Rädsla för brott. Kriminologiska institutionen. Kvalitativa intervjuer med unga vuxna om deras syn på sin rädsla för brott. Examensarbete 15 hp

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Rädsla för brott Kvalitativa intervjuer med unga vuxna om deras syn på sin rädsla för brott Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Höstterminen 2011 Malin Hansson

2

3 Sammanfattning Det här är en kvalitativ studie om unga vuxnas rädsla för brott baserad på livsvärldsintervjuer med 5 unga vuxna mellan 21- och 24 år. Syftet med studien var att undersöka och skapa en bild av hur rädsla för brott upplevs och beskrivs. Jag ville få en djupgående inblick i hur intervjupersonerna upplever rädsla. Jag ville även tolka intervjupersonernas framställning och tal om rädsla för brott utifrån ett genusperspektiv. Tidigare forskning visar att rädslan för brott till stor del kan förstås genom rädsla för okontrollerbara situationer och okända människor. För analysen av min empiri tog jag hjälp av tre teoretiska utgångspunkter; teorin om risksamhället, viktimiseringsperspektivet samt genusteori. Teorin om risksamhället utgår från att rädsla för brott ökar i och med den ständiga kommunikationen genom media vilket gör oss riskmedvetna och bidrar till en känsla av att alla kan utsättas för brott. Viktimiseringsperspektivet bygger på utgångspunkten att direkt eller indirekt viktimisering ökar rädslan för brott. Genusteorier används för att analysera hur intervjupersonerna framställer sin rädsla för brott. Genom socialt konstruerade genusnormer stävar kvinnor efter normativ femininitet, vilken innefattar egenskaper som omtänksamhet och sårbarhet. Männens högsta rang av maskulinitet kallas hegemonisk maskulinitet och karaktäriseras av styrka och mod. Intervjupersonerna kommer från olika delar av Sverige och hittades efter ett bekvämlighetsurval på en högskola i en stad i norra Sverige och består av 3 kvinnor samt 2 män. De inspelade intervjuerna har transkriberats och bearbetades utifrån de aspekter jag ansåg vara relevanta för syftet och frågeställningarna. Intervjupersonerna beskrev hur mörker, att vara ensam samt känslan av sårbarhet ökar rädslan för att utsättas för brott. I likhet med teorin om risksamhället beskrivs brist på kontroll samt medias framställning av brott som reproducerande av rädslan för brott. Bekanta eller medias berättelser tolkade jag öka intervjupersonernas rädsla, något som kan kopplas till viktimiseringsperspektivet. En viss reproducering av genusföreställningar likaså skillnad mellan könens framställning av rädsla för brott kunde ses då de manliga intervjupersonerna i de fall det handlade om sårbarhet gärna bytte fokus från sig själva till det kvinnliga könet samtidigt som kvinnliga intervjupersoner beskrev sig som sårbara. Intervjupersonerna visade ändå medvetenhet kring genusnormer och beskrev hur kvinnor tvingades in i ett sätt att bete sig, där försiktighetsåtgärder och riskmedvetenhet är ett måste. Nyckelord: Rädsla, livsvärldsintervju, risksamhälle, viktimiseringsperspektivet, genus.

4

5 Innehållsförteckning 1. Inledning Bakgrund Syfte Frågeställningar Rädsla för brott i min studie Tidigare forskning Manliga och kvinnliga framställningar Teoretisk bakgrund Risksamhället Erfarenhet av viktimisering Genus och rädsla för brott Metod Val av metod Urval Intervjupersonerna Presentation av intervjupersonerna Intervjuguide Intervjusituation Etiska reflektioner Genomförande av analysen Validitet och reliabilitet Resultat och analys Rädslans situationer Ensamhet Mörker Sårbarhet Tidigare erfarenheter och föreställningar Strategier Riskuppfattning Rädsla för andras skull Manlig och kvinnlig rädsla... 27

6 6. Sammanfattande diskussion LITTERATUR Bilaga 1 - Intervjuguide... 35

7 1. Inledning 1.1 Bakgrund Rädsla för brott är ett ämne som har tagit allt större plats i kriminologisk forskning, media och politik de senaste årtiondena, nationellt som internationellt. Media, våra egna erfarenheter och andras berättelser påverkar oss människor på olika sätt och lämnar ofta en föreställning om brottligheten. Föreställningar om brottsligheten kan skapa rädsla, det vill säga en emotionell eller intellektuell upplevelse av, och handlingsberedskap mot, risker och hot (Johansson 1997, s. 1). Denna rädsla betraktas allt mer som ett växande problem. Undersökningar beskriver hur rädslan att utsättas för brott leder till ett förminskande av personen, vi blir allt mer medvetna om vart vi rör oss, vad vi har på oss och hur vi bemöter andra människor (bl.a. Koskela 1999b; Hale 1996; Pain 1997). Vi bygger upp strategier för att handskas med rädslan, som att hålla nycklar mellan fingrarna på vägen hem, undvika ögonkontakt eller gå omvägar för att undvika platser som känns obehagliga. Den Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) visade i 2011 års rapport att unga vuxna i åldrarna mellan tjugo och tjugofyra är den grupp om är mest utsatt för brott mot enskild person. Denna grupps utsatthet för dessa brott, som kan vara bland annat misshandel, personrån, hot och sexualbrott, är mer än dubbelt så hög som i den övriga befolkningen (Brå 2011a, s. 27). Trots detta är denna grupps framställning av rädsla oprioriterad i forskningen om rädsla för brott. På grund av detta kommer jag göra intervjuer med personer inom åldersgruppen, för att föra upp och aktualisera deras känslor kring upplevelsen och framställningen av rädsla för brott. Unga vuxna rör sig ofta ute vilket gör att platser och situationer utgör intressanta aspekter kring känslan av rädsla. Tidigare studier pekar på att kvinnor är räddare än män trots att det är männen som löper störst risk att utsättas för våldsbrott (bl.a. Pain 1997, Heber 2007). Detta är något som har resulterat i att det till stor del är kvinnors rädsla som har varit fokus för forskarna. Att den manliga rädslan kommit i skymundan kan bero på att det inte är socialt accepterat samt på grund av genusstrukturer som undergräver männens framträdande av sårbarhet. Jag kommer att tolka de manliga och kvinnliga intervjupersonernas framställningar av rädsla att utsättas för brott ur ett genusperspektiv för att se om genusstrukturer påverkar de olika könens framställning av rädsla för brott. Genom att göra studier kring rädsla för brott aktualiseras ämnet och de unga vuxnas känslor och tankar synliggörs, vilket är viktigt för att öka förståelsen för ämnet och synliggöra hur rädsla för brott upplevs och vad som uppfattas inverka på känslan av rädsla. 1.2 Syfte Syftet med arbetet är att undersöka och skapa en bild av hur rädsla för brott upplevs och beskrivs. Jag vill få en djupgående inblick i hur rädslan framställs och hur faktorer som platser och situationer 1

