DET OSYNLIGA RUMMET En studie av förtroendeprocessen mellan gruppledare och barngrupp

Transkript

1 Umeå universitet Institutionen för socialt arbete C-kurs i socialpedagogiskt förändringsarbete Vårterminen 2003 C-uppsats DET OSYNLIGA RUMMET En studie av förtroendeprocessen mellan gruppledare och barngrupp Handledare Elisabeth Moen Författare Hanna Gunnergård 1

2 Umeå universitet Institutionen för socialt arbete C-kurs i socialpedagogiskt förändringsarbete Vårterminen 2003 Författare: Hanna Gunnergård Handledare: Elisabeth Moen Titel: Det osynliga rummet - en studie av förtroendeprocessen mellan gruppledare och barngrupp. Sammanfattning Mitt syfte med uppsatsen var att belysa den arbetsmetod som gruppledare i en specifik pedagogisk grupp använder sig av och hur en förtroendeprocess kan uppstå och fortgå mellan dem och barngruppen. Jag ville undersöka arbetsmetoden och hur gruppledarna får barnen att känna förtroende och tillit och i vilka situationer som barnen vågar öppna sig och berätta om sina upplevelser. Jag ville också få en insikt i hur gruppledarna tar emot ett visat förtroende och hur de kan bibehålla det under hela processen. Jag använde mig av den kvalitativa metoden där mitt empiriinsamlande utgick från samtal med gruppledarna, en av gruppledarna gjord observation samt från material om deras arbetsmetod, Källan. Tillsammans med teorier om grupper, barnsamtal, uppbyggandet av trygghet och förtroende samt förhållningssätt ringade jag in det område som uppstår mellan de båda parterna. Genom att sammanföra de olika delarna kunde jag få en bild av vad som krävs för att en förtroendeprocess ska uppstå och kunna fortgå. I barngrupper där barn sammanförs av en gemensam anledning får igenkännandet hos varandra en avgörande betydelse i trygghetsskapandet. Tillsammans med en trygg miljö, kvalificerade gruppledare med rätt bemötande och grupprocessen ökar möjligheten till en förtroendeprocess som kan medföra en behandlande insats. NYCKELORD Barngrupp, förtroendeprocess och trygghet. 2

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING Problembakgrund och förförståelse Syfte Frågeställningar Avgränsningar Precisering av begrepp Beskrivning av verksamheten METOD Val av datainsamlingsmetoder Tillvägagångssätt Validitet Reliabilitet Generaliserbarhet Urval Metodologiska reflektioner Etiska reflektioner TEORI Val av teori Gruppen Mötet med barnet Det tredje området Trygghet Förtroende Förhållningssätt Verksamheten Solen Teorikritik EMPIRI Återgivning av skriftligt material Källan Observationer gjorda av gruppledarna ANALYS Bildandet av en barngrupp Att bemöta barnet Skapandet av trygghet Förtroendeprocessen Sammanfattande förståelse av det osynliga rummet DISKUSSION...21 Referenslista...25 Bilaga INTERVJUGUIDE

4 1 INLEDNING 1.1 Problembakgrund och förförståelse Min upplevelse är att det blir allt vanligare i dagens samhälle att stöd och behandling ges i grupper. Barn som har växt upp under liknande förhållanden (t.ex. med missbrukande- eller psykiskt sjuka föräldrar) eller som har erfarit liknande händelser sammankallas och får genomgå ett program i grupp. En av anledningarna till gruppverksamhetens popularitet är dess effektivitet ur behandlingssynpunkt. Flera barn kan få hjälp samtidigt, men den professionelles arbetstid behöver inte utökas avsevärt. Tanken med gruppverksamheten är att barn ska ges möjlighet att träffa andra barn med likartade erfarenheter. Genom detta möte stärks de i sin egen självkänsla och självbild och behöver inte känna sig ensamma om sina upplevelser. Från att tidigare varit i barngrupper i skolan och på fritiden där de känt sig annorlunda, kan de nu känna samhörighet och igenkännande med jämngamla. Oavsett vilka de bakomliggande problemen eller erfarenheterna är så använder sig en samtalsgrupp av ungefär liknande metod och syfte. Det är av avgörande betydelse på vilket sätt gruppledarna närmar sig barnen och hur de skapar en trygg atmosfär inom gruppen och i rummet. Det är resultatet av detta som avgör hur effektiv och snabb det enskilda barnets bearbetningsprocess blir. Jag har för avsikt att med den här studien kunna ge en förståelse för vad som händer i rummet mellan gruppledarna och barngruppen under behandlande samtalstid. Vilka strategier har gruppledarna i sin metodik för att bygga upp en trygghet kring barnen så att de vågar berätta om sina erfarenheter? Hur kan de se att barnen känner tillit och vågar börja berätta? Hur agerar de då? Studien skall följa hela denna process och även ge en inblick i hur gruppledarna arbetar med det givna förtroendet och hur det förvaltas inom gruppen. I min studie kommer jag att utgå från en verksamhet som startade hösten 2002 och som vänder sig till barn som har vuxit upp/lever med psykiskt sjuka föräldrar. Två gruppledare träffar barnen en gång i veckan under 15 veckor och de följer en arbetsmetod som är framtagen av Källan 1 i Stockholm. 1.2 Syfte Syftet med studien är att belysa den arbetsmetod som gruppledarna använder sig av i en pedagogisk grupp, samt att undersöka hur en förtroendeprocess kan uppstå mellan gruppledarna och barngruppen och hur den fortgår. 1.3 Frågeställningar Hur beskriver gruppledarna den metod de utgår från? Hur arbetar gruppledarna för att barnen skall känna tillit i gruppen? När och varför visar barngruppen förtroende och vågar berätta? Hur mottas ett visat förtroende? Vilket tillvägagångssätt har gruppledarna för att bibehålla förtroendet? 1 En gruppverksamhet som drivs av Ifs Stockholmsdistriktet och som riktar sig bl a till barn och tonåringar med psykiskt sjuka föräldrar. 4

5 1.4 Avgränsningar I mitt arbete kommer jag inte att göra några jämförelser eller studier av andra verksamheter av liknande karaktär. Jag kommer därför inte intervjua några andra än de båda gruppledarna inom verksamheten. Jag kommer heller inte göra några intervjuer med barnen i gruppen då jag lagt fokus på gruppen som helhet och inte på enskilda individer. 1.5 Precisering av begrepp Förtroende - Med förtroende menar jag den känsla av trygghet som barnet känner i gruppen och för gruppledarna som gör att han eller hon vågar öppna sig och berätta om sina upplevelser och erfarenheter. Mellanrum - Detta område finns mellan gruppledaren och barngruppen. Området går inte att se eller ta på, men kan kännas och upplevas genom en känsla av samhörighet, trygghet och förtroende. Det är i detta rum som avgörandet för barnets berättande sker och därmed även dess bearbetning. Förtroendeprocess - med detta begrepp vill jag belysa det samspel som uppstår mellan barngruppen och gruppledarna. Processen startar i samma stund som barnen kommer in i rummet och fortgår under hela sammankomsten och dess utveckling är helt beroende av det förtroende barnen känner för gruppledarna. 1.6 Beskrivning av verksamheten För ett barn som växer upp med en psykiskt sjuk förälder kan vardagen vara mer oförutsägbar än för andra barn. Den vuxne kan bete sig på ett oväntat sätt i många situationer och inslag av våld och droger kan förekomma. Dessa barn har länge varit en bortglömd grupp och det är en av anledningarna till att verksamheten startade under hösten Verksamheten som ligger under socialtjänsten vänder sig till barn i åldrarna 7-12 år och som har en eller två föräldrar med allvarliga eller långvariga psykiska problem. Det krävs ingen remiss för att komma i kontakt med verksamheten och de vänder sig till alla barn inom målgruppen, oavsett om de bor med föräldern eller inte (VK, artikel, ). Programmet bygger på en metod för arbete med barn till alkohol- och drogberoende föräldrar som är framtagen på Ersta Vändpunkten omarbetades modellen av Källan (Stockholm) för att passa arbete med barn till psykiskt sjuka föräldrar och med målet att förmedla ny och positiv kunskap och att ha roligt tillsammans. Det som erbjuds är varken en terapi eller behandling, utan skall ses mer som ett komplement till andra insatser och i förebyggande syfte. Programmet är av pedagogisk karaktär med en tonvikt på känslomässig inlärning och bearbetning av teman som är av generell vikt för de berörda barnen. Barnen träffas en gång i veckan under 1 timma och 45 minuter. Sammanlagt blir det 16 sammankomster förlagda över en termin där varje tillfälle har ett tema med en slogan och ett syfte. Barnen är indelade i låg- och mellanstadiegrupper där de äldre inledde under hösten och lågstadiegruppen startade i januari Varje sammankomst inleds med att ledarna och barnen sätter sig i en ring. Barnen hälsas välkomna och därefter får var och en presentera sig och tala om hur de känner sig för stunden. Därefter går gruppen igenom gemensamt bestämda regler (inte prata i mun på varandra, det som sägs stannar i rummet, ingen behöver delta mot sin vilja m.fl.) innan de kan börja leka. 5

