Kvicksilver i fisk och födodjur i 10 skånska sjöar 2002

Transkript

1 Kvicksilver i fisk och födodjur i 10 skånska sjöar Satellitbild från ( ) Miljöenheten Skåne i utveckling 2004:19 Markus Meili, Pia Kärrhage, Hans Borg ISSN

2 2

3 Kvicksilver i fisk och födodjur i 10 skånska sjöar 2002 Markus Meili, Pia Kärrhage & Hans Borg Stockholms universitet Institutet för tillämpad miljöforskning (ITM) Laboratoriet för akvatisk miljökemi På uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län Miljöövervakningsfunktionen, Miljöenheten, Länsstyrelsen i Skåne län 1

4 Titel: Kvicksilver i fisk och födodjur i 10 skånska sjöar 2002 Författare: Markus Meili, Pia Kärrhage & Hans Borg. Institutet för tillämpad miljöforskning (ITM), Stockholms universitet, Stockholm. Utgiven av: Länsstyrelsen i Skåne län Beställningsadress: Copyright: Länsstyrelsen i Skåne län Miljöenheten Malmö Tfn: Innehållet i denna rapport får gärna citeras eller refereras med uppgivande av källa. ISSN: Upplaga: 170 ex. Tryckeri: Länsstyrelsen i Skåne län Papper: Miljömärkt Omslagsbild: Satellitbild över Skåne och de undersökta sjöarna. 1 = Råbelövsjön, 2 = Ivösjön, 3 = Lursjön, 4 = Värsjön, 5 = Västersjön, 6 = Immeln, 7 = Vässlarpssjön, 8 = Skeingesjön, 9 = Store sjö, 10 = Orsjön. Satellitbild: LandSat, från ( ) 2

5 Förord Länsstyrelsen är regeringens företrädare för statlig verksamhet i Skåne län och har till uppgift att göra regeringspolitiken tydlig i länet. En viktig del i detta arbete är att realisera de 15 nationella miljökvalitetsmålen och bland dessa mål finns bl. a. målet giftfri miljö. För att nå detta mål måste halterna av gifter i miljön undersökas för att bättre förstå spridningsvägar och källor. Förhöjda halter av kvicksilver i miljön har länge varit kända. För att öka kunskapsmängden om kvicksilverförorening i Skåne har denna kartläggning av kvicksilverhalter i fisk (gädda, abborre, mört) och evertebrater (djurplankton, vattengråsugga) från några av Skåne läns sjöar utförts av Institutet för tillämpad miljöforskning vid Stockholms universitet, på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län. Undersökningarna gjordes som en uppföljning av en tidigare studie från år I denna studie har dock mätningarna modifierats för att bättre beskriva års- och årstidsvariationer samt skillnader i kvicksilverhalt inom samma art i en sjö. Dessutom har evertebraters potential som kvicksilverindikatorer undersökts. Kvicksilver är giftigt, lättflyktigt och kan tas upp och bioackumuleras i näringskedjan. I och med att Skåne är en med svenska mått mätt tätbefolkad region med tung industri och närhet till kontinenten är exponeringen för kvicksilver relativt hög. Konsumtion av kvicksilverhaltig fisk kan medföra hälsorisker och det är därför viktigt att få veta mer om mekanismerna bakom halter i fisk. Rapporten visar att halterna av kvicksilver i regel ökar med storleken på fisken med högst halter i gädda. Halterna varierar kraftigt mellan olika sjöar men näringsfattiga myr- och skogssjöar har generellt sett högre halter än näringsrika slättlandssjöar. Halterna är väl korrelerade med vattnets humushalt, surhet och hårdhet. I denna mätning var halterna i småfisk genomgående en till två gånger högre än vid den tidigare mätningen Detta torde dock inte bero på en tilltagande förorening utan har troligen sin grund i skillnader i sommarklimat. Tillförlitligheten på uppmätta kvicksilverhalter i djurplankton var ungefär lika god som för fisk. Det förelåg dessutom en god korrelation med fiskarnas kvicksilverhalter vilket innebär att man genom att enbart analysera djurplankton även skulle kunna få en bild av kvicksilverhalten i fisk. Detta förfarande kan vara en kostnadseffektiv metod för att mäta kvicksilver i fisk men den behöver utvärderas mer innan den kan användas i det dagliga arbetet. Rapporten riktar sig till alla som är intresserade av kvicksilverförekomst i sötvattensekosystem. Projektet har finansierats av Naturvårdsverket med medel från den nationella miljöövervakningen av sötvatten och har administrerats av Länsstyrelsen i Skåne län. Rapportens innehåll återspeglar författarnas uppfattning och innebär inte något ställningstagande från Länsstyrelsen. Malmö september 2004 Samuel Hylander Miljöenheten 3

6 4

7 Innehållsförteckning Sammanfattning...7 Inledning...7 Metodik...9 Resultat...13 Fiskdata...13 Kvicksilverhalter...15 Haltspridning och -normering...16 Jämförelser i tiden...19 Jämförelser mellan olika djur...22 Slutsatser

