Språkkrav i tvåspråkiga kommuner variation och förändringar

Transkript

1 Språkkrav i tvåspråkiga kommuner variation och förändringar Finlandssvenska forskarskolan i Helsingfors, Mikael Harjula Helsingfors universitet Detta papper kan betraktas som en utveckling av min forskningsplan med tonvikt på det teoretiska upplägget för en planerad avhandling om språkkrav i finska och svenska för personal i tvåspråkiga kommuner under perioden Jag tar gärna emot kommentarer om upplägget och innehållet i den teoretiska diskussionen, om hypotesformuleringarna och om valet av oberoende variabler. 1 Inledning Att forska i tvåspråkigheten i kommunala organisationer, det vill säga hur de tvåspråkiga kommunerna tillhandahåller service på finska och svenska och förutsättningarna för detta, kan naturligtvis göras utgående från olika infallsvinklar. Bland studier utgående från ett rättsligt perspektiv kan nämnas Tore Modeens (1984) undersökning om bindande språkkrav i de fem största tvåspråkiga kommunerna under en tidpunkt. Intresset var riktat mot huruvida kommunerna ställde tillräckligt höga krav i både finska och svenska på sin personal för att 1

2 säkerställa den lagstadgade språkliga servicen på båda språken och sålunda garantera jämlikheten mellan språkgrupperna. Linnéa Henriksson (2015) konstaterar att det inte är lagstiftningen som brister när kommuninvånarna inte får service på eget språk utan att bristerna finns i den interna organiseringen. Språkgruppernas lokala storlek har naturligtvis stor betydelse men i de avvikande fallen hävdar hon att det snarast är viljan hos de kommunala myndigheterna som är avgörande. I det sammanhanget kan man tänka sig att olika organisationslösningar, exempelvis enspråkiga serviceenheter för den lokala språkminoriteten, är att föredra än att eftersträva att i stort sett hela kommunens personal ska behärska båda språken. Vidare finns det studier som placerat tillgången till språklig service i de tvåspråkiga kommunerna i ett större förvaltningspolitiskt sammanhang (Sandberg 2015; Sjöblom 2013; Sjöblom & Sandberg 2015). Stora reformer inom den offentliga sektorn som resulterar i mer komplexa och större och därmed mer språkligt heterogena kommunala strukturer samt ökad privatisering av de kommunala tjänsterna leder till en besvärligare styrning av språken i den kommunala verksamheten. I den här studien är syftet att undersöka variation och förändringar beträffande tvåspråkiga kommuners språkkrav i finska och svenska, såväl i kommunernas bindande instruktioner som de krav kommunerna ställer i praktiken samt att förklara variationen och förändringarna mellan kommunerna. Den huvudsakliga infallsvinkeln är förhållandet mellan den finsk- och svenskspråkiga befolkningen. Bakgrunden är att det finns skillnader i tillgången till språklig service på det lokala minoritetsspråket mellan finsk- och svenskspråkigt dominerande kommuner (justitieministeriet 2009, 77). Tänkbart är sålunda att det finns skillnader mellan finsk- och svenskspråkigt dominerande kommuner beträffande personalens språkkrav i finska och svenska och att det till följd av instabiliteten mellan språkgrupperna såväl nationellt som lokalt har skett förändringar i kommunernas språkkrav. Även om förhållandet mellan språkgrupperna är central i denna studie är det ändå relevant i vilken utsträckning kommunerna kan sägas uppfylla lagstiftningens målsättning om tillräckligt språkkunnig personal eller vilka effekter förändringar i den offentliga sektorn har på kommunernas bestämmelser om språkkrav. 2

3 2 Teoretisk diskussion Den kanadensiska forskaren Kenneth D. McRae (1999, ), expert på jämförande språkpolitik, har redogjort för två teoretiska utgångspunkter vid studier av relationer mellan språkgrupper i flerspråkiga stater, särskilt beträffande den finländska kontexten. Den ena teoretiska utgångspunkten beaktar att båda språken är jämställda och att språkgrupperna har samma ställning i ett tvåspråkigt land, härefter kallat för ett tvåspråkighetsperspektiv. Den andra utgångspunkten beaktar att det finns ett asymmetriskt förhållande mellan majoritet och minoritet, härefter kallat för ett språkminoritetsperspektiv. Valet av den teoretiska utgångspunkten beror i stor utsträckning på området för studien. Vid studier inriktade på institutionella arrangemang och rättsliga faktorer, det vill säga frågor rörande det normativa, framstår tvåspråkighetsperspektivet som det naturligaste medan vid studier inriktade på psykologiska, sociologiska och politiska faktorer, det vill säga frågor rörande beteende, kan relationerna kanske snarare undersökas från ett språkminoritetsperspektiv. I en studie om språkkrav i finska och svenska för anställda i tvåspråkiga kommuner är det svårt att bortse från tvåspråkighetsperspektivet. Studieobjektet är tvåspråkigheten i tvåspråkiga kommuner. Men normen i lagstiftningen och praxisen i kommunerna förväntas inte sammanfalla. För att förklara likheter, variation och förändringar beträffande kommunernas språkkrav används ett språkminoritetsperspektiv. Spänningen mellan Finland som ett tvåspråkigt land och svenskspråkiga som en språklig minoritet utgör sålunda en röd tråd i avhandlingens teoretiska diskussion. 2.1 Tvåspråkighetsperspektiv Tanken om att statliga och nationella gränser skulle sammanfalla nådde något av sin höjdpunkt efter första världskriget när den amerikanska presidenten Woodrow Wilson deklarerade principen om nationernas självbestämmanderätt, vilket hade sina rötter i bland annat den tyska romantiken och den moderna nationalismen (Engman 2016, ). En stat är enligt Max Webers definition en institution som har monopol på fysiskt våld på ett avgränsat geografiskt område. En nation däremot är en grupp av mänskor som förenas av en gemensam kultur och som upprätthåller eller har som mål att skapa en stat. Nationalstaten har 3

