Anders Tolland ANTIREALISMENS POSITIVA INNEHÅLL

Transkript

1 GU Underlag för seminariet på GustavAdolfDagen 2012 FLoV [Glöm att citera om någon nu skulle komma på den idén] Anders Tolland ANTIREALISMENS POSITIVA INNEHÅLL Inledning Den metafysiska realismen har diskuterats sedan antiken och dess huvudkomponenter är någorlunda välbekanta. Men vad säger egentligen dess motsats, antirealismen? Antirealismen i sig är förstås bara just en negativ uppfattning, ett förnekande, så för positivt innehåll får vi se till en viss form av antirealism, och här är det den metafysiska/ontologiska relativismen som utvalts. Vi ska börja med att, någorlunda utförligt, gå igenom skillnaderna mellan metafysisk realism och relativism för att slutligen komma till den metafysiska relativismens positiva, metafysiska innehåll. Metafysisk realism I standardversionen har den metafysiska realismen två huvudkomponenter. Den första, och viktigaste, är något i stil med: (OBER) Verklighetens beskaffenhet (vad som finns, med vilka egenskaper och relationer) är oberoende av hur människor (eller andra medvetna varelser) förhåller sig till den. Den andra är någon variant av korrespondensteorin om sanning, typ: (SANN) En sanningsbärare görs sann/falsk av hur den svarar mot denna oberoende verklighet. Avgörande är naturligtvis hur oberoende ska förstås. För denna uppsats syften skulle vi kunna inkludera all slags kausal påverkan i förhåller sig till och tolka (OBER) som att den säger att det finns betydande delar av verkligheten vars beskaffenhet är oberoende av all slags påverkan från medvetna varelser. Men en annan tolkning är den vanligare och den vi ska utgå från. Oberoende tolkas då som att verklighetens beskaffenhet inte kan förändras enbart genom att medvetandeinnehåll (föreställningar, känslor, attityder, etc) förändras. Inte heller med den tolkningen kan dock (OBER) gälla för alla aspekter av verkligheten. Mest uppenbart är att konventionsberoende förhållanden (t ex lagar, valuta) kan ändras enbart genom att föreställningar ändras. Men även om vi inskränker oss till det som brukar räknas som klara brute facts så behöver (OBER) begränsas ytterligare, åtminstone med de numera vanligare slagen av medvetandefilosofiska uppfattningar, där medvetandetillstånd är, eller är mycket intimt knutna till, neurologiska tillstånd. Att få dessa slags inskränkningar av (OBER) rätt skulle nog fordra en hel del tekniskt trixande men eftersom det på ett intuitivt plan verkar någorlunda klart vad denna version av (OBER) vill säga så nöjer vi oss med det. Den form av antirealism vi intresserar oss för här förkastar (OBER) i denna tolkning. Men så långt är antirealismen bara en negativ uppfattning. Den form av 1

2 mera substantiell antirealism det ska handla om här är total metafysisk/ontologisk relativism, hädanefter m-relativism. M-relativism hävdar, tvärtemot (OBER), att hela verklighetens ontologiska status, vad som finns och vilka egenskaper och relationer det har, är beroende, relativiserat. Det som ontologisk status är relativiserat till kallar vi, med en term lånad från Nietzsche, perspektiv. Perspektiv är här en samlingsterm för sådant som relativister föreslår som det som det relativiseras till, föreställningar, paradigm, teorier, kulturer etc., alltså det slags saker som (OBER) utesluter att allt skulle vara beroende av. Metafysisk realism finns i flera varianter. En viktig skillnad är mellan Natural Property Principle 1 - realism, hädanefter NPPrealism, och pluralistisk realism. NPPrealismen innebär att den av oss oberoende verkligheten låter sig, uttömmande och korrekt, beskrivas av med ett enhetligt och relativt ekonomiskt begreppssystem, pga att denna verklighet har en enhetlig och någorlunda enkel struktur. Den pluralistiska realismen menar däremot att den oberoende verkligheten är synnerligen brokig 2, vilket bla innebär att inget enskilt begreppssystem förmår uttömmande beskriva den och att många olikartade begreppssystem kan leverera sanna, men skilda, beskrivningar av olika aspekter av verkligheten. Ingen av dessa olika begreppssystem är heller (allmänt) priviligierad. Den pluralistiska realismen kan förväxlas med en form av relativism, eftersom den tillåter att vilket begreppssystem som ger den relevanta, sanna beskrivningen, och därmed vilka egenskaper hos världen som framträder, styrs av vilka mänskliga intressen och behov som spelar in. 3 Det som hindrar denna relativisering till intressen från att automatiskt leda till relativism är att den pluralistiska realismen förnekar det andra definierande draget hos m-relativism, inkommensurabilitet. I den pluralistiska realismen är de olika korrekta beskrivningarna, via olika begreppssystem, kompletterande, åtminstone i betydelsen att de kan vara sanna samtidigt eftersom de speglar olika sidor av den rika verkligheten (även om det kanske bara är en av dem som är den relevanta i den konkreta situationen). M-relativismen öppnar också för en mångfaldig verklighet 4 som beskrivs korrekt på olika sätt. Men nu är de olika beskrivningarna radikalt konkurrerande eftersom de är inkommensurabla. Att två positioner är inkommensurabla innebär att de: (a) är antagonistiska, dvs det är rationellt omöjligt att omfatta båda samtidigt och (b) är ojämförbara, dvs det finns inget neutralt eller absolut sätt att jämföra positionernas korrekthet (eller rationalitet, epistemiska berättigande etc), detta eftersom de baseras på (tillräckligt) 1 Termen och idén lånad från Allen Exempel på denna pluralistiska realism är Maria Baghramian 2004, Nancy Cartwright 1999 The Dappled World eoch Susan Haack kap 5 Realistically speaking i Haack Åtminstone hos Baghramian och Haack verkar den pluralistiska realismen vara ett sätt att tillåta mångfaldig sanning utan att behöva förfalla till relativism. 4 Det går även att ställa upp en form av m-relativism enligt Nelson Goodmans modell där man istället för en värld med en mångfald av perspektivberoende och oförenliga strukturer, multiplicerar världarna genom att hävda att varje korrekt och inkommensurabel beskrivning ger upphov till sin egen värld. Denna goodmanianska form av m-relativism kommer dock inte att behandlas här. 2

3 olika perspektiv. I den pluralistiska realismen är, till skillnad från i m-relativismen, två korrekta beskrivningar aldrig oförenliga. En annan distinktion som kan förväxlas med den mellan relativism vs realism är den mellan det som Quentin Meillassoux kallar kollerationalism 5 vs tron på att det finns EGENskaper. Att hävda att det finns EGENskaper implicerar att de predikat som står för dem är genuint enställiga; en entitet har egenskapen end of story. Enligt korrelationismen finns det inga genuint enställiga egenskaper; att x har en egenskap E innebär att x framträder på ett visst sätt i en viss situation S (där det i beskrivningen av S ingår hur den varelse är beskaffad för vilken x skulle framträda); att x har en egenskap innehåller alltså alltid en hänvisning till något (slag av) S. 6 Man kan nu tro att idén om EGENskaper innebär realism medan kollerationalism binder en till m-relativism eftersom den innefattar en relativisering av egenskapen till S. Distinktionen mellan EGENskaper och kollerationalism är dock neutral mellan realism och relativism; man kan vara realist och kollerationalist likaväl som m-relativist och tro på EGENskaper. Den relativisering som ligger i korrelationalismen är nämligen inte av det slag som direkt skapar relativism. Till att börja med skapar den inte någon inkommensurabilitet (närmare bestämt ingen antagonism); att framträda på ett sätt i S 1 men på ett annat sätt i S 2 innebär i sig ingen motsägelse. En annan skillnad är mera komplex. Relativismens perspektivberoende ses ibland som motsvararande den dolda variabeln i Det regnar, som behöver fyllas ut till Det regnar i lokaliteten L för att bli fullständig (t ex få ett sanningsvärde). Om vi tar sanningsrelativism som exempel skulle, enligt relativismen, Det är sant att p innehålla en dold variabel och egentligen betyda Det är sant att p i perspektivet π. Parallellen till Det regnar stämmer för korrelationalismen. Enligt den innehåller påståenden om egenskaper en dold variabel för värdet på S. Men relativismens beroende av perspektiv fungerar inte på det sättet. En bättre parallell är till påståenden om rörelse. Meningen hos ett påstående som Skalvet fick huset att flytta sig flera meter innehåller i sig ingen hänvisning till, ingen dold variabel för, det referenssystem som rörelsen sker i förhållande till (förmodligen jorden i det här fallet). 