8 6

9 Sammanfattning Fisk (gädda, abborre, mört) och valda födodjur (djurplankton och vattengråsugga) från tio sjöar i norra Skåne har analyserats med avseende på kvicksilver och jämförts med liknande data från år Standardiserade kvicksilverhalter varierar minst 10-faldigt mellan sjöar, och halterna mellan olika djur inom en sjö varierar minst 30-faldigt. I rapporten presenteras procedurer för att standardisera kvicksilverhalter med syfte att underlätta jämförelser mellan sjöar och år, och för att ta fram en standardhalt även för sjöar där gädda eller andra indikatororganismer saknas. Observerade variationer och samvariationer har också använts för att ge rekommendationer för fortsatta studier och miljöövervakningsprogram. Inledning Prover av fisk (gädda, abborre, mört) och valda födodjur (djurplankton och strandfauna) från tio sjöar i norra Skåne (se Karta) har analyserats med avseende på kvicksilver (Hg) på uppdrag av länsstyrelsen i Skåne. Materialet ingår i en studie vars syfte är dels att kartlägga kvicksilverhalterna i länets sjöar, dels att utröna om mört, abborre, eller evertebrater (planktondjur eller bottendjur) kan användas som indikatororganismer där gäddan saknas. Föreliggande studie är en uppföljning av en liknande studie två år tidigare (Meili m.fl ), bland annat med syfte att få en uppfattning om variationen mellan år/årstider. Nu valdes en något modifierad provtagningsstrategi, med sikte på ett mera varierat material, exempelvis en större spridning i fiskstorlek. Förutom fisk provtogs under samma höst även typiska födodjur i alla sjöar för Hg-analys: djurplankton från det öppna vattnet och bottendjur från strandkanten. Syftet var dels att verifiera och möjligen hitta förklaringar till observerade skillnader i haltmönstret bland fiskarter från samma sjö, dels att undersöka evertebraters potential som Hg-indikatorer. Fiskmaterialet från varje sjö omfattar som regel 10 abborrar och 10 mörtar, samt 0-11 gäddor i mån av tillgång. Basdata som fångstdatum, längd, vikt och ålder har tillhandahållits av länsstyrelsen. Här redovisas analysdata samt en rad beräkningar och jämförelser. I möjligaste mån har beräkningarna utförts på samma sätt som i den tidigare studien för att underlätta jämförelser. 1 Meili, M., Kärrhage, P., Johansson, A.-M., Borg, H. (2001): Kvicksilver i insjöfisk i Skåne år Stockholms universitet, Institutet för tillämpad miljöforskning (ITM), Länsstyrelsen i Skåne län, Rapport Skåne i utveckling 2001:51, 9 p. (ISSN , rapportserien2001.htm, 7

10 Karta: Satellitbild som ger en uppfattning om landskapsvariationen som är större i Skåne än någon annanstans i landet. Variationen beror på samverkan mellan klimat, jordarter, topografi och vegetation. Här finner vi den diagonala gränsen mellan Nordeuropas magra barrskogsdominerade urbergsområden och Mellaneuropas rikare slätt- och lövskogsområden. De skogsklädda (brunfärgade) områdena i de norra och mellersta delarna av landskapet urskiljer sig tydligt mot slättområdena i väster, söder och på Kristianstadsslätten. De större sjöarna framträder i svart och tätorterna i gråblått. (Text och bild från ) Markeringarna visar 10 sjöar för studier av kvicksilverhalter i gädda, abborre, mört och födodjur under åren 2000 och Sjöarna är numrerade efter sjöns karaktär: från näringsrika hårdvattensjöar på slätten till humösa mjukvattensjöar på höglandet. Kvicksilverhalterna ökar i ungefär samma ordning och visar en minst tiofaldig variation inom mindre än 10 mils avstånd: från 0,1 till 1,0 mg/kg vs i 1kg-gädda i de studerade sjöarna. 1 = Råbelövsjön, 2 = Ivösjön, 3 = Lursjön, 4 = Värsjön, 5 = Västersjön, 6 = Immeln, 7 = Vässlarpssjön, 8 = Skeingesjön, 9 = Store sjö, 10 = Orsjön. 8