6 Efter lekstunden övergår de till temat för dagen, t.ex. psykiska sjukdomar eller den egna personen. Under den följande fikastunden får varje barn berätta om den gångna veckans höjdpunkt respektive bottennapp. Sammankomsten avslutas kring temat igen. Styrkan med en liknande gruppverksamhet är att gruppen i sig blir medlet för förändrig och utveckling. Redan under första sammankomsten upptäcker barnen att de inte är ensamma i sin livssituation och om sina upplevelser. Genom att barnen ges möjlighet att prata om sina upplevelser och om psykisk sjukdom får de en ökad kunskap och bättre kännedom om sina egna känslor, behov och rättigheter. De blir hela tiden påminda om att det inte är deras fel att föräldern är sjuk och hur viktigt det är att ha någon omkring sig att prata med. När träffarna är slut hoppas ledarna att barnen har strukturerat tillvaron och vet var allt hör hemma, att de fått ny kunskap och att deras självbild och självkänsla har förbättrats. Förhoppningen är att barnen står bättre rustade att hantera verkligheten! 2 METOD 2.1 Val av datainsamlingsmetoder I studien är syftet att studera hur förtroende byggs upp och förvärvas utifrån gruppledarnas upplevelser och den metod de använder. Kvalitativ forskningsmetod kommer att användas för att synliggöra gruppledarnas perspektiv (Bryman, 1997). Genom den kvalitativa metoden kommer världen förstås utifrån respondenternas synvinkel och deras erfarenheter och livsvärld synliggörs framför den vetenskapliga. Metoden baseras på empiri insamlad genom intervjuer då detta sätt tydligast klargör respondenternas uppfattning och kunskap. Vid förberedelsen inför intervjuundersökningen gäller det att ställa nyckelfrågorna vad, varför och hur för att få klarhet i vilken information som ska samlas in och vilken intervju- och analysteknik som är bäst anpassad (Kvale, 1997). 2.2 Tillvägagångssätt Det stod tidigt klart att jag ville göra en studie där barnsamtal låg i fokus. I mitt sökande efter ett syfte och en klar avgränsning kom jag i kontakt med UFFE (Utvecklings- och fältforskningsenheten) där jag fick en färdig verksamhet presenterad för mig. Genom diskussioner och noga överväganden kunde vi komma fram till en inriktning som låg i mitt intresse och som även var av intresse för dem. Inom UFFE görs parallellt en utvärdering om den aktuella verksamheten och min kommande studie ska kunna ses som ett komplement till rapporten. Genom att studiens betydelse ökade och likaså antalet intressenter, kändes uppgiften mer stimulerande och betydelsefull för mig som författare. För att uppnå ett komplett innehåll i undersökningen krävs mer än enbart teoretiska studier och litteraturstudier. Genom mitt besök, två veckor innan intervjuerna, i lokalen där sammankomsterna äger rum fick jag möjlighet att komma in i den lokala jargongen och känna av atmosfären i den miljö där undersökningen ska genomföras. Vi fick då möjlighet att lära känna varandra lite och jag blev visad runt i lokalerna. Mötet gav också tillfället att förtydliga mitt syfte och förbereda dem på vad intervjun kommer att handla om och jag fick ett informerat samtycke (Kvale, 1997). Efter detta inledande möte skrev jag ner tankar, observationer och upplevelser som kommit upp under mötet. 6

7 Jag fick ta del av tidigare gjorda dagboksanteckningar från höstterminens gruppverksamhet. Materialet var redan avkodat för den pågående utvärderingen, men av sekretesskäl var jag tvungen att läsa dem på UFFE. Jag gavs även möjlighet att läsa barnens och föräldrarnas utvärderingar. Detta material är endast skrivet i egensyfte för gruppledarna och kommer därför inte återges i sin helhet. För att komma åt det som Polkinghore ( i Kvale, 1997) benämner tyst kunskap bad jag gruppledarna skriva utökade dagboksanteckningar efter en samankomst. Instruktionerna var sparsamma, men syftet precist. De skulle återge i vilken/vilka situationer som barnen visade mest tillit och förtroende. Jag bad dem även beskriva hur situationen såg ut strax innan, under tiden och strax efter samt hur de båda parterna agerade. Genom nedskrivandet prövas gruppledarnas tysta kunskap då det sätts in i ett praktiskt sammanhang. De gavs också tillfälle att verbalisera händelser, processer eller reflektioner som annars kan vara svåra att beröra genom frågor. Vid det första tillfället som observationen skulle ske kom bara två barn och det blev därför svårt för gruppledarna att göra en observation. Vid det andra tillfället hade de svårt att urskilja en specifik situation då träffen var uppbyggd kring annorlunda övningar. De kunde dock vid ett av tillfällena återge en sekvens av ett samtal med en flicka. Vid utformandet av intervjuguiderna kommer fokus att ligga på några utvalda teman som är relevanta för syftet. Utifrån de följdfrågor som ställs styrs intervjun i olika riktningar och intervjun blir på så sätt semistrukturerad (Forsgärde, ). Kvale (1997) betonar vikten av att ett bra frågeformulär har frågor som bidrar med både en tematisk och en dynamisk del. Min tematiska del består av de frågor som direkt besvarar mitt syfte och som är relevanta för studien. Det dynamiska avsnittet påverkar relationen och förtroendet mellan mig och respondenten och består av de inledande, avslutande och de mer öppna frågorna. Han påpekar också att frågorna ska vara korta i sin utformning, men att för många ja- och nej frågor motverkar dynamiken. En vecka innan intervjutillfället skickade jag med e-post ett urval av frågorna till respondenterna. Jag valde att ge dem de olika teman som frågorna är baserade på samt några av de underliggande frågorna. Jag valde ut de frågor som jag ansåg vara mest centrala och som kunde innebära förberedelser och eftertanke från deras sida. Innan jag genomförde mina intervjuer gjorde jag en provintervju med en vän. Syftet var att höra hur frågorna lät och att kunna beräkna ungefär hur lång tid varje intervju skulle ta (Lantz, 1993). Valet av plats för intervjun är viktig eftersom personen måste känna sig trygg och bekant med miljön för att kunna rikta all koncentration på intervjun (Lantz, 1993). Både med detta i åtanke och av praktiska skäl skulle båda intervjuerna utföras i verksamhetens lokal. Tidpunkten för de båda intervjuerna bestämde jag tillsammans med gruppledarna vid vår första träff. Tiden för intervjun blev lagd två veckor fram eftersom påskhelgen kom emellan och för att de båda endast arbetar en dag i veckan med verksamheten. Respondenterna skulle bli intervjuade var och en för sig, men direkt efter varandra. Vid de båda intervjutillfällena tänkte jag använda mig av en bandspelare för att koncentrationen skulle läggas mer på ämnet och dynamiken i intervjun, än på formulerandet av frågor och nedskrivandet av svaren (Kvale, 1997). 7

