HIV-POSITIVAS UPPLEVELSE AV VÅRDPERSONALENS BEMÖTANDE

Transkript

1 Hälsa och samhälle HIV-POSITIVAS UPPLEVELSE AV VÅRDPERSONALENS BEMÖTANDE EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE FANNY ARVIDSSON KAROLIN LILIENGREN Examensarbete i omvårdnad Grundnivå p Sjuksköterskeprogrammet Maj 2011 Malmö högskola Hälsa och samhälle Malmö

2 HIV-POSITIVAS UPPLEVELSE AV VÅRDPERSONALENS BEMÖTANDE EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE FANNY ARVIDSSON KAROLIN LILIENGREN Arvidsson, F & Liliengren, K. HIV-positivas upplevelse av vårdpersonalens bemötande. En kvalitativ intervjustudie. Examensarbete i omvårdnad, 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Hälsa och samhälle, utbildningsområde omvårdnad, År 2009 beräknades ca 5000 personer i Sverige vara smittade av HIV-viruset. Syftet var att beskriva HIV-positiva personers upplevelse av vårdpersonalens bemötande. Åtta HIV-positiva personer bosatta i tre större städer rekryterades med nätverksurval genom förbundet Noaks Ark och blev intervjuade. En kvalitativ ansats samt manifest innehållsanalys användes. Analysen frambringade tre domäner: positivt bemötande, negativt bemötande och neutralt bemötande, vilka i sin tur skapade sju kategorier med två till fyra underkategorier vardera. I studien framkommer att informanterna upplevde att de för det mesta blev professionellt omhändertagna och respektfullt bemötta. Dock fanns det även upplevelser av ett negativt bemötande i form av anklagande attityder och fördomar utanför specialistvården för HIV-positiva. För att minska stigmatiseringen utanför specialistvården krävs mer kunskap och utbildning av all vårdpersonal om sjukdomen HIV. Nyckelord: bemötande, HIV-positiv, upplevelse, vårdpersonal. 2

3 HIV-POSITIVE PEOPLE S EXPERIENCE OF HEALTH PROFESSIONAL S APPROACH A QUALITATIVE INTERVIEW STUDY FANNY ARVIDSSON KAROLIN LILIENGREN Arvidsson, F & Liliengren, K. HIV-positive people s experience of health professional s approach. A qualitative interview study. Degree project in Nursing 15 credit points. Malmö University: Health and Society, department of Nursing, The year 2009 approximately 5,000 people in Sweden were estimated being infected by the HIV virus. The aim of this study was to describe the experience of the HIV-positive persons of the approach of the health professionals. Eight HIVpositive people living in three major cities were recruited by network sampling through the union of Noah's Ark and were interviewed. A qualitative approach and manifest content analysis was used. The analysis brought forth three domains: positive attitude, negative attitude and neutral attitude, which in turn created seven categories with two to four sub-categories in each. The study found that respondents mostly felt that they received professional care and were met with respect. However, there were also perceptions of a negative response in the form of accusatory attitudes and prejudices outside specialist care. To reduce the stigma outside the specialized care, more knowledge and training of health professionals about the disease HIV is needed. Keywords: approach, experience, health care professionals, HIV-positive. 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 5 BAKGRUND 5 HIV och AIDS 5 Smittovägar 5 HIV-virusets egenskaper 6 Bromsmediciner 6 Stigmatisering av allmänhet 6 Stigmatisering och andra attityder av vårdpersonal 6 Noaks Ark 8 Bemötande 8 SYFTE 9 METOD 9 Urval 9 Datainsamling 9 Dataanalys 10 ETISKA ÖVERVÄGANDEN 12 RESULTAT 12 Positivt bemötande 12 Professionellt förhållningssätt 13 Patientorienterad omvårdnad 14 Positiv attityd 14 Starka band 15 Negativt bemötande 15 Negativa attityder 16 Oprofessionellt förhållningssätt 16 Neutralt bemötande 17 Neutralt förhållningssätt 17 DISKUSSION 17 Metoddiskussion 17 Resultatdiskussion 20 Positivt bemötande 20 Negativt bemötande 22 Neutralt bemötande 23 SLUTSATS 23 REFERENSER 25 BILAGOR 28 4

5 INLEDNING Enligt statistik från år 2010 är ca 33 miljoner människor idag bärare av Humant Immunbrist Virus (HIV), därav är ungefär hälften kvinnor och nästan tre miljoner barn. Av dem bor 22.5 miljoner i södra Afrika och i väst- och Centraleuropa lever lite mer än människor idag smittade av HIV (WHO, 2011a). Under 2009 beräknades ca 5000 personer i Sverige vara smittade av HIV-viruset. Sedan slutet av 80-talet fram till år 2002 har antalet nyrapporterade fall av HIV legat på ungefär 300 fall per år, men under de senaste åren har det skett en viss ökning då några fler har blivit smittade än tidigare (Smittskyddsinstitutet, 2009). År 2010 rapporterades 465 nya fall av HIV i Sverige. Detta är ungefär samma antal som rapporterades år 2009 (Smittskyddsinstitutet, 2011). Då det bor ca 5000 personer smittade av HIV i Sverige är sannolikheten stor att som sjuksköterska stöta på denna patientgrupp. ICN s etiska kod för sjuksköterskor (2007) beskriver att sjuksköterskan ska arbeta utifrån de mänskliga rättigheterna vilka innefattar respektfull omvårdnad som inte begränsas av hudfärg, kön, sexualitet eller sjukdom. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ska vården ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilde människans värdighet. Behandlar vårdpersonalen alla likvärdigt, eller finns det stigmatisering av vissa patientgrupper och hur är det med HIV-positivas upplevelse av bemötandet inom hälso- och sjukvården? BAKGRUND Så sent som sommaren 1981 upptäcktes i USA att unga, tidigare friska män drabbats av annars ovanliga sjukdomstillstånd. Gemensamt för dessa var ett kraftigt försvagat immunförsvar. Detta har sedan 1982 kallats för AIDS (Noaks Ark, ). HIV och AIDS HIV är ett retrovirus och har precis som andra retrovirus ett eget enzym som när det angriper en värdcell kan omvandla sitt RNA-arvsanlag till en DNA-kopia. Omedelbart överför viruset sina gener till värdcellens DNA och efter några timmar har HIV-viruset infekterat värdcellens arvsmassa (Ericson & Ericson, 2009). HIV är ett virus som förstör eller försämrar cellernas funktion i immunsystemet. Då sjukdomen fortskrider blir immunförsvaret svagare och den smittade blir mer infektionskänslig (WHO, 2011b). Det mest avancerade steget i sjukdomen kallas för AIDS (a a). Smittovägar HIV är en sexuellt överförbar sjukdom men den smittar även genom blodtransfusion med smittat blod, delande av kanyler med smittat blod och mellan mor och barn vid graviditet, förlossning och amning (WHO, 2011b). De vanligaste smittvägarna är blodsmitta och sexuell kontaktsmitta. Smittorisken är större vid stor virusmängd i blodet, vid genitala sår eller annan venerisk sjukdom och vid anala samlag. HIV är även smittsamt vid latent stadium. Trots detta är 5

