Fred och Frihet Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet Nummer 2-3, 2011

Transkript

1 Fred och Frihet Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet Nummer 2-3, 2011 Disarm Domestic Violence Säkerhetsrådsresolution 1973 Långt till fred i Elfenbenskusten Skyldigheten att förebygga Konferens i Costa Rica Responsibility to prevent

2 Fred och Frihet är utgiven av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF Norrtullsgatan 45, Stockholm Tel: E-post: Hemsida: Ansvarig utgivare: Kirsti Kolthoff Redaktion: Pia Johansson Josefine Karlsson Lay-out: Pia Johansson Josefine Karlsson Omslagsfoto: dreamstime Tryck: Print One Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF (eng. Women s International League for Peace and Freedom, WILPF) är en internationell fredsorganisation med sektion er i 40 länder på alla kontinenter. IKFF arbetar för fred, säkerhet och nedrustning - alltid med fokus på kvinnors aktörs skap! Läs mer om vårt arbete på: Nästa nummer av Fred och Frihet utkommer i början av december I DETTA NUMMER: Skyldighet att skydda s. 3 Tidiga varningssignaler s. 6 Skyldighet att förebygga s. 8 Väpnat våld mot kvinnor s. 10 Inez Mc Cormack - Kvinnorättsaktivist s. 12 Långt till fred i Elfenbenskusten s. 14 FN vs. NATO s. 16 Seven s. 18 IKFF om NATO och Libyen s. 19 Ordföranden har ordet s. 20 Eva Moberg - en röst för fred har tystnat s. 21 Disarm domestic violence s. 21 Internationell kongress i Costa Rica s. 22 IKFF i Almedalen 2011 s. 23 Responsibility to prevent - skyldighet att förebygga Att det internationella samfundet har en skyldighet att skydda civilbefolkningar i kris är fastlagt. År 2005 bekräftade FN:s medlemsstater principen om skyldighet att skydda på FN:s reformtoppmöte i New York och principen innebär att det internationella samfundet har ett ansvar att agera när en stat uppenbart misslyckas med att skydda sin befolkning mot krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Det är en nödvändig princip och den räddar liv, men den skulle kunna vara så mycket mer. Vid de tillfällen när kriser väl är ett faktum så måste fokus för skyldigheten att skydda förflyttas från den militära delen till den civila återuppbyggnad som utgör grunden för stabil fred och säkerhet. Militära medel bygger inte fred och säkerhet och framförallt så är kostnaderna otroligt höga, både finansiellt och i mänskligt lidande. Om det internationella samfundet menade allvar med att skydda civila från brott mot mänskligheten, våldsamma konflikter och säkerhetshot skulle vi snarare utveckla principer och strategier för vår skyldighet att förebygga väpnade konflikter. Enligt Världsbankens World Development Report 2011 så satsar det internationella samfundet alldeles för lite resurser på att stödja de länder som kämpar med förebyggandet av väpnade konflikter och engagemanget i post-konflikt områden är för kortsiktigt för att verkligen bygga upp stabila stater som kan stå emot nya våldsamheter. - Det är möjligt att uppnå framgångsrikt, våldsförebyggande arbete, säger Sarah Cliffe, rapportförfattaren, men det kräver internationellt stöd och ett nytt sätt att arbeta. Förebyggande av väpnade konflikter är kostsamt, kräver långsiktigt engagemang, det går emot staters suveränitet och i många fall så går det emot regionala och nationella ekonomiska intressen. Det går också emot den rådande säkerhetspolitiska utgångspunkten att säkerhet byggs med militära medel. Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet har förespråkat förebyggande av väpnade konflikter i nära hundra år. Att utrota grundorsakerna till krig är att förebygga krig, men det räcker inte med civila samhällets engagemang i frågan. FN:s medlemsstater måste bygga nationella, regionala och internationella strukturer, satsa ekonomiska och mänskliga resurser och visa att den politiska viljan att förebygga konflikter finns, endast då kan vi tala om en verklig skyldighet att skydda genom att förebygga. Petra Tötterman Andorff Generalsekreterare, IKFF

3 Foto: UN Photo Evan Schneider skyldighet att skydda Av: Diana Amnéus med översättning och bearbetning av Josefine Karlsson { Diana Amnéus jur dr i folkrätt och forskare vid Raoul Wallenberg Institutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Hon är medlem i den svenska grenen av International Law Association och i styrelsen för Svenska föreningen för internationell humanitär rätt (SFIHR). Resolution 1973 antogs av FN:s säkerhetsråd den Den 17 mars I och med resolutionen krävde 1. Auktoriserar en humanitär intervention säkerhetsrådet ett omedelbart eldupphör i Libyen och 2. Implementerar principen om en skyldighet att ett slut på attackerna mot civila, som den internationella skydda (Responsibility to protect (R2P) med brottmålsdomstolen fått i uppdrag att utreda om de militära fredsframtvingande medel utgör brott mot mänskligheten. Säkerhetsrådet beslutade 3. Inkluderar ett uttryckligt mandat för att skydda civila (Protection of Civilians (POC) som fram tills med resolutionen om ett totalt flygförbud över Libyen nu endast har använts i mandat för fredsbevarande och stärkta sanktioner mot Khadafis regim. Tio länder operationer (Peacekeeping Operations (PKO) röstade för resolutionen och 5 medlemmar lade ner sina röster. Resolutionen gav FN:s medlemsstater mandat att Låt oss undersöka dessa tre aspekter lite närmare för enskilt eller genom regionala organisationer en rätt att att få en djupare förståelse för resolutionens historiska vidta alla nödvändiga medel för att skydda civila dock värde. utan att ockupera någon del av Libyen. Resolution 1973 är historisk framförallt för att den, i syfte att skydda civila, för samman flera skilda säkerhetspolitiska ramverk som tidigare använts var för sig inom FN och av det internationella samfundet. Den skiljer sig också från interventionerna i Irak och Afghanistan på flera sätt; dels genom sitt tydliga huvudfokus på skyddet av civila och dels eftersom dessa interventioner skedde utan säkerhetsrådsmandat. Man kan sammanfatta resolutionens innovativa drag på följande sätt. 1) Humanitär intervention: Resolution 1973 är inte den första säkerhetsrådsresolutionen som auktoriserat en humanitär intervention. Det gjordes flera gånger under 1990-talet i fall såsom Somalia, Rwanda och Bosnien då de humanitära kriserna bedömdes utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet enligt FN-stadgan. I dessa fall hade dock inte regelverket eller praxis för POC eller R2P utvecklats än. De militärt fredsframtvingande mandaten i dessa operationer hade inte explicita mandat för skyddet av civila utan syftade till att assistera och skydda de humanitära biståndsinsatserna (FN:s fredsbevarande personal) samt att skapa fredade och säkra områden och passager (indirekt skydd av civila). FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

