Emma Brandström & Nicolas Svensson

Transkript

1 MITTUNIVERSITETET Institutionen för Utbildningsvetenskap Examinator: Jan Perselli, Handledare: Anders Olofsson, Författarens e-postadress: Utbildningsprogram: Beteendevetenskapligt program, 180 hp. Omfattning: ord Datum: Examensarbete i Pedagogik, 15 hp Man måste tycka om dem, annars blir det jävligt svårt att göra det bra. - En studie om hur ungdomar fostras vid ett HVB-hem Emma Brandström & Nicolas Svensson

2 Abstrakt Då en ungdom behandlas vid HVB-hem (hem för vård och boende) finns det många viktiga inslag. Ett av dessa är fostran, som behandlarna på HVB-hemmet till stor del styr över. Uppsatsen beskriver fenomenet fostran på ett HVB-hem som bedrivs som ett kollektiv och där personalen benämner sig som medlevare. Syftet med studien var att vid HVB-hemmet Älgeredskollektivet söka förståelse i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas. Studien var kvalitativ och hade en fenomenologisk karaktär. Detta för att få en djupare förståelse för hur fenomenet ser ut, enligt dem som står fenomenet närmast. Djupintervjuer har använts för att fånga strukturen i behandlarnas upplevelser och analysen har inspirerats av en vetenskaplig fenomenologi. Resultatet visade att fenomenet till stor del yttrar sig beroende på den rådande miljön och strukturen kring HVB-hemmet. Slutsatserna som drogs var att den fostran som äger rum i vissa fall ligger i en gråzon som uppkommer på grund av den otydlighet som råder kring vem som bör ansvara för vården och på vilket sätt. Ett tydliggörande av huvudmannaskapet skulle troligen leda till en tydligare struktur för HVBhemmen och därigenom till en mer konkret bild av vilken fostran som ska äga rum. Nyckelord: Fostran, huvudmannaskap, HVB-hem, medlevarskap, ungdomsvård. 2

3 Innehållsförteckning Introduktion 4 Inledning... 4 Bakgrund... 5 Barns utveckling och fostran... 5 Hem för vård och boende (HVB)... 7 Huvudmannaskap... 9 Fostran i behandlingsarbete Beskrivning av HVB-hemmet Älgeredskollektivet Frågeställningar Syfte Metod 13 Ansats Urval Datainsamlingsmetod Instrument Procedur Databearbetning Analysmetod Etiskt ställningstagande Metoddiskussion Resultat 22 Ett HVB-hem i praktiken Utbildning, arbetssätt och Socialstyrelsens krav Att fostra ungdomar Diskussion 26 Hur yttrar sig ett HVB-hem i praktiken? Hur bör ungdomsvården i Sverige se ut? Vem har rätt att fostra ungdomar och på vilket sätt? Slutsatser Framtida studier Referensförteckning Bilagor 3

4 Introduktion Inledning Alla har relationer till ungdomar. Vissa är föräldrar till ungdomar, andra jobbar inom områden där ungdomar befinner sig. En del personer väljer att möta ungdomar mer sällan men ungdomarna finns ändå alltid i omgivningen. Som ett slags fenomen som rör sig längs gatorna i staden bildar ungdomarna sin alldeles egna grupp. Vi tenderar att se dem som en helhet, som en slags rörelse som är långt ifrån oss själva då det kommer till livserfarenhet, värderingar och liknande. Skulle man dock bryta upp en grupp ungdomar, plocka ur varje del och studera den skulle man tydligt se enskilda individer. Inte ungdomar, utan en ungdom. En ungdom uppväxt och fostrad till en viss individ och samtidigt fylld med alla frågeställningar som hör ungdomsåren till. Vem är jag och vem ska jag vara? I vissa familjer runt om i Sverige finns det ungdomar som på ett eller annat sätt är i behov av stöd i sin uppväxt. Ungdomen uppvisar troligen ett oönskat beteende och den sociala situationen som råder i familjen som ungdomen tillhör är inte hållbar. Därför placeras ungdomen på institution, i ett familjehem eller på ett så kallat HVB-hem (hem för vård och boende), varav det sistnämnda är det som denna studie inriktar sig på. HVB-hemmen ser idag generellt sett olika ut och kan bedrivas både i kommunal och privat regi. 1 Med hem för vård eller boende avses ett hem inom socialtjänsten som tar emot enskilda för vård eller behandling i förening med ett boende. Om ett sådant hem drivs av ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ krävs dessutom att verksamheten bedrivs yrkesmässigt. (Socialtjänstförordningen, 2001:937, kap. 3) Dock är en eventuell förändring på intåg då en utredning (SOU 2011:35) i dagarna lämnades till Sveriges barn- och äldreminister som främjar en förändring av huvudmannaskapet för HVB-hemmen. Det som behandlas i utredningen är i stora drag hur missbruksvården i Sverige ska organiseras, och detta påverkar till stor del vilka som kommer att ansvara även för HVBhemmen som ungdomar placeras på. I dagsläget är det, som tidigare nämnts, till stor del privata aktörer som driver hemmen och det är personalen där som bär ett stort ansvar för verksamheten och för ungdomarna. På HVB-hemmen bedrivs i hög grad det som anses vara fostran och personalen påverkar ständigt utsikten för ungdomen, som i själva verket är rätt utlämnad i sin livssituation. Värderingar och förhållningsätt från personalen sätter tydliga spår i ungdomen, vilket är ofrånkomligt. Personalen måste, oavsett vem som står som huvudman, arbeta för att främja ungdomens utveckling genom en fostran som är lämplig. Att uppfostra en människa är att utveckla henne; det vill säga att åstadkomma och använda sådana metoder som är särskilt lämpade att stärka och dana hennes kroppsliga och själsliga krafter och förmågor, så att hon därigenom blir hjälpt att lösa sin uppgift både som människa bland andra människor och som människa. (Heegard citerad/refererad i Bjerg, 2000, s. 17) Denna studie ämnar att utifrån det rådande läget undersöka hur HVB-hem bedrivs idag och främst undersöka synen på hur ungdomar ska fostras. Problemformuleringen i studien är: hur fostras ungdomar vid HVB-hem? 4