8 inverkar i skapandet av rädsla. Jag vill även tolka intervjupersonernas framställning och tal om rädsla för brott utifrån ett genusperspektiv. 1.3 Frågeställningar Hur upplever intervjupersonerna rädsla för brott? Vilka faktorer påverkar deras rädsla för brott? På vilket sätt upplever intervjupersonerna att rädsla för brott påverkar deras liv? Hur kan genusstrukturer förstås utifrån intervjupersonernas framställningar av rädsla för brott? 1. 4 Rädsla för brott i min studie Trots att rädsla för brott är ett välanvänt begrepp inom forskningen är det komplext. Fenomenet rädsla för brott beskrivs av allmänheten, politiken och media genom många olika begrepp. De flesta definitioner innefattar dock en dikotomisering av rädsla i risk och oro. Begreppsanvändandet sker ofta utan reflektion kring den egentliga betydelsen och riskerar därför att tolkas olika av olika individer (Johansson 1997, s. 7). Likaså består rädsla av subjektiva känslor. I uppsatsen kommer jag därför tolka begreppet utifrån intervjupersonernas egna framställningar och upplevelser. Detta kan innebära att rädsla uppfattas olika intervjupersonerna emellan. Intervjupersonerna använder sig i vissa fall av uttryck som gör det svårt att tolka om det är personens rädsla, den emotionella reaktionen eller upplevelse av risk, den rationella eller intellektuella reaktionen, att råka ut för brott som beskrivs. Dock har diskussioner kring upplevelsen av rädslan med intervjupersonerna resulterat i att verka innefatta en emotionell såväl som intellektuell reaktion på upplevd eller föreställd fara att råka ut för brott. Med brott avser jag, även här bestämt efter tolkning av intervjupersonernas berättelser, så kallade street crimes som rån, våldtäkt, misshandel, stöld och även inbrott. 2. Tidigare forskning Jag kommer här att göra en kortfattad redogörelse av tidigare forskning som gjorts kring ämnet rädsla för brott samt konstruerandet av genus i förhållande till rädsla för brott. Rädsla för brott uppmärksammades av forskare och politiker i USA redan under 1960-talet i och skulle de kommande åren att sprida sig till Europa. Forskningen uppmärksammades i Sverige under 1990-talet och kom att bli ett fristående forskningsområde och är nu en viktig del av kriminalpolitiken. Det svenska forskningsområdet kan fortfarande anses som begränsat men är på frammarsch (Heber 2007, s 40-47). Kvalitativa metoder i ämnet används för att ge en bild av hur rädslan kan förstås. Med kvalitativa intervjuer kan man få en djupare kunskap och förståelse om människors egna upp- 2

9 levelser och uppfattningar (ibid, s. 87). Utifrån syftet med studien och mitt empiriska material har jag valt ut relevant forskning. Etnologen Stattin (2006) beskriver i en etnologisk studie av svenska rädslor hur allmänhetens rädsla har gått från bondesamhällets rädsla för naturen och okända djur till en diffus rädsla för stadens personer, platser och situationer (s.19 & 51). Han menar vidare att rädslan sprids genom muntliga berättelser och medias hjälp (ibid, s.171f), något som även styrks av annan forskning kring ämnet, exempelvis i en studie av Heber (2007). Heber (2007) gör i en avhandling en omfattande analys av beskrivningar av rädsla och brottslighet i dagspressen, där hon kommer fram till att nyheterna om brott inte återspeglar den verkliga brottsligheten, utan att brotten som tas upp i medierna ofta är ovanliga, slumpmässiga och våldsamma (s. 162). I samma avhandling utför hon kvalitativa djupintervjuer för att undersöka människors upplevelse av rädsla för brott. Hon kommer där fram till att media är en av de mest framträdande influenserna av rädsla för de intervjuade individerna (ibid, s. 128). Koskela har i flera studier studerat rädsla för brott. Hon använder sig av kvalitativa intervjuer då hon menar att ett så komplext och emotionellt fenomen som rädsla lämpar sig bättre och beskrivs mer detaljerat i intervjusituationer. I en intervjustudie som bland annat handlar om hur intervjupersonerna beskriver att platser inverkar på rädsla kommer hon fram till att de mest påfallande rädslorna i det moderna samhället är oron för överfall och våld på offentliga platser i staden samt rädslan för de okända, främlingarna som rör sig i staden (Koskela 1999a). Till dessa platser tillskriver man vissa människor som man ser som opålitliga och ibland även farliga, vilket ökar en känsla av rädsla att utsättas för brott. Heber har, i samma avhandling som beskrivits tidigare, ett kapitel där hon gjort en litteraturöversikt om rädsla för brott. Där kopplar hon samman den ökade rädslan att utsättas för brott i obekanta situationer med känslan av brist på kontroll (s. 74). Att inte ha kontroll över situationer och människor verkar vara en genomsyrande aspekten vid känsla av rädsla för brott. Utifrån det menar Wikström, tolkad av Heber (2007) att antalet okända människor en person möter på en dag påverkar rädslan för brott. Rädslan i en storstad skulle kunna förklaras med att invånarna träffar många olika typer av människor och många okända människor, vilket leder till en känsla av okontrollerbarhet (Wikström i Heber 2007, s. 57). Koskelas(1999a) tidigare beskrivna studie kommer istället fram till att de intervjuade personerna känner att rädslan minskar då man har folk runt om kring sig (s. 40). Att tidigare studier kommer fram till olika saker på detta sätt demonstrerar att det i ett ämne där känslor och upplevelser behandlas inte är möjligt, eller i alla fall inte oproblematiskt (beroende på kunskapssyn) att komma fram till olika resultat. Mörker och kvällstid benämns ofta påverka rädslan att utsättas för brott, vilken kan kopplas samman med känslan av brist på kontroll. Kulturgeografen Pain (1997b) kommer, i en enkät-och 3