11 Metodik Provtagningen genomfördes i regi av länsstyrelsen under hösten 2002 som en engångsinsamling. All fisk fångades under mitten av oktober (jmf år 2000: början av augusti), med undantag av ett kompletteringsfiske efter gädda i Ivösjön i början av december. Förutom fisk togs ett blandprov av större zooplankton som samlades genom trålning med 300 µm håv. Som vanligt förekommande bottendjur med liknande trofinivå valdes vattengråsuggor (Asellus aquaticus) som samlades in med håv från bottnar på 0,3-1 m djup, i regel på vågskyddade platser med grovdetritus efter löv från träd, vass och annan övervattensvegetation. Filéprover för fisk (gädda, abborre, mört) samt evertebratprover levererades till ITM i fryst skick. De vägdes, frystorkades, och vägdes igen för att bestämma vattenhalten. Torkade prover (0,1 g) uppslöts i konc. HNO 3 (2 ml) under övertryck och analyserades med avseende på kvicksilver med FIA-CV-AAS enligt vedertagen standardmetodik (Uhrberg m. fl , Håkanson et al ). Kvalitetssäkring utfördes i enlighet med laboratoriets ackreditering och inkluderar förutom regelbunden interkalibrering rutinmässig analys av både interna och externa standarder, bland annat internationellt certifierat fiskkött (DORM- 2 från NRC Canada). Kvicksilver i biota är bunden till den fasta fasen (proteiner) men redovisas traditionellt per våtvikt. Uppmätta halter per torrvikt redovisas här som halter per våtvikt efter omvandling baserat på en vattenhalt på 80 %. Eftersom den naturliga vattenhalten varierar mycket lite i de aktuella fiskarterna ger det värdet en robustare kvicksilverhalt än uppmätta vattenhalter, som i hög grad kan påverkas av antingen uttorkning eller utspädning beroende på hur fisken har hanterats, dels i fält (både levande under stress, och död i eller utanför vatten), dels under lagringen före dissektionen, och slutligen hur vävnadsprov har tagits och lagrats. Av samma skäl har kvicksilveranalysen gjorts på frystorkad vävnad och inte "färsk". Alla data, även tillhandahållna, har genomgått en granskning för att kvantifiera variabiliteten och för att identifiera eventuella avvikelser från väntevärden. Dels har fiskar inom samma population eller art jämförts med varandra, dels har sjöar jämförts med varandra. För att synliggöra mönster och avvikelser har också en rad olika normeringar utförts enligt följande avsnitt. Konditionsfaktorn visar fiskens relativa vikt i förhållande till normalvikten vid samma längd. Normalvikten kan beskrivas utifrån standardstorleken (Tabell 1) genom att vikten brukar öka proportionellt med längden upphöjd till 3,1: W/W st (L/L st ) 3.1 ; Kondition = W / (k C L 3.1 ); k C = W st / L st 3.1 ; Om W är totalvikten i kg och L är totallängden i mm blir k C 3, för gädda, 6, för abborre, och 5, för mört. Liksom vattenhalten, vikten och längden påverkas konditionsfaktorn dels av naturliga faktorer och dels av hanteringen (se ovan och nedan). Avvikelser i konditionsfaktorn kan således visa på avvikelser i metodiken eller på mätfel för antingen längd eller vikt. 2 Uhrberg, R., Borg, H. & Håkanson, L. (1989): Kvalitetskontroll av analyser inom projektet Kalkning- Kvicksilver-Cesium. Naturvårdsverket, Solna, Rapport 3572, 64 s. 3 Håkanson, L., Borg, H. & Uhrberg, R. (1990): Reliability of analyses of Hg, Fe, Ca, K, P, ph, alkalinity, conductivity, hardness and colour from lakes. Int. Revue ges. Hydrobiol. 75:

12 För att underlätta jämförelser mellan sjöar och fiskarter har en normering av kvicksilverhalterna gjorts för varje art och individ med avseende på både kroppsstorlek och tillväxthastighet. Normeringen har baserats på observerade samband mellan längd, vikt, ålder och kvicksilverhalt, grundat på erfarenheter från tusentals fiskar som till stor del har mätts och vägts i fält och åldersbestämts enligt fiskeriverkets rutiner. Koncentrationen i varje individ har transformerats till att motsvara en individ av standardtyp (Tabell 1). Det ger ett normerat värde inte bara för varje sjö och art utan för varje individ, vilket underlättar statistisk behandling, till exempel medelvärdesbildning för varje sjö utifrån ett fåtal individuella mätningar. Dessutom är proceduren matematiskt robust eftersom den bygger på allmänna samband som kan definieras på förhand och tillåter enbart en parameter att variera (den efterlysta sjötypiska halten), till skillnad från exempelvis sjöspecifika linjära regressioner som har två fria parametrar. Vid idealiskt provurval är skillnaden försumbar, men om till exempel alla individer är större eller mindre än standardstorleken kan avsevärda fel uppstå genom extrapolering av en linjär regression som baserats på ett fåtal observationer, exempelvis på kvicksilver och vikt i fem gäddor. Det beror bland annat på att vanlig linjär regression är känslig för avvikande värden. Vidare är undersökta samband ofta icke-linjära, varför vanlig linjär regression kan ge missvisande resultat som är baserade på ett orealistiskt antagande av linjaritet. Först har kvicksilverhalterna normerats för skillnader i fiskstorlek genom att transformera halten i varje individ till att motsvara halten i en individ av standardstorlek. Kvicksilverhalter ökar i regel med fiskstorlek, men det typiska sambandet mellan kvicksilverhalt och storlek är icke-linjärt och olika för olika fiskarter (jmf. Figur 1). Storleksnormering har störst betydelse för större individer, eftersom kvicksilverhalterna är ganska lika i all småfisk inom en given sjö, men ökar efter könsmognad och byte av föda vilket sker vid olika storlek och ålder beroende på art. Gäddans kvicksilverhalt ökar från en förstaårsnivå som ligger nära småmörtens kvicksilverhalt till en nivå som ligger ungefär tio gånger högre i stora individer. Abborren når liknande halter men redan vid betydligt mindre storlek. Halten i fiskyngel är % av sjöns halt i 1kg-gädda. I en typisk sjö skiljer sig medelkvicksilverhalterna för de undersökta arterna sällan mer än trefaldigt inom alla relevanta viktsklasser, med abborren i topp. Inom åldersklasser däremot kan artskillnaden vara mer än tiofaldig, med gäddan i topp (jmf. Figur 1). Den individuella haltutvecklingen kan beskrivas på många olika sätt. En beskrivning som är enkel men ändå visat sig lämplig som referensfunktion för storleksnormering över hela storleksintervallet för många arter är en modifierad potensfunktion av kroppsvikten (Figur 1): Hg refw = (a b W b + c) d Viktpotensen b som bestämmer funktionens böjning kan sättas oberoende av art till 2/3, ett värde som också gäller för centrala metaboliska processer. Även baslinjen c som representerar halten i fiskyngel kan sättas oberoende av art till omkring 0,13. Lutningsfaktorn a som styr halten i medelstor fisk är däremot artspecifik och varierar mellan 0,5 och 3 i olika arter om kroppsvikten W uttrycks i kg färskvikt. Värdena som har visat sig lämpligast här är 1,0 för mört, 2,5 för abborre, och 1,3 för gädda. 10

