Alkoholfrågor i vardaglig hälso- och sjukvård

Transkript

1 Alkoholfrågor i vardaglig hälso- och sjukvård Riskbruksprojektet bakgrund, strategi och resultat

2 Alkoholfrågor i vardaglig hälso- och sjukvård Riskbruksprojektet bakgrund, strategi och resultat

3 STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT, ÖSTERSUND 2010, R 2010:05 ISSN ISBN Tidigare utgiven som arbetsrapport A 2010:01 Omslagsfoto: A&Me, Johnér GRAFISK PRODUKTION: AB Typoform TRYCK: Edita, Västerås 2010

4 Innehåll 4 Förord 6 Sammanfattning 8 Diskussion Varför har Riskbruksprojektet lyckats bättre än andra projekt? 8 Många tänkbara framgångsfaktorer 8 Insatserna tycks ha minskat existerande hinder 9 Skiftande svarsfrekvens Bakgrund Förändrade dryckesvanor i Sverige 11 Från primärprevention till mer sekundärprevention 12 Korta interventioner 13 Svårt att implementera alkoholinterventioner i vården Beskrivning av projektet Uppdraget 16 Analys i utgångsläget 16 Strategi 18 Utvärdering av projektet Resultatredovisning Datainsamling och analys 23 Resultat av baslinje- och uppföljningsenkäterna Referenser 38 Bilaga 1 42 Bilaga 2

5 Förord Riskbruksprojektet är ett regeringsuppdrag till Statens folkhälsoinstitut. Projektets syfte är att hälso- och sjukvårdspersonalen ska öka sin uppmärksam het på patienternas alkoholvanor och utveckla sin kompetens att ge råd om att förändra ohälsosamma alkoholvanor. Här redovisas resultaten från den utvärdering av arbetet som projektet tagit initiativ till. Utvärderingen baseras på en omfattande enkät undersökning till samtlig berörd personal inom primärvård och företagshälso vård. Enkäterna genomfördes åren 2005 till 2006 och 2008 till Ansvariga för undersökningen och för att utarbeta denna rapport har varit docent Per Nilsen och med. dr Marika Holmqvist, Institutionen för medicin och hälsa vid Linköpings universitet. Resultaten har tidigare redovisats i en arbetsrapport (A 2010:01) med samma namn. I rapporten ges en bakgrund till arbetet med riskbruk av alkohol och en beskrivning av hur Riskbruksprojektets arbete har genomförts, i de avslutande delarna redovisas resultaten av den treårsuppföljning som gjorts. Resultatredovisningen visar att det har skett påtagliga förbättringar i flertalet av de variabler som studerats och dessa gäller för alla personalkategorier som projektet riktat sig till. Kunskaperna har förbättrats och alla personalkategorier rapporterar att de ökat sina alkoholförebyggande insatser. Uppdraget till Riskbruksprojektet baseras på den omfattande forskning som visar att enkla frågor om alkoholvanor och enkel rådgivning till patienter som har en förhöjd konsumtion är effektiva alkoholpolitiska insatser. Arbetet är en av åtgärderna i den handlingsplan som riksdagen lagt fast för att kompensera att den tidigare restriktiva alkoholpolitiken i vårt land har förändrats i den internationalisering som skett sedan mitten av 1990-talet. Folkhälsoinstitutet har nyligen redovisat en utvärdering av den nationella handlingsplanen för att minska alkoholens skadeverkningar. Utvärderingen visar att denna nya svenska alkoholpolitik varit förhållandevis framgångsrik. 4 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

6 Den här rapporten sammanfattar således resultaten av en av de åtgärder som genomförts med ambitionen att hitta ett nytt modernt effektivt förebyggande arbete mot alkoholskador. Arbetet med riskbruk av alkohol inom hälso- och sjukvården är visserligen inte någon nyhet. Erfarenheterna från tidigare motsvarande arbeten har dock varit nedslående, både i vårt land och i jämförbara länder. De resultat som Riskbruksprojektet visat under en relativt kort tid bryter alltså ny mark och bör kunna fungera som inspiration till ett fortsatt och utvidgat arbete med att hitta nya och innovativa metoder som innebär att vi inte låter oss hindras av tidigare misslyckanden. Sarah Wamala generaldirektör A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 5

7 Sammanfattning Riskbruksprojektets målsättning är att frågor om alkoholvanor ska ha en naturlig plats i vardaglig hälso- och sjukvård. Alkohol bör bli en självklar fråga för de läkare, sjuksköterskor och barnmorskor som arbetar inom svensk primärvård och företagshälsovård, på samma sätt som andra frågor som har stor betydelse för folkhälsan. Forskare vid Linköpings universitet har haft i uppdrag att utvärdera Riskbruksprojektets arbete. De har genomfört en omfattande enkät till den personal som arbetet riktas till. Resultaten redovisas i den här rapporten. Först gjordes en baslinjeundersökning för att ha resultat att jämföra med. Den genom fördes vintern , innan projektets olika utbildnings insatser påbörjades. Tre år senare, under vintern och våren , gjordes en uppföljande enkät för att se vilka förändringar som skett. Utvärderingen visar att det har skett påtagliga förbättringar av de flesta variabler (utfallsmått) som har studerats. Inom primärvården har personalen blivit mer aktiva i att diskutera alkohol med patienter, fått ökad kunskap om rådgivning till patienter och ökad tilltro till sin egen förmåga (self-efficacy) att hjälpa patienter att minska sitt riskbruk av alkohol. Aktiviteten i form av diskussioner kring alkohol har ökat mer än för andra levnadsvanor. Utvärde ringen visar också ett samband mellan graden av alkoholpreventiv aktivitet och hur mycket utbildning i hantering av riskbruk personalen har fått. Personal med mer utbildning var generellt sett mer aktiva. Inom primärvården har kunskapen, förmågan och aktiviteten förbättrats hos alla tre personalkategorierna: allmänläkare, ST-läkare och distriktssköterskor. Genomgående är det dock distriktssköterskornas kunskap, förmåga och aktivitet som har förbättrats mest. Attityderna till att identifiera patienter med riskbeteende och erbjuda dem rådgivning om alkohol är i stort sett oförändrat positiva inom primärvården, till skillnad från de övriga variablerna där det skett en påtaglig förändring. Resultaten kan tolkas som att dessa attityder i högre grad än tidigare omsätts i handling. Inom företagshälsovården syns ett liknande mönster som i primärvården. Förbättringarna är överlag något mindre, men företagshälsovården hade redan vid baslinjemätningen en högre kunskapsnivå, förmåga och aktivitet. Företagshälsovården hade dessutom påbörjat arbete med kompetensutveckling inom alkoholfrågor innan baslinjemätningen genomfördes. Företagshälsovård och primärvård är inte heller direkt jämförbara. Företagsläkare och inte minst företagssköterskor är generellt sett mycket aktiva med att diskutera alkohol vanor med sina patienter. En förklaring till det är att sådana frågor ingår i de livsstils- och hälsoundersökningar 6 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