4 varit närmast den självklara statliga organisationsformen i modern tid (Allardt & Starck 1981, 19). Weber (1983, ) konstaterar å ena sidan att nationalstaten som begrepp under hans tid var liktydig med en stat baserad på ett gemensamt språk och å andra sidan att det fanns flera nationalstater, exempelvis Schweiz och Kanada, med flera än en språkgrupp som kände samhörighet med sin nationalstat. Weber menade sålunda att ett gemensamt språk inte var den enda källan till nationalistkänslor utan även exempelvis gemensamma politiska erfarenheter. De flesta stater som skapades efter första världskriget i Europa skapades enligt ett språk men Finland var ett undantag som skapades enligt modellen ett land, ett folk, två språk (Suksi 2010, 105). Finland är sålunda ett tvåspråkigt land med finska och svenska som jämställda språk och hör därmed till gruppen av två- och flerspråkiga länder tillsammans med exempelvis Belgien, Irland, Schweiz och Kanada (Språklagskommittén 2001, 128). Det är skillnad på ett två- eller flerspråkigt samhälle och två- eller flerspråkighet på individnivån. Ett tvåspråkigt samhälle behöver nödvändigtvis inte betyda att invånarna är tvåspråkiga medan individuell flerspråkighet kan vara vanlig i officiellt enspråkiga samhällen. Även om antalet flerspråkiga stater i exempelvis Europa är rätt få är de facto flerspråkiga individer globalt sett det normala. På individnivån förekommer dock olika varianter av tvåeller flerspråkighet, allt från ursprung till kompetens. Till de få flerspråkiga staterna i Europa hör alltså Finland som samtidigt är ett av världens språkligt mest homogena länder. Andelen som har finska som modersmål uppgår till över 90 procent av befolkningen (Tandefelt 2001, 3-5; 2015, 221). Finska och svenska har varit fastställda nationalspråk i grundlag ända sedan Finlands riksdag godkände Regeringsformen för Finland Markku Suksi (2002, 9) beskriver grundlagen som en reflexiv eller reflektiv identitet mellan de styrande och de styrda mot bakgrund av att den lagstiftande makten, riksdagen som antagit grundlagen, är vald av folket. Man kan sålunda säga att Finlands officiella tvåspråkighet vilar på befolkningens godkännande av tvåspråkigheten. Finska och svenska språket är genomgående symmetriska inte bara i grundlagen utan också i den övriga lagstiftningen, vilket innebär att det svenska språket i Finland formellt inte är ett minoritetsspråk och att finlandssvenskar inte utgör en språklig minoritet, trots att de utgör en mycket mindre språkgrupp än finskspråkiga (Myntti 2009, 10-12; Myntti 2015, 7-11). Finlands samhälleliga tvåspråkighet innebär såväl tvåspråkiga som enspråkiga lösningar. Finlands riksdag arbetar på både finska och svenska och riksdagen antar lagarna på båda 4

5 språken. Myndigheterna betjänar allmänheten på finska och svenska, även om individens språkliga rättigheter till stor del är territoriellt begränsade på kommunal nivå. Inom samhällspolitiken har tvåspråkigheten resulterat i bland annat att krav på språkkunskaper i båda inhemska språken ställs på åtminstone höga statliga tjänster och att alla elever i grundskolan läser det andra inhemska språket åtminstone i tre år. Enspråkiga lösningar för vardera språkgruppen förekommer främst inom utbildningen. Båda språkgrupper har möjlighet att få hela sin skol- och utbildningsgång på finska eller svenska. Kristian Myntti (2009, 15-18) har konstaterat att om svenskan skulle bli ett minoritetsspråk i Finland, vilket föreslås ibland även bland svenskspråkiga, skulle svenskan helt säkert avskaffas som ett obligatoriskt ämne i landets finska skolor och med stor sannolikhet avskaffas som riksdagens arbetsspråk. Marika Tandefelt (2015, 221) har påpekat att det vore en förenkling att hävda att landets tvåspråkighet endast uppbärs av finlandssvenskarna. Många finskspråkiga ser exempelvis fördelar i att behärska svenska av olika orsaker (Klinge 1983, 46-47). På kommunalnivå har enkätundersökningar bland den lokala språkminoriteten visat att den språkliga servicen på svenska fungerar nästan per automatik om andelen svenskspråkiga är över 30 procent av kommunens befolkning (Herberts 2015, 63-65). 2.2 Språkminoritetsperspektiv Begreppen etnicitet och minoritet används turvis om varandra i litteraturen. Med begreppet minoritet syftas på en numerärt mindre grupp i förhållande till den dominerande gruppen i en stat, exempelvis en grupp av mänskor som talar ett annat språk än majoriteten i landet gör (Eriksen 2002, ). Svenskspråkiga i Finland betraktas sålunda som en de facto språklig minoritet, även om de formellt utgör en jämlik språkgrupp med finskspråkiga (t.ex. Tandefelt 2015). Etnicitet syftar i korthet på en grupp av mänskor som definierar sig som socialt avvikande från en annan grupp av mänskor. Det är inte endast minoriteter som begreppet etnicitet kan tillämpas på, tvärtom tillhör alla mänskor åtminstone en etnisk grupp (Liebkind & Henning-Lindblom 2015, 184). Ifall en etnisk grupp samtidigt utgör en minoritet i samhället är det en etnisk minoritet. För exempelvis en språklig minoritet innebär etnicitet att man tilldelar sin minoritetstillhörighet en social betydelse (Sundberg 1985, 14). Intresset för etnicitet och minoritetstillhörighet fick ett klart uppsving under och 70-5

6 talen i västvärlden. I Europa var den etniska mobiliseringen starkt koncentrerad till språkliga minoriteter på bestämt avgränsade områden. Mobiliseringsvågen hos olika minoriteter i Europa kännetecknades av vissa gemensamma drag trots deras varierande bakgrund och situation, bland annat började minoriteterna själva allt mer att kategorisera sig som tillhörande en viss minoritet och ställa minoritetskrav på staten, exempelvis utökad självstyrelse för den egna regionen (Allardt 1983, 25-26; Allardt & Starck 1981, 15-18, 29-39). Bland orsaker till mobiliseringsvågen bland minoriteter har nämnts minoritetsgruppernas allt större svårigheter att överleva i de starka nationalstaterna (Sundback 2010a, 46). Någon entydig definition på etnicitet eller vad som utgör en etnisk grupp finns inte. Olika perspektiv och forskare har betonat delvis olika saker. Max Weber har fått erkänsla för att han var den enda bland de tidiga sociologerna som i en större utsträckning uppmärksammade etniska grupper men också för att han lyfte fram inte bara objektiva utan även subjektiva faktorer som kan förknippas med etniska grupper samt att det finns ett tvåvägsförhållande mellan etniska grupper och politik (Eriksen 2002, 4; Hutchinson & Smith 1996, 32). Det vill säga att vid sidan av exempelvis språkliga särdrag, behövs en föreställning om att man delar något gemensamt och har en gemensam härstamning för att en etnisk grupp ska uppstå. Vidare menar Weber att en etnisk gruppbildning främjar politisk gruppbildning men att det också vanligtvis är de politiska grupperna som i första hand främjar föreställningen om en etnisk identitet och sålunda uppkomsten av etnisk gruppbildning (Weber 1983, ). Särskilt två perspektiv har dominerat diskussionen om etnicitet under senare delen av 1900-talet (Hutchinson & Smith 1996, 8-10). Det ena perspektivet är den så kallade primordialism som växte fram under 1950-talet utgående från tanken om att starka och solidariska bindningar kan utvecklas och förekomma också utanför familjen i ett modernt samhälle (Sundback 2010, 47-49). Faktorer som binder samman mänskor och skapar solidaritet är bland annat religion, språk, territorium eller traditioner. Dessa faktorer betraktas som givna och konstanta utan att för den skull vara biologiska. Det andra perspektivet är instrumentalism som utgår från att etniska grupper är socialt konstruerade för att tjäna vissa intressen, exempelvis kan en elit främja etnisk mobilisering i syfte att skapa en etnisk grupp. Till instrumentalism räknas den på rational choice skolans baserade iden om att mänskor söker sig till etniska grupper för att uppnå individuella fördelar. Kritiken mot primordialism har främst koncentrerat sig på att perspektivet förbiser den föränderlighet och ständiga omdefiniering som präglar etniska grupper medan kritiken mot instrumentalism riktar sig mot att perspektivet förbiser betydelsen av känslor som samhörighet med andra oftast grundar sig 6