13 10 Hg 1 Gädda Abborre Mört Längd (mm) 10 Hg 1 Gädda Abborre Mört Vikt (g) 10 Hg 1 Gädda Abborre Mört Ålder (år) Figur 1: Typiska samband mellan Hg-halten och fiskars totallängd, totalvikt, och ålder i olika fiskarter inom en skånsk sjö där halten i 1kg-gädda är satt till 1. Kurvorna visar väntevärden från en artspecifik men sjöoberoende referensmodell som har använts till individuell haltnormering. 11

14 Tabell 1: Normeringsstandard för olika fiskarter. Standard- Standard- Standardtotalvikt totallängd ålder Gädda 1000 g 55 cm 4,5 år Abborre 10 g 10 cm 2,3 år Mört 10 g 10,5 cm 2,6 år Skalningsfaktorn d blir då 1,00 för gädda, 0,21 för abborre, och 0,16 för mört för att referensfunktionen Hg refw ska nå värdet 1 (=100 %) vid respektive standardstorlek (Tabell 1). Observerade kvicksilverhalter kan sedan storleksnormeras individuellt genom delning med resulterande Hg refw. Därefter kan sjöns standardvärde enkelt bestämmas som medelvärde (eller median) av de normerade halterna, antingen artvis eller för samtliga individer oavsett art. Standardstorleken är definierad som en totalvikt på 1 kg för gädda och 10 g för abborre och mört 10 g (Tabell 1). Medan standardstorleken är definierad som totalvikt kan storleksnormering också ske till motsvarande totallängd (Tabell 1) efter modifiering av Hg refw med hjälp av sambandet mellan längd och vikt (se Kondition ovan). Vikten är ett metaboliskt mera relevant mått, som också visar enkla och likartade samband med Hghalter, medan längden kan anses vara ett robustare mått än vikten som påverkas både av naturliga variationer (främst gonadviktens och tarmfyllnadsgradens variationer med årstid, kön, och slumpen) och av variationer i hanteringen (behandling i fält av både levande och död fisk, laboratoriemetodik, effekter av långtidslagring). En frysning för lagring kan dock ha ännu större effekt på längden än på vikten pga. krympning, eftersom 1-3 % i längdförändring motsvarar 3-10 % i förväntad viktsförändring (se Kondition ovan), vilket ger 0-6 % i förväntad kvicksilverhaltförändring (se Hg refw ovan). Vidare har kvicksilverhalterna normerats för skillnader i tillväxthastighet genom att justera halten i varje individ till att motsvara halten i en individ av standardtillväxthastighet. Tillväxthastigheten har bestämts som ett relativt tidsmått A rel, dvs. kvoten mellan den normala tiden det tar att uppnå en given storlek (totallängd) och den uppmätta åldern A: A rel = [-0,8 - ln(1-l/l max ) L max / k A ] / (A+0,8) Tillväxten antas här följa en traditionell tillväxtkurva, som i enlighet med bland annat fiskeriverkets data beskriver längdtillväxten som extra stor under första året och i övrigt exponentiellt avtagande i takt med att längden närmar sig en hypotetisk maximallängd L max. Denna har utifrån rekordfångststatistik och typiska tillväxtmönster satts till 130 cm för gädda, 55 cm för abborre, och 47 cm för mört, men valet av maximallängd är inte kritiskt så länge normeringen gäller mindre individer. Tillväxtkonstanten k A blir då 35.6 för både abborre och mört, och 137 för gädda. Vid senhöstprovtagning kan fisken antas ha nått 80 % av levnadsårets längdtillväxt som är snabbast under varma perioder, dvs. uppmätt ålder 1+ har tolkats som 1,8 år, vilket styrks av att föreliggande data då i regel visar tillväxtmönster som överensstämmer med standardmönstret. Fåtalet abborre större än 20 cm visade avvikande tillväxtmönster (jmf. Figur 1) och har utelämnats vid beräkningen av sjömedelvärden (Tabell 1) för att underlätta jämförelser av tillväxten mellan år och sjöar 12