5 Bakgrund Barns utveckling och fostran De flesta barn i Sverige har det bra och lever under trygga och kärleksfulla förhållanden tillsammans med sina föräldrar. Det är också föräldrarna som i första hand ansvarar för att barnen får de bästa förutsättningarna för att utvecklas. I föräldrabalken står det tydligt att den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov av omvårdnad och annat blir tillgodosedda. (SOU 2005:81, s. 9) Att säga att det yttersta ansvaret för hur ett barn fostras ligger hos föräldrarna kan ses som en självklarhet. Dock är det inte helt självklart hur ansvaret ska fördelas mellan föräldrarna och samhället. För att kunna förklara vad fostran innebär i dagens samhälle måste man först och främst, om än kortfattat, redogöra för de synsätt som präglat den fostranssyn som råder idag. Tydligt är att två synsätt står emot varandra och ofta återkommer när diskussioner kring fostran äger rum, och de är huruvida människan bör fostras av samhället eller om människan bör fostras i kretsen av de närmaste, det vill säga familjen. Locke som ses som en av auktoriteterna inom det pedagogiska området hade bestämda uppfattningar om att kunskap grundas i erfarenhet. Ett barn föds som ett tabula rasa, ett oskrivet blad, utan medfödda idéer och utvecklas genom att arket fylls med kunskap genom erfarenheter (Kroksmark, 2003). Han ansåg att fostran primärt bör ske i hemmet och inte av samhället. Detta eftersom föräldrarnas relation till barnet är djup och föräldrarnas värderingar bör vara det som påverkar barnet i första hand. Det är föräldrarna som vill barnets bästa och inte samhället (Hedin, 2007). Till skillnad från detta synsätt menade Platon raka motsatsen, nämligen att det goda samhället bör ligga till grund för hur individer ska fostras. Det goda som är objektivt bestämt, ska förmedlas av staten i barnens bildning och samhällets auktoritära ledare ska leda folket (Hedin, 2007). Det väsentliga ligger således i skillnaden mellan synen på individ och samhälle. Utifrån den filosofiska tanken förespråkade de historiska auktoriteterna olika synsätt för att fostra barn, beroende på vilken tro man hade på individ och samhälle. Detta har sedan genom århundraden utvecklats och lett oss fram till dagens forskare inom området. Diskussionen kring vem som primärt bör fostra ett barn finns självklart kvar än idag, dock så finns det säkerligen inte någon forskare som med auktoritet kan hävda att det enda kan eller bör utesluta det andra. Mead som var en framträdande forskare inom socialbehaviorismen under början av 1900-talet tydliggjorde betydelsen av att se individens utveckling som en konsekvens av det sociala sammanhang som individen befinner sig i. Att individen kommer att påverkas oavsett vem den möter. En människas jag utvecklas genom dess uppväxt, och de intryck som kommer från omgivningen kommer att spegla personligheten hos människan. (Mead, 1976) Jaget är något som har en utveckling; det finns inte där till att börja med, vid födelsen, utan uppstår i den sociala erfarenhets- och aktivitetsprocessen, dvs., utvecklas i individen som ett resultat av hans relationer till denna process i dess helhet och till andra individer inom denna process. (Mead, 1976, s. 109) I mötet med en annan människa sker en kommunikation som till stor del består av vår förmåga att använda det talade språket. Dessa möten och konversationer ger en vägvisning i hur vi ska uppfatta omvärlden, men det är dock viktigt att framhålla att en stor del av kommunikationen 5

6 sker i en konversation inom individen. Jaget, som är en objektiv skapelse som tillkommit i vår uppväxt genom vår erfarenhet, konverserar med sig själv utifrån vad som sker i omgivningen, en slags reflektion. Med detta menas att vi människor ständigt konverserar med oss själva och då främst i samtal med andra för att skapa vårt enskilda och absoluta jag. (Mead, 1976) Jaget, så som det som kan bli ett objekt för sig självt, är väsentligen en socialkonstruktion, och det uppstår i den sociala erfarenheten. Efter det att ett jag har uppstått, förser det i viss mening sig självt med sina sociala erfarenheter, och på så sätt kan vi föreställa oss ett absolut ensamstående jag. Men det är omöjligt att föreställa sig ett jag som uppstår utanför social erfarenhet. När de har uppstått, kan vi tänka oss en person i isolerat förvar för återstoden av hans liv, men som fortfarande har sig själv som sällskap, och som har förmågan att tänkta och konversera med sig själv på samma sätt som han hade kommunicerat med andra. (Mead, 1976, s. 112) Det som är viktigt att poängtera är att jaget till stor del skiljer sig beroende på om du är barn eller vuxen. Ett barn ser världen ur ett perspektiv där responsen som en individ ger, också är uppfattningen som barnet får. Det finns ingen lika utarbetad reflektion kring det sociala samspelet som hos den vuxne individen. Ett barn visar detta till stor del genom leken där barnet antar olika roller som har olika egenskaper (de responser som barnet uppfattat). Barnet leker polis och agerar som en polis och kan sedan snabbt skifta roll och vara någon helt annan. Säg att rollen blir en indian, då innefattar rollen de attribut som barnet genom kommunikation har lärt sig tillhör en indian. Barnet leker alltså de stimulin som uppenbarat sig för barnet, och föreställningen om att exempelvis en indian skjuter pilbåge framträder i leken. Barnet har dock inte, som nämndes ovan, utvecklat en förståelse för det sociala spelet som helhet och då inte heller fått den självmedvetenhet i jaget som en vuxen människa har. Självmedvetenheten innebär att man mottar den information som en annan människa ger gentemot sig själv, alltså barnet kan se sig själv som en del av helheten. Barnet lär sig hur det ska fungera i en helhet där vi andra människor ingår och förstår skillnaden mellan att något är specifikt eller generellt. Polisen blir inte bara en polis som roll, utan kan ses i sitt sammanhang. Denna självmedvetenhet som uppstår genom interaktion kommer alltså att forma den personlighet som barnet får. (Mead, 1976) Fostran kan delas in i olika perspektiv beroende på vem som fostrar och i vilken kontext. Man brukar i första hand tala om primär och sekundär socialisation. Den primära socialisationen sker i barndomen och är den första och viktigaste socialisationen en individ genomgår. Individen föds in i en social struktur och värld, och där möter individen de signifikanta andra som övervakar hans eller hennes socialisation. De signifikanta andra påtvingas individen och består av familjen. Eftersom det finns en bestämd signifikant andra så kommer informationen som utvecklar barnet att vara efter den andres intressen, och dennes syn på miljön som dessa individer befinner sig i. Den primära socialisationen skulle inte vara möjlig om det inte fanns ett känslomässigt band mellan barnet och den andre. I samband med att barnet växer upp kommer fler signifikanta andra, exempelvis en farmor eller farfar, att bekräfta och förstärka de responser som de närmaste familjemedlemmarna har gett. (Berger & Luckmann, 2003) Primär socialisation skapar i barnets medvetande en tilltagande abstrahering från specifika andras roller och attityder till roller och attityder i allmänhet. Vid internalisering av normer sker till exempel en fortgående utveckling från: Mamma är arg på mig nu till: Mamma är alltid arg på mig när jag spiller soppa. Allteftersom fler signifikanta andra (far, farmor, äldre syster och så vidare) ger sitt stöd åt moderns negativa attityd till spillandet av soppa, utvidgas normens allmängiltighet subjektivt. Det avgörande steget kommer när barnet inser att alla är emot att man spiller soppa, och normen generaliseras till: Man spiller inte soppa varvid man är barnet självt som del av en allmänhet 6