8 som är vanliga inom företagshälsovården. Inom företagshälsovården är det framför allt företagssköterskor som har ökat sin kunskap om rådgivning till patienter med riskbruk av alkohol och ökat sin tilltro till förmågan att hjälpa patienter att minska sitt riskbruk. Barn- och mödrahälsovårdens arbete med alkoholprevention har också förbättrats i olika avseenden. Barnhälsovårdens sköterskor har blivit kunnigare på att ge råd till föräldrar med ett riskbruk av alkohol. Även barnmorskor i mödrahälsovården har ökat sina kunskaper. De har framför allt blivit bättre på att identifiera inskrivna med riskbruk av alkohol. A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 7

9 Diskussion Varför har Riskbruksprojektet lyckats bättre än andra projekt? Utvärderingen visar alltså på stora förbättringar. Frågan är då om de kan hänföras till Riskbruksprojektet och de utbildningar och informationsinsatser som har genomförts under fyra års tid. Det finns få jämförbara longitudinella studier av utbildnings- och informationsinsatser av detta slag. De som har genomförts pekar generellt sett på en viss förbättring över tid, men föränd ringarna är vanligen små (Nilsen, Kaner & Babor, 2008). Det är väl känt från forskning inom många olika domäner att förändringar av kunskap, attityder och förmågor inte snabbt eller enkelt brukar omsättas i förändrad praxis (Ogden, 2004). I Riskbruksprojektet ser det dock ut som att just detta har skett. Vilka förklaringar finns till att det här projektet har lyckats bättre än andra implementeringsprojekt, där man endast har lyckats åstadkomma marginella förändringar? Finns det andra förklaringar än de insatser som har genomförts inom ramen för projektet? Det finns flera frågor som inte är alldeles enkla att besvara när utvärderingens resultat ska tolkas. Det är odiskutabelt att projektet har lett till förändringar i kunskap, förmåga, attityder och aktivitet beträffande riskbruk av alkohol. De tydliga samband som kan noteras i primärvården mellan aktivitet och omfattning av utbildning kring riskbruk styrker att utbildning faktiskt påverkar i vilken omfattning man diskuterar alkoholfrågor. Detta samband var inte alls lika tydligt inom företagshälsovården, men här startade personalen från en högre aktivitetsnivå. Studiens tvärsnittsdesign tillåter dock inte att man drar enkla slutsatser om orsakssamband. Det kan ju faktiskt vara så att de som redan är mest aktiva också är de som i störst utsträckning deltar i dessa utbildningar. Många tänkbara framgångsfaktorer En förklaring till projektets goda resultat är att Riskbruksprojektet är ett mer omfattande utbildnings- och informationsprojekt än vad som tidigare har genomförts inom området för sekundärprevention av alkohol. Det är högst troligt att projektets storlek i sig har varit en viktig faktor. Bredd satsningen har gjort riskbruk till något som engagerat många personer inom hälso- och sjukvården. Utbildningar anses få större genomslag om de berör många på en arbetsplats än om enskilda individer åker på kurs och återvänder med kunskap och förmågor som kollegor och chefer kanske inte är särskilt intresserade av. Forskning visar att det är viktigt att flera på en arbetsplats deltar i samma utbildning, för att man ska uppnå en kritisk massa 8 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

10 som underlättar att de nya kunskaperna omsätts i handling (Moxnes, 1986; Forslin & Thulestedt, 1993). Utbildningsformerna är en annan tänkbar framgångsfaktor. Riskbruksprojektets utbildningar kan karaktäriseras som aktiva och engagerande, många genomförda i workshopform. Forskning inom fortbildning av vårdpersonal har visat att denna typ av mer krävande och aktiv fortbildning är mest effektiv för att påverka vårdgivares praxis. Utbildningsstrategier som till exempel att sända informationsmaterial och hålla föreläsningar påverkar endast det praktiska arbetet i begränsad utsträckning (Davis, Thomson, Oxman & Haynes, 1995). En tredje faktor är samtalsmetoden motiverande samtal (MI). Många vårdgivare inom Riskbruksprojektet har lärt sig att använda denna metod inom ramen för projektet, vilket sannolikt har gjort det lättare för dem att lyfta alkohol frågan och diskutera den med fler patienter. Det finns inte uppenbart bättre evidens för effekter av MI än för andra metoder att påverka patienters levnads vanor, men metoden har visat sig underlätta diskussioner kring frågor som i viss mån kan upplevas som känsliga eller svåra att diskutera. Dessutom uppfattas MI som sympatisk av många som använder den (Lindhe Söderlund, 2009). Riskbruksprojektets grundpelare har varit viktiga för att lyckas med de aktiviteter som har genomförts, dvs. utbildnings- och informationsinsatserna. Projektet har exempelvis marknadsfört och uppenbart lyckats etablera riskbruks begreppet, vilket har skapat ökad medvetenhet om att vården inte längre endast har ansvar för att ta hand om eller behandla missbruk eller svåra alkoholproblem. Projektets planering och genomförande i nära samverkan med professionerna har gjort att det byggts underifrån i högre utsträckning än många andra motsvarande projekt, som har uppfattats som toppstyrda. Denna uppbyggnad av projektet har skapat delaktighet, vilket är en viktig främjande faktor i allt förändringsarbete. Individer ogillar generellt sett när beslut fattas över huvudet på dem eller när de förväntas genomföra förändringar som de inte kan inse nyttan av. Projektet har efterfrågat professionernas erfarenheter och kunskaper, vilket underlättar förändringsarbete (Angelöw, 1991). Insatserna tycks ha minskat existerande hinder Sammantaget förefaller många av Riskbruksprojektets insatser ha reducerat eller undanröjt de hinder för sekundärprevention av alkohol som har identifierats i tidigare forskning, bland annat följande: upplevd brist på kunskap, träning och utbildning i alkoholrelaterade frågor osäkerhet på förmåga att diskutera alkoholfrågor tvivel på effekter av alkoholrådgivning eller av att diskutera alkohol otillräckligt underlag i form av screeninginstrument och informationsmaterial om alkohol. A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 9