6 smittsamheten hos HIV låg jämfört med andra humanpatogena virus (Ericson & Ericson, 2009). HIV-virusets egenskaper Karaktäristiskt för retroviruset är att det lagras i kroppens arvsmassa, vilket innebär att infektionen inte läker ut spontant utan den smittade blir bärare av viruset för resten av sitt liv. Som nysmittad kan en primärinfektion ge feber, ont i halsen, svullna lymfkörtlar och utslag. Dock kan det dröja år från smittotillfället till dess att symtom uppkommer (Smittskyddsinstitutet, 2010). Det är dock endast ca 30 % av de HIV-smittade som drabbas av symtom under primärinfektionen och vanligtvis övergår symtomen efter några veckor och återgår till latens (Ericson & Ericson, 2009). Senare i sjukdomsbilden kan symtomen hänvisas till viruset i sig, men framför allt beror symtomen på andra infektionssjukdomar som uppstår på grund av nedsatt immunförsvar. Det är dessa infektioner som ligger till grund för sjukdomstillståndet AIDS (Smittskyddsinstitutet, 2010). Bromsmediciner Det finns i dagsläget inget botemedel mot infektionen men det finns så kallade bromsmediciner (Smittskyddsinstitutet, 2010). Det kan ta ca år för en HIVpositiv person att utveckla AIDS, men med dagens bromsmediciner kan sjukdomsprocessen saktas ner (WHO, 2011b). Bromsmediciner minskar mängden virus som cirkulerar i blodet och fördröjer effektivt sjukdomsutvecklingen. De har dock många biverkningar (Smittskyddsinstitutet, 2010). Stigmatisering av allmänhet Vissa fördomar i samhället har genom åren lett till en stigmatisering av HIVpositiva människor. I tron att HIV oundvikligen är livshotande och leder till döden, att människor från andra länder för in smittan i Sverige och att homosexuella män är de största smittospridarna ses HIV-positiva som en belastning. I samhället finns det de som anser att det finns två grupper av HIVpositiva, en skyldig och en oskyldig grupp. Till den skyldiga gruppen skulle då människor från andra länder som fört in smittan i Sverige och homosexuella män höra, medan till exempel barn och människor som blivit smittade genom blodtransfusion skulle tillhöra den oskyldiga gruppen (RFSL, ). Stigmatiseringen av HIV-positiva i samhället kan leda till att människor som är rädda för att bära på smittan inte vågar testa sig, då de är rädda för vad det sen i sin tur kan leda till. Den som är omedveten om sin smitta är heller inte lika benägen att skydda sig vid smittotillfällen, såsom vid sexuella kontakter, vilket då ökar risken för att omedvetet föra smittan vidare. Stigmat kan leda till att HIVpositiva människor isolerar sig, blir diskriminerade eller utstötta och i förlängningen ökar också risken för att fler blir smittade, på grund av att rädslan för att testa sig varit för stor (RFSL, ). Stigmatisering och andra attityder av vårdpersonal Den stigmatisering HIV-positiva kan utsättas för beskrivs i en studie om vårdpersonals attityder beträffande HIV-positiva män (Rintamakis m fl, 2007). En ovilja att vårda dessa beskrivs ytterligare i en studie av Valimaki m fl (1998). I denna studie visade det sig finnas viss AIDS-fobi bland sjuksköterskor som arbetade på landsbygden (a a). 6

7 I studien av Rintamaki m fl (2007) beskrivs vårdpersonalens attityder mot HIVpositiva män och hur stigmatiseringen av dessa ökar risken för att de sjuka ska drabbas av ökad stress, depression eller för att de ska begå självmord. Den största sociala och psykologiska utmaningen utgörs också av den stigmatisering HIV för med sig. Hos vårdpersonal med flera års erfarenhet inom området finns fortfarande fördomar kvar. Sådana negativa attityder har dock minskat genom åren, då vårdpersonal fått mer erfarenhet av att arbeta med människor som bär på HIV. Samma studie kom också fram till att HIV-patienter upplever att vårdpersonal, genom vissa tecken, indikerar sitt missnöje att arbeta med dem. Dessa indikatorer kunde exempelvis vara ögonkontakt, tonläge eller avstånd mellan patient och vårdpersonal vid samtal (a a). I litteraturöversikten gjord av Valimaki (1998) som bygger på studier gjorda under 90-talet, kunde sjuksköterskor vara ovilliga att vårda patienter med AIDS. Det fanns en AIDS-fobi, speciellt hos äldre sjuksköterskor, som arbetade på landsbygden. Denna studie visar också att det är väldigt viktigt att vårdpersonalen besitter en viss grad av erfarenhet inom yrket för att de HIV-positiva ska kunna bibehålla sin positiva livssyn. Sammantaget visades också att kunskap om sjukdomen bland vårdpersonalen och därmed utbildning inom ämnet är oerhört viktigt. Vidare visade studien att rädslan inför att vårda människor med HIV/AIDS var störst hos studenter (a a). I en intervjustudie av Surlis och Hyde (2001) med HIV-positiva visades att de upplevde stigmatisering av sjuksköterskor när de vistades på sjukhus. Stigmatiseringen berodde på hur patienterna ådragit sig smittan. Drogmissbrukare som blivit smittade genom att dela nålar eller de som blivit smittade sexuellt visade sig vara mest sårbara för att skuldbeläggas. Dock visade sig drogmissbrukarna vara den grupp som upplevde störst utsatthet för stigmatisering av sjuksköterskor. Under intervjuerna framkom också att den vård som föredrogs av de HIV-positiva var den avskilda, med särskilda enheter och specialistmottagningar. Här ansåg studiedeltagarna att de kunde få bättre socialt stöd från andra patienter som led av samma sjukdom. Risken för att bli utpekad som HIVsmittad fanns inte här. Speciellt skönt var det att slippa den röda prick som sattes på de HIV-smittade patienternas sängar för att uppmärksamma annan sjukvårdspersonal på deras blodsmitta. Detta upplevdes som bristande sekretess då andra patienter och anhöriga kunde se det (a a). I en kvalitativ fokusgruppstudie av Van Wissen och Woodman (1994) undersöktes sjuksköterskors attityder till att vårda patienter med HIV och AIDS. Attityden till denna patientgrupp varierade på grund av olika personliga erfarenheter och på grund av olika nivåer av kunskap om HIV och AIDS. Många sjuksköterskor kände att de saknade den kunskap de behövde och att de fick för lite utbildning i ämnet. De kände också att de saknade riktlinjer för att kunna ge säker vård. Det kom fram att sjuksköterskorna upplevde att det kunde finnas en stor smittorisk mellan sjuksköterska och patient. Vidare visade studien att den HIV-positiva patientens livsstil hade betydelse i omhändertagandet och vårdandet. Samtliga studiedeltagare höll med om att HIV-smittade har eller har haft ett riskfyllt beteende och att det spelade även roll hur patienten hade smittats. De hade starka negativa åsikter om män som har sex med män eller narkomaner med sprutmissbruk medan de såg lättare på de som blivit smittade genom blodtransfusion. Det framgick också att sjuksköterskorna ansåg att patienternas och deras egna rättigheter som vårdare var lika viktiga och ville därför kunna 7