8 Vid intervjutillfället visade det sig emellertid att intervjupersonerna inte var beredda att svara på frågorna. De hade övervägt sitt beslut under den gångna veckan och ansåg att de inte hade tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att besvara frågorna. De ansåg också att frågorna var för fokuserade på dem som personer och att barnen och deras familjer skulle bli för utlämnade. De hänvisade mig till det skriftliga material som finns kring metoden och att svaren på mina frågor finns att läsa där. Jag var noga med att förtydliga att både de och verksamheten skulle vara anonym under hela studien och att de skulle få ta del av det jag skrivit innan det blev slutgiltigt. Jag gav dem förslaget att göra en gemensam intervju med dem båda där de kunde svara på de frågor de ansåg sig ha kunskap kring och kan besvara. Jag såg gärna att de återgav metoden med egna ord varvat med den egna kunskapen och erfarenheten. Det blev ingen intervju, men istället satt vi och samtalade i ett par timmar om verksamheten och gruppen. Jag använde inte bandspelaren vid detta tillfälle utan förde anteckningar. I och med att intervjuerna uteblev och att jag istället fick föra ett samtal med gruppledarna kunde jag inte få fram de svar som skulle besvara mitt syfte. Istället fick jag modifiera syftet så att ett större fokus hamnade på arbetsmetoden Källan med ett avsmalnande på förtroendeprocessen. Respondenterna berättade om metoden och jag fick även ta del av den handbok som de följer. Dessa båda kunskapskällor sammanförde jag med respondenternas egna upplevelser och den observation som de gjorde och fick på så sätt fram min empiri. När min empiri var sammanställd skickade jag den till de båda gruppledarna för att de skulle få möjlighet att läsa igenom det skrivna och kommentera det. En vecka senare träffade jag gruppledarna och fick ta del av de tankar och reflektioner de hade på materialet. I det stora hela var allt bra och jag behövde bara göra några ändringar och förtydliganden. I min analys sammanställde jag teorin med empirin för att kunna se eventuella likheter, olikheter eller andra fenomen värda att belysa. Jag använde mig inte av någon standardmetod vid analysen av empirin, utan växlade mellan olika (Kvale, 1997). Tillvägagångssättet kallas Ad-hoc och det innebär att jag läste igenom materialet ett flertal gånger för att vid varje tillfälle upptäcka något nytt, få en djupare förståelse eller tolka ett visst fenomen. 2.3 Validitet För att få svar på mina frågeställningar och komma åt mitt efterfrågade mellanrum var det nödvändigt att göra intervjuer med gruppledare. Dom är mitt inne i processen och är dem som bäst kan uppfatta och förstå vad som gör att barn i olika situationer anförtror sig till dem. Jag kom i kontakt med en specifik verksamhet och det blev naturligt att göra intervjuer med de berörda gruppledarna. För att få deras upplevelser och syn på samspelet mellan dem och barngruppen formulerade jag en semistrukturerad intervjuguide (Forsgärde, ). Min intervjuguide kom aldrig att få någon praktisk tillämplighet, utan den delgavs endast respondenterna via e-post eftersom de sedan avstod från intervjun. Under samtalet med gruppledarna förde jag anteckningar. Då det som skrevs ned endast var det som jag uppfattade och valde ut är jag medveten om att viss information kan ha missats och att missförstånd skett (Kvale, 1997). Genom kommunicering med respondenterna utgår jag från att missförstånd uppdagas och att relevant och viktig information läggs till. Eftersom det inte blev någon intervju kunde jag heller inte få fram alla de svar som jag hoppats på. De kunde svara på frågor som rörde deras egen bakgrund och metoden som de använde sig av. De frågor som berörde förtroende och trygghet hade de svårare för att 8

9 besvara, men vi kunde diskutera några av dem och de svarade utifrån den kunskap och erfarenhet de hade. 2.4 Reliabilitet Den intervjuguide som jag skrivit kan med fördel användas i andra sammanhang och till andra gruppledare. De svar man får fram vid en annan intervju kan inte bli identiska med dem som jag fått fram i den här studien. Eftersom frågorna syftar mycket till individens förhållningssätt, upplevelser och kunskap blir svaren individuella. I utformandet av intervjuguiden valde jag att ha med öppna frågor för att respondenten själv skulle kunna sätta ord på det efterfrågade och utveckla sina tankar (Kvale, 1997). 2.5 Generaliserbarhet Den studie som jag har gjort har riktat sig till en specifik verksamhet. Även om urvalet har varit snävt är de tankar och resultat som har kommit fram applicerbara i andra situationer med barngrupper. De generella grundstenar som tas fram för skapandet av förtroende och trygghet kan gälla som vägledning för vad som kan vara gällande i en annan situation (Kvale, 1997). 2.6 Urval I verksamheten arbetar två personer med gruppverksamhet och då mitt område gäller endast den här specifika verksamheten blev mitt urval endast de två (Bryman, 1997). Jag kom i kontakt med de båda gruppledarna genom UFFE och då mitt syfte endast avser att studera deras verksamhet, har inga andra intervjupersoner valts ut. 2.7 Metodologiska reflektioner Jag har fått använda mig av olika metoder för att sammanställa min empiri. Jag förde ett samtal med gruppledarna och jag tog del av den handbok som Källan har utarbetat. I min studie hade det ideala varit att genomföra en observation av barngruppen och gruppledarna för att själv kunna uppmärksamma förtroendeprocessen. Detta blev inte möjligt då barnen inte längre förblev anonyma och för att min närvaro skulle påverka stämningen och tryggheten i gruppen. För att ändå stärka tillförlitligheten i studien lät jag gruppledarna skriva ner sina tankar och reflektioner i direkt anslutning till en sammankomst. En styrka i mitt tillvägagångssätt var att jag träffade de båda gruppledarna två veckor innan intervjutillfället. Genom att jag då fick se lokalerna, lära känna dem lite mer och att de fick klargjort vad mitt syfte var, var grunden lagd för en bra intervju. Att gruppledarna inte ställde upp på intervju kom helt oväntat och jag kände mig överrumplad. Detta kom givetvis att påverka insamlandet av den empiri som jag hade hoppats få. Jag försökte göra det bästa av situationen genom att tydliggöra mitt syfte igen och betona att jag inte hade för avsikt att granska dem som gruppledare. När det stod klart att det inte skulle bli någon intervju så förde vi ett samtal istället och genom de frågor jag då ställde försökte jag ändå komma åt mitt syfte. Det bortfall som mina intervjuer utgjorde påverkade mitt slutgiltiga resultat. Jag blev tvungen att ändra på fokus från gruppledarnas perspektiv till att mer se till den metod de använder sig av för att komma åt min kärnfråga. Då jag i efterhand vet att gruppledarna noga följer metoden och att de har delgett mig en observation anser jag ändå att mitt resultat är giltigt och trovärdigt. Det jag själv saknar är nyanser i tillvägagångssättet och gruppledarnas egna reflektioner kring förtroendeprocessen och mellanrummet. 9

