Stöd & Stimulans. Samtalet. om forskning och utveckling. Nr 8

Transkript

1 Stöd & Stimulans Nr 8 Samtalet om forskning och utveckling Samlade texter från tidningen LÄRA Stockholm

2

3 FÖRORD Välutbildade och engagerade pedagoger och rektorer har en avgörande betydelse för elevernas lärande och framtidsmöjligheter. Likaså spelar forskning och utveckling en viktig roll för att vi ska nå målet om en skola i världsklass en skola som ska vara världsbäst för varje elev, som ska sträva efter att erbjuda en utbildningsnivå i världsklass och förbereda eleverna för att bli världsmedborgare. Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. Därför är det viktigt att vår verksamhet vilar på vetenskaplig grund. Utbildningsförvaltningen satsar på stöd och professionsutveckling för medarbetarna och på att öka forskningen inom det utbildningsvetenskapliga området. Lärare och skolledare har möjlighet att forska om sin egen praktik och kan därigenom både höja sin vetenskapliga kompetens och stärka kunskapen om undervisning och lärande, organisation och ledarskap. Pedagogerna har även möjlighet att delta i de ämnesdidaktiska nätverk och så kallade learning studies som genomförs i samarbete med Stockholms universitet. Lärare som har beviljats lektorstitel av Skolverket ska kunna ha särskilda uppdrag som utvecklingslärare och utgöra en länk mellan forskningen och klassrumspraktiken. Utbildningsförvaltningen satsar också på ett särskilt meriteringsprogram för skickliga lärare och på lärarcoacher och mentorer som ska kunna stötta sina kolleger i deras utveckling. Ytterligare en viktig del i den pedagogiska kompetensförsörjningen är att informera om aktuell forskning på ett lättillgängligt och intresseväckande sätt. Tidningen LÄRA Stockholm ges ut sex gånger per år och sprids i första hand till pedagoger, rektorer och övriga medarbetare. Sedan starten 2007 har tidningen i varje nummer publicerat en längre intervju i form av ett samtal med en forskare inom områden som pedagogik, språkutveckling, ledarskap och integration. Samtalen har väckt stort intresse inte bara i skolans värld. Därför samlar vi nu, i vår skriftserie Stöd & Stimulans, de två senaste årens intervjuer under rubriken Samtalet. Vår förhoppning är att de ska bidra till dialogen om hur vi skapar en skola i världsklass, en skola där varje elevs lärande och framtidsmöjligheter står i centrum. Stockholm i februari 2012 Thomas Persson Utbildningsdirektör i stockholms stad

4 Utgiven av utbildningsförvaltningen, Stockholms stad, 2012 Adress: Box 22049, Stockholm Tel: (vx) Fax: E-post: Redaktion: Tomas Bannerhed, Agnetha Styrwoldt-Alfheim och Martin Trokenheim Formgivning och originalproduktion: b-e-r-g.se Foto: Ulrica Zwenger Upplaga: exemplar

5 Innehållsförteckning Nummer Jerzy Sarnecki 6 Nummer Agneta Rosenquist 52 Nummer Kira von Knorring Nordmark 14 Nummer Kenneth Hyltenstam 58 Nummer Anders Gustavsson 22 Nummer Elza Dunkels 64 Nummer Roger Fjellström 30 Nummer Torkel Klingberg 74 Nummer Jon Ohlsson 38 Nummer Jenny Kallstenius 82 Nummer Lotta Edholm 44

6 6

7 Nummer Namn Jerzy Sarnecki namnsson, titel professor på namn i allmän namnsson kriminologi 7

8 Ungdomsbrottsligheten blir bara värre och värre för varje år som går, våldet i skolan ett större och större problem. Eller? LÄRA Stockholms Tomas Bannerhed och Ulrica Zwenger har träffat Jerzy Sarnecki professorn som ständigt hamnar i blåsväder för att han håller sig till sanningen. Vi måste ingripa tidigt Text: tomas bannerhed Foto: Ulrica Zwenger Jerzy Sarnecki är professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet, flitigt anlitad som expert och föreläsare i Sverige och utomlands, författare till ett stort antal forskningsrapporter och böcker och dyslektiker. Hemma i Polen trivdes han aldrig i skolan. Han kunde inte stava och lyckades bara med nöd och näppe och tack vare familjens kontakter komma in på gymnasiet. Han utbildade sig till lantmätare och kunde bara drömma om att slå sig in på den samhällsvetenskapliga banan. Men när Jerzy Sarnecki som 21-åring kom till Sverige 1969 förväntade sig ingen att han skulle lära sig felfri svenska vilket kanske blev hans smala lycka. Han pluggade sociologi, pedagogik och psykologi och lyckades till slut, med ansenlig möda, ta sin filosofie kandidatexamen. Parallellt med studierna arbetade han på olika ungdomsgårdar i Stockholms stad, en verksamhet som han sedan återvände till i sin doktorsavhandling i sociologi ( Ungdomsgårdarna i Stockholm, 1978). I dag är den dyslektiske invandraren Jerzy Sarnecki en av Sveriges ledande kriminologer (och för övrigt den forskare vid Stockholms universitet som oftast framträder i massmedierna). Hur skulle du beskriva dagens situation i Sverige när det gäller ungdomsvåldet? Enligt polisstatistiken ökar våldsbrottsligheten bland ungdomar och allt fler döms till hårdare straff, men bakom dessa siffror döljer sig en omfattande selektion både i fråga om vilka brott som anmäls och vilka som klaras upp. Endast en liten del av alla brott kommer till polisens kännedom, och av dessa leder bara 15 procent till att en misstänkt kan pekas ut. Använder man i stället dödsorsaks statistiken som ofta fungerar bra som indikator på våldets omfattning i stort visar det sig att det dödliga våldet till och med har minskat något under de senaste två decennierna. Inte heller Brottsförebyggande rådets skol undersökningar tyder på att ungdomar begår eller utsätts för fler våldsbrott i dag än på eller 90-talet. Och samma slutsats måste man dra om man studerar sjukhusstatistiken eller SCB:s brottsofferundersökningar. Men detta innebär naturligtvis inte att ungdomsvåldet bör negligeras. Ungdomsvåldet är ett omfattande samhällsproblem. Konflikter löses ofta med våld och ungdomars frustration tar sig ofta uttryck i våld, framför allt bland pojkar. Till exempel uppger sex procent av 15-åringarna i Sverige att de under det 8