8 välja om de ville vårda HIV-positiva patienter eller inte. De allra flesta skulle fortfarande behålla sina patienter men ville ändå ha valmöjligheten att säga nej till att vårda HIV-positiva (Van Wissen & Woodman, 1994) Robinson (1998) beskriver att negativa attityder mot personer med HIV/AIDS kan påverka kvaliteten på vården eller resultera i vägran att vårda dessa patienter. Det framkommer att utbildning om HIV för sjuksköterskor resulterade i ökad kunskap och förbättrad attityd. Oresonlig stigma och fördomsfulla attityder visade sig finnas både bland läkare och läkarkandidater. Dock ökade positiva attityder med ökad klinisk erfarenhet. Även om patienterna ibland upplevt ett fördomsfullt bemötande av vårdpersonalen så var tillfredsställelsen hög bland patienterna (a a). I en senare publicerad studie av Sherman (2000) där sjuksköterskors personliga och professionella respons angående AIDS-vården belyses kom det fram att vårdande av homosexuella män uppfattades av sjuksköterskorna som väldigt roligt och underhållande. Däremot visades ett missnöje i vårdandet av missbrukande HIV-positiva patienter. De uppfattades av majoriteten sjuksköterskor som bl a extra krävande och manipulativa. Många av sjuksköterskorna identifierade sig med de smittade kvinnorna och de uttryckte en tydlig ilska över männen som smittat dem. Sjuksköterskorna hade en tendens att skapa starka band med patienterna av olika anledningar som t ex om patienten påminde om en familjemedlem eller vän. Intervjuerna visade att sjuksköterskorna som arbetade med AIDS-patienter uttryckte att de genom sitt arbete växt, både på ett personligt och på ett professionellt plan. De ville hjälpa patienterna att leva ett fullt och meningsfullt liv och de såg inte endast de fysiska behoven som viktiga utan också de emotionella, sociala och andliga (a a). Noaks Ark Noaks Ark är ett förbund för HIV-positiva och deras närstående och är politiskt och religiöst obunden. De erbjuder stöd till både den som lever med HIV och till dem som lever tillsammans med någon som är HIV-positiv. Stödet kan vara i form av enskilda samtal, samtalsgrupper, psykoterapi eller sociala aktiviteter tillsammans med andra som lever med HIV (Noaks Ark, a). År 1986 bildades Noaks Ark för att jobba med HIV-prevention och för att ge stöd till HIV-positiva och deras närstående. Några år tidigare upptäcktes HIVepidemin och sjukvården fick svårt att möta dess behov. Noaks Ark utgjorde därför en viktig grund för de HIV-positiva och deras närstående (Noaks Ark, b). Förbundet Noaks Ark har sedan länge arbetat med att utbilda och sprida information till allmänheten och olika yrkesgrupper, som bl a vårdpersonal, för att öka kunskapen och därmed minska stigmatiseringen. Detta gör de genom kurser, föreläsningar och med tryckt informationsmaterial. De arbetar både med primäroch sekundär prevention, det vill säga att de jobbar både för att förebygga att någon ska insjukna i HIV och att förhindra smittspridning av någon som redan blivit smittad (Noaks Ark, b). Bemötande Då personalen inom vården möter människor som är rädda, osäkra och oroliga är bemötandet väsentligt för hur kvalitén i omhändertagandet uppfattas (Fossum, 2007). För att öka medvetenheten kring mötet är ett första steg att synliggöra, bli 8

9 medveten om och reflektera över beteendet (Robertsson, 2007). Det är vid sjukdom som människan visar sin bräcklighet och i den stunden kan kroppsspråk vara både avslöjande eller bekräftande. Genom beröring, att se patienten i ögonen eller att ta i hand bekräftas en person och ger en förutsättning för att en god relation kan skapas (Engqvist, 2007). Orden är en del av kommunikation, men de förmedlas via ansiktsuttryck, tonfall och kroppsspråk (Andersson, 2007). Attityder kan genom kroppsspråket uttryckas tydligare än med ord. Ordets makt är inte lika påtagligt som kroppsspråket, sägs det en sak men menas en annan väger kroppsspråket tyngre (Robertsson, 2007). SYFTE Syftet var att undersöka HIV-positivas upplevelse av vårdpersonalens bemötande. METOD Ansatsen är en kvalitativ intervjustudie med narrativ metod. Enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2008) innebär denna metod att informanterna fritt berättar om sina upplevelser av ämnet som studeras. Med narrativa intervjuer blir författaren medskapare till texten genom att stimulera berättandet (a a). Urval Inklusionskriterier var HIV-positiva personer knutna till förbundet Noaks Ark. Nätverksurval användes vid rekryteringen av informanter med hjälp av tre nyckelpersoner. Urvalsprocessen genomfördes via förbundet Noaks Ark i tre större städer i Sverige. Initialt togs det kontakt med endast en nyckelperson på Noaks Ark i en av städerna och det sattes upp ett anslag som skrivits för att locka deltagare till studien (bilaga 1). Då detta endast resulterade i rekrytering av en informant ändrades strategi och förbundet kontaktades i ytterligare två städer. Denna gång sattes inte något anslag upp utan en nyckelperson för respektive stad ombads kontakta informanter de trodde skulle vara intresserade. Detta urvalsförfarande resulterade i ytterligare sju informanter. Antalet informanter blev slutligen åtta personer i åldrarna år varav hälften var kvinnor och hälften män. Informanterna är knutna till fyra olika sjukhus med jämn fördelning. Antalet år med diagnosen HIV varierade mellan 3-18 år. Datainsamling Intervjuerna ägde rum i Noaks Arks lokaler i avskilda rum. Innan varje intervjutillfälle delades ett informationsbrev ut (bilaga 2) och det anhälls om ett skriftligt samtycke (bilaga 3). Både muntlig och skriftlig information erhölls av informanterna inför intervjun. I direkt anslutning till intervjun läste informanten igenom informationsbladet och samtyckesblanketten skrevs under innan intervjun startade. Båda författarna deltog i intervjuerna varvid den ena höll i intervjun och den andra skötte ljudinspelningen och förde anteckningar. Intervjuerna varade i ca minuter. Vid intervjuerna användes en intervjuguide som stöd för att vid varje intervju ringa in ungefär samma ämnesområde (bilaga 4). Vidare användes sonderande frågor t ex; Kan du berätta lite närmare om mötet? Vill du utveckla det du 9

