En utvärdering av Eastwood filmtalangutveckling på uppdrag av regionförbundet Östsam

Transkript

1 Eastwood rörliga bilder från Östergötland En utvärdering av Eastwood filmtalangutveckling på uppdrag av regionförbundet Östsam av: Annika Wik Inledning Några ungdomar rör sig mellan bänkar och en idrottsplats. De hänger. En ensam kvinna som bor naturnära lite vid sidan av, lurar till sig besök av människor från bygden. Några unga killar på en mindre ort delar replokal tillika drömmar om att kunna leva på sin musik. Det är lätt att känna igen sig i dessa miljöer och sammanhang även om man aldrig varit på just dessa platser eller i precis dessa situationer. Det är bilder ur livet så som det blir på film när unga filmare får möjlighet att ägna sig åt det som är mest meningsfullt för dem; att gestalta på film de berättelser som de har inom sig. Scenerna som beskrivs kommer från filmer som spelats in av Eastwooddeltagare på för dem bekanta platser. Berättelserna utspelar sig i filmarnas direkta närhet samtidigt som de skildrar en typ av platser vi alla har en relation till, våra egna lokala platser. Möjlighet att göra film skapar möjlighet att ta del av andras berättelser, platser och verkligheter. Filmen speglar som få andra konstarter människors livssituationer i samtiden. I och med filmtalangutvecklingen i Östergötland har ett stort antal filmintresserade kunnat utveckla sitt sätt att uttrycka sig med hjälp av filmmediet, och några av resultaten kan vi se i de cirka 20 filmer som producerats inom Eastwood sedan Efter sex år av talangutveckling är det dags att ta reda på hur väl verksamheten har fungerat, hur den utvecklats och hur man skapar goda förutsättningar framåt för filmintresserade i regionen. Regionförbundet Östsams uppdrag att utvärdera Eastwood har tilldelats Annika Wik som är fil.dr. i filmvetenskap och arbetar med forskning och kunskapsutveckling inom film och samtidskonst. Bakgrund Regionförbundet Östsam är finansiär av projektet Utveckling av växthus för unga filmare. Projektet har pågått sedan 2009 och kallas Eastwood. Det är en verksamhet som erbjuder det som går under både beteckningen växthus och talangutveckling. Förenklat riktar sig växthus till ett stort antal personer, ett slags pröva-på-verksamhet, främst för yngre, medan talangutveckling riktar sig till några få genom olika verksamheter så går ut på att bistå filmare med rätt resurser och mer kunskap för att de ska kunna utveckla sitt filmskapande. 1

2 Projektet har utvärderats vid ett tidigare tillfälle, även då på uppdrag av Regionförbundet Östsam. Resultatet av den utvärderingen finns att läsa i Utvärdering av status för projektet Utveckling av växthus för unga filmare ( Eastwood ), av Erik Träff. Utvärderingen är kvalitativ, deskriptiv och redogör för vad som framkommit i intervjuer med deltagare och verksamhetsansvariga. En förhållandevis stor del av texten ägnas åt projektledarens roll, dels bestående av viss kritik, dels ett konstaterande att projektledarrollen innebär en stor uppgift med många åtaganden som ska uträttas på en halvtidstjänst inom vilka de eventuellt inte ryms. I övrigt verkar författaren positiv till verksamheten om än försiktigt kritisk till filmens position i regionen som ett utslag av kulturpolitiken. Träffs utvärdering sträcker sig från och med ytterligare tre år av filmtalangutveckling i Eastwood ansåg alltså regionförbundet att det var dags för en mer övergripande utvärdering. Syfte Utifrån en noggrant genomtänkt och tydligt formulerad uppdragsbeskrivning var det förväntade syftet med utvärderingen formulerat: Utvärderingsinsatsen ska resultera i en rapport som ger svar på: - om projektets förväntade mål har uppnåtts. - om det finns förutsättningar för framtida permanent verksamhet och hur regional talangutveckling inom film i Östergötland fortsättningsvis bör bedrivas. Det är önskvärt att rapporten innehåller en analys av vilken roll ett projekt som Eastwood spelar både för den regionala filmutvecklingen och för den enskilde filmarens personliga utveckling på filmområdet. Utvärderingen ska alltså undersöka om verksamhetens mål uppnåtts, men framför allt ska den anlägga ett analytiskt perspektiv, komma med konstruktiv kritik liksom konstruktiva förslag hur en framtida verksamhet för filmintresserade i regionen bäst möts upp. Frågeställning Utvärderingens övergripande frågeställning handlar liksom syftet om huruvida projektets förväntade mål uppnåtts och hur man utifrån resultaten ska förhålla sig till filmtalangutveckling framåt. Mer specifikt utifrån själva frågan om verksamheten nått sina mål önskar Östsam svar på: 2

3 Har projektet medverkat till bredd vad gäller deltagarnas kön och geografiska hemvist samt kulturell mångfald? Har projektet utvecklat deltagarnas kunskaper i filmskapandets alla delar; t.ex. manus, regi, produktion, ljussättning, ljud och distribution? Har projektet medverkat till ökad kunskap om filmproduktion i regionen? Har projektet verkat för att öka deltagarnas kontakter med filmbranschen? Härutöver önskar Östsam en kontextualisering eller en jämförande dimension där utredaren bidrar med jämförande analys av andra regioners talangutveckling, samt ett nationellt perspektiv på projektet. Metod Även metod är noggrant angiven i uppdragsbeskrivningen. Östsam specificerar att en enkätundersökning ska göras för att komplettera den annars kvalitativa studien. Det kvalitativa arbetssättet förväntas bestå i djupintervjuer. Följande intervjuer förväntades ingå i studiens empiriska material: Högst tio projektdeltagare, fyra intervjuer med företrädare för andra regioner, fyra intervjuer med företrädare för verksamheten, en intervju med en representant från Svenska Filminstitutet samt eventuellt en intervju med någon eller några av regionens politiker. Samtliga förväntade intervjuer genomfördes under sommaren Under denna tid skickades också 67 enkäter ut. Intervjuerna kom alla till stånd och gav ett gediget material för att genomföra en grundläggande analys. Däremot var utfallet av enkätutskicket inte tillräckligt för att ses som ett kvantitativt material. Med endast åtta svar var svarsfrekvensen lägre än 10 %. Samtalen fördes framför allt i Cnemas lokaler i Norrköping. Uppslutningen var mycket bra. Deltagare och företrädare för verksamheten hade avsatt ordentligt med tid. Övriga samtal ägde rum över telefon och i Stockholm. Diskussionsunderlagen till samtliga grupper finns bifogade i slutet av rapporten och det är viktigt att betona att alla intervjuer var en halvtimme eller längre och det fanns gott om utrymme för att utveckla egna resonemang. Valen av personer att intervjua gick till på olika sätt. Samtliga som arbetar nära verksamheten intervjuades: Johan Karlsson, Enhetschef Cnema, Mattias Ahlén, Filmkonsulent Film i Öst, Boel Zetterman, projektledare Eastwood, Sebastian Sas, Filmkonsulent Film i Öst, Anne Hederén, Kulturchef Regionförbundet Östsam samt hennes företrädare Peter Karlsson. Val av nationell representant föll på Per Eriksson som är Regional Samordnare på Svenska Filminstitutet. Som regional samordnare är han den som har bäst överblick över regionernas arbete. 3