7 på (Hutchinson & Smith 1996, 8-10; Phillipson 1999, 103). Socialantropologen Fredrik Barth (1969, 9-16) har lyft fram gränsdragningsmekanismer som centrala för en etnisk grupp. Han fäster mindre betydelse på kulturella särdrag vid definierandet av etniska grupper, vilka snarare bör ses som ett resultat än som en definitionsmässig utgångspunkt. Istället är det gränserna mellan olika grupper som gör dem etniska. Det innebär dels självkategorisering och kategorisering av andra i etniska grupper, dels social organisering inom den etniska gruppen som strukturerar de sociala relationerna inom gruppen och bestämmer på vilka områden gränsöverskridning är tillåten. Erik Allardt (Allardt & Starck 1981, 20) betonar att etnicitet handlar om att man utöver specifika särdrag, exempelvis språk, delvis har en gemensam härstamning och upplever sig höra samman. Allardt (Allardt & Starck 1981, 42-49) har vidare presenterat fyra kriterier som bör uppfyllas av åtminstone en del av medlemmarna för definierandet av en etnisk grupp. Kriterierna är: 1) självkategorisering, det vill säga att kategorisering i en etnisk grupp görs av den egna gruppens medlemmar och inte av en utomstående part, 2) gemensam härstamning, 3) specifika kulturdrag, exempelvis ett särskilt språk och 4) någon form av social organisering, exempelvis föreningar, organisationer och institutioner som reglerar interaktionen inom gruppen och med det övriga samhället. John Hutchinson & Anthony D. Smith (1996, 5-7) har delvis lyft fram andra kriterier. Exempelvis har de betonat betydelsen av att den etniska gruppen har ett särskilt namn och en koppling till ett särskilt territorium även om kopplingen kanske endast är symbolisk. Däremot delar de uppfattningen om att gruppen bör ha kulturella särdrag, en känsla av solidaritet och en gemensam härstamning som dock kan basera sig på myt snarare än fakta Finlandssvenskarna som en etnisk grupp Inom samhällsvetenskaper har finlandssvenskar behandlats som en etnisk grupp eller språkminoritet ur olika synvinklar. Allardt var banbrytare när han jämförde finlandssvenskarna med språkliga minoriteter i Västeuropa (t.ex. Allardt 1983; Allardt & Starck 1981). En annan sociolog som behandlat finlandssvenskar och etnicitet är Susan Sundback (2010a) när hon diskuterat förekomsten av socialt kapital bland finlandssvenskar. Jan Sundberg (1985) har forskat i finlandssvensk politisk organisering och väljarbeteende bland finlandssvenskar. Därtill har Karmela Liebkind respektive Anna Henning-Lindblom inom socialpsykologi inriktat sig på frågor om språkgruppstillhörighet, identitet och etnicitet 7

8 (Liebkind 1984; Liebkind & Henning-Lindblom 2015). Utanför det samhällsvetenskapliga området har exempelvis Max Engman (2016) diskuterat etnicitet när han redogjort för svenskans ställning och uppkomsten av begreppet finlandssvenskhet under ryska tiden. Återgår vi till Allardts kriterier för en etnisk grupp finns det flera forskare som lyfter fram att finlandssvenskarnas tydligaste och det egentligen enda kulturella särdraget är språket (Allardt & Starck 1981, 44; Sundberg 1985, 15; Tandefelt 2001, 15). Med härstamning syftar Allardt på släktrelationer inom gruppen. Sundberg (1985, 15) kopplar däremot ihop härstamning med finlandssvenskarnas historiska rötter som formats av Sveriges politiska och ekonomiska intressen runt Östersjön och den kultur som utvecklats vid de svenskspråkiga kusttrakterna. Liknande tolkning har Sundback (2010a, 58-59) men kanske mer utgående från subjektiva faktorer när hon skriver att härstamning omfattar bland klart svenskspråkiga en lokal eller regional identitet, en positiv värdering av Svenskfinland, Finlands svenska historia och kanske närheten till Sverige. Vidare har den sociala organiseringen betraktats som särskilt utmärkande för Svenskfinland (Sundberg 1985, 15-16; Sundback 2010b, 68). Det finns flera organisationer som sköter om interaktionen både inom gruppen och med det övriga samhället, bland annat två starka partiorganisationer, Svenska folkpartiet och Finlands Svenska Socialdemokrater och ytterligare flera svenskspråkiga institutioner, exempelvis Svenska Finlands folkting. Beträffande självkategorisering har den obligatoriska modersmålsregistreringen i Finland lyfts fram som en tillämpning av språklig självkategorisering såtillvida att det är individen och inte myndigheterna som bestämmer en persons språktillhörighet (Sundberg 1985, 15). Problemet med modersmålsregistreringen är att den nödvändigtvis inte reflekterar den faktiska språkliga självidentifikationen. Det har gjorts en del empiriska undersökningar om språklig och etnisk identitet bland svenskspråkiga. Färska undersökningar har visat att omkring 20 procent av svenskspråkigt registrerade personer identifierar sig som tvåspråkiga medan övriga i stort sett identifierar sig som svenskspråkiga (Herberts 2015, 48-54). Sundback (2010b, 73-83) har på basis av samma undersökningar konstaterat att personer som identifierar sig som svenskspråkiga generellt har en stark samhörighet med finlandssvenskhet och sålunda förekommer fortfarande en etnisk självkategorisering bland svenskspråkiga. En tilltagande tvåspråkig identifikation kan emellertid utgöra ett hot mot en kollektiv finlandssvensk identitet i framtiden menar hon. Att många som identifierar sig som svenskspråkiga samtidigt har en nationell identitet och en identifikation med finskspråkiga, 8