10 berättade om tidigare? för att föra fram samtalet. Den inledande forskningsfrågan löd; Kan du berätta hur du upplevt mötet med vårdpersonalen efter att du fått din diagnos? Informanterna gavs därmed möjlighet att berätta om sina upplevelser i ämnet vilket inte resulterade i att exakt samma frågor kom att ställas till informanterna. Intervjuerna spelades in med datorprogrammet Sound Recorder och en mikrofon. För att vara säker på att inte mista något värdefullt material gjordes ljudinspelning även på en mobiltelefon och en videokamera, dock bara ljudupptagning, ingen bild. Utrustningen testades en vecka före första intervjun för att försäkra att kvaliteten på ljudupptagningen var god. Dataanalys En kvalitativ innehållsanalys baseras ofta på människors upplevelser och är en förutsättningslös analys av texter (Lundman & Hällgren Graneheim, 2008). En manifest innehållsanalys visar på det uppenbart synliga i den transkriberade texten medan latent innehållsanalys tolkar den underliggande meningen (Graneheim & Lundman, 2004). Till denna studie valdes manifest innehållsanalys. Under analysprocessen kortas texten ner och görs mer lätthanterlig, dock utan att förlora det centrala innehållet. Denna process kallas för kondensering (tabell 1). Därefter görs kategorier av koder med samma innehåll. En kod är ett uttryck som kortfattat beskriver en mening (Lundman & Hällgren Graneheim, 2008). Transkriberingen skedde i nära anslutning till intervjutillfällena, så som beskrivet av Lundman och Hällgren Graneheim (2008). Intervjuerna transkriberades ordagrant i samarbete jämt fördelat av båda författarna, vilket tog ca 30 timmar i anspråk. Det resulterade i 58 sidor text med typsnitt Calibri storlek 12, enkelt radavstånd. Efter detta lästes intervjuerna, s k naiv läsning, två gånger av varje författare för att få en helhetsbild av materialet. Det framträdde tydligt tre domäner d v s delar av texten som hade ett liknande mönster. Intervjuerna lästes igenom en tredje gång och författarna markerade var och en för sig meningsbärande enheter, i tre olika färger en för varje domän. När de markerade intervjuerna sedan jämförts, för att se om de meningsbärande enheterna uppfattats likvärdigt, ägde en diskussion rum tills enighet rådde. Därefter klipptes meningsbärande enheterna ut och klistrades på färgade papper i enlighet med domänernas färg. Meningsbärande enheterna kondenserades för att sedan kodas. En kod beskriver kortfattat meningens innehåll. Koderna färgades med åtta olika färger där de olika informanterna fick sin egen färg, detta för att vara säker på att varje kategori representerades av fler än en informant. Koderna klipptes ut och delades in i underkategorier, som sedan skapade gemensamma kategorier. Därefter skapades en tabell för att tydliggöra andemeningen av innehållet (tabell 2). Koherent text skrevs för varje kategori som belyser innehållet i varje kategori. Beskrivande citat valdes ut för varje kategori där det användes fingerade namn för varje informant. 10

11 Tabell 1; Exempel från analysprocessen i enlighet med Lundman och Hällgren Graneheim (2008). Meningsenhet Både läkare och kurator kunde hjälpa mig att gå igenom det under många timmar. Kondenserad meningsenhet Personalen gav mig stöd under många timmar Kod Underkategori Kategori Personalen gav stöd Jag hade båda två som jättestort stöd. Underbart, de gav mig mycket stöd. De är båda ett stort stöd. De gav mig stöd. Stort stöd Gav stöd Empowerment/ egenmakt Skötaren lugnade ner mig, det var den coola sidan utav det. Den coola sidan av det var att skötaren lugnade mig Skötaren lugnade mig. Kändes så skönt för jag behövde inte jaga henne/ /Helt underbart, för då behövde jag inte avbryta mitt arbete. Jag behövde inte jaga läkaren eller avbryta mitt arbete. Läkaren tog kontakten. De hjälper mig jättebra. De hjälper jättebra. Hjälper jättebra. Patientorienterad omvårdnad Han har hjälp mig mycket. Han har tagit tag i saker åt mig. Hjälper mycket och tar tag i saker åt mig. Tar tag i saker åt mig. Det är fantastiskt för de vet precis vad de håller på med. De vet precis vad det handlar om. De vet vad de håller på med och vad det handlar om. De vet vad som behövs. Min läkare fixar allt jag behöver. Jag har aldrig haft behov av att klara mig själv och att behöva förklara. Min läkare fixar allt, jag behöver inte klara mig själv. De fixar allt. Att känna sig omhändertagen Det som var bra med läkaren som ringde mig han hade redan iordningställt allting för mig. På KK känns det som om jag har fått vara på en guldbädd. Ingenting som är omöjligt det hjälper mig Om jag frågar om jag får låna 50 spänn får jag säkert det också. Jag kan ringa till kuratorn när som helst. Läkaren var bra för han hade iordningställt allt. Jag har fått vara på en guldbädd. Ingenting är omöjligt. Det hjälper mig. Jag kan ringa när som helst. Läkaren fixar allt. Guldbädd. Inget är omöjligt Ringa när som helst. Bemötandet här på infektionen är mycket mycket bra/.../jag vet inte vilka andra diagnoser man får sådan hjälp med. Bemötandet är mycket bra, vilka andra diagnoser får man sån hjälp med. Bättre hjälp som hiv-positiv? 11