9 senaste året har blivit utsatta för så mycket våld att de behövt uppsöka sjuk- eller tandvården. Det rör sig sammanlagt om fall i en enda årskull. Uppskattningsvis utsätts av åringarna årligen för någon form av våld, och det är nästan alltid ungdomar som utsätter andra ungdomar för våld. Så våldet är väldigt omfattande men det ökar inte. Det polisanmälda våldet ökar men inte det faktiska våldet? Just det. Fler anmäler våldshändelser i dag. Toleransen mot våld minskar, vilket också stämmer väl överens med samhällsutvecklingen historiskt sett. Om vi blickar flera hundra år bakåt i tiden har våldet minskat dramatiskt, vilket kan förklaras av ett slags civiliseringsprocess. Vi har successivt blivit alltmer beroende av varandra och då också måst ta mer hänsyn. Vi har efter hand tvingats äta med kniv och gaffel, gå på toaletten, tvätta händerna och låta bli att slå varandra på käften. Den här civiliseringsprocessen omfattar även staten, som genom historien har kommit att använda allt mindre våld mot sina medborgare. Vårdpersonalen slår ofta på stora larmtrumman, senast för några veckor sedan då Södersjukhuset hävdade att antalet våldsskadade åringar har fördubblats på åtta år. Detta är oerhört märkligt! Därför att det stämmer helt enkelt inte. De går ut i pressen med liknande uppgifter ett par gånger om året, och det börjar faktiskt bli ett bekymmer eftersom de tillmäts en sådan oerhörd trovärdighet. Men all tillgänglig statistik, även deras egen, visar att antalet ungdomar som uppsöker sjukhus till följd av våld inte har ökat på senare år. Mest av allt illustrerar det här kanske hur journalisternas brist på kritisk granskning kan forma människors uppfattning. Samtidigt går det helt i linje med den allmänna bilden att våldet i samhället bara ökar och ökar. De flesta verkar inte ens ha tänkt tanken att det skulle kunna vara på något annat sätt. Varför är denna missuppfattning så spridd? Nyhetsmedierna har sin egen logik, ett behov av att spetsa till och förvränga proportioner, göra krigsrubriker av hårdragna statistiska tolkningar. I medievärlden är goda nyheter inga nyheter: forskning som visar att ungdomsvåldet inte har ökat väcker inte så stort intresse. Sedan verkar det också finnas ett behov att fylla när det gäller människors oro, en allmän undergångsstämning att spela på. Varje tid har sin oro, vi har varit rädda för pesten, för Sovjetunionen och så vidare, och just nu är det stort fokus på brott. Även om ungdomsvåldet inte har ökat så är det som sagt ett stort problem. Vad borde samhället göra för att stävja våldsutvecklingen? Det är inte så lätt. Våld är något väldigt mänskligt, vi har i alla tider använt förskräckligt mycket våld för att driva igenom vår vilja. Tvååringar i sandlådan slår varandra med spaden i huvudet för att de vill ha en hink, vilket är vad vi på vuxenspråk skulle kalla ett rån. Det man borde inrikta sig mer på är att verkligen prata om våldet och därigenom försöka påverka varandras attityder. Om vuxensamhället visar att vi inte accepterar någon form av våld så kan vi forma de kommande generationerna. Men man ska vara medveten om att vi jobbar mot något som är väldigt djupt förankrat hos människan som naturvarelse. Samtidigt är jag övertygad om att tidiga insatser med adekvata metoder kan få stor effekt på individer som är i riskzonen. Under flera årtionden har vi i Sverige gjort ungdomsvåldet till ett kriminalpolitiskt problem, men det är i minst lika hög grad ett socialpolitiskt problem som kräver riktade insatser inom mödra- och barnhälsovården och inom förskolan och skolan. Vår forskning visar att det är svårt att stävja brottslighet när individen har kommit upp i tonåren och redan har allvarliga problem. Om vi i stället satte in åtgärder i förskoleåldern skulle vi ha betydligt större förutsättningar att lyckas vilket naturligtvis även skulle innebära stora ekonomiska vinster för samhället. En annan aspekt har med våra alkoholvanor att göra. Sambandet mellan alkoholanvändning och våldsbrott är väldigt starkt, inte minst bland ungdomar. Om vi till exempel införde alkoholrestriktioner av det slag som vi hade i början av 1900-talet, skulle våldet minska dramatiskt. Generellt kan man ändå säga att vi är på rätt väg när det gäller att motverka ungdomsvåldet, men att det går väldigt långsamt. Hur tidigt kan man identifiera presumtiva våldsverkare? Man kan se förhöjda risker väldigt tidigt, i en del fall redan innan barnet är fött. På dagis och i de tidiga 9