4 De säkerhetspolitiska målen med de humanitära interventionerna i Bosnien, Rwanda och Kosovo gick också ut på att besegra och oskadliggöra förövarna av de grova folkrättskränkningarna (folkmord, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten, etnisk rensning). Flera av insatserna i dessa områden misslyckades dock med uppgiften att skydda civila då insatserna sattes in försent (Rwanda), och inte hade tillräcklig starkt mandat för uppgiften (Bosnien) även då den civila befolkningen attackerades militärt. NATO interventionen i Kosovo hade inte säkerhetsrådsmandat och ansågs folkrättsstridig om än legitim p.g.a. sitt humanitära syfte. Libyen resolutionen kombinerar möjligheten att använda alla till buds stående medel under FN-stadgans kapitel VII 3 med ett uttalat mandat att skydda civila befolkningen. Det är den första säkerhetsrådsresolutionen i sitt slag som implementerats. 2). Skyldigheten att skydda: Principen om R2P bekräftades av FN:s medlemsstater på FN:s reform toppmöte i New York Den etablerar ett ansvar för det internationella samfundet att agera när en stat uppenbart misslyckas att skydda sin befolkning mot krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Den primära skyldigheten att skydda ligger dock hos de enskilda staterna. 3. Skydd av civila: Det är inte heller första gången säkerhetsrådet beslutar om ett uttryckligt POC mandat för en militär operation. Första gången detta skedde var i FN:s fredsbevarande operation UNAMSIL som sattes in i Sierra Leone 1999, och sedan dess har säkerhetsrådet ofta formulerat liknande POC-mandat för PKO. Mandatet för UNAMSIL har följts av POC-mandat i DR Kongo, Liberia, Elfenbenskusten, Burundi, Haiti, Sudan och Chad med flera stater. Det som skiljer dessa operationer från Libyen är att samtliga beslutats om med värd statens samtycke. PKO skiljer sig således från humanitära interventioner genom att deras närvaro bygger på statens samtycke kopplat till säkerhetsrådsmandat. Kritiken av implementeringen av POC-mandatet i resolution 1973 är dessutom att den har mycket mer oprecisa, öppna och odefinierade formuleringar jämfört med tidigare POC-mandat. Sammanfattningsvis så är denna resolution redan historisk eftersom den saknar motstycke i att sammanfoga dessa tre ramverk till skydd för civila på detta innovativa sätt. Det är inte heller första gången som säkerhetsrådet har refererat till R2P i en resolution men det är första gången som säkerhetsrådet kopplar principen direkt med ett våldsmandat för en fredsframtvingande insats under kapitel VII*. R2P har omnämnts i flera tidigare säkerhetsrådsresolutioner om situationen i Darfur. Även resolution 1970 om Libyen som antogs i februari 2011 hänvisar till R2P. Resolution 1970 innehöll dock endast beslut under kapitel VII för icke-militära sanktioner liksom uppdraget till internationella brottmålsdomstolen att utreda attackerna. Det är således första gången som R2P kopplas till ett säkerhetsrådsbeslut om humanitär intervention, vilket kan ses som en stark bekräftelse av principen som nu testas i fallet Libyen. Det går att hävda att R2P nu har mognat som norm i de internationella relationerna mellan stater och att resolutionen utgör ett erkännande att säkerhetsrådet har rätt att auktorisera humanitära interventioner för att skydda civila och stoppa grova folkrättskränkningar inom en stat. * FN-stadgans kapitel VII berättigar Säkerhetsrådet att besluta om militära eller icke-militära insatser för att bemöta hot mot internationell fred och säkerhet. 4 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011

5 Hur långt sträcker sig skyddsmandatet och våldsanvändningsrätten i resolution 1973? Implementeringen av resolution 1973 har kritiserats på olika sätt, bl.a. vad gäller tolkningen av mandatets räckvidd. Arabförbundet och andra stater såsom Tyskland, Turkiet och Ryssland har kritiserat att det politiska och strategiska målet med den militära operationen inte är tydligt nog. Förutom mandatet att skydda civila och införandet av en flygförbudszon så innehåller 1973 saknas en överenskommelse eller definition om insatsens säkerhetspolitiska mål, men också en diplomatisk strategi för fredsförhandlingar, en exit-strategy, och strategi för hur ett eventuellt dödläge, eller till och med en delning av landet, ska hanteras. Insatsens mål är således öppet formulerat och inte tidsbestämt. Dessa brister riskerar att bidra till en utdragen konflikt, och att insatsen kan orsaka en humanitär kris som destabiliserar Libyen och påverkar regionen. De politiska målen hos de deltagande och tidigare bifallande staterna till resolutionen har visat sig motstridiga. Medan FN:s generalsekreterare och västerländska stater såsom USA, Frankrike och Storbritannien har krävt Khaddafis avgång menar andra att mandatet är begränsat till att skydda civila och förebygga en humanitär kris, varför bombning av regeringsbyggnader liksom Khaddafis och hans familjs bostäder inte välkomnas. Många stater hyser uppfattningen att avsättandet eller dödandet av Khaddafi ligger bortom insatsens mandat och syfte. Det oklara mandatet lämnar således öppet för tolkning om när skyddet av civila är uppnått besegrandet av Khaddafis styrkor och Khaddafis eget öde. Det internationella samfundets framtida agerande och förhandlingar angående tolkningen och implementeringen av resolutionens mandat kommer tillsammans med utvecklingen i Libyen förhoppningsvis inom en snar framtid att ge svar på några av de oklarheter som råder i dagsläget. R2P - Responsibility to Protect, PKO - Peacekeeping Operation, POC - Protection of Civilians UN Photo/Albert Gonzalez Farran FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

6 Foto: Flickr daliborlev tidiga varningssignaler Av: Emma Rosengren En stor del av IKFF:s arbete handlar om att kritisera rådande säkerhetspolitiska strukturer och att utmana de föreställningar som leder till militära investeringar på bekostnad av förebyggande långsiktigt fredsarbete. Men vad är det egentligen vi menar när vi talar om förebyggande fredsarbete? Hur kan vi säkerställa internationellt stöd på ett så pass tidigt stadium att konflikter inte blossar upp? hantera situationer mot varandra och att kommunicera resultaten till beslutsfattare på olika nivåer. Tidiga varningssignaler har framförallt tillämpats i arbetet med naturkatastrofer men har också kommit att utvecklas inom konflikthantering. Den stora vinningen är möjligheten att vara proaktiv snarare än reaktiv - fokus ligger vid att hantera en möjlig konfliktsituation innan konflikten har brutit ut helt och hållet. Ett sätt att arbeta långsiktigt är att utgå från tidiga varningssignaler. Erfarenheten visar att det faktiskt inte är omöjligt att förutse att konflikter är på väg att bryta ut. Att utgå från tidiga varningssignaler innebär att samla in data, analysera information, väga möjliga sätt att Tyvärr har en stor del av arbetet med tidiga varningssignaler kommit att domineras av ett partiskt fokus på män och mäns erfarenheter. Detta innebär både att information som samlas in och sammanställs har ett ensidigt fokus på män som drabbade och som 6 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011