7 Men påståendet fungerar bara mot bakgrund av ett referenssystem. På ett motsvarande sätt är beroendet av perspektiv inte någon dold del av meningen hos vanliga påståenden enligt relativismen. Innebörden av Det är sant att p eller Alla tre stolarna är röda uppvisar inte detta slags lucka men de är för sin (fulla) mening och användning beroende av perspektiv. 8 5 Se sid 5 i Meillassoux Det finns väl åtminstone två huvudvarianter av korrelationism. I den ena, Meillassouxs version, är egenskapen själva framträdandet i S. I den andra, som vi kan kalla dispositionalism, är egenskapen dispositionen hos x att framträda på ett visst sätt i ett visst slags S. För denna uppsats syften kan vi dock bortse från denna skillnad. 7 Jag förutsätter här att meningsinnehållet i vår vardagsföreställning om rörelse är neutralt i förhållande till absolut vs relativ rörelse. Detta är allt annat än självklart. Men poängen är inte att driva någon tes om begreppet 'rörelse', utan att ge en illustration, och jag tror att läsaren klarar av att (for the sake of the argument) tänka sig 'rörelse' som på detta sätt neutralt. 8 En motsvarande poäng görs i Wright

4 Skillnaden mellan bakgrund och dold variabel framträder klart genom att påståenden med dolda variabler kan mättas. Om man explicitgör lokaliteten: Det regnar vid Näckrosdammen så är utfyllnaden klar 9 och motsvarande för om man, i enlighet med kollerationalismen, explicit uttrycker S. Men att lägga till i perspektivet π till Alla tre stolarna är röda mättar ingenting. Det utvidgade Alla tre stolarna är röda i perspektivet P är fortfarande lika perspektivberoende, och på samma sätt, som det första påståendet. 10 Och det är ett annat påstående, inte samma påstående explicitgjort. Motargumenten Vi ska nu titta på två av standardargumenten i debatten kring metafysisk realism, ett mot just metafysisk realism, det andra mot m-relativism. Huvudsyftet med att ta upp dem är inte att argumentera för m-relativism utan att ytterligare belysa innebörden i positionerna. Tingen-i-sigs oåtkomlighet. Detta första argument har ett starkt släktskap med Kant. En av oss totalt oberoende verklighet, bestående av tingen-i-sig med egenskaper-i-sig, kommer att vara ovetbar. 11 Den metafysiska realismen driver oss alltså till total skepticism 12 med avseende på den oberoende verkligheten menar de relativistiska kritikerna. 13 Metafysiska realister replikerar med att förneka att någon total skepticism skulle följa, bara relativt oskyldig fallibilism. Visserligen kan vi inte helt utesluta att ens en idealt berättigad empirisk teori är falsk, men att vi inte kan uppnå absolut säkerhet i empiriska frågor är knappast någon nyhet, och vi kan uppnå tillräcklig säkerhet. Skälet till detta är att den fysiska världen visserligen är oberoende av våra föreställningar men våra föreställningar är inte oberoende av världen; därför kan vi använda ett abduktivt argument: Den bästa förklaringen till att våra empiriska teorier är så framgångsrika är att de någorlunda speglar verkligheten som den är. Detta är inget ofelbart argument men det ger tillräcklig säkerhet. Man bör dock lägga märke till att den fallibilism som förs fram är av speciellt slag. Fallibilism brukar innebära att varje enskilt påstående, taget för sig, kan vara falskt. Den starkare form av fallibilism det är fråga om här innebär att även alla påståenden i våra teorier samtidigt kan vara falska, vilket inte impliceras av vanlig fallibilism. 9 Många skulle nog hävda att detta påstående innehåller betydligt fler dolda variabler. Men återigen for the sake of the argument bortse från detta. 