12 ETISKA ÖVERVÄGANDEN För att kunna genomföra denna studie har tillstånd inhämtats av verksamhetschefen/motsvarande för Noaks Ark Skåne. Ansökan om etisk prövning har genomförts och godkänts hos den lokala etikprövningsnämnden vid Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Autonomiprincipen framhävdes, d v s att frivilligt delta i studien och att kunna dra sig ur denna utan vidare förklaring. Den information som inhämtades vid intervjuerna är mycket personlig och behandlas därefter. Intervjuerna är avidentifierade och konfidentiellt behandlade och låstes in i ett säkerhetsskåp efter analysen. Intervjuerna ägde rum i Noaks Arks lokaler och inte i anslutning till någon vårdinrättning. Detta i förhoppning om att skapa en trygg miljö för informanterna. RESULTAT Analysen resulterade i tre domäner och sju kategorier, med två till fyra underkategorier vardera. Kategorierna är som följer; professionellt förhållningssätt, patientorienterad omvårdnad, positiv attityd, starka band, negativa attityder, oprofessionellt förhållningssätt och neutrala attityder (tabell 2). Tabell 2; Domäner, underkategorier och kategorier som framkom vid analys av materialet. Domäner Underkategorier Kategorier Positivt bemötande Negativt bemötande Neutralt bemötande -Respektfullt omhändertagande -Känner förtroende för vårdpersonalen -Skapar en trygg atmosfär -Känner sig sedd och hörd. -Empowerment/ Egenmakt -Att känna sig omhändertagen -Avstigmatiserande attityd -Positivt möte -Visar ingen rädsla -Socialt nätverk -Personliga relationer -Negativt möte -Stigmatiserande attityd -Integritetskränkande -Dålig insikt hos personalen -Obehagskänsla inför tandläkarbesök -Minskad känslighet hos patienten -Inget utmärkande möte Professionellt förhållningssätt Patientorienterad omvårdnad Positiv attityd Starka band Negativa attityder Oprofessionellt förhållningssätt Neutralt förhållningsätt Positivt bemötande Här redogörs för kategorierna professionellt förhållningssätt, patientorienterad omvårdnad, positiv attityd och starka band. 12

13 Professionellt förhållningssätt Något som framkommer väldigt utmärkande i berättelserna är personalens professionalism. Informanterna berättade på olika sätt om respektfullt bemötande och den positiva atmosfär som vårdpersonalen skapade i mötet gjorde att de kände stor trygghet och tillit för vårdpersonalen. De upplevde att med ökad information och kunskap ser vårdpersonalen deras behov bättre och står upp för dem. Under denna kategori finns fyra underkategorier. Den första underkategorin var: Respektfullt omhändertagande där informanterna uttryckte att vårdpersonalen behandlar dem utan särbehandling. Vårdpersonalen har varit just vårdpersonal och agerat därefter i omhändertagandet. De upplevs som mycket erfarna med mycket kunskap och att de har ett professionellt förhållningssätt. Ja men alltså, de behandlar mig som vem som helst som kommer. Alltså ingen särbehandling. (Gun) Andra underkategorin var: Känner förtroende för vårdpersonalen där informanterna ansåg att vårdpersonalen har en sund inställning till sjukdomen och mycket kunskap. De upplevde även att personalen ser hela människan och att de respekterade sekretessen. Nej, jag har liksom stort förtroende för sjukvårdspersonal. (Ove) Den tredje underkategorin benämns; Skapar en trygg atmosfär där informanterna känner att vårdpersonalen står upp för dem och stärker dem. De känner tillit och trygghet inför att möta samma personal vilket samtliga informanter gör när de går till sin specialistvård för HIV-positiva. De känner större trygghet där än inom andra vårdinstanser. Man har sin egen (vårdpersonal) som man bokar tid till så att man ska möta samma person, för att det blir också en trygghet i det. (Stina) Flera av informanterna berättade att de upplevde att vårdpersonalen gav ett lugnande intryck. Vårdpersonalen avdramatiserar och normaliserar mycket. Informanterna upplevde då en minskad rädsla och minskat avståndstagande. En informant var nervös inför tandläkarbesöket då hon skulle vara tvungen att informera om sin HIV-infektion. Och där var jag ju lite, var lite nervös när jag skulle dit då. Och så kom jag dit och det var när jag väntade henne och jag säger till honom. Ja, jag måste informera dig om ett; jag har HIV. Två; jag är gravid i vecka 12. Och då säger han (tandläkaren); Ja, men först vill jag veta; Hur är det med tandtråden, använder du tandtråd? (Lovisa) Den fjärde underkategorin är; Känner sig sedd och hörd. Informanterna berättade att personalen inom specialistvården för HIV-positiva känner igen och visar stort intresse för dem. Informanterna går dit med glädje och känner att personalen tar sig tid och finns där för dem. Så fort man kommer in så möts man av vänlighet och kärlek och vad man än behöver så finns de där. (Fredrik) 13

14 Patientorienterad omvårdnad Informanterna berättade att de upplevde sig stå i centrum och att personalen ger mycket av sin tid. I berättelserna visar det sig att personalen ger patienten egenmakt genom stöttning och ingivande av hopp. Informanterna uttryckte att de känner sig privilegierade inom specialistvården för HIV-positiva och att deras behov alltid blir tillgodosedda. De behöver knappt be om något förrän det är fixat. Under denna kategori framkommer tre underkategorier. Den första underkategorin benämns; Empowerment/ Egenmakt där flertalet informanter ansåg att personalen stöttar och lugnar. En del har givits bra hopp och tröst i samband med att beskedet gavs och hela tiden efteråt. En informant berättade om hur han upplevde vårdpersonalens handlande när han fick beskedet att han var HIV-positiv. Läkaren och kuratorn satt och tröstade honom i flera timmar. Underbart, de gav mig mycket stöd / / under kanske tre timmars period av ångest och att jag grät och visste inte vad jag skulle ta mig till sa dom hela tiden att det var ingen fara. Att jag skulle inte dö. (Fredrik) Den andra underkategorin; Att känna sig omhändertagen där vissa av informanterna har känt att personalen inger känslan av att inget är omöjligt. De kan ringa när som helst och vissa informanter kände till och med att de kunde be om vad som helst och personalen skulle alltid ställa upp. Någon beskrev det som att vara på en guldbädd. Så det är ingenting som är omöjligt. Jag lovar dig, om jag frågar om jag får låna 50 spänn så får jag säkert göra det också. (Ove) Jag vet att jag tänkt ibland att fasiken, vilka andra diagnoser får man sådan hjälp med. (Lovisa) I berättelserna framgår det att specialistvården för HIV-positiva hjälper patienterna med mycket praktiskt såsom remitteringar till tandläkare och andra vårdinstanser. Informanterna upplever att personalen underlättar genom att planera och organisera för att underlätta vardagen. Det var jätteskönt för jag kunde utföra mitt arbete. Jag behövde inte gå dit ens en gång utan vi tog det på telefon. (Pål) Positiv attityd Denna kategori beskriver hur vårdpersonalen ger patienterna känslan av att HIV inte är konstigare än någon annan sjukdom. Som patient känner informanterna sig allt som oftast väldigt väl bemötta. Alla informanterna har mycket positiva intryck och flera bra historier att delge. Under denna kategori finns det tre underkategorier. I första underkategorin; Avstigmatiserande attityd anser informanterna att personalen inom specialistvården inte behandlar HIV-positiva mer annorlunda än andra patienter. De flesta upplever inget negativt bemötande och känner inte att det är svårt att berätta om sin sjukdom inom vården. De får bra reaktioner från personalen när de berättar. 14