10 skolåren är det särskilt viktigt att vara uppmärksam och sätta in åtgärder. Föräldrar med sociala eller andra allvarliga problem är en väldigt stor riskfaktor. Du beskriver i din bok Skolan och brottsligheten (Carlssons, 1987) hur viktig skolan är för den sociala kontrollen av våra barn och ungdomar. Vad kan skolan eller den enskilde läraren göra när det gäller vålds benägna elever? Klassföreståndarna har i allmänhet väldigt goda kunskaper om vilka elever som ligger i riskzonen, men de har ytterligare elever att ägna sig åt och kan egentligen mest observera vad som händer, rapportera till skolledningen och tala med föräldrarna. Lärarna måste kunna agera som vuxna bland de unga och se till så att de sociala relationerna fungerar, men i övrigt är deras möjligheter begränsade. Det krävs ofta professionella insatser för att nå varaktiga resultat hos de ungdomar som riskerar en negativ utveckling. Här behöver skolan hjälp från socialtjänsten, som å sin sida helst inte vill ingripa för tidigt. Samtidigt vet vi som sagt att ju tidigare vi ingriper, desto större förutsättningar att lyckas. Barn i familjer med sociala problem lyckas bättre i livet om familjen får ade kvat hjälp redan från början, till exempel i form av hembesök från sjukvården och socialtjänsten när barnen är små. Det kan räcka med att en barnsköterska besöker socialt utsatta familjer några gånger om året och därigenom skapar en social förankring där man också kan hänvisa till andra institutioner i samhället. Redan vid tio års ålder visar det sig att barnen i familjer som har fått sådana besök är betydligt mindre utsatta för barnmisshandel. Vid 20 års ålder begår de betydligt färre våldsbrott. Det behövs ofta inte så stora insatser från samhällets sida. Man borde helt enkelt gå in i förskolan eller i de tidiga skolåren och erbjuda föräldrarna hjälp. När barnen är små är föräldrarna ofta motiverade och öppna för att ta emot stöd. Väntar man tills barnet börjat begå sina första brott är det ofta mycket svårare. Är lärarna rädda för att kontakta socialtjänsten? Ja, i hög grad. Och det tror jag att alla är, inte bara lärarna. Vi lever i ett land där vi har ganska bra koll på våra ungar, vi vet egentligen ganska väl vilka som är ovanligt olydiga och vilka som ovanligt lätt hamnar i konflikter. Och vilka som har det svårt hemma. Problemet är att när vi väl har identifierat dem så saknar vi ofta reella instrument att göra något. Det är en mycket lång och plågsam väg att gå om man vill uppnå bestående förändringar. Är det en resursfråga? I viss mån, men det handlar också om en rädsla för att stämpla människor. Det innebär en stigmatisering att koppla in socialtjänsten. Hur ser lärare och rektorer på risken att drabbas av repressalier? En hel del känner att de inte vill lägga sig i för mycket. Sedan finns det också en utbredd ambition att alla elever ska få chans till samma undervisning, att även de svaga måste få sin chans. Men framför allt saknas det fortfarande väl fungerande system och rutiner för att hantera de här problemen både i och utanför skolan. Hur ska man egentligen se på skolans ansvar när det gäller brottsbenägna ungdomar? Även om de tillbringar en stor del av sin vakna tid i skolan, är det min bestämda uppfattning att skolan faktiskt har ganska liten möjlighet att påverka de här ungdomarna. Föräldrarna har alltid det största ansvaret för sina barn och deras utveckling. Däremot har skolan stora möjligheter att upptäcka problemen. Innebär inte skolans kunskapsfixering att många elever särskilt killar marginaliseras ytterligare med ökade risker för brottslighet som följd? Absolut! Skolan är perfekt anpassad för de duktiga flickorna. Här tror jag att det är oerhört viktigt att 10

11 skolan blir bättre på att möta varje elevs behov. Alla behöver få känna att de gör något som de klarar av och som upplevs som meningsfullt. Alla människor behöver känna sig behövda. Jag har aldrig förstått varför skolan inte ger de teoretiskt mindre intresserade andra uppgifter i stället för att tvinga dem att sitta av lektioner som bara får dem att känna sig ännu mer värdelösa. Låt dem hjälpa till med underhållet av skolan, med snöskottningen, i serveringen, med administrationen eller i vaktmästeriet vad som helst! Människor blir lyckliga av att ha en uppgift som de klarar av, av att få känna att de duger någonting till. Det talas ju mycket om vikten av samverkan mellan skola och övriga samhällsinstitutioner. Hur borde den se ut? Vi måste hitta ett system där skolan kan ge socialtjänsten uppgifter om elever i riskzonen ju tidigare desto bättre. Det är inte skolans uppgift att bedöma hur allvarliga riskerna är, men informationen måste komma där ifrån. Däremot ska skolan inte tipsa polisen i tid och otid såvida det inte är fråga om allvarlig brottslighet. Skolan är alldeles för benägen att blanda in polisen! Det är fullkomligt nonsens att skolan ska anmäla varje våldshändelse till polisen. Vad ska polisen göra åt att några snorungar slåss på skolgården? Polisen är inga experter på barn och ungdomar och deras konfliktlösningsmetoder, vilket däremot den pedagogiska personalen bör vara. Skolan måste själv kunna hantera våld och konflikter som vilken arbetsplats som helst. Man kan inte bara vältra över sociala problem på andra. Inblandningen av polisen innebär också att man tar till den allra grövsta resursen först. Dessutom undergräver det skolpersonalens auktoritet ganska rejält. Men det hindrar ju inte att man samarbetar med polisen, till exempel när det gäller förebyggande insatser och information. Men generellt tror jag mycket mer på att försöka skapa en meningsfull skoltillvaro 11

12 för alla, inte bara när det gäller ren kunskapsutveckling. Här finns gigantiska möjligheter att motverka våld och brottslighet i skolan! Och ett bra samarbete med föräldrarna är kanske det allra viktigaste för att skolan ska kunna fungera. Ju mer de kan involveras, desto större chans till minskande sociala problem. Om skolan i stället agerar mot föräldrarna så går det ofta illa. Finland ligger ju ofta i topp i internationella kunskapsmätningar. Kan det finnas något samband mellan deras starka kunskapsfokus och de grova våldsbrott bland annat skolskjutningar som har ägt rum på senare år? Jag tänker på exkluderingen av de kunskapssvaga Det tror jag inte. Finland har den högsta våldsbrottsligheten i Norden, det är inget specifikt för just skolan. Det handlar om tillgång till vapen och om att Finland har en stark våldstradition och har genomlidit både inbördeskrig och förödande ockupationer. Däremot är det klart att det kan finnas en koppling till de hierarkiska strukturer som finns inte bara i den finska skolan utan i samhället i stort. Ungdomar som inte blir sedda löper större risk att begå allvarliga brott. Har nedskärningarna inom elevvården i Sverige haft någon effekt på våldsutvecklingen i skolan? Det finns inga studier som visar på något sådant samband. Tvärtom sammanföll den kraftiga ökningen av ungdomsbrottsligheten i Sverige fram till 1980-talet med att resurserna i skolan ökade. När den offentliga sektorn på 90-talet drabbades av kraftiga nedskärningar så minskade också ungdomsbrottsligheten. Det låter mer som en tillfällighet? En väl fungerande elevvård är naturligtvis alltid viktig, men det är inte alltid så enkelt att fastställa vad som är hönan och ägget. Det är bra med många kuratorer, men det är ännu bättre att precisera vad de egentligen ska ägna sig åt. Kanske har deras kompetens inte alltid utnyttjats på bästa sätt och deras verksamhet har inte heller alltid byggt på vetenskapligt beprövad erfarenhet. Det finns flera exempel på kurativa åtgärder som ger negativa effekter, och man kan inte veta vilka åtgärder som fungerar om man inte utvärderar verksamheten. Skolan har helt enkelt varit för dålig på att utvärdera och vidareutveckla de elevvårdande funktionerna. Forskning visar att det inte är skolor med många kuratorer utan skolor med en väl fungerande pedagogik och mål som alla samarbetar kring som får bäst resultat både när det gäller kunskaper och att förebygga sociala problem. 12