11 Kan dessa hinder också ha reducerats av andra orsaker? Vilka alternativa förklaringar finns till Riskbruksprojektets fördelaktiga resultat? Det finns givetvis många möjliga påverkande faktorer, då mångfacetterade interventioner av detta slag genomförs i en samhällskontext, snarare än under experimentella förhållanden med god kontroll av oberoende variabler. Sociala normer och värderingar förändras över tid i ett samhälle, men frågan är hur pass omfattande förändringar av synen på alkohol som har skett under den relativt korta period som Riskbruksprojektet har drivits? I ett något längre tidsperspektiv är det däremot uppenbart att många av de tidigare rapporterade hindren för sekundärprevention av alkohol har mindre relevans i dag än för bara år sedan. Det är förmodligen färre vårdgivare i dag än tidigare som upplever att alkohol är en känslig fråga som de vill undvika att beröra med sina patienter, eller som upplever rädsla för minskat förtroende och negativa reaktioner från patienter om de tar upp alkoholfrågan. Skiftande svarsfrekvens Utvärderingens resultat måste tolkas med hänsyn till bortfallet. Svarsfrekvensen skiftar mellan de olika personalkategorierna, från hela 80 procent för företagssköterskor (2009) till mer blygsamma 43 procent för barnsjuksköterskor (2006). Svarsfrekvenser för de flesta kategorier är högre än , vilket kan tolkas som ett ökat intresse för att medverka i utvärderingen av projektet. Vi har inte analyserat bortfallet för att kunna bedöma på vilka sätt de som inte svarat skiljer sig från de som har svarat på enkäten. Trots denna brist har totalt sett närmare vårdgivare svarat på enkäterna vid varje utskick. Därför anser vi att resultaten är relevanta för en stor del av svensk primär- och företagshälsovård. 10 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

12 Bakgrund I detta kapitel ges en bakgrund till Riskbruksprojektet. Först redovisas hur svenska dryckesvanor har utvecklats över tid. Därefter beskrivs den orientering mot sekundärprevention av alkohol som har skett. Forskning kring korta alkoholinterventioner och motiverande samtal behandlas kortfattat. Kapitlet avslutas med en summering av de svårigheter som har framkommit beträffande implementering och bred tillämpning av alkoholinterventioner i vården. Förändrade dryckesvanor i Sverige Försäljning och konsumtion av alkohol i Sverige har genomgått stora föränd ringar under de senaste 150 åren. Försäljningen har sedan 1800-talets mitt legat på mellan 3 och 9 liter ren alkohol per person (över 15 år) och år. Försäljningen nådde dramatiska höjder under 1800-talets sista fyra decennier och i början av 1900-talet. Därefter sjönk försäljningen, med en lägsta notering för 1941 (3,2 liter). Motboken, ett ransoneringssystem med en personlig bok där alla inköp av alkoholhaltiga drycker fördes in, var i bruk mellan 1919 och 1955 och hade en återhållande effekt på försäljningen. Från och med 1960-talet skedde återigen en ökning. Den tros till stor del ha berott på mellanölet, som salufördes mellan 1965 och Sedan talet har försäljningen legat på en förhållandevis konstant nivå, runt 6 till 7 liter per person och år (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning [CAN], 2007; CAN, 2008). Försäljningen av alkohol (på Systembolaget, på restauranger och i livsmedelsbutiker) utgör inte all konsumtion av alkohol i Sverige. För att beräkna totalkonsumtionen måste man även räkna med oregistrerad alkohol, som privat import av alkohol vid utlandsresor eller på annat sätt, insmugglad sprit och hembränning. Sedan år 2000 genomförs månatliga telefonintervjuer med slumpmässigt utvalda svenskar. Dessa undersökningar visar att konsum tionen har ökat med 30 procent mellan 1996 och 2004, från cirka 8 till 10,4 liter per person och år (CAN, 2007). Därefter har en minskning kunnat noteras. Nivån är i dag runt 9,5 liter per person och år (Ramstedt, Axelsson Sohlberg, Engdahl & Svensson, 2009). Denna negativa trend sedan 1990-talets mitt har i stor utsträckning tillskrivits Sveriges EU-inträde 1995, som ledde till försvagning av styrinstrument som begränsad privatimport av alkohol och höga priser (Andréasson, Holder, Norström, Österberg & Rossow, 2006). Andelen som dricker alkohol i Sverige har ökat. År 2000 hade 90 procent av svenskarna druckit de senaste 12 månaderna, vilket kan jämföras med 72 procent Samtidigt har andelen storkonsumenter ökat sedan 1990-talet, både bland A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 11

13 män och kvinnor, och i de flesta åldersgrupper. Denna utveckling antas bero på ett ökat antal dryckestillfällen, snarare än ökad mängd alkohol vid varje enskilt tillfälle. Men det senaste decenniet har det även blivit vanligare med berusningsdrickande (eller intensivdrickande), dvs. att dricka en större mängd alkohol vid ett och samma tillfälle (CAN, 2000). Dryckesmönstren skiljer sig avsevärt mellan män och kvinnor, mellan äldre och yngre, samt mellan olika etniska och religiösa grupper. Svenska män dricker ungefär dubbelt så mycket som kvinnor i samma ålderskategori. Tidigare drack personer med hög socioekonomisk status mer än de som hade lägre status. De senaste 40 åren har detta mönster förändrats, på så sätt att högre konsumtion inte längre sammanhänger med socioekonomisk status. Berusningsdrickande är dock vanligare bland personer med lägre socioekonomisk status (CAN, 2007). Från primärprevention till mer sekundärprevention Sverige har traditionellt sett haft en omfattande och restriktiv alkoholpolitik, med högt ställda mål om att minimera alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar. Denna befolkningsinriktade strategi har bland annat omfattat reglering av alkoholkonsumtionen med hjälp av höga alkoholskatter, ett statligt återförsäljningsmonopol, begränsad privat import av alkohol från utlandet och kommunal kontroll över utskänkningstillstånd (Holmqvist, 2009). När Sverige gick med i EU 1995 minskade möjligheterna att bedriva en primärpreventiv strategi av detta slag påtagligt. Sedan 1990-talet har svensk alkoholpolitik i allt högre omfattning inriktats mot att hälso- och sjukvården bedriver sekundärprevention av alkohol. Eftersom framför allt primärvården har bred kontakt med befolkningen erbjuder den arenan goda möjligheter att nå och påverka den vuxna befolkningen i Sverige. Sekundärprevention av alkohol syftar till att undvika ohälsa och negativa konsekvenser genom att tidigt upptäcka riskkonsumtion av alkohol som riskerar att leda till eller redan har lett till alkoholrelaterade problem (Botelho & Richmond, 1996). Nytt sätt att se på alkoholproblem begreppet riskbruk etableras En liknande orientering mot sekundärprevention av alkohol har funnits i internationell forskning och policybildning sedan 1980-talet. Synen på alkoholproblem har genomgått ett paradigmskifte, från ett synsätt där en person antingen är beroende eller inte, till ett synsätt där man utgår från att alkohol kan ge problem på en skala, där människor kan röra sig från ett riskfritt drickande till ett beroende (Nilsen, 2010). Denna kursändring bottnar i en ökad insikt om att det totalt sett ger större effekt på folkhälsan med en befolknings strategi för kanske procent av befolkningen som dricker på en nivå som överstiger rekommenderade gränser, men som inte innebär ett beroende, än specialistbehandling för en mindre grupp av alkoholberoende individer (Holmqvist, 2009). 12 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