15 Men jag har ju inte behövt att att ens kämpa för det utan att allting har bara skett, har bara fungerat så bra. Det har aldrig varit nåt. Ja, några konstiga reaktioner eller så. (Stina) I den andra underkategorin; Positivt möte har samtliga informanter beskrivit ett bra bemötande vid flertalet möten inom vården. De beskriver personalen inom specialistvården för HIV-positiva som underbar och fantastisk med ett exemplariskt bemötande. Så där på infektionen så tycker jag ju att det är exemplariskt på alla sätt och vis. Jätte, jättebra! (Lovisa) I den tredje underkategorin; Visar ingen rädsla beskriver informanter om hur personalen är orädda för beröring och att vissa arbetar utan handskar, till och med vid arbete med kroppsvätskor. En patient noterade vid blodprovstagning att sjuksköterskan inte bar handskar och ifrågasatte detta då han har en blodsmitta. Nej, hon hade inte handskar på sig så jag frågade; Ska du inte ha handskar på dig? Jag har en blodsmitta. Jaha, sa hon, vad då? Ja, sa jag, det är HIV. Jaha, nej du förstår, jag kan inte jobba med handskar. (Kenneth) Starka band Under denna kategori belyser en del informanter hur de hyser väldigt starka känslor inför den vårdpersonal de träffar regelbundet, de blir lite som deras familj och utan dem skulle de känna sig väldigt ensamma. Andra uppfattar dem mer som sina vänner som de kan vända sig till när det blir svårt. De tycker att de lär känna varandra bättre och bättre med tiden som går och knyter starkt an till sitt vårdteam. Under denna kategori finns två underkategorier. I den första underkategorin; Socialt nätverk beskriver informanterna vårdpersonalen som sin familj och att de möts med kärlek samt blir omhändertagna som om de vore deras barn. Hon tar hand om mig som hennes baby. (Elsie) Eftersom jag inte har några anhöriga som lever är de både min mamma och pappa. Så ungefär känns det. Om de skulle lämna mig så skulle jag dö. Utan dem så skulle inte jag klara mig. (Fredrik) Den andra underkategorin; Personliga relationer beskriver informanterna relationen till vårdpersonalen som både vänskaplig och privat. De lär känna varandra och blir mer som kompisar. De kan vända sig till vårdpersonalen vid problem och träffas de ute på stan så stannar de och pratar. En informant berättar om ett möte med en sjuksköterska på stan; Så var jag ute och handlade lite och så står jag och väntar på bussen/ / Och då ser jag en person där; Å nej men hej! Jag tror vi stod och pratade där i en minuter och det var en sjuksköterska från infektionen. (Kenneth) Negativt bemötande Här redogörs för kategorierna negativa attityder och oprofessionellt förhållningssätt. 15

16 Negativa attityder I viss utsträckning upplever de ett negativt bemötande i form av anklagande attityd och fördomar och en del anser att de blir stämplade utanför specialistvården för HIV-positiva. Däremot finns det en del pekpinnar inom specialistvården också som de anser onödiga då de inser allvaret i sin smitta. De menar att de som inte blivit diagnostiserade med HIV, men är bärare på viruset är den största smittorisken. Under denna kategori finns det två underkategorier. I den första underkategorin; Negativt möte finns det en informant som blivit meddelad om sin HIV-infektion på ett otrevligt sätt och en annan informant upplevde att även hon blivit illa bemött vid ett tillfälle men förklarade detta med att hon hade känsligare dagar. En tredje informant har upplevt ett möte då en sjuksköterska bröt mot sekretessen när hon tillsammans med andra patienter satt i ett väntrum. Hon skrek in till läkaren; Ja, så sitter där en HIV-smittad kvinna där i rullstol ja. (Gun) Den andra underkategorin benämns; Stigmatiserande attityd och där har det framkommit att flera av informanterna känt att de blivit bemötta på ett stigmatiserande sätt. Någon kände sig betraktad som en smittospridare och några upplevde att personalen tyckte att de fick skylla sig själva. Det har väl varit tyvärr lite grann pekpinnar också./ / Man vet mycket väl, men behöver inte bli betraktad som någon smittospridare/ /. (Stina) Oprofessionellt förhållningssätt Denna kategori belyser okunskap och nyfikenhet som bidrar till det oprofessionella förhållningssättet som några informanter berättar om. Olust inför tandläkarvård har också visat sig vara ett återkommande bekymmer för denna patientgrupp. Ibland upplevs personalen ha dålig insikt då de uppmanar de HIVpositiva att inte berätta om sin sjukdom för sin omgivning. Under oprofessionellt förhållningssätt finns det tre underkategorier. I den första underkategorin; Integritetskränkande har några informanter mötts av en nyfikenhet som ibland upplevs som jobbig och till och med kränkande. Viss nyfikenhet tros kunna bero på okunskap. En informant berättar om när hon var på vårdcentralen och sökte för sina bihålor då läkaren frågar efter andra sjukdomar och hon svarar att hon har HIV; Men hur fick du det? sa han då. Och då tänkte jag; men nu ska jag liksom, så han förstår hur, det spelar faktiskt ingen roll för mina bihålor hur jag fått det. Så då sa jag till honom att; Ja, nu är det så här att HIV det smittar via blod eller via andra kroppsvätskor såsom blodtransfusioner och sex är det vanligaste sättet att man får det./ / Men hur fick DU det? säger han då. (Lovisa) I den andra underkategorin; Dålig insikt hos personalen har uppmaning att inte berätta om sin sjukdom upplevts såsom att vårdpersonalen ibland avproblematiserar lite för mycket. Någon upplevde det som störande att de relaterar många av symtomen till åldern istället för biverkningar av medicinerna. En annan informant fick erfara en sjuksköterska som tyckte att HIV var något obehagligt. Dock behandlade hon honom inte annorlunda för det. 16