4 Att han dessutom har arbetat många år i Norrköping på Film i Öst, har en god lokalkännedom och historisk kunskap, gjorde beslutet självklart. Politikern som intervjuades var en av de två som föreslogs av Johan Karlsson: Lars Eklund, Politiskt områdesansvarig Kultur och Kreativitet. Den kategori, förutom deltagarna, som krävde lite mer utmanande urvalsarbete var den som handlade om andra regioner, vilka som skulle vara mest fruktbara att jämföra Region Östsams filmtalangutveckling med. Efter många vändor valdes till slut: Film i Sörmland, Film i Dalarna, Reaktor Sydost och Film i Skåne. Film i Sörmland valdes för att regionen angränsar till Östergötland men att filmsatsningarna skiljer sig avsevärt åt. Till exempel så satsar Sörmland väldigt starkt på kommunal förankringen och på växthusverksamhet. Talangutvecklingen är i jämförelse mindre. Film i Dalarna är i likhet med Östergötland en region som består av två starka städer. I bägge regioner bedrivs filmverksamhet i nära anslutning till högskolan där man undervisar i media och rörlig bild. Dalarnas talangutveckling skiljer sig på ett par väsentliga punkter från Östsams, till exempel genom att man bara satsar på en projektgrupp åt gången. Reaktor Sydost vidare; denna region finns med för att de valt att inte satsa på talangutveckling utan att arbeta efter en annan modell. Film i Skåne slutligen; där har filmen en mycket stark position och man har under många år arbetat fram väl genomarbetade strukturer för att kunna verka på många nivåer samtidigt, ett slags ekonomiserande av resurser kombinerat med mycket höga ambitioner. Deras talang- eller utvecklingsprojekt har flera olika inriktningar och de är en intressant region för att de kommit så långt i sitt strukturella arbete och hur man följer upp och främjar för filmproduktion i regionen efter och parallellt med talangutveckling. Enkäten gick ut till samtliga 67 som deltagit i Eastwood och ur denna grupp gjordes ett urval som var baserat på spridning; när deltagarna varit med, deras ålder, kön, hur mycket de deltagit, med vilka förväntningar de gått in i projektet. Sammanlagt utfördes nio intervjuer med Eastwooddeltagare. Slutsats Vilken är då den framträdande bilden av Eastwoods filmtalangutveckling. Ja, att det tveklöst kan konstateras att verksamheten Eastwood och talangutvecklingen stöds av samtliga tillfrågade. Verksamheten är mycket uppskattad av såväl deltagare som verksamhetsansvariga. De allra flesta som intervjuats eller fyllt i en enkät understryker att Eastwood är värdefullt och de använder alla ord som att Eastwood är jättebra och jätteviktig. Det råder inga tvivel om att projektet gör stor nytta både för enskilda personer och för regionen som sådan, och att det i sin nuvarande och framtida form kommer att kunna fortsätta att göra det. Empiri 4

5 Enkäter Av de 67 enkäter som gick ut besvarades endast 8. Den låga svarsfrekvensen gör att enkätmaterialet inte kan ses som ett kompletterande kvantitativt material. Snarare blir svaren som sänts in till komplement inom den kvalitativa delen. Men för ordningens skull redovisas ändå här vad som kommit fram i enkätmaterialet separat från övriga svar. Tillräckligt många har kryssat för alternativet att vara anonym för ett generellt beslut om att hålla samtliga anonyma. Könsfördelningen bestod av två svar från killar och sex från tjejer. Deras deltagande sprider sig över Samtliga är mycket nöjda med Eastwood. På frågorna om vilka förväntningar man har haft när man sökt svarar de tillfrågade, Att det skulle vara lärorikt, Att jag skulle få lära mig om filmskapande, Jag hoppades att jag skulle få vara med och driva något projekt, och att: Mina förväntningar på Eastwood var att hitta ett sammanhang som är intresserade av att skapa och diskutera filmskapandet. Mina förväntningar var att det skulle hålla hög nivå vilket det än så länge definitivt gjort. Samtliga åtta skriver att deras förväntningar infriats, med reservation för en person som var mycket nöjd med lägret men inte lika nöjd med filmprojektdelen. Här önskade personen mer utforskande av egna idéer. På frågan om vilka delar av filmskapandet man hoppades kunna utveckla nämner flera manus och regi, någon dokumentär, och de flesta att prova på alla delar i filmskapandet. De erfarenheter från Eastwood som de tar upp är förutom ny kunskap: Att göra filmer i grupp, se vilket teamarbete det verkligen är. Slitet och att saker alltid tar längre tid än man tror. Modet att kasta sig ut i något man förut bara gjort på amatörnivå. Teknisk och praktisk erfarenhet från workshops, föreläsningar, övningar. Kontakter, vänner. Känslan av att trots branschens dåliga arbetsvillkor, att det är svårt att lyckas (kanske särskilt om man är kvinna), att man ständigt kommer att få kämpa och drillas i att aldrig ge upp, så är det möjligt. Jag kände mig väldigt motiverad och säker på att jag ville ge mig ut och försöka. Och jag insåg att regi, som jag drömt om att jobba med sedan jag var liten, var precis lika kul och utvecklande som jag hoppats på. Just att det finns så många bra filmidéer som måste få uppmuntran så att de inte stannar i byrålådan. Och att det finns många olika sätt och genrer att skapa film inom vilka alla måste uppmuntras. 5

