Översiktlig risk- och sårbarhetsanalys för Skurups kommun

Transkript

1 Skurups Kommun Översiktlig risk- och sårbarhetsanalys för Skurups kommun Med fokus på ras, erosion och förhöjda havsnivåer längs kusten och de större vattendragen Uppdragsnummer Göteborg DHI Sverige AB GÖTEBORG STOCKHOLM VÄXJÖ MALMÖ Org. Nr Drakegatan 6 Svartmangatan 18 Honnörsgatan 16 Södra Tullgatan 4 Box Göteborg Stockholm Växjö Malmö Tel: Tel: Tel: Tel: Fax: Fax:

2 LEDNINGSSYSTEM FÖR KVALITET ENLIGT ISO 9001:2008 Projektets namn: Översiktlig risk- och sårbarhetsanalys för Skurups kommun Projekt nr: Projektledare: Anna Karlsson Beställare: Skurups Kommun Kvalitetsansvariga: Lars-Göran Gustafsson, Karsten Mangor, Christin Eriksson Handläggare: Ola Nordblom, Aida Reyhani Masouleh, Erik Mårtensson, Anna Karlsson, Asger Bendix Hansen Rapport version: V1 Beställarens ombud: Christian Lagerblad Granskad av / datum: Anna Karlsson / Godkänd av kvalitetsansvarig / datum: Christin Eriksson / Uppdragsnr: Utskriftsdatum: i

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Syfte och avgränsningar Framtida havsnivåer, kustlinje och kusterosion Historiska och framtida havsnivåer Framtida översvämningsytor Erosion och sedimenttransport Kustparallell sedimenttransport och kronisk erosion Vinkelrätt sedimenttransport och akut erosion Historisk kustlinjereträtt Förväntad erosion till följd av klimatförändringar Översvämning och ras/erosionsrisk längs Skivarpsån och Dybäcksån Karterat område Underlag för karteringen Fältbesök Beräkning av nivåer och utbredning Modell Antaganden Resultat från översvämningskarteringen Kartering av erosions- och rasrisk Resultat från erosions- och rasriskkarteringen Referenser 34 Uppdragsnr: Utskriftsdatum: ii

4 1 Inledning Skurups Kommunfullmäktige beslutade i april 2013 att en klimat- och sårbarhetsanalys skulle tas fram för Skurups kommun. DHI har fått i uppdrag att göra en översiktlig risk och sårbarhetsanalys där fokus för arbetet ligger på ras, erosion och förhöjda havsnivåer. Hela Skurup kommuns kustremsa omfattas, inklusive Skivarpsåns och Dybäckåns avrinningsområde. Resultatet skall kunna användas vid fysisk planering och myndighetsutövning (PBL). 1.1 Syfte och avgränsningar Syftet med projektet har varit att: Bedöma risk för översvämning från havet under nuvarande och framtida klimat (år 2100). För dagens förhållanden undersöks extrema nivåer och för framtida förhållanden undersöks både medelnivåer och extrema nivåer. Havsnivåerna för dagens förhållanden baseras på befintligt underlag framtaget av Länsstyrelsen i Skåne. För framtida förhållanden ökas medelnivån utifrån den senaste forskningen kring havsnivåhöjningar till följd av klimatförändringar. Utifrån höjddata beräknas vilka markområden som kommer att riskera att översvämmas under de olika förhållandena som beskrivits ovan. Bedöma erosionsförhållanden och förväntade erosionsrisker fram till år Risken för erosion bedöms genom att analysera historiska erosionshastigheter utifrån tillgängliga flygfoton och kustlinjer. Utifrån uppskattad lutning på dagens strand samt beräknad havsnivåhöjning beräknas kustens förväntade tillbakadragning längs erosionsbenägna sträckor. Zoner för erosionsrisk samt erosionssäkra områden redovisas. Göra en översiktlig kartering av översvämningsytor, samt ras- och erosionsrisk för Skivarpsån och Dybäcksån, inklusive utvalda biflöden, för dagens och ett framtida 100-årsflöde. Karteringen av ras- och erosionsrisk bygger på resultaten från översvämningskarteringen, jordartskartan, samt beräknad marklutning utifrån höjddata. I denna rapport visas, baserat på befintligt material, var risker för översvämning, ras och erosion föreligger. Rapporten kan utgöra ett underlag för att välja ut områden som ev. bör analyseras vidare med avseende på redovisade risker. 1