13 Är så kallad gängbildning ett problem för skolan? Begreppet gäng leder ofta tankarna fel, till grupperingar med gemensamma symboler och kläder, med starka ledare och strikta hierarkier. Det finns inte mycket sådant när det gäller ungdomar i Sverige. Ofta rör det sig i stället om löst sammansatta nätverk, och sådana har alltid funnits. Om sådana nätverk triggar sina medlemmar till våld och brottslighet, vad kan skolan göra? Nätverken har stor betydelse för kriminaliteten bland de yngre, och skolan bör helt enkelt se till så att de splittras. Det är aldrig bra om många med sociala problem finns på samma skola eller över huvud taget umgås. Skulle en förbättrad integration i samhället leda till mindre ungdomsvåld i skolan? Det är jag övertygad om. Det skulle leda till minskad friktion mellan olika grupper. Tyvärr diskrimineras ofta invandrare även av företrädare för det offentliga Sverige, vilket i sin tur kan föda brott. Särskilt stort är problemet med motsättningar mellan polisen och vissa grupper av invandrarpojkar. Motverkas integrationen av uppdelningen i kommunala och fristående skolor? Mycket svår fråga. Friskolorna bidrar ju på sätt och vis till en större segregation, men de skapar också en trygghet för vissa grupper, till exempel etniska minoriteter. På kort sikt bidrar friskolorna till mindre friktion genom att olika grupper inte möts lika mycket, men på längre sikt kan nog en del av dem, inte minst de religiösa, vara ett problem. Jag tror inte på segregering på religiös grund. Har det någon betydelse för våldsutvecklingen att så få män undervisar inom förskolan och i de tidiga skolåren? Ja, en del kvinnor har till exempel svårare att hantera våldsituationer eller konflikter och är mer benägna än männen att överlåta problemen på andra aktörer än skolan själv. Det är också självklart att barn mår bra av att ha både manliga och kvinnliga förebilder. Det talas mycket om behöriga och obehöriga lärare, men en del människor är snudd på födda till pedagoger, de kommer in i klassrummet, ler mot eleverna och klassen tystnar. Andra lärare har ingen chans, de får aldrig elevernas förtroende, och de som saknar den här karisman har ofta svårare att hantera konfliktsituationer. Och detta är inte könsrelaterat. Varför blir folk så upprörda när du konstaterar att ungdomsbrottsligheten inte ökar? Många tror inte på det, de blir helt enkelt förvirrade eftersom de under lång tid har matats med en felaktig bild. Det är säkert frustrerande att få sina föreställningar om hur världen är beskaffad kullkastade. Farligast är de som gör politiska vinningar på det förment ökande våldet. Det förekommer i flera politiska läger, men allra farligast är naturligtvis de som har främlingsfientliga och xenofobiska föreställningar och är övertygade om att våldet ökar till följd av den ökade invandringen. Ungdomar exponeras i dag för våld även grovt våld på ett helt annat sätt än tidigare, till exempel via teve och datorspel. Vilken betydelse har det? Det finns tyvärr väldigt lite forskning på det. Man vet helt enkelt inte riktigt vilka effekter det här skärmvåldet har. För att det inte finns något parallellt samhälle utan medier och datorer? Precis. Det är nästan omöjligt att hitta kontrollgrupper som inte exponeras för medier. Men jag är ganska övertygad om att medievåldet har en väldigt liten effekt på det faktiska ungdomsvåldet, i synnerhet om man jämför med sådant som sociala bakgrundsfaktorer och alkohol användning. De allra flesta psykiskt friska människor även barn och ungdomar har faktiskt en mycket god förmåga att skilja mellan fiktion och verklighet. Från din kriminologiska horisont, vilka är de största utmaningarna för 10-talets svenska skola? Att hantera de barn och ungdomar som av olika skäl inte är tillräckligt mogna eller studiebegåvade för att passa in i skolan. Allteftersom kraven i samhället ökar finns en risk att allt fler elever inte kan svara upp mot dessa förväntningar. Det är en stor utmaning för skolan att erbjuda alternativ för dessa individer. Alla måste bli sedda och få känna att de behövs, annars finns det en risk att de kommer att leva ett liv i konflikt med samhället. n 13

14

15 Nummer Kira von Knorring Nordmark psykolog och ledarskapskonsult 15

16 Sätt på dig organisationsglasögonen och byt ut management litteraturen mot ett drama eller en bra roman! Ofta ger det betydligt mer om man vill utveckla sitt ledarskap. Det säger psykologen och ledarskapskonsulten Kira von Knorring Nordmark. Vi har träffat henne för ett samtal om Mytodrama, skolledarskap och betydelsen av en lojal opposition. chefer måste våga det mänskliga mötet Text: tomas bannerhed Foto: Ulrica Zwenger Åtskilliga är vittnesmålen om hur Kira von Knorring Nordmark trollbundit sin publik med berättelser om Macbeth och Henrik V och om hur legender, myter och historiska karaktärer kan ge ökad insikt i eviga etiska dilemman. I sina föredrag tar hon oss med till platser där ljudet av svärdsklingor precis har tystnat och slagfältet ångar av svett och blod. Till en tid där Henrik V är Englands kung och inför sin utmattade här nås av nyheten att en av hans närmaste män trotsat förbudet mot plundring och stulit ett krucifix från stadens kyrka. Soldaterna väntar tyst på hans reaktion. Ska han se mellan fingrarna eller skicka sin bäste vän i döden för att behålla trovärdigheten och stärka soldaternas moral? Kira von Knorring Nordmark är psykolog och seniorkonsult på Institutet för personal- och företagsutveckling (IPF) vid Uppsala universitet. Hon arbetar framför allt med organisationsutveckling och har också lång erfarenhet av ledarutveckling inom skolans värld. Hon menar att Henrik V är ett bra exempel på en ledare med social och emotionell begåvning som insåg betydelsen av ett både tydligt och synligt ledarskap och av att minska avståndet mellan ledare och ledda. Du har ju blivit både känd och erkänd för din metod Mytodrama, där du länkar samman ledarskap med pjäser av framför allt William Shakespeare. Vad kan 10-talets skolledare lära av en dramatiker som verkade för 400 år sedan? Jättemycket! Både av hans hjältar och av hans skurkar, därför att Shakespeare var så fenomenal på att veta vad det innebär att leva och leda. Han visste att människan är komplex och har både vita, svarta och grå sidor. Ta Lady Macbeth till exempel. En riktig skurk! Men alla hennes drivkrafter, behov och önskningar till och med den rena ondskan är sådant som ligger begravt på olika djup i de flesta av oss. Man känner igen sig i Shakespeares karaktärer och kan genom att arbeta med texterna skaffa sig en mental medvetenhet om chefskapets utmaningar. Hans dramer behandlar eviga frågor, aktuella inte minst när vi kommer till skolledarrollen och ledarskap i allmänhet. Vad innebär det till exempel att befordras i den egna gruppen och bli chef över sina kolleger? Shakespeares Henry V visar tydligt på vilka svåra val man ofta ställs inför när man kliver upp på chefsscenen. Hur ska man göra när medarbetare är illojala? När de som står makten närmast tror att de har en grädd- 16