7 aktörer, och att informationen blir bristfällig. En av de största bristerna inom konflikthanteringen är att flera av de varningssignaler som bryter ut i ett tidigt stadium tydligast syns bland kvinnor, vilket man missar om man stirrar sig blind på män. Det förebyggande konflikthanteringsarbetet skulle vinna mycket på att utveckla system som tar hänsyn till genusrelationer i samhället och den kunskap och kompetens som finns hos både män och kvinnor. På så sätt blir systemen mer effektiva. Det leder också till beredskap att hantera diskriminering på ett tidigt stadium, och att kunna förebygga ojämlikhet i samhällen som annars skulle cementeras. Genusperspektivet är alltså relevant på analysnivån, på implementeringsnivån och på aktörsnivån. Hur ser då analyssystemet kring tidiga varningssignaler ut? Vad kan man göra för att inkludera kvinnor i detta arbete? Ett vanligt antagande är att ju mer inkluderande ett samhälle är, desto mindre är risken för att våldsamma konflikter bryter ut. Statistik från Uppsala Universitets konfliktdatabas visar dessutom att mer jämställdhet i samhället leder till mindre risk för konflikt. För att analysera om risk för konflikt föreligger är det därför viktigt att studera hur jämställda och jämlika relationer i samhällen är. Jämställdhet kan självfallet mätas på olika nivåer, och för att framgångsrikt studera indikatorer inom detta område är det viktigt att dela upp analysverktygen på olika sätt, utifrån olika antaganden. Tre vanliga nivåer att utgå från är politisk, ekonomisk och social jämställdhet. Politisk jämställdhet kan exempelvis handla om andelen kvinnor i beslutsfattande organ, ekonomisk jämställdhet kan utgå från andelen kvinnor i arbetslivet, och social jämställdhet kan studera tillgång till hälsa eller frekvens av våld i nära relationer. En tumregel är att ju mer dramatiskt genusrelationerna inom dessa områden ändras, desto större är risken för att konflikten är nära. Ett analysområde som förtjänar särskild uppmärksamhet i arbetet med tidiga varningssignaler är hur olika grupper drabbas av våld. Därför är det särskilt intressant att studera genusspecifika brott mot de mänskliga rättigheterna, som kan ta form av våldtäkter och våld i hemmet. Ett annat tecken är närvaro av militära styrkor, eftersom de ofta för med sig prostitution, sexuella trakasserier och andra former av våld mot kvinnor. Det finns också flera tecken som kan indikera att ett samhälle är stabilt och det är låg risk för att våldsamma konflikter ska bryta ut Starka kvinnoorganisationer i det civila samhället, initiativ för att inkludera kvinnor i regionala fredsprocesser, internationellt stöd som inkluderar genusspecifika projekt och andra former av genusmedvetna aktiviteter brukar vara bra tecken. Ökad risk för konflikt har också sina tecken. Medias porträttering av kvinnor som syndabockar, ökad trafficking av kvinnor, frånvaro av kvinnor i fredsinitiativ och i civila samhällets organisationer, samt tillväxt av diskriminerande grupper och politiska yttringar hör till signaler på att konflikter är nära förestående. Genom att upprätta indikatorer och analysverktyg blir det möjligt att utforma åtgärder. Indikator Låg andel kvinnor i parlamentet Låg andel kvinnor i arbete Lågutbildningsnivå för kvinnor Institutionaliserat våld mot kvinnor Brott mot kvinnors mänskliga rättigheter Massvåldtäkt Trafficking Exempel på åtgärd Stöd till kvinnors politiska organisering, jämlikhetsprogram Motivera arbetsgivare att anställa kvinnor Stöd till skolor, kampanjer, kvinnoorganisationer Stöd till kvinnoorganisationer, lobby Utbildning, information Utbildning, stöd till åklagarväsen Utbildning, uppförandekoder FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

8 skyldighet att förebygga Av: Petra Tötterman Andorff { Krig kan aldrig skapa fred, och fred är inte synonymt med frånvaro av krig. Ändå är det alltför ofta de militära strategierna som får genomslag i världspolitiken. För att hållbar fred ska skapas måste världens ledare inse att krig inte är oundvikligt. Begreppet skyldighet att skydda (R2P) har diskuterats ekonomiska intressen. Det går också emot den rådande i otaliga forum sedan den arabiska våren startade säkerhetspolitiska utgångspunkten att säkerhet byggs i Tunisien i slutet av 2010, en revolutionsvåg med med militära medel. Enligt SIPRI spenderar världen både demokratisk utveckling och väpnade konflikter varje år 1,6 miljarder dollar på militära utgifter. Militära som följd. Vi diskuterar det även i det här numret av insatser presenteras ofta som en universallösning på Fred och Frihet, se bl.a. Diana Amnéus analys av FN:s säkerhetshot och det är på det sätt världen interagerat säkerhetsrådsresolution 1973 (2001). med varandra under hundratals år. År 2005 bekräftade FN:s medlemsstater principen om skyldighet att skydda på FN:s reformtoppmöte i New York och innebär att det internationella samfundet har ett ansvar att agera när en stat uppenbart misslyckas med att skydda sin befolkning mot krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Skyldigheten att skydda innebär i sin bästa tolkning att vår gemensamma mänsklighet försäkras genom att det internationella samfundet agerar när stater kränker internationell lag och dödar och förföljer civila. Det är i teorin en god doktrin, men som den fram tills nu blivit omsatt i handling når den inte ända fram på grund av att de främsta insatserna är militära samt att de kommer för sent. Genuint skydd och bestående fred kan aldrig byggas med militära medel. Det går inte att bomba fram skydd av civila och inte heller demokrati. Det internationella samfundets skyldighet blir alltid åberopat i sista stund när krisen redan är ett faktum men när beväpnade styrkor används har systemet redan misslyckats. Om det internationella samfundet menar allvar med att skydda utsatta befolkningar mot övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna så måste principen om R2P utvecklas och den politiska viljan förändras. Det internationella samfundet måste utveckla och prioritera principen om skyldighet att förebygga - responsibility to prevent. Det görs inte tillräckligt idag för att förebygga konflikter. Varken före konflikter bryter ut eller för att förhindra att våld åter blossar upp i postkonfliktsituationer. Det finns flera anledningar till det; det är svårt, kostsamt, kräver långsiktigt engagemang, det går emot staters suveränitet och i många fall så går det emot regionala och nationella Att ifrågasätta och kritisera militära insatser är inte detsamma som att ge diktatorer och förtryckare världen över ett cart blance för att begå brott mot mänskliga rättigheter. Däremot så måste det internationella samfundet konstant ifrågasätta om militära insatser uppnår de utsatta målen. Blir situationen säkrare för människor i de drabbade områdena? Vilka konsekvenser får ett krig för samhället? Vad har den ökade militariseringen i ett samhälle för direkta och indirekta konsekvenser för kvinnor, män, pojkar och flickor? För hållbar och långsiktig fred krävs att det internationella samfundet breddar det säkerhetspolitiska tänkandet. Jämställdhet och kvinnors rättigheter och säkerhet är ett kriterium för fred och ses som en naturlig del av säkerhetspolitiken. Säkerhetspolitisk forskning visar att jämställdhet mellan kvinnor och män har direktkonsekvens för ett lands sannolikhet att hamna i väpnad konflikt. Stater som är karaktäriserade av ojämställdhet mellan kvinnor och män och strukturell hierarki präglas av våldsnormer som gör väpnade konflikter mer sannolika. Även FN:s säkerhetsråd slog fast detta för över 10 år sedan i och med resolution Genom resolutionen konstaterades att kvinnors utsatthet i konflikter är en fråga med relevans för internationell fred och säkerhet. Kvinnors deltagande före, under och efter en konflikt krävs för att skapa hållbar fred. Nationell suveränitet anges ofta som anledning till att stater inte kan arbete för att förebygga konflikter i andra stater. Det går emellertid för stater att stödja det civila samhället, antingen genom direkt statligt stöd eller via nationella och internationella civilsamhällsorganisationer som i sin tur stödjer civil- 8 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011

9 Foto: UN Photo Staton Winter En pakistanskt FN-soldat i Liberia lär en ung liberisk man att sy som del av ett program för att lära ut yrkeskunskap. Hög arbetslöshet bland unga kan bidra till ökade nivåer av våld i samhället. samhället i konfliktområden. För hållbar fred krävs ett starkt civilsamhälle där kvinnor tillåts och får stöd att organisera sig, där fackföreningar får ställa krav med fri press, och fungerande domstolar för att balansera statsapparaten och begränsa militärens och en begränsad maktelits kontroll över politiken. Just nu, sommaren 2011 finns det ett antal länder som styrs av diktatorer, där brott mot mänskligheten sker dagligen och närvaron av vapen är hög. Om vi menade allvar med vår skyldighet att skydda skulle vi identifiera problemen idag och låta principen börja gälla i förebyggande syfte istället för att vänta två, tre eller fem år och sen när det redan är för sent ta fram den militära paletten och skydda med militära medel. Skyldigheten att förebygga är ett komplicerat och långsiktigt arbete och det finns inga så kallade rätta lösningar som fungerar i alla samhällen. Det finns emellertid ingen anledning att låta dessa svårigheter hindra det internationella samfundet från att försöka, att lägga åtminstone en bråkdel av alla de pengar som går till militära strukturer på att istället bygga fred. Följ IKFF: facebook.com/ikffsweden Ladda ner Peacewomens handbok som Iphone-app - alla WPS-resolutioner i din Skriv anmälan i ämnesraden till info@ikff.se. FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