5 2 Framtida havsnivåer, kustlinje och kusterosion 2.1 Historiska och framtida havsnivåer En av de primära konsekvenserna av de förväntade framtida klimatförändringarna är en gradvis höjning av havsnivån. Samtidigt upplever emellertid Sverige en landhöjning som varierar över landet och minskar den uppenbara havsnivån. SMHI (Ref./1 /) har gjort en analys av historiska havsnivåer samt landhöjning och den förväntade framtida havsnivån för ett antal platser runt Skåne. I Tabell 2-1och Tabell 2-2 visas havsnivåer från mätstationen i Ystad, cirka 15 km öster om Abbekås. Tabell 2-1. Historiska havsnivåer och landhöjning i Ystad (Ref./1 /). Mätstation Medelvattenstånd RH 2000 (cm) Absolut landhöjning Synbar landhöjning (cm/år) (cm/år) Ystad Tabell 2-2. Förväntade framtida havsnivåer (Ref./1 /) Mätstation Medelvattenstånd RH2000 (cm) Nivå med 100-års återkomsttid (cm) Ystad Resultaten visar att Ystad under de senaste 20 åren har upplevt en havsnivåhöjning på 0.7 mm/år. Om vi antar att havsnivån har varit tämligen konstant anger detta att havsnivån har höjts relativt land med ca 5 cm sedan 1940-talet. I framtiden spås havsnivån accelerera till följd av klimatförändringarna. SMHI anser att ett rimligt antagande av en övre gräns för hur mycket havsytan kommer att stiga fram till år 2100 är ca 1 m. Detta innebär att för Skurups kust år 2100, förväntas havsnivån ha ökat med som mest 91 cm i förhållande till dagens nivå. Denna uppskattning tar hänsyn till landhöjning och visar därför den faktiska havsnivån som skulle kunna upplevas vid kusten. Det bör betonas att denna uppskattning baseras på den förväntade utvecklingen av olika klimatvariabler utifrån de resultat som tagits fram i flera olika klimatmodeller. Dessutom förväntas havnivån öka gradvis, inte linjärt, och den högsta höjningen kommer att ske i slutet av detta århundrade. Den senaste sammanställnigen av kunskapsläget som togs fram av IPCC under hösten 2013 tyder också på att den uppskattning som SMHI har gjort bör ses som en övre gräns. Förutom en generell ökning av medelvattenytan i havet kan vindmönster och stormfrekvenser komma att förändras i framtiden. Detta kan i sin tur komma att påverka återkomsttiden för höga vattenstånd. Denna effekt är svår att kvantifiera och det finns inget säkra belägg för stormarna kommer att bli värre eller mer förekommande i framtiden. Eventuella effekter antas dock vara mycket mindre än effekten av en ökad medelvattenyta på återkomsttider vid detta århundradets slut. De översvämningsytor som uppstår till följd av havsnivåhöjningen redovisas i avsnitt Påverkan från havsnivåhöjningen på framtida kusterosion beskrivs i avsnitt

6 2.1.1 Framtida översvämningsytor Utifrån höjddata har vi beräknat vilka markområden som kommer riskera att översvämmas för framtida havsnivåer. I Figur 2-1 till Figur 2-4 redovisas hur högt upp vattnet beräknas nå vid ett framtida medelvattenstånd (ljuslila ytor) och extremt vattenstånd med återkomsttid på 100 år (röda ytor). Inlandsområden som ligger under nivåerna men som till synes (i höjdmodellen) inte står i direkt förbindelse med havet har inkluderats för att få en översiktlig riskbild. För att exakt kunna avgöra vilka områden som översvämmas och hur länge måste man titta på de dynamiska förloppen i en översvämningssituation, något för framtida utredningar att beakta. Bingsmarken vid Skurups västra kuststräcka är ett relativt låglänt område. Vid en höjning av medelvattenytan med 91 cm till år 2100 kommer områden markerade med ljuslila i Figur 2-1 att riskera att ligga under vatten. Röda områden visar utbredningen av ett vattenstånd med 100 års återkomsttid år 2100 (+257 cm RH2000). Översvämningsytor för dagens 100-årsnivå (166 cm) är orangea. Runt Hörte Hamn, Figur 2-2, visar en höjning av medelvattennivån ingen större påverkan som ren översvämningsyta. 100-årsnivån kan komma att översvämma ett större område runt hamnen. Området mellan RV 9 och havet ligger också under 100-årsnivån och här bör man värdera vilken risk detta medför på vägsträckan vid Hörte hamn och strax väster om hamnen. Runt Hörtehus och Abbekås, se Figur 2-3, visar en höjning av medelvattennivån ingen större påverkan som ren översvämningsyta. 100-årsnivån kan komma att översvämma delar av det kustnära området men framför allt ligger delar av udden vid Hörtehus under nivån för 100-års återkomsttid. Även området mellan Hörtehus och Abbekås är utsatt för risker i samband med extrema vattennivåer. Här kan det finnas rasrisker för den lokala vägen och bakomliggande bebyggelse. Området runt Osmarken och Mossbystrand ligger relativt höglänt och översvämningsytorna här blir relativt små. Däremot kommer havet att kunna översvämma låglänta områden runt Skivarpsån, nära mynningen i havet, vid extrema havsnivåer motsvarande 100 års återkomsttid (+257 cm RH2000). Där RV9 går över ån finns ev. risker för vägen. 3