10 intervjustudie om kvinnors rädsla, fram till att tidpunkt har lika stor inverkan på rädslan som platser (s. 238). Mörkret leder till en känsla av otrygghet då det kan vara svårt att få en överblick av platsen man befinner sig på eller människorna man rör sig kring, något som styrks av bland annat Heber (2007, s. 76). Carlsson (2002) har gjort en enkätundersökning bland vuxna och ungdomar i Tyresö där han ställer frågor om personernas utsatthet för brott under det senaste året samt deras rädsla för att utsättas för brott. Undersökningen visar att bland de personer som tidigare utsatts för brott var andelen rädda högre än bland dem som tidigare inte blivit viktimiserade. Sambanden mellan utsatthet för brott och rädsla för brott påverkades även om någon närstående utsatts (indirekt viktimisering) (s.32). Dessa slutstaser drar även andra svenska studier (t.ex. SCB 2004, s. 82). Det finns dock utländsk forskning som menar att det inte finns något samband mellan utsatthet och rädsla. Hale (1996), som gjort en sammanfattning av studier i ämnet anser att sambandet är för svagt för att hålla för att beskriva rädslan för brott (s. 105). Samtidigt som brottsligheten och utsattheten i vissa fall påverkar rädslan uppger även många som inte utsatts för brott rädsla (Heber 2007, s. 57). Detta leder till att forskare söker andra sätt att förstå fenomenet rädsla för brott. En vanlig inriktning är att beskriva hur olika grupper framställer sina rädslor, grupper såsom kön, etnicitet, ålder och klass. 1 Rädsla för att andra ska utsättas för brott, så kallad altruistisk rädsla är enligt flera både kvalitativa och kvantitativa undersökningar vanligt (t.ex. Fearraro & LaGrange 1987, s. 72, Heber 2007, s. 259, Tiby 2006, s. 99ff). Heber (2007) kommer i djupintervjuer med vuxna svenskar fram till att det är vanligare att uttrycka rädsla för andra än för sig själv (s. 259). I Att känna altruistisk rädsla är ett fenomen som verkar vara lika vanligt mellan män och kvinnor (s. 161). 2.1 Manliga och kvinnliga framställningar Carlsson (2002), vars forskningsmetod beskrivits ovan, kommer fram till att nästan all tidigare forskning pekat mot att kön utgör en av de starkaste prediktorerna för rädsla för brott, där kvinnor uppger en högre grad rädsla än män (s. 9). Detta trots att brottsstatistiken pekar mot att män löper större risk än kvinnor att bli viktimiserade, något som brukar kallas könsparadoxen (LaGrange & Ferraro 1989, s. 699; Tiby 1991, s. 15ff). Även Heber (2007) kommer i sin litteraturöversikt fram till att kvinnor visar upp en större rädsla och hon kopplar det till hur kvinnor ofta anser sig vara mer sårbara än män och känna att de inte skulle kunna hantera en brottssituation (s. 28). Den främsta framställda motiveringen av mäns och kvinnors olika framställning av sina rädslor för brott grundar sig i könens olika uppfostran. Pojkarna uppfostras till orädda män och den sociala 1 Jag kommer avgränsa mig till att beskriva hur man i den tidigare forskningen framställer de olika könens rädsla eftersom mina intervjupersoner utgör en så pass homogen grupp; samtliga ser sig som svenska, unga vuxna (21-24 år) och uppväxta i medelklassfamiljer. 4

11 förväntan är att de ska vara starka, risktagande och modiga, detta gör att uttrycka rädsla för brott ett frångående från de maskulina normerna vilket skulle vara socialt oacceptabelt (Heber 2007, s. 60; Goodey 1997, s. 403). I Hales (1996) undersökning beskrivs kvinnors större rädsla för brott att ha att göra med deras känsla av svaghet och hjälplöshet från att skydda sig mot brott (s. 99). Även maktlöshet beskrivs som en eventuell grundsten som ökar rädslan då kvinnor gentemot män innehar mindre makt. Detta kan grunda sig i att kvinnor vuxit upp med den sociala förväntningen att vara försiktiga och skötsamma. Varningar från föräldrar, bekanta, myndigheter och media om att exempelvis socialisera främlingar eller vistas på vissa platser är någonting kvinnor får höra frekvent och påverkar kvinnors rädsla och beteende (Heber 2007, s. 60). Heber beskriver även hur studier visat att kvinnors höga rädsla kan förklaras med deras rädsla för våldtäkt då detta är ett brott som till största del riktar sig mot kvinnor. Rädslan att bli våldtagen verkar överskugga alla andra typer av brott men verkar även som ett ständigt hot som kan kombineras med andra brott (t ex rån, inbrott, överfall) (s. 59). Wendt Höijer (2002) utgår från att kvinnors rädsla för mäns våld är en viktig faktor i den ojämlika könsordningen. Kvinnorna tvingas anpassa sig till rädslan för våldet bland annat genom att planera sin väg hem och ha skydd såsom nyckelknippa eller överfallslarm tillgängligt (s. 209). I en intervjustudie av Burcar (2005) om unga mäns utsatthet och rädsla för brott analyseras hur männen framställer sin rädsla. Burcar kom fram till att männen brukar många medel för att inte framstå som rädda. Hon beskriver hur rädslan tonas ned och att de unga männen är noga med att använda sig av ordval och begrepp som förknippas med manliga sätt att uttrycka sig på (s. 159). Burcar menar att det genom framställandet av genus, där det anses feminint att vara sårbar, svag och rädd och maskulint att vara stark och orädd, blir ett dilemma för en man att berätta om sina rädslor då det skulle framställa honom som omanlig (ibid). Att tala om rädslan för brott blir utifrån dessa konstruktioner en chans att reproducera dem, rädslan gör en kvinna till kvinna och avsaknaden av rädsla skapar mannen (Wideberg i Wendt Höijer 2002, s. 10). I en intervjustudie av Messerschmidt (1999) framhåller en ung man som intervjuats att man förväntas vara strong, be able to hold your own, be able to fight, not back down when someone is in your face. It s just like not show fear. You can t show fear when you are a man (s. 211). Intervjustudier av Stanko och Hobdell (1993) samt Karlsson och Pettersson (2003) framhåller liknande resultat. De manliga intervjupersonerna har alla varit med om situationer då de varit rädda men ansåg att det var omanligt att prata om känslor eller uttrycka sin rädsla för brott. De kvinnliga intervjupersonerna verkar inte visa motstånd i att beskriva sin rädsla. Eftersom genus inte utgörs av tydliga kategorier där man antingen är maskulin eller feminin kommer författarna fram till att männen och kvinnorna kämpar med att framställa sig som maskulina respektive feminina. Att ta hänsyn till maskulinitet och femininitet blir utifrån dessa beskrivningar viktigt för att förstå framställande av 5