6 Bland förtjänsterna som tas upp med Eastwood nämns att det är en viktig samlingsplats för dem som vill skapa film, att det är kontaktskapande och att det öppnar vägen för folk som kanske aldrig trott att de skulle syssla med film. Vidare nämns att det motiverar unga människor att ge sig ut i filmbranschen och att man får det självförtroende som behövs för att våga och att det främjar den framtida filmproduktionen i Östergötland och i Sverige. Bland det som tas upp om svagheterna med Eastwood framför en person sin synpunkt om att det under inspelning inte finns utrymme för yngre att pröva på och testa vingarna. Synpunkten knyter an till det en annan påpekar om att det ibland kan framstå som att det finns ett visst sätt att göra saker på i produktioner som man skulle kunna ifrågasätta och kanske skapa utrymme för att pröva alternativ. En annan nämner att det kan vara lite glest mellan aktiviteterna. Flera skriver att man skulle behöva nå ut bättre, att bättre kommunikation skulle främja att fler får pröva på att göra film på det här sättet. Av de åtta är det fyra som uppger att de fortsätter att arbeta med film, tre som inte gör det och en som inte svarat på detta. Samma resultat gäller också för frågan om man samarbetar med någon eller några från Eastwoodtiden idag. Fem av dessa hade tidigare erfarenheter av filmskapande, två inga alls, en svarade inte på den frågan. I enkäten uppmanades deltagarna att beskriva hur de förhåller sig till talangutveckling idag. Av de sju som svarat på den frågan är samtliga positiva. Några motiveringar lyder: Det är viktigt att motivera talanger att fortsätta med det de gör. Man ställs ofta framför problem vilka man måste lösa och då behöver man ibland stöd från kompetenta personer som har erfarenhet inom fältet. Sen är det slöseri med ett brinnande intresse om det inte uppmuntras och får stöd, för att ett brinnande intresse ökar lusten att skapa. Det är bra att låta unga testa och prova sina drömmar och visioner på ett snällare, lugnare och hjälpsammare ställe än verkligheten. Via liknande projekt får man ju även träffa likasinnade och skapar bra och nyttiga kontakter. Om det inte erbjuds talangutvecklingsmöjligheter, hur skulle då den enskilde förmå att ens komma igång? Uppstarten till något ännu större, börjar alltid med stöd, tillgång och tillgänglighet. Erfarenhet samlar man därefter. Som sista punkt efterfrågades hur man skulle vilja att ett talangutvecklingsprogram fungerar framåt. Öppet och välkomnande med många workshops och storytelling. Typ exakt som Eastwood var. svarar en person. Några andra skriver: Jag skulle vilja ha högt i tak vad gäller den kreativa processen samt att man ger alla verktyg som behövs för att driva projektet framåt. Detta gäller inte bara ekonomiskt utan ger talangen utrymme att skapa sin film. 6

7 Sen skulle jag vilja att man försöker bredda synen hos talangerna för vad filmmediet kan erbjuda, olika genrer och stilar som man kan skapa. Ännu fler workshops och besök av etablerade och inspirerande branschmänniskor. Möjlighet till feedback och utveckling av t.ex. manus inte bara från projektledaren utan kanske också från någon utomstående, duktig filmperson. [---] Fler människor som kan ge bra synpunkter! På frågan om hur man fått kännedom om Eastwood dominerar det sociala nätverket och lokal kännedom, att man som film- och kulturintresserad vet ungefär var man ska leta. Det framförs en viss kritik apropå detta, genom att man menar att detta inte räcker. Med bättre kommunikation menar flera att Eastwood skulle göra ett starkare avtryck, ta mer plats på den regionala och den nationella filmkartan. Deltagarna vill att förtjänsterna med Eastwood ska kommuniceras bättre utåt, men man vill också att kommunikationen ska förbättras inåt, att man tydliggör vad man kan förvänta sig. Det här är återkommande kommentarer också i intervjuerna, att kommunikationen behöver förbättras av flera olika anledningar. Intervjuer med deltagare Svaren i enkäterna går i linje med intervjuerna med deltagarna. Positiva erfarenheter dominerar. Deltagarna är tacksamma för att de fått möjlighet att genomföra filmprojekt, att de erbjudits ett utrymme att arbeta och utveckla sin filmidé till färdig film, och att de under resans gång vidgat sitt kontaktnät avsevärt. Av de nio som intervjuats har samtliga svarat att deras namn får uppges i rapporten. Efter noggrant övervägande beslutades ändå att presentera deras svar anonymt. Detta för att vara säker på att ingen ska känna att det påverkar dem i någon situation i deras framtida karriär. Deras namn uppges endast i en lista över intervjuade som bifogas som bilaga. Deltagarna har framför allt nåtts av information om Eastwood via sina nätverk eller från någon typ av filmsammanhang de varit i. Flera har också vid någon tidpunkt träffat projektledaren Boel Zetterman och det framkommer av både enkäter och samtal att hon har en viktig roll som inspiratör för att få ungdomar att söka sig till Eastwood, främst då genom en-till-en kommunikation. Ett viktigt undantag i gruppen av deltagare, är en kille som sökt sig till regionen för högre studier i kombination med det filmklimat som finns i nära anslutning till det i Norrköping. Förebilder som finns i regionen nämns också som en viktig dragningskraft. Återkommande nämns hur viktiga filmarna bakom Crazy Pictures varit och hur mycket de inspirerat andra, liksom att de synliggjort film för politiker och andra som kan påverka filmens position i regionen. 7