17 fil och kan göra vad de vill? Hur ingjuter man hopp i sina medarbetare? Vad innebär det att vara modig som chef? Relationerna förändras när man kliver in i chefsrollen. Ibland måste de man tycker bäst om kanske betala det högsta priset. Vilka för- och nackdelar innebär det att bli chef över sina kolleger? Det är naturligtvis en fördel att man känner sina medarbetare och deras olika personligheter och kompetenser. Risken är att man har lite väl färdiga bilder av dem och hur de fungerar i olika situationer. Stereotypa bilder kan stå i vägen när det gäller att få medarbetarna att växa. Ett annat problem är att man lätt tar med sig personliga preferenser från tiden som kollega. Man kanske har umgåtts mer med eller tycker bättre om vissa, men som chef måste du vara lika bra för dem som du inte gillar på ett personligt plan. När man arbetar med Shakespeare är det viktigt att göra nedslag i modern tid och bygga in aktuell forskning, till exempel om vad som skiljer högpresterande arbetslag från lågpresterande i utsatta lägen. Nämligen? Mycket handlar om förhållningssätt, fokus och kommunikation. En viktig sak är hur man samtalar. Kan chefen påverka vilket språk medarbetarna använder? Självklart! Ett positivt språk handlar om att stödja och uppmuntra: Det här gick inte så bra, vad kan vi göra för att det ska gå bättre nästa gång? Det negativa språket i en arbetsgrupp är ofta kritiskt, nedvärderande, sarkastiskt, ironiskt, kanske till och med kränkande. Rått men hjärtligt brukar det heta. Det leder sällan framåt. Och detta kan man verkligen påverka som chef. Det handlar inte om att kringskära medarbetarnas yttrandefrihet utan helt enkelt om på vilket sätt man säger saker. Man kan säga precis samma sak på ett mer stödjande sätt. Ofta lär man sig mer om ledarskap om man läser ett drama eller en bra roman i stället för den vanliga managementlitteraturen. Om man vill problematisera förändringsagentens roll i en organisation kan man med fördel läsa Strindbergs Hemsöborna, där Carlsson kommer som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus om halsen. Man kan sätta på sig chefs- och organisationsglasögonen och se vad som händer vid läsningen. Jag lovar att man känner igen sig! När man talar om projektledning är Ingenjör And rées luftfärd av Per Olof Sundman intressant. Ofta är det ganska tyst i organisationer. Folk vågar inte säga ifrån, särskilt inte i större statusprojekt där mycket står på spel. Här var det tre personer i en luftballong mot Nordpolen, och Nils Strindberg och Knut Fraenkel Andrées medhjälpare visste redan från början att det inte skulle gå, men de vågade inte säga något. Även Andrée insåg ganska snart det hopplösa i projektet, men det låg för mycket prestige i det för att han skulle kunna stoppa det. I stället offrade han två unga mäns liv. När behövs förändringsagenter i skolans värld? Till exempel när en verksamhet ska effektiviseras. Mycket handlar ju om rationaliseringar och konkurrensutsättning i dag. Skolan behöver kanske ställa sig frågan: Vad kan vi göra för att eleverna ska välja just oss?. Det gäller för varje skola precis som för ett företag att hitta och lyfta fram det som är unikt! Att utveckla de delarna av verksamheten. Effektivisering behöver inte betyda att man skär ner. Man kan stärka konkurrenskraften genom att satsa mer på det man är bra på och lägga ut andra tjänster på entreprenad. En av dina käpphästar är att den muntliga kommunikationen måste vara väldigt tydlig. Vad händer annars? Medarbetarna behöver en riktning! Därför ska chefer öka sin tydlighet med förväntningar och krav på både individ och grupp. Om man som medarbetare inte vet vad som förväntas av en så gör man det inte. Saknas tydliga förväntningar är det också svårt att veta vad man blir bedömd utifrån när man ska ha lönesamtal. Blir man en bättre lärare om rektorn har höga förväntningar på en? För höga förväntningar kan vara förlamande, men det är väldigt bra om de är tydliga. En chef ska också behandla sina medarbetare rättvist, och med det menar jag rättvist utifrån varje individs förutsättningar och behov. Många tar hellre flera små steg och behöver få delmål utstakade och bli bekräftade längs vägen. 17