10 Tack vare att jag erbjöds möjligheten att samtala med gruppledarna då intervjuerna uteblev, kände jag att jag fick fram mycket information och förståelse. Jag fick många svar och då framförallt på de frågor som berörde arbetsmetoden eller gruppledarnas egna kunskaper och utbildning. De frågor som var av mer öppen- och analytisk karaktär fick jag inga svar på och jag kunde därför inte fånga deras egna upplevelser och tankar kring de processer som äger rum mellan gruppen och ledarna. Det är svårt att sätta fingret på vad som gjorde att de drog sig ur i sista stund. Om jag hade varit mer tydlig och berättat mer ingående om processerna i en C-uppsats så hade de kanske varit mer förberedda eller kunnat säga nej redan i ett tidigare skede. Jag hade också kunnat klargöra att allt skulle bli konfidentiellt och att jag skulle kommunicera det skrivna. Vid vår första träff kändes allt så självklart då de redan var indragna i den utvärdering som görs parallellt och det kändes inte som om det fanns behov för extra förtydligande. Ur deras synvinkel förstår jag att de kan tycka sig ha för lite erfarenhet av gruppverksamheten. Samtidigt har jag varit medveten om det hela tiden och anser det ändå vara av intresse att få höra om deras tankar och upplevelser. Det känns olyckligt att de känner sig för utpekade då detta inte var min avsikt och jag har svårt att tänka mig att något barn eller deras familjer skulle kunna känna sig utpekade. Jag kommer inte i min studie citera något barn, återge enskilda händelser eller på något annat sätt beskriva någon till igenkännbarhet. En tanke som jag har är att de känner sig osäkra i sin gruppledarroll och att det därför känns extra svårt när någon utifrån kommer och belyser det de gör och deras tillvägagångssätt. De säger själva att de bara bidrar med 20% av framgångarna i gruppen och resten sköts av den utarbetade metoden. 2.8 Etiska reflektioner Innan det var dags för intervjuerna hade intervjupersonerna kontaktats och gett sitt samtycke, samt informerats om studiens syfte och upplägg. De fick också klarhet i de risker/fördelar det kan vara med att delta i studien och att frivilligheten innebär att de när som helst kan dra sig ur och själva avgöra hur mycket information som ska ges ut (Kvale, 1997). Vid intervjutillfället valde båda gruppledarna att inte medverka vid en intervju, men gick däremot med på att samtala under ett par timmar. Konfidentialiteten på studien blir relativt låg då det endast är två personer som arbetar med denna gruppverksamhet. Jag har valt att anonymisera gruppledarna och verksamheten. Detta har jag gjort för att öka konfidentialiteten, men även för att de som personer och den precisa verksamheten inte ligger inom mitt syftes intresseområde utan det är ett visst fenomen jag avser att studera. De dagboksanteckningar jag tar del av är redan avkodade så att inget enskilt barn eller familj kan namnges. För att vidta ytterligare sekretessåtgärder tog jag inte med mig materialet hem, utan tog del av det på platsen (UFFE). När de delar som handlade om verksamheten var färdigskrivna och likaså övrigt material där jag använt mig av information som jag fått genom gruppledarna, skickade jag det till dem. Genom att kommunicera det skrivna materialet med respondenterna får de en möjlighet att göra ändringar eller tillägg. De har också möjlighet att stryka något av det skrivna. 10

11 Då det var extra viktigt för de båda gruppledarna att deras och verksamhetens anonymitet bevarades blir även detta en viktig aspekt i kommuniceringen med dem. De får avgöra om de anser att jag delger för mycket information som kan härledas till verksamheten eller om inblandade barn och föräldrar skulle kunna känna igen sig i det jag skrivit. 3 TEORI 3.1 Val av teorier För att besvara studiens frågeställningar och komma åt det mellanrum som uppstår mellan gruppledarna och barngruppen har jag valt att ringa in området genom olika teorier. Jag har utgått från teorier kring grupper, hur samtal med barn kan läggas upp på ett fördelaktigt sätt och vad som påverkar att ett förtroende och en trygghet skapas i samspelet. Tillsammans med den metodteori som gruppledarna utgår från så har området ramats in och genom att sammanställa dem skapar jag en egen och mer precis teori till själva fenomenet. 3.2 Gruppen Definitionen av en grupp är en samling människor som upplever att de har ett gemensamt mål, ömsesidigt påverkar varandra, psykologiskt är medvetna om varandra och uppfattar sig själv som en grupp (Lennéer-Axelsson, 1991). Engelsmannen W.R Bion (1961) anser att det psykiska liv som råder i en grupp är av avgörande betydelse för att en människas liv ska nå sin fulla utveckling. När en individ ansluter sig till en grupp hoppas hon få ett utbyte av gruppen, men möts ofta av en känsla av motgång, framkallad av gruppen. Vi påverkas av det vi uppfattar som gruppens inställning gentemot oss själva och styrs omedvetet eller medvetet av den uppfattningen. Den här uppfattningen, tillsammans med individens personlighet, får en avgörande betydelse för vad individen säger eller gör i gruppen och om något kan sägas öppet eller hellre skulle ha sagts anonymt. I en grupp ser man i första hand till gruppens överlevnad och välbefinnande. Den enskildes problematik kan tyckas sekundär för deltagarna, men den lyfts indirekt fram inom gruppen. Utgångspunkten är ofta att om en människa väljer att gå med i en grupp så gör hon det antingen för att bekämpa något eller för att fly från något (Bion, 1961). Att erbjuda barn stöd eller terapi i grupp har många fördelar (Socialstyrelsen, 2002): underlättar för barnet att närma sig terapeuten och möta en ny situation i närvaro av andra barn. barnet ges större möjlighet till reaktioner, spegling och reaktionsutrymme. genom leken får barnen uttrycka känslor och reaktioner. barnet är inte i konstant fokus, utan kan dra sig undan vid behov. alla i gruppen bidrar med erfarenheter och kunskaper som hjälper det enskilda barnet att utvecklas. känslan av att vara udda och annorlunda minskar i en grupp med andra som varit med om samma sak. Psykologerna Lundqvist och Walch (1989) anser att fördelarna med en sluten grupp överväger de för den öppna. En sluten grupp representerar den trygghet och stabilitet som 11