12 rädsla för brott hos män samt kvinnor (Stanko & Hobdell 1993, s. 413; Karlsson & Pettersson 2003, s. 8, 49). 3. Teoretisk bakgrund I detta avsnitt kommer jag att redogöra för de teoretiska utgångspunkter som jag kommer att använda för att analysera mina intervjuer. Jag utgår från tre teoretiska perspektiv för att förstå hur intervjupersonerna pratar om och framställer sin rädsla för brott, dessa är teorier om risksamhället, viktimiseringsperspektivet samt genusteori. Med utgångspunkt i teorier om risksamhället och viktimiseringsperspektivet kan jag resonera kring hur dessa kan vara till hjälp för att förstå rädsla för brott hos intervjupersonerna. Genusteorin hjälper mig att tolka hur intervjupersonerna konstruerar genus samt hur de utifrån genuskonstruktioner resonerar kring sina känslor av rädsla för brott. 3.1 Risksamhället Risk är ett begrepp som har kommit att vara ett av de mest använda begreppet inom kriminologisk forskning och teorier om rädsla och risk överlappar ofta varandra. Detta beror på att risk används för att benämna ett stort antal sociala förhållanden där rädsla för brott är ett (Heber 2007, s. 17). Beck (1992) utvecklade begreppet risksamhälle och definierar det som människans systematiska sätt att hantera faror och osäkerheter som skapats och introducerats av moderniseringen. Beck menar att vi omges av allt fler och mer okontrollerbara risker i och med miljö- och teknikutvecklingen. Uppmärksamhet riktas alltmer mot risker som är svåra att uppfatta, som radioaktivitet, miljögifter och terrorism (s. 23ff). Slattery (1999) utvecklar Becks teorier och kommer fram till en något paradoxal tes; Ju mer kontroll människan får över universum, desto mindre kontroll känner individen. Idag är tillgången till ny kunskap nästintill ändlös och kommunikationen går allt snabbare via media och internet. Detta gör att vi blir allt räddare och mer riskmedvetna, vilket ökar vårt säkerhetstänkande och genom detta i sin tur får individen att känna sig mer hjälplös, sårbar och att individen har mindre kontroll över sitt liv (s. 255). Känslan av risken att vem som helst kan utsättas för brott är en av de mest framträdande i risksamhället. Denna känsla har sitt ursprung bland annat i medias utbredda rapportering. I risksamhället är det medierna samt de vetenskapliga specialisterna som anses som experter och har makten att definiera och konstruera risker. Detta gör dem till rikssamhällets makthavare då folkets riskuppfattningar formas utifrån experterna vilket gör risksamhället till ett informations-, vetenskapligt och massmedialt samhälle (Beck 1992, s. 46). Medias inverkan på dagens rädsla för brott ses i teorin om risksamhället som reproducerande. Det kanske inte är massmedia som skapat rädslan och intresset för brott, men massmedia uppmärksammar, ger oss bilder, dramatiserar och ger som en slags erfarenhet av kriminalitet hos allmänheten. Medierna bekräftar att kontakter mellan okända människor 6

13 är riskfyllda, vilket framhävs vid mediernas beskrivningar av våldsamma brott På detta vis skapar de en känsla av att det kan hända dig. Medierna fångar på det viset upp omedvetna rädslor, lyfter fram och förmedlar dem till tittarna och läsarna. (Garland 2001, s. 157f; Furedi 2005, s ). I risksamhället upptäcks ständigt nya saker att vara rädd för och det cirkulerar berättelser om brott som förstärker människors rädsla (Furedi 2005, s. 19f). För att förstå hur rädslan för brott ständigt aktualiseras kopplar jag an till Foucault (1975/2003). Foucault beskrev kommunikationen mellan människor som diskurser, som i sin tur skapar kunskap. Makt är här ett viktigt begrepp då det är de grupper med mest makt i samhället som skapar diskurserna, och därför bestämmer vad människor vet och hur de vet det (s. 171 f). Det ovan skrivna om hur media och experter är dem som har makt att utforma människornas riskuppfattningar och attityder visar genom Foucaults resonemang att det inte behöver vara egna erfarenheter som ligger till grund för rädslan, utan de i maktpositioner har möjligheten att lägga grund för samhällets rädsla för brott. Att möta okända människor anses som riskfyllt eftersom deras beteenden inte går att förutsäga eller således kontrollera. Risker som inte går att kontrollera accepteras i mindre grad än risker som kan kontrolleras. Detta gör att en osäkerhet i de mänskliga relationerna skapas (Furedi 2005, s ). Rädslan projiceras på okända, okontrollerbara individer som i och med det uppfattas som farliga. Det är dessa individer som personifierar rädslan och på det sättet gör den mer hanterbar. Genom denna överföring skapar människor ordning i sina liv och rädslan kontrolleras (Bauman, 2002, s. 60). Den individuella rädslan för brott kan utifrån teorier om risksamhället alltså påverkas av den ständiga medvetenheten och informationen. Kritik som teorierna om risksamhället fått är främst att de är alltför generella. Man gör ingen skillnad på hur risken skiljer sig åt i olika läder eller mellan olika individuella attribut såsom kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet (Tulloch & Lupton 2003, s. 16). Även frågetecken om hur teorin platsar för att tillämpas på svenska förhållanden har uppstått, bland annat hos Nilsson (2003) som anser att Sveriges starka sociala skyddsnät bör ha betydelse för risksamhällets inverkan (s. 160). 3.2 Erfarenhet av viktimisering Det så kallade viktimiseringsperspektivet relaterar människors rädsla för brott till deras direkta eller indirekta erfarenheter av utsatthet för brott. Med direkt erfarenhet menas den personliga viktimiseringen och hur denna påverkar nivån av rädslan för brott i högre grad än de som inte blivit utsatta. Den indirekta kontakten med utsatthet för brott syftar på de upplevelser av viktimisering en individ tar del av genom berättelser från utsatta personer i sin omgivning, rykten eller medialt uppmärksammande (Hale 1996, s. 103f). Den indirekta erfarenheten av viktimisering anses ha större påver- 7