9 vilket också andra undersökningar visar, är inte något märkvärdigt, tvärtom har minoritetsmedlemmar ofta dubbla identiteter (Liebkind & Henning-Lindblom 2015, ). Det har framförts kritik mot definierandet av svenskspråkiga som en etnisk grupp i forskarsammanhang. Matti Klinge (1983, 46) skriver: Om man kategoriserar de svenskspråkiga i Finland såsom en etnisk minoritet begår man felet att överbetona språkets betydelse. De svenskspråkiga i Finland har varken historiskt sett eller i dagens verklighet en signifikant annorlunda kultur, identitet, eller härstamning. Även Bo Lönnqvist (2001, 16-25) anser att det inte finns historiska belägg för definitionen utan att det snarare är fråga om en konstruktion. Båda uppfattar att den skarpa språkgränsen gör att den individuella tvåspråkigheten som har starka historiska rötter i Finland förbises. Finlandssvenskar som en konstruktion är emellertid inte något som förnekats. Allardt (Allardt & Starck 1981, 107) konstaterar att språkgrupper som sociala enheter är skapade av 1800-talets nationella uppvaknande och att enheten i etniska grupper har uppstått på grund av en politisk vilja. Susan Sundback (2010a, 47) påpekar att etniska grupper, liksom finlandssvenskar, är konstruerade som sociala kategorier men att de så att säga existerar reellt. Begreppet etnicitet på finlandssvenskar används kanske mest i forskarsammanhang. Betydelsen av att lyfta fram finlandssvenskar som en etnisk minoritet i denna studie är att framhäva det kollektiva och samhörigheten bland svenskspråkiga i Finland. Det vill säga att finlandssvenskar kan och förväntas agera annorlunda än den finskspråkiga befolkningen inom den kommunala språkpolitiken. Begreppet språklig minoritet används betydligt flitigare som tillämpning på finlandssvenskar eftersom språket är det tydligaste särdraget. I fortsättningen använder också jag det begreppet, men alltså i betydelsen att det är fråga om en socialt definierad minoritet Finlandssvenskar och minoritetspositionen Den svenskspråkiga befolkningen har inte alltid definierats som en minoritet, tvärtom är det en relativt ny definition. Före slutet av 1800-talet kan man inte heller tala om en finlandssvensk befolkning. Det fanns inga särskilda kopplingar mellan de svenskspråkiga landskapen och svenskspråkiga från olika stånd (Sundback 2010a, 52-54). Särskilt under och 1930-talet användes begreppet nationalitet på svenskspråkiga, vilket var vanligt vid den tiden som term för språkgrupper (Meinander 2016, 26-31). Med nationalitet syftas på en grupp av mänskor som på basen av gemensamma kulturdrag, exempelvis språk, önskar betona 9

10 sin särart men inte nödvändigtvis har som mål att skapa en egen stat (Allardt & Starck 1981, 19). Allardt (Allardt & Starck 1981, ) konstaterar att nationalitet som begrepp på finlandssvenskar lyfter fram svenskspråkigas jämlikhet med finskspråkiga i motsats till begreppet minoritet som under 1900-talet gradvis blivit den dominerande definitionen på finlandssvenskarna. Det är ändå skäl att påminna om att lagstiftningen varken erkänner en finlandssvensk nationalitet eller minoritet och på samma sätt som med begreppet etnicitet är begreppet minoritet omstritt även bland svenskspråkiga som definition på finlandssvenskar (Meinander 2016, 27-31). Allardt (1983, 36) har lyft fram likheter som finlandssvenskar delar med andra språkminoriteter i Europa. Finlandssvenskarna har överlag betydligt bättre språkkunskaper i finska än finskspråkiga har i svenska, vilket är typiskt för språkminoriteter. Svenskspråkiga elever läser i allmänhet betydligt mer finska än finskspråkiga läser svenska i grundskolan (justitieministeriet 2009, 59-61). Vidare använder finlandssvenskarna liknande språkstrategier som andra språkminoriteter. Det är framför allt svenskspråkiga politiker, politiska partiorganisationer och finlandssvenska institutioner som aktivt arbetar för att försvara och främja de språkliga rättigheterna eftersom det främst är de svenskspråkigas språkliga rättigheter som inte alltid förverkligas i praktiken. Vidare styrs det finlandssvenska väljarbeteendet i politiska val i stor utsträckning av språket och minoritetspositionen. Allardt (1983, 35) har vidare betonat att alla etniska grupper är unika. Finlandssvenskarna skiljer sig på många punkter från flertalet av Europas språkliga minoriteter. För det första är finlandssvenskarna starkt integrerade i den finländska nationen och finlandssvenskar har en förhållandevis stark lojalitet med landet som helhet. De har utgjort ett starkt riksbyggande element och fortfarande har många finlandssvenskar framträdande positioner inom exempelvis rikspolitiken. Separatism och illojalitet förekommer inte såsom hos vissa andra minoriteter (Allardt 1983, 35-36; Engman 2016; Sundberg 1985, 19). Vidare är finlandssvenskarna territoriellt delvis splittrade. I huvudsak bor finlandssvenskarna längs med kusten men geografiskt åtskilda mellan å ena sidan Nyland och Åboland i södra Finland och å andra sidan Österbotten. De är inte heller enhetligt befolkade finlandssvenska områden, tvärtom utgör den finlandssvenska befolkningen ofta en lokal minoritet i dessa områden. Därtill avviker inte finlandssvenskarna socialt från den övriga befolkningen. I huvudsak hör finlandssvenskarna till medelklassen men de förekommer också inom arbetar- och överklassen (Allardt & Starck 1981, ). 10