14 Världshälsoorganisationen (WHO) har sedan tidigt 1980-tal arbetat aktivt för att utveckla befolkningsinriktade sekundärpreventiva strategier. Begreppen hazardous drinking och harmful drinking definierades för första gången i ett WHOpolicydokument från 1983 (Aasland, Nygaard & Nilsen, 2008). Med ett riskbruk ( hazardous drinking ) avses en alkoholkonsumtion som medför risk för fysiska, psykologiska och sociala konsekvenser. Ett skadligt bruk ( harmful drinking ) innebär att alkoholkonsumtionen redan har gett upphov till fysiska, psykologiska eller sociala konsekvenser (Whitlock, Polen, Green, Orleans & Klein, 2004). Statens folkhälsoinstitut har definierat riskbruk som ett dryckesmönster som innebär att man dricker över en viss veckokonsumtion och/eller intensivdricker varje månad eller oftare. Med intensivdrickande avses intag av en större mängd alkohol vid ett och samma tillfälle, till exempel under en kväll. Riskdrickande för män i Sverige motsvaras av mer än 14 standardglas per vecka och/eller att dricka 5 standardglas eller mer per tillfälle minst en gång i månaden, medan riskdrickande för kvinnor definieras som mer än 9 standardglas per vecka och/eller att dricka 4 standardglas eller mer per tillfälle minst en gång i månaden. Det förekommer också riskbruksdefinitioner som utgår från att varje tillfälle som innebär intensivdrickande (5 standardglas eller mer för män respektive 4 standardglas eller mer för kvinnor) är ett riskbruk. Ett standardglas innehåller 12 gram alkohol (Andréasson & Allebeck, 2005). Definitionerna av riskbruk och rekommenderade gränser skiljer sig åt mellan olika länder. En arbetsgrupp inom WHO tog under 1980-talet fram ett enkelt screeninginstrument, AUDIT (Alcohol Use Disorders Identification Test), som är tänkt att användas i sekundärpreventivt syfte i bland annat hälso- och sjukvården. Tidigare instrument var inriktade på att identifiera missbruk och beroende, snarare än riskbruk (Aasland et al., 2008). AUDIT har kvalitetssäkrats för svenska för hållanden av professor emeritus Hans Bergman vid Karolinska institutet (Bergman & Källmén, 2002). Korta interventioner Under 1980-talet utvecklades en enkel interventionsmetod, så kallad brief intervention, som är inriktad mot att ge stöd till icke-beroende patienter att minska sitt drickande. Begreppet kort intervention (eller kort rådgivning) definieras väldigt brett: det kan omfatta allt från en enkel fråga om en patients alkoholkonsumtion till mer ingående samtal och uppföljningar (Nilsen, 2010). Omfattande forskning kring effekter av korta interventioner har bedrivits sedan 1980-talets mitt. Denna forskning har visat att korta interventioner generellt sett är effektiva. Inte mindre än 15 systematiska översikter (varav flera innehåller metaanalyser) av korta interventioner har publicerats sedan Den senaste är en omfattande Cochrane-studie under ledning av Eileen Kaners forskargrupp i England (Kaner, Dickinson, Beyer, Pienaar, Campbell et al., 2007). Merparten av befintliga studier har genomförts i primärvårdssammanhang, inklusive de studier A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 13

15 som utgjorde fas II av det WHO-initiativ ( Collaborative Project ) som inleddes med att AUDIT utvecklades. Det finns alltså gott underlag för att uttala sig om metodens effektivitet i primärvård, medan det är svårare att säga hur den kan fungera i andra vårdsammanhang som akutsjukvård, sjukhus eller i andra miljöer som exempelvis socialvård och kriminalvård (Nilsen et al., 2008). Motiverande samtal (MI, motivational interviewing ) har blivit en allt vanligare utgångspunkt för alkoholinterventioner. MI kan beskrivas som en klientcentrerad, styrande metod för att höja den inre motivationen för förändring genom att utforska och lösa ambivalens (Miller & Rollnick, 2002). Det finns vetenskapligt stöd för goda effekter av MI, även om de främsta resultaten har uppnåtts i fall med beroendeproblematik, dvs. inte personer i tidigare stadier av riskbruk (Rubak, Sandbaek, Lauritzen & Christensen, 2005; Hettema, Steele & Miller, 2005; Knight, McGowan, Dickens & Bundy, 2006). Hälso- och sjukvårdens ökade orientering mot att arbeta hälsofrämjande och med livsstilsfrågor samt en ökad betoning av patientinflytande har skapat gynnsamma förutsättningar för MI. Rent praktiskt har MI många egenskaper som gör den till en attraktiv metod, till exempel att den är relativt tidsbegränsad, går att tillämpa på många olika hälsorelaterade beteenden och för olika grupper av människor. Många upplever dessutom intuitivt metoden som tilltalande. Vårdpersonal brukar uppleva att många MI-principer och tekniker ligger nära deras befintliga arbetssätt, dvs. de betraktar sig själva som empatiska, reflekterande och samarbetsinriktade (Tober & Raistrick, 2007; Martino, Carroll & Ball, 2007). Svårt att implementera alkoholinterventioner i vården Trots att det finns omfattande och övertygande evidens för att korta alkoholinterventioner ger goda effekter, har denna metod endast i begränsad omfatt ning spridit sig inom västvärldens hälso- och sjukvård. Forskning har sedan 1970-talets slut identi fierat ett antal hinder för att korta alkoholinter ventioner och diskussioner kring alkohol ska börja användas i stor utsträckning i hälso- och sjukvården. Flertalet av dessa studier har fokuserat på läkare i primär vården, men en del studier har också undersökt vad sköterskor har för attityder till och kunskap om alkoholprevention, och hur de arbetar praktiskt med det (Nilsen et al., 2008). Denna forskning har identifierat en rad hinder för framgångsrik sekundärprevention i vården (Holmqvist, 2009): Alkohol upplevs som en känslig fråga att diskutera med patienter om de inte söker för problem som kan relateras till alkohol. Rädsla för minskat förtroende och negativa reaktioner från patienter. Upplevd brist på kunskap, träning och utbildning i alkoholrelaterade frågor. Osäkerhet på förmåga att diskutera alkoholfrågor. Tvivel på effekter av alkoholrådgivning eller att diskutera alkohol. Upplevd brist på tid. 14 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