10 Rosa kors i Mexiko för att påminna om, och protestera mot, det genusbaserade dödliga våldet ofta kallat femicides. Foto: Commodifiedlife.com väpnat våld mot kvinnor Av: Ingrid Hagström { Disarm Domestic Violence är en internationell kampanj för att uppmärksamma vapens konsekvenser för kvinnor. IKFF deltar i kampanjen med seminarier och informationsspridning. Ingrid Hagström arbetade med kampanjen under sin praktik på kansliet våren Skjutvapen anses av många vara viktiga för att kunna beskydda sig själv och sina nära och kära. Verkligheten är dock en annan. Kvinnor som lever i ett hem där det finns tillgång till vapen löper tre gånger större risk för att bli skjuten än andra kvinnor. När skjutvapen är inblandade i våldsbrott ökar risken för dödlig utgång med tolv gånger. Vapnet används inte bara för att döda utan även för att hota, och underlättar olika former av våldsbrott mot kvinnor. De flesta kvinnor utsättas inte för vapenrelaterat våld på gatan eller på slagfältet, utan i det egna hemmet av någon de har en nära relation med, oftast en släkting eller partner. Det väpnade våldet mot kvinnor är ett problem som finns världen över. Genus och kön har större inverkan än geografiskt läge i att påverka utsatthet för våld. Genom samhällets sociala strukturer och förväntningar på pojkar och män skapas föreställningar om att maskulinitet hör samman med innehav av vapen. Pojkar lär sig tidigt att leka med allt från vattenpistoler och träbössor till verklighetstrogna leksakspistoler. Hotet om väpnat våld mot kvinnor är bestående både i fredstid och i konflikter. En tydlig ökning av våldet kan dock ses under och efter väpnad konflikt. Trots eldupphör fortsätter kvinnors utsatthet att vara hög, framförallt på grund av spridningen av pistoler, gevär och andra lätta vapen. I länder som inte befinner sig i konflikt är skjutvapen inblandade i 60 procent av de våldsbrott som leder till dödlig utgång. I ett land som USA med dess liberala vapenlagstiftning används skjutvapen vid över hälften av alla mord på kvinnor. Den amerikanska vapenlobbyn har ett starkt fäste och propagerar för amerikaners rätt till självförsvar, men istället brukas vapnen, enligt statistiken oftare för hot och mord än i självförsvar. 10 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011

11 Varje år omkommer sammanlagt hundra personer i Sverige genom dödligt våld, av dessa är 35 procent kvinnor. Det dödliga våldet mot kvinnor är ett dolt problem då ungefär hälften av våldsbrotten utförs av någon i nära förhållande till kvinnan. De flesta fallen sker också i de inblandades hem utan insyn från utomstående. Än i dag betraktas därför våld mot kvinnor som ett problem tillhörande den privata sfären. Faktum är dock att minst var tredje kvinna världen över någon gång blir fysiskt misshandlad under sin livstid. Vid det dödliga våldet har denna misshandel nått sin mest extrema form. I Sverige är kniv det vapen som används mest vid kvinnomord men varje år skjuts dock ungefär fyra kvinnor ihjäl av någon de har eller har haft en nära relation till. Antalet kvinnor som hotas med vapen beräknas vara mycket större. Av de gärningsmän som blir dömda för detta våld är över hälften även registrerade för tidigare brottslighet. Jämfört med USA har Sverige och flertalet av de andra nordiska länderna mycket mer restriktiva vapenlagar. Faktum är dock att majoriteten av gärningsmannen i Sverige har vid de skjutvapenrelaterade dödsbrotten mot kvinnor haft licens för vapnet. Eftersom det är vanligare med innehav av vapen i småstadslänen har fler skjutrelaterade brott begåtts på dessa platser. Lagliga vapen är alltså minst lika farliga som illegala vapen. Det är absolut nödvändigt att den våldskultur som tillåter närvaro av vapen förändras och att länder inser vikten av förebyggande arbete, såsom skärpta lagar och regler kring vapenlicensiering och misshandel. För att skapa opinion för denna fråga påbörjades år 2009 kampanjen Disarm Domestic Violence. Detta är den första internationella kampanjen för att skydda kvinnor från väpnat våld i hemmet. Idag kräver vissa länder, däribland Kanada en noggrann kontroll av den som ansöker om vapeninnehav. Om tidigare våldsbrott mot närstående uppdagas, nekas eller återkallas vapenlicensen. Genom att se en av grundorsakerna till väpnat våld mot kvinnor tillgången på vapen kan våldet minimeras både inom Sveriges ramar och globalt. Ytterligare information om väpnat våld mot kvinnor hittar du via följande länkar: Stöd IKFF:s arbete för nedrustning och kvinnors säkerhet. Bli medlem på Disarm Domestic Violence Skjutvapen utgör ett av de största säkerhetshoten mot kvinnor i såväl fred som krig. Hemmet, inte slagfältet eller gatan, är den plats där kvinnor löper störst risk att utsättas för väpnat våld. nedrusta nu! FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

12 Foto: Burns Library, Boston College Inez är är sedan 60-talet engagerad i kvinnorätts- och människorättsfrågor på Irland. Idag är hon ordförande för Participation and Practice of Rights Project, som hjälper utsatta att få tillgång till resurser {och samhällsservice. McCormack spelade en avgörande roll under Good Friday Peace Accords inez mc cormack - kvinnorättsaktivist Av: Nicole Bianchi samband med Women, Peace and Disarmament Day I den 24 maj, arrangerade IKFF en läsning av pjäsen Seven och även ett samtal mellan kvinnorättsaktivisten Inez McCormack, en av de sju kvinnorna i pjäsen, och författaren Louise Boije af Gennäs, som läser McCormack under IKFF:s uppsättning. Dessa två är personer som utmanat rådande normer kring kvinnor. Jag hade turen att få träffa Inez McCormack för att prata om hur det är att ägna sitt liv åt att kämpa för kvinnors rättigheter. Hon har varit involverad i kvinnorättsrörelsen sedan sextiotalet, då hon som ung kvinna på Irland fick uppleva hur orättvisor och diskriminering mot kvinnor cementeras under tider av konflikt. 12 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011 Seven väcker tankar kring kvinnorättsaktivism, olika kvinnor och olika sorters kamp. (Kvinnorna som skildras har alla stått upp och utmanat normer och strukturer i sina samhällen som är fundamentalt fel. De har alla vägrat förtrycket och agerat emot det, genom att hitta olika sätt att förändra sina egna och andra kvinnors liv). I engelskan så görs ofta en åtskillnad mellan att vara antingen en activist eller advocate för kvinnors rättigheter, något som på svenska kan liknas med att arbeta utanför eller innanför etablerade strukturer i samhället. I Seven finns det exempel på båda, exempelvis kongresskvinnan Annabella de Leon och bondflickan Mukthar Mai.