10 Att lägga till ytterligare ett i perspektivet P skulle uppenbarligen kasta oss in i en meningslös regress. Möjligen kan det ibland vara en pedagogisk poäng att lägga till ett eller annat i perspektivet P - för att påminna om relativismen men det har ingen semantisk poäng. 11 Putnam 1976 gör det rentav till ett definierande drag hos metafysisk realism att den gör att även en idealt berättigad empirisk teori kan vara totalt falsk. Även om man kan diskutera lämpligheten i att göra detta till ett definierande drag så verkar det oomstritt att metafysisk realism har denna konsekvens. 12 En annan form av antirealism argumenterar istället för att själva föreställningen om på detta sätt oberoende ting rasar ihop under sin egen tyngd, att the very idea är inkoherent. 13 Även m-relativismens positiva användning av argumentet påminner om Kant: världen är vetbar genom att den inte är oberoende av oss utan är påverkat av vårt perspektiv. 4

5 Men så länge denna totala falskhet bara är en teoretisk möjlighet kan den metafysiska realismens försvarare nog hävda är den inte något större bekymmer. Vi kan visserligen inte totalt utesluta denna möjlighet men vi har så starka skäl mot den att vi för praktiska syften kan bortse från den. Kritikerna av metafysisk realism 14 invänder nu att det abduktiva argumentet inte klarar att ge oss dessa starka skäl. Om den oberoende världen vore beskaffad någorlunda åt det håll som våra empiriska teorier säger att den är så skulle kanske argumentet att den bästa förklaringen till våra teoriers framgång är att de kommit hyfsat nära sanningen kunna fungera. Men att världen är beskaffad någorlunda åt det hållet är precis vad den metafysiska realismen inte kan utgå från utan måste bevisa. Den metafysiska realismen öppnar ju för att den oberoende verkligheten är beskaffad på ett sådant sätt att dess verkliga struktur och egenskaper är totalt obegripliga för oss. Realisten måste, i fallibilistisk anda, medge denna möjlighet, men hon kan försöka replikera att detta bara är en rent teoretisk möjlighet 15 utan praktiskt intresse. Men att något bara är en teoretisk möjlighet måste innebära att en möjlighet är så osannolikt att vi kan bortse från den och hur beräknar man sannolikheter för obegripligheter? The argument to the best explanation havererar helt enkelt här, när det måste ta hänsyn till obegripliga alternativ. Skälet till att teorin fungerar behöver inte vara att den är sanningslik, utan det kan bero på något obegripligt förhållande och för detta obegripliga alternativ går det inte, i varje fall inte här, att göra någon vettig sannolikhetsbedömning. Världen fanns innan. Ett standardargument mot m-relativism är att det är orimligt att tro att verkligheten plötsligt tog form när mänskliga medvetanden uppstod och att den inte hade någon (eller i varje fall inte denna) form före det. 16 Eftersom m-relativism ska implicera en form av antirealism, så ska perspektiv vara något nära knutet till medvetande. Låt oss för att förenkla diskussionen stipulera att perspektivet är mänskliga begreppssystem (men låta det vara öppet om det rör sig om det gemensamma, basala mänskliga begreppssystemet, eller olika kulturers/individers skilda begreppssystem). Med denna stipulation säger detta motargument att det är absurt att tro att världen radikalt ändrades, eller rentav uppstod, när mänskliga begreppssystem uppstod. Med detta synsätt så fanns det inga dinosaurier mellan 200 o 60 miljoner år sedan (men med relevanta mänskliga begreppssystem uppstod, relativt nyligen, dinosauriefossiler). Jag håller med om att detta är absurt 17 - frågan är om m-relativismen nödvändigtvis har denna implikation. M-relativisten kan mycket väl förneka detta. Han kan genmäla att kritikerna 14 T ex Allen Fast frågan är om den bild av verkligheten som kvantfysiken ger inte är en stark indikation på att verklighetens inre natur faktiskt är obegriplig. 16 Detta slags argument återfinns exempelvis i Nolt Även bland filosofer har dock denna extrema uppfattning en del företrädare, företrädesvis fransmän tror jag. Jag kommer i det fortsatta helt att bortse från dem. 5