7 Figur 2-1. Översvämningsytor Bingsmarken. Figur 2-2. Översvämningsytor runt Hörte Hamn. 4

8 Figur 2-3. Översvämningsytor Hörtehus till Abbekås. Figur 2-4. Osmarken till Mossbystrand. 5

9 2.2 Erosion och sedimenttransport Kusterosion uppstår som ett resultat av obalanser i sedimenttransport i kustområdet. Den viktigaste faktor som genererar sedimenttransport är vågpåverkan. När vågorna når stranden och så småningom bryter, skapar de strömmar. Samtidigt lyfter vågorna upp sediment från havsbotten för vidare transport med strömmar. Detta samspel mellan vågor och strömmar kan transportera stora mängder sediment, vilket kan orsaka erosion på platser där sediment främst tas bort och anhopning på platser där sediment främst deponeras. Transportmönster för sediment är i allmänhet komplexa och svåra att förutsäga exakt. För att ge en förenklad förståelse av kustnära sedimenttransport delas denna upp i två komponenter, en längsgående transport parallellt med kustlinjen och en tvärgående transport vinkelrätt mot kustlinjen. Båda typerna av sedimenttransport kan generera kusterosion även om detta sker genom olika mekanismer. Erosion som orsakas av kustparallell sedimenttransport kallas kronisk erosion medan erosion på grund av att tvärsgående transport kallas akut erosion. Den erosion som en kuststräcka utsätts för är summan av bidraget från dessa två komponenter. I följande underavsnitt beskrivs de två typerna av erosion Kustparallell sedimenttransport och kronisk erosion Kustparallell sedimenttransport uppstår när vågorna kommer in mot kusten med en vinkel. I detta fall kommer brytande vågor driva starka strömmar längs kusten och orsaka transport av sediment längs kusten. Nettomängden av sediment som i genomsnitt varje år transporteras längs kusten som kallas littoraldrift. Omfattning och riktning av littoraldriften beror på många olika faktorer som typiska våghöjder och vågriktningriktning (vågklimat), kustnära bottenlutning (kustprofilen) och mängden sediment i kustprofilen. En kust kommer att omfattas av erosion på grund av kustparallell sedimenttransport om littoraldriften ökar i transportriktningen, se Figur 2-5. I detta fall får en del av kusten mindre sediment från uppströmssidan än det förlorar nedströms och kommer därför få en nettoförlust av sediment. Denna borttransport av sediment utgör den kroniska erosion som så småningom kommer att orsaka en reträtt av kustlinjen. Figur 2-5. Skiss som illustrerar principen om hur ökande littoraldrift orsakar erosion och strandlinjereträtt. 6

10 2.2.2 Vinkelrätt sedimenttransport och akut erosion Alla vågor oavsett deras infallsvinkel till kusten genererar transport av sediment in och ut mot kusten dvs. vinkelrätt transport. Genom denna transport omformar vågorna ständigt den kustnära profilen mot jämviktsprofilen. En strand kommer därför tendera att ha en profil som är i jämvikt med de dominerande vågförhållandena. Jämviktsprofilen utgår från att vågtransporten in och ut från stranden är reversibla under normala förhållanden. Formen på den kustnära profilen beror främst på kornstorleken på sedimentet, vågklimatet och vattennivån. Således tenderar fina sediment att bilda en svagt sluttande strand medan grövre sediment kommer att medföra en brantare strand. Dessutom tenderar höga vågor att platta ut medan mindre vågor gör profilen brantare. Om den kustnära profilen inte motsvarar jämviktsprofilen kommer vågorna att flytta sedimentet tills jämviktsprofilen är etablerad. Detta kan orsaka akut erosion som illustreras i Figur 2-6. Om en strand som är i jämvikt under normala förhållanden utsätts för höga vattennivåer och stora vågor, tenderar vågorna att bilda en ny profil som är i jämvikt med stormförhållandena. Eftersom denna stormprofil är plattare och når längre in över land kommer detta att leda till erosion. Detta kallas akut erosion och är inte helt reversibelt eftersom en del av sanden transporteras så långt ut att det inte kommer att återvända till den kustnära delen av profilen. Figur 2-6. Skiss som visar hur höga vattennivåer i kombination med stora vågor kan orsaka erosion av övre delen av strandprofilen, dvs akut erosion. 7

11 2.2.3 Historisk kustlinjereträtt Den historiska erosionen av kusten i Skurups Kommun har utvärderats genom att jämföra flygbilder (ortofoton) från 1940-talet med de senaste satellitbilderna i Google Earth (2011). Detta har gjorts genom att korrigera de historiska flygbilderna till Google Earthbilder och spåra positionen av strandlinjen. Genom att jämföra fasta strukturer och punkter uppskattades det att osäkerheten i positioneringen var mindre 5 m. Med tanke på tidsrymden mellan de tillgängliga bilderna kommer denna analys kunna bedöma erosionshastigheter på 0.1 m/år eller större. I Figur 2-7 visas en översikt av kusten med en analys av var kusten eroderar, ackumulerar eller är stabil. I följande avsnitt ges en mer detaljerad beskrivning av varje kuststräcka baserat på kustanalysen och kvalitativa observationer från satellitbilder. Skateholm till Hörte Figur 2-7. Satellitbild av kusten som visar utvecklingen från 1940-talet fram till dagsläget (2011). Röda linjer visar eroderande kust, grön ackumulerande och vita anger ingen observerbar förändring, dvs. en stabil kust. Denna kuststräcka består av två långa stränder åtskilda av en liten utbuktning i kusten. Båda stränderna har ackumulerats sedan 1940-talet. Västligaste stranden nära Skateholm har upplevt den största ackumulationen då kusten framför Skateholms samhälle har avancerat med ca 60 m, en årlig ökning med något mindre än 1 m per år. Östra stranden, nära Hörte har avancerat upp till 15 m, ett genomsnitt i storleksordningen 0.2 m/år. 8