16 Otillräckligt underlag i form av screeninginstrument och informationsmaterial om alkohol. Bristfälligt stöd och infrastruktur för genomförande av screening och interventioner. Avsaknad av finansiella incitament. Några av dessa hinder överlappar varandra eller hänger samman på olika sätt. Exempelvis kan upplevd brist på kunskap vara en viktig orsak till flera andra hinder, som bristande tro på sin förmåga att diskutera alkoholfrågor och tvivel på effekter av alkoholinterventioner. De flesta studier har rapporterat liknande hinder. Utbildningsinsatser för ökad implementering av alkoholinterventioner Implementeringsstudier har genomförts för att undersöka hur vårdgivares alkoholpreventiva aktivitet kan påverkas. Inom fas III i WHO:s projekt undersökte forskare bland annat hur vårdgivares praxis påverkades av olika utbildningsinsatser kring alkoholfrågor och användning av screening- och informationsmaterial. Dessa studier visade på relativt små förbättringar av vårdgivares alkohol relaterade kunskap, förmågor, attityder och praxis. Dessa nedslående resultat har bland annat förklarats med att de utbildningsinsatser som gjorts ofta har varit för begränsade, både tids- och innehållsmässigt (Nilsen et al., 2008). Implementeringsstudier inom alkoholområdet brister också i fråga om utvärderingars längd. Relativt begränsade insatser har ofta utvärderats på kort sikt, till exempel inom ett år (Nilsen, 2010). Trots omfattande forskning finns det alltså många obesvarade frågor kring möjligheter att uppnå en mer omfattande implementering av korta alkoholinterventioner inom hälso- och sjukvården. A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 15

17 Beskrivning av projektet I detta kapitel beskrivs olika aspekter av Riskbruksprojektet. Uppdraget som projektet utgår från berörs inledningsvis, följt av en beskrivning av den analys som gjordes innan projektet sjösattes. Därefter beskrivs projektets strategi med utgångspunkt från den vision och de målsättningar som formulerades samt de aktiviteter som genomfördes för att uppnå dessa mål. Viktiga grundpelare i projektet förklaras. Slutligen beskrivs hur projektet har utvärderats. Uppdraget Riskbruksprojektet är ett regeringsuppdrag med målet att frågor om alkohol vanor ska få en självklar plats i vardagssjukvården. Projektet riktades inled ningsvis till dem som arbetar inom primärvården, barnhälsovården, mödra hälsovården och företagshälsovården. Arbetet har senare utvidgats till att också omfatta universitet och sjukhus. Huvudinriktningen är att stimulera målinriktat lokalt alkoholpreventivt arbete. Projektet är ett led i de nationella handlingsplanerna för att förebygga alkoholskador från 2001 och 2005 (proposition 2000/01:20 Nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador, och proposition 2005/06:30 Nationella alkohol- och narkotikahandlingsplaner). Arbetet inleddes år 2004 och gavs en ökad prioritet i 2005 års handlingsplan (gäller fram till 2010) som en viktig åtgärd för att minska alkoholskadorna hos den vuxna befolkningen och för att göra graviditeter och arbetslivet alkoholfria. Riskbruksprojektet kan också ses som en viktig komponent i Folkhälso insti tutets insatser för att förverkliga målområde 6 och målområde 11 i den natio nella folkhälsopolitiken, dvs. målen om en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård och om minskat bruk av bland annat alkohol. Utgångspunkten är att projektet ska bidra till att effektivisera metoder som kan användas i det lokala folkhälsoarbetet. Analys i utgångsläget Riskbruksprojektets arbete inleddes med en analys av hinder och möjligheter för att sprida och införa sekundärprevention av alkohol i svensk hälso- och sjukvård. Först studerades tidigare implementeringsinsatser inom svensk och utländsk primärvård. Flera svenska artiklar och kartläggningar var betydelse fulla för de inledande diskussioner som fördes, bland annat Pettersons utvärdering Vad görs idag i landstingen inventering av aktiviteter inom riskbruksområdet, utgiven av Familjemedicinska institutet (2003), Wiréns skrift Alkoholprevention i primärvården en proble- 16 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