12 barnen behöver för att kunna gå in i en nära relation med gruppen och som i sin tur är nödvändigt för att de ska kunna tillgodogöra sig behandlingen. Storleken på den terapeutiska gruppen måste vara tillräckligt stor så att ett utbyte av identifikationer och överföringar kan ske. Lundqvist och Walch rekommenderar därför en gruppstorlek på 4-6 barn om man har en terapeut och upp till sju barn om man är två. Medlemmarna i gruppen bör vara jämna i ålder (högst två års skillnad) för att undvika för stora spridningar i utvecklingsnivå. Lundqvist och Walch har valt att arbeta med enkönade grupper då barnen är i latensåldern, 5-11 år, för att undvika bildandet av smågrupper av flickor respektive pojkar. När barnen är i tonåren används med fördel blandade grupper då det motsvarar den utveckling barnen befinner sig i. Oavsett ålder på barnen är det viktigt att om möjligt undvika att ta med barn som känner varandra utanför gruppen. Om barnen känner varandra har de redan en uppfattning om den andre och då minskar möjligheten för barnet att våga och kunna vara på ett nytt sätt. Både Lundqvist och Walch och i socialstyrelsens rapport (2002) nämns tidsbegränsning av behandlingen som en fördel för barnen. Denna ska klargöras redan från början för att inge trygghet åt barnen. 3.3 Mötet med barnet Innan man träffar ett barn för ett samtal eller intervju är det viktigt att man har förkunskaper om barnet. Det handlar då om barnets namn, ålder och kön, men också om dess utveckling, både den emotionella, kognitiva, språkliga och sociala (Cederborg, 2000). Samtalsledaren måste känna till förloppen i barnets utvecklingsstadier och vad som befrämjar eller hindrar utvecklingen. Den nivå som barnet är på avspeglas i dess realitetsuppfattning och man måste också ha i åtanke att barnets uttrycksform i talet ändras med växandet (Sylvander, 1983). När man ska samtala eller intervjua ett barn är den omgivande miljön av stor betydelse. Grundtanken är att kunna skapa en miljö som känns trygg och där barnet inte känner sig hotat eller i fara. Rummet man befinner sig i ska därför vara lugnt eller lite avskilt. Det är viktigt att det inte finns någon påslagen TV, andra störande personer eller för mycket saker runt omkring som kan distrahera (Cederborg, 2000). Enligt Ovreeide (1998) är även placeringen i rummet av betydelse. Den vuxne får inte sitta mellan barnet och dörren, utan barnet måste lätt kunna se och komma till dörren. Om samtalet handlar om barnet och dess erfarenheter med sina t.ex. alkoholiserade föräldrar, bör samtalsledaren ha någon kunskap om alkoholmissbruk och dess inverkan på en familj. Om man inte har denna kunskap är det lätt att vi möter barnet med stereotypa bilder och barnet kan komma att känna sig annorlunda. När den situation som barnet berättar om tas emot som "självklar och bekant" minskar barnets skamkänslor (Ovreeide, 1998). I den första och inledande fasen av ett klientsamtal får klienten och hjälparen möjlighet att lära känna varandra och bli trygga i situationen. Om barnet ges möjlighet att i ett inledande skede få betrakta den vuxne innan dialogen börjar lär barnet känna den vuxnes kroppsspråk och röst. Detta kan lättast ske medan den vuxne t.ex. sätter i ordning stolar, stänger ett fönster eller tar fram saft (Ovreeide, 1998). Den här inledande fasen kan därför kallas för den sociala fasen (Ohnstad, 1995). Under den sociala fasen är samtalet konventionellt och det är en fördel om hjälparen kan berätta om den kommande situationen och hur upplägget ser ut. Doverborg (2000) skriver att ett barns förtroende ökar om barnet har fått träffa den vuxne vid ett tidigare tillfälle. De har då haft möjlighet att lära känna varandra lite och om en god kontakt uppstår ökar chansen att barnet berättar mycket om sina tankar och upplevelser. Om barnet däremot inte känner starkt förtroende visas det genom tystlåtenhet och att barnet blir fåordigt. För att 12

13 förstärka och påskynda kontakten mellan barnet och terapeuten/behandlaren betonar Anna Freud (Sylvander, 1983) vikten av en inledande period med spel och lek. För att behålla en ömsesidig kontakt under hela samtalet är det viktigt att visa ett intresse för barnet och det barnet berättar. Detta görs effektivt genom nickar, leenden, hummanden etc. Om även kroppsspråket och barnets gester uppmärksammas kan man få ytterligare information om barnet och en betoning på vad barnet verkligen säger och vill få sagt. När barnet väl börjar berätta är det viktigt att hjälpa barnet att utveckla och uttrycka sina tankar. Det kan man göra genom att visa sig intresserad, uppmuntrande och gå in aktivt i samtalet genom att ställa uppmuntrande frågor så att barnet fortsätter att utveckla sin uppfattning (Doverborg, 2000). Vid berättande av starka känslor måste den vuxne visa förmåga att kunna ta emot dem utan att förlora struktur och kontroll. Genom att ha en intresserad lyssnande hållning där barnets framställning tas emot som en självklarhet och med en normaliserande reaktion kan man giltighetsförklara barnets verklighet. Detta är viktigt för att barnet inte ska bli osäkert och börja misstro sin egen verklighetsuppfattning (Ovreeide, 1998). 3.4 Det tredje området Winnicott (1981) vill betona vikten av ett område som medför ett kreativt sätt för individen att leva. Han kallar detta område för lekens område och det är förlagt till det potentiella rummet mellan individen och dess omgivning. Detta rum kan uppstå mellan två parter (t.ex. mor-barn, individ-samhälle) och är beroende av upplevelser som leder till tillit i form av den visade mänskliga pålitligheten som modern visar sitt barn. Rummet uppkommer i slutet av sammansmältningen mellan barn och objekt och då barnet börjar kunna urskilja modern från självet, samtidigt som modern minskar sin anpassning till barnets behov. När barnet känner sig tryggt i denna tillit kan känslan överföras till ett förtroende för omgivningsfaktorerna. Storleken på det här tredje området varierar mycket från individ till individ eftersom det kan ses som en produkt av den enskilda individens upplevelser av dess omgivning. För att barnet ska kunna bli självständigt måste modern släppa det ifrån sig, samma sak gäller relationen klient och terapeut. Existensen av området är beroende av levande upplevelser, inte av nedärvda anlag. Om ett barn växer upp med en lyhörd och känslig omvårdnad och där modern lösgör sig från barnet, uppstår ett mycket vidsträckt lekområde. Ett annat barn kan växa upp med torftiga upplevelser under denna utvecklingsfas att den endast har små chanser att utvecklas annat än i riktning mot inåtvändhet eller utåtvändhet. För det senare barnet har det potentiella rummet ingen betydelse då en känsla av tillit i förening med pålitlighet aldrig kom till stånd, och därför uppstod inget tryggt självförverkligande. 3.5 Trygghet Det är viktigt att en människa klarar av att vara ensam och den förmågan kommer, enligt Klein (i Winnicott, 1993), från ett gott objekt i individens inre, psykiska verklighet. Grunden till den förmågan läggs redan hos spädbarnet där erfarenheten att vara ensam i moderns närhet inleds. Ensamheten handlar då om att ligga i barnsängen, vagnen eller vaggan, men att modern ändå är påtagligt närvarande i den omgivande miljön. Individens inre goda relationer är då tillräckligt etablerade så att han eller hon kan känna en trygghet i nuet och inför framtiden och detta medför en känsla av trygghet även i frånvaro av yttre objekt och stimuli (Winnicott, 1993). 13