12 Figur 2-8. T.v. stranden vid Bingsmarken, t.h. stranden väster om Hörte hamn. Den observerade ackumulationen från satellitbilder stämmer väl överens med observationer på plats. Stränderna är breda med sanddyner som avancerar tillsammans med kusten. Dessutom visar satellitfoton att den kustnära profilen består av sand. Mellan de två stränderna är en cirka 1 km lång sträcka av kusten som buktar ut något i förhållande till kurvorna för de två intilliggande stränder. Kustanalysen visar liten erosion (i storleksordningen 0.1 m/år) längs denna sträcka. Det faktum att stranden längs denna sträcka är relativt smal och att mindre sand syns längs kusten ger ytterligare indikationer på att sträckan av kusten eroderar. Satellitbilder visar många stenar nära strandlinjen och är en typisk indikation på en eroderande kust bestående av glaciala avlagringar. Runt Hörte hamn Strax öster om Hörte hamn finns en ca 300 m lång sträcka av kusten där ackumulation sker. På den västra sidan av hamnen har kusten i stort bibehållit sin position. Möjligtvis kan viss erosion ha förekommit. Detta mönster med ackumulation öster om hamnen tyder på en generell västlig transport av sediment. 9

13 Hörte till Abbekås Figur 2-9. Väster resp. öster om Hörte hamn. Förutom ett kort avsnitt är denna kuststräcka föremål för erosion. Satellitbilder visar att kusten främst består av stenar utan en faktisk strand. Ingen sand är synlig i vattnet i den kustnära profilen. Kustanalysen visar generellt sett ingen förändring i kustlinjens position eller endast mindre erosion. Med tanke på att kusten utsätts för betydande vågpåverkan indikerar dessa långsamma erosionsprocesser att kusten mellan Hörte och Abbekås är relativt motståndskraftig mot erosion. I mitten av kuststräckan finns det en liten del där strandlinjen har avancerat. Detta verkar dock vara en mycket lokal ackumulation av sand som endast påverkat den övre delen av den kustnära profilen nära strandlinjen. Möjligen kan de hövdliknande stenformationerna som anlagts i vattnet bidra till denna lokala ackumulation. Vid besök på plats konstaterades att sanden är grovkorning och vegetationen når ner till vattenlinjen. Inga synliga erosionsskador noterades ovanför vattenlinjen. Kustprofilen var dock ganska brant ovanför vattenlinjen. Figur Liten hövd av sten. 10

14 Runt Abbekås hamn En strand sträcker sig ca 500 m väster om Abbekås hamn. Denna strand visar en ackumulerande trend med en avancering av strandlinjen med i genomsnitt ungefär 0.2 m/år. Samtidigt finns tydliga erosionsskador och olika typer av hårda skydd har anlagts. Troligtvis genererar den kustparallella transporten en viss ackumulation samtidigt som höga vågor i kombination med högt vattenstånd innebär enstaka tillfällen med akut erosion. Precis på andra sidan av hamnen finns en kort kuststräcka, ungefär 200 m lång, som verkar skyddas genom en strandskoning av sten. Detta indikerar att denna del av kusten har varit föremål för erosion. Mönstret med uppströms ackumulation och nedströms erosion runt Abbekås tyder på att littoraldriften är riktad österut. Figur Väster om Abbekås hamn. Abbekås till Mossbystrand och Högasten Nordöst om Abbekåssträcker sig en lång strandremsa upp mot kommungränsen till Ystad. Inga påtagliga förändringar i kusten position har observerats här vilket tyder på att om någon erosion eller ackumulation sker det gör det i en takt på mindre än 0.1 m per år. Stranden från Abbekås till Osmarken är av klapperstenskaraktär. Därefter övergår stranden till att vara en fin bred sandstand runt Mossbystrand, se Figur Från Mossbystrand till Högasten finns en strandremsa där stranden återigen får ett inslag av sten/grus och här kan man hitta ställen i den övre delen av strandprofilen med erosionsskador. 11

15 Figur Mossbystrand Förväntad erosion till följd av klimatförändringar Som beskrivits i avsnittet ovan blir den primära effekten av klimatförändringar för kusten en ökning i havsytans medelvattennivå. För Skurups kommun kan havsnivån år 2100 således komma att ligga 91 cm över dagens nivå. På grund av denna havsnivåhöjning kommer kusten i Skurups Kommun att utsättas för s.k. akut erosion när den kustnära profilen justeras till den nya vattennivån. Omfattningen av denna akuta erosion och därmed förflyttning av strandlinjen, kan uppskattas med hjälp av den så kallade Bruuns regel. Bruun regel förutsätter att medan havsnivån stiger kommer formen (och därmed lutningen) av den kustnära profilen att bevaras. Havsnivån kommer att helt enkelt agera för att flytta hela kustprofilen uppåt och tillbaka in mot land. Den vertikala förskjutningen ges av havsnivån medan den horisontella förskjutningen erhålls genom att dividera den vertikala förskjutningen med den övergripande lutningen av den aktiva kustnära profilen, se Figur ustlinjereträtt Figur Skiss som illustrerar principen om Bruuns regel. Eftersom havsnivån stiger från dagens nivå (heldragna linjer) till framtida nivå (streckad linje) kommer den kustnära profilen att behålla sin form men flyttas uppåt (Δh) och in över land (Δx), motsvarande den övergripande lutningen på profilen (s). Det bör noteras att på grund av sin enkelhet ger Bruuns regel en grov uppskattning av omfattningen av erosion på grund av havsnivåhöjning. Förutom osäkerheter i samband med tillämpningen av Bruuns regel, är det nödvändigt att ta hänsyn till den allmänna 12