14 kan på den egna rädslan än direkt viktimisering (ibid, s. 106). Då erfarenhet av viktimisering i flera studier saknat empiriskt stöd vidgades perspektivet till att innefatta både skillnad i sårbarhet mellan människor och rädsla för främlingar som sätt att förstå rädslan för brott. Vad gäller rädsla för främlingar menar man att det inte är brottets svårighetsgrad som framkallar rädsla utan oförutsägbarheten i brottet och intrånget av en främling (Ennis i Lewis & Salem 1986, s. 7). Viktimiseringsperspektivet bör enligt mig kritiseras för sin utvecklade och förfinade form då de nya aspekterna endast lagts till för att upprätthålla ett visst inflytande i debatten om rädsla för brott, något man lyckats med. Det grundläggande anatagandet i viktimiseringsperspektivet innebär implicit ett antagande av ett samband mellan erfarenhet och rädsla. Även detta bör ifrågasättas då unga män är mest utsatta för brott men vissa framställer sig som minst rädda för brott samt att kvinnors rädsla beskrivs som stor men risken för dem att utsättas är lägre än mäns (Brå 2011a, s. 27). Denna aspekt kommer jag därför försöka koppla till min nästa teoretiska utgångspunkt. 3.3 Genus och rädsla för brott Genus är ett begrepp vilket används för att beskriva ett socialt konstruerat kön (Lander 2003, s. 27f). Genusteorin utgår från en socialkonstruktivistisk ansats där genus i sig är socialt konstruerat. Man vill skilja på biologiskt kön 2 och socialt kön då det inte finns någon naturlighet i hur det socialt konstruerade könet skapas och man vill således bryta tanken av att det sociala könet bygger på det biologiska könet. Genus har som syfte att belysa att vi konstruerar vad som är maskulint eller feminint, hur det skapas och definieras i samhället är alltså inte en naturlig process (Lander 2003, s. 41f). Genom genusnormer bestäms vad som är passande beteende för respektive kön och dessa skiljer sig åt inom olika samhälleliga, kulturella och historiska diskurser (Karlsson 2003, s. 49). Genus kan ses som en skala, där en person riskerar att vara för lite maskulin eller feminin. (Karlsson & Pettersson 2003, s. 8). Reproduktionen av genus sker ständigt genom våra attityder, handlingar, media och reklam (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s. 41). Även social klass och etnicitet påverkar den sociala processen, då personer inom exempelvis olika klasser konstruerar olika former av femininiteter och maskuliniteter (Karlsson & Pettersson 2003, s. 3). Det grundläggande i genusagerandet är särhållandet av vad som betraktas som maskulint/manligt och feminint/kvinnligt samt underordning av det feminina. Viljan att slåss är den mest påtagliga markeringen av manlighet då denna vilja markerar att man inte är feg, svag eller feminin (Conell 1995). Karlsson och Pettersson (2003) menar att denna inställning skapar en attityd om att man som man ska vara beredd att stå upp för sin manlighet, våga slåss och inte visa rädsla. Det våldsamma beteendet bland män har sina orsaker i strukturella ojämlika maktförhållanden mellan könen. Mas- 2 I denna uppsats har samtliga intervjupersoner identifierat sig som män och kvinnor. Jag kommer därför inte göra en problematisering kring alternativa könsidentiteter då jag avser begränsa mig till vad som är relevant i just min studie. 8

15 kulinitet i vårt västerländska samhälle definieras genom makt och dominans vilket leder till att männen använder sig av en fysisk aggressivitet i högre utsträckning än vad kvinnor gör. Connell (1999) gör skillnad mellan olika maskuliniteter och menar att dessa inte är en homogen grupp. Maskuliniteter skapas i förhållande till andra maskuliniteter där klass och etnicitet spelar in i skapandet. De olika formerna av maskulinitet är ordnade i ett hierarkiskt system av genusroller. Begreppet hegemonisk maskulinitet används för att beskriva den form av maskulinitet som står över alla andra former, och därför är den form man för att ses som maskulin strävar efter. Begreppet hegemoni avser den kulturella dynamik som gör att en grupp kan hävda och upprätthålla en ledande position i samhällslivet. Denna hegemoniska maskulinitet utgör en stor institutionell makt och ett gestaltande av kulturella ideal (Connell 1999, s. 101). Maktförhållanden gör sig alltså till känna både mellan könen och inom könen, där män strävar efter den hegemoniska maskuliniteten och kvinnor efter normativa femininiteten, vilken innebär att man åtar sig attribut som framställs som mest feminina. Enligt Messerschmidt (1999) styrs kapaciteten att utöva makt av en individs sociala relationer. Mäns möjlighet att utöva makt över kvinnor skiftar men även möjligheten att utöva makt gentemot varandra där heterosexuella har större makt än homosexuella, vita större makt än färgade, välbärgade större makt än marginaliserade osv.( s. 63). Makt organiserar i och med detta sociala interaktioner både mellan och inom de könsmässiga tillhörigheterna. Dessa olika grader av makt bland personer inom samma kön har signifikant inverkan på de variationer av maskuliniteter och femininiteter som konstrueras. Kvinnors höga nivå av rädsla kan ses som en konsekvens av deras ojämlika status i samhället. Rädsla är inte en kvinnlig kvalitet, utan socialt producerat och kvinnors stora rädsla skiljer sig ifrån mäns gällande dess natur. Kvinnor upplever sig som mer fysiskt och socialt sårbara än män där sexualbrott bidrar till upplevelsen (Koskela 1999a, s. 2ff). De genusrelaterade maktrelationerna begränsar kvinnor när det kommer till hur de bör bete sig eller vilka platser att vistas vid på grund av rädslan för brott. Offentliga platser blir på det viset männens territorium där kvinnor inte erbjuds samma rättigheter (Koskela 1999b, s. 6). Varningar från föräldrar, bekanta och media särskilt riktad mot kvinnor om att de ska vara försiktiga bidrar till en social konstruktion av rädslan hos kvinnor. Varningarna bidrar även till reproduktionen av den normativa femininiteten som svag och försiktig (Koskela 1997, s. 7). Som framkommit tidigare kan ett genusperspektiv också tillämpas på mäns rädsla eller ovilja att visa eller känna rädsla. Män strävar efter att avspegla hegemonisk maskulinitet, på samma sätt som kvinnor hålls tillbaka på grund av sin maktposition hålls män på plats av rädslan att inte klassas som maskulin, att framstå som feminin. Det är alltså den hegemoniska maskuliniteten som lär män att vara försiktiga gällande att uttrycka känslor av rädsla och sårbarhet (Goodey 1997, s. 411). Den redovisade tidigare forskningen kring genus och rädsla är relevant att använda i min analys av intervjupersonernas framställning av rädsla för brott för att få förståelse i framställningen mellan 9