18 matiserande bild av sekundärpreventiva insatser, utgiven av Kompetenscentrum i Landstinget i Blekinge (2001), samt Bendtsen och Johanssons artikel Vart tog alkoholpreven tion inom primärvården vägen? i Socialmedicinsk tidskrift (2004). Tobaksfrågan mer etablerad än alkoholfrågan Denna inledande kartläggning visade på nedslående resultat. Däremot fanns mer positiva erfarenheter från vårdens arbete med patienters tobaks vanor. Tobaksfrågan är i dag etablerad inom svensk vardaglig hälso- och sjukvård. Till viss del beror det på ett långsiktigt och målinriktat förändrings arbete, men den här utvecklingen kan också förklaras med en allmänt förändrad syn på tobak i samhället. Tyvärr fanns det inte några tydliga indikationer på motsvarande förändringar i allmänhetens syn på alkoholkonsumtion. I analysen identifierades flera gynnsamma faktorer för ett framgångsrikt arbete för att förändra synen på och praxis i alkoholfrågan inom primärvården. I mitten av 1990-talet bildades exempelvis ett frivilligt nätverk för alkohol förebyggande insatser inom den vetenskapliga föreningen för allmänläkare i Sverige, SFAM (Svensk förening för allmänmedicin). En av nätverkets aktivi teter har varit att utveckla en pedagogisk modell, Riskbruks verkstaden, där allmänläkarna har fått tillfälle att reflektera kring sitt förhållningssätt till alkohol och hälsa samt lära sig att använda befintliga kunskaper när det gäller att ta upp känsliga frågor med sina patienter. Ungefär var tionde allmänläkare hade år 2000 deltagit i en Riskbruksverkstad. Erfarenheterna rapporterades vara goda. En annan positiv faktor var den breda satsning på utbildning i MI som har genomförts under 2000-talet inom primärvården, som ett led i insatserna inom tobaksområdet. Rapporterna från satsningen visade att grunderna i metoden uppfattades som tilltalande och utomordentligt relevanta för det vardagliga patientarbetet inom vården. Förankring i vardagsarbetet viktig Det bedömdes vara viktigt att ta fasta på kritik som hade riktats mot tidigare utbildningsinsatser beträffande alkoholprevention inom primärvården. Många av dessa insatser har beskrivits i negativa ordalag som kommando utbild ningar. Analysen pekade på hur viktigt det är att insatser av detta slag förankras i den vardagliga verklighet som olika personalkategorier arbetar i. Dessutom underströks hur viktigt det är att arbetet tar sin utgångspunkt i personalens egen vilja till yrkesmässig utveckling för att förbättra patienternas hälsa. Företagshälsovårdens arbete med sekundärprevention av alkohol inom arbetslivet har haft en annorlunda utveckling än primärvårdens. Det har funnits en stark fokusering, via såväl utbildning som policydiskussioner, på att alkohol problem på arbetsplatsen är förknippade med medarbetare som är missbrukare eller alkoholberoende. Både företagshälsovården och arbetsplatser har haft bristfällig kunskap om att det finns sekundärpreventiva alkohol metoder, som screening med hjälp av AUDIT-formulär åtföljt av en kort intervention. Däremot har enstaka personer A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 17

19 framhållit att företagshälsovården borde ha en mer framträdande roll vad gäller alkoholprevention. Exempelvis påtalade företagsläkaren Walter Lenz redan i mitten av 1980-talet att denna arena borde kunna upptäcka riskbruk via olika hälsokontroller. Både svensk och internationell forskning kring alkoholprevention inom företagshälsovården är relativt begränsad. Svenska studier sedan 1990-talet har dock visat på att det är fullt möjligt att i samband med livsstils- och hälso undersökningar erbjuda patienter (dvs. anställda i anslutna organisationer) alkoholscreening med rådgivning (Hermansson, 2004). Det finns dessutom goda motiv för både arbetsgivaren och arbetstagaren att företagshälsovården arbetar med sekundärpreventiva metoder. Riskbruk av alkohol kan leda till ökad risk för olyckor och arbetsrelaterade skador, ökad frånvaro, samt en negativ effekt på den psykosociala arbetsmiljön i stort. Sammantaget kan dessa risker leda till ökade kostnader för såväl arbetsgivaren som för den enskilde. Strategi Riskbruksprojektets vision, mål och aktiviteter för att nå dessa mål, samt de grundläggande premisserna för hela arbetet kan beskrivas med utgångspunkt från en så kallad mål medel-hierarki, där varje nivå kan sägas vara en förut sättning (medel) för att framgångsrikt genomföra eller uppnå den närmast högre nivån (mål) (Figur 1). VISION: Alkoholvanor har en självklar plats i vardaglig vård MÅLSÄTTNING (1): Vårdpersonal lyfter alkoholfrågor frekvent i rutinmässig vård MÅLSÄTTNING (2): Vårdpersonalen har god self-efficacy, goda kunskaper och positiva attityder beträffande alkoholfrågor AKTIVITETER: Utbildning, information, konsekvenser för vårdpersonal HÖRNPELARE: Fokus på riskbruk, avdramatisering av alkoholfrågan, patientcentrerad ansats, samverkan med landstingen och arbetslivet, samverkan med professionerna, bred arenastrategi Figur 1. Riskbruksprojektets mål medel-hierarki. 18 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

20 Vision Visionen för Riskbruksprojektet formulerades på följande sätt: Frågor om alkoholvanor har en självklar plats i den vardagliga hälso- och sjukvården på ett sätt som motsvarar den betydelse som alkoholen har för uppkomsten av olika skador och sjukdomar. Denna vision ger uttryck för grundtanken att alkohol bör bli en självklar fråga i vården på samma sätt som andra frågor som har stor betydelse för folkhälsan. Målsättningar Utifrån visionen formulerades målsättningar på olika nivåer. För att realisera visionen, krävs vårdpersonal som aktivt lyfter alkoholfrågan med patienter i rutinmässig vård. Detta kräver, i sin tur, vårdpersonal som har goda kunskaper om alkohol- och riskbruksfrågor känner tilltro till sin egen förmåga att diskutera alkohol med patienter och kunna påverka patienters alkoholvanor har positiva attityder till att lyfta alkoholfrågan och samtala med patienter om deras alkoholvanor. Dessa målsättningar understryker att projektet i hög grad syftar till att förändra attityder och förmedla kunskap till vårdgivare, för att de ska få ökad tilltro till sin förmåga (self-efficacy) att diskutera alkohol och till sina möjligheter att påverka patienters alkoholvanor. Målsättningarna för aktivitet, upplevd förmåga, attityder och självskattade kunskaper är mätbara. Redovisningen i nästa del av rapporten fokuserar på dessa mått. Teoribildning kring kognitivt och socialkognitivt lärande och beteende modifiering, till exempel modeller som Theory of Reasoned Action, Theory of Planned Behaviour och Social Cognitive Theory, ger stöd för hur viktigt det är med kunskaper, positiva attityder och tilltro till den egna förmågan för att åstadkomma förändrade beteenden. Samtidigt finns det omfattande forskning inom flera fält som visar att det ofta är en komplex och tidskrävande process att omsätta kunskaper och attityder i en förändrad praxis. Forskning kring vanor pekar på svårigheter att förändra rutinmässiga tanke- och handlings mönster, vilket ger en förklaring till varför det kan vara svårt att omvandla kunskap och attityder i önskade beteenden. Rutiner och vanor fungerar helt enkelt som skygglappar för förändring. I dag betonas i hög grad kontextuella synsätt på lärande, vilka utgår från att lärande sker i en kontext och i samspel med andra människor, till exempel på en arbetsplats. Kontextuella perspektiv har en mer kollektiv och social syn på lärande än kognitiva ansatser. Detta innebär bland annat att utbildningsinsatser bedöms få större genomslag om många på en arbetsplats deltar i kurser och utbildningar, eftersom en stor del av vårt lärande sker informellt, i diskussioner med kollegor i A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 19