14 Den engelske barnpsykiatern och psykoanalytikern John Bowlby ( i Broberg, 2000) använder begreppet trygg bas när han beskriver förälderns förmåga att utgöra en "hamn" för barnet. Det blir den plats som barnet utgår från vid upptäckandet av världen och dit barnet återvänder för känslomässig påfyllning. Barnet har en inre förvissning om att kunna återvända till basen och att där kunna få den nödvändiga tryggheten. För att föräldern ska kunna fungera som en trygg bas måste barnet få tillräckligt med erfarenhet av att föräldern alltid finns där och alltid ställer upp för barnet. För barn vars föräldrar inte karaktäriseras av lyhördhet och förutsägbarhet kan en otrygg anknytning uppstå, antingen av karaktären undvikande eller ambivalent. Den förstnämnda anknytningen utmärks av att barnet inte visar något behov av att använda föräldern som en trygg bas, utan har lärt sig att inte ge uttryck för sitt behov av tröst och omsorg. Den ambivalenta anknytningen uppstår i relationer där samspelet mellan förälder och barn är mer oförutsägbart lyhört. I liknande fall har barnet svårt att läsa av föräldern och relationen sker på den vuxnes villkor. Broberg (2000) tar vidare upp i sin artikel Bowlbys begrepp desorganiserad anknytning där samspelet mellan förälder och barn till stor del bygger på rädsla. Barnet känner den naturliga anknytningen till föräldern samtidigt som samma person väcker barnets rädsla och hamnar därmed i en omöjlig konfliktsituation. Resultatet blir många gånger en blandning av det undvikande och ambivalenta beteendet i kombination med udda kroppsrörelser (t.ex. huvuddunkningar). 3.6 Förtroende Om tron på människan finns kan ett förtroende byggas upp mellan de båda parterna. Ett förtroende kräver bevis från andra sidan om äkthet i den kärlek, ödmjukhet och det intresse som visas. Om någon inte kan känna ett förtroende för någon kan man se att några av dessa förutsättningar saknas i relationen (Freire, 1972). Genom visad respekt för barnet och för barnets känslor kan grunderna för förtroende läggas (Doverborg, 2000). Detta avgörs redan vid den första kontakten då barnet måste få känna hur betydelsefullt det är och att man är intresserad av att prata med det och lyssna på dess berättelser. 3.7 Förhållningssätt När samtalet med barnet äger rum är det några förhållningssätt som är viktiga att tänka på. För det första är det viktigt att den vuxne använder sig av ett språk som barnet förstår och att svåra termer förklaras på ett tydligt sätt. Barnet har behov av mycket tid och det gäller att visa tålamod och låta barnet prata till punkt och tid att tänka färdigt. Oavsett vad barnet berättar måste den vuxne hålla sig neutral i sitt förhållningssätt och inte vara anklagande, skrämmande eller nedlåtande (Cederborg, 2000). Den emotionella intoningen och de emotionella signaler som den vuxne ger i dialogen med barnet kan bli avgörande för samtalets utveckling (Ovreeide, 1998). Barnet använder gärna den vuxnes reaktion för att bekräfta relationen och kommer därför att anpassa sig efter den. Det är därför av vikt att de första emotionella signaler som den vuxne sänder ut måste vara bekräftande på barnets reaktion utan att varken bli svagare eller starkare än barnets egen. Utgångspunkten blir en undrande tankeläsning och en observation av barnets emotionella reaktioner för att senare, i de bearbetande faserna, kunna hjälpa barnet att uttrycka och dela dess känslor. För att barnets känslor ska bli hanterbara måste de omedelbart bekräftas och det genom att man försöker sig på en social förståelse för hur barnet har det. Detta ska inte göras genom frågor då man förmedlar brist på förståelse eller osäkerhet, utan genom kroppsspråk eller verbalt i form av försök till tankeläsning. Frågor av typen "Du är ledsen idag?" har ett konstaterande men även ett undrande tonfall, medan "Idag är du ledsen!" blir ett för absolut påstående. 14

15 I socialstyrelsens rapport (2002) redovisas ett projekt av Bågen i Stockholm. Projektet syftade till att arbeta terapeutiskt med barngrupper där barnen bevittnat misshandel av modern. De båda terapeuterna i projektet betonar vikten av barnens behov av utrymme för de ytterligheter som ryms i deras liv och i deras självbild. I familjer där våld har förekommit har barnets vardag präglats av ambivalens och det yttrar sig även i gruppen genom att barnen pendlar i sitt sätt att förhålla sig till gruppen eller att trotsa regler. Det är svårt för barn att få ihop det negativa och positiva, kärleken och våldet, men då båda dessa ytterligheter ges plats kan barnet börja bygga upp en helhet i form av en bild av sig själv och ett liv som hänger ihop. I samma rapport framhålls betydelsen av att hålla de gränser som satts upp och på så sätt bibehålla ett gott och tryggt gruppklimat. Det ger trygghet åt barnen att ha fasta strukturer och rutiner inom gruppen, något som många kan sakna hemifrån. Varje träff följer en bestämd ordning där leken är central. Genom leken kan de tabubelagda områdena benämnas och barnen kan indirekt berätta om sina upplevelser och tankar. Under träffens gång kommer många känslor fram hos barnen och ångestnivån ökar. Det är viktigt att terapeuterna kan hantera och reglera gruppens ångestnivå och hela tiden väga risken för en alltför hotande spänning inom gruppen där flykt och motstånd blir resultatet, mot utvecklingen av gruppens terapeutiska möjligheter (Lundqvist och Walch, 1989). De verktyg som kan användas för regleringen är förändring av strukturen i gruppen och genom att möta barnen med stödjande insatser. 3.8 Teoretisk sammanfattning i form av en idealverksamhet Genom att sammanfoga ovan nämnda teorier tänkte jag exemplifiera hur man på ett fördelaktigt sätt kan arbeta med barn i grupp. Jag har valt att göra det genom att beskriva hur en verksamhet skulle kunna byggas upp och fungera. Innan uppstartandet av en verksamhet är det viktigt att gruppledarna, som gärna är två till antal, kompletterade de sina kunskaper om psykisk sjukdom och hur vardagen kan se ut i ett hem där någon förälder är psykiskt sjuk. Detta för att de ska vara väl förberedda och insatta i den vardag som barnen de skulle möta kan ha vuxit upp och lever i. De har även genomgått relevanta kurser som berör samtal med barn och eventuellt om den specifika metoden. Vid val av lokal bör de hitta en plats som känns så lugn och hemtrevlig som möjligt och där de kan vara säkra på att alltid kunna vara vid varje träff. I rummet finns bekväma sittplatser där hela gruppen samt gruppledarna kan se varandra under samtalen. Det ges inte möjlighet för någon utomstående att närvara, utan föräldrar som ämnar stanna hänvisas till en intilliggande lokal. När de barn som ska delta i verksamheten har valts ut är det fördelaktigt om båda ledarna träffar varje barn individuellt tillsammans med barnets föräldrar. Barnet får information om vad gruppens syfte är och hur träffarna är upplagda. Gruppledarna försöker etablera en bra kontakt till både föräldrarna och barnet innan första träffen äger rum. Målgruppen är barn som har vuxit upp med psykiskt sjuka föräldrar. Den gemensamma problematiken kommer att bidra till en stark gruppkänsla och är positiv i ett behandlande syfte och för varje barns egen utveckling. De deltagande barnen ska vara i samma åldersspann, lågeller mellanstadiet och gruppen ska bestå av maximalt sju barn av samma kön. Gruppen träffas regelbundet under en tidsbegränsad period. 15