16 intervjupersonerna. Jag kommer att ta hjälp av ett genusteoretiskt perspektiv, där man vill problematisera könets betydelse och hur könskategorier skapas i den del av analysen som handlar om hur de manliga respektive kvinnliga intervjupersonerna framställer sin rädsla. Genom detta kan jag tolka och diskutera om rädslan framställs olika beroende på genus. 4. Metod 4. 1 Val av metod Med utgångspunkt att undersöka och skapa en bild av hur rädsla för brott upplevs av utvalda personer har jag valt att genomföra halvstrukturerade livsvärldsintervjuer. Denna form av kvalitativ intervjumetod går ut på att erhålla beskrivningar av intervjupersonens levda värld utifrån en tolkning av innebörden hos de beskrivna fenomenen (Kvale & Brinkmann 2009, s. 43). Mitt metodologiska tillvägagångssätt inspireras av fenomenologi och hermeneutik. Ur den fenomenologiska utgångspunkten avser jag att varje individ ger en tolkning av de upplevelser individen är med om. Jag vill se världen utifrån intervjupersonens livsvärld och förstå den enskildes upplevelse av sociala fenomen utifrån intervjupersonernas egna perspektiv (Kvale & Brinkmann 2009, s. 42). De delar av fenomenologin jag inspireras av i min studie handlar främst om att jag utgår från erfarenheter hos intervjupersonerna. Dessa erfarenheter består av deras upplevelser och känslor kring rädsla för brott. Inom fenomenologin är det essentiellt för forskaren att bortse från sin förförståelse. Detta är något jag kommer anamma vid planering av intervjufrågorna och under intervjusituationen för att vara säkert på att jag förstått intervjupersonerna rätt (se 4.7). Däremot anser jag att min förförståelse i ämnet redan påverkat insamlandet av material samt påverkats av läsning av tidigare forskning där jag bildat mig en uppfattning. Även under intervjuerna har jag fått en förförståelse av intervjupersonernas upplevelse. Jag anser därför att empirin inte kan undgå att i viss mån tolkas utifrån mina nådda förförståelser, vilket gör att jag här inspireras av hermeneutik. Hermeneutik står för tolkning och förståelse och betonar tolkning i högre grad än förklaring, vilket passar min studie då jag anser att det inte finns en allmängiltig förklaring till fenomen, utan att dessa skapas i sin kontext (Sohlberg & Sohlberg, 2007: 84). Jag använder mig av hermeneutiken på så sätt att jag tolkar mitt material utifrån min nådda förförståelse, tidigare forskning och mina teoretiska utgångspunkter. Halvstrukturerad livsvärldsintervju Jag har gjort halvstrukturerade livsvärldsintervjuer för att belysa intervjupersonernas känslor, upplevelser och tankar kring ämnet. För att samla in min empiri har jag använt mig av en intervjuguide (se bilaga 1), med exempel på frågor som gav utrymme för intervjupersonerna att utforma svaren och för mig att följa upp dessa svar (Kvale & Brinkmann 2009, s. 43). Flexibiliteten som den halv- 10

17 strukturerade intervjun medför är av betydelse för frågornas ordningsföljd och uppföljning av ett svar vid oklarheter (Bryman 2009, s. 300). Jag tror att denna intervjumetod på bästa sätt ger en mångskiftande beskrivning av olika personers tankar och upplevelser kring synen på sin egen rädsla för brott samtidigt som avvikelser från ämnet kan tänkas leda till intresseväckande infallsvinklar. Att använda fokusgruppsintervjuer hade varit en alternativ metod men valdes bort då jag anser att ämnet kan vara känsligt och risken är stor att intervjupersonerna skulle dra sig för att berätta vissa saker för en grupp. Jag har varit noga med att använda ett oakademiskt språk både i intervjuguiden och i frågor som kom att ställas under intervjun för att de ska vara förståeliga, ge rika beskrivningar och för att minska risk för tolkningsproblem vilket kan vara ett problem om man använder ett alltför akademiskt språk (Kvale & Brinkman 2009, s. 148). Kritiker anser att kvalitativa undersökningar är alltför subjektiva, att resultatet ofta grundar sig i forskarens egen uppfattning om vad som är viktigt och betydelsefullt (Kvale & Brinkmann 2009, s 280). Vidare kritik som kan riktas mot kvalitativa studier är att dessa inte kan generaliseras, då ett så begränsat antal individer används. Även då intervjupersonerna inte kan representera hur alla unga vuxna i min målgrupp känner anser jag ändå att deras utsagor är viktiga och ger kunskap och förståelse för hur unga vuxna upplever rädsla för brott. 4.2 Urval Som tidigare beskrivit har NTU kommit fram till att risken för att utsättas för brott är markant större för unga vuxna i åldrarna 20 till 24. Hela 22 procent i denna åldersgrupp uppger att de under förra året utsatts för brott medan motsvarande siffra för resten av befolkningen är hälften så hög (Brå 2011a, s. 27). Detta har motiverat mig till att begränsa min sökning efter intervjupersoner till denna, mest utsatta åldersgrupp och ta reda på hur ett utvalt antal personer pratar och resonerar kring sin rädsla. För att finna intervjupersoner gick jag till en högskola i norra Sverige och frågade personer i åldersgruppen om de ville delta i en intervjustudie inför ett examensarbete i kriminologi. 3 Jag berättade att intervjun skulle handla om rädsla för brott men gav inga djupare detaljer då jag inte ville att intervjupersonerna skulle börja tänka kring ämnet för mycket och göra sig en bestämd uppfattning redan innan intervjun, eftersom jag ville höra hur personen resonerar och tänker kring ämnet. Jag poängterade tydligt frivilligheten i deltagandet. Eftersom jag är intresserad av hur genus framställs ville jag intervjua både män och kvinnor. Det var inte svårt att finna kvinnliga intervjupersoner, jag tillfrågade tre personer av kvinnligt kön och fick direkt ett jakande från dem alla. Att hitta män var svårare, efter flera avhopp och tvekanden befann jag mig med två personer av manligt kön som var 3 Att jag avgränsade mig till detta område innefattar inget syfte, utan det är där jag befinner mig vid uppsatsskrivandet. 11