13 Jag frågar Inez McCormack var hon skulle placera sig själv och sitt arbete, Jag skulle inte vilja placera mig inom något av de två alternativen, säger hon och förklarar att åtskillnaden mellan activist och advocate inte är så viktig, då det centrala är att inse att alla människor kan vara aktivister. Aktivism handlar om att använda sitt eget utrymme för att tänja på de gränser som begränsar kvinnor och att då utmana antaganden om vad som är görbart och tillåtet. I arbetet med att stärka kvinnors rättigheter är det nödvändigt att tänka utanför ramarna och utmana orättvisa förhållanden i samhället som tas för givna. Jag frågar hur McCormack som facklig representant bar sig åt för att hjälpa andra. Det viktigaste är att se människors kapacitet, och övertyga dem Louise Boije af Gennäs i samtal med Inez McCormack i Stockholm i maj. att de besitter den. I en kamp mot orättvisa så måste du använda din förmåga för att hjälpa andra att tro på sin egen. Genom att bygga självförtroenden bildas motmakt som i sin tur kan utmana rådande ojämlika maktstrukturer. Foto: Josefine Karlsson, IKFF IKFF:s senaste publikationer är fickmanualer om väpnat våld mot kvinnor samt om kvinnor, fred och säkerhetsagendan. De finns på engelska, franska och spanska. Ladda ner dem från hemsidan ikff.se eller beställ dem genom ett mejl till info@ikff.se FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

14 långt till fred i elfenbenskusten Av: Maud Edgren-Schori och Pierre Schori Elfenbenskustens demokratiskt valde president Alasanne Ouattara står inför en svår uppgift. Ekonomin ligger i ruiner. Sedan januari månad har barn stått utan undervisning. I landets västra delar har nära 90 procent av den kvalificerade medicinska personalen liksom en majoritet av lärarkåren slutat att arbeta. En miljon internflyktingar och över i exil måste kunna återkomma hem. Bland dessa finns tiotusentals traumatiserade kvinnor och barn i behov av stöd. Ouattara måste visa att han är hela folkets president och att hans politik främjar nationell försoning. Han behöver också skapa reella förutsättningar för rättssäkra processer för alla begångna brott mot mänskliga rättigheter. Drygt tio år efter det att FN:s resolution 1325 om kvinnors roll i konflikt antogs, har kvinnor fortfarande en marginell roll i fredsarbetet världen över. Kvinnor och barn i krig utgör en majoritet Foto: Wikimedia Commons, Alvaro Kvinna lämnar in sin röst i under valet i Elfenbenskusten. Foto: UN Photo/Basile Zoma 14 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011

15 av döda, sårade och flyktingar. De fortsätter att vara målgrupp för sexuellt våld. Och, kvinnor är fortfarande kraftigt underrepresenterade i fredsförhandlingar och fredsarbete generellt. Så är det också i Elfenbenskusten. Noteras kan även att av Ouattaras 36 ministrar är bara 5 kvinnor. Amnesty International (AI) rapporterade 2007 om hundratals, kanske tusentals kvinnor och flickor har blivit offer för omfattande, och tidvis systematiska våldtäkter och sexuella övergrepp av de stridande parterna eller av civila med nära anknytning till förbanden. Våldtäkter kombineras ofta med tortyr, inte sällan inför ögonen på familjemedlemmar. AI rapporterade också om åtalseftergift för förövarna, och om en begränsad medicinsk och psykologisk vård för dem som överlevde våldet. Margot Wallström fördömde kraftigt i januari 2011 de våldtäkter som begicks under och efter valen förra året i Elfenbenskusten. Hon krävde att överlevare fick skydd och att förövarna ställdes inför rätta. I februari och mars 2011 kom nya rapporter från AI som beskrev allvarliga brott mot mänskliga rättigheter i landet, inklusive massvåldtäkter. Bilden av brutalt våld på flera håll och stora flyktingströmmar präglar alltjämt landet. Samtidigt varnar FN för att även om situationen förbättras så fortsätter våldet mot civila, både i Abidjan och i västra delen av landet där man påträffat massgravar. Försoningsprocessen har ännu inte börjat, och hatet frodas på båda sidor. President Ouattara har meddelat att ex-presidenten Gbagbo kommer att ställas dels inför ivoriansk domstol anklagad för korruption och maktmissbruk, dels inför den Internationella brottsdomstolen (ICC) för brott mot krigets lagar. Den 24 maj slog FN larm om att det saknades 80 procent av den samlade humanitära insatsen på 184 miljoner dollar i Elfenbenskusten. När det gäller vitala områden som livsmedel och skydd hade FN bara fått in 3 procent av sin appell. I detta läge bör Sverige öka sitt stöd till den nya regeringen, inte minst till projekt som gagnar kvinnornas ställning. Att utvisa asylsökande kvinnor i detta för landet sköra läge är inte rätt väg. Maud Edgren-Schori och Pierre Schori har just utkommit med boken Elfenbenskusten - en utmaning för FN och Afrika på Leopard förlag. Maud var genusrådgivare i UNDP i Abidjan och {Pierre var O NUCI: s chef under samma tid. Efter Gbagbos tillfångatagande upphävde Sverige det tidigare beslutet om att stoppa avvisningar och utvisningar till Elfenbenskusten, meddelade Migrationsverket den 14 maj. Skälet var att säkerhetsläget i landet utvecklats i positiv riktning. Redan dagen efter började jakten på asylsökande. Från flera flyktingförläggningar i olika delar av Sverige kom förtvivlade rop till flyktingombudet Anita Dorazio om hjälp och skydd från asylsökande ivorianer som fruktar för sina liv vid ett återsändande. Migrationsverket bör med omedelbar verkan införa ett moratorium för avvisningar och utvisningar till Elfenbenskusten. Foto: Robin Bowman FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