11 Allardt (1983, 36) har sammanfattat det säregna med finlandssvenskarna i förhållande till de andra språkliga minoriteterna i Europa genom att påpeka att finlandssvenskarna förekommer såväl i centrum som i periferin. Med centrum syftas på svenskspråkiga som historiskt sett tillhört de högre stånden och nu överklassen samt svenskspråkiga som bor i Helsingfors och Åbo och i närheten av dessa städer. Med periferi syftas på svenskspråkiga som historiskt sett tillhört allmogen och nu medel- och arbetarklass samt Österbotten som region. Finlandssvenskar innehar sålunda en minoritetsposition nationellt sett. I tvåspråkiga kommuner utgör däremot den svenskspråkiga befolkningen allt från en stor majoritet till en liten minoritet. Elisabeth Moss Kanter (1977, ) diskuterar den relativa storlekens betydelse för minoriteter i organisationer. Hennes studieobjekt är kvinnor i en företagsmiljö men kan generaliseras till i princip vilken minoritet som helst eftersom det är minoritetens storlek i sig och inte att det specifikt rör sig om kvinnor som har inverkan på deras beteende och framgång i organisationer. Kanter presenterar fyra olika storleksrelationer mellan majoritet och minoritet. För det första en enhetlig grupp där samtliga personer tillhör samma kategori av mänskor. För det andra en snedvriden grupp där minoriteten utgör omkring femton procent. I en sådan konstellation dominerar majoriteten gruppen och dess kultur medan minoriteten blir symboler för deras kategori av mänskor. För det tredje en lutad grupp där minoriteten utgör omkring 35 procent och är därmed tillräckligt stor för att påverka kulturen i gruppen. Slutligen en balanserad grupp där storleksförhållandena är någorlunda jämnstora. Tillämpar man denna indelning på tvåspråkiga kommuner framstår kommuner med en liten språkminoritet som problematiska beträffande intressebevakningen av den lokala språkminoritetens språkliga rättigheter. Men man kan anta att det finns skillnader beroende på om den lokala minoriteten är finskeller svenskspråkig. Drude Dahlerup (1988, ) som undersökt minoritetspositionen för kvinnor i nordisk politik framför argumentet att om en grupp utgör en minoritet i organisationen och samtidigt utgör en minoritet i samhället resulterar det i större problem än om gruppen som är i minoritet inom organisationen är i majoritet i samhället. Det vill säga att den samhälleliga majoritets- eller minoritetspositionen har stor inverkan på den lokala nivån. Beträffande den finländska kontexten konstaterar Tandefelt (2001, 41) att det nationella majoritetsspråket finska finns tillgängligt överallt inklusive i miljöer där minoritetsspråket svenska lokalt dominerar, vilket inte är fallet med svenska där finska lokalt dominerar. 11

12 3 Fyra faktordimensioner som beskriver förhållandet mellan språkgrupperna När en tvåspråkig kommun ändrar språkkrav för sin personal kan sådana orsaker som brist på tillgång till språkkunniga arbetssökande ha en stor betydelse. Avsikten med denna studie är att ta reda på bakomliggande orsaker till variationen och förändringarna beträffande kommunernas språkkrav. För att undersöka förhållandet mellan språkgrupper i flerspråkiga stater har McRae (1999) presenterat en modell med fyra faktordimensioner som beskriver förhållandet mellan språkgrupperna. De fyra faktordimensionerna är: 1) historiska faktorer, 2) institutionella faktorer, 3) sociala eller strukturella faktorer och 4) attityd- och politiska faktorer. Angreppsättet är pragmatiskt men förutsätter samtidigt att forskaren systematiskt identifierar och presenterar faktorer inom de fyra faktordimensionerna som kan öka eller minska språkkonflikter och stabilitet mellan språkgrupperna, vilket förutom att det kräver en stor arbetsinsats också innebär risken att någon väsentlig faktor uteblir. McRae har identifierat de viktigaste faktorerna i den finländska kontexten på nationell nivå. På kommunal nivå har modellen redan tillämpats av Stefan Sjöblom (2011) när han analyserade den kommunala självstyrelsens betydelse för språkgruppernas ställning i Finland. I den här studien tillämpas modellen för att systematiskt redogöra för faktorer mellan den finsk- och svenskspråkiga befolkningen som kan förväntas förklara variationen och förändringar beträffande kommunernas språkkrav under perioden Faktordimensionerna behandlas mot bakgrunden av den teoretiska diskussionen om spänningen mellan Finlands tvåspråkighet och svenskspråkigas minoritetsposition. Faktordimensionerna presenteras här i förkortad form. 3.1 Historiska faktorer När Finland från att ha varit en integrerad del i det svenska riket i omkring 600 år blev ett autonomt storfurstendöme inom det ryska riket 1809 behölls svenskan som förvaltnings- och lagspråk samt bildningsspråk. En klar majoritet av landets befolkning talade visserligen finska men anspråk på att ersätta svenskan med finska som myndighetsspråk fanns i stort sett inte. I samband med nationalistströmningarna i Europa under mitten av 1800-talet vaknade ett politiskt intresse för det finska språket och den finska kulturen hos den bildade klassen, vilket 12

13 så småningom resulterade i att finskan utvecklades till ett bildningsspråk och ett formellt jämställt förvaltnings- och lagspråk med svenskan i och med språkförordningen Utvecklingen stöddes av Ryssland som såg fördelar i en försvagad position för det svenska språket med förhoppningen på lösare finländska kopplingar till Sverige (Engman 2016; Språklagskommittén 2001). Ur dagens perspektiv och med de begrepp jag använder i denna studie kan man betrakta finskspråkiga som delvis en institutionellt och politisk minoritet fram till språkförordningen 1902 respektive lantdagsreformen 1906 även om de socialt var i majoritet. Efter lantdagsreformen 1906 var svenskspråkiga inte bara socialt utan även politiskt i minoritet, däremot fortsatte de att vara institutionellt jämställda med finskspråkiga. 3.2 Institutionella faktorer Finland är ett formellt tvåspråkigt land med finska och svenska som nationalspråk. Den språkliga förvaltningsindelningen i Finland är en blandning av territorial- och individprincipen. I Finland har exempelvis individen rätt till service på finska och svenska hos statliga myndigheter oberoende av område medan den språkliga servicen är begränsad på kommunal nivå. Särskilt utmärkande för Finland är att språkgränserna inte är fastställda i lag utan förvaltningsindelningen bygger på en så kallad territoriell flexibilitet, det vill säga att språkgränserna är beroende av de lokala språkgruppernas storlek (McRae 2007, 13-33). McRae (2007, 13-33) som jämfört Finland med de andra flerspråkiga staterna Belgien, Schweiz och Kanada har konstaterat att den finländska språklagstiftningen gagnat språkfreden i landet men att till skillnad från de andra länderna, som dels är federala stater, dels tillämpar territorialprincipen i större utsträckning, har språkgruppernas storleksförhållanden varit mycket instabil i Finland. Han konstaterar därför att institutions matter beträffande språkgruppernas ställning i flerspråkiga stater. Grundenheten för den språkliga förvaltningsindelningen är kommunen, som antingen är enspråkig eller tvåspråkig med finska eller svenska som majoritetsspråk beroende på den lokala språkgruppens storlek. Tvåspråkiga kommuner är skyldiga att betjäna allmänheten på både finska och svenska medan enspråkiga kommuner har mer begränsade språkliga skyldigheter (RP 92/2002 rd, 92; Språklagskommittén 2001, 64). Lagstiftningen lämnar emellertid stora friheter för tvåspråkiga kommuner att själva bestämma hur kommunens språkliga skyldigheter ska förverkligas (Suksi 2012, 518). Det inkluderar bestämmandet av språkkrav i finska och svenska vid rekrytering av kommunal personal med undantag för 13

