Små barn stora bekymmer?

Transkript

1 Små barn stora bekymmer? Socialtjänstforum ett möte mellan forskning och socialtjänst En konferens i Göteborg april 2004

2 Små barn stora bekymmer? En konferens i Göteborg april 2004

3 Konferensen arrangerades av: Centralförbundet för socialt arbete, CSA Svenska Kommunförbundet Socialstyrelsen Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS Små barn stora bekymmer? Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), 2004 Författarna svarar för innehållet i rapporten ISBN Produktion: Prospect Communication AB Grafisk form: Lena Eliasson Omslagsfoto: Chad Ehlers/Tiofoto Tryck: Alfa Print AB Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) Box Stockholm Telefon: E-post: fas@fas.forskning.se Internet: 2

4 Innehåll Förord 5 Inledningsanförande 7 Riksdagsledamot Annika Nilsson (s) Klientbarn som kompetente og sårbare aktører 12 Dr.polit. Mona Sandbæk Social barnavård omfattning, utredningar och utfall 20 Docent Knut Sundell Socialarbetarnas värderingar och handlingar 29 Professor Haluk Soydan Tingsrätts handläggning av vårdnadskonflikter med utgångspunkt i barnets bästa 37 Fil.dr Annika Rejmer Föräldrar får väl lära sig sätta gränser! Om utagerande barn med diagnosen ADHD 45 Överläkare Björn Kadesjö Hyperaktiva flickor och blyga pojkar anpassning under de första skolåren 54 Docent Ann-Margret Rydell Socialtjänstens och barnpsykiatrins arbete med barn utifrån kunskaper om risk- och friskfaktorer 62 Docent Viveka Sundelin Wahlsten Flyktingbarnen hur går det sedan? 68 Docent Anders Hjern Att dela sina föräldrar med fostersyskon 76 Fil.dr Ingrid Höjer Presentation av föreläsarna 84 Program 86 3

5 I den arbetsgrupp som planerat konferensen ingick följande personer: Kenneth Abrahamsson, FAS Erland Bergman, FAS Margareta Bäck-Wiklund, CSA Robert Erikson, FAS, ordförande (t.o.m ) Gigi Isacsson, Svenska Kommunförbundet Lena Strömqvist, FAS, sekreterare Anita Sundin, Svenska Kommunförbundet Karin Tengvald, Socialstyrelsen Rune Åberg, FAS, ordförande (fr.o.m ) 4

6 Förord EN AV UPPGIFTERNA för Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) är att sprida information om forskning. För FAS är det därför angeläget att skapa ökade kontakter mellan forskare och företrädare för olika samhälleliga verksamheter inom olika delar av det socialpolitiska området. Socialtjänstforum är ett viktigt inslag i detta arbete. Årets konferens Små barn stora bekymmer?, som var den nionde i serien, planerades i samverkan mellan Centralförbundet för socialt arbete (CSA), Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen och FAS. Den genomfördes i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Ansvarig för konferensens genomförande var forskningssekreterare Lena Strömqvist vid FAS kansli. Ett varmt tack riktas till alla föreläsare som bidrog till att göra konferensen intressant och lärorik. Ett speciellt tack riktas till Cecilia Modig som gjorde en bejublad avslutning. Med denna rapport vill vi göra konferensens föredrag tillgängliga för en vidare krets i förhoppning att detta ytterligare skall stärka kunskapsutbytet mellan forskningen och socialtjänsten. Stockholm i maj 2004 Rune Åberg Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 5

7 6

8 Inledningsanförande Annika Nilsson, riksdagsledamot och ordförande i sociala barn- och ungdomsvårdskommittén JAG VILL BÖRJA med att tacka för inbjudan att hålla inledningsanförandet på Socialtjänstforum. Jag noterar att man i rubriken på årets Socialtjänstforum vänt på inledningen till det bekanta talesättet, små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Jag antar att man velat visa på betydelsen av den tidiga barndomens erfarenheter för livet som vuxen, vikten av tidiga insatser när det håller på att gå snett och nödvändigheten av att vi som vuxna, föräldrar, forskare, politiker och professionella inom området, tar vårt ansvar för att förstå och lära oss mer om de små barnens behov. Något som jag som både politiker och relativt nybliven mamma just nu är i full färd att förhålla mig till. Jag känner mig hedrad över att ha blivit inbjuden att invigningstala i ett sådant här viktigt sammanhang. Rubriken för årets Socialtjänstforum små barn stora bekymmer ger mig anledning till ytterligare en fundering, nämligen vems bekymmer det handlar om. För mig är det oerhört viktigt att de barn som på olika sätt blir föremål för insatser själva får komma till tals, att deras erfarenheter, synpunkter och önskemål tas tillvara. Jag anser alltså att om vi ska kunna komma tillrätta med barnens bekymmer, hjälpa dem och stödja dem, då måste vi också prata med de barn som i grunden ger socialtjänsten dess uppdrag. Det är ju på deras uppdrag vi alla arbetar. Berättelsen om Wille Jag vill börja att berätta för er om Wille. Han är fjorton år och lever med sin mamma som är ensamstående och två mindre halvsyskon. Willes pappa bor i Finland och har inte hörts av sedan Wille var två år. Redan på dagis hade Wille bekymmer, mamma hade bekymmer med Wille, personalen hade bekymmer med Wille, de andra barnen på dagis och deras föräldrar hade också bekymmer med Wille. Han kunde nämligen inte vara stilla eller komma till ro, varken på samlingen eller på vilan. Han hade svårt att lyda fröknarna, blev våldsam emot de andra barnen och fick vredesutbrott och förstörde saker när någonting gick honom emot. Det gick så långt att de andra föräldrarna krävde att Wille skulle bort från dagiset, annars ville de inte längre lämna sina egna barn där. Wille fick så småningom en extraresurs som vaktade på honom så att han inte skulle göra de andra barnen illa. När Wille började skolan fortsatte problemen. Han hade svårt att sitta still, svårt att koncentrera sig, det hände att han hamnade i bråk, att han slogs och gjorde sönder både sig och saker. Wille erbjöds att periodvis gå i en mindre klass och man tog också kontakt med BUP. Det fanns de som misstänkte att Wille led av något slags neurologiskt handikapp och ville få detta utrett. Efter flera förstörda cyklar, söndersparkade fönsterrutor och slagsmål kunde Wille utredas på barnpsyk. Då 7