16 FN vs. NATO Av: Linda Åkerström { boken Säkerhetspolitik för en ny tid som utkommit på PAX förlag. En vanlig buss har plats för ungefär 46 personer. Det är dubbelt så många som Sverige skickar till FN:s militära fredsfrämjande insatser. Från att uteslutande ha deltagit i insatser under FN-flagg bidrar Sverige idag nästan enbart till insatser som leds av Nato och EU. Varför, och vilka konsekvenser får det? Linda Åkerström är freds-, säkerhets-, och nedrustningshandläggare på Svenska FN-förbundet. Hon har tidigare arbetat som projektledare på Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och är författare till Mycket har hänt i den svenska försvarspolitiken de senaste 20 åren. Från ett försvar inriktat på att försvara det svenska territoriet mot i första hand hotet från öst togs allt eftersom beslut om ett mer internationellt fokus. Det hela grundade sig i en insikt om att vi lever i en global värld samt att vi inte längre såg den ryska björnen lika tydligt vid horisonten. Att bidra till militära fredsfrämjande insatser gick från att vara en bisyssla, i väntan på ryssen, till en huvuduppgift för det svenska försvaret. I mitten av nittiotalet skedde en drastisk förändring av den svenska inställningen. Från att under 30 år enbart ha deltagit i insatser ledda av FN, är svenska bidrag till FN:s fredsfrämjande insatser idag undantaget. Av 945 soldater i internationell tjänst i slutet av maj 2011 deltog 23 i FN-ledda insatser, fyra i EUoperationer och resterande 918 under Natobefäl. Fram till juni 2011 stod, utöver dessa, 1600 soldater jour inom EU:s stridsgruppskoncept, Nordic Battlegroup. Trenden är tydlig trots att Sverige inte har någon policy för hur vi ska prioritera olika organisationer. Det finns flera anledningar till att Sverige skiftade fokus just i mitten av nittiotalet. Under en lång tid gjorde den svenska neutralitetspolitiken och alliansfriheten att Sverige inte kunde samarbeta inom regionala organisationer. I och med att neutraliteten avskaffades och vi gick med i EU öppnades det upp för samarbeten, t.ex med Nato inom Partnerskap för fred. Konsekvenserna av FN:s misslyckanden att hindra folkmordet i Rwanda och massakrerna i Bosnien ledde också till att FN ifrågasattes starkt. Krav kom på att kunna ingripa militärt tidigare i konflikter, redan innan ett fredsavtal förhandlats fram, något som också innebär större krav på militära förmågor och ledningsfunktioner. 16 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011 Slutligen verkar det som Försvarsmaktens nya internationella fokus påverkat inställningen till FN-insatser. I botten av diskussionen om när, var, hur och till vilket pris Sverige bör delta ligger dubbla budskap om varför vi ska göra det. Är det för vår egen säkerhet eller för andras som vi skickar ut soldater internationellt? Å ena sidan ses insatserna som ett uttryck för solidaritet med de människor som drabbats av konflikter, något som anknyter till FN-principen om skyldigheten att reagera när det sker grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Å andra sidan finns försvarspolitiska argument. De internationella insatserna är kompetensutvecklande för Försvarsmaktens personal, viktiga för att marknadsföra svensk krigsmateriel eller för Sveriges nationella säkerhet: för att stoppa konflikterna innan de når våra gränser. När internationella insatser mer ses som en försvarsfråga blir det logiskt att i första hand vilja samarbeta med den militärt mest avancerade organisationen: Nato. Nato och EU genomför också insatser främst i Europa och Mellanöstern. Om man i första hand utgår från Sveriges territoriella säkerhet är det lättare att se värdet i att delta i insatser som sker nära oss än i långsiktiga komplexa insatser i Afrikas konfliktområden. Utifrån ett fredsperspektiv finns det många anledningar att ifrågasätta Sveriges omprioritering. Även med ett FN-mandat i grunden spelar vem som leder insatsen stor roll för vilken insats det blir. Som renodlad militär försvarsallians är Nato den som är sämst lämpad att genomföra de långsiktiga insatser med stora civila delar som behövs för att bygga en fred som håller. FN är den organisation med i särklass längst erfarenhet av fredsfrämjande insatser, av att förebygga väpnade konflikter och av fredsbyggande när den väpnade konflikten är över. Det ger FN en legitimitet som saknas hos regionala organisationer och påverkar möjligheten att uppfattas som opartisk och kunna genomföra effektiva insatser utan tvingande våld. FN är också den organisation som anställer mest civil personal och 87 procent av de poliser som deltar i fredsfrämjande insatser (2010). En FN-insats finns på plats omkring dubbelt så länge som insatser ledda av andra aktörer och har det mest utvecklade konceptet för civil-militär samverkan. Till skillnad från i Nato- och EU-ledda insatser är den högste Foto: Ng-Aniki, graffitti Banksy

17 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

18 Foto: UN Photo/GJ I mitten av nittiotalet skedde en drastisk förändring av den svenska inställningen. Från att under 30 år enbart ha deltagit i insatser ledda av FN, är svenska bidrag till FN:s fredsfrämjande insatser idag undantaget. Av 945 soldater i internationell tjänst i slutet av maj 2011 deltog 23 i FN-ledda insatser, fyra i EU-operationer och resterande 918 under Natobefäl. Fram till juni 2011 stod, utöver dessa, 1600 soldater jour inom EU:s stridsgruppskoncept, Nordic Battlegroup. chefen för en FN-insats alltid civil, med kontroll över både civila och militära delar på plats i konfliktområdet. Trots att det gäller stora och viktiga förändringar av den svenska säkerhetspolitiken har debatten lyst med sin frånvaro. Det finns stora skillnader i hur olika organisationer ser på våldsanvändning i insatser för fred. Att prioritera Nato och EU framför FN är att prioritera kortsiktighet och militär konflikthantering framför en politik med hållbar fred som främsta mål och syfte. SEVEN Den 24 maj firades den globala kampanjdagen Women, Peace and Disarmament day. IKFF uppmärksammade detta genom att sätta upp den internationellt kända dokumentärpjäsen Seven om sju kvinnorättskämpars liv och öden. I rollerna såg vi bl a Amelia Adamo, Louise Boije af Gennäs och Alexandra Pascalidou. Läsningen inbringade drygt kronor som nu skickas till IKFF:s sektioner i DRKongo och Nigeria för att stärka arbetet för fred och organisering. 18 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011

19 IKFF om NATO och Libyen Med anledning av att riksdagen beslutat att Sverige ska delta i den internationella militära insatsen i Libyen har Internationella Kvinno förbundet för Fred och Frihet, IKFF den 2 april 2011 antagit följ ande uttalande: Säkerhetsrådet har fattat beslut angående situation i Libyen under FN-stadgans kapitel 7. IKFF anser att FN är den enda rättmätiga multi laterala aktören med rätt till våldsanvändning i internationella konflikter. FN:s säkerhetsråd har denna gång enats om ett beslut att agera med anledning av de allvarliga och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter som ägt rum i Libyen. Skyldigheten att skydda har flera komponenter där den viktigaste är att förebygga och undanröja de underliggande orsakerna till konflikter. Återigen har det internationella samfundet reagerat allt för sent och med militära medel. Riksdagens beslut att ställa en väpnad styrka till förfogande i vilken ingår stridsflygplan av typ JAS 39 Gripen undergräver det handlings utrymme som Sverige haft som fredsnation. Skälen som uppges för att legitimera beslutet är att svara på FN:s förfrågan. IKFF anser att Sverige bör stödja FN:s säkerhetsråds beslut och bidra till dess genomförande genom Sveriges största styrka: humanitärt, civilt och politiskt arbete. Resolutionen betonar främst behovet av att skydda civila. Detta uppnås inte genom bombningar. Sverige har länge haft en stark roll som fredsaktör i världen men sällar sig nu till de stater som utgår från militära lösningar. Det innebär att Sveriges potential och möjlighet att bidra med sin unika tradition av civilt, konfliktförebyggande arbete undergrävs och urholk as. Bestående fred kan aldrig byggas med militära medel. Det går inte att bomba fram skydd av civila och ej heller demokrati. IKFF noterar med oro de rapporter om våldtäkter som följer av att kvinnors utsatthet ökar. IKFF anser att Sveriges riksdag istället för att samarbeta med NATO bör sälla sig till de stater som använder en bred verktygslåda av metoder för att skapa politisk förändring och långsiktigt skydd för civila. Det som Sveriges riksdag söker är i bästa fall en snabb lösning på något som kräver långsiktigt arbete, i sämsta fall ett tillfälle att marknadsföra Sveriges krigsmateriel och ytterligare närma oss NATO. Oavsett vilket är det en oerhört allvarlig utveckling och IKFF kräver att Sverige använder alla tillgängliga fredliga medel till stöd för Libyens folk. FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