17 I den tredje underkategorin; Obehagskänsla inför tandläkarbesök uttryckte nästan alla informanter att det handlade mycket om rädslan att inte bli mottagen på grund av sin HIV-infektion. Så nu måste jag leta upp en tandläkare och det är jag lite orolig för. Man har hört mycket historier/ /att de inte tar emot dem och kommer in med skyddskläder/ /. (Gun) Neutralt bemötande Under denna domän redogörs för en kategori. Neutralt förhållningssätt Denna kategori beskriver upplevelsen av ett neutralt förhållningssätt från vårdpersonalen då bemötandet varit oförändrat sedan innan de fått sin diagnos. Vissa informanter uppfattar en minskad känslighet hos sig själva och vissa anser att de själva betett sig märkligt. Under denna kategori finns det två underkategorier. I den första underkategorin; Minskad känslighet hos patienterna talade flera informanter om deras egna minskade känslighet. De menade att de var mer känsliga i början av sjukdomen och reagerade på saker de inte skulle reagerat på idag. De upplever att de vet bättre idag och därför bryr sig mindre. De förstorar inte längre upp saker och ting. Kanske det var för att i början när man blir smittad kanske man blir lite konstig. Kanske jag var konstig själv. (Elsie) I den andra underkategorin; Inget utmärkande möte berättar vissa informanter om möten som de varken upplevde som positiva eller negativa. De hade blivit bemötta som vanligt eller upplevde att både de och bemötandet ändrats med tiden. Det har varken varit bra eller dåligt. Eller så har det varit bra. Det har varit ganska neutralt för mig i de flesta mötena. (Stina) DISKUSSION Nedan följer diskussion av vald metod och studiens resultat diskuteras. Metoddiskussion Enligt Kvale (2009) skrivs vanligtvis en intervjuguide inför intervjuerna. En intervjuguide kan beskrivas som ett manus som utgör en struktur för intervjuns förlopp. Intervjuaren använder en skriven intervjuguide för att försäkra sig om att alla områden är täckta (a a). Vidare är intervjuarens funktion att uppmuntra deltagarna att tala fritt om ämnena i intervjuguiden (Polit & Beck, 2006). Inför intervjuerna skrevs det en intervjuguide som skulle utgöra stöd för intervjuaren i intervjusituationen (bilaga 4). Detta kändes viktigt då ingen av intervjuarna hade någon erfarenhet av att utföra en intervju. Hur många frågor som ställdes till informanterna skiftade då vissa informanter redan själva svarat på frågor som stod 17

18 i guiden. Andra informanter gav inte lika uttömmande svar och fick därför fler följdfrågor. Dock berördes alla teman i samtliga intervjuer. Hade mer tid funnits tillgodo innan studiens start eller om författarna haft mer erfarenhet av att intervjua hade frågorna kunnat bearbetas ytterligare och därmed kunnat resultera i mer uttömmande svar. Dock visade sig frågorna vara adekvata och gav den information som behövdes för att svara på syftet. Då båda författarna var tänkta att medverka i alla intervjuer placerade de sig så att informanten lätt kunde få ögonkontakt med dem båda. En av författarna höll i intervjun och den andre antecknade och skötte inspelningsapparaturen. Arbetet fördelades jämt mellan författarna, varvid fyra intervjuer utfördes per man. Då ingen av författarna hade någon erfarenhet av att intervjua fick den som inte intervjuade fylla i med frågor om nödvändigt. Detta bidrog till att intervjuarna kunde känna sig mer avspända och inte behövde oroa sig för att missa något. Faktum att det var två intervjuare och en informant vid varje intervjutillfälle trodde författarna skulle kunna få informanten att känna sig i underläge, dock upplevdes det som om detta snarare skapade en mer avslappnad atmosfär. Intervjuerna ägde rum på Noaks Ark där avskilda rum fanns att tillgå så att inget skulle störa under själva intervjun. Noaks Arks lokaler valdes i förhoppning om att detta skulle kunna hjälpa till med att skapa en trygg miljö för informanterna, vilket författarna upplevde att det också gjorde. Informanterna kunde i direkt anslutning till intervjun ställa frågor om det fanns några oklarheter. De hade redan här möjlighet att avbryta intervjun. Enligt Lantz (1993) bör ett utrymme som underlättar kommunikationen och främjar kontakten tas i beaktande vid en intervjusituation. Tillräckligt med tid för varje intervju måste också vara avsatt. Tid måste finnas för att kunna stanna upp och tänka efter. Intervjuerna hade beräknats ta mellan minuter vardera, men en timme avsattes för varje intervju vilket visade sig vara tillräckligt. Det är också intervjuarens uppgift att se till så rummet där intervjuerna sker är ostört från telefoner eller andra störande ljud (Lantz, 1993). I den första intervjusituationen i denna studie, valdes av informanten ett öppet rum. Detta p g a att inga andra människor skulle finnas i lokalen. Vissa störande moment uppkom såsom ett oväntat besök och ett telefonsamtal. Detta påverkade dock ej intervjuns framskridande, det blev snarare en mer avslappnad stämning. Under den sista intervjun hade informanten med sig sitt barn. Då barnet var tyst och sov under hela intervjun, var heller inte detta något problem. Resterande intervjuer skedde helt ostört. Viljan att delge information skiftar mellan informanter. Det är därför intervjuarens uppgift att skapa ett samspel med informanten som gör denne villig att delge informationen som eftersöks (Lantz, 1993). För att göra detta ställdes några inledande frågor om ålder, när de smittats och till exempel frågor om deras arbetsplats. Då båda författarna saknar erfarenhet av att intervjua upplevdes vid transkriberingen att det blev mycket dross, d v s material som inte har direkt med forskningsfrågan att göra, i både början och slutet av intervjuerna. Därför stängdes inspelningarna av tidigare i fortsättningen men frågorna i början behölls. Intervjuerna blev bättre och bättre för var gång då båda författarna blev mer säkra efter varje intervju. Om en och samma författare intervjuat samtliga informanter hade det möjligen kunnat resultera i bättre information p g a ökad erfarenhet av att intervjua. Det hade även varit till fördel om tid funnits för transkribering mellan 18