7 som i princip innefattar hela samhället i den mån som det har betydelse för barnet. Denna abstraktion från konkreta signifikanta andras roller och attityder kallas den generaliserade andre. (Berger & Luckmann, 2003, s. 157) Eftersom det är förutbestämt vilka som är de primära socialisationsagenterna så finns det inga valmöjligheter för barnet, och därigenom inga problem med att skapa den första delen i identiteten. Med socialisationsagenter menas de individer som påverkar och ingår i ett barns socialisation. Den värld som barnet ska växa upp i och de socialisationsagenter som är närmast blir avgörande för barnets framtida utsikter, oavsett vilka sekundära socialisationsagenter som kommer in senare i livet. Detta eftersom minnet från den primära fostran alltid finns kvar. När barnet sedan går in i den sekundära socialisationen kan det välja vilka människor det möter genom att exempelvis delta i olika föreningar och organisationer efter intresse. I den sekundära socialisationen problematiseras de värderingar och liknande som den primära socialisationen givit. Detta genom att man möter andra människor som har andra åsikter och erfarenheter. Mötena kan leda till en identitetsproblematik då barnet eller ungdomen inser att den värld som till stor del förmedlats till dem genom föräldrarna inte är den enda sanna. (Berger & Luckmann, 2003) De två nämnda socialisationsprocesserna är mycket omskrivna men det finns även en tredje form av socialisation som inte är lika uppmärksammad. Nohl (citerad/refererad i Eriksson & Markström, 2000) har redogjort för detta i ett socialpedagogiskt perspektiv genom att ha utformat tre kategorier som på olika sätt påverkar ett barns fostran. De två första kategorierna är givet de primära och sekundära och den tredje kategorin, den tertiära, innebär en slags samhällelig fostran. Samhällelig fostran kan exempelvis innebära socialpedagogik som är en organiserad form av fostran som medvetet strävar mot ett bestämt mål. Socialpedagogik förekommer idag på institutioner och liknande runt om i landet, både i offentlig och privat regi, och där sker sålunda en stor påverkan på ungdomarna som placerats där. För även om socialpedagogiken i vissa fall har benämnts som en tertiär socialisation, så är mötet mellan ungdomarna som placerats och personalen på institutionen i vissa fall mycket likt det sekundära mötet. Personalen kommer att påverka och ifrågasätta den primära delen av ungdomens fostran och även vissa sekundära bitar för att visa på var det oönskade beteendet hos ungdomen kommer ifrån. Hem för vård och boende (HVB) I Sverige finns en lång tradition kring att bedriva institutionsvård och i början handlade det främst om att placera ungdomar i en miljö där anställd personal tillgodosåg de fysiska behoven (Sallnäs, 2000). Uppgiften var främst att avgränsa det onormala från samhället. Detta var möjligt efter att klassificering och diagnostisering av barn och ungdomar ägt rum under talets början. Genom att skapa normer kring vad som var normalt och inte, kunde vissa barn klassificeras som onormala och placeras. Således lades skulden främst på barnen, att något var fel på dem. Idag är synen inte densamma. Idag ser man inom socialpedagogiken främst problemet i barnets livssituation och omgivning, och vården har utvecklats till att bli mer öppen (Eriksson & Markström, 2000). Behandlingen innebär inte att endast barnet ska behandlas utan även att omgivningen ska inkluderas i arbetet. Eriksson och Markström (2000) menar att det idag snarare är så att institutioner och liknande som bedriver socialpedagogisk verksamhet tenderar att falla över till det allmänpedagogiska området. Med det allmänpedagogiska området avses den primära och sekundära socialisationen, vilket till stor 7

8 del innefattar familj och skola. I själva verket skulle man kunna säga att det finns en tendens från samhällets sida att vilja kontrollera de sociala problemen i alltför stor uträckning (Eriksson & Markström, 2000). Detta kan problematiseras med grundsynen att den främsta socialisationsagenten bör vara familjen, och att det är familjen som känner och vill sitt barns bästa. Då dessa två inriktningar, den allmänpedagogiska och den socialpedagogiska, som tidigare varit starkt åtskilda inom teorin möter varandra i praktiken, så ändras därmed synen på hur socialpedagogik bör bedrivas. Detta leder i sin tur till att den allmänna fostran blir samhällelig och att de värderingar som exempelvis personalen på en behandlingsinstitution värdesätter kommer att sätta sina spår både på barnet som behandlas och på dess omgivning. Det blir en svår balansgång att gå från institutionsvård till att vårda i en mer öppen miljö och Eriksson och Markström (2000) menar att det finns en risk att man klampar in i folks privatliv. Det övergripande ansvaret för barn och ungdomars uppväxtvillkor i Sverige har socialnämnden och detta finns reglerat i Socialtjänstlagen (SoL) (Christensen & Hildingson Boqvist, 2009; Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010). I Socialtjänstlagen (2001:453) kapitel fem står det bland annat att: 1 Socialnämnden skall - verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden, - i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och gynnsam fysik och social utveckling hos barn och ungdom, - i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet, Då socialtjänstlagen trädde i kraft i början av 1980-talet kom alla vård- och omsorgsalternativ för barn och ungdomar, det vill säga alla hem som arbetade professionellt med barn, ungdomar, vuxna och familjer, att samlas under rubriken Hem för vård och boende (detta innefattade inte familjehemmen eller de låsta behandlingshemmen) (Johansson, 2007). Dessa hem för vård och boende ser idag, som nämnts inledningsvis, relativt olika ut och går under förkortningen HVB-hem. Några av dessa hem har personal som bor och lever med ungdomarna under hela behandlingen. Dessa hem kan sägas ha sitt ursprung i det första familjära behandlingshemmet, Barnbyn i Skå, som startade år Johansson (2007) beskriver behandlingshemmet i Skå som en by där ungdomarna bodde i stugor och togs om hand av en husfar och en husmoder. Efter 1972 ändrades inriktningen för Barnbyn Skå, från att ha tagit emot enskilda barn till att istället ta emot hela familjer (Jonsson, 1973). Barnen och deras familjer bodde således tillsammans i stugorna och i och med detta skedde även en utvidgning gällande synen på behandlingen, från att behandla enbart individen till att involvera familjen och även att fokusera på olika samhällsfaktorer (Johansson, 2007). År 1969 startades sedan ytterligare ett alternativ som liknade Barnbyn Skå, men som ändå skiljde sig i avseendet på hur man skulle bo och leva (Johansson, 2007). Detta behandlingsalternativ hette Hasselakollektivet och skiljde sig från de andra vård- och omsorgsalternativen på så sätt att personalen bodde och levde tillsammans med ungdomarna under flera veckor i sträck, i så kallat medlevarskap (Westerberg, 2003). Hasselakollektiven, som var flera olika kollektiv i en 8

