj? En faktor som gjort problemet ännu mer akut är att en så stor del av den fertila befolkningen i dag bor i storstadsområden alltså där boendet är som dyrast. En annan faktor är att de ungas inkomster utvecklats i ogynnsam riktning. Dagens tjugoåringar har en inkomst före skatt som ligger på ungefär samma nivå, realt sett, som i början av 1970-talet. Inkomsterna för femtioåringar har däremot ökat med 30 procent och för 70-åringar med mer än 100 procent. Möjligheterna har alltså drastiskt försämrats för tjugoåringar att hävda sig på en bostadsmarknad där betalningsförmågan styr. Det uppskjutna barnafödandet innebär att vi riskerar att få fler ofrivilligt barnlösa. För kvinnor som skjuter fram familjebildningen till trettioårsåldern är risken för fertilitetsstörningar betydligt större än för tjugoåringar. Och fler ofrivilligt barnlösa gör det allt svårare att nå upp till genomsnittet två barn per fertil kvinna som krävs för att stabilisera folkmängdens storlek på längre sikt. Mycket talar för att vi med en oförändrad bostadspolitik kommer att permanenta de senaste årens mönster i familjebildningen. Bostadsbyggandet sker enligt marknadsmässiga kriterier och unga hushålls bostadsanskaffning sker genom att de förmår lägga högsta budet när bostäder är till salu. Med denna struktur på marknaden kan man inte förvänta sig att unga i normalfallet ska lyckas bilda familj förrän de avslutat en akademisk utbildning och har några års arbetslivserfarenhet. I ett samhälle där de unga på marknadsmässiga villkor ska säkra ett eget boende finns alltså tendensen att barnafödandet blir för lågt. Men kan det stämma? Låt oss anta att unga vuxna genom historien varit beroende av stöd från andra för att kunna bilda familj. Hur har jordens befolkning lyckats växa till dagens 6 miljarder människor? SVARET ÄR NOG ATT de unga alltid har fått hjälp av den äldre generationen. Förr när livslängden var kort kom hjälpen ofta genom arv. När de äldres krafter började avta överfördes gården till ett av barnen som gifte sig och bildade familj. En annan modell, tillämpad i Norrbottens inland, var att föräldrar och vuxna barn hjälptes åt att etablera ett nybygge längre inåt landet. När nybygget hade blivit bärkraftigt kunde en ny familj bildas. En annan vanlig modell är att arbetsgivaren finansierar de anställdas och deras familjers boende. Torparsystemet och statarsystemet är sådana lösningar. Inte heller statliga subventioner är någon nyhet. Egnahemslån till unga par som ville bilda familj hemmavid, i stället för att emigrera till Nordamerika, infördes under tidigt 1900-tal. Och 18

5 redan hundra år tidigare gav staten skatterabatter till unga familjer som etablerade nybyggen. Statligt stöd till familjebildning är inte unikt för Sverige. Ett exempel är den omfattande babyboomen i USA under efterkrigstiden. En bidragande faktor var att staten beviljade före detta soldater så kallade GI-loans subventionerade lån med låg ränta för att köpa nybyggda hus eller hus på andrahandsmarknaden. Även i resten av Europa har det efter andra världskriget funnits omfattande statliga stöd för bostadsbyggandet. I takt med att dessa avvecklades från 1970-talet och framåt har barnafödandet sjunkit. Att tillgången på bostäder är viktig för familjebildningen visas också av att det finns ett samband mellan bostadsfinansieringen och nivån på barnafödandet. Relativt sett föds fler barn i Nederländerna och Storbritannien, som har väl utbyggda bostadsfinansieringssystem, än i Tyskland och Italien där det krävs mycket höga kontantinsatser för att köpa bostad. Människor blir i exempelvis Tyskland beroende av ett stort stöd från de egna föräldrarna för att kunna köpa hus, och resultatet blir ett mycket lågt barnafödande. Även USA har ett väl fungerande bostadsfinansieringssystem. Här kan man få ett trettioårigt lån med fast ränta under hela löptiden. Och om människor inte kan betala, är skulden kopplad till själva huset. Det är bara att flytta från huset och på så sätt bli skuldfri. Exemplen USA och Storbritannien pekar på att det med hjälp av väl utformade kreditmarknadsmekanismer går att skapa relativt familjevänliga system. Beror den högre fertiliteten i dessa länder jämfört med det kontinentala Europa också på ojämnt fördelad fertilitet? Stora delar av medelklassen i Storbritannien och USA har låg fertilitet, men detta kompenseras av att fattiga och nyanlända invandrare har hög fertilitet. I ett modernt samhälle måste man alltså välja. Antingen ge ett särskilt stöd till de ungas boende eller acceptera en relativt låg nivå på fertiliteten. Bo Malmberg är forskningsledare vid Institutet för Framtidsstudier. LITTERATURTIPS Lindh, Thomas och Bo Malmberg (2000), 40-talisternas uttåg en ESO-rapport om 2000-talets demografiska utmaningar. Stockholm: Finansdepartementet. Malmberg, Bo (2001), Bostad och babyboom. Bostadskostnadernas effekter på barnafödandet i Sverige Dagens socialförsäkring ett system för morgondagens samhälle. Stockholm: Försäkringskasseförbundet. Malmberg, Bo och Lena Sommestad (2000), The hidden pulse of history Age transition and economic change in Sweden, Scandinavian Journal of History, vol. 25:1 2. Malmberg, Bo och Thomas Lindh (2005), Forecasting Global Growth Using Age Structure Projections. Paris: Cicred. Samtliga rapporter ovan finns på FOTO: CECILIA MELLBERG/PRESSENS BILD. Många äldre som äger lågt belånade, eller helt betalda, småhus hör till samhällets verkliga vinnare. 19