21 vardagen, på arbetet och i samhället. Det blir lättare att bryta vanor och förändra rutiner om man ställs inför nya situationer och problem, men även om det sker kontextuella förändringar, till exempel att många medarbetare på en arbetsplats blir engagerade i alkoholfrågor och riskbruk. Aktiviteter En omfattande utbildnings- och informationssatsning bedömdes vara den lämpligaste strategin för att uppnå de formulerade målen för aktivitet, kunskap, förmåga och attityder, för att i sin tur åstadkomma förändringar i riktning mot den formulerade visionen. De huvudsakliga aktiviteter som har genomförts för att uppnå projektets målsättningar har varit utbildnings-, seminarie- och informationsinsatser kring alkoholoch riskbruksfrågor, utbildning i MI samt konferenser för allmän läkare, ST-läkare och distriktssköterskor (primärvården), sjuksköterskor (barnhälsovården), barnmorskor (mödrahälsovården) samt företagsläkare och företagssköterskor (företagshälsovården). I bilaga 1 beskrivs kortfattat de utbildningar, seminarier och informations insatser som har genomförts. Dessutom redovisas i figur A till D uppgifter om hur mycket utbildning i hantering av riskbruk av alkohol olika personal kategorier i de fyra arenorna (primärvård, barnhälsovård, mödrahälsovård och företagshälsovård) har genomgått. Jämförelser görs mellan 2006 och Grundpelare Projektets utbildnings- och informationsaktiviteter byggdes upp med vissa tydliga föresatser: fokus på riskbruk avdramatisering av alkoholfrågan patientcentrerad ansats samverkan med landstingen och med arbetslivet samverkan med professionerna bred arenastrategi. Dessa grundpelare tar fasta på befintlig kunskap, i form av forskningsresultat, teori bildning kring lärande och beteendemodifiering samt tidigare erfarenheter. De bedömdes vara viktiga för att de eftersträvade målen skulle uppnås. Riskbruksfokus Projektet fick namnet Riskbruksprojektet för att tydliggöra att projektet har ett sekundärpreventivt fokus och inte handlar om missbruk eller andra svårare alkoholproblem. Riskbruk har etablerats som den svenska termen för engelskans hazardous drinking ( risky drinking förekommer också internationellt). Riskbruksbegreppet har använts av SFAM för att undvika ett förhållningssätt till alkohol som innebär att alkoholfrågan lyfts först när det finns ett utvecklat miss- 20 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

22 bruk. Projektets utbildningar och information har betonat betydelsen av riskbruksbegreppet och förmedlat kunskap kring detta begrepp. Avdramatisering Projektet har eftersträvat en avdramatisering av frågor kring alkoholvanor. Utbildningar och information har förordat att alkoholfrågor tas upp i anslutning till andra frågor om levnadsvanor och att de bör ingå i ett naturligt samman hang vid vårdbesök. En förutsättning för att frågan om alkohol på allvar ska kunna etableras är att vårdpersonalen kan ta upp den på ett sätt som är anpassat till det enskilda mötet med patienten på mottagningen. Patientcentrering Projektet har betonat hur viktigt det är med en patientcentrerad ansats. Det innebär att vårdgivaren har ett empatiskt och individanpassat förhållningssätt till patienten, som ges förutsättningar att själv fatta beslut om hälsosamma alkoholvanor. MI anses vara en mycket lovande patientcentrerad ansats för att ta upp känsliga frågor och motivera till förändring, utan paternalism eller pekpinnar. Inom ett delprojekt etablerades en nationell resurs för att sprida MI i hälso- och sjukvården. Delprojektets huvuduppgift var att utbilda MI-utbildare, samman lagt över 150 personer. Detta ansågs vara en viktig åtgärd, då det fortfarande är svårt att hitta en grundutbildning i ämnet. Nätverk och andra aktiviteter för att stötta utbildare att vidmakthålla och vidareutveckla sina kunskaper är också viktiga aktiviteter i delprojektet. Samverkan med landstingen och med arbetslivet Projektet byggdes upp i samverkan med Sveriges 21 landsting. Dessa har egen beskattningsrätt för hälso- och sjukvården och ansvarar för utbildningar och för vårdens förändringsarbete. Flera landsting har sedan tidigare genomfört lokala projekt med målet att implementera alkoholförebyggande insatser inom vården. Vårdens innehåll styrs av nationella (och internationella) direktiv, men projektet har utgått från att ett effektivt förändringsarbete i hög grad bygger på landstingens lokala förutsättningar och initiativ. Landstingen har sedan 2006 haft möjlighet att söka särskilda statliga stimulansmedel för arbetet med riskbruk. Inledningsvis var det regeringen som beslutade om dessa medel, men år 2008 gick uppdraget över till Folkhälsoinstitutet. En förutsättning för att få statliga medel är att landstingen satsar minst lika mycket som staten bidrar med. Samverkan med arbetslivet var viktig för projektets företagshälsovårds-komponent. Syftet med den delen av projektet var att åstadkomma ökad medvetenhet och kunskap om sekundärpreventiva metoder bland företags hälsovårdens kunder. Projektet fick ett utökat uppdrag i augusti 2006, att genomföra en särskild informationsspridning om sådana metoder till privata och offentliga arbetsplatser. Konferenser över hela landet har genomförts i samarbete med Svenskt näringsliv, A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 21