16 Under träffarna har leken en central betydelse och får ofta inleda veckans sammankomst. Genom leken får terapeuterna/gruppledarna in barnen på det tabubelagda området och det öppnar för diskussioner och berättelser. Det är viktigt att låta varje barn komma till tals och att de nickar igenkännande till det barnen berättar. Olika uttalanden följs upp med eventuella frågor, men mestadels med ett visat intresse och en bekräftelse på den visade känslan. Genom att repetera det barnet just har berättat eller genom att ställa en direkt fråga kan ledarna uppmuntra barnet till fortsatt berättande. Vid varje träff fikar hela gruppen tillsammans. Detta är ett viktigt återkommande inslag och de bör vara konsekventa med val av fika och att inte använda fikat som belöning, utan mer som energipåfyllnad. Vid fikat testas ofta gruppledarnas tålamod och stabilitet och de får ofta klargöra att ingen kan bli utkastad från gruppen och att alla har rätt att vara som de vill och är. När ledarna gång efter annan visar att de är pålitliga och konsekventa i sitt handlande börjar barnen känna ett förtroende till dem. Barnen känner sig trygga i närheten av en stabil vuxen som sätter gränser och som inte är oförutsägbar till sättet. Tack vare de stabila ramarna som bildas runt gruppen och varje barn kan en tillit växa fram mellan gruppen och ledarna. Det är i detta uppkomna rum som barnet vågar öppna sig och tillåts visa känslor. Först nu kan barnet se en helhet och börja bygga upp och förstå sin egen verklighet. 3.4 Teorikritik Under mitt sökande av litteratur har jag inte hittat någon teori som enbart fokuserar på det fenomen jag är ute efter att undersöka. Jag har istället fått välja ett flertal olika teorier och genom att sammanlänka dem skapa en egen teori som svarar för en teoretisk uppbyggnad av förtroendeprocessen och vad som sker i det osynliga rummet. 4 EMPIRI 4.1 Återgivning av skriftligt material Jag har fått ta del av de tidigare gjorda dagboksanteckningarna som gruppledarna gjorde under hösten Efter varje träff skriver de båda gruppledarna ner vad de har gjort under träffen, vilka som medverkade och en kort beskrivning av hur varje barn var eller något de sa/gjorde. De reflekterar också över sina egna insatser och hur de tyckte att gången hade gått. Efter den första träffen beskrev gruppledarna hur måna de hade varit om att klargöra för barnen om syftet med gruppen och anledningen till att de alla var där. Att samtliga av barnen var där av samma anledning var något som barnen själva tog upp i sina utvärderingar som något som fört dem samman och gjort dem tryggare i gruppen. Efter den tredje träffen börjar gruppledarna själva uppmärksamma en trygghetskänsla i rollen som ledare och de känner sig mer avspända och samspelta. Detta är något som återkommer efter ytterligare några träffar då de börjar märka hur hela gruppen verkar avsevärt tryggare och vågar öppna sig mer och mer. Det framkommer också att det finns en familjekänsla i guppen och en stark vi-känsla. Detta är något som båda ledarna känner av och som även märks på barnen. Vid ett tillfälle är ett av barnen frånvarande, men finns ändå närvarande i gruppen genom att de övriga barnen pratar 16

17 om barnet och tycker synd om barnet som inte får vara med och göra övningarna och svara på frågorna. Barnen är varandra mycket olika och förhåller sig olika till sina känslor och sina erfarenheter. Trots det blir gruppen stark och de kommer alla nära varandra. Både barnen själva och deras föräldrar kan efter terminens slut se en förändring hos barnet. Föräldrarna kan konstatera att det egna barnet blivit mer trygg i sig själv, ställer mer krav på omgivningen och står på sig mer. Barnen anser sig ha fått ny kunskap inom området och lärt sig att prata om känslor. De skulle gärna se att gruppverksamheten fortsatte ytterligare några gånger! 4.2 Källan Den information som återges nedan är hämtat från den handbok som Källan har arbetat fram och som gruppledarna får ta del av under utbildningen, samt Källans egen hemsida. I handboken står varje träff beskriven och det ges förslag på övningar och lekar. Detta konkreta tillvägagångssätt och metod har jag sammanfattat och fört samman med det som gruppledarna berättade för mig under vårt samtal. Källan bygger på Ersta Vändpunktens metodik och startade upp Källan har hämtat sin inspiration från det program som Vändpunkten arbetat fram i arbetet med barn till alkoholoch drogberoende föräldrar. I programmet finns tankar hämtade från traditionell individualoch gruppterapi, systemteori, familjeterapi, kognitiv beteendeterapi samt ur Anonyma Alkoholisters tolv- stegs- filosofi. Syftet med verksamheten är att barnen ska utveckla redskap för att leva i en familj som drabbats av psykisk sjukdom. Genom gruppen får barnen ökad kunskap om psykisk sjukdom, bearbeta sina egna erfarenheter och upplevelser samt samtala med andra som har liknande erfarenheter. Programmet är pedagogiskt med terapeutiska effekter och det innebär att tonvikten ligger på känslomässig inlärning och bearbetning av, för barnen, generellt viktiga teman. Metoden bygger inte på barnets egna material utan är styrt utifrån den utarbetade handboken. De teman som tas upp är ändå väldigt centrala och viktiga för barnen och gruppledarna märker hur väl de träffar och får en utlösande funktion hos varje barn. Genom kortare lektioner eller videofilmer förmedlas kunskapen och bearbetningen sker t.ex. genom rollspel, collage eller teckningar. Gruppen När en barngrupp sätts ihop är det idealiska att det är minst två barn av samma kön och att gruppen består av 5-8 barn. De ska träffas 16 gånger à 1 timma och 45 minuter under en termin och gruppen leds av två gruppledare, gärna en manlig och en kvinnlig. Efter tredje samlingen sluts gruppen och inga nya barn får tas in. Genom att träffa barnet tillsammans med föräldrarna innan gruppverksamhetens start ges möjlighet att informera om gruppens syfte och upplägg. I det här skedet avgörs också om barnet är lämpat för att delta, om någon annan insats skulle vara bättre och hur förälderns situation ser ut. Vid informationsträffen avsätts en kvart till att en av ledarna pratar enskilt med barnet och den andre med föräldrarna. Genom informationsmötet fokuserar de på barnen och är måna om att barnet ska förstå och känna sig delaktigt. De visar också inför barnet att de respekterar föräldrarna. Vid slutat av träffen får familjen ta ställning till om de vill delta eller fundera över saken och ledarna avgör om barnet är lämpat för gruppen. 17

18 Lokalen Källan förespråkar att det rum där träffarna är ska vara så bekvämt som möjligt och att det inte får finnas några störningar utifrån. Det ska finnas bekväma stolar och soffor och man kan med fördel använda sig av olika rum för olika ändamål. Detta är något som har anammats av gruppledarna då de använder sig av stora kuddar som barnen sitter i på golvet. De har själva kommit på den idén och tycker att den fungerar mycket bra och ger en avslappnad känsla inom gruppen. De har också tillgång till två olika, men intilliggande rum som fyller olika syften. Det ena rummet används till temapresentationen och där återfinner man kuddarna och blädderblocket. I det andra rummet är hemmakänslan starkare och det känns som att kliva in i en lägenhet. Här finns soffa, kök och bord. Det rummet används under fikastunderna. Vid övningar och lekar växlar de mellan båda rummen. Gruppledarna Den viktigaste uppgiften som gruppledarna har är att hålla struktur och därmed trygghet i gruppen. De ska också agera förebilder för ett hälsosamt och moget vuxenliv genom att kunna ge ord för känslor och tankar och ge uttryck för åsikter och värderingar. Viktigt är också att de kan förmedla livsglädje och sin syn på vad som ger livet mening och innehåll. För att kunna förmedla allt detta deltar ledarna i övningarna och de flesta lekar och delar med sig av egna erfarenheter. Gruppledarna måste ha bearbetat sina egna problem och delat dem med någon annan vuxen innan de förmedlas till gruppen. Om detta inte har skett kan det leda till större skada för barnen då de många gånger är mycket inkännande och intar en hjälparroll. Den grundutbildning som gruppledarna har bör vara inom arbete med människor, men av stor vikt är också att de är mogna och levnadsglada som personer och med insikt i egna brister och förmågor. De båda gruppledare som jag pratade med har båda erfarenhet av barngrupper i olika sammanhang och åldrar. De anser båda att detta i kombination med deras pedagogiska utbildning har varit till god hjälp i deras förhållningssätt och bemötande av barnen. Vidare anser Källan att gruppledaren bör ha reflekterat över vilka egna sidor som är mest sårbara eftersom dessa kommer bli mest utsatta och provocerade. Är man inte medveten om dessa blir det svårare att bemöta barnen med respekt och på ett utvecklande sätt. Genom att få regelbunden handledning kan detta diskuteras samt att de får hjälp att hålla fokus på behandling och inte gå in i en mer terapeutisk hållning. Trygghet Jag frågade gruppledarna vad de tror är viktigt för barnen för att de ska känna sig trygga i gruppen. De berättade att en viktig del är att de själva deltar i alla övningar och rollspel. När de gör samma saker som barnen blir de också en del av gruppen och inte några iakttagare utifrån. Många gånger är det även ledarna som får inleda en övning och ta de svårare rollerna i ett rollspel. Detta hjälper barnen att slappna av och efter en liten stund är det någon av dem som vågar spela den lite svårare rollen. De kan också se att tryggheten i gruppen ökar med antalet gånger. Det är lättare att se utveckling mellan gångerna än att se hur gruppen är i början respektive slutet av en träff. Vid tredje eller fjärde gången började de känna av tryggheten i gruppen. Den framväxande trygghetskänslan tror de kan ha berott på att gruppen slöts efter tre träffar och med en stabiliserad grupp är det lättare att bygga upp en trygghetskänsla. 18