6 bortser från det som är det helt avgörande: vi och vårt begreppssystem finns faktiskt och har lagts på världen. Man måste här komma ihåg att det rör om total m-relativism; allting är relativiserat till begreppssystemet. Kritikerna försöker ställa sig utanför perspektivet och inta någon slags view from nowhere där man, oberoende av perspektiv, kan tala om tiden och världen före begreppssystemet. Men själva poängen med den totala m-relativismen är att det inte finns något sådant utanför/oberoende av perspektivet; allting beror (helt/delvis) av begreppssystemet, även tiden. Vårt begreppssystem finns och det har gett oss den värld vi känner, där det naturligtvis fanns dinosaurier långt före oss. Vi kan tänka på hur världen var beskaffad innan vi och vårt begreppssystem fanns men vi gör det via vårt perspektiv, i det begreppssystem vi faktiskt har. M-relativismens positiva innehåll M-relativismen förkastar den metafysiska realismen i alla dess former. Men det är bara dess negativa sida, vad den inte är. Vad är då m-relativismens positiva innehåll? Vad säger den om verkligheten och dess strukturer? En vanlig presentation av den är via cookie cutter metaforen. Om vi fortsätter exemplet från förra avsnittet och stipulerar att perspektivet är begreppssystemet, så kan man utläsa metaforen som att degen motsvarar det utanför begreppssystemet, närmast någon slags prima materia, medan kakformen är begreppssystemet som ger form åt världen. Denna metafor antyddes i viss grad i m-relativistens svar på Världen-fanns-innan argumentet, och som metafor går den att använda som illustration för att göra vissa poänger. En av dessa är att lägga till att degen (prima materia), visserligen inte har några egna egenskaper, men den kan göra motstånd mot vissa begreppssystem och begreppsläggningar. Oavsett hur snyggt och koherent ett begreppssystem än är så är det ingen garanti för att det kan forma en verklighet; degen kan vägra acceptera begreppssystemet. Cookie cutter metaforen har alltså ett visst pedagogiskt värde som metafor, men uttolkningen av den är hopplös. Även om man accepterar prima materia (med motståndsförmåga) så är ändå begreppssystem en helt hopplös kandidat till något som skulle kunna vara primärt i förhållande till den strukturerade verkligheten. 18 Det är så uppenbart att det är helt beroende av andra saker. Men va är då begreppssystemet och världen? Jo, det de är i vår vardagliga föreställningsvärld. Men det förutsätter ju perspektivet (begreppssystemet)?! Javisst, i den totala m-relativismen är allt, inklusive relativismen själv, perspektivberoende. 19 Många kritiker har svårt att acceptera att allt ses som perspektivberoende. De verkar förutsätta att relativisten någonstans måste komma till något djupt, absolut, något utanför perspektivet. Men själva huvudpoängen för total relativism är ju att det inte finns något perspektivoberoende (och även detta påstående är naturligtvis 18 Om man inte omfamnar en mycket stark form av platonism förstås, men då är man knappast frestad av relativism. 19 Tidigare var det vanligt att hävda att detta att total relativism måste appliceras på sig själv, oundvikligen måste leda till att denna relativism blir självmotsägande. Denna typ av argumentering överges dock av de flesta under 1990-talet. Se t ex Bennigson

7 perspektivberoende). I m-relativismen finns det inget djupt bakom; allt är perspektivberoende. Litteratur: Allen, Sophie R 2002 Deepening the controversy of metaphysical realism Philosophy vol 77:4 Baghramian, Maria 2004 Relativism (Routledge, London&NY) Bennigson, Thomas 1999 Is relativism really self-refuting? Philosophical Studies vol 94, s Cartwright, Nancy 1999 The Dappled World - A Study of the Boundaries of Science (Cambridge UP) Haack, Susan 2003 Defending science within reason (Prometheus Books, NY) Meillassoux, Quentin 2008 After Finitude - An Essay on the Necessity of Contingency (Continuum Publishing Corporation, London) Nolt, John 2004 An argument for metaphysical realism Journal for General Philosophy of Science vol 35 s Putnam, Hilary 1976 Realism and reason Presidential adress APA Wright, Crispin 2008 Fear of relativism? Philosophical Studies vol 141:3, s