9 Inledningsanförande gick han på mellanstadiet. Utredningen visade att Wille hade koncentrationssvårigheter som antagligen berodde på en kombination av DAMP, Asberger och ADHD och att han behövde vistas i små grupper med kärleksfullt bemötande och tydlig gränssättning för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. I femman erbjöds Wille undervisning i en liten grupp där det fanns tre elever och två lärare. Nu gick det bättre för Wille ett tag, han lugnade ner sig. Det dröjde tyvärr inte så länge förrän han åkte fast för snattning och skadegörelse, han skolkade ibland men det tyckte man inte var så allvarligt. På sommaren innan Wille skulle börja högstadiet umgicks han i ett gäng med äldre pojkar, som rånade andra barn på deras mobiltelefoner, jackor och skor. Han blev igenkänd, tagen av polisen och överlämnad till socialtjänsten, fick efter några månader en kontaktperson, Lisa, som han träffade ibland de fikade med coca cola och chokladboll (det ska sägas att Wille egentligen ville kalla det negerboll men det protesterade Lisa mot). Under denna tid tilltog kriminaliteten i det gäng där Wille nu hade sin hemvist. Hans mamma var förtvivlad. Nu gick det snart inte att ha Wille hemma längre och när Wille på en moped varit inblandad i en väskryckning där en äldre dam blev allvarligt skadad blev Wille akut omhändertagen och placerad på SOLgårdens HVB. Här avbryter jag berättelsen om Wille. Den skulle kunna fortsätta med hur Wille rymmer, begår nya brott, blir omplacerad, börjar experimentera med droger. Den skulle också kunna fortsätta med att Wille genomgår ett vetenskapligt utprövat evidensbaserat behandlingsprogram på Solgården, som genomförs av den professionellt kompetenta personal som arbetar där, enligt den vårdplan som utarbetats och som bygger på en analys av Willes resurser och behov, där samtliga som varit inblandade i Willes historia, föräldrar, nätverk, polis, socialtjänst, skola och barnpsyk samarbetar kring Willes rehabilitering, som sen naturligtvis följs upp och utvärderas i socialtjänstlagens vackra anda. Ökade resurser Wille är en av de barn, ungefär lika många flickor som pojkar, som vårdas, placerade utanför det egna hemmet, enligt socialstyrelsens statistik. Kostnaden för vården av Wille utgör en del av de 6,4 miljarder kronor som vård utanför hemmet kostar samhället. Den totala kostnaden för hela sociala barn- och ungdomsvården ligger på nästan 9 miljarder kronor. Detta är kostnader som har ökat med ca 25 procent mellan 1995 och År 2001 utgjorde kostnaderna för barn- och ungdomsvården 36 procent av de totala kostnaderna för individ och familjeomsorgen. Också detta är en ökning. I internationell jämförelse är vi världsledande när det gäller det vi satsar på den sociala barnoch ungdomsvården, inget land i världen avsätter så mycket pengar och personal per busfrö som vi gör, för att citera en känd forskare inom området, Jerzy Sarnecki. Och självklart ska det få kosta. Det som är problemet är att vi måste veta vad vi får för de resurser vi satsar. Vet vi egentligen hur vi bäst hjälper pojkar som Wille? Vet vi vilka insatser som är effektiva och som ger resultat? När ska insatser göras? Wille är inte unik i dag, förmodligen inte i går heller. Hans historia hade kunnat skrivas ungefär på samma sätt 1974 som Har vi då inte lärt oss och blivit duktigare under den här trettioårsperioden. Visst har vi blivit det. Vi vet bra mycket mer nu än för trettio år sedan om riskfaktorer och friskfaktorer, om behandling och om vändpunkter. Den pessimism och uppgivenhet som till en början präglade detta kunskapsområde när man på allvar började intressera sig för behandlingsforskning skulle kunna sammanfattas ungefär så här: ingenting fungerar egentligen bättre än nåt annat. Kunskapsläget i dag skulle enligt vissa forskare kunna sammanfattas betydligt mer positivt och nyanserat: vad är det egentligen som fungerar, vad är det som inte fungerar och vad verkar lovande? Ett betydligt mer spännande och fruktbart utgångsläge alltså. Men fortfarande vet vi inte tillräckligt. Det mesta av vad som sker inom den sociala barn- och 8

10 Annika Nilsson ungdomsvården är inte vetenskapligt utvärderat, bygger mer på god vilja och goda idéer och entusiasm än på kunskap och vetenskapligt utprövade metoder. Primum non nonsere Framför allt inte skada är ju en av den medicinska vetenskapens allra mest grundläggande och tidiga principer alltsedan Hippokrates dagar. Hur många av oss som sitter här i dag vågar garantera våra uppdragsgivare att vi inom den sociala barn- och ungdomsvården i alla stycken förmår upprätthålla åtminstone en sådan lägsta nivå. Ett stort bekymmer i detta avseende, för att anknyta till vårt tema, verkar handla om hur den kunskap som trots allt börjar finnas ska kunna göras känd, implementeras och omsättas i en praktikens vardag. Har vi i dag uttömt vår fantasi och våra möjligheter när det gäller att hitta vägar för vetenskap och kunskap att nå ut i praktiskt vardagsarbete? Jag tror inte det. Ett forum som det här utgör naturligtvis ett alldeles utmärkt försök i den riktningen och det ska vi naturligtvis glädjas över och ta till vara, men det behövs mer. Ett exempel kommer från min hemkommun Helsingborg. Där finns ett av de socialtjänstuniversitet som tillkommit på senare tid. Tanken är att dessa socialtjänstuniversitet ska underlätta fruktbara kopplingar mellan teori och praktik. FoU-enheterna runt om i landet kopplade till regionens socialtjänst är andra exempel på hur man försöker skapa dialog mellan forskning och verksamhet. Vi befinner oss dock fortfarande i början ett stort utvecklingsarbete inom socialtjänsten i detta avseende. Nationell handlingsplan För precis ett år sedan stod Statsrådet, folkhälsooch socialtjänstministern Morgan Johansson och invigningstalade på 2003 års Socialtjänstforum på temat hjälper behandling. Han nämnde då att han under mandatperioden ämnade ta fram en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården, en utredning som belyser den sociala barnavårdens mål och inriktning, innehåll och arbetsmetoder, kvalitet och kunskapsuppbyggnad. Då, för ett år sen, var man fullt sysselsatt på Socialdepartementet med att ta fram direktiven för denna utredning och nu är vi i full gång med att genomföra den. Mycket av det jag tagit upp i mitt anförande i dag, att låta barnen komma till tals, att kostnaderna springer i väg, att vi vet alldeles för lite om vad som egentligen gör nytta, om svårigheterna med att implementera det vi faktiskt vet utgör bakgrunden till den utredning vi nu arbetar i. Vi har tid på oss till första juli nästa år. Då ska slutbetänkandet vara klart. Samverkan.nu, så heter en skrift som Kommunoch landstingsförbundet gett ut och som beskriver ett projekt där kommun och landsting, man kan också säga socialtjänst och barnpsykiatri, försöker utveckla sitt samarbete kring barn och ungdomar med behov av särskilt stöd. I projektbeskrivningen kan jag läsa: Trots betydande samhällsresurser får dessa barn och ungdomar inte adekvat hjälp. Barnen uppmärksammas ofta redan i förskolan, på ett tidigt stadium är det tämligen uppenbart att de blir föremål för skilda och ej samordnade insatser. Det är inte ovanligt att dessa ungdomar åker runt i systemet... Delvis oklara ansvarsgränser samt olika uppfattningar om kostnadsansvar m.m., är inte sällan direkta orsaker bakom ett haltande samarbete. Lite längre fram läser jag Behovet av ökat samarbete mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin diskuterades redan för trettio år sedan och berörs till exempel i Socialutredningens första principbetänkande Socialvården; mål och medel. När vi i utredningen nu diskuterar detta med representanter för forskarsamhället, med verksamhetsansvariga i socialtjänsten och frågar om vad man upplever utgör stora hinder för att åstadkomma en bra barn- och ungdomsvård, återkommer gång på gång detta med samarbetssvårigheterna mellan huvudmännen. Jag tror att vi har den lagstiftning vi behöver, vi har ungefär de resurser vi behöver, men det är någonting som fattas. Vi kan inte tvinga, vi kan 9