9 rörelse, var de första behandlingsalternativen som bedrevs som kollektiv i Sverige (Sallnäs, 2000). Företrädarna syntes flitigt i det allmänna rummet och man arbetade tillsammans med ungdomarna med deras fostran och hade politiska diskussioner (Sallnäs, 2000). Sedan dess har det uppkommit flera liknande alternativa behandlingsformer som faller under socialtjänstlagens inramning av HVB-hem. Vissa delar av Hasselakollektivet har även de bildat nya enskilda kollektiv som innefattas under HVB. Huvudmannaskap När barn och ungdomar placeras på HVB-hem befinner de sig ofta i en svår livssituation och syftet med placeringen är att de ska få växa upp i en trygg miljö och att en allsidig personlighetsutveckling ska främjas (Christensen & Hildingson Boqvist, 2009). En placering sker ofta på grund av att det råder en bristande omsorg i hemmet och att barnet eller ungdomen därför riskerar att fara illa på grund av omständigheterna (Socialstyrelsen, 2009). Barnet eller ungdomens eget beteende styr också till stor del placeringen då det redan i tidig ålder kan uppvisa beteendeproblem, även om dessa blir tydligare ju äldre barnet blir. Det är vanligt förekommande att barnets sociala problem uppmärksammas när barnet nått skolålder (Hindberg, 1999). Bristande omsorg i hemmet är vanligen skälet till att barn placeras före tonåren, medan kriminalitet och andra beteendeproblem dominerar vid tonårsplaceringar. Några är barn och unga på flykt som kommit ensamma till Sverige. Barnen kan ha psykiska funktionsnedsättningar, med diagnoser som kräver specifik vård och behandling. Här finns även barn och unga med missbruksproblem. (Socialstyrelsen, 2009, s. 3) Barnet eller ungdomen är placerad antingen enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det är socialnämnden som ska se till att de barn och ungdomar som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i familjehem eller i HVB-hem. Socialnämnden ska även främja barnets relation till sin familj (Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010). Föräldrar som har barn eller ungdomar placerade på familjehem eller HVB-hem är fortfarande vårdnadshavare, med undantag om barnet är placerat med stöd av LVU. I sådana fall har socialnämnden bestämmanderätten över barnet och kan därmed begränsa föräldrarnas umgängesrätt om så anses nödvändigt (Socialstyrelsen, 2011). Oavsett om vården ges på institution, i familjehem eller på HVB-hem så ska socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om den unge behöver fortsatt vård i annat hem än i det egna (Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010). Under april månad i år har, som tidigare nämnts, en utredning (SOU 2011:35) som är aktuell för ämnet HVB-vård lämnats till barn- och äldreministern Maria Larsson. Utredningen som främst riktar in sig på missbruksvården i Sverige, och därav antagit namnet Missbruksutredningen, innehåller förslag på hur missbruksvården, och då även HVBhemmen i Sverige ska förändras. Idag ansvarar Socialstyrelsen, med andra ord kommunerna för HVB-hemmen. Dock anser Gerhard Larsson som är ansvarig för utredningen att huvudmannen och därigenom ansvaret för hemmen, bör förflyttas till landstinget. Detta skulle leda till att ungdomar som placerats på HVB-hem också skulle falla under landstingets ansvar. Förslaget baseras till stor del på att man anser att kompetensen som vården av missbrukare kräver finns hos landstinget och att den medicinska behandlingen inte går att tillgodose hos kommunerna, delvis inom socialtjänsten. 9