19 Förtroende Ingen av de båda gruppledarna har upplevt det som problematiskt att få barnen att börja berätta. Vid varje träff inleder de med en temapresentation och efter den ställer de några frågor till barnen. De kan fråga barnen om de känner igen sig eller sin förälder i det som ledaren har berättat om. Barnen svarar med spontana reflektioner och därefter kommer samtal snabbt igång. När barnen berättar något lyssnar de uppmärksamt på vad som sägs. Oavsett vad de får höra så försöker de att reagera så neutralt som möjligt. Av egen erfarenhet har de även fått erfara hur omedvetna miner i ansiktet visar den egentliga reaktionen av förvåning eller förskräckelse. Nu är de mycket måna om att försöka vara så nollställda som möjligt, även när det gäller ansiktsuttryck, då de bemöter barnens berättelser. Klimatet i gruppen ska vara så gott att barnet kan känna både förtroende och tillit för att våga lyfta fram både positiva och negativa upplevelser. I en av övningarna ska varje barn dela med sig av det bästa och det sämsta som har skett under veckan, veckans höjdpunkt respektive bottennapp. Tanken är att barnen ska lära sig att urskilja både bra och dåliga saker i vardagen och inte se världen som något grått och händelsefattigt. Det är viktigt att barnet håller sig till det som har varit och inte det som kommer hända i framtiden. Den här övningen sker lämpligast under fika stunden då alla är samlade. Gruppledarna lyfter fram fikastunden som något mycket betydelsefullt för varje enskilt barn och för gruppen som helhet. De själva deltar också och berättar om något positivt respektive negativt. De har gjort iakttagelsen att bottennappet ofta handlar om skolan och höjdpunkten om kompisar. De har funderat över varför bottennappet så sällan handlar om familjen och har därför börjat nämna egna bottennapp utifrån sin egen familj. Deras förhoppning och tanke är att det kan få barnen att börja berätta mer om sina familjer även under denna övning. Respekt Jag frågade gruppledarna hur de visar respekt för barnet och dess integritet. De svarar att de ser hela programmet och metoden som något "vackert" och respektfullt. Respekt är något som genomsyrar hela metoden och barnets integritet skyddas. För att ge mig ett exempel berättar de om en övning som kallas för "Ja- Nej- linjen". Den går till så att de placerar ett snöre på golvet med en ja- respektive nej lapp i vardera änden. Ledarna ställer sen frågor till barnen och de får ställa sig utmed linjen beroende på vilket svar de vill ge. Syftet är att barnen ska träna sig i att uttrycka egna åsikter och värderingar. En fråga som de ställer är om barnen har upptäckt något nytt hos sig själva under den gångna övningen. Även om några barn svara ja följer de inte upp det utan hänvisar till barnets integritet. De tycker att det räcker att barnet själv kommit till den insikten att de kan se en förändring. På samma sätt vill de inte konfrontera ett barn som visar upp vilka hemförhållanden han/hon lever i. De låter istället barnet få bearbeta det genom olika övningar under terminens gång. Om de skulle se något barn som far illa eller på annat sätt inte mår bra skulle de självklart anmäla det. Innan de gör en anmälan pratar de med barnet och sammankallar sedan föräldrarna. Vid detta samtal berättar de om vad de fått reda på och hur de blir tvungna att agera. Efter varje övning som genomförts och som uppenbart har påverkat barnen starkt gör de en uppföljning av övningen. De pratar tillsammans om vad som var jobbigt och varför det kändes som det gjorde. På så sätt lämnas inget barn med sina tankar och känslor och deras landning blir mjukare innan det är dags att gå hem. Barnen har också möjligheten att skriva ner en 19

20 fråga, en tanke eller något annat på en lapp och lägga den i den hemliga lådan. Lådan töms med jämna mellanrum och gruppen diskuterar det som finns i den. Ytterligare ett sätt som de använder sig av för att visa respekt för barnets integritet är att tillåta barnet att göra det de själva vill och känner för. Barnet kan t.ex. avstå från att delta i en lek eller övning, eller om något barn känner sig trött och vill vila så accepterar de det. Hittills har bara ett fåtal barn avstått från att delta, men har, efter att det har gått varvet runt, slutligen velat svara på frågan ändå. De tror att bara vetskapen om att de har en valfrihet och får göra som de själva känner gör dem trygga och säkrare. Avslutning Varje termin avslutas med en familjeträff. Till det här tillfället får varje barn bjuda in de personer han eller hon räknar till sin familj. Syftet med träffen är att förtydliga att alla familjer är värdefulla och påminna om rätten att be om hjälp. Under träffen högtidlighålls också att barnet har påbörjat, genomfört och avslutat Källans barnprogram. Det är upp till gruppledarna hur de vill utforma ceremonin. Ett sätt är att alla står i en stor ring med var sitt ljus. En efter en får önska sig något, barnen önskar vad de vill och föräldrarna önskar något åt barnen. Därefter tänder de sitt ljus. Föräldrarna får också ge barnet fem komplimanger och barnet ger sin/sina föräldrar en. Gruppledarna ger varje barn ett diplom för att understryka att de genomfört hela programmet samt att de får en liten diamant som symboliserar att alla bär på en diamant inom sig. Hela den avslutande ceremonin blir vacker och känslofylld. 4.3 Observation gjord av gruppledarna Situationen är tagen från en sammankomst och där en flicka anförtrodde gruppledarna något som var jobbigt för henne och som gjorde henne ledsen. Barnen satt runt ett bord för att göra en övning där de dela med sig av något som gör dem mest glada och mest ledsna. En flicka hade skrivit "krig" på sin teckning när hon skulle tala om "det ledsna". Hon förklarade ordet med att hon härmade de vuxna. Gruppledaren bad henne då tänka på något som fanns närmare henne i vardagen, i skolan, bland vänner eller någon annan stans. Hon säger då att det är "när mamma och pappa mår dåligt". Gruppledaren följer upp uttalandet med att fråga flickan om det finns något hon kan göra vid de tillfällena som gör att det kan kännas bra för henne ändå. Flickan kommer inte på något svar och gruppledaren frågar vidare om mamma och pappa har någon vuxen att prata med om sina bekymmer. Flickan skiner upp och säger att det finns en person som de pratar med. Gruppledaren bekräftar att det är bra att de vuxna har någon att prata med. Slutligen frågar gruppledaren flickan om hon tänker att mamma och pappa kan bli friska någon gång. Flickan hummar till svar och gruppledaren förtydligar, "För man kan ju bli frisk!". 5 ANALYS 5.1 Bildandet av en barngrupp Att samla barn med liknande problematik eller upplevelser i en grupp har många fördelar enligt socialstyrelsens rapport (2002). I gruppen ligger inte fokus ständigt på det enskilda barnet utan han eller hon kan dra sig undan vid behov. Detta betonas i en av Källans 20