15 oberoende av fångstens sammansättning. Av samma skäl har den regionala standardtillväxthastigheten för alla individer av samma art hållits kvar vid det regionala medianvärdet från samma sjöar under år 2000, vilket också resulterar i samma standardålder vid standardstorlek för normering av kvicksilverhalter (Tabell 1). Valet av ett lokalt standardvärde minimerar bland annat effekten av systematiska fel i åldersbestämningen, samt beroendet av regionala skillnader i tillväxt pga. klimatiska eller ekologiska faktorer. Fiskens ämnesomsättning kan väntas påverka kvicksilverhalten så att den ökar vid minskande tillväxthastighet (egentligen tillväxteffektivitet). Effekten kan väntas vara liten vid snabb tillväxt, men kan vara stor vid långsam tillväxt, dvs. effekten följer troligen inte någon enkel proportionalitet. Sambandet är dock inte lika välundersökt som övriga använda samband; det gäller dels sambandet mellan fiskar inom en sjö, dels mellan sjöar i olika klimatregioner. För tillväxtnormering av kvicksilverhalter har här en modell använts som bygger på kända principer för fisktillväxt och bioackumulering. I korthet relateras fiskens kvicksilverhalt till normaltillväxten på så sätt att halten antas vara hälften så hög i fisk som växer extremt snabbt, men fem gånger högre vid nolltillväxt: Hg refa = 1/2 + 1/2 / (1+ (A rel -1) 8/9) Modellen har visat sig lämplig för småabborre inom nationella miljöövervakningsprogram, men är formulerat på ett generellt sätt så att den kan anpassas till andra sammanhang. Modellen utgjorde grunden för att bestämma en tillväxtnormerad kvicksilverhalt vid standardstorlek och standardålder för varje individ genom att dela storleksnormerade kvicksilverhalter med Hg refa. Resultat Fiskdata Fiskfångsten blev i regel framgångsrik, med vissa undantag. Abborre och mört fångades i alla sjöar, oftast till önskat antal 10 individer per sjö (Tabell 2). Gäddfångsten blev 9-11 individer i fyra sjöar men bara 0-3 individer i sex sjöar trots stora ansträngningar. Medelstorleken varierar mellan sjöarna (Tabell 2, Figur 2). Det borde dock inte ha någon nämnvärd betydelse för sjömedelvärden av kvicksilver efter storleksnormeringen av alla individuella kvicksilverhalter. Längder och vikter verkar följa väntade mönster, dvs. konditionsfaktorn är densamma som i andra delar av landet, och spridningen visar få avvikelser (Figur 2). Undantag är Råbelövsjön och Ivösjön som liksom år 2000 visar en ovanligt hög konditionsfaktor för många fiskar, vilket alltså troligen beror på naturliga faktorer (se nedan) snarare än skillnader i hantering och mätmetodik (se ovan). Man kan notera att det inte finns något självklart samband mellan konditionsfaktorn och tillväxthastigheten (Figur 2 och 3). 13

16 10000 Vikt (g total) sjövis: gädda, abborre, mört % 140% 130% 120% 110% 100% 90% 80% 70% 60% 50% Kondition (rel) sjövis: gädda, abborre, mört % Tillväxt (rel) sjövis: gädda, abborre, mört 160% 140% 120% 100% 80% 60% 40% 20% Figur 2: Fiskdata från 10 skånska sjöar hösten 2002: totalvikt (övre), konditionsfaktor eller relativ vikt (mitt) och relativ tillväxthastighet (nedre). För varje sjö visas individuella värden i gädda (rött, vänster), abborre (blått, mitt) och mört (grönt, höger). Sjöarna är ordnade efter kvicksilverhalten i småabborre år 2000 (jmf. Figur 5): 1 = Råbelövsjön, 2 = Ivösjön, 3 = Värsjön, 4 = Lursjön, 5 = Västersjön, 6 = Immeln, 7 = Vässlarpssjön, 8 = Store sjö, 9 = Skeingesjön, 10 = Orsjön. 14

17 150% Kondition (rel) 100% Gädda Abborre Mört 50% 50% 100% 150% Tillväxt (rel) Figur 3: Förhållande mellan konditionsfaktorn (relativ vikt) och relativ tillväxthastighet hos mört, abborre (enbart <20 cm) och gädda från 10 skånska sjöar hösten All abborre med hög tillväxt (>135 %) tillhör den minsta storleksklassen som har åldersbestämts till årsyngel (0+) (se text). Åldersbestämningen tyder på att tillväxten i stort sett följer väntade mönster, men ofta är relativt långsam hos mört och relativt snabb hos abborre jämfört med vad man kan vänta sig utifrån andra studier. Större abborre ökar sin tillväxthastighet efter övergång till fisk som föda, vilket resulterar i en avvikelse uppåt från standardtillväxten. Det är som vanligt lite osäkert huruvida tillväxtbilden är representativ eller en effekt av fiskurvalet och osäkerheter i åldersbestämningen eller i tillväxtmodellen. Den beräknade tillväxten blev ovanligt hög hos alla abborrar i den minsta storleksklassen som har åldersbestämts till årsyngel (0+) (Figur 3). Dessa fiskar är omkring 7 cm långa och ungefär hälften har kunnat könsbestämmas. Även hos småmört (0+) var tillväxten relativt hög men ligger inom spridningintervallet. Förutom nämnda osäkerheter kan årets extremt höga sommarvärme ha bidragit till avvikelser i den relativa tillväxten, i synnerhet hos småfisk. Hos abborre är tillväxten liksom år 2000 högre än medianen i sjöar med hög kvicksilverhalt, dvs. humösa skogssjöar (Figur 2, högre halva). Däremot är tillväxten långsam i slättlandssjöarna som är näringsrikare, vilket vanligen antas gynna tillväxten. Hos mört är tillväxtmönstret år 2002 motsatt abborrens, och även motsatt mönstret från år Kvicksilverhalter Kvicksilverhalternas sjömedelvärden varierar kraftigt mellan sjöarna (Tabell 2 och 3): Halterna i 1kg-gädda varierar mellan 0,05 och minst 0,9 mg/kg vs (enbart 5 sjöar). Halterna i 10g-abborre varierar mellan 0,01 och 0,27 mg/kg vs. Halterna i 10g-mört varierar mellan 0,02 och 0,27 mg/kg vs. Halterna i zooplankton varierar mellan 0,03 och 0,20 mg/kg ts. Halterna i gråsuggor varierar mellan 0,04 och 0,23 mg/kg ts. 15