19 intervjuerna då författarna fått tid till reflektion och därmed också möjlighet att förbättra sin intervjuteknik. Varje ny informant presenterade ny och intressant information men i det stora hela gav alla samma budskap. Om mättnad uppstått är däremot svårt att säga då det är omöjligt att veta vad som uppkommit om fler personer intervjuats. Mättnad är enligt Polit och Beck (2006) då datainsamlingen har nått en gräns då mer data inte ger någon ny information. Enligt Kvale (2009) beror antalet nödvändiga informanter på studiens syfte. Antalet skiftar beroende på tid och tillgängliga resurser (a a). Inom ramen av denna uppsats fanns det inte utrymme rent tidsmässigt för att utföra fler intervjuer. Urvalet begränsades till HIV-positiva personer som behärskade det svenska språket och som var knutna till förbundet Noaks Ark. Det fanns ingen tidsgräns för hur länge de varit positiva och heller ingen åldersgräns. Varken ålder eller kunskap om det svenska språket fanns med som inklusionskriterier på anslaget. I efterhand har problemet diskuterats och slutsatsen blev att minderåriga eller icke svensktalande hade exkluderats. Dock behövde författarna aldrig ta ställning till detta då alla informanterna var myndiga och talade svenska. Urvalet till studien är heterogent då det bestod av fyra män och fyra kvinnor i varierande åldrar och hade varierande sjukdomslängd. De är bosatta i tre olika städer och knutna till fyra olika sjukhus. Enligt Holme och Solvang (1997) ges ett större informationsinnehåll genom största möjliga variation i urvalet. Detta ger styrka till studien då informanterna upplever bemötandet av vårdpersonal på olika sätt. En informant anmälde sig via anslaget och en annan informant anmälde sig frivilligt vid förfrågan av den ena undersökningspersonen i Noaks Arks lokaler. Övriga sex informanter valdes av två nyckelpersoner i två nya städer som själva kontaktade informanterna och bokade upp dem för intervju. Både positiva och negativa sidor upplevdes med att informanterna blev tillfrågade och självmant valt att delta. Någon informant som själv valt att delta var väldigt pratglad och hade svårt att hålla sig till ämnet. Denna intervju gav mycket dross men kan dock ha resulterat i en viss terapeutisk effekt för informanten Raka motsatsen upplevdes med en informant som blivit tillfrågad av en nyckelperson för deltagande. Båda intervjuerna gav trots detta relevant information som svarade på syftet. Innehållsanalys används vanligen inom omvårdnadsforskning för att granska och tolka texter som till exempel inspelade intervjuer (Lundman & Hällgren Graneheim 2008). Manifest innehållsanalys valdes då detta är undersökarnas första kvalitativa studie samt att det visade sig sedermera att intervjuerna inte var tillräckligt djupgående för en latent innehållsanalys. Innehållsanalys passar syftet och datainsamlingen då HIV-positivas upplevelse av mötet med vårdpersonal vill undersökas. Enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2008) ska ingen data hamna mellan två olika kategorier och inte heller passa in i flera kategorier. Detta innebär att ingen data får uteslutas p g a att det inte finns en passande kategori. Dock kan detta vara svårt att tillämpa när det kommer till människors upplevelser (a a). Dessa svårigheter upplevdes vid kategorisering då många av koderna tycktes passa in under flera kategorier. Författarna har valt att inte redovisa resultatet i exakt antal 19

20 informanter för i denna kvalitativa studie handlar det om att svara på forskningsfrågan, d v s upplevelsen av mötet och inte kvantiteten av svar. Enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2008) avser all forskning att finna ny kunskap. Eftersom det inte bara finns en sanning måste vissa åtgärder vidtas för att forskaren ska kunna visa trovärdigheten i sina resultat. Detta kan t ex göras genom att låta någon expert inom ämnet och i forskningen läsa och bedöma giltigheten i resultatet (validering) eller ge en noggrann beskrivning av urval och analysarbete så läsaren kan bedöma giltigheten i tolkningarna (a a). Då författarna inte hade möjlighet för validering har istället urvalet och analysmetoden valts att presenterats noggrant. Att båda författarna läste samtliga intervjuer och tillsammans analyserade dem ger enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2008) tillförlitlighet till studien. Tillförlitlighet handlar om att författarna hela tiden under processens gång kontrollerar sina ställningstaganden. Det kan också innebära att författarna tydligt presenterar en noggrann beskrivning av analysarbetet (a a). Författarna till studien har under hela processens gång diskuterat och reflekterat ställningstagandena tillsammans och har hela tiden varit överens om studiens resultat. Dessutom har handledaren till föreliggande studie tagit del av en intervju i sin helhet och funnits som bollplank genom hela processen. Trovärdigheten i studien handlar också om hur överförbart resultatet är, alltså om resultatet kan överföras till andra grupper (Lundman & Hällgren Graneheim, 2008). Möjlig begränsning för resultatet av denna studie är att resultatet endast kan användas i sin kontext, d v s för de HIV-positiva som intervjuades, men troligen speglar resultatet hur det ser ut i Sverige. Däremot är det alltid mottagaren av studieresultaten i kvalitativa studier som avgör om resultatet kan användas eller inte (Lundman & Hällgren Graneheim, 2008). Trovärdigheten handlar också om författarnas förförståelse och erfarenheter (Lundman & Hällgren Graneheim, 2008). Författarna för föreliggande studie hade ringa förförståelse för ämnet och endast kunskap på grundnivå för sjuksköterskestuderande. En nyfikenhet kring forskningsfrågan väcktes då författarna inte hittade någon svensk studie gjord i detta ämne. Resultatdiskussion Resultatet i denna studie var övervägande positivt, dock hade alla informanter utom en varit med om enstaka tillfällen då de upplevt ett bristfälligt bemötande. Dessa tillfällen var främst utanför specialistvården för HIV-positiva och där framkom det att personalen saknar samma erfarenhet och kunskap som personalen inom specialistvården innehar. Detta resultat stämmer överens med en studie gjord av Robinson (1998) som skriver att den positiva attityden ökar i takt med ökad klinisk erfarenhet. Enligt Robinson (1998) var tillfredställelsen hög bland patienterna trots att de ibland upplevt ett fördomsfullt bemötande. Positivt bemötande Resultatet visade att de HIV-positiva personerna upplevde hur ökad kunskap och information om HIV hos vårdpersonalen har gjort att de känner sig mer respektfullt bemötta och att de har fått större tillit för vården. Redan för mer än ett decennium sedan visade Robinsons (1998) studie från England på liknande resultat där utbildning om HIV bland sjuksköterskor förbättrade deras attityd gentemot HIV-positiva personer. Dock visade samma studie också att det hos läkare och läkarstudenter fanns stigmatisering och fördomsfulla attityder (a a). 20