11 Inledningsanförande inte hota eller muta människor att samarbeta som inte vill samarbeta, som inte tycker att de behöver samarbeta. Vi ska naturligtvis inte samarbeta för samarbetets skull utan för att vi har vinster att göra. Vi behöver definiera vad vi menar med god samverkan, för vem samarbetar vi, på vems villkor och med vilka mandat? Vidare står det i skriften: Samverkan handlar om någonting mer än att företrädare för olika huvudmän träffas mer och lär känna varandras områden bättre. En förbättrad samverkan är givetvis enbart av intresse om den kommer berörda ungdomar och deras familjer till godo och inte stannar vid fler och trevligare möten personalen emellan. Det är i första hand den enskilde hjälpsökandes perspektiv som är intressant. Så formuleras den självklara utgångspunkten för de samarbetsprojekt som beskrivs i Samverkan.nu. Jag tror på det goda exemplets makt och därför tror jag att det man uträttar på BUP i Växjö, i Gällivare kommun, i Svarte Petter-rådet i Karlskrona, På Nyborg i Stenungssund, på Älby akutoch utredningshem, på Maria Ungdom i Stockholm och BUP i Sala, ska kunna göra andra nyfikna och inspirera när det gäller fruktbart samarbete mellan huvudmännen. Jag väntar också med spänning på vad det nya lagförslaget om möjligheten till gemensamma nämnder inom vård och omsorgsområdet kan komma att innebära. På flera håll ligger man mycket långt framme i dessa diskussioner även om inget konkret än så länge har sjösatts. Det skulle kännas lite torftigt om vi presenterade ett slutbetänkande vars enda slutsats pekar på behovet av ökat samarbete mellan kommun och landsting. Den visan har vi ju som sagt hört förut. Nej, den bild av verkligheten som vi nu håller på att försöka ringa in handlar också om villkoren för tillståndsgivning när det gäller dygnsvården för barn och ungdom. Någon påstod att det är svårare att få tillstånd för varmkorv-försäljning än för att få driva ett HVB, kan det verkligen vara så? Jag efterlyser striktare regler för tillsyn och tillståndsgivning. Utbildningsnivån behöver stärkas Utbildningsnivån och graden av professionalisering behöver stärkas menar flera. En forskare vi talat med menar att det skett en dramatisk försämring av utbildningsnivån på HVB i takt med den privatisering som skett de senaste åren och menar aningen tillspetsat att detta är ett av de största problemen, att vi överlämnar barnen till ett professionellt område utan professionella. Det ingår i vårt utredningsuppdrag att särskilt titta på effekter av privatiseringen. Även om det inte alls räcker, även om kompetenskraven redan är uppfyllda i detta avseende, välkomnar jag ändå de krav som Socialstyrelsen numera ställer på högskoleutbildning för den som ska förestå ett HVB. Det är en viktig markering. Jag delar också uppfattningen att socialarbetare på ett systematiskt vis måste erbjudas fort- och vidareutbildning, specialistkompetens inom olika områden av sitt arbete på samma sätt som läkare och psykologer. Flera omvittnar hur unga oerfarna nyutbildade socionomer får arbeta med de allra svåraste barnavårdsärendena utan vare sig stöd eller handledning. Från flera håll efterlyser man ett mer enhetligt språkbruk för att kunna beskriva det man gör. I dag råder språkförbistring och begreppsförvirring inom den sociala barn- och ungdomsvården. Man talar i dag om vård och öppenvård, behandling och olika slags terapier, HVB, familjehem, förstärkt familjehemsvård, uppföljning, utvärdering, insatser och stöd, på ett sätt som lämnar stort utrymme för högst individuella tolkningar och innebörder. Det är min förhoppning att vi i utredningen kan definiera vad vi anser ligga i dessa olika begrepp. Hälsa och utbildning är ett område som jag känner starkt för. Det har visat sig att de placerade barnen, såväl familjehemsplacerade som HVBplacerade barn presterar långt under genomsnittet när det gäller skolarbetet. Flertalet av familjehemsbarnen, även de tidigt placerade når inte upp till sin biologiska mammas utbildningsnivå och skiljer sig på den punkten ifrån de adopterade barnen som i detta fall uppvisar normalfördelning. Detsamma gäller deras fysiska hälsa. De uppvisar i högre omfattning än genomsnittet obehandlade 10