18 Kvicksilverhalterna i olika arter följer varandra i stort, dvs. alla är i regel höga i vissa sjöar och låga i andra. Det finns dock en variation i förhållandet mellan arter (se nedan). I sjöar där data saknas för 1kg-gädda kan halterna i antas variera mellan <0,1 och >1,0 mg/kg vs, baserat på halterna i mört och abborre från 2002 och 2000 (Tabell 2, se även Figur 8). Halterna i gädda är alltså delvis mycket låga, och delvis långt över riktvärdet på 0,5 mg/kg vs. Haltbilden stämmer väl överens med tidigare mätningar sedan 1967 som är tillgängliga för 8 av de 10 sjöarna. Kvicksilverhalterna är högst i den minsta sjön som också är den mest typiska myr- /skogssjön (sur, humös) och som ligger längst norrut och på högre höjd (Orsjön). Halterna är lägst i Råbelövsjön, en stor hårdvattensjö som tillsammans med Ivösjön ligger längst sydöst ut och på lägst höjd dvs. nära havet. Halterna är även i övriga sjöar 4 välkorrelerade till vattnets humushalt, surhet, och hårdhet, och följer således kända mönster. Den geografiska trenden stöds av en tidigare mätning i den nordligaste delen av regionen som visade en halt i 1kg-gädda på över 1,5 mg/kg vs (Abröllasjön 1981). Haltspridning och -normering Den varierande fiskstorleken i årets provtagning återspeglas i kvicksilverhalterna som även de har en stor individuell spridning inom populationerna, jämfört med data i småfisk från år Som extremfall kan abborren i Lursjön nämnas där spridningen sträcker sig från 0,05 till 0,8 mg/kg vs, vilket ger en relativ standardavvikelse (variationskoefficient) på 111 %. Mycket av spridningen kan förklaras med att Hg-halterna vanligen ökar med fiskens storlek i alla arter (Figur 1). Jämförelser över hela dataunderlaget tyder på att även enskilda fiskpopulationer i helt olika sjöar i regel följer den generella trenden med sin gemensamma kurvform och relativa lutning (Figur 4). Avvikelser förekommer men är svårtolkade utifrån det begränsade dataunderlaget. Variationskoefficientens median för alla sjöar är 65 % hos abborre och 35 % hos mört när det gäller uppmätta halter. Efter storleksnormering med den generella modellen minskar dock samma spridningsmått till 30 % i båda arter (jmf totalspridningen med avvikelsen från trendlinjen i Figur 4). Störst är normeringseffekten i Orsjöns abborre där variationskoefficienten minskar från 97 % till 13 %. Däremot gav ytterligare normering med hänsyn till tillväxthastigheten här inte någon förbättring alls av variationskoefficienten inom en population. Det innebär att tillväxthastighetens inverkan på fiskars Hg-halter antingen är liten, eller svår att påvisa (och tillvarata) på grund av de osäkerheter som alltid finns i åldersbestämningen. Även andra studier har påvisat dylika samband med varierande tydlighet, vilket styrker behovet av fördjupade fält- och metodikstudier. Ytterligare en möjlig förklaring är att tillväxthastigheten samvarierar med födans kvicksilverhalt, som till exempel hos abborre som börjar jaga fisk. 4 Enligt länsstyrelsen kan Lursjön, Värsjön och Store sjö beskrivas som grunda källsjöar (maxdjup 6 m) och efter skånska förhållanden näringsfattiga, sandiga/steniga/blockiga och hyfsat klara. Vässlarpssjön ligger längre ned i sitt åsystem och är djupare och mer humös men annars av samma karaktär som de nämnda tre. Immeln är djup men i övrigt av liknande karaktär som de tre första sjöarna. Immeln ser ut som en åtta med till och frånflöde i den övre delen av åttan; vattnet är här betydligt mer humöst och grundare än i den nedre delen av "åttan" vilket möjligen kan leda till flera sjötyper inom sjön och därmed kanske kan ge förutsättningar för större variation än i övriga sjöar. Planktonproduktionen i de nämnda sjöarna samt i Orsjön är troligen lägre än i resterande fyra sjöar. 16