20 Ordföranden har ordet Mycket rör sig i huvudet på mig som ordförande då tankarna klarnar i ett något svalare sommarväder idag och efter vår kongress i maj i Göteborg med en ny spännande styrelse att arbeta med. Jag tänker på den pågående militariseringen globalt och Sverige som säljer ut sin mark för militära övningar; på FN:s roll att ge mandat för militärt våld; innebörden av skyldighet att skydda. Och så är jag glad för Tysklands beslut att avskaffa kärnkraft och rapporter om en stärkt opinion mot svenskt medlemskap i NATO! Många accepterade säkerhetsrådets resolution om flygförbudszon, över Libyen eftersom den uppfattades som en fredlig åtgärd för att förhindra regeringssidan från att med flyg anfalla civila mål i det inbördeskrig som utbrutit. Det finns nu motiverade frågor om resolutionens konsekvenser och om de bombningar som sker. Har bombningarna humanitära syften då också civil infrastruktur förstörs och civila dödsoffer sker? Är de förenliga med FN stadgans fredsprincip - artikel 2:4? Vilka fredliga medel används? Av NATO:s 22 medlemsländer är det endast 6 som deltar militärt. Varför ska Sverige, som ej är medlem i NATO och har möjlighet att medverka med civila insatser t ex diplomati och stöd till civila och politiska strukturer, medverka militärt? På seminariet före IKFF:s kongress belystes hotet av en utökad militarisering i Sverige eftersom försvarsmakten sökt tillstånd att genomföra militära övningar i Göteborgs skärgård. Tillståndet ska möjliggöra för internationella insatsstyrkor att öva i dessa områden. Skärgårdsbefolkningens oro är befogad och ytterligare ett exempel på den pågående oacceptabla militariseringen av Sverige. I Norrbotten har Sverige sålt rättigheten till NATO-ledda trupper och USA att öva och stora övningar kommer att ske där i slutet av juli. Kärnvapenallianser och stater tränar i Sverige och några löften om att inte vara kärnvapenbestyckade finns inte. Norrbottningar jag känner är djupt oroade. Det beslut som möjliggör detta kan härledas från SOU:77 Snö, mörker och kyla * I Göteborg aktualiserade Anna Lisa Björneberg IKFF:s remissvar att IKFF MOTSÄTTER SIG militära övningar hålls på svensk mark, vilka innebär miljöförstöring i områden som vi ser som vår stora fredade tillgång där människor skall hämta kraft och hälsa och som lämpar sig för fredsbyggande aktiviteter. Vidare: Att som affärsidé (citat från utredningen) inbjuda till flygövningar över vår fjällvärld med utsläpp av skadebringande flygbränsle över marker vars skönhet det tagit miljoner år att skapa är absurt. Efter analyser av det säkerhetspolitiska läget i världen är det cyniskt och inkonsekvent att Sverige av ekonomiska och regionalpolitiska skäl upplåter vår dyra natur för en meningslös förstörelse i syfte att testa material och öva soldater för krigsinsatser runt om i världen. En opinion för en förändring behöver därför stärkas och bli hörd så att nuvarande riksdag uppmärksammas på tidigare beslut med så uppenbara konsekvenser för svenskt territorium och risker för medborgarna i Sverige och kan ompröva! En stark opinion behövs även som förespråkar fredsskapande åtgärder och förberedelser mot andra hot än militära. Totalt läggs i Sverige endast en bråkdel ner på långsiktigt fredsskapande med civila verktyg (strax under 2 miljarder), i jämförelse med vad som läggs på försvarets dryga 40 miljarder. Uppenbart är att säkerhet för människor och länder bl a innebär tillgång till mat och vatten, humanitära hjälpinsatser i katastrofer, hjälp till flyktingar och till återuppbyggnad, implementering av de resolutioner FN tagit - inte minst Säkerhetsrådets resolution 2000:1325 Kvinnor Fred och säkerhet, som kräver kvinnors lika deltagande på alla beslutsnivåer före under och efter en konflikt, kvinnors rätt till skydd i väpnade konflikter och att övergrepp på kvinnor är krigsbrott där de skyldiga ska ställas inför rätta. Sveriges utrikespolitiska vägval ändras och återgå till en väg som präglas av arbete för fred, internationell solidaritet och nedrustning med kvinnors aktiva medverkan. *SOU:77 Snö, mörker och kyla Betänkande av utredningen om utveckling av internationell militär test och övnings-verksamhet på svenskt territorium 20 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011 Kirsti Kolthoff, ordförande IKFF

21 Eva Moberg - en röst för fred har tystnat Det känns som om det var helt nyligen jag träffade Eva Moberg, som kom till Österbybruk och medverkade i sträng kyla i en manifestation i samband med Budkavlen för en kärnvapenfri värld. Det var i januari förra året då hon deltog i ett seminarium och ställde skarpa frågor till Östhammars kommunstyrelses ordförande Jacob Spangenberg om hans syn på kärnkraftverket i Forsmark med kopplingen till kärnvapen. Vi har i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet under åren haft många kontakter med Eva, som inspirerat oss i vårt fredsarbete. Det är tomt nu när hon har gått bort. Det hände så plötsligt! Vi kommer att sakna henne som skicklig debattör med både karisma och djupa kunskaper. Eva var verksam som författare, dramatiker, journalist och samhällsdebattör. De senaste åren var Evas hjärtefrågor kärnvapnen och kärnkraften. Fredsfrågan och energifrågan, som hon ansåg omöjliga att skilja åt! Eva Moberg förde in i det sista diskussionen om hållbarhet och jordens framtid. Så här uttalade hon sig när hon var sommarpratare i Sveriges radio sommaren 2000: - Jag tycks vara tilldelad etiketten feministisk debattör, men det som jag har skrivit i den frågan är bara en bråkdel av min produktion. Jag är mest stolt över en mångårig kamp mot kärnkraft och kärnvapen. Vi bär Eva Moberg med oss som inspiratör i vårt fortsatta fredsarbete. Kirsti Kolthoff disarm domestic violence Den 31 mars arrangerade IKFF tillsammans med den svenska sektionen av Amnesty International, Kristna Fredsrörelsen och Parlamentarikerforum för lätta vapen en konferens om väpnat våld mot kvinnor. Konferensen samlade ett 80-tal deltagare och pågick under en hel dag. I fokus var hur närvaron av lätta vapen i samhällen bidrar till ökad osäkerhet för kvinnor, eftersom de används för att mörda kvinnor, för att underlätta våldtäkt och för att hindra kvinnor från att undkomma våldsamma förhållanden. Sarah Masters från International Action Network on Small Arms (IANSA) var en av huvudtalarna, och enligt henne är det väpnade våldet mot kvinnor ett globalt problem som leder till oerhörd osäkerhet för kvinnor. Orsakerna till problemet har starka kopplingar till dominerande föreställningar om maskulinitet och säkerhet. Susan Jackson från Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) berättade om hur vapen rör sig runt om i världen och att de är i princip omöjliga att spåra. Eftersom lätta vapen är så mobila används de i flera olika konflikter, och även i fredstid. Helena Koumi från Kristna Freds berättade om det internationella vapenhandelsavtal som just nu förhandlas fram inom FN, det så kallade Arms Trade Treaty (ATT). I diskussionerna kom flera exempel fram på hur det väpnade våldet mot kvinnor bör ingå i avtalet så att det inte blir genusblint som så många andra vapenavtal tyvärr är. En särskilt spännande del av konferensen var när Anna Källdén från den svenska organisationen Slagfärdiga, Adilia Caravaca från IKFF Costa Rica och Amparo Guerrero från IKFF Colombia samtalade om likheter och skillnader i det väpnade våldet mot kvinnor i respektive länder. Det var tydligt att strukturerna ofta är desamma, men att våldet har olika yttringar och frekvens. Journalisten och författaren Karin Alfredsson höll en presentation om projektet Cause of Death: Woman som bekräftade att våldet mot kvinnor tar olika former runt om i världen men att det finns en sak som är gemensam - offret är en kvinna och förövaren är oftast en närstående man. I en avslutande workshop fick konferensdeltagarna möjlighet att själva fundera över vad de kan göra för att arbeta mot det väpnade våldet. Dagen efter fortsatte IKFF-medlemmar diskussionerna i ett mindre möte och förhoppningsvis sprider sig erfarenheter från konferensen inom organisationen i Sverige och internationellt. Håll utkik på efter den konferensrapport som kommer att sammanfatta konferensen. FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