12 Annika Nilsson fysiska symtom som synfel, hörselnedsättningar, ryggont, huvudvärk o.s.v. Kanske har jag inte alldeles fel om jag påstår att samhället som förälder i dessa avseenden uppvisar omsorgssvikt. Här måste vi verkligen bli duktigare och mer uppmärksamma. Det visar sig nämligen när man försöker ta reda på när och hur negativa spiraler bryts, att studier har en avgörande betydelse. En väg ut ur riskzoner tycks gå via studier och genomförd skolgång. Man verkar alltså kunna studera sig ur en riskzon och det ska vi naturligtvis göra allt för att uppmuntra. Till sist vill jag återkomma till Wille och hur hans öde hade kunnat bli annorlunda. Det finns självfallet inga färdiga recept på hur det ska gå till. Vi vet dock att det beteende Wille uppvisade redan på dagis, det kallas CD på psykiatriska, Conduct Disorder vi kan kalla det uppförandestörning innebär en förhöjd risk för våld, kriminalitet och missbruk i vuxen ålder, procent säger dom som vet. Vi kan naturligtvis aldrig med säkerhet göra prognostiska uttalanden om enskilda individer. Kunskapen handlar ju om utfall på gruppnivå. Individer kan alltid utgöra undantag från vad som gäller för gruppen. Wille är på väg att kosta den kommun han kommer ifrån hundratusentals, ja kanske till och med miljoner kronor med osäkert resultat. På flera håll har man dragit i (nöd)- bromsen och utvecklat metoder för behandling och stöd på hemmaplan, metoder som åtminstone visat sig vara lovande i de utvärderingar och den forskning som genomförts. Metoder som bygger på kvalificerat stöd till familj och nätverk, kognitivt baserade behandlingsprogram för den unge där han får lära sig att hantera sin ilska och sitt antisociala beteende. I en kommun vi har besökt på ca invånare har man på det sättet dels vunnit i kvalitet och resultat och dels under en fyraårsperiod sänkt sina kostnader från 50 miljoner kronor till 17 miljoner för den sociala barn- och ungdomsvården. I en annan mindre kommun på invånare sänkte man sina kostnader under en fyraårsperiod från 5 miljoner till en miljon kronor, utan att för den sakens skull lämna barnen åt sitt öde, tvärtom. Vi väntar förstås med spänning på mer vetenskapligt utförda utvärderingar av sådana satsningar. En tanke som slagit mig under den tid som jag arbetat med denna utredning är möjligheterna att ge stöd och hjälp i ett tidigt skede. Min son är snart ett år och det har varit otaliga besök på BVC där vi diskuterar amning, sömn, mat, färg på bajset, olika förskoleinriktningar och att barnsäkra hemmet. Det har också varit undersökningar om hur hans fysiska utveckling går. Som förälder är man osäker och orolig. Om läkaren skulle komma till mig och säga, när Simon är på sin fyraårskontroll, att han har ett fel i foten och att de behöver göra en operation för att han ska kunna klara sig bättre i framtiden, skulle jag utan att tveka säga JA. Om samma läkare eller sköterska säger att min son har vissa symtom på det mentala planet som innebär en förhöjd risk för honom att få det jobbigt i framtiden. Hur skulle jag reagera då? Skulle jag med lika stor kraft säga JA till erbjuden hjälp som när det gällde felet i foten eller skulle jag känna mig ifrågasatt som förälder? Vad jag vill säga med detta är, att när det gäller den sociala barn- och ungdomsvården handlar det mycket om attityder och känslor. De som möter den sociala barn- och ungdomsvården kanske inte alltid reagerar utifrån förnuft och vetenskaplighet utan mer på känslor och med en gammaldags bild av socialen. Jag är övertygad om att vi dessa dagar får intressanta föredrag och diskussioner som leder till att den sociala barn och ungdomsvården utvecklas vidare. 11

13 Klientbarn som kompetente og sårbare aktører 1 Dr. polit. Mona Sandbæk Forskningsleder ved NOVA TITTELEN PÅ FOREDRAGET mitt er Klientbarn som kompetente og sårbare aktører. Jeg vil innlede med noen refleksjoner om gatebarn fordi disse barna befinner seg i en livssituasjon hvor både kompetanse og sårbarhet kommer særlig tydelig til uttrykk. Det har vært argumentert for at både forskning og handlingsplaner for å bedre barns kår, bør ta utgangspunkt i gatebarn (M Jiid, 2000). Ved å nøste i deres historier, støter man på de fenomenene man vanligvis forbinder med prosesser som gjør barn til klienter: Sosioøkonomiske forhold som fattigdom, arbeidsløshet, manglende utdanning, alene forsørgere. Intrafamiliære problemer som konflikter, vold, seksuelle overgrep. Barna egne vansker som manglende skolegang, kriminalitet, rusmisbruk, fysiske og psykiske problemer. Ulempene og farene ved å være gatebarn er godt kjent. I en rapport om gatebarn i Marokko, trekker Najat Maalla M Jiid (2000) blant annet fram hvordan barna mister tiltro både til seg selv, andre mennesker og samfunnsinstitusjoner. De gjør utstrakt erfaring med rus og vold mens de savner kjærlighet og omsorg, bare for å nevne noen sider. Forfatteren skriver innenfor en forskningstradisjon som studerer både risiko og beskyttende forhold, og hevder at for å forstå gatebarn, må vi også se på hvilke fordeler denne tilværelsen byr på. I følge M Jiid (2000) kan det å bli gatebarn innebære en frihet fra undertrykkende strukturer hjemme og på skolen. Gata kan tilby solidaritet og en gatekultur med et eget språk, lek med roller, fantasi og sterke symboler. Den har et rikt tilbud av uformell økonomi og gir muligheter for å ta i bruk det en hver måtte ha av overlevelsesevner. Gata er ingen fast størrelse, den forandrer seg, både med hensyn til tid, rom og populasjon. Hun beskriver den som en slags meny a la carte, du kan velge hva du vil forsyne deg med. Gatebarn representerer ingen homogen gruppe, de har ulik historie og identitet og gjøre ulike valg i denne gatemenyen. Tilbudene til disse barna må derfor være fleksible og individuelt tilrettelagt, og de må ta i betraktning at livet som gatebarn kan ha noen av de fordelene som allerede er nevnt. Under et studieopphold i Marokko våren 2002, besøkte jeg et av de prosjektene Association Bayti driver for gatebarn. De arbeider på strukturelt, relasjonelt og individuelt nivå, og i tråd med prinsipper for aksjonsforskning. De påvirker for eksempel skolepolitikken for å gjøre skolene tilgjengelig for flere barn, samtidig som de også arbeider med å lovregulere arbeidsforholdene for barn som er i jobb. Videre arbeider de praktiske med å få enkelt barn inn i skolen, få etablert kontakt mellom skolen og familien, sørge for at barna har nødvendig utstyr. På tilsvarende måte tilrettelegges det detaljerte oppfølgingsopplegg rundt barn som går i lære. 1 Artikkelen publiseres i Nordisk Sosialt Arbeid 2/2004. Den er gjengitt her med tillatelse fra redaksjonen. 12