19 Mört Abborre Gädda 2.0 Immeln Hg (mg/kg vs) Mört Abborre Gädda Orsjön Lursjön Västersjön Ivösjön Hg (mg/kg vs) Hg (mg/kg vs) Hg (mg/kg vs) Hg (mg/kg vs) Mört Mört Mört Abborre Abborre Abborre Gädda Gädda Gädda Mört Abborre Gädda Totallängd (mm) Totallängd (mm) Totallängd (mm) Figur 4a: Samband mellan Hg i enskilda fiskar (mg/kg vs, muskel) och fiskens längd (mm, total) i gädda, abborre och mört från 5 (av 10) skånska sjöar hösten Kurvorna visar väntevärden från en artspecifik men sjöoberoende referensmodell (Figur 1) som skalats till årets data från varje sjö (eller till tidigare års data vid bristfälligt underlag, dvs. n 3 gäddor i fem sjöar). De vertikala linjerna visar standardstorlekar: 10 g för mört och abborre, och 1 kg för gädda. 17

20 Mört Abborre Gädda 0.5 Råbelövsjön Hg (mg/kg vs) Mört Abborre Gädda Store sjö Värsjön Vässlarpssjön Skeingesjön Hg (mg/kg vs) Hg (mg/kg vs) Hg (mg/kg vs) Hg (mg/kg vs) Mört Mört Mört Abborre Abborre Abborre Gädda Gädda Gädda Totallängd (mm) Totallängd (mm) Totallängd (mm) Figur 4b: Samband mellan Hg i enskilda fiskar (mg/kg vs, muskel) och fiskens längd (mm, total) i gädda, abborre och mört från 5 (av 10) skånska sjöar hösten Kurvorna visar väntevärden från en artspecifik men sjöoberoende referensmodell (Figur 1) som skalats till årets data från varje sjö (eller till tidigare års data vid bristfälligt underlag, dvs. n 3 gäddor i fem sjöar). De vertikala linjerna visar standardstorlekar: 10 g för mört och abborre, och 1 kg för gädda. 18

21 Kvicksilverhalternas tillväxtnormering till mediantillväxt resulterade i medelhaltändringar på i regel inom ±7 % för alla arter (Tabell 2). Intervallbredden styrs bland annat av säkerheten i åldersbestämningen. Avvikelserna från storleksnormeringens väntevärden över hela storleksintervallet (Figurer 4 och 5) täcker ett spridningsintervall (förutom extremvärden) på ±30-60 % för alla arter. Det kan jämföras med motsvarande spriding mellan jämnstora individer som år 2000 var ±25 % för både mört och abborre. Skillnaden beror delvis på att samma storleksberoende har använts för alla sjöar (Figur 4), vilket inte optimerar tillfälliga variationer lika väl som exempelvis en enkel regression, men vilket ger större generalitet och robusthet för jämförelser mellan sjöar och år. Spridningen är således normal eller låg, vilket ger rätt säkra sjömedelvärden och underlättar jämförelser av Hg-halter. Osäkerheten i de föreliggande sjötypiska Hgmedelvärden efter storleksnormering (Tabell 2), uttryckt som standardfel för populationsmedelvärden baserade på 10 olikstora individer, är ungefär ±10 % för alla arter, med en total variation på 4-14 %. Populationsmedelvärden från år 2000 tyder på att spridningen i Hg-halt bland jämnstora individer är ungefär hälften så stor. Dessa uppgifter är kritiska för att kunna planera framtida provtagningar på ett sätt som kan ge statistiskt säkerställda svar på de relevanta frågorna, exempelvis förändringar med tiden. Notera att medelvärdenas osäkerhet (p<5) är drygt dubbelt så stort som standardfelet. Merparten av haltspridningen mellan individer har naturliga orsaker, medan den analytiska spridningen är mycket mindre. Det talar för att säkra medelvärden till låg kostnad kan tas fram genom ett fåtal analyser av samlingsprov från ett stort antal individer. Jämförelser i tiden Halterna i småfisk under hösten 2002 var genomgående 1-2 gånger högre än motsvarande halter under sensommaren 2000 (Figur 6). I genomsnitt är ökningen ungefär 40 % vilket är anmärkningsvärt. Det är högst osannolikt att en så kraftig ökning under så kort tid återspeglar en långtidstrend, exempelvis en tilltagande förorening. Snarare rör det sig om en mellanårsvariation med naturliga eller metodiska orsaker. Sommaren 2002 var en av de varmaste somrarna i mannaminne 5. Detta har troligen påverkat ekologin och fysiologin i hela näringsväven, och således även den biologiska kvicksilveromsättningen, men det behöver inte ha påverkat resulterande halter. En annan möjlig klimatkoppling är en inverkan på mikrobiella processer, som i sin tur styr kvicksilvrets biotillgänglighet via metylering (och demetylering). 5 Båda åren hade, enligt SMHI s Årets väder ( varma vintrar med barmark och lite/ingen tjäle. Våren 2000 var mycket kall med snöfall den 11 och 28 mars i västra Skåne. Efter påsken, i april, blev det högsommarvärme i maj fram till midsommar varefter det blev mer ostadigt med en relativt sval och normal sommar. Nederbördsmässigt var 2000 ganska normal i Skåne (men ej i Mellansverige). År 2002 startade däremot med en extremt hög vinternederbörd och en extremt stor avrinning i södra Sverige, speciellt dramatisk var den i Helge åns avrinningsområde, se SMHI:s Vattenåret 2002 ( faktablad_vattenaret_2002.pdf). Nya vattenståndsrekord erhölls i Finjasjön vid Hässleholm den 10 mars och i Möckeln vid Älmhult den 15 mars. Även våren var blöt i Skåne medan sommaren var rekordvarm fram till oktober 2002 då det blev kallt men fortsatt torrt med efterhand avsänkta grundvattenmagasin (oxidering av mineral och organiskt material i våtmarker och i dikade skogsmarker). Klimatiska variationer kan påverka Hg-halterna i sjöar både positivt och negativt, både inom enskilda år som under längre perioder. Sedan 1988 har somrarna i södra Sverige med ett undantag varit varma eller extremt varma och torra. 19