8 Känslan för regionen är stark i samtalen. Deltagarna ger exempel på hur förhållandevis lätt det går att göra film här. De jämför med andra regioner, där de förvisso inte har samma kontaktnät, men där det är betydligt mycket trögare att till exempel finna locations och att få tillstånd att filma. I den egna regionen upplever man att de allra flesta förhåller sig positiva till en filminspelning, och kanske till och med att de bistår med något. En kille med erfarenhet av att söka locations på andra platser säger: Det är nästan lite exotiskt att få uppbära locations där [i Östergötland]. Samtidigt passar han på att säga att han saknar flera funktioner i regionen såsom scenografer och kostymörer. Förebilder tas upp i de flesta samtal, Crazy Pictures återkommer som sagt, men också de faktiska möten med företrädare för filmbranschen som anordnas av Eastwood. Just möjligheten att inspireras och lära av förebilder genom workshops och filmläger lyfts fram som oerhört värdefull. Filmlägren har varit avgörande för flera av deltagarna för att de överhuvudtaget skulle våga eller komma på att närma sig filmskapande, framför allt regi. En majoritet av de som deltagit på filmläger lyfter fram att de verkligen uppskattat att lägren varit riktade till tjejer. Ett undantag är en person som känner sig besvärad av att projektet hon ingick i förknippas med tjej fastän hon är vuxen och filmutbildad. Hon understryker vikten av att mötas utifrån de behov hon som filmare har; av resurser, utrustning och eventuell handledning. De flesta uppger ändå att tjejsatsningarna gjort påtaglig skillnad för dem. En tjej som är särskilt positiv konstaterar att hon tenderar att ge upp när det är blandat, en annan konstaterar att det blir så himla lätt att det ska kretsa mer kring killarna i blandade sammanhang. Samtidigt som de är positiva till de riktade satsningarna, är de också väldigt positiva till att det är blandade produktionsteam i projekten och att det för det mesta lyfts fram att det är viktigt att pröva alla funktioner. När det kommer till vad Eastwood gett var och en så är en återkommande kommentar att man fått pröva på. Det handlar också om att det inte hade blivit någon film annars eller att utan Eastwood hade inte projektet blivit av. Eastwood ger deltagarna möjlighet att skapa sig ett kontaktnät och ett sammanhang att verka i. Man får tillgång till teknik, lokaler, professionella kontakter och kunskap. Tillgången till projektledare omnämns som en oerhört central aspekt för att färdigställa sin film. Att få kunskap om filmskaparprocessen, om det formella, syns klart väsentligt för att känna att man kan lyckas. Projektledaren Boel Zetterman lyfts fram som väldigt behjälplig och som ett bra bollplank för det konstnärliga. Hon får mycket beröm och man är tacksam för det hon bistått med. Som enda projektledare, anställd på 50 %, finns hon med i alla projekt och i all läger- och workshopverksamhet. Detta gör att hon, hennes kunskap och erfarenhet är oerhört central för Eastwood, och då gäller det som några påpekar att deltagare delar synsätt med henne. De gör uppenbarligen de flesta, vars röster hörs, men det är viktigt att notera att det i ett eventuellt större och mer resursstarkt Eastwood kan vara viktigt att fundera på om en funktion som projektledarens ska vara större eller om det kan finnas förtjänster med att det finns ytterligare person att tillgå förutom ordinarie projektledare och inbjudna gäster från filmbranschen. På så sätt skulle de två kunna komplettera varandra och förhoppningsvis möta upp flera deltagare med olika behov. 8

9 Önskan att kunna stanna och att fortsätta att arbeta med film i regionen är anmärkningsvärt stark bland tidigare deltagare. Flertalet talar om bristen på stöd efter talangutveckling. Växthus och talang finns säger en kille, men för dem som vill vidare efter det finns ingenting fortsätter han. En annan person påtalar att det han behöver är någon form av stöd efter talangutveckling, ett mellansteg, typ som STHLM Debut som är ett samarbete mellan Filmregion Stockholm Mälardalen, Film Stockholm/ Filmbasen och Stockholm Filmfestival. Han och andra efterfrågar möjligheter att kunna ta sig an större projekt och under tiden ha tillgång till handledning och andra resurser. Intervjuer med verksamhetsföreträdare Samtliga intervjuer inleddes med en fråga om filmens position i regionen. Utifrån företrädarnas olika perspektiv konstaterade alla att filmområdet genomgått en enorm utveckling, men detta från att filmen som konstform i det närmaste inte satsats på alls, till att den idag fortfarande har väldigt knappa resurser. Enhetschefen Johan Karlsson för Cnema redogör för historien från när Film i Öst startade 1998 och för turerna, ansvars-, uppdrags- och resursfördelning, mellan det regionala och det kommunala, med förtydliganden om när man valde att lägga ett regionalt uppdrag på en kommun. Sebastian Sas kommenterar att man aldrig tillfullo redde ut rollerna och den förre kulturchefen Peter Karlsson understryker detta som något väldigt centralt för filmområdets framtid; att reda ut vad det regionala uppdraget är och vem som gör vad. Allt detta kommer att ändras vid årsskiftet när regionförbundet läggs ner, blir landsting, och man inför storregion. Den planerade förändringen gör det extra svårt att säga något om läget utifrån. Det centrala här är att lägga grund för förslag vilka insatser som behöver stärkas och förtydligas utifrån Eastwood så som det varit och så som det kommer att bli. Johan Karlsson berättar också om Eastwoods historia, beslutet om att anställa en projektledare, ingå i en styrgrupp, och hur projektet sedan med tiden växt fram. Vid projektets start bedömdes att en projektledare med praktisk erfarenhet av film skulle kunna göra mest skillnad för talangutvecklingen, något som Mattias Ahlén påpekar kunde sett ut på helt andra sätt. De kunde valt en administratör som tog in mentorer, men menar han då hade det troligen blivit mindre över för produktion. Boel Zetterman som anställdes som projektledare har verkat som det sedan starten. Hon har deltagit och ansvarat för samtliga filmproduktioner under alla år. Själv beskriver hon att hon agerar handledare och att det är viktigt att förstå arbetsmetoderna och hur de varierar. Hon går in där behoven finns, utgår alltid från ett professionellt förhållningssätt och är stolt över att allt sker på riktigt fast i liten skala. Hon understryker också hur otroligt ekonomiskt de arbetar och att det knappt 9