18 Hur har synen på det ideala ledarskapet förändrats under de senaste 50 åren? Då var chefen mer Chef än ledare och medarbetarna sågs ofta som utbytbara, likt händer vid ett löpande band. Sedan kom motkraften med en strävan efter balans mellan organisationens mål och människors behov, det så kallade human resources-perspektivet. Tanken var att om medarbetarna tycker att uppgifterna är roliga så går de också i rätt riktning. Är det ett typiskt svenskt ledarskap? Ja, här är det viktiga att få människor att känna sig motiverade, att kunna delegera och som chef inte ställa sig framför utan bredvid eller rent av bakom. Men synen på ledarskap går i cykler. I dag stärks chefens ställning igen. Det är tydliga krav och mätbara mål som gäller. Särskilt i tider av ekonomisk oro behöver vi effektivisera och det blir viktigare att mäta prestationer. Många medarbetare vill också ha tydliga ledare. Därmed inte sagt att de vill ha tillbaka piskan. Utvecklingen från den vertikala till en alltmer horisontell organisationsstruktur, var det rätt väg att gå? Den riktigt platta organisationen där man rev pyramiderna var inte heller så framgångsrik. Den tog kål på sina chefer. En chef kunde sitta med 150 medarbetare, ledarna blev osynliga och uppfattades som otydliga. Det visade sig att det behövs en chefsnivå till det vill säga arbetslags ledarna i skolans värld som man kunde verka genom. Men om man nu på nytt ska bygga mer hierarkiska organisationer är det viktigt att cheferna är beredda att lyssna, att de olika nivåerna möts och förstår varandra. Fungerande kommunikation är jätteviktig i en modern organisation! Inte minst i tider av förändring. Hur ska man skapa arenor för en fungerande kommunikation? Det kan handla om allt ifrån formen på mötesbordet, att man har ett runt i stället för ett avlångt, till hur tillåtande klimatet är på arbetsplatsen: vad får man säga? Det kan också handla om i vilken grad man tillåter den lojala oppositionen. Den vanliga oppositionen vill oftast sätta käppar i hjulet för chefen, men den lojala oppositionen tycker att det vore busbra om både skolan och rektorn lyckas men man ser kanske en annan väg: Jag tror att det skulle gå ännu bättre för dig om du ändrade riktning några grader och gjorde så här i stället, och jag vill berätta för dig om det! Det är viktigt att chefen skapar utrymme för den här lojala oppositionen. Är opposition bättre än opportunism? Alla gånger! Men det finns säkert en risk att den lojala oppositionen kan utvecklas till en viss sorts opportunism: de som håller med chefen för att själva kunna dra fördel. Bland de illojala opportunisterna kan du kanske hitta förrädarna, de som är beredda att sälja ut dig bakom din egen rygg. Vad kan skolan lära sig av dagens ledarskapsforskning? Ledarskapet i skolan skulle kunna utvecklas om skolan vore mer benägen att lära av andra organisationer. Man borde lägga till några nya element i sin yrkesidentitet, till exempel när det gäller kommunikation. Rektorerna har mer och mer börjat se sig själva som ledare snarare än chefer, men de har att kämpa med en organisation som är väldigt professionsstolt, där alla visserligen är lärare men inom helt olika ämnen. Krisar det lite grann så kan lojaliteten bli större mot det egna ämnet än mot skolan som helhet. Det kan lätt bli konflikter när man ska bilda arbetslag från olika ämnesområden: Är inte matte viktigare än syslöjd? Vari består lärarnas ledarskap? De ska utveckla sitt ämne, höja elevernas motivation och få dem att med glädje nå målen vilket innebär att det är ganska likt ledarskapet på vilken arbetsplats som helst. Kanske är det ännu viktigare 18

19 att kunna entusiasmera och motivera inom skolans värld. Samtidigt måste vi ha klart för oss att allt inte kan hänga på den stackars läraren. Man kan räcka fram vatten åt en häst och göra allt för att den ska bli törstig, men dricka måste den göra själv. Någonstans gör också eleven ett val att vilja engagera sig. Det talas ofta om det pedagogiska ledarskapet. Vad är det egentligen för något? Det handlar dels om att få med sig människor och få dem att känna glädje, dels om att skapa förståelse för det vi ska göra och varför. En annan viktig aspekt är att kalibrera verklighetsbilderna, att få hela klassen att gå åt samma håll trots att den består av 30 individer med olika referensramar. Läraren kan säga en sak som tolkas på helt olika sätt. Därför är det viktigt att förankra en gemensam målbild. Inom utbildningsförvaltningen har vi omkring 170 skolor och många medarbetare identifierar sig nog mer med sin egen skola än med koncernen. Hur får man alla att dra åt samma håll? Till att börja med: Vad vinner man på att alla känner sig som en del av utbildningsförvaltningen? Underlättar det till exempel i konkurrensen med friskolorna? Är koncerntänkandet över huvud taget rimligt eller ens önskvärt? Det kanske det är, särskilt med tanke på den gemensamma visionen om en skola i världsklass år Och om man verkligen vill nå fram till ett gemensamt tänkande så ska man kanske börja med att sätta ihop tvärgrupper så att de idéer som finns i organisationen tas till vara. Vad står du inför på din skola? Vad innebär visionen om en skola i världsklass för dig? Vi tänker så här, hur tänker du? Bilderna måste 19

20 även få komma underifrån, man kan inte tvinga på alla verksamheter samma bild. Det är viktigt med dialog och samtal återigen kommunikation om man ska hitta de gemensamma målbilderna. Sedan kanske inte alla måste göra likadant. En skola i världsklass kan innebära olika saker för olika skolor. Du har sagt att du förordar ett synligt ledarskap. Ska rektorn ut i klassrummen? För mig handlar det framför allt om att ha modet att gå ut och möta folk fast man kanske har ställt till det för dem, om man till exempel måste skära i en verksamhet. Att våga vara ute och möta dem som får det tufft. Jag vet att det här är svårt, vad kan jag göra för att du ska ta dig igenom de här förändringarna? Och det kräver mod att möta dem som man vet är heligt förbenade på en. Medarbetarna kan känna sig hotade, kränkta, rädda, arga. Då är det viktigt att orka möta deras blick och inte gömma sig på sitt rum och kommunicera via e-post. En lärdom inom Mytodrama kallas vikten av en personlig vision. Många skolledare har stora pedagogiska ambitioner och visioner men känner sig ofta snärjda av administrativa uppgifter och redovisningskrav. De vill vara pedagogiska ledare men blir sittande på kontoret med sina rapporter. Visst. Samtidigt är ju skolledarna också chefer och då ingår allt detta administrativa, men min erfarenhet är att arbetslagsledarna skulle kunna ta ett större ansvar för den pedagogiska utvecklingen på skolan. De kan bli skolledarnas förlängda arm och få i uppdrag att gestalta den pedagogiska visionen. Men det är en spännande utmaning för arbetslagsledarna, som ofta rekryteras ur den egna gruppen, att sitta på två stolar. Ibland kollega, ibland ledare då är det extra viktigt att definiera rollerna. Och att få stöd i ledarrollen. Hur bör arbetslagsledarna utses? De bör nog ändå tillfrågas av ledningen. När en grupp får välja sin egen ledare faller valet ofta på den som de tror kommer att ställa till det minst för dem, den som inte driver så hårt, som går deras ärenden. För några år sedan kom en larmrapport om rektorernas situation. Bara 29 procent var kvar på samma jobb som de hade haft sex år tidigare. Många hade slutat i förtid eller gått in i väggen. Ribban ligger väldigt högt för många rektorer och de har många olika ansvarsområden. Den stora utmaningen för dagens skolledare är att kunna sortera och delegera vilket är lättare sagt än gjort. Brinner man för det man arbetar med är det lätt att brinna för mycket. Sedan har ju tempot i samhället också höjts markant. Hela den offentliga sektorn försöker mer och mer ta efter näringslivets tempo och krav. Tidigare har det offentliga sett sig som ett samhällsuppdrag som kräver ett annat handlag. Nu är det konkurrensutsättning och effektivisering som gäller, och det är kanske inte i första hand vad rektorerna är tränade för. Du är ju psykolog och har arbetat mycket med personalfrågor. Hur bör man använda utvecklingssamtalen i skolan? Som ett utrymme för dialog där det finns förväntningar från båda håll. Vad som saknas är ofta en tydlighet kring varje enskild medarbetares uppdrag. Chefen bör kunna säga till var och en vad som förväntas av just henne eller honom och medarbetaren bör i gengäld få reda på vad hon eller han kan förvänta sig av chefen och av arbetet på skolan. Det kan handla om kompetensutveckling, lön och karriärmöjligheter såvida medarbetaren levererar. 20