10 Utredningens förslag att samla behandlingsansvaret för personer med missbruk eller beroende hos landstinget, vilket inte har någon åldersmässig begränsning, bör bidra till att förbättra tillgången på medicinsk kompetens för utredning och behandling av barn och ungdomar med missbruk eller beroende. Detta ska inte uppfattas som en begränsning av kommunens särskilda ansvar för barn- och ungdomsvård, men socialtjänstens insatser ska i första hand omfatta uppsökande verksamhet, i tidig identifikation och intervention samt ett brett spektrum av stödinsatser. (SOU 2011:35, s. 212) I dagsläget är det dock personalen på HVB-hemmen som ansvarar för barnets dagliga omsorg som till exempel kläder, mat, läxläsning, hälso- och sjukvård (Socialstyrelsen, 2011). Det övergripande ansvaret för att barnet får den vård och omsorg som hon eller han behöver ligger, som tidigare nämnts, hos socialnämnden. Det är också socialnämnden som ansvarar för att det upprättas en vårdplan och genomförandeplan för varje barn. Dessa syftar till att man ska kunna följa vården av barnet eller ungdomen och främja rättssäkerheten. HVB-hemmen har skyldighet att upprätta en behandlingsplan för barnet eller ungdomen (Socialstyrelsen, 2009). Vidare är det socialtjänsten som ska följa upp förhållandena i HVB-hemmen och ha regelbunden kontakt med ungdomen (Socialstyrelsen, 2011). Viktigt att redogöra för är att HVB-hem drivs i både kommunal och privat regi. HVB-hem som drivs i kommunal regi behöver inte ha tillstånd från Socialstyrelsen, vilket däremot HVB-hem som drivs i privat regi måste ha. Dessa hem står därmed också under Socialstyrelsens tillsyn (Socialstyrelsen, 2011). Det är dock inte tydligt reglerat vilka krav på kvalitet och kompetens som ställs på HVBhemmen. Det ska emellertid finnas föreståndare med lämplig utbildning och sådan personal som krävs för att kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet (SOU 2005:81). Fostran i behandlingsarbete När en ungdom placeras är det viktigt att förstå vilka maktförhållanden som uppstår mellan behandlare och ungdom. Ungdomen, som tagits från sin hemmiljö ska lyda och följa det behandlaren säger och gör. Detta skapar frustration och oro hos ungdomen och Hilte och Claezon (2005) menar att det är viktigt att redan i ett tidigt skede se över vilka riskfaktorer som finns hos ungdomen för att veta vilket bemötande som är det bästa. Behandlingen måste anpassas efter behovet hos individen. Många placerade barn bär med sig en grundläggande misstro till vuxna. De kan ha utsatts för exempelvis misshandel eller grov försummelse innan de blev placerade. Många har svårt att känna tillit. Barnen kan även bära med sig en negativ självbild på grund av tidigare livserfarenheter. Det är av avgörande betydelse att de får möjlighet att utveckla tillit och förtroende. (Socialstyrelsen, 2009, s. 3) Behandlaren ska uppmuntra och förstärka ungdomens självkänsla (Hilte & Claezon, 2005). Berglund (2000) menar att de problem-ungdomar han mött i sitt arbete ofta beskriver behandlingen genom att hålla fram en betydelsefull person. De berättar inte om metoderna som de behandlats med, utan visar istället på hur de har värderat att ha en nära relation till någon som arbetat med dem. Andreassen (2003) framhåller vikten av att förstå att metoderna för hur man ska behandla ungdomar är många och att det inte finns någon metod som botar ungdomen helt och hållet. Han menar att institutioner och behandlingshem som använder flera olika metoder ofta når ett bra resultat, och att det egentligen nästan inte finns något forum där man enbart använder sig av en metod. Mot den bakgrunden blir det förståeligt att de behandlingsmetoder som uppvisar de bästa resultaten för denna ungdomsgrupp lägger vikt vid både beteendeförändring, förändring av sättet att tänka och träning i olika färdigheter. (Andreassen, 2003, s. 191) 10

11 När en ungdom behandlas är han eller hon i en mognadsprocess där inlärningen spelar en stor roll och förhållandet mellan mognaden och inlärningen en komplicerad process (Bunkholdt, 2004). När en ungdom genomgår behandling så ingår personalen på behandlingshemmet i denna process, och kommer därmed till stor del att kunna påverka utsikterna för ungdomen fram tills att denne lämnar hemmet. Detta genom att uppmuntra eller bestraffa olika beteenden. När en individ fostras handlar det hela tiden om att beteenden uppmuntras eller slås bort av socialisationsagenterna, som tidigare nämnts. Beröm och uppmuntran, vilket hela tiden ingår i personalens arbete på ett behandlingshem, brukar på ett mer vetenskapligt plan benämnas som förstärkning. Det finns både positiv och negativ förstärkning och den positiva förstärkningen innebär enligt Bunkholdt (2004) att ungdomen ges beröm för sitt beteende och detta kan ske i form av uppmuntran genom tal samt även i materiell form. En ungdom som städar sitt rum och sedan belönas med pengar för sitt arbete kommer med stor sannolikhet att utföra handlingen igen. Den negativa förstärkningen innebär att en oönskad reaktion försvinner till följd av ett visst beteende (Bunkholdt, 2004). Ett barn vet att om det städar sitt rum på fredagar som mamma sagt så slipper det mammans tjat efteråt, alltså tas obehaget bort genom att barnet uppvisar ett visst beteende. Detta är lätt att förknippa med bestraffning, dock är bestraffning något helt annat. Barnet förstår oftast att det har gjort någonting fel, men inte vad det bör göra annorlunda. Säg att barnet slåss, då blir straffet kanske att gå upp till rummet och barnet förstår inte vad den bättre lösningen på uppståndelsen till bråket hade varit, att exempelvis prata om saken. Troligen kommer barnet att fortsätta sitt aggressiva beteende fast i en annan form än den som förknippas med bestraffningen (Bunkholdt, 2004). I behandlingssyfte blir det därav en självklarhet att förstärkning bör gå före bestraffning. Något som har framkommit av tidigare forskning kring barn med beteendeproblem är att ju mindre beteendeproblematiken är hos ungdomen, desto troligare är det att en beteendeförändring kommer att ske. Ungdomar som placeras på institution har ofta en bakgrund av normbrytande beteenden och är därigenom svårbehandlade (Andreassen, 2003). Därför är det är oftast bättre att placera en ungdom så tidigt som möjligt, innan problematiken blivit allt för stor. En avgörande faktor för hur en ungdom ska kunna genomföra en beteendeförändring är att behandlingen genomförs i sin helhet. Blir behandlingen avbruten rubbas behandlingsformen, som är tänkt att möjliggöra för ungdomen att upprätthålla sin positiva beteendeförändring (Andreassen, 2003). Det som är viktigt att betona är att resultaten av ungdomsvård ofta är goda, även om det inte innebär att ungdomen får en helt frisk livssituation. Med goda resultat menar Andreassen (2003) att det finns en skillnad i ungdomens beteende efter att de lämnat exempelvis en institution och att en del av problematiken oftast kan plockas bort. Beskrivning av HVB-hemmet Älgeredskollektivet Älgeredskollektivet är ett familjeinriktat medlevarskapskollektiv som bedriver vård och behandling av flickor och pojkar i åldern år med beteendeproblem. Man riktar sig till ungdomar som är i behov av en långtidsplacering enligt Socialtjänstlagen eller Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det finns sammanlagt 10 platser på kollektivet och ungdomarna som placeras kan till exempel ha problem med missbruk, aggressivitet och kriminalitet. Alla tillsvidareanställda är medlevare vilket innebär att man har sin huvudsakliga bostad på kollektivet. Utöver 40 timmars arbetsvecka har medlevarna valt att dela sin fritid med ungdomarna som är placerade, vilket sker ideellt. Man är i tjänst dygnet runt i fem veckor 11