14 undervisningspersonalen. Tvåspråkiga kommuner har alltid haft stora friheter att själva bestämma språkkraven, vilket möjliggör olika lösningar beträffande kraven. När den första så kallade språkkunskapslagen, som reglerade offentligt anställdas språkkunskaper, togs ikraft i samband med den övriga språklagstiftningen 1922 lämnades kommunerna utanför. En viktig orsak var att en stor del av kommunens uppgifter i många av kommunerna då sköttes av förtroendevalda och inte av fastanställd personal (Modeen 1977, 74). Några viktiga förändringar har däremot skett under de senaste decennierna. När kommunallagen förnyades 1995 bestämdes i lagen att tvåspråkiga kommuner ska ha bestämmelser om hur kommunen ska förverkliga kommuninvånarnas språkliga rättigheter i kommunens förvaltningsstadga eller i en separat språkstadga, det vill säga i en bindande instruktion (Harjula & Prättälä 2004, ). Markku Suksi (2012, 518) tolkar kommunallagens bestämmelse som att en tvåspråkig kommun bör ha bestämmelser om personalens språkkrav i en bindande instruktion. Före kommunallagens förnyelse hade kommunerna frivilligt haft möjlighet att reglera sin interna språkliga förvaltning i en instruktion, inklusive reglering av språkkrav. När språklagstiftningen förnyades 2004 kom språkkunskapslagen att tillämpas även på kommunalt anställda. I lagen bestäms att kommunala myndigheter är skyldiga att säkerställa dels att personalen har tillräckliga språkkunskaper för att sköta myndighetens uppgifter, dels att den som anställs inom myndigheten har tillräckliga språkkunskaper för att sköta sin arbetsuppgift (RP 92/2002 rd, ). Sammantaget kan man kanske uppfatta ett starkare tryck på tvåspråkiga kommuner att internt reglera personalens språkkrav genom lagförändringarna. Det som något motsäger denna utveckling är att samtidigt som språkkunskapslagen förnyades avskaffades krav för lägre statliga tjänster i lagen vilket var i linje med utvecklingen från regel- till mål- och resultatstyrning som präglat statsförvaltningen (RP 92/2002 rd, ). Det är förstås möjligt att denna utveckling också haft effekter på kommunernas interna reglering. 3.3 Sociala- och strukturella faktorer Språkförhållanden mellan finsk- och svenskspråkiga har som sagt präglats av stor instabilitet under självständighetstiden, såväl nationellt som regionalt och lokalt. Den svenskspråkiga befolkningens andel har minskat från omkring elva procent till dagens 5,3 procent (Finnäs 14

15 2013, 7-8). De regionala skillnaderna i Svenskfinland är betydande. Svenskspråkiga utgör numera en majoritet endast i Sydösterbotten och är en stor minoritet i övriga Österbotten samt i västra- och östra Nyland. Däremot är svenskspråkiga en liten minoritet i huvudstadsregionen och Åboland. Sedan 1950 har språkförhållandena varit mest instabila i västra- och östra Nyland. I huvudstadsregionen och Åboland som hör till de språkligt mest stabila regionerna under samma tid var den svenskspråkiga befolkningen liten redan De kommunala språkstrukturerna har förändrats stort sedan 1950 främst på grund av finskspråkig inflyttning och kommunsammanslagningar (Finnäs 2015). För det första har språkgränserna inom Svenskfinland försvunnit i och med att det ännu på talet fanns fler än 30 enspråkigt svenska kommuner medan nuvarande 33 kommuner i Svenskfinland alla är tvåspråkiga, varav färre än hälften har svenskspråkig majoritet. Tvåspråkigheten på kommunal nivå är sålunda framträdande på ett helt annat sätt nu än tidigare. För det andra har språkförhållandena i många kommuner varit mycket instabila. Den svenskspråkiga befolkningens andel har minskat i alla nuvarande tvåspråkiga kommuner sedan Mest stabil har språkförhållandena generellt varit i landsbygdskommuner i Österbotten samt i kommuner som länge har varit starkt finskspråkigt dominerande, exempelvis Åbo och Mörskom. Mest instabil har språkförhållandena varit i vissa industriorter, exempelvis Kaskö, samt särskilt i kranskommunerna runt Helsingfors där den svenskspråkiga befolkningen i flera fall förvandlats till en liten minoritet från att tidigare ha utgjort den lokala språkmajoriteten. 1 Förekomsten av individuella kunskaper i det andra inhemska språket hos språkgrupperna, kan kopplas till svenskspråkigas minoritetsposition samt till lokala språkförhållanden. Det finns en brist på färska jämförande undersökningar om språkgruppernas språkkunskaper, men den heltäckande undersökning som gjordes i samband med folkräkningen 1950 visade att svenskspråkiga överlag har betydligt bättre kunskaper i finska än tvärtom och att förekomsten av kunskaper i det andra inhemska språket hos den lokala språkmajoriteten var större ju större den lokala språkminoritetens andel var. I ett tidsperspektiv är det värt att uppmärksamma att förekomsten av språkkunskaper i det andra inhemska språket framför allt var ett stadsfenomen under 1950-talet (Allardt & Starck 1981, ; McRae 1999, ). Svenskspråkigas kunskaper i finska här mätts fram till idag och visar på betydligt förbättrade språkkunskaper i hela Svenskfinland även om de regionala skillnaderna består (Herberts 2008, 19-22; Herberts 2015, 51). En viktig förändring som berör båda språkgrupperna var grundskolereformen 1968 som resulterade i att alla elever läser det andra inhemska språket åtminstone några år. 1 Uppgifterna om regionala och lokala språkförhållanden är samlade från Statistikcentralen. 15