10 går att förklara för människor som inte arbetar med film hur väldigt mycket film man fått för väldigt lite pengar. Johan Karlsson, Mattias Ahlén och Sebastian Sas uttrycker alla ett mycket starkt engagemang för filmen. Mattias Ahlén konstaterar att de verkar inom ett svagt filmlän och att det är svårt att säkerställa att filmen utvecklas i samtliga kommuner i hela regionen. Kommunerna måste börja ta ansvar, filmen behöver få in nya pengar och det måste finnas en stark infrastruktur för att frigöra resurser för att arbeta med talangutveckling. Den behöver, menar han, sättas in i ett större system. De här åren med Eastwood har enligt Ahlén flyttat fram positionerna för filmen och trycket underifrån kommer bara att bli större. Det Ahlén talar om är förstås behovet av en breddning eller en mer stabil bas för filmen. Genom mer filmpedagogik i kommunerna, film i skolan, hur detta sedan möts upp av först växthus sedan talang förhoppningsvis följt av nästa steg; förbättrade villkor och möjligheter för professionella eller semiprofessionella filmare i regionen. Också Johan Karlsson talar om behovet av att bredda och förklarar att när resurserna är knappa riskerar rekrytering att prioriteras bort eftersom projekten blir fulla. Detta kan naturligtvis få förödande konsekvenser, framför allt ur ett mångfaldsperspektiv. Unga vill uttrycka sig med film och är det först till kvarn som gäller så når man förstås inte dem som inte har ett lika självklart förhållningssätt till att använda kulturella uttryck, kanske heller inte kännedom om det offentligas kulturverksamheter. Detta kräver precis som Ahlén varit inne på resurser till personal och pedagoger, men han ser också att ett steg i en riktning som kan bredda rekryteringen förutsätter att begreppen växthus och talangutveckling reds ut. Karlsson framhåller Eastwood som jätteviktig för enheten och önskar se Eastwood som en stadigvarande verksamhet där man kan skippa ordet projekt. Sebastian Sas definierar växthusdelen som den operativa inom vilken man försöker få kommuner att bidra, skapar samverkan för att nå barn och unga, skapar infrastruktur, har pedagoger och fångar upp filmintresserade ungdomar allt för skapa ett myllrande filmliv i hela regionen, en förutsättning för att nå framsteg i genus- och integrationsarbete. Kulturchefen Anne Hederén påtalar vikten av att veta vilka effekter ett så långvarigt projekt som Eastwood haft. Som uppdragsgivare behöver hon veta om talangutveckling är det som gynnar filmen bäst. Beställningen av föreliggande utvärdering är ett sätt att ta reda på mer om projektet, men hon föreslår också en mer utåtriktad dokumentation eller rapportering; historien eller filmen om Eastwood, för att visa på effekterna av filmtalangutveckling som ytterligare ett verktyg för att nå framåt. Hederén lyfter också frågan hur man skulle kunna arbeta för att skapa mer samarbete mellan olika konstarter. Intervju med kulturpolitiker I ett samtal med Lars Eklund, Politiskt områdesansvarig Kultur och Kreativitet, menar han att för att kunna beskriva filmens position i regionen behöver man inta minst två perspektiv. Ur det första och 10

11 jämförande perspektivet framstår filmens position som svag. Jämför man med andra och större regioner är vi som Eklund säger definitivt svaga. Ur det andra perspektivet har Östergötland historiskt sett satsat på andra konstarter än filmen och har en stark institutionskultur som vi är stolta över. Inom teater och musik är vi starka såväl regionalt som nationellt och internationellt. För att få pengarna att räcka till stora satsningar på film skulle man utan nya pengar behöva göra de stora institutionerna svagare. Han menar att kulturrådets medel, eller omfördelning av medel, inte gjorde någon större skillnad. Det måste helt enkelt finnas mer medel för att kunna göra ordentliga förändringar. I nuläget, utan mer resurser kommer man inte att välja att satsa på filmen på bekostnad av institutionerna. Eklunds analys kan tyckas dyster, men han är väl medveten om riskerna med att inte satsa på film: Framför allt riskerar vi att våra förmågor lämnar regionen. Och delvis har de väl redan gjort det. [---] Att inte satsa mer på film innebär en kulturell utarmning; och så fattas en konstform i Östergötland. Det är förfärligt nödvändigt att konstarten utvecklas. Den är en så viktig del av vår kultur. Förtjänsterna om man satsar på filmen motiverar han: Om en konstform utvecklas blir det som ett slags magnetism. Där många samlas vill många vara med. Där många samlas bildas en kritisk massa. För ökad kreativitet krävs en kritisk massa. Eklund talar sig varm för att satsa på film i skolan som ett vardagligt inslag, om utvecklad intellektualitet och att stärka filmens roll. Han är lite kortfattad på frågor om talangutveckling, säger visserligen att Eastwood är jätteviktigt, men återkommer till att filmen är underfinansierad och att det behövs mer för att göra det vi vill i Östergötland. Intervjuer med företrädare för andra regioner Landets regioner är alla olika och har helt olika förutsättningar. De fyra som tas upp här är valda för att de har någon aspekt som kan vara särskilt betydelsefull att hämta inspiration och kunskap ifrån i filmutvecklingsarbetet i Östergötland. Intervju med Cecilia Alm, filmkonsulent Reaktor Sydost: En utmaning för Reaktor Sydost är att man verkar i tre olika län: Kalmar, Kronoberg och Blekinge. Detta har till följd att man måste förhålla sig till tre olika kulturplaner. Cecilia Alm berättar att det 11

12 finns en överenskommelse mellan de tre regionerna där uppdraget regleras, och vidare berättar hon hur de arbetat för att hitta former för att utveckla verksamheten på bästa sätt utifrån denna. De har valt att satsa på en bred växthusverksamhet, som de säger, på väldigt hög nivå, och de har valt bort talangutveckling för att istället erbjuda olika former av stöd till filmare. De arbetar mycket på att nå ut i kommunerna i alla tre länen. Regelbundet bjuder de in till filmfika som är en sammankomst där regionala och externa, filmare och föreläsare, utbildar filmare samtidigt som de erbjuds möjlighet att nätverka. För att nå ut brett cirkulerar man så att träffarna äger rum i alla län. Reaktor Sydost arbetar dagligen med regionens filmare. De handleder och stöttar, läser manus, erbjuder teknikstöd och fungerar som bollplank. Filmarna kan söka produktionsstöd på max kronor. Budgeten består i kronor på våren och lika mycket på hösten, vilket i filmsammanhang är små summor. Medlen fördelas av en extern jury. Ingen i stöttande funktion har röst i den juryn. Däremot kan filmkonsulenten dela ut en mindre summa kallad snabba cash på några tusenlappar till mindre produktioner. Filmen är väldigt efterfrågad i regionen samtidigt som medlen är väldigt knappa. Förhoppningsvis, säger Cecilia Alm, fortsätter efterfrågan stärka filmen: efterfrågan stärker argumenten gentemot politikerna. Intervju med Gunnel Nelzén, filmkonsulent Film i Sörmland: Gunnel Nelzén berättar att en väldigt stor del av deras arbete går ut på att arbeta nära kommunerna, att satsa på att nå ut starkt i kommunerna, då främst med siktet ställt på barn och unga. Deras målsättning är att alltid utveckla koncept som är genomförbara, projekt som kräver lite resurser, både vad gäller material, tid och förkunskaper. Som exempel nämner hon deras kartongfilmer, animation i en enkel låda. Med ett projekt som detta arbetar de med en kommun i taget. Lärarna i kommunen får utbildning, de får leka av sig utan barn, testa och bli säkra i uppgiften innan de ska arbeta tillsammans med barnen i undervisningen. En viktig aspekt i denna del av arbetet är alltså att genom lärarutbildning stödja den enskilda läraren. Nelzén är tacksam för att ipad blivit vanliga i skolorna för de gör arbetet så mycket lättare. En svårighet i verksamheten är att det finns få pedagoger i länet och att strukturen för filmsatsningar ihop med Skapande skola är komplicerad. Film i Sörmland utgår inte från ett självklart nav utan rör sig runt i regionen. När de gör visningar och festivaler på olika platser arrangerar man till bussresor så att klasser från andra kommuner kan komma och delta. Tigerfestivalen i Eskilstuna är årligen återkommande. Där fyller man biografen med barn och ungdomar från 2-19 år, och tanken och förhoppningen är att de som är äldre kan inspirera yngre och vice versa. De äldre, talangerna, tilldelas ansvarsområden så som att göra affischer. Film i Sörmland är noga med åldrar och vägrade till exempel tidigare, innan Novemberfestivalen ändrade riktlinjerna, att skicka ungdomar under 16 år dit. Den talangutveckling som bedrivs i regionen riktar sig i huvudsak till filmare över 18 år. I detta segment samarbetar Film i 12