21 Är det rimligt att en rektor har utvecklingssamtal med 100 medarbetare? Nej, det är för många. Då måste samtalen delas upp på flera ur skolledningen. En del genomför utvecklingssamtal i grupp, och det kan fungera väl. Fördelen är att varje medarbetare för möjlighet att träffa den högsta chefen. Nackdelen är att samtalet kommer att handla mer om arbetslagets utveckling och mindre om varje individ. Det svåra samtalet är ett begrepp inom personalvården som man stöter på allt oftare nuförtiden. Vad bör man tänka på? Jag kallar det hellre samtal om svåra frågor till exempel uppsägningar, att medarbetare inte håller måttet, oetiskt beteende och missbruksproblem och då krävs det väldigt mycket närvaro och mod från chefens sida. Och tid. Det är inget man diskar av på en kafferast. Här måste chefen också vara medveten om sina egna fallgropar och rädslor. Vad kommer att hända när Lotta kommer in genom dörren? När vi börjar tala? Man möter starka känslor i sådana samtal, och då är det lätt att bli rädd. Som chef måste man våga det mänskliga mötet. Utbildningsförvaltningen satsar mycket på att sänka sjukfrånvaron. Vad vet man om sambandet mellan trivsel och frisknärvaro? Framför allt spelar chef- och ledarskapet stor roll. En chef som leder och styr verksamheten på ett professionellt sätt som får människor att känna delaktighet och sammanhang skapar frisknärvaro. Aaron Antonovsky (professor i medicinsk sociologi i Israel) myntade begreppet känsla av sammanhang. Medarbetare som känner att det de står inför är begripligt, hanterbart och meningsfullt får också mindre oro och ångest vilket naturligtvis påverkar klimatet på arbetsplatsen. Att åstadkomma detta är ett ansvar som varje chef har. Vilken betydelse har det att så få män undervisar inom förskolan och i de tidiga skolåren? Det är jätteviktigt få in fler män. Ungarna behöver manliga förebilder! I den bästa av världar finns både mammor och pappor i hemmen, men så är det inte alltid. Även flickor behöver få växa upp med bilden av att det finns goda män i världen. Det finns också studier som visar att pojkar i vissa grupper tycker att skolan är en feminin värld som inte passar den manliga identiteten. Här handlar det också om bristen på manliga förebilder. Vilka är de största utmaningarna för 10-talets svenska skola? Att kunna balansera kunskap och motivation. Barn och ungdomar måste tycka att det är roligt att gå till skolan och lära sig nya saker, och här kommer verkligen lärarnas ledarskap in! För skolledarna är det en viktig utmaning att få varje enskild lärare att ta sitt pedagogiska ledarskap på allvar. n 21

22

23 Nummer Anders Gustavsson PROFESSOR I PEDAGOGIK 23

24 Med fyra yrkesexamina i stället för dagens allmänna examen ökar möjligheten att locka intresserade studenter, vilket kan bidra till att höja läraryrkets status. Det säger Anders Gustavsson, ordförande i Lärarutbildningsnämnden vid Stockholms universitet, apropå riksdagens beslut om ny lärarutbildning höstterminen Skolan är något annat än Apple Text: tomas bannerhed Foto: Ulrica Zwenger Vi har stämt träff i Bloms hus i Frescati, där han efter att ha blivit vicerektor numera har sitt arbetsrum. Från väggarna i det 170-åriga huset vakar de tidigare rektorerna liksom både ömsint och uppfordrande över det fortsatta lärandet i vetenskapens tjänst. Anders Gustavsson är professor i pedagogik och forskar själv om funktionshinder och specialpedagogik. Som ordförande i Lärarutbildningsnämnden är han djupt engagerad i skolans och läraryrkets utveckling och deltar ofta i det offentliga samtalet, inte minst i samband med den nya lärarutbildning som riksdagen fastställde den 28 april i år. Förutom de fyra nya yrkesexamina som införs, skärps också kraven på de universitet och högskolor som utbildar lärare. De som vill arrangera lärarutbildningar måste ansöka om examenstillstånd hos Högskoleverket. Vidare blir utbildningsvetenskap ett nytt ämnesområde för alla. Lärarutbildningen i Sverige har ju kritiserats hårt under flera år, bland annat för bristande forsknings anknytning. Vissa lärosäten har till och med fått sina exa mensrättigheter indragna. Vilken är din bild av dagens lärarutbildning? En del av kritiken har varit oberättigad. Lärarutbildningen har blivit ett slagträ i diskussionen om samhällets problem och om hur skolan fungerar. I nästan alla tider har det funnits en livlig diskussion om hur skolan ska se ut i förhållande till det samhälle vi vill ha. Vill man förändra samhället så har man förändrat skolan, vilket ofta har lett till en felaktig koppling mellan aktuella samhällsproblem och tillståndet i skolan. Om något är på tok i samhället så ligger det nära till hands att skylla på skolan och lärarutbildningen. Sedan är det klart att det finns möjligheter att ta utbildningen ett steg vidare, vilket den nya lärarutbildningen nu lägger grunden för. Vi bör också öka forskningsanknytningen ytterligare. Det finns i dag en konstlad motsättning inom lärarutbildningen som innebär att den antingen ska vara en professionsutbildning eller en fördjupad akademisk utbildning med forskning. För mig finns ingen sådan motsättning, förutom möjligen när det gäller viss verklighetsfrånvänd forskning. Över huvud taget är det viktigt att ytterligare föra ihop lärarutbildningen med övriga delar av universitetet, både här i Stockholm och på andra håll. Annars blir lärarutbildningen en isolerad ö. Men sammantaget tycker jag att den massiva kritiken är överdriven. Till exempel har andelen disputerade lärare ökat ganska mycket och kvaliteten på examensarbetena höjts under tiden som kritiken har förekommit. 24