16 Kommunstorleken bland de tvåspråkiga kommunerna varierar stort. Till de tvåspråkiga kommunerna hör såväl de till invånarantalet största kommunerna i Finland som kommuner med några tusen invånare. Vad som ytterligare ökar skillnader i kommunorganisationernas storlek är de samarbetsområden som finns mellan kommunerna. Förutom samkommuner sköter framför allt större kommuner regionala uppgifter som mindre kommuner inte ensamt klarar av. Följden är en mer indirekt styrning av den kommunala verksamheten i både stora och små kommuner (Sandberg 2015, ). Å ena sidan är det förmodligen lättare för fullmäktige i en liten kommun att reglera om personalens språkkrav än när kommunorganisationen är stor och komplex. Å andra sidan är det inte otänkbart att små kommuner i allmänhet har större svårigheter än stora att rekrytera personal och särskilt om språkminoriteten är liten kan krav på språkkunnig personal bli svåröverkomligt. Kommunstorleken måste emellertid avspeglas mot sin tid. Särskilt under perioden talet utökades kommunernas uppgifter betydligt, vilket resulterat i större kommunorganisationer (Sandberg 2015, 168). Det förefaller givet att åtminstone mindre kommuner inte haft samma behov av att reglera och bestämma om personalens språkkunskaper tidigare jämfört med nuläget. 3.4 Politiska- och attitydfaktorer McRae (1999, ) redogör för en undersökning om finsk- och svenskspråkigas attityder gentemot andra språkgrupper. Av resultaten framgår en betydande asymmetri mellan finskoch svenskspråkigas attityder mot den andra språkgruppen. Svenskspråkiga är betydligt mer positivare till finskspråkiga än tvärtom. McRae (1999, , ) beskriver också hur finskspråkiga är betydligt mindre hängivna till landets tvåspråkighet än svenskspråkiga. Finskspråkigas attityder varierar alltifrån opposition till indifferans och till sympati men sällan entusiasm beträffande den officiella tvåspråkigheten. Som en viktig orsak till asymmetrin lyfter McRae fram att det bland finskspråkiga fortfarande finns en bild av svenskspråkiga som överklass. Det finns sålunda en känslighet i relationerna mellan den finsk- och svenskspråkiga befolkningen som delvis har historiska orsaker. I en tvåspråkig kommun är det kommunens politiska beslutsfattare som bestämmer om kommunens språkliga reglering i kommunens bindande instruktioner. Det vill säga att de har både makten att själva bestämma hurdana språkkrav som ska ställas för kommunens anställningar eller delegera bestämmandet till kommunens tjänsteinnehavare. 16

17 Väljarundersökningar från riksdagsval har visat att det finns stora skillnader mellan finskt och svenskt väljarbeteende. Medan en stor del av svenskspråkiga väljare röstar på SFP fördelar finskspråkiga väljare sina röster mer jämnt på ett flertal partier. Det vill säga att språket och minoritetsstatusen i stor utsträckning styr svenskspråkiga väljares partival (Sundberg m.fl. 2005, 24-50). Generellt har SFPs understöd i riksdagsval sjunkit i takt med att andelen svenskspråkiga i landet minskat. Detsamma gäller i kommunval även om variationen är större, delvis kanske på grund av den större variation i politiska alternativ som präglar kommunalval (von Schoultz 2015, ). I och med att det finns en stark koppling mellan språkförhållanden och SFPs understöd är de avvikande fallen därför av speciellt intresse, exempelvis om SFP har majoritet i fullmäktige i en kommun trots att svenskspråkiga utgör en minoritet i kommunen. 4 Sammanfattning Det speciella med den svenskspråkiga befolkningen i Finland är att den har fullständiga språkliga grundrättigheter och är starkt integrerat i samhället samtidigt som den utgör en språklig minoritet. Minoritetspositionen betyder således inte separation eller isolering i det finlandssvenska fallet. Däremot verkar det som om svenskspråkiga som en kollektiv grupp generellt har större resurser och en större vilja att beakta och arbeta för landets tvåspråkighet än den finskspråkiga befolkningen. Man har troligtvis betydligt större resurser i form av bättre språkkunskaper i det andra inhemska språket och en större vilja som avspeglar sig i att svenskspråkiga elever läser mer finska än tvärtom i grundskolan, svenskspråkiga har en mer positiv attityd mot den finskspråkiga befolkningen än tvärtom och kanske framför allt att samhällets tvåspråkighet betraktas som mer viktigt och nödvändigt bland svenskspråkiga än bland finskspråkiga. Lokalt utgör den svenskspråkiga befolkningen både en minoritet och en majoritet. Utfallet mellan finsk- och svenskspråkigt dominerande kommuner vid beaktande av kommunens tvåspråkighet i anställningspolitiken förväntas starkt avvika på grund av svenskspråkigas nationella minoritetsposition och finskspråkigas majoritetsposition. Förutom skillnader i resurser och vilja som framgår i stycket ovan, är det tänkbart att när man utgör en minoritetsgrupp i landet och kräver att de grundlagstryggade språkliga rättigheterna på det nationella planet ska förverkligas i praktiken är man mån om att visa att man tar tvåspråkigheten på allvar när man själv utgör majoriteten i en kommun. Starkt svenskspråkigt 17

18 dominerande kommuner förväntas sålunda i större utsträckning beakta tvåspråkigheten i anställningspolitiken än starkt finskspråkigt dominerade kommuner. I den empiriska undersökningens första del undersöks kommunernas bindande språkkrav i finska och svenska i deras interna instruktioner under perioden Bestämmelser om kraven varierar från strikta till allmänt formulerade till inga krav alls. Med strikta krav syftas på detaljerade krav i både finska och svenska för i stort sett kommunens hela personal. Särskilt kommuner med en liten språkminoritet rekommenderas ha strikta språkbestämmelser i sina bindande instruktioner för att tvåspråkigheten ska beaktas i kommunens interna förvaltning (justitieministeriet 2012, 76-77, 87). Kommuner med en stor svenskspråkig befolkning förväntas ha såväl resurser som vilja att strikt reglera om språkkrav för sin personal i motsats till starkt finskspråkigt dominerande kommuner. Men så har det knappast varit under hela tidsperioden. Faktorer som talar för att svenskspråkigt dominerande kommuner har infört strikta bindande krav under undersökningsperioden är förändringar i språk- och kommunallagstiftningen som möjligen bidragit till ett ökat tryck för tvåspråkiga kommuner att reglera om personalens språkkrav, ökade individuella kunskaper i det andra inhemska språket bland svenskspråkiga och framför allt att starkt svenskspråkigt dominerande kommuner i allmänhet var mycket små under undersökningens början. Avhandlingens första hypotes är därmed följande: H1: Starkt svenskspråkigt dominerande kommuner har infört strikta bindande språkkrav för sin personal Starkt finskspråkigt dominerande kommuner förväntas alltså inte ha strikta bindande språkkrav. I många av dessa kommuner har språkförhållandena varit instabila eftersom den svenskspråkiga befolkningens andel minskat klart över tid. Det är tänkbart att dessa kommuner tidigare haft mer strikta bindande krav men i och med en stor finskspråkig inflyttning har kommunen ändrat kraven till mer allmänt formulerade med tiden. Antagandet begränsas troligtvis till kommuner som var relativt stora under undersökningens början eftersom språkkunskaper i det andra inhemska språket var då framför allt ett stadsfenomen. Avhandlingens andra hypotes är följande: 18