13 Sörmland med andra regioner; Ung film framåt med fyra andra län, tjejsatsningen Crowdfunding med Film i Dalarna och Gotland, Spectra tillsammans med Uppland, Västmanland, Örebro och Stockholm. När jag frågar Nelzén vilken eller vilka regioner hon tycker arbetar mest lika dem svarar hon Uppland och utvecklar att en orsak till detta kan ha att göra med att båda regionerna gränsar mot Stockholm och att deras filmare tenderar att söka sig dit. Intervju med Daniel Wallentin, filmkonsulent Film i Dalarna: I Dalarna har man en geografisk situation som liknar Östergötlands med två starka städer. Här har filmen en stark position i båda städerna. Både Borlänge och Falun satsar lika mycket. I Falun finns Film i Dalarna, SVT och Mediehögskolan/Högskolan i Dalarna medan till exempel P&L filmfestival är förlagd till i Borlänge. Vissa kommuners satsningar, högskolan och Film i Dalarna har bidragit till att stärka filmens position avsevärt under senare år. Daniel Wallentin berättar om upplägg och fokusområden. Växthus beskriver han som väldigt tidskrävande, att man kan jobba ihjäl sig med det för att där finns oändliga behov. En anledning är att skolsituationen förändras hela tiden. Växthusverksamheten är och ska vara öppen för alla, menar Wallentin. Utifrån resurser, ekonomi och personal, har Film i Dalarna arbetat fram ett format för sin talangutveckling som skiljer sig i format och antal deltagare från Eastwoods. De utlyser fyra platser per år, två för tjejer och två för killar. Programmet kallas Upcoming och handleds av Wallentin. De riktar sig inte till någon särskild ålder, men de brukar vara från gymnasiet upp till 30-årsåldern. Det brukar också vara stor spridning på varifrån de kommer. Arbetet är väldigt manus- och regifokuserat. Gruppen arbetar tillsammans och är var och en huvudansvarig för en film. Under året ska de tillsammans genomföra samtligas fyra filmer. Wallentin har 25% av sin tjänst avsatt för Upcoming. Ett behov som Film i Dalarna har identifierat är kunskap om hur man producerar. Det lärs idag inte ut i den utsträckning som behövs för att filmarna ska bli självgående, menar Wallentin. Eftersom resurserna är små är det viktigt att lära ut kunskap om hur man finansierar sig själv. Man har fått signaler från högskolan att de är beredda att satsa mer på att utbilda vad producentrollen innebär, något som kommunerna hoppas på för att man hoppas på projektägare. Film i Dalarna menar att det är oerhört viktigt att lyssna in enskilda filmares behov. När någon är på väg mot långfilmsproduktion räcker inte resurserna långt, men man kan kanske bistå i arbetet och/eller bidra med produktionsstöd för en pilot som filmarna kan söka nationella medel med. Filmen har enligt Daniel Wallentin fått en starkare position och det gynnar Film i Dalarna varje gång filmen nämns, i korridoren hos våra kommuner till exempel säger han, än mer varje gång en specifik film från regionen uppmärksammans nationellt och internationellt. Utmärkande för Dalarna är att man är ett starkt turistlän och man märker enligt Wallentin ökat internationella intresse att spela in här. 13

14 Intervju med Hanna Sohlberg, Filmkonsulent Film i Skåne: Film i Skåne finns med i det jämförande materialet för att filmen har så stark ställning i denna region. För varje steg säger Hanna Sohlberg har vi något att erbjuda. Deras stryka ligger i prioritering av strategi och analys samt deras samverkan med branschen. Att Film i Skåne samarbetar med Boost Hbg gör dem resursstarka främst för att de helt enkelt blir fler och för att de kan fördela arbetet mellan sig. Båda de regionala verksamheterna når ut i kommunerna genom deras nätverk av frilansande pedagoger. De har satsat på utbildning av dessa och ser stora förtjänster med att på detta sätt kunna erbjuda arbetstillfällen till regionens filmare mellan produktioner. De blir också viktiga ambassadörer för filmen. Sohlberg poängterar att deras förmåga att nå ut i kommunerna omedelbart avspeglar sig i hela verksamheten. De ser till exempel direkt resultat när de arbetat i en kommun genom att denna kommun bidrar med filmer till festivalen Pixel. Sohlberg arbetar som filmkonsulent, strateg och projektledare, 50% som konsulent för kortfilm, 50% som strateg och projektledare för talang- eller utvecklingsprojekt. Talangutvecklingen bedömer hon som mer resurskrävande framför allt för att den kräver mer personliga insatser. Film i Skåne arbetar med en väv av olika satsningar för att matcha olika behov, utveckling av projekt på individnivå och i grupp, utvecklingsprogram Programmet, stipendium, pitchverksamhet, utvecklingsmedel, produktionsmedel och utvecklingsprogrammet Pure Fiction, för att nämna några. Film i Skåne har tidigare drivit talangutveckling med Film i Väst och driver nu utvecklingsprogrammet Pure Fiction tillsammans med Filmbasen och Boost Hbg. För att möta upp nya behov analyseras och omvärderas strukturer kontinuerligt berättar Sohlberg. Ett exempel hon nämner är behoven av strukturella förändringar när filmtittandet i så stor utsträckning sker på olika plattformar och visningsfönster, något vi behöver förhålla oss och anpassa oss till, säger Hanna Sohlberg. Intervju med nationell företrädare Per Eriksson är Regional Samordnare på Svenska Filminstitutet. Han har en bakgrund i Östergötland där han tidigare arbetade på Film i Öst. Hans goda kännedom om regionen och dess historia gör hans deltagande i utvärderingen synnerligen betydelsefull. Eriksson ger i intervjun en liknande bild som verksamhetsföreträdarna om filmens position i regionen, att den är förhållandevis svag framför allt ur ekonomiskt perspektiv, men att den växt sig allt starkare framför allt ur ett filmkulturellt perspektiv. Han betonar att Cnema och satsningen på Norrköping som filmnav är starka satsningar som gjort skillnad. Tillsammans med universitetet och visualiseringscentret ser han unika möjligheter för regionen att profilera sig inom rörligt bildberättande i bred bemärkelse. Genom att satsa resurser på sammanhang där man kan utveckla innehåll, tillhandahålla kunskap om den rörliga bilden på många 14