16 osäkerheten i förutsägelser om framtida havsnivåer. Som ett resultat bör beräkningarna av framtida erosion som presenteras nedan betraktas som en grov första uppskattning. Det är viktigt att notera att havsnivån förväntas accelerera så att den inledningsvis kommer att öka i ganska långsam takt medan det kommer att ske mycket snabbare ökning mot slutet av århundradet. Som en följd kommer också den erosion som orsakas av havsnivån att visa ett accelererande beteende. Beräkningen av hastigheten på erosionen baserat på en medelvattenhöjning till år 2100 ger en uppskattning av den genomsnittliga erosionen under nästan ett århundrade. Under första hälften av århundradet kommer därmed den genomsnittliga erosionen därmed att överskattas medan den i slutet av århundradet faktiska erosionen kan vara betydligt större än den genomsnittliga. Den kustparallella sedimenttransporten och kroniska erosionen påverkas inte särskilt av en höjning av havsytan. Smärre förändringar i den kustparallella sedimenttransporten kan uppstå på grund av förändringar i vindmönster och därmed i vågklimatet. Sådana effekter bedöms dock vara av mindre betydelse i förhållande till ökningen av akut erosion som förväntas till följd av en höjning av havsytan. Analys av satellitbilder visar att inga större förändringar har gjorts längs kusten som har ändrat sedimenttransportmönster (till exempel byggande av groynes eller vågbrytare) sedan 1940-talet. Det är därför rimligt att anta att bortsett från effekten av klimatförändringar, kommer de framtida erosionsmönstren att vara samma som de som observerats under de senaste 70 åren. Ökad akut erosion orsakad av havsnivåhöjningen kommer att adderas till de befintliga sedimenttransportmönstrena och i allmänhet orsaka erosion av kusten. I följande underavsnitt beskrivs påverkan på varje avsnitt av kusten individuellt. Skateholm till Hörte För att kunna tillämpa Bruuns regel är det nödvändigt att beräkna totala lutningen på strandprofilen. Helst bör detta ske baserat på en uppmätt strandprofil men eftersom detta är en första grov bedömning av erosionsrisker och information om uppmätt strandprofil inte är tillgänglig för den avsedda kusten blir det nödvändigt att göra en kvalificerad gissning. Ett sätt att uppskatta lutningen på en sandstrand som i Skateholm är genom att mäta bredden på den sandtäckta strandprofilen. Över ett visst vattendjup, där vågorna endast har begränsad inverkan på botten täcks havsbotten normalt av sjögräs. För vågklimatet längs Skurup kust motsvarar detta djup ungefär 3-4 m. Mellan Skateholm och Hörte varierar avståndet från kusten till gränsen för sjögräset mellan 300 och 350 m ger och övergripande lutning av 1:100. Detta stämmer väl överens med de tillgängliga sjökort och bilder på stranden som visar att den har en mycket mjuk sluttning. Om man tillämpar Bruuns regel med en havsnivåhöjning på 91 cm och en lutning på 1/100 får man en reträtt av kusten på ca 90 m. Akut erosion kommer därför att ge upphov till en strandlinjereträtt av i genomsnitt ca 1 m/år. Denna takt bör dock betraktas i kombination med befintlig erosion och ackumulationsmönster vid kusten. Som tidigare beskrivits ackumuleras sand för närvarande vid de två stränderna och denna tendens kommer därför i viss mån kompensera för den framtida akuta erosionen. Eftersom det vid Skateholms strand för närvarande ackumuleras sand med en hastighet av upp till 1 m/år kan denna tendens förväntas balansera en del av erosionen till följ av havsnivåhöjningen under perioden (2100). 13

17 Figur 2-14.Skateholm till Hörte, historisk erosion och risk för framtida erosion till år Den andra stranden som ligger längre österut upplever en långsammare ackumulation, ungefär 0.2 m/år. Detta är betydligt mindre än den förutspådda erosionen på grund av havsnivåhöjning och på lång sikt förväntas därför denna strand urholkas. På grund av havsnivåhöjningens accelererande kommer ackumulationen därför att gradvis att övergå till erosion. Den 1 km långa kuststräckan mellan de två stränderna utsätts för närvarande för långsam erosion. Framtida havsnivåer kommer därför verka för att öka denna erosion. Men eftersom denna del av kusten redan har visat tecken på att vara ganska resistent mot erosion är det mest sannolikt att erosionen kommer att ske i mycket långsammare takt än 1 m/år. Runt Hörte hamn Nära Hörte ändras kusttypen från att vara främst sandig strand till att huvudsakligen vara stenig. Sjökort visar att den kustnära profilen längs sträckan från Hörte till Abbekås är något brantare än den är väster om Hörte. För tillämpningen av Bruuns regel har en profillutning på 1:50 därför använts på denna sträcka av kusten. Detta ger en uppskattning av erosionen till följd av havsnivåhöjningen med cirka 0.5 m/år. 14