14 Mona Sandbæk Forholdet mellom foreldre og barn står naturlig nok sentralt. De prøver å hindre brudd eller reetablere kontakt mellom foreldre og barn. Sist, men ikke minst arbeidet de direkte med barna, med å etablere tillit og med å tilby ulike helse-, kultur- og fritidsaktiviteter. På et av kulturtilbudene ble jeg invitert til å se filmen Ali Zaoua sammen med barn i alderen fra fem seks og opp til år. Filmen handler om gategutter fra Casa Blanca som sloss for å overleve. En av kameratene deres er drept, og de forsøker å skrape sammen penger til en verdig begravelse. Filmen viser virkelig barn som handlende og kreative aktører. Deres oppfinnsomhet med hensyn til å bruke den uformelle gateøkonomien og pågangsmot for å overleve viser hva barn kan klare. Men filmen viser også prisen de betaler for å strekke seg så langt, den viser deres sårbarhet og deres inderlige drøm om tilhørighet. En av dem drømmer om en mor, om å bli vasket og stelt. En annen som er litt eldre drømmer om en kjæreste. Drømmen om et vanlig liv! Hva har så disse refleksjonene om gatebarn å si for vår forståelse av klientbarn som kompetente og sårbare? Barna opptrer uten tvil som aktører, og deres kompetanse kommer godt til uttrykk. Samtidig er sårbarheten deres også tydelig, og eksemplet viser derfor både hva barn er i stand til, men advarer oss mot å strekke dette for langt. Når jeg bruker begrepet aktør i forbindelse med klientbarn, ønsker jeg å understreke at begrepet rommer både kompetanse og sårbarhet. Jeg håper at historien om gatebarna kan bidra til å framheve nettopp denne tosidigheten. Etter denne innledningen vil jeg gå over til å presentere barndomssosiologiens aktørbegrep. Deretter vil jeg presentere empiri og til slutt trekke noen konklusjoner. Barndomssosiologiens aktørbegrep Det er flere innfallsvinkler til den teoretiske debatten som foregår om barndom. Jeg velger å starte med noen sosiologiske perspektiver fordi den nye barndomssosiologien etter min vurdering har bidratt med omdiskuterte, men viktige innspill, til forståelsen av barn og barndom. Barndomssosiologene tar som utgangspunkt at barn er aktive i kraft av seg selv. De imiterer ikke bare voksne, men er handlende subjekter som konstruerer sin sosiale virkelighet og er som voksne også handlende vesener som tar initiativ til ulike handlinger (Qvortrup, 1994, s.3: Wartofsky, 1981:199). Da barndomssosiologene lanserte sitt alternative paradigme i midten av 1990 årene, ble det framstilt som en motsats til utviklingspsykologien. James & Prout (1997, 2.ugave) hevdet for eksempel at utviklingspsykologien beskrev barn som passive vesener som hadde behov som voksne skal definere og fylle, at den brukte biologiske fakta for å forklare sosiale forhold ved barndommen og at den betraktet utvikling som universell og overså kulturens betydning. Deres eget paradigme bygger som allerede nevnt på at barn er aktive og at de sosialiseres gjennom å tilhøre en spesiell kultur på et spesielt tidspunkt i historien. Videre ser de barndom som en sosial konstruksjon i den forstand at barndom som institusjon skaper en fortolkende ramme for å forstå menneskenes første leveår. De setter med andre ord betydningen av kultur opp mot et syn på utvikling som universell. Et syn på barn som aktive i konstruksjonen av sine egne sosiale liv, settes opp mot et syn på barn som passive mottakere. Denne dikotomiseringen var nyttig for å markere barndomssosiologenes alternative paradigme og for å skape debatt, men er ikke nødvendigvis verken dekkende eller fruktbar i det lange løp. Det kan hevdes at utviklingspsykologien har forlatt synet på barn som passive. Også innen psykologien har flere retninger, som for eksempel kulturpsykologien, beveget seg bort fra den oppfatningen at barns utvikling styres av universelle lover, og over mot å se barnet i den konteksten det befinner seg. Etter min vurdering er det grunnlag for å si at det, i hvert fall på overflaten, er enighet på tvers av profesjonelle skillelinjer om et syn på barn som sosiale aktører. De er ikke bare mottakere, men bidragsytende og handlende individer. Men et syn på barn som aktører, er ikke et trylleformular som gir oss svar på hvordan vi skal forstå eller forholde oss til barn. Tvert i mot reiser det nye utfordringer. Med utgangspunkt i en defin- 13

15 Klientbarn som kompetente og sårbare aktører isjon av barn som handlende subjekter som tar egne initiativ, stiller Qvortrup (1994) spørsmål ved hva som da er forskjellen mellom barn og voksne i et ontologisk perspektiv, nemlig som levende vesener. Han bruker alder som eksempel for ytterligere å problematisere forskjellene mellom voksne og barn, og stiller spørsmål ved om alder kan rettferdiggjøre den ulike behandlingen av barn og voksne. Han er kritisk til at alder, på samme måte som kjønn eller rase, sier noe substansielt om en person, gir faktaopplysninger eller karakteriserer hele personen. Hvis vi sier at et barn er seks år, vil mange mene at de vet veldig mye om dette barnet, ut fra tankegangen om at barns utvikling er universell og følger samme mønster. Hvis den eneste opplysningen vi har om en person, er at vedkommende er 50 år, vil de færreste mene at de vet mye om dette mennesket. Forfatterne spør hvorfor vi tror at seks åringer er så mye likere enn 50 åringer. Spørsmålet kan også ses som en konkretisering av kritikken om at utvikling er universell. Poenget med resonnementet er ikke å benekte det asymmetriske maktforholdet mellom voksne og barn. Barns avhengighet av voksne er del av den virkeligheten som definerer barndom. Nettopp fordi barn er avhengige av voksne, er det viktig å rette oppmerksomheten mot hvordan voksne håndterer denne avhengigheten. Ofte rettferdiggjøres voksnes utøvelse av makt ved henvisning til barns behov for beskyttelse. Dette kan være reelt nok, men kan være vanskelig å skille fra paternalisme. Paternalisme kan defineres som makt som utøves til den annens beste. Voksne beskytter barn under henvisning til at det er til deres eget beste, men ofte tjener det voksnes egne interesser. Lansdown (1995) argumenterer for at prinsippet om å legge barnets beste til grunn ikke nødvendigvis bare er en fordel for barn. Det kan være et kraftfullt verktøy i voksnes hender, som kan bli brukt for å rettferdiggjøre en hver handling og til å overprøve barns ønsker og følelser. Hun hevder også at det er ekstremt vanskelig for voksne å vite hva som er til det beste for et barn. Et syn på barn som aktører utfordrer voksnes forestillinger om hva barn kan, og ofte viser det seg at de kan mer enn vi antar. Videre utfordrer det forestillingen om hva voksne vet, for eksempel at vi alltid vet barns beste. Det stiller forhåpentligvis også et spørsmålstegn ved voksnes rett til å utøve makt over barn og til å handle på deres vegne. Voksne vil fortsatt måtte handle på vegne av barn i mange sammenhenger, men kanskje ikke så ofte som vi tror, og når vi må det, kanskje med mer ydmykhet og mindre skråsikkerhet! Samtidig kan et syn på barn som aktører også innebære noen farer. Jeg vil bruke rettigheter som eksempel. Barns rettigheter Et syn på barn som selvstendige individer, har blitt langt mer vanlig. Dette gjenspeiles blant annet i den stadig økte vektleggingen av barns rettigheter både i nasjonal og internasjonal lovgivning. Men også praktiseringen av rettigheter har flere sider, og her har det foregått en debatt blant barndomssosiologene. Brannen & O Brien (1995) har stilt seg kritiske til en for ensidig fremheving av barns rettigheter. Med rettigheter følger ansvar, og ansvaret kan bli for stort. De hevder at rettighetstankegangen kan være uheldig fordi den kan underkommunisere at barn ikke bare har rett til å bli betraktet som uavhengige individer, men at de også har rett til tilhørighet, til å være avhengige og til å motta omsorg. En for ensidig vektlegging av rettigheter knyttet til individer kan bidra til å skille barn fra sine familier, dette ved at hvert familiemedlem får sine rettigheter, som stilles opp mot hverandre. Dette kan være uheldig for barn, som faktisk er avhengige av sine voksne omsorgspersoner. De mener at barn trenger å få oppjustert sin status og sine rettigheter i familien, ikke rettigheter som atskiller dem fra familien. Utfordringen blir å fremme et rettighetsbegrep som rommer avhengighet, omsorg og respekt. Lansdown (1995) har formulert dette på en god måte når hun sier at hovedkonflikten ikke nødvendigvis går mellom foreldres og barns rettigheter, men mellom barnets rett til å bli beskyttet og barnets rett til å bli hørt. Det vanskelige dilemmaet mellom barns rett til deltakelse og retten til beskyttelse, kommer jeg tilbake til i avslutningen av artikkelen. 14