22 internationell konferens i costa rica Av: Emma Rosengren Mellan den 30 juli och 5 augusti 2011 hålls IKFF:s internationella kongress i San José i Costa Rica. Tillsammans kommer delegater från hela världen att diskutera kopplingen mellan våld mot kvinnor och vapen. {Ett år efter 10-årsjubileet av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet är det nu dags att skapa strategier för den fortsatta implementeringen av den unika resolutionen. I augusti samlas därför ett hundratal kvinnor från olika delar av världen i Costa Rica för att delta i den internationella konferensen Women, Peace and Security - Transforming the Agenda. En viktig fråga som IKFF driver inom arbetet med 1325 är att inkludera den inom nedrustningspolitiken. Nedrustning är ett av de områden som alldeles för sällan använder sig av genusperspektiv i sina analyser. I samband med de pågående förhandlingarna om ett vapenhandelsavtal driver IKFF frågan om vikten av att markera hur närvaron av vapen hotar kvinnors säkerhet, särskilt i hemmet. Vapen möjliggör också våldtäkt och andra former av kränkningar av kvinnors säkerhet i konflikt och i fredstid, varför det är särskilt viktigt att tydliggöra kopplingen mellan våld mot kvinnor och vapen. Under den en veckas långa konferensen kommer dessa och andra ämnen som rör att utmana militarismen och investera i fred att avhandlas. På plats finns representanter för IKFF:s svenska styrelse, kretsrepresentanter från städer runt om i Sverige och deltagare från våra systersektioner runt om i världen. Vill du veta mer? Kontakta emma.rosengren@ikff.se facebook.com/ ikffsweden You ve got mail! Du har väl anmält din adress till oss? Skriv anmälan i ämnes raden och skicka ett till info@ikff.se Genom att göra det får du kontinuerlig uppdatering på vad som händer runt om i landet och internationellt. RSS Missa inte senaste nytt om IKFF. Nu kan du hålla dig uppdaterad genom att prenumerera på RSS-feeds via vår hemsida. Följ IKFF:s blogg `Pax et Libertas på Här kan du ta del av det senaste vad gäller IKFF:s arbete. Hör gärna av dig om du vill skriva på bloggen! 22 FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI 2011

23 IKFF i Almedalen 2011 Förutom att medverka på Säkerhetspolitiskt Sommar-torg, deltar IKFF även i Alternativa Almedalsveckan, S:t Hans skolan i Visby. Under fyrtio år har angelägna samhällsfrågor diskuterats och debatterats vid Politikerveckan i Almedalen. I år arrangeras för fjärde gången ett forum där dagliga samtal i säkerhetspolitiska frågor kommer att föras, nämligen Säkerhetspolitiskt sommartorg. Syftet är att föra säkerhetspolitiska samtal med ett brett deltagande. IKFF deltar i det säkerhetspolitiska sommartorget för att stärka samhällsdebatten kring säkerhetspolitik. Det är viktigt att civila samhället deltar i forum som detta för att undvika bilden av att det endast är statliga myndigheter och organisationer som äger säkerhetsfrågorna. Söndag 3 juli ANTONS Säkerhetspolitiskt försnack med miljöpartiet Vad är säkerhet? Hur ser vårt försvarsoch säkerhetspolitiska läge ut? Vilka är utmaningarna? Hur kan Sverige bidra till fred och säkerhet i vår omvärld? Bodil Ceballos (MP) utfrågas av IKFF:s generalsekreterare Petra Tötterman Andorff och Lars Ekeman, generalsekreterare på Folk och Försvar. Arrangör: Säkerhetspolitiskt sommartorg. Måndag 4 juli ANTONS Framväxande säkerhetshot i en ny tid Organiserad brottslighet, klimatförändringar och hög ungdomsarbetslöshet är några av de största hoten mot fred och säkerhet i världen. Hur kan vi bäst kartlägga och bemöta de växande globala säkerhetshoten? Experter och våra största partier ger sin syn på dessa utmaningar. Möt experterna Eldridge Adolfo, Petra Tötterman Andorff och Henrik Hammargren. Arrangör: Sida, Försvarsmakten, Svenska Freds, FBA och MSB. Måndag 4 juli ANTONS Säkerhetspolitiskt försnack med miljöpartiet Vad är säkerhet? Hur ser vårt försvarsoch säkerhetspolitiska läge ut? Vilka är utmaningarna? Hur kan Sverige bidra till fred och säkerhet i vår omvärld? Sten Tolgfors (M) utfrågas av IKFF:s generalsekreterare Petra Tötterman Andorff och Lars Ekeman, generalsekreterare på Folk och Försvar. Arrangör: Säkerhetspolitiskt sommartorg. Onsdag 6 juli ANTONS Väpnat våld mot kvinnor Kvinnors roll och utsatthet i konflikter ska vara en integrerad del i Sveriges strategiska arbete för fred och säkerhet. Trots denna målsättning exkluderas vapens konsekvenser för kvinnor i säkerhets- och nedrustningsarbetet. Chris Coulter, Indevelop, Jon Bergeå, Kristna Fredsrörelsen, Charlotte Petri Gornitzka, Sida, Petra Tötterman Andorff, IKFF. Moderator: Maja Åberg, Amnesty. Arrangör: IKFF Torsdag 7 juli ALMEDALEN Militära kostnader, fred och säkerhet - aktion Med olikfärgade flaggor som symboliserar militära kostnader, sjukvård, bistånd mm kommer IKFF att illustrera fördelningen av världens investeringar. OBS! Aktionen kommer att filmas inom ramen för ett konstnärsprojekt. Torsdag 7 juli AULAN Feministisk allians och kvinnors roll i demokratiseringsprocesser Kvinnors roll i freds- och demokratiseringsprocesser är en fråga som engagerar feminister världen över. Kvinnornas betydelse i upproren i Nordafrika och Mellanöstern väcker frågor om deltagande och demokratiskt samhällsbygge. Hur kan man göra för att stärka kvinnors roll i alla faser av demokratiseringsprocesser? Medverkande: Hibbaq Osman, Kvinnorättsaktivst från Egypten Haideh Daragahi, Kvinnorättsaktivist och professor i litteraturhistoria Senia Bachir Abderahman, Emmaus Stockholm Ann- Margarethe Livh, Ordförande i Vänsterns Internationella Forum Gertrud Åström, Ordförande i Sveriges Kvinnolobby Kirsti Kolthoff, Ordförande i IKFF Katarina Hellström, Kvinna till Kvinna Margareta Winberg, Ordförande i UN Women Sverige Karin Jonegård, Närverk mot hedersrelaterat våld Samtalsledare: Gerd Jonsson-Latham, f d ordförande i Kvinna till Kvinna Amineh Kakabaveh, ordförande i VHEK och Riskdagsledamot (V) Arrangör: VHEK Torsdag 7 juli BIBLIOTEKET Mänsklig säkerhet och Militära kostnader Workshop om militära kostnader och fredsbyggande arbete. Samarbete med konststuderande som kommer att göra en film kring arbetet. OBS! Workshopen kommer att filmas. Tag chansen att vara statist. Medverkande: Annalena Vidlund, IKFF, Christina Hagner, Kvinna till Kvinna, Peter Brune, Svenska Afghanistankommittén Arrangör: IKFF FRED OCH FRIHET, NUMMER 2-3, JULI

24 Stöd vårt arbete DU med - bli en del av fredsrörelsen, bli medlem i IKFF!