25 Den 1 januari 2008 införlivades Lärarhögskolan i Stockholm med universitetet. Vad har det resulterat i? Jag har blivit positivt överraskad. Det finns en väldig lust runt om på universitetet att verkligen delta i lärar utbildningen. Jag trodde att naturvetarna till exempel inte skulle vara så intresserade, men det finns ett jättestort intresse därifrån. De ser ju varenda dag hur bristande kunskaper i matematik och naturvetenskap ställer till problem för studenterna och är väldigt positiva till att sprida sina kunskaper. Har lärarutbildningen kommit närmare forskningen genom integrationen här i Stockholm? Det är jag rätt säker på, vilket inte betyder att vi är ända framme. Men vi har till exempel startat en ny forskarskola som finansieras av Stockholms stad och Botkyrka kommun och som innebär att yrkesverksamma lärare kan gå forskarutbildning med sikte på licentiatavhandling. Det betyder mycket både för skolan och för lärarstudenterna. De ser att utbildningen inte är slut i och med examen, man kan återvända till universitetet efter några år inom yrket. Och utbildningens innehåll? Går det att se några skillnader jämfört med när Lärarhögskolan var ett eget lärosäte? Utbildningen har blivit tydligare strukturerad och mer förutbestämd. Tidigare var det för många ämneskombinationer och för stort utrymme för studenternas egna val, vilket gjorde att en del utbildade sig till arbetslöshet. Vi har också tagit ett stort steg framåt när det gäller ämnesdidaktiken som innebär att exempelvis historia, matematik och moderna språk får egna starka grenar inom lärarutbildningen. Det har talats väldigt mycket om bristande ämneskunskaper, men kunskapen om hur man undervisar har också varit för dålig. Där har vi fått till stånd en viktig förbättring. På bara 50 år har läraren förvandlats från allvetande auktoritet till samhällets hackkyckling. Varför är läraryrket i kris när vi lever i ett kunskapssamhälle? Det är ingen tvekan om att lönerna särskilt i relation till utbildningens längd är ett problem. Sedan har ju ämneslärarutbildningen med åren kopplats loss från universitetsstudierna, vilket inte har gynnat yrkets status. När jag själv gick på gymnasiet var de flesta lärarna lektorer, det vill säga de hade disputerat i sitt huvudämne. Så ser det ju inte alls ut i dag. Kommunaliseringen av skolan 1991 har också haft stor betydelse. När lärarna var statligt anställda fanns det en känsla av utvaldhet inom kåren. I dag har läraren mer blivit en vanlig kommunalarbetare, och för den enskilda kommunen skulle en rejäl höjning av lärarlönerna få mycket stora ekonomiska konsekvenser. Men vi har också sett stora samhällsförändringar som gör att lärarnas uppdrag har försvårats. Många jämför med Finland när vi talar om läraryrkets status? Där har lärarna helt klart en annan ställning. I det svenska samhället kan vi se en minskad auktoritetstro som inte har nått det finska ännu. Förr hade ju många gånger prästen och läraren högst status i lokalsamhället, ett faktum som i dag nästan får ett löjets skimmer över sig. Numera behandlar vi alla mer lika, vilket ofta är positivt men det gör också att det inte är lika lätt för en ensam lärare att hålla disciplinen uppe. Och de höga elevresultaten i Finland behöver inte bara vara ett kvalitetsmärke. De kan också ses som ett uttryck för att samhället är mer auktoritetsbundet vilket de själva säkert vill bli av med. Hur ska läraryrket och lärarutbildningen återfå sin attraktionskraft i Sverige? Det är viktigt att utbildningen får en stark ställning i universitetssystemet och att den innehåller en bra mix mellan forskning och professionserfarenheter. Sedan tror jag inte att en bra lärarutbildning i sig löser de problem du har tagit upp. Det handlar också om situationen ute på skolorna, till exempel att lärarna får sociala uppdrag som de kanske inte är utbildade för. Generellt tror jag att karriärmöjligheterna har större betydelse än lönen för att göra yrket mer attraktivt. Ideologiskt sett har det varit en viktig fråga i Sverige om alla ska betraktas som samma sorts lärare eller om man ska få göra skillnad i lön och status mellan exempelvis gymnasielärare och förskollärare. Betoningen av generalistläraren strävan efter ett gemensamt utbildningsinnehåll och en gemensam läraridentitet har framför allt missgynnat förskollärarna. Det som är aktuellt för gymnasiet passar helt enkelt inte in i förskolans pedagogik. Den pedagogiske filosofen Peter Kemp brukar i Immanuel Kants anda lyfta fram världsmedborgaren som 25

26 den stora möjligheten för vår tids skola. Hur ser du själv på skolans form och identitet i dag? Skolan har en oroväckande viktig uppgift genom att så stor del av människans vuxenliv bygger på att man kan tillägna sig kunskap under skoltiden. Nycklarna till många av livets dörrar formas ju redan där. Men förutom den rena kompetensgivningen har skolan en massa andra funktioner. Den har till exempel haft en avgörande betydelse för att forma det samhälle vi har i dag som i hög grad bygger på tillit och idéer om allas lika värde. Jämför bara med Sydeuropa, där många medborgare misstror sina myndigheter och utgår ifrån att makthavarna är korrumperade. Den samlade skolgången har haft stor betydelse för att skapa enhet i det svenska samhället, men nu ökar skillnaderna mellan olika grupper. Här måste skolan anstränga sig för att hålla tillbaka den utvecklingen. Skulle vi börja differentiera redan i grundskolan så kan det få konsekvenser för hur medborgarna uppfattar demokratin. Jag tror på en skola för alla. Inom det forskarnätverk jag leder ser vi till exempel att dagens skola ger betydligt mindre utrymme för dem som är annorlunda. Vi har fått 70 procent fler elever med utvecklingsstörning på 20 år, vilket inte är uttryck för någon faktisk förändring i populationen. Under flera årtionden hade vi en inkluderande skola som även rymde många av dem som i dag skulle ha placerats i särskolan. Kommer skolan att kunna behålla sitt kunskapsmonopol i det alltmer gränslösa informationssamhället? Det finns säkert alternativa sätt att lära sig på, men så har det å andra sidan alltid varit. Uttrycket det är inte i skolan man lär sig utan i livet har funnits väldigt länge. En hel del kommer i dag via Internet men faktiskt inte så mycket av det som skolan ska förmedla. Det är möjligt att framtidens undervisning kommer att vara mer baserad på tekniska hjälpmedel, men jag tror inte att så mycket mer än redskapen förändras. 26