18 Figur Runt Hörte till Abbekås, historisk erosion och risk för framtida erosion till år Östra sidan av hamnen har upplevt ackumulation motsvarande ca 0.3 m/år. Eftersom detta är bara något mindre än den förutspådda erosionen på grund av att havet stiger, förväntas denna del av kusten förbli relativt stabil eller ackumulera många år framöver. På lång sikt förväntas emellertid kusten att erodera. På den västra sidan av hamnen utsätts kusten redan för erosion och havsnivån kommer därför att öka denna. Hörte till Abbekås Eftersom hela denna kuststräcka redan är föremål för erosion kommer havsnivåhöjningen att påskynda denna erosion. Samtidigt är den steniga kusten ganska motståndskraftig mot erosion som också beskrivits i kapitel 0. Framtida erosionstakt förväntas därför vara mindre än de 0.5 m/år som Bruuns regel ger. Runt Abbekås hamn Stranden väster om hamnen har historiskt upplevt långsam ackumulation på ca 0.2 m/år. På lång sikt kommer detta ackumulationsmönster inte att vara tillräckligt för att kompensera för den beräknade erosionen och stranden förväntas därför erodera. Kustskoningen som har byggts längs kusten precis nordost om hamnen bör, så länge den förblir stabil, förhindra akut erosion orsakad av stigande havsnivåer. Den ökande havsnivån kommer dock att resultera i en ökning av även våghöjder, vilket innebär att strandskoningen eventuellt kommer att översköljas i samband med stormar. Beroende på höjden på strandskoningen kommer detta möjligen att påverka dess stabilitet. 15

19 Figur Runt Abbekås, historisk erosion och risk för framtida erosion till år 2100 Abbekås till Mossby Öster om Abbekås ändrar kusten än en gång karaktär till klapperstrand och övergår därefter till en svagt sluttande sandstrand, Mossbystrand. Genom samma resonemang som tillämpades på stränderna öster om Hörte beräknas denna strand ha en lutning på ca 1:100. Bruuns regel därför ger en hastighet av erosion på grund av havsnivån ca 1 m/år. Stranden öster om Abbekås har historiskt sett varit stabil. Detta förväntas emellertid ändras allteftersom stigande havsnivåer kommer att medföra ökad erosion. Eftersom den kustnära profilen längs denna del av kusten i huvudsak består av sand förväntas det att den erosion som förutsägs av Bruuns regel är en god uppskattning av den framtida erosionshastigheten. Återigen bör det betonas att den indikerade hastighet på 1 m per år är ett genomsnitt under de kommande 100 åren. Inledningsvis sker erosionen därför ganska långsamt medan den i slutet av århundradet kan förväntas överstiga 1 m per år. 16

20 Figur Abbekås till Mossby, historisk erosion och risk för framtida erosion till år

21 3 Översvämning och ras/erosionsrisk längs Skivarpsån och Dybäcksån 3.1 arterat område Översvämnings- och ras/erosionsriskkarteringen för Skivarpsån omfattar sträckan från Svaneholmssjön till utloppet i havet vid Osmarken, nedre delen av det biflöde som kommer norrifrån och ansluter vid Sandåkra, nedre delen av det biflödet som kommer norrifrån och ansluter strax väster om Rydsgård, samt Trunnerupsbäcken nedströms Dalslund (Figur 3-1). Total karterad sträcka för Skivarpsån med biflöden är ca 33 km. Översvämnings- och ras/erosionsriskkarteringen för Dybäcksån omfattar sträckan från väg E65 till utloppet i havet vid Hörte, samt nedre delarna av de tre biflöden som ansluter strax norr om Näsbyholmssjön (Figur 3-1). Total karterad sträcka för Dybäcksån med biflöden är ca 27 km. Figur 3-1. Karterade delar av Skivarpsån och Dybäcksån. 18