16 Mona Sandbæk Barn som klienter Som et empirisk eksempel vil jeg bruke deler av avhandlingsarbeidet mitt Barn og foreldre som sosiale aktører i møte med hjelpetjenester 2 (Sandbæk, 2002). Her vil jeg kun redegjøre for en del av empirien, nemlig intervjuer med 24 barn om deres dagligliv, livshendelser og erfaringer med hjelpetjenester som Pedagogisk Psykologisk tjeneste, Barneverntjenesten og Barne- og ungdomspsykiatrisk poliklinikk. Utvalget besto av 20 gutter og fire jenter, i alderen fra 11 til 14 år, med gjennomsnittsalder 12,5 år da intervjuene ble foretatt. Barnas problemer var heterogene og strakk seg fra det som ble kalt MBD Minimal Brain Dysfunction til familiære problemer og konflikter. Hovedvekten lå imidlertid på faglige eller sosiale problemer knyttet til skolen. De 24 barna levde i ulike familiekonstellasjoner. 10 barn bodde sammen med begge foreldrene sine (41,7 prosent), seks (25 prosent) bodde alene med moren sin, tre med sin far (12,5 prosent), fire (16,7 prosent) med fosterforeldre og et barn (4,2 prosent) bodde i en institusjon. Intervjuene omfattet barnas dagligliv (John & Quinton, 1991), livshendelser (Goodyer, 1990) og deres erfaringer med hjelpetjenestene. Fokus for analysene var de fenomenene som kom fram i intervjuene, mer enn det antall barn som erfarte dem. Der det var mulig ble erfaringene deres kvantifisert i form av enkle tabeller (Sandbæk, 1999b), mens de åpne spørsmålene ble analysert i tråd med grounded teoris kvalitative koding som innebærer at kategoriene utvikles med utgangspunkt i dataene (Glaser & Strauss, 1967; Charmaz, 1995). 2 Arbeidet bygger på to ulike datakilder, en kohort og en klientundersøkelse. Kohortundersøkelsen omfattet spørreskjemaer til barn som gikk i fjerde (n=410) eller sjuende klasse (n=438) og deres foreldre og lærere om risikoforhold og kompetanse i barnas liv. Klientundersøkelsen besto av semistrukturerte intervjuer med foreldre (60) og barn (24) som hadde vært i kontakt med pedagogisk-psykologisk tjeneste, Barneverntjenesten eller Barne- og ungdomspsykiatrisk poliklinikk. Nærmere redegjørelse for design og metode finnes i kapittel 2 i rapporten: Barn og foreldre som sosiale aktører i møte med hjelpetjenester. NOVA rapport 14/02. Frafallsprosessen er drøftet nærmere i en egen artikkel (Sandbæk, 1999a). Jeg vil framheve tre forhold fra de kvalitative analysene; betydningen av barnas egen dagsorden, om barna vet hva som foregår og i hvilken grad deres egen kunnskap etterspørres. Betydningen av barnas egen dagsorden Det framsto som et viktig anliggende for barna at hjelpetiltakene var tilpasset hverdagen. De var opptatt av tidspunktet for avtalene og måten kontakten ble tilrettelagt på. Dersom kontakten foregikk i skoletiden, opplevde mange at de skilte seg ut på en ubehagelig måte ved stadig å måtte forlate undervisningen. Hvis møtene fant sted på ettermiddagen, kolliderte de ofte med andre fritidsaktiviteter eller samvær med venner. Valg av tidspunkt var derfor et vanskelig spørsmål. For noen førte det faktisk til at de aktivt prøvde å avvikle kontakten. En av guttene som bodde alene med faren sin, fikk besøk av en hjemkonsulent etter skolen flere dager i uka for å skape struktur i tilværelsen hans. Han klaget over at han måtte hjem til henne, når de andre guttene dro ut for å spille fotball. Hun var grei nok, men likevel hadde han fått presset igjennom at ordningen skulle opphøre, og han gledet seg til å dra ut med de andre etter skolen! Barnas ønsker om ikke å skille seg ut på skolen, kan ses som et uttrykk for at de vil skjule hjelpebehovene sine og dermed som et forsøk på passing i Goffmans (1975 [1963]) terminologi. Goffman hevdet at det å bli oppfattet som normal, har så store fordeler at de fleste som har et trekk eller befinner seg i en situasjon som kan oppfattes som stigmatiserende, før eller siden vil forsøke å holde dette skjult. Passing er med andre ord Goffmans betegnelse på å ville skjule noe som omgivelsene oppfatter som et avvik. Det kan ha vært elementer av å ville skjule problemene sine hos disse barna, men min tolkning er at et vel så viktig anliggende var å hindre at de voksenpålagte tiltakene gikk ut over deres egen «dagsorden», som sjelden så ut til å bli etterspurt. Barnas dagsorden kom til uttrykk gjennom svarene deres på spørsmål om hverdagen og om fritidsaktiviteter og hobbyer som betydde noe for dem. Denne dagsordenen besto av deres egne interesser og prioriteringer, og tydeliggjorde 15