15 olika nivåer, låta kreatörer, filmare, spelutvecklare interagera, har man goda möjligheter att tillsammans utveckla helt nya plattformar för rörligt bildberättande. Per Eriksson understryker betydelsen av en offentlig struktur för filmen, att regionen ska ha en beredskap. Hur mycket man satsar på kulturen och filmen i den menar han speglar vilket samhälle man vill ha. Att satsa mindre på en konstart riskerar att urholka regionen eller åtminstone göra den lite fattigare. Sedan är han förstås medveten om att det inte går att kräva hur mycket som helst, men att det finns en gradskala där det gäller att finna en rimlig nivå. Inom satsningen på film bör man enligt Eriksson se till att man har en bred bas bestående av barn- och ungdomsverksamhet och sedan olika nivåer av filmstödjande verksamheter efter det; växthus, talangprogram följt av utvecklingsmöjligheter för filmprojekt och eventuellt produktionsstöd. Per Eriksson definierar Eastwood som en verksamhet där man arbetar i en gråzon mellan växthus och talangutveckling. Han låter egentligen inte kritisk till detta, utan påtalar det och lämnar värderingar av sammanblandningen mellan talang och växthus därhän; Det måste det kanske vara i en region av den här storleken, säger han. Om han jämför olika regioner tycker han att de filmer och filmare som kommer härifrån står sig bra nationellt. Det visar sig till exempel genom deras bidrag till Novemberfestivalen som varit starka. Han ser att förebilder har varit viktiga här, och menar att först när förebilder finns, kan krafter även komma utifrån, till regionen istället för från den. När Östsam sökte Eastwood Girls framstod inte ansökningarna som starka i konkurrensen med andra regioner, men han bedömer i efterhand satsningarna som lyckade eftersom de verkar ha breddat rekryteringen och fått in fler tjejer i projektet vilket var syftet med de riktade nationella projektmedlen. Trots att Eriksson är väldigt positiv till satsningen på att fokusera film till en ort och den kraft som kan komma ur det, riktar han ändå ett varnande finger åt risken med att glömma de andra kommunerna i Östergötland. Han förespråkar utveckling av en stark infrastruktur där det pedagogiska perspektivet är oerhört viktigt. I det sammanhanget uppmanar han till erfarenhetsutbyte med andra regioner och han lyfter till exempel fram Film i Sörmland som en region man skulle kunna utväxla erfarenheter med. Filmer I Eastwood satsas på att göra kvalificerade filmproduktioner i mindre format. De tjugotal filmer som producerats håller hög kvalitet och visar att verksamhetens mål att genomföra filmprojekt från ax till limpa fungerar mycket väl. Filmerna avspeglar kreativitet och god kännedom om filmberättande och mediets möjligheter. De som söker till Eastwood kan söka med ett projekt, men det ska vara ett projekt 15

16 som ska utvecklas inom verksamheten. Det handlar alltså inte om produktionsstöd för att genomföra sin redan färdiga film, utan om gemensam utveckling av ett antal filmprojekt. I detta är det intressant att deltagarna uppmanas att pröva olika roller. Dokument och verksamhetsunderlag De dokument som finns för att beskriva verksamheten är ansökningar, verksamhetsplaner och verksamhetsberättelser. Dessa har märkbart utvecklats under åren som gått, från att vara tämligen knapphändiga och ibland lite röriga, till att vara mer sakliga och belysande av verksamheten. I Verksamhetsplanen för 2014 har en del som heter Målarbete och strategier 2014 infogats. Den är strukturerad i boxar och utgör ett bra underlag att arbeta vidare med; vilka är strategierna för att bredda verksamheten och vilka är strategierna för att utveckla filmaren inom projektet? Genom att tydliggöra detta i målstyrningsdokument, och att bena ut vad som är mål och vad som är strategier, blir det sannolikt också tydligare vad som är vad i den praktiska och faktiska planeringen. Reflektioner Projektets mål Nätverkande lyfts fram som oerhört värdefullt av deltagarna. De är mycket positiva till möjligheter att utveckla ett nätverk som de annars inte ser hur de skulle kunna finna. Detta går igen i samtalen med övriga regioner där samtliga fyra bedömer nätverkande som mycket en mycket viktig del i deras utbud, något man löser på lite olika sätt beroende på regionala förutsättningar. Östergötlands satsning på en plats gör plattformen för nätverkande självklar, vilket skiljer sig från övriga regioner. När det kommer till Östergötlands filmklimat och möjligheter att samverka inom detta är det många som berättar om en stämning som är ovanligt tillåtande och lättsam. Flera ger exempel på hur den tillåtande stämningen hjälpt dem att komma igång och genomföra ett projekt de i andra sammanhang funnit betydligt trögare. Det finns en framåtanda och en do-it mentalitet som värderas högt. Deltagarna berättar att de känner sig uppskattade och välkomna när de är i produktion, och att det går förhållandevis lätt att få till mindre produktioner. Några av dem som bytt region menar att det blir betydligt svårare när de kliver ur sitt kontaktnät. De upplever en annan tyngd och mindre samarbetsvilja. Den här aspekten är viktig att ta fasta på i projektet och dess efterföljd. Klimatet beskrivs också som en orsak till att många uttryckligen önskar stanna i regionen. De vill bo och verka här. Men att kunna fortsätta med film förutsätter förändring; att filmens position stärks ytterligare så att det blir mer realistiskt att kunna bedriva sin verksamhet här. 16