22 3.2 Underlag för karteringen Översvämningskarteringen bygger på höjddata från nya nationella höjdmodellen (NNH), vilken har tillhandahållits av Skurups kommun för användning i projektet. Övrigt underlag från kommunen omfattar uppgifter om dämmande strukturer (broar och dammar), samt data från inmätningar av kulvertar och dammtrösklar. Inga inmätta tvärsektioner ingår i underlaget. Underlaget för uppskattning av dagens 100-årsflöde i Skivarpsån och Dybäcksån baseras på modellberäknade data, samt stationsdata vid Tånemölla (stationsnummer 2129) från Vattenwebben (Ref./2 /). Dessa data har tillhandahållits av Skurups kommun för användning i projektet. Underlag för uppskattning av framtida 100-årsflöde har hämtats från klimatanalysen för Skåne län (Ref./1 /). Underlag för kartläggning av erosions- och rasrisk utgörs av jordartskartan, höjdmodellen, samt resultat från översvämningskarteringen. 3.3 Fältbesök Ett fältbesök gjordes för att mäta in dämmande strukturer som t.ex. kulvertar och dammtrösklar för att kunna beskriva dessa i modellen. DHI deltog vid detta tillfälle. Därefter gjorde kommunen kompletterande inmätningar Beräkning av nivåer och utbredning Modell Den hydrauliska modellen över Skivarpsån och Dybäcksån har byggts upp i DHI:s modellsystem MIKE 11 (Ref./3 /). Det är samma modellsystem som används i de nationella översiktliga översvämningskarteringarna. MIKE 11 är en endimensionell hydraulisk modell, vilket innebär att modellen byggs upp av ett antal tvärsektioner som beskriver vattendragets och den omgivande terrängens topografi och råhet. Därutöver beskrivs dämmande strukturer som t.ex. kulvertar och dammar i modellen. Med modellen har vattennivån längs vattendragen beräknats för flöden motsvarande dagens 100-årsflöde, samt ett antaget framtida 100-årsflöde. Den beräknade nivån har därefter kombinerats med höjdmodellen för att få fram översvämningens utbredning för respektive flödesscenario Antaganden Dagens 100-årsflöde (Q100) har uppskattats till 17.0 m 3 /s vid Skivarpsåns utlopp, respektive 6.5 m 3 /s vid Dybäcksåns utlopp, baserat på uppgifter från Vattenwebben (Ref./2 /). Inflödet till modellen har fördelats schablonmässigt längs vattendragen genom arealviktning utifrån delavrinningsområden enligt Vattenwebben. Hänsyn har tagits till att den återskapade delen av Näsbyholmssjön begränsar avrinningen från övre delen av Dybäcksåns avrinningsområde. Avrinningen från Näsbyholmssjön har antagits vara 2 m 3 /s, vilket motsvarar maximal kapacitet för pumparna vid sjöns inlopp enligt uppgifter från Skurups kommun. Det framtida 100-årsflödet antas vara 20 % större än dagens 100-årsflöde enligt resultat redovisade i den regionala klimatanalysen för Skåne län (Ref./1 /). En 19

23 ökning med 20 % svarar mot den maximala ökningen av 100-årsvattenföringen (75:e percentilen av 16 analyserade klimatscenarier) under perioden fram till 2100 i de tre mindre vattendragen i klimatanalysen (Nybroån, Höje å och Råån). Den maximala ökningen av 100-årsflödet beräknas i klimatanalysen inträffa under perioden fram till mitten av seklet. Flödets variation med tiden beskrivs med en hydrograf som baseras på en period (mars 1994) med höga flöden vid Tånemölla under ca 1 veckas tid. Samma hydrograf används vid skalering av inflödet i alla delar av modellen. 3.5 Resultat från översvämningskarteringen Beräknad översvämningsutbredning för dagens och framtida 100-årsflöde i Skivarpsån och Dybäcksån redovisas i Figur 3-2 Figur 3-7. Resultaten kommenteras kortfattat nedan. Beräknad översvämningsutbredning i Skivarpsån i det låglänta området mellan Svaneholmssjön och Sandåkra ger sannolikt en överdriven bild av översvämningen. Vattendragets sträckning fram till Sandåkra är kulverterad, beskrivningen av kapaciteten för avledning av vatten från området är förenklad och underskattas ev. i modellen. Anledningen till att sträckan mellan Svaneholmssjön och Sandåkra inkluderats var i första hand att beskriva översvämningen runt Svaneholmssjön. Beräkningarna visar att det finns risk för att vattennivån vid dagens och framtida 100-årsflöde stiger över vallen längs den invallade nedre delen av Dybäcksån (nedströms Östra Vemmenhög), vilken utgör vattendelare för Dybäcksån. Översvämning utanför Dybäcksåns avrinningsområde beskrivs dock inte i den befintliga modellen, vilket betyder att inga översvämningsytor kan redovisas utanför vallen som utgör gräns mellan avrinningsområdena. I det låglänta området närmast uppströms den återskapade Näsbyholmssjön visar resultaten på en relativt stor översvämningsyta. Avrinningen från detta område är begränsad till pumparnas kapacitet på 2 m 3 /s. Den beräknade nivån och motsvarande översvämningsutbredning i detta område beror i hög grad på vilken flödesvariation (varaktighet) som antagits i beskrivningen av 100-årsscenarierna. Den antagna hydrografen kan antas motsvara en relativt extrem situation med avseende på varaktighet och volym, vilket betyder att nivåer och utbredning i det låglänta området uppströms Näsbyholmssjön sannolikt har överdrivits i beräkningarna. Skillnaderna i beräknad nivå mellan dagens och framtida 100-årsflöde är generellt sett liten, på de flesta ställen mindre än 0.2 m. Resultaten från översvämningskarteringen ska betraktas som översiktliga med tanke på projektets syfte och underlaget för karteringen. Speciellt bygger modellbeskrivningen av vattengång och sektioner i å-fåran på uppskattningar utifrån höjdmodellen, samt data från enstaka inmätta höjdvärden. Flödena är framtagna och fördelade på ett översiktligt sätt. Inga data har funnits tillgängliga för kalibrering av modellen. En bedömning är att felintervallet i nivån generellt kan antas ligga i intervallet ± 0.5 m, lokalt kan det röra sig om mer. 20