12 för att sedan vara ledig i två veckor. Man arbetar socialpedagogiskt och med evidensbaserade metoder och alla anställda erbjuds kompletterande utbildningar. Gällande ungdomarnas skolgång samarbetar kollektivet med högstadiet i Bergsjö. Tilläggas bör att Älgeredskollektivet inte tar emot ungdomar utan föräldrarnas stöd och goda vilja. (Älgeredskollektivet, 2010) Kollektivet härstammar ur Hasselakollektivet vilket innebär att Älgeredskollektivets ideologi och pedagogik till en början påminde om Hasselakollektivets (Älgeredskollektivet, 2010). Vi hade ett politiskt engagemang och red på den s.k. vänstervågen. Alla på kollektivet var politiskt aktiva i bygden och engagerade i olika styrelser. Vi blev så småningom etablerade och godkända i byn. Vi var emot socialarbetare, psykologer mm. Vi tyckte själva att vi kunde allt. Det var helt otänkbart att skicka ungdomar till BUP. Vi hade stoltheten att vara Hasselakollektivare. Vi denna tid var det flera nystartade kollektiv som inte fungerade och som försvann. Men vi stod pall, och stod på egna ben. (Älgeredskollektivet, 2008, s. 3) Det var år 1977 som några av Hasselakollektivets medlevare startade Älgeredskollektivet. Grunden för arbetet på kollektivet idag är: Solidaritet, medlevarskap och ett demokratiskt arbetssätt (Älgeredskollektivet, 2011). Medlevarna arbetar för att hela tiden involvera ungdomarnas föräldrar i behandlingen och minst en gång i månaden vill man att föräldrarna ska besöka kollektivet. Frågeställningar Som framkommit i detta avsnitt finns det stora frågor att beröra kring hur ungdomar ska fostras och hur ungdomsvården bör vara organiserad. Det finns en skillnad i att fostra som förälder och att fostra som utomstående part. På Älgeredskollektivet som är HVB-hemmet som studerats, arbetar man som medlevare, vilket kan ses som en strävan efter att vara både tillfällig förälder och socialpedagogisk behandlare. I Sverige har vi idag ett system där ungdomar som är i behov av stöd kan placeras utanför hemmet och därigenom fostras av andra. Behandlingen blir på så sätt lik Eriksson och Markströms (2000) beskrivning av dagens socialpedagogik i Sverige, nämligen att institutioner och behandlingshem alltmer närmar sig det allmänpedagogiska området, vilket inte tidigare innefattats i den mer organiserade socialpedagogiken. Detta medför att värderingar som förespråkas på de olika behandlingshemmen till stor del påverkar både ungdomen, skolgången och familjen som på ett eller annat sätt ska delta i behandlingen. Att behandlingen är utformad på det här viset sätter ett stort ansvar till de som bedriver, arbetar på och ansvarar för HVB-hemmen, då en stor del av ungdomens framtid står på spel. Utifrån detta blir det aktuellt att ställa sig följande frågor kring ämnet. Hur yttrar sig ett HVB-hem i praktiken? Hur bör ungdomsvården i Sverige se ut? Vem har rätt att fostra ungdomar och på vilket sätt? 12

13 Dessa frågeställningar blir högst relevanta att ställa och framför allt ur ett perspektiv som inte tydligt tar plats inom exempelvis Missbruksutredningen, nämligen behandlarnas perspektiv. Denna skildring av det pedagogiska problemet kring hur ungdomar fostras på HVB-hem idag har lett fram till syftet med studien. Syfte Syftet med denna studie är att vid HVB-hemmet Älgeredskollektivet söka förståelse i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas. Metod Ansats Eftersom studien syftar till att vid HVB-hemmet Älgeredskollektivet söka förståelse i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomarna bör bedrivas var en kvalitativ studie att föredra. Utöver detta har studien även en fenomenologisk karaktär. En kvalitativ studie var lämplig eftersom man inom kvalitativ forskning strävar efter att förstå innebörden av en viss företeelse eller upplevelse (Merriam, 1994). Merriam (1994) menar att det finns sex egenskaper som särskilt utmärker kvalitativ forskning, nedan redogörs för dessa samt kortfattade beskrivningar över hur de lämpat sig för studien. Forskaren är mer intresserad av process än av resultat. Vilket överstämmer med syftet för studien, då fostran kan ses som en pågående process vilken har undersökts. Forskaren är intresserad av innebörden av en viss företeelse eller upplevelse. Detta överstämmer också till stor del med studiens syfte och kan även sammankopplas med ovanstående punkt. Det var medlevarnas upplevelser som var av intresse för forskarna. Forskaren utgör det främsta instrumentet för både insamling och analys av information. Forskarna har i denna studie stått för all insamling av data samt för all redovisning och analys. Forskaren bedriver i de flesta fall fältarbete. Denna studie kan, även om den inte helt och hållet har bedrivits som fältarbete, ändå till viss del förknippas med detta då datainsamlingen har ägt rum i den miljö som fenomenet uppenbarar sig i. Dock har detta inte varit av större betydelse i denna studie. Forskningen är deskriptiv eftersom forskaren använder ord och bilder för att förmedla vad man har fått ut av studerad företeelse. Samtligt insamlat material har förmedlas i form av ord. Forskningen är induktiv eftersom forskaren vill hitta en teori som kan förklara den information man har. Detta överstämmer även det till stor med studiens förhållningssätt, då den söker förklara ett fenomen. Inom kvalitativ forskning är det fenomenologiska förhållningssättet det dominerande perspektivet (Kvale & Brinkmann, 2009). Fenomenologin har sitt ursprung i filosofin och Husserl var först att använda begreppet på sin filosofiska ansats (Dahlberg, 1997). Kortfattat kan man säga att Husserls tankar från början handlade om att skapa ett motgift mot den 13