19 H2: Kommuner med instabila språkförhållanden och där den svenskspråkiga minoriteten numera är liten har ändrat sina strikta bindande krav till mer allmänt formulerade krav I den empiriska undersökningens andra del kartläggs vilka krav kommunerna ställer för sin personal i praktiken i arbetsplatsannonser under perioden Kraven i finska och svenska för olika anställningar varierar från stränga till lätta beroende på nivån. Lokala språkförhållanden förväntas ha en stor inverkan. Som regel förväntas kommuner med en stor språkmajoritet ställa stränga krav i båda språken, inklusive kommuner utan strikta bindande krav eftersom tvåspråkigheten i sådana kommuner utgör mer eller mindre ett naturligt inslag. Däremot förväntas bindande krav i kommuner med en liten språkminoritet vara särskilt viktigt för att språkkunskaper i kommunens minoritetsspråk ska beaktas i kommunens rekryteringsprocesser. Avhandlingens tredje hypotes är följande: H3: Kommuner med en liten språkminoritet utan strikta bindande krav ställer i praktiken lätta eller inga krav alls i kommunens minoritetsspråk vid rekrytering av personal Den empiriska undersökningen görs i två steg. Först undersöks bindande krav i alla tvåspråkiga kommuner under perioden Materialet omfattar kommunernas bindande instruktioner under åtta tvärsnitt. Därefter undersöks kraven i praktiken i tio kommuner under perioden Materialet omfattar arbetsplatsannonser under sex tvärsnitt. Såväl kommunernas bindande krav som kraven i praktiken jämförs med de oberoende variablerna under tvärsnitten. Därefter analyseras förändringar i kraven med förändringar i de oberoende variablerna. De oberoende variablerna i denna avhandling är: lokala- och regionala språkförhållanden (svenskspråkig andel), kommunstorlek och lokala politiska förhållanden (SFPs understöd). 19

20 Källor Allardt, Erik (1983) De språkliga minoriteterna i Väst-Europa och finlandssvenskarna. Ingår i: Svenskt i Finland 1: studier i språk och nationalitet efter 1860 (Engman, Max & Stenius, Henrik red.). Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Allardt, Erik & Starck, Christian (1981) Språkgränser och samhällsstruktur. Finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Barth, Fredrik (1969) Ethnic Groups and Boundaries. The Social Organization of Culture Difference (Barth, Fredrik red.). Oslo: Universitetsforlaget. Dahlerup, Drude (1988) From a Small to a Large Minority: Women i Scandinavian Politics. Scandinavian Political Studies, vol. 11- No 4, 1998, s Engman, Max (2016) Språkfrågan. Finlandssvenskarnas uppkomst Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Eriksen, Thomas Hylland (2002) Ethnicity and Nationalism. Antropological Perspectives. London: Pluto Press. Finnäs, Fjalar (2013) Finlandssvenskarna 2012 en statistisk rapport. Helsingfors: Svenska Finlands folkting. Harjula, Heikki & Prättälä, Kari (2004) Kommunallagen. Bakgrund och tolkningar. Helsingfors: Finlands Kommunförbund. Henriksson, Linnéa (2015) Språk i strategier: Spelar strategier någon roll för svensk service? Ingår i: Makten att kombinera. Utmaningar, vägval och handlingskraft i Svenskfinland (Sjöblom, Stefan & Sandberg, Siv red.). Helsingfors: Svenska kulturfonden. Herberts, Kjell (2008) Flerspråkiga kameleonter? Finlandssvenskarnas språk i vardagen. Ingår i: Opinioner och trender i Svenskfinland (Herberts, Kjell red.). Åbo Akademi: Institutet för finlandssvensk samhällsforskning. Herberts, Kjell (2015) I skilda världar? Finlandssvenskarna och strukturerna. Ingår i: Makten att kombinera. Utmaningar, vägval och handlingskraft i Svenskfinland (Sjöblom, Stefan & Sandberg, Siv red.). Helsingfors: Svenska kulturfonden. Hutchinson, John & Smith, Anthony D (1996) Ethnicity (Hutchinson, John & Smith, Anthony D red.). Oxford: Oxford University Press. Justitieministeriet (2009) Statsrådets berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen Helsingfors: justitieministeriet. Justitieministeriet (2012) Sammanslagningsavtalet som en del av systemet för tryggandet av språkliga grundrättigheter vid kommunsammanslagningar. Utredningar och anvisningar 28/12. Helsingfors: justitieministeriet. 20

21 Kanter, Elisabeth Moss (1977) Men and Women of the Corporation. New York: Basic Books. Klinge, Matti (1983) Alla finnar är svenskar. Ingår i: Svenskt i Finland 1: studier i språk och nationalitet efter 1860 (Engman, Max & Stenius, Henrik red.). Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Liebkind, Karmela (1984) Minority Identity and Identification Processes: A Social Psychological Study. Maintenance and Reconstruction of Ethnolinguistic Identity in Multiple Group Allegiance. Helsinbgfors: Finska Vetenskaps-Societeten. Liebkind, Karmela & Henning-Lindblom, Anna (2015) Identitet och etnicitet och språk? Ingår i: Gruppspråk, samspråk, två språk. Svenskan i Finland idag och igår 1:2 (Tandefelt, Marika red.). Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Lönnqvist, Bo (2001) Retoriken i den etniska mobiliseringen. Ingår i: Gränsfolkets barn. Finlandssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv (Åström, Anna- Maria, Lönnqvist, Bo & Lindqvist Yrsa red.). Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. McRae, Kenneth D (1999) Conflict and Compromise in Multilingual Societies: Finland. Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press. McRae, Kenneth D (2007) Towards Language Equality: Four Democracies Compared. International Journal of the Sociology of Language 187/188, 2007, s Meinander, Henrik (2016) Nationalstaten. Finlands svenskhet Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Modeen, Tore (1977) Finlandssvenskarnas nationella grundlagsskydd. Åbo: Åbo Akademi. Modeen, Tore (1984) Den kommunala garantin för medborgarnas språkskydd i Finland. Ingår i: Skrifter tillägnade Gustaf Petrén. Stockholm: Institutet för offentlig och internationell rätt. Myntti, Kristian (2009) Nationalspråk och minoritetsspråk i ljuset av finländsk lagstiftning och internationella konventioner. Helsingfors: Svenska Kulturfonden. Myntti, Kristian (2015) Finlands språklagstiftning. Åbo: Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi. Phillipson, Robert (1999) Political Science. Ingår i: Handbook of Language and Ethnic Identity (Fishman, Joshua A, red.). New York: Oxford University Press. Sandberg, Siv (2015) Kommunernas Svenskfinland i reformcentrifugin: Fem scenarier och deras konsekvenser för det svenska. Ingår i: Makten att kombinera. Utmaningar, vägval och handlingskraft i Svenskfinland (Sjöblom, Stefan & Sandberg, Siv red.). Helsingfors: Svenska kulturfonden. 21