18 positiva till att ställa upp i en intervju. Jag fick personernas telefonnummer och hörde senare av mig för att bestämma en tid och plats då var och en kunde träffas för att genomföra intervjun. Jag var noggrann med att intervjupersonerna själva fick bestämma plats för intervjun för att öka känslan av frivillighet och så att de skulle känna sig trygga i situationen. Denna urvalsmetod, vilken Bryman kallar för bekvämlighetsurval (Bryman 2009, s. 114) kan användas av flera anledningar men i mitt fall handlar det om en uppfattning som innebär att frågor om representativitet inte är lika viktiga som i en kvantitativ undersökning eftersom intervjuns mål är att göra en ingående analys (Bryman 2009, s. 257). Mitt mål är att föra en diskussion kring de känslor, tankar och upplevelser intervjupersonerna ger uttryck för. Att alla intervjupersoner studerar vid högskola leder till ett problem då det kan anses vara en viss typ av människor som söker sig till högre utbildningar. Ett alternativ till att finna intervjupersoner hade kunnat vara att sätta upp lappar där jag beskriver mitt syfte och vilken åldersgrupp jag är ute efter. På så sätt hade kanske spridningen varit bredare och nått andra grupper än endast studenter. En tid innan jag påbörjade detta examensarbete var jag i stadens centrum för att ta reda på hur utbudet och möjligheten för mig att finna intervjupersoner såg ut. De ytterst få personer i målgruppen jag fann, vilka inte studerade vid högskolan, var alla negativt inställda till en intervju. Att sätta upp lappar för att finna personer som inte studerar vid denna högskola kändes därför något meningslöst och anses utifrån mitt ämne heller inte som en bra metod då jag är rädd att det finns en risk för att de som ställer upp är personer som är specifikt mycket rädda och därför känner att de passar bra till intervjun eller personer som har tänkt mycket på rädsla för brott. Jag försökte mig också på ett snöbollsurval (Bryman 2009, s. 15) då jag frågade flera personer om de kunde tänka sig någon annan som skulle passa till intervjun men det var ingen som kunde tipsa om någon utanför högskolan. 4.3 Intervjupersonerna Intervjupersonerna är från olika delar av Sverige och har vid intervjutillfället studerat vid högskolan samt bott i den norrländska staden i ett par månader. Av etiska skäl har jag valt att inte skriva ut intervjupersonernas riktiga namn. Istället för att då exempelvis skriva P1/F1 (pojke1 flicka1) har jag valt att ge intervjupersonerna pseudonym för att öka läsarens inblick i deras personer och för att lättare minnas vem som är vem Presentation av intervjupersonerna Lisa: 24 år, student. Hannah: 24 år, student. Julia: 23 år, student. Jesper: 21 år, student. Sebastian: 23 år, student. 12

19 4.4 Intervjuguide Då jag inte kunde förutsätta att alla intervjupersoner upplever rädsla för brott inledde jag med en fråga som hade som avsikt att få dem att börja tänka kring ämnet och sina upplevelser relaterade till det. Jag bad dem att berätta om en situation då de känt sig rädda att utsättas för brott eller en situation då de skulle känna sig rädda. Innan jag skapade min intervjuguide till detta arbete gjorde jag en pilotintervju för att känna av utformning av intervjuguiden. Att inleda intervjun med att be intervjupersonerna fundera kring något de varit med om är något jag tog med mig från pilotintervjun. Jag ställde ursprungligen denna fråga sent i intervjun och märkte hur pilotintervjupersonen efter att ha tänkt kring detta helt bytte tankespår- från att ha svarat ganska fåordigt och strikt med svar som nej, jag tänker inte alls på det där togs plötsligt mängder av berättelser om händelser då han varit rädd upp och han uppmärksammade till och med själv att han nog inte svarat som han egentligen känner eller handlar på de tidigare frågorna, bara hur han objektivt trodde att han kände. Att inledande frambringa minnen och tankar kring det egna beteendet och erfarenheter men också ponerade upplevelser av rädsla ser jag därför som ett effektivt sätt att få med intervjupersonens engagemang och personliga tankar. Ordningen på frågorna ställdes för det mesta så som de var skrivna, men det hände att intervjupersonen tog upp de frågor jag tänkt ställa under besvarandet av en annan fråga vilket gjorde att jag då snarare endast bad dem utveckla sitt resonemang eller ställde följdfrågor som passade till intervjupersonens berättelser (Kvale & Brinkmann 2009). Ett problem med intervjufrågorna var att vissa frågor antog två av deltagarna, som politiska. Svaren blev då mer grundade i respektive persons politiska principer snarare än i deras egna faktiska känslor, något som efter följdfrågor kom fram. Ett exempel från Hannah där frågan var om kameraövervakning skulle få henne att känna sig mindre rädd: jo, jag skulle nog känna mig mindre rädd på en gata med kameror än en utan... fast jag svarar nej på frågan, jag tror inte på kameror jag vill ha min integritet!. 4.5 Intervjusituation I intervjusituationen placerade jag mig bredvid intervjupersonerna för att göra så att maktskillnaderna mindre påtagliga, vilket de kan bli om man sitter mitt emot varandra, då intervjupersonen att kan känna sig pressad. Samtliga intervjupersoner var mycket avslappnade i intervjusituationen och delade välvilligt och engagerat med sig av sina upplevelser och tankar. Tiden för intervjuerna var mellan fyrtio minuter till en timmes inspelat material. Intervjuerna genomfördes under två dagar, där de tre sista intervjuerna genomfördes på en och samma eftermiddag/kväll. Att utföra intervjuer så tätt inpå varandra var å ena sidan givande då jag kom in i rollen som intervjuare och å andra sidan blev jag något trött på mina frågor. Jag lät intervjupersonerna själva välja intervjuplats och tid, varav tre valde att ses under eftermiddagen i kårhuset i anslutning 13

20 till högskolan och en ville komma hem till lägenheten jag bodde på kvällen. Kårhusets atmosfär var likt ett café vilket gjorde stämningen avslappnad och tystnaden som uppstod i intervjusituationen blev inte så påtaglig eller jobbig. Den sista intervjun ägde rum i lägenheten. När det var tyst mellan mig och intervjupersonen var det helt tyst i rummen vilket gjorde att jag upplevde situationen som bitvis spänd vilket i sin tur gjorde att jag i efterhand kände att jag kanske varit väl snabb med mina frågor. Ämnet väckte många tankar, funderingar och minnen hos intervjupersonerna. Diskussionen om rädsla för brott fortsatte ofta efter att bandspelaren stängts av. I två av fallen sades mycket relevanta saker efter avslutandet av intervjun och jag bad om att få använda även dessa utsagor eller resonemang. Under intervjuns gång var det inte heller ovanligt att resonemang som tidigare förts fram togs tillbaka eller intervjupersonen ändrade ställning i en fråga de besvarat. Detta beskriver tydligt hur ämnet kräver tid att tänka kring och också hur kunskapen ständigt produceras i intervjusituationen. Inför intervjuerna frågade jag om intervjupersonen gick med på att samtalet spelades in på band av etiska skäl. Under intervjun gjorde jag några anteckningar, både för att jag själv ville notera punkter jag ansåg intressanta men också då jag kände det som att situationen blev något pressad om jag endast gav intervjupersonen uppmärksamhet och att då notera småsaker i mitt block blev en tacksam paus för både mig och intervjupersonen. Bandupptagningen var en viktig del av intervjuprocessen då det är lätt att missa viktiga uttalanden om man endast antecknar (Kvale & Brinkmann 2009, s. 194 f). Detta märkte jag även då jag lyssnade igenom det inspelade då jag upptäckte flera intressanta uttalanden som jag inte uppmärksammat under intervjun. 4.6 Etiska reflektioner Eftersom intervjuernas syfte utgår från intervjupersonernas personliga inställningar till rädsla för att utsättas för brottslighet finns risken att intervjupersonerna skulle komma in på berättelser om självupplevda händelser som tidigare utsatthet och egen brottslighet som kanske skulle väcka obehagliga känslor hos intervjupersonerna. Jag förberedde mig på detta genom att gå igenom mina intervjufrågor noga för att överväga att de var etiskt försvarbara samt tänkte kring hur jag själv skulle reagera. Det är viktigt att intervjuaren vet om att den öppenhet och intimitet som präglar intervjuforskningen kan få intervjupersoner att avslöja saker de senare ångrar (Kvale & Brinkmann 2009, s. 90). Samtidigt var berättelser om tidigare upplevda känslor och händelser någonting jag eftersträvade, men jag gjorde det tydligt att intervjupersonerna inte var tvingade att svara. Jag följde vetenskapsrådets fyra etiska krav på humanistisk- och samhällsvetenskaplig forskning: samtyckeskravet, informationskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002, s. 7-14). Innan intervjun kontrollerade jag att intervjupersonerna visste att medverkan var frivillig så att de inte kände sig 14