14 allehanda reduktionismen, att man måste gå tillbaka till sakerna själva, att inte använda sunt förnuft eller ta saker för givna (Bengtsson, 2001). Som filosof inom fenomenologin ansåg Husserl att man måste anta en slags fenomenologisk attityd eller medvetenhet. Detta innebär enligt Giorgi (2009) att en medvetenhet bortskild från den vardagliga medvetenheten måste antas. En medvetenhet som är ren och som inte begränsar objektets beskrivning av ett visst fenomen. Fenomenologin som metod innebär i grunden att de objekt som undersöks ska visas i sin rättvisa och inte anpassas efter vetenskapliga teorier och liknande. Detta innebär att klassifikation och liknande ska uteslutas i högsta grad och istället bör en öppenhet, följsamhet och sensibilitet främjas (Bengtsson, 2001). Fenomenologin har inspirerat studien då syftet var att undersöka ett fenomen ur undersökningspersonernas upplevelse av detta. Intervjuerna har genomgående varit av öppen karaktär för att på så sätt skapa en så ren bild som möjligt av fenomenet. Hur djupintervjuerna har gått till redogörs för mer ingående i avsnittet datainsamlingsmetod samt instrument. Analysen av det insamlade materialet redogörs för i avsnittet analysmetod. Vidare har resultatet framställts på ett så rättvist sätt som möjligt och ingen tidigare forskning har presenterats i samband med detta. Valet har istället varit att lämna denna del i studien till det avslutande avsnittet diskussion. Urval Generellt är fenomenologi i kvalitativa studier en term som pekar på ett intresse av att förstå sociala fenomen utifrån aktörernas egna perspektiv och beskriva världen som den upplevs av dem enligt antagandet att den relevanta verkligheten är vad människor uppfattar att den är. (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 42) Det urval som har gjorts är ett målinriktat urval. Enligt Merriam (1994) har det målinriktade urvalet som mål att förstå, upptäcka och få insikt i syfte att forskaren ska lära sig så mycket som möjligt. Det målinriktade urvalet påminner till stor del om urvalet som gjorts i studien då urvalet begränsar sig till att möta respondenter som kan beskriva fenomenet ur sin upplevelse och på så vis bidra till bilden av problemet. Då studiens syfte var att undersöka uppfattningar föll det sig naturligt att genomföra djupintervjuer med medlevarna på HVB-hemmet. Gällande antalet intervjuer i en kvalitativ studie föredrar Trost (2010) ett fåtal intervjuer eftersom man med många intervjuer riskerar att få svårt att överblicka materialet, och därmed också riskerar att missa viktiga detaljer, skillnader och likheter i materialet. Kvale och Brinkmann (2009) menar att undersökningens syfte är av stor betydelse för hur många intervjupersoner forskaren ska använda sig av. Ett stort urval i denna studie hade medfört att varje enskild individs upplevelse av fenomenet minskats till fördel för kvantiteten, vilket denna studie inte eftersträvat. Kvale och Brinkmann (2009) menar vidare att svaret på frågan om hur många intervjupersoner som behövs är enkelt. Intervjua så många personer som behövs för att ta reda på vad du behöver veta. (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 129) Detta har beaktats och fyra av fem medlevare har intervjuats vilket efter studiens omfattning och syfte lämpat sig. 14

15 Datainsamlingsmetod Djupintervjuer har, som framkommit i tidigare avsnitt, använts som datainsamlingsmetod och dessa har utförts med medlevarna på HVB-hemmet. Syftet med djupintervjuerna var att få en djupare inblick i medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas. Genom att ha använt intervjuer har möjligheten att följa upp svaren med följdfrågor genererats och svaren kunnat fördjupas och utvecklas till skillnad från i exempelvis en enkätundersökning. Medlevarnas erfarenheter, känslor, attityder och synen på den värld de lever i kom att visa sig. Viktigt är, oavsett vilken metod man väljer för insamling av data, att metoden uppfyller kraven på reliabilitet och validitet. Reliabilitet innebär tillförlitlighet och handlar om att ett resultat ska kunna reproduceras vid andra tidpunkter och av andra forskare (Kerlinger & Lee, 2000; Kvale & Brinkmann, 2009). Validitet som innebär giltighet handlar om att mäta det som man avser att mäta (Kerlinger & Lee, 2000; Kvale & Brinkmann, 2009). Detta har beaktats vid datainsamlingen och instrumenten har utformats med tydliga teman (se bilaga 1 och bilaga 2) för att kunna användas vid reproducering samtidigt som instrumenten även testats innan intervjutillfället. Detta redogörs för mer ingående i avsnittet instrument. Instrument Det instrument som skapats är, som tidigare nämnts, djupintervjuer. Syftet med den kvalitativa forskningsintervjun är att forskaren ska förstå ämnen från vardagsvärlden ur den intervjuades eget perspektiv och utveckla mening ur deras erfarenheter. Intervjupersonen förmedlar helt enkelt sin vardagliga situation och upplevelse i egna ord (Kvale & Brinkmann, 2009). Intervjuerna har spelats in med diktafon efter medlevarnas godkännande. Det finns olika typer av intervjuer som exempelvis strukturerad och ostrukturerad intervju (Kerlinger & Lee, 2000). Kvale och Brinkmann (2009) menar att när ett fenomenologiskt perspektiv används är en halvstrukturerad intervju med tonvikten lagd på intervjupersonens upplevelse av ett ämne att föredra. En halvstrukturerad intervju innebär att intervjun varken är ett öppet vardagssamtal eller ett slutet frågeformulär. Två intervjuguider innehållandes ett antal stödord och förslag till frågor som speglar de teman som berörs, har använts som stöd (se bilaga 1 och bilaga 2) för att fånga in fenomenet, dock har samtalen varit av öppen karaktär för att ge medlevarna möjlighet att själva beskriva sin upplevelse. Intervjuguidernas sista punkt gav även den medlevarna ytterligare utrymme för reflektion innan intervjun avslutades, vilket enligt Kvale och Brinkmann (2009) är viktigt att beakta då intervjupersonen under intervjuns gång kan ha funderat över saker som intervjuaren inte har tagit upp. Intervjuguiderna testades även i en informell pilotstudie innan de användes i den formella studien med avsikt att kontrollera att upplägget fungerade, att termerna var lättförstådda och att frågorna var tydliga. Vaghet riskerar att ge upphov till misstolkningar vilket i sin tur kan påverka validiteten av intervjuerna negativt. Följande tolv aspekter av en kvalitativ intervju ur ett fenomenologiskt perspektiv som Kvale och Brinkmann (2009) anger har beaktats: Livsvärld. Innebär att ämnet för intervjun är intervjupersonens livsvärld och dennes upplevelse av denna. Fokus för djupintervjuerna i studien har varit att söka förståelse för medlevarnas uppfattningar av hur fostran av ungdomar bör bedrivas utifrån deras livsvärld. 15