17 Av allt att döma har Eastwood bidragit till ökad kunskap om filmproduktion i regionen, och Per Eriksson på Svenska Filminstitutet bekräftar att de filmer som visas på Novemberfestivalen håller bra kvalitet och alltså står sig väl i nationellt sammanhang. Samtliga deltagare är nöjda med flexibiliteten i projektet. Vissa är mycket nöjda med att få ha utvecklat en specifik del i filmskaparprocessen, de flesta mycket nöjda med att få ha prövat på så många olika delar. Utifrån detta menar de sig ha fått god förståelse för hela processen, och de har kunnat ta ställning till hur de vill arbeta i framtiden. Distribution är det enda undantaget. Det ingår egentligen inte i talangutvecklingsprogrammet och därför har få haft så mycket att säga om det. De har egentligen endast sagt att de fått bra råd av projektledaren om det. Utifrån samtalen verkar den generella uppfattningen vara att det är givande att utbyta erfarenheter mellan filmprojekten, alltså att det är bra att det pågår flera projekt samtidigt, något som till exempel Dalarna valt bort. Deras förutsättningar gjorde att man valde att fokusera på ett projekt i taget. I Eastwood verkar fördelarna överväga vad gäller att satsa på flera projekt samtidigt. Av kritiken om bristande styrning som tas upp i Träffs studie hörs i stort sett inget alls här. I den mån det finns kommentarer om saker man hade velat se annorlunda så handlar det mer om att det kan vara skört med enbart en projektledare, i första hand för att den personens tid inte alltid räcker till men också för att det kunde varit intressant med feedback från fler än en, att kunna vända sig till fler personer för återkoppling. Det är som någon konstaterar så oerhört viktigt att det fungerar med den handledare som finns, och det är förstås särskilt viktigt när det bara finns en. Genom workshops och inbjudna gäster har deltagarnas inblick i och kontakter med filmbranschen ökat. De berättar hur viktiga mötena med olika gäster varit för dem. Några berättar att mötena lett till att de fått nya kontakter vilka de till och med kommer att samarbeta med. Deltagarna refererade mer till branschkännedom än enreprenörskunskaper. De betonade dock att de i efterhand är tacksamma för att de tvingades ta itu med praktiska saker som de annars uppfattat som svåra. En insikt som flera verkade dela är det oerhört viktiga för filmproduktionen att ha en producent. Att hålla deadlines och leverera i tid var en annan lärdom för flera. För utveckling inom detta område rekommenderas erfarenhetsutbyte med Film i Dalarna och Film i Skåne. Stärkande av självförtroende är en aspekt som ofta dyker upp när det handlar om film, särskilt vanligt i samband med unga tjejer. I intervjuerna diskuteras självförtroende framför allt när lägren kom på tal. Dessa tycks väldigt lyckade ur detta perspektiv. Flera nämner att lägren fått dem att inse vad de förmår och vad som är möjligt. I dagsläget räknas lägerverksamheten lite mer till talangutveckling än som mer vanligt; till växthus. Genom att tydliggöra skillnaden skulle lägren eller liknande rekryterande verksamheter kunna fungera som en tydligare länk mellan film i skolan och den fas då någon har ett så utpräglat filmintresse att vederbörande söker sig till ett talangutvecklingsprogram. 17

18 Projektets bredd vad gäller deltagarnas kön och geografiska hemvist samt kulturell mångfald Eastwoods genusarbete lyfts fram av flera som förtjänstfullt. De två Eastwood Girls-lägren omnämns i positiva ordalag. Flera säger uttryckligen att de inte skulle prövat film om det inte var för hur det var formulerat i inbjudan till lägren bara tjejer, viljan att uttrycka sig och pröva på film. Svårare är det med intersektionella perspektiv. En person skriver i sin enkät: Man pratar ju om jämställdhet i Eastwood. Underbart. Men man skulle kunna jobba lite mer intersektionellt också, och diskutera inte bara varför det mest är män som får göra film utan vita, etniskt svenska, medeleller överklassmän o.s.v. I övrigt är Eastwood Girls ett fantastiskt initiativ! Projektet når i dagsläget både tjejer och killar. Samtalen visar att de riktade satsningarna på tjejer har gett resultat. Det man främst lyfter fram är att man varit så bred i sin inbjudan till exempel filmlägren. Flera av tjejerna betonar hur viktigt det var för dem att det stod pröva på att göra film, och att huvudsaken när man sökte var att man var intresserad av att uttrycka sig. Uppenbarligen var det flera av tjejerna som inte skulle ha sökt sig till Eastwood och filmskapande utan detta breda tilltal. I efterhand är samtliga av de som berättar detta säkra på att de vill fortsätta att göra film. Kulturell mångfald är avsevärt mycket mer problematiskt. De flesta deltagare har tämligen lika bakgrund. Flera av samtalen med verksamhetsföreträdarna handlar om svårigheten att nå ut till ungdomar med olika kulturell bakgrund. Detta är inget som särskiljer Östergötland från övriga Sverige. Det framgår till exempel av en utvärdering av svenska filmutbildningar som Svenska Filminstitutet nyligen gjort. Det är ett stort arbete som ligger framför verksamma i det svenska filmlandskapet, att arbeta in att alla oavsett bakgrund kan söka sig till filmkulturen. Det återstår också en hel del att önska av den geografiska spridningen. Samtalen med andra regioner vittnar om hur man sliter med att nå ut i samtliga kommuner i sin region, hur otroligt tidskrävande det är och hur otroligt stor skillnad det uppsökande arbetet gör; se till exempel kommentarer från Film i Skåne och Film i Sörmland. Östergötland har lagt mycket fokus på att höja filmens status och på att bygga en struktur som ska fungera långsiktigt. Detta har medfört stort fokus på en plats, vilket har gett goda resultat. Samtidigt är resurserna begränsade vilket eventuellt haft till följd att det under denna tid inte varit lika stort fokus på samverkan med kommunerna. Mycket har gjorts, men i jämförelse med andra regioner kan arbetet utvecklas ytterligare detta sett ur ett perspektiv som handlar om breddad rekrytering i förhållande till Eastwood. Genomgång av dokument visar att Eastwood har genomgått en strukturell utveckling från starten till idag. Samtliga med koppling till verksamheten beskriver en tydlig utveckling på många nivåer inom 18