21 pressade att delta. Jag informerade om att intervjun skulle handla om rädslor för brott, att anonymiteten var säkrad i den bemärkelsen att namn inte skulle uppges, att intervjupersonerna inte behövde svara på frågor om de inte ville samt att det var okej att när som helst under intervjun avbryta om det inte kändes bra. 4.7 Genomförande av analysen Analysprocessen påbörjades redan i och med intervjuerna genom en kontinuerlig tankeprocess hos mig. Efter insamlandet av material och transkribering gjordes en mer strukturerad och grundlig analysform i olika steg. Detta beskrivs för att öka transparensen i arbetet. Jag valde att skriva ut mina intervjuer ordagrant. Mitt transkriberingsval grundar sig i att jag ville hålla kvar känslan och minnena från intervjuerna och personerna när jag själv skulle tolka, analysera och bearbeta materialet. När jag sedan citerar intervjupersoner i arbetet kommer detta inte ske exakt ordagrant eftersom mitt fokus ligger på vad personerna berättat, inte exakt hur de berättat det. Att i analysen skriva ut intervjuer ordagrant kan även bli förvirrande för läsaren och anses kränkande för intervjupersonen (Trost 2008, s. 48). Jag avidentifierade transkriberingarna redan i utskriftsstadiet av konfidentialitetsskäl. Materialet finns endast hos mig. Efter transkriberingen lästes alla intervjuer noggrant igenom och jag lyssnade på bandupptagningarna igen för att försäkra mig om att ingenting som jag tolkade var av värde försummats. Sedan gick jag igenom de utskrivna intervjuerna var för sig och de bearbetades utifrån de aspekter vilka jag ansåg vara relevanta för frågeställningarna. Jag sökte citat som jag tolkade uttrycka hur intervjupersonerna framställde och resonerade kring sin rädsla för brott, om det fanns likheter och skillnader mellan intervjupersonerna och hur aspekten genus framställdes. Med hjälp av mina teoretiska val samt tidigare forskning analyserades sedan intervjupersonernas framställningar (Karlsson & Pettersson 2006 s. 74). 4.8 Validitet och reliabilitet Under arbetets gång har jag ständigt återgått till mina frågeställningar, studiens syfte samt till den teoretiska utgångspunkten för att kritiskt kontrollera och ifrågasätta mitt arbete att det som avsetts undersökas är det som faktiskt undersöks. Detta ökar studiens validitet och reliabilitet där validitet kan beskrivas som måttet på huruvida man undersöker det man avsett undersöka och där reliabilitet åsyftar forskarens noggrannhet genom studien. Gällande validiteten bör man även ta hänsyn till tolkningen av det material som valts ut. Utifrån att jag läst mycket tidigare forskning kring rädsla för brott, studerar kriminologi samt har egna erfarenheter i ämnet har jag en förförståelse vilken kommer att påverka tolkningen av intervjuerna, samt påverkar vilket material som är relevant. Men 15

22 genom att ha förhållit mig till en mer fenomenologisk ansats under intervjusituationerna med tolkande frågor för att förvissa mig att jag tolkat intervjupersonen rätt samt en ordagrann transkribering validerar jag intervjupersonernas svar (Kvale & Brinkmann 2009, s.267). Detta anser jag att chansen ökar att min tolkning av intervjupersonernas upplevelser ligger i linje med intervjupersonernas syn på fenomenet (Kvale & Brinkmann 2009, s. 264). Validiteten i intervjun kan även kopplas till om hur intervjun kan ha sett annorlunda om jag vore man eller sett ut på ett annat sätt vilket påverkar kunskapsproduktionen, risken finns att intervjupersonen svarat annorlunda om någon annan intervjuade honom (Skrinjar 2003, s. 112,122). Kraven på intrasubjektiviteten och intersubjektiviteten, det vill säga om mitt resultat blir det samma vid ett annat tillfälle och om en annan forskare kommer fram till samma sak påverkar reabiliteten. Genom att undvika ledande frågor och att ha använt mig av tydliga beskrivningar av metodologiska tillvägagångssätt för att göra forskningsprocessen öppen för att öka transparensen i arbetet så att andra kan gå tillbaks i det jag gjort, anser jag studiens reliabilitet är god (Sohlberg & Sohlberg 2009, s. 15). 5. Resultat och analys I detta avsnitt kommer jag med hjälp av tidigare forskning samt mina teoretiska utgångspunkter framlägga den analys jag gjort av mitt material. En del av syftet med arbetet har varit att skapa en bild av hur rädsla för brott upplevs och beskrivs, där jag ville få en inblick i hur rädslan framställs och hur olika faktorer inverkar i skapandet av rädslan. Viktimiseringsperspektivet, teorin om risksamhället och genusteorier har verkat som en referensram för min bearbetning och tolkning av materialet. Likväl tidigare forskning. Jag kommer därför att återknyta till ovanstående perspektivs framställningar om hur man kan förstå hur intervjupersonerna upplever sin rädsla för brott och vad som påverkar rädslan. Mitt syfte är inte att skapa en förklaringsmodell för rädsla för brott, utan att få en bild av intervjupersonernas upplevelser och framställningar av fenomenet rädsla för brott. Detta kommer jag att göra genom att lyfta fram intervjupersonernas berättelser och tankar. De delar av intervjuerna då intervjupersonerna berör genusaspekter kommer att analyseras utifrån genusteori där jag tolkar hur genusstrukturer inverkar på intervjupersonernas upplevelser och framställningar av rädsla för brott. 5.1 Rädslans situationer De situationer som beskrivs i samband med att intervjupersonerna upplever rädsla tolkar jag till stor del av ensamhet, mörker och upplevd sårbarhet. Dessa teman handlar om, och inverkar på känslan av, kontroll eller brist på kontroll. 16