24 Figur 3-2. Skivarpsån från Tånebro till utloppet vid Osmarken. 21

25 Figur 3-3. Skivarpsån från Rydsgård till Tånebro, samt nedre delen av Trunnerupsbäcken. 22

26 Figur 3-4. Skivarpsån från Sandåkra till Rydsgård, samt biflödet som kommer norrifrån och ansluter strax väster om Sandåkra. 23

27 Figur 3-5. Skivarpsån från Svaneholmssjön till Sandåkra, samt biflödet som kommer norrifrån och ansluter vid Sandåkra. 24

28 Figur 3-6. Dybäcksån från Persemölla till utloppet vid Hörte. 25

29 Figur 3-7. Dybäcksån från väg E65 till Lindby. 26

30 3.7 artering av erosions- och rasrisk En översiktlig kartering av erosions- och rasrisk har genomförts inom det översvämningskarterade området. Analysen baseras på jordartsförhållanden enligt jordartskartan, beräknad släntlutning enligt höjdmodellen (NNH), samt beräknade översvämningsytor och flödeshastigheter för det framtida 100-årsflödet. Motsvarande analys för dagens 100-årsflöde skulle ge väsentligen samma resultat p.g.a. att beräknad utbredning och hastighet skiljer sig marginellt mellan scenarierna. De mest erosionsbenägna jordarterna är de som kan innehålla ensgraderad fin- till mellansand (Ref. /4/), dvs. grovmo, sand, grus och isälvsmaterial. För morän, som är den vanligast förekommande jordarten i kommunen är erosionsrisken låg. Morän är en s.k. månggraderad jordart bestående av flera olika kornstorlekar. I denna typ av jord eroderar vattnet ut de mest finkorniga fraktionerna och kvar lämnas de grövre fraktionerna, vilka har högre motståndskraft mot fortsatt erosion (Ref. /4/). I karteringen av erosionsrisk har de områden där de mest erosionsbenägna jordarterna förekommer inom den beräknade översvämningsytan klassificerats som riskområden för erosion. Inom dessa riskområden har delsträckor med en, i relation till övriga sträckor, hög strömhastighet och därmed särskilt stor erosionsrisk markerats. Strömhastigheter som kan ge upphov till erosion är framförallt koncentrerade till åfåran. Strömhastigheter på översvämmade ytor vid sidan av åfåran är däremot generellt sett låga och antas därför inte innebära en ytterligare förhöjd erosionsrisk. Ras uppstår i slänter som innehåller grovkornig jord friktionsjord. Sand och grus betecknas som friktionsjord. I en friktionsjord bygger huvudsakligen friktionen mellan kornen upp hållfastheten i jorden. Om lutningen på slänten överstiger rasvinkeln kan ras inträffa. Rasvinkeln varierar med en rad olika parametrar, däribland kornstorlek och hur hårt packad jorden är. Vanligtvis är rasvinkeln omkring grader (Ref. /4/). I karteringen av rasrisk har de områden som klassificerats som riskområden för erosion enligt ovan (d.v.s. erosionsbenägna jordar inom beräknad översvämningsyta), samt har en släntlutning överstigande 25 grader baserat på NNH, klassificerats som riskområden för ras. Pågående erosion kan förändra lutningen längs med vattendraget och således rasrisken. Analysen ovan ger därmed en statisk bild av rasrisken. 3.8 Resultat från erosions- och rasriskkarteringen Områden som klassificeras som riskområden för erosion, samt sträckor med hög strömhastighet inom dessa områden redovisas i Figur 3-8 till Figur I Skivarpsån är det framförallt sträckan mellan Rydsgård och Tånebro som visar på en förhöjd erosionsrisk. Förutom redovisade sträckor föreligger erosionsrisk nedströms och uppströms kustvägen vid Skivarpsåns mynning i havet. I Dybäcksån är det framförallt den nedre delen, mellan Dybäck och utloppet vid Hörte, som visar en förhöjd erosionsrisk. Riskområden för ras redovisas i Figur 3-11 Figur Områden med stor släntlutning förekommer i stort sett endast i anslutning till å-fåran. Av den anledningen har riskområdena för ras markerats med en fet linje längs å-fåran på motsvarande sätt som för sträckor med hög strömhastighet. Riskområden för ras förekommer inom samma delar av vattendragen som riskområden för erosion. 27

31 Figur 3-8. Skivarpsån från Rydsgård till Tånebro. 28

32 Figur 3-9. Skivarpsån från Sandåkra till Rydsgård. 29

33 Figur Dybäcksån från Dybäck till utloppet vid Hörte. 30

34 Figur Skivarpsån från Rydsgård till Tånebro. 31

35 Figur Skivarpsån från Sandåkra till Rydsgård. 32

36 Figur Dybäcksån från Dybäck till utloppet vid Hörte. 33

37 4 Referenser Ref /1/ SMHI Klimatanalys för Skåne Län. Rapport Nr Ref /2/ Ref /3/ Ref /4/ SMHI Vattenwebb 2013, DHI (2012). MIKE 11, A modelling system for rivers and channels: Reference Manual. Hørsholm, Danmark: DHI. SGU 2007:60. Översiktlig sårbarhetsanalys för översvämning, skred, ras och erosion i bebyggd miljö i ett framtida klimat. 34