23 Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt Alecta och AFA försäkring. Lokala och regionala seminarier har också genomförts i samarbete med bland annat företagshälsovårdsenheter och arbetsplatser. Samverkan med professionerna Projektet har styrts av ett särskilt råd med representanter för de yrkesorganisa tioner som finns för anställda inom svensk primär-, barn-, mödra- och företags hälsovård. Yrkesorganisationerna har därmed fått ett avgörande inflytande över arbetet i projektet. Dessa organisationer har ofta en stark roll när det gäller fortbildning, kunskapsutveckling och nationella initiativ som rör utveckling av verksamhetens innehåll. Projektet har så långt som möjligt anslutits till befintliga nätverk för fortbildning och annan yrkesmässig utveckling. Arenastrategi Projektet riktar sig till anställda inom svensk primärvård, barnhälsovård, mödrahälsovård och företagshälsovård. Barn- och mödrahälsovård brukar organisatoriskt räknas till primärvård, men beskrivs separat i denna rapport. En breddsatsning av detta slag ansågs vara nödvändig för att göra alkoholfrågor till en viktig angelägenhet för stora delar av svensk hälso- och sjukvård. Följande sju yrkeskategorier ingick i projektet: allmänläkare, ST-läkare och distriktssköterskor (primärvård) sjuksköterskor (barnhälsovård) barnmorskor (mödrahälsovård) företagsläkare och företagssköterskor (företagshälsovård). Projektet har också riktats till universitet och högskolor, både till studenter och till dem som arbetar på lärosätena. Detta redovisas inte i rapporten, eftersom dessa delprojekt knöts till Riskbruksprojektet först efter att baslinjeunder sök ningen hade genomförts. Utvärdering av projektet Riskbruksprojektet har utvärderats med flera olika ansatser. Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att utvärdera projektet. En delrapport redovisades år 2007 och slutrapporten kom år Projektets egna initiativ för att utvärdera arbetet består av en enkät till de personalgrupper som projektet riktar sig till, en löpande intervjustudie till befolkningen, åldersgruppen år, och en processutvärdering riktad till berörda besluts fattare. Resultaten från olika initiativ för att utvärdera arbetet presenteras på Riskbruksprojektets webbsida: 22 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d

24 Resultatredovisning I det här avsnittet beskrivs resultaten av den utvärdering som bygger på enkäter till personalen i de berörda personalkategorierna och arenorna. Inledningsvis beskrivs hur data har samlats in och analyserats. Därefter redovisas resultat för primärvård, barnhälsovård, mödrahälsovård respektive företagshälsovård. Datainsamling och analys Riskbruksprojektet har utvärderats med hjälp av en baslinjeenkät och en uppföljningsenkät , efter projektets insatser. I det här avsnittet beskrivs arbetet med dessa enkäter, och svarsfrekvenserna för de genomförda enkätutskicken redovisas. Baslinjeenkät Riskbruksprojektet inleddes med att en så kallad baslinjeenkät genomfördes. Syftet var att få information och kunskap om den situation som rådde när projektet inleddes och på så sätt få underlag för att studera förändringar. Mål gruppen för enkäten var alla i Sverige aktiva allmänläkare, ST-läkare och distriktssköterskor med förskrivningsrätt inom primärvården, sjuksköterskor inom barnhälsovården, barnmorskor inom mödrahälsovården, samt företagsläkare och företagssköterskor inom företagshälsovården (totalt sju personalkategorier). Undersökningen genomfördes som en totalundersökning, dvs. riktades till all personal som ingår i projektets målgrupper. Bakgrunden till det var framför allt önskan att göra det möjligt att bryta ned resultaten till länsnivå, så att lands tingen skulle kunna använda resultaten i den lokala utvärderingen av verksam heten. En tanke var att resultaten från enkätundersökningen skulle kunna fungera som en stimulans för personalen att reflektera kring frågor om hur alkohol tas upp i mötet med patienten. Uppdraget att genomföra baslinjestudien gavs till en svensk arbetsgrupp inom det Europeiska alkoholpreventionsprojektet, PHEPA (Primary Health Care European Project on Alcohol). Sammankallande i gruppen var professor Preben Bendtsen vid Institutionen för medicin och hälsa vid Linköpings universitet. Arbetsgruppen bestod därutöver av professor Anders Romelsjö vid SoRAD (Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning) inom Stockholms universitet, docent Fredrik Spak vid Socialmedicinska institutionen vid Göteborgs universitet, distriktsläkare Göran Eriksson i Göteborg, distriktsläkare och doktorand Magnus Geirsson i Skövde, socionom, och medicine doktor Kjell Johansson från Linköping, samt statistiker och doktorand Marika Holmqvist från Linköpings universitet. A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d 23

25 Syftet med den enkätbaserade baslinjeundersökningen var att kartlägga praxis, kunskap och attityder till det alkoholpreventiva arbetet inom primärvård, barnhälsovård, mödrahälsovård och företagshälsovård. Arbetsgruppen konstruerade enkäter för var och en av de olika personalkategorierna i nära samarbete med de projektledare inom Riskbruksprojektet som varit knutna till arbetet. Baslinjeenkäterna testades i pilotundersökningar, varefter studien genomfördes i form av postenkäter som skickades i olika omgångar för de olika målgrupper na: till företagshälsovården under oktober 2005, till allmänläkare och ST-läkare under november 2005, till distriktssköterskor under februari 2006 samt till barnmorskor och barnsjuksköterskor under mars och april I samtliga fall skickades enkäten anonymt till mottagarna, med en påminnelse inom två veckor. Genom ett samarbete med folkhälsoenheten vid Väster norr lands läns landsting, svarade Marianne Ledström för utskick, tryckning av enkäter och övrig administration. Svante Pettersson inom Riskbruksprojektet samordnade arbetet och var delaktig i alla delar av projektet. Baslinjeresultaten sammanställdes av Marika Holmqvist med stöd av Preben Bendtsen och PHEPA-gruppen. Baslinjeresultaten har presenterats vid flera konferenser och utgjort underlag för fyra vetenskapliga studier: Holmqvist, M., Bendtsen, P., Spak, F., Rommelsjö, A., Geirsson, M. & Nilsen, P. (2008). Asking patients about their drinking: A national survey among primary health care physicians and nurses in Sweden. Addictive Behaviours, 33(2): Holmqvist, M., Hermansson, U. & Nilsen, P. (2008). Towards increased alcohol intervention activity in Swedish occupational health services. International Journal of Occupational Medicine and Environmental Health, 21(2): Holmqvist, M., Hermansson, U., Bendtsen, P., Spak, F. & Nilsen, P. (2008). Alcohol prevention activity in Swedish primary health care and occupational health services. Nordic Studies on Alcohol and Drugs, 25(6): Holmqvist, M. & Nilsen, P. (2008). Approaches to assessment of alcohol intake during pregnancy in Swedish maternity care: A national-based investigation into midwives alcohol-related education, knowledge and practice. Midwifery, Jan. 28 [Epub ahead of print] Dessa studier ingick i Marika Holmqvists doktorsavhandling, Addressing alcohol: Alcohol prevention in Swedish primary and maternity health care and occupational health services (Linköpings universitet, avhandling nr 1094). Disputationen ägde rum den 6 mars Handledare var docent Per Nilsen, medan professor Preben Bendtsen och docent Fredrik Spak fungerade som biträdande handledare. 24 A l k o h o l f r å g o r i va r d a g l i g h ä l s o - o c h s j u k vå r d