17 Klientbarn som kompetente og sårbare aktører barna som aktører i egne hverdagsliv. De ønsket at hjelpetiltakene skulle gli inn i dagliglivet uten å hindre de aktivitetene de selv ønsket å bruke tid på, og uten å skille dem ut på en negativ måte fra andre barn. Barnas dagsorden kan neppe styre alle avtaler med hjelpeapparatet, men den kan inngå som en del av forhandlingsgrunnlaget om tilretteleggingen av tiltak. Hjelpetjenestene bør også kjenne til denne dagsordenen, fordi den nettopp tydeliggjør barna som aktører i egne liv. Den inneholder videre viktig informasjon om barnas interesser og ønsker som kan inngå i utformingen av hjelpetiltak. Hjelpetjenestene kan ikke alltid hindre at tiltak synes og kanskje ikke en gang alltid hindre at de virker stigmatiserende. Barna kan imidlertid forberedes på å møte ulike reaksjoner, og voksne kan lytte til barnas egne tanker om hvordan kontakten best kan legges til rette. Vet barna hva som foregår? På samme måte som flere andre undersøkelser, viste disse intervjuene at i underkant av halvparten av barna hadde liten eller ingen informasjon om kontakten med hjelpetjenestene. Mangelen på informasjon kom blant annet til uttrykk gjennom barnas uklare forestillinger om hvorfor kontakten var kommet i stand og hva den dreide seg om. Når vi stilte spørsmålet om kontakten hadde hjulpet, svarte mange uforstående: For hva da? De visste rett og slett ikke hva som var hensikten. En forklaring kan være at de ikke ville snakke med intervjuerne om det, men det er grunn til å tro at mange av dem faktisk ikke var informert. Denne konklusjonen ble forsterket av at foreldrene i intervjuene ga uttrykk for at de syntes det det var vanskelig å vite hva de skulle si. Det var ikke slik at de ikke hadde tenkt over dette med informasjon. Tvert i mot hadde mange foreldre grublet mye over spørsmålet, men var usikre på hva de skulle formidle. De var redde for at dersom de var tydelige ble barnas eller familiens problemer større i barnas øyne. De var også engstelige for at dersom de selv var åpne, ville barna også være det og fortelle om problemene til venner og bekjente, og dermed lettere sette seg i en situasjon hvor de ble ertet. Foreldrenes framstilling av dilemmaene var nesten overraskende lik Goffmans (1975[1963]) drøfting av hvorfor foreldre kan ønske å skjule barns stigma. If the child is informed about himself at school age, it is felt he may not be strong enough pscyhologically to bear the news, and in addition may tactlessly disclose these facts about himself to those who need not know. On the other hand, if he is kept too long in the dark, then he will not be prepared for what is to happen to him and, moreover, may be informed about his condition by strangers who have no reason to take the time and care required to present the facts in a constructive, hopeful light (Goffman, 1975:113). Dilemmaene som Goffman presenterer, handler på den ene siden om hvorvidt barna tåler sannheten og om de er i stand til å vurdere hvem de eventuelt skal dele den med. På den andre siden uroen over at dersom foreldrene ikke forteller det selv, kan barna få informasjon på en uheldig måte fra andre kilder, kanskje i uventede situasjoner. Flere foreldre uttrykte ønske om å diskutere disse avveiningene med hjelpetjenestene, men de syntes ikke at hjelpetjenestene hadde hjulpet dem eller grepet fatt i dette temaet. Den manglende informasjonen til barna er neppe et uttrykk for likegyldighet fra foreldrenes eller hjelpetjenestenes side. Jeg tror snarere den gjenspeiler usikkerhet om hvordan de skal forholde seg til de dilemmaene som Goffmann har drøftet. Samtidig er det nødvendig å forholde seg til hva som skal sies. Mangel på informasjon om hva som kan forventes av en slik kontakt, kan forsterke frykten og frustrasjonen som det opprinnelige problemet skaper. Det kan også stilles spørsmål ved nytten av kontakter hvor barna ikke er klar over hva som foregår (Williamson & Butler, 1995; Triseliotes m.fl. 1998). Etterspørres barnas egen kunnskap? Undersøkelsen viste videre at enda mindre vanlig enn å gi barna informasjon, var det å etterspørre barnas egen kunnskap og vurdering. Barna hadde dermed liten innflytelse over spørsmål som om de 16

18 Mona Sandbæk trengte hjelp, hva de eventuelt trengte hjelp med eller hvordan denne hjelpen skulle foregå. Det var kun unntaksvis at barna selv var aktive eller ga uttrykk for at de ønsket denne kontakten. Uansett om barna i denne undersøkelsen hadde fått informasjon eller ikke, dannet de seg forestillinger om den situasjonen de befant seg i og hva kontakten dreide seg om. Disse forestillingene kunne gå i helt ulike retninger. Et par barn forbandt for eksempel tilsynelatende ikke kontakten med hjelpeapparatet med problemer overhodet, men med hygge og positive erfaringer. En jente som også hadde hjemkonsulent, stilte seg helt uforstående til at det kunne ha noe med problemer å gjøre å finne en hyggelig dame der når hun kom hjem fra skolen, en som hadde ferdig mat og som hjalp henne med lekser! En gutt så det på samme måten. Å ha en støttekontakt som tok han med på kino eller McDonalds, var overhodet ikke forbundet med problemer, men bare med glede og gode erfaringer. Voksnes informasjon kan lett ødelegge gleden over tiltakene fordi informasjon ofte ses som synonym med problemer og elendighetsforestillinger. En av de jentene som var svært godt informert, opplevde dette til fulle. Hun hatet kontakten med hjelpetjenestene, sa hun, og beskrev saksbehandleren sin som en som halte fram ubehageligheter. Disse uttalelsene bør få voksne til å tenke kritisk over hvordan de informerer, og om informasjon behøver å være bare problemorientert. Et tredje eksempel på hvordan barn konstruerte forestillinger om hjelpetjenestene, var barn som spekulerte over hva (saks-) behandleren syntes det var viktigst å snakke om. En av guttene sa det slik: Vi snakket om stefaren min. Det var det hun ville snakke om! Det hadde gutten antakelig rett i. Det var mistanke om barnemishandling, og barnepsykiateren var absolutt interessert i stefaren. Hensikten med disse eksemplene på barns konstruksjoner, er å vise at uansett om voksne informerer eller ikke, så danner barna seg sine egne bilder som det er viktig for voksne hjelpere å kjenne til. Informasjon er med andre ord ikke bare et spørsmål om å sørge for å gi opplysninger, men også om å etterspørre barnas egen kunnskap og forestillinger. Samtidig har også spørsmål om å etterspørre barns kunnskap sine dilemmaer. Barn som blir bedt om å fortelle hva de ønsker seg, kan ofte bli dobbelt skuffet når dette ikke blir tatt hensyn til, for eksempel når det gjelder hvor de vil bo, hos mor eller far, i institusjon eller fosterhjem. Dette kan gi barn en ytterligere følelse av maktesløshet. De har fortalt hva de vil, og så får det ingen konsekvenser! Hva skal da til for at de skal få innflytelse over egne liv? Voksne hjelpere som spør barn, bør tenke nøye over hva de vil bruke kunnskapen til og så godt det lar seg gjøre klargjøre hva de kan forvente seg. Et annet problem, er at barn som betror seg til eller snakker med voksne, kan oppleve at deres betroelser fører til handlinger de selv ikke har noen innvirkning på. Flere forskere har pekt på at mangel på konfidensialitet og redselen for at voksne skal handle på deres vegne dersom de betror seg, hindrer mange barn i å snakke med voksne (Butler & Williamson, 1994; Armstrong, Hill & Secker, 2000). Informasjon må derfor ses som en ganske komplisert toveis prosess, en dialog, hvor barnet slippes til som aktører med sine refleksjoner, sin individualitet og sin kontekst. Begrensninger og muligheter ved å forstå barn som aktører Med sin understrekning av barn som handlende subjekter som konstruerer sin sosiale virkelighet og som tar initiativ til ulike handlinger, kan barndomssosiologiens aktørbegrep bidra til å sette søkelyset mer systematisk, både på barnas kunnskap og på hvordan de forholder seg til denne kunnskapen. Ethvert begrep rommer både muligheter og begrensninger. Når det gjelder aktørbegrepet vil jeg nevne faren ved å benytte et ensidig aktørbegrep. Jeg vil argumentere sterkt for å legge til grunn en aktørforståelse som ikke bare framstiller barn som selvstendige og uavhengige, men som tar hensyn til at barn også trenger avhengighet og omsorg. Det bør derfor vektlegges en aktørforståelse som både rommer selvstendighet og avhengighet, deltakelse og beskyttelse. En annen fare som først og fremst gjelder klientbarn som aktører i det praktiske sosiale arbeidet, 17