16 Mening. Innebär att intervjuaren tolkar meningen i intervjupersonens livsvärld. Vid djupintervjuerna har en viss tolkning av medlevarnas livsvärld gjorts. Det kvalitativa. Handlar om att målet med intervjun är att få beskrivningar av olika kvalitativa aspekter av intervjupersonens livsvärld. Det vill säga att intervjun arbetar med ord och inte med siffror. Vid djupintervjuerna i studien har fokus riktats mot kvalitativa aspekter av medlevarnas livsvärld, detta genom att instrumentet är utformat på ett sådant sätt som gör det möjligt för medlevaren att uttrycka sina beskrivningar. Det deskriptiva. Innebär att man uppmuntrar intervjupersonen att grundligt beskriva sin livsvärld, det vill säga vad hon upplever och känner och hur hon handlar. Man vill få beskrivningar som återger alla skillnader och variationer hos ett fenomen utan att kategorisera dessa. Under djupintervjuerna gavs uppmuntran och följdfrågor till medlevaren för att få denne att beskriva sin upplevelse på ett djupare plan. Det specifika. Innebär att det är beskrivningar av specifika situationer och handlingar man vill nå och inte allmänna åsikter. Intervjuguiderna utformades i syfte att utforska specifika teman och skapa en tydlighet i intervjusituationen. Medlevaren intervjuades också enskilt för att tydliggöra att det var dennes åsikter om verksamheten som var intressant och inte de generella åsikterna från alla på arbetsplatsen. Medveten naivitet. Handlar om att intervjuaren visar öppenhet inför vad som sägs under intervjun, istället för att komma med färdiga kategorier och tolkningsscheman. Detta medför också att man bör vara kritiskt medveten om sin roll som intervjuare och vilken påverkan man kan ha. Rollen som intervjuare har hela tiden fallit tillbaka i att vägleda samtalet, inte att styra det. Att visa öppenhet inför medlevarnas sätt att penetrera de teman som lagts fram har varit avgörande för nå medlevarnas livsvärld. Fokusering. Innebär att intervjuaren, genom öppna frågor, leder intervjupersonen till vissa bestämda teman men inte till bestämda uppfattningar om dessa. Intervjuguiderna innehöll bestämda teman med öppna frågor men intervjuaren var noga med att inte leda medlevaren till bestämda uppfattningar. Mångtydighet. Handlar om att intervjuaren behöver klargöra eventuella mångtydiga uttalanden från intervjupersonen. Mångtydiga uttalanden kan exempelvis bero på brister i kommunikationen mellan intervjuaren och intervjupersonen. Frågor som hur menar du? användes frekvent för att få en så tydlig bild som möjligt av medlevarnas uttalanden, detta har i sig minimerat riskerna för mångtydighet. Medvetna, tysta stunder och bekräftanden från intervjuarens sida har också genererat utförliga beskrivningar från medlevarna, vilket minskat eventuella missförstånd. Förändring. Handlar om att intervjun kan leda till förändring och nya insikter hos intervjupersonen och att denne kan ändra sin uppfattning om ett visst tema. Intervjun kan således vara en lärprocess både för intervjuaren och även intervjupersonen. Att medlevaren kan ha ändrat uppfattning om vissa teman efter intervjutillfället är möjligt, dock inget som framkommit tydligt i denna studie. Dock tas detta i beaktning och skulle önskemål finnas kring att diskutera något tema i efterhand från medlevarnas sida så har kontaktuppgifter lämnats. 16

17 Känslighet. Innebär att olika intervjuare utifrån samma intervjuguide kan erhålla olika svar från intervjupersonen beroende på deras känslighet för och kunskap om ämnet. Detta har tagits hänsyn till och därav närvarade båda forskarna vid intervjutillfället för att minska risken för otydlighet och missförstånd. Mellanmänsklig situation. Handlar om att det under intervjun konstrueras kunskap i interaktionen mellan intervjuaren och intervjupersonen. Man agerar i förhållande till varandra och påverkar varandra ömsesidigt och det gäller att kunna hantera den mellanmänskliga dynamiken i intervjun. Genom att endast den ena forskaren höll i samtalet kunde den andre ta en lägre profil och på det viset inte störa dynamiken i intervjun. Redan från början klargjordes detta genom att forskaren som ansvarade för intervjun tog en framträdande roll och även presenterade upplägget på intervjun. Att en av forskarna inte ingick i samtalet på samma nivå som intervjuaren och medlevaren ledde till att denne hade möjlighet att se dynamiken ur ett annat perspektiv och notera eventuella iakttagelser som var av betydelse. Positiv upplevelse. En väl genomförd intervju kan vara en högst berikande upplevelse för intervjupersonen då denne kan ha kommit fram till nya insikter om sin livssituation. Studien har gett medlevarna en möjlighet att reflektera över sin verksamhet och sin arbetssituation, vilket utöver studiens syfte att undersöka verksamheten kan ses som en bonus. Procedur En av Älgeredskollektivets föreståndare kontaktades över telefon efter att en platsannons där de sökte efter personal noterats. Beskrivningen av HVB-hemmet i annonsen var intressant och därför bokades ett möte in i samråd med föreståndaren. Detta möte ägde rum innan de metodologiska valen i studien tagit fart och syftet med besöket var främst att få en första bild av HVB-hemmet och hur fostran skulle kunna äga rum där. Efter mötet, när en överrenskommelse var gjord om att studien skulle äga rum på hemmet, bokades intervjuerna, även detta i samråd med föreståndaren. Tilläggas bör att syftet med studien tydliggjordes, både över telefon och i e-post. Samtliga medlevare blev informerade om vad som skulle genomföras, både av föreståndaren och av forskarna, i det senare i fallet i samband med djupintervjuerna. Vid de enskilda djupintervjuerna delas arbetet upp mellan forskarna. Som tidigare nämnts, intervjuade en av forskarna och förde samtalet kring de teman som utformats i intervjuguiderna, med följdfrågor där det behövdes. Den andra forskaren antecknade och tolkade kroppsspråket och tonfallet hos medlevaren, samt såg till att allt som stod i intervjuguiden togs upp. I och med att båda forskarna närvarade vid djupintervjuerna höjdes kvalitén på studien då en stor mängd information kunde inhämtas. Detta är enligt Kvale och Brinkmann (2009) av stor vikt eftersom intervjuerna utgör det så kallade råmaterialet för den kommande analysen. För att inte gå miste om information användes även en diktafon efter medlevarens samtycke för att spela in samtalen. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) är detta att föredra för att intervjuaren ska kunna fånga upp allt som sägs och för att intervjuaren ska kunna koncentrera sig på ämnet och intervjun. Det ger också en möjlighet att fånga upp sådan information som man skulle gå miste om utan inspelning, såsom tonfall och pauser. 17