19 Klientbarn som kompetente og sårbare aktører kan være at voksne overlater ansvaret for valg av tiltak til dem selv (Clifton & Hodgons, 1997) eller også at de blir tillagt ansvaret for å løse vanskelige konflikter. Parton, Thorpe & Wattam (1997) hevder at den økte villigheten til å lytte til barn, ikke først og fremst er uttrykk for et ønske om å finne fram til deres synspunkter, men for at de skal bidra til å løse konflikter og anklager om overgrep. De fant at barnas egne uttalelser var innhentet oftere i konfliktfylte saker. Parton og hans kollegaer har også stilt seg kritiske til om sosialarbeidere bør oppmuntre barn til å foreta valg som kan føre til brudd i familien. Når barn involveres i beslutningsprosesser må det tas forholdsregler mot å legge for stort ansvar for de endelige avgjørelsene på barnas skuldre, og mot å velge tilnærminger som unødvendig intensiverer konflikter med omsorgsgiverne. Som det påpekes i NOU 2000:12 Barnevernet i Norge, kan dette gjøres gjennom å informere barna om at de har mulighet, men ikke plikt, til å uttale seg, og gjennom å sikre dem konfidensialitet. Intervjuene med disse 24 barna viste at de hadde synspunkter på og vurderinger av hjelpetjenestene og av hjelperne, men de hadde også sin egen dagsorden og prioriteringer for hverdagslivet for øvrig. Intervjuene viste videre at barn i liten grad slippes til som aktører i møtet med hjelpetjenestene, samtidig som samtalene med barna identifiserte noen muligheter til å gi dem større innflytelse. En innfallsvinkel er å rette større oppmerksomhet mot barnas hverdagsliv og den dagsorden de har for dette dagliglivet. En annen er å se på informasjon som en toveis prosess, hvor de voksne ikke bare bestreber seg på å informere barn, men også på å lytte etter barnas egne konstruksjoner og synspunkter både på problemene og tilretteleggingen av tiltak. Barnas synspunkter kan ikke alltid være avgjørende, men de kan inngå som del av et forhandlingsgrunnlag. Å utforske barnas dagsordenen er en oppgave både for praksis og forskning. For praksis kan slik kunnskap gjøre det lettere både å tilrettelegge kontakten og å finne innholdsmessig gode innfallsvinkler. Også for forskning kan denne dagsordenen være en viktig kilde til ny kunnskap. Når det gjelder barns kontakt med hjelpetjenestene, er det behov for videre utforskning av hva barn selv opplever som problematisk i livene sine, og hvordan de selv ønsker å få hjelp til å håndtere dem. En utforskning av det problematiske, bør imidlertid gå hånd i hånd med også å spørre hva de synes er bra, hva de får til og hva som fungerer. Nilsen (2002) har påpekt at barns kompetanse kan skjules og kontrolleres eller anerkjennes og uttrykkes. Utfordringen, både for praksis og forskning, er å legge til rette slik at barn kan framstå som aktører på en måte som anerkjenner deres kompetanse, men som også ivaretar og respekterer barns sårbarhet og behov for omsorg. Referanser Armstrong, Claire, Hill, Malcolm & Secker, Jenny (2000). Young People s Perceptions of Mental Health. Children & Society, 14 (1), Brannen, Julia & O Brien, Margareth (1995). Childhood and the sociological gaze: Paradigms and Paradoxes. Sociology, 29(4), Butler, Ian & Williamsom, Howard (1994). Children speak. Children, Trauma and Social Work. Cardiff: Longman. Charmaz, Kathy (1995). Grounded Theory, In Smith, Jonathan A, Harre,Rom & Langenhove, Luk Van (eds) Rethinking Methods in Psychology. London: Sage Publications Clifton, Jenny & Hodgson, David (1997). Rethinking practice through a children s rights perspective. In C. Cannan, & C. Warren (eds), Social action with children and families: a community development approach to child and family welfare (pp ). London: Routledge. Glaser, Barney G., & Strauss, Anselm L. (1967). The Discovery of Grounded Theory: Strategies for qualitative research. New York: Aldine de Gruyter. Goffman, Erving (1975). Stigma. København: Nordisk Forlag. Goodyer, Ian M. (1990). The Children s brief life events Interview. Cambridge: University of Cambridge. James, Allison, & Prout Alan. (1997, 2. utgave). Constructing and Reconstructing Childhood. Contemporary Issues in the Sociological Study of Childhood. London: The Falmer Press. 18

20 Mona Sandbæk John, K., & Quinton, D. (1991). Child and Adolescent functioning and enironment schedule. London: MRC Child Psychiatry Unit. Lansdown, G. (1995). Children s Rights to Participation: a critique. In Christopher Cloke, & Murray Davies (eds), Participation and Empowerment in Child Protection. (pp ). Chichester: John Wiley & Sons. Nilsen, Randi Dyblie. (2000). Metoder og begreper i barndomssosiologiske studier av sosialiseringsprosessen. En diskusjon med utgangspunkt i barnet som sosial aktør. BARN. Nytt Fra Forskning Om Barn i Norge, 18(1 2), NOU 2000:12. Barnevernet i Norge. Tilstandsvurderinger, nye perspektiver og forslag til reformer. Parton, Nigel, Thorpe, David, & Wattam, Corinne (1997). Child Protection. Risk and the moral order. London: Macmillan Press. Qvortrup, Jens (1994). Childhood Matters: An Introduction. In Jens Qvortrup, Marjatta Bardy, Giovanni Sgritta, & Helmut Wintersberger (eds), Childhood Matters. Social Theory, Practice and Policies. (pp. 1 23). Aldershot: Avebury. Qvortrup, Jens, Bardy, Marjatta, Sgritta, Giovanni & Wintersberger, Helmut (1994). Childhood Matters. Social Theory, Practice and Policies. Aldershot: Avebury. Sandbæk, Mona (2002). Barn og foreldre som sosiale aktører i møte med hjelpetjenester. Oslo: Nova rapport 14/02. Sandbæk, Mona (1999a). Adult images of childhood and research on client children. International journal of social research methodology, 2, (3), Sandbæk, Mona (1999b). Children with Problems: Focusing on Everyday Life. Children & Society, 13(2), Triseliotis, J., Borland, M., Hill, M., & Lamberts, L. (1998). Social work supervision of young people. Child and Family Social Work, 3, Williamson, Howard & Butler, Ian (1995). No one ever listens to us: interviewing children and young people. In Christopher Cloke, & Murray Davies (red), Participation and empowerment in child protection. (pp ). Chichester: John Wiley & Sons. 19