22 10 Hg (mg/kg vs) sjövis: gädda, abborre, mört Hg (mg/kg vs) sjövis: gädda (1kg), abborre (10g), mört (10g) Hg sjövis: gädda (1kg/4.5år), abborre (10g/2.3år), mört (10g/2.6år) Figur 5: Kvicksilverhalter i fisk från 10 skånska sjöar hösten 2002: individuella mätvärden utan normering (övre), efter storleksnormering (mitt) och efter storleks- och tillväxtnormering (nedre). För varje sjö visas halter i gädda (rött, vänster), abborre (blått, mitt) och mört (grönt, höger). Sjöarna är ordnade efter kvicksilverhalten i småabborre år 2000: 1 = Råbelövsjön, 2 = Ivösjön, 3 = Värsjön, 4 = Lursjön, 5 = Västersjön, 6 = Immeln, 7 = Vässlarpssjön, 8 = Store sjö, 9 = Skeingesjön, 10 = Orsjön. 20

23 Tabell 2: Medelvärden av observerade och normerade data för abborre, mört och gädda. Abborre Fångst- Antal Längd Vikt Ålder Hg Hg Hg datum mm tot. g tot. år mg/kg vs mg/kg vs mg/kg vs vid 10g vid 10g v.10g/2,3år Råbelövsjön ,2 0,031 0,023 0,024 Ivösjön ,0 0,147 0,079 0,078 Värsjön ,1 0,081 0,063 0,073 Lursjön ,0 0,219 0,087 0,082 Västersjön ,1 0,165 0,096 0,103 Immeln ,0 0,281 0,191 0,206 Vässlarpssjön ,0 0,291 0,182 0,221 Store sjö ,2 0,299 0,272 0,276 Skeingesjön ,8 0,427 0,253 0,302 Orsjön ,6 0,557 0,208 0,242 Mört Fångst- Antal Längd Vikt Ålder Hg Hg Hg datum mm tot. g tot. år mg/kg vs mg/kg vs mg/kg vs vid 10g vid 10g v.10g/2,6år Råbelövsjön ,7 0,033 0,024 0,023 Ivösjön ,4 0,125 0,090 0,093 Värsjön ,7 0,079 0,060 0,058 Lursjön ,5 0,065 0,049 0,050 Västersjön ,1 0,123 0,092 0,084 Immeln ,9 0,129 0,106 0,099 Vässlarpssjön ,9 0,172 0,168 0,158 Store sjö ,2 0,280 0,275 0,248 Skeingesjön ,8 0,161 0,146 0,139 Orsjön ,1 0,222 0,222 0,197 Gädda Fångst- Antal Längd Vikt Ålder Hg Hg Hg datum mm tot. g tot. år mg/kg vs mg/kg vs mg/kg vs vid 1kg vid 1kg v.1kg/4,5år * Råbelövsjön ,5 0,054 0,050 0,050 Ivösjön ,0 0,280 0,288 0,304 Värsjön ,3 0,234 0,187 0,191 Lursjön ,5 0,087 0,3?** Västersjön ,8 0,370 0,4?** Immeln ,9 0,897 0,829 0,791 Vässlarpssjön ,3 0,775 0,7?** Store sjö ,6 0,753 0,948 0,938 Skeingesjön ,6 0,474 0,8?** Orsjön ,0?** *jmf. Hg vid 1 kg efter linjär regression med vikten: Råb. 0,049, Ivö. 0,290, Imm. 0,801, Vär. 0,188. **uppskattningar utifrån Hg i andra organismer eller från tidigare studier. 21

24 Tabell 3: Kvicksilverhalter i evertebrater: zooplankton >300 µm och vattengråsuggor (Asellus aquaticus). Sjö Zooplankton Zooplankton Asellus Asellus Fångstdatum Hg Fångstdatum Hg mg/kg ts mg/kg ts Råbelövsjön , ,099 Ivösjön , ,088 Värsjön , ,230 Lursjön , ,113 Västersjön , ,065 Immeln , ,137 Vässlarpssjön , ,123 Store sjö , ,041 Skeingesjön , ,151 Orsjön , ,209 kursiva siffror: Hg-halter nära detektionsgränsen Ytterligare en faktor är att fisken fångades i början av augusti år 2000, men i mitten av oktober år 2002 (Tabell 2). Kvicksilverhalter i fisk varierar med årstider och brukar vara lägst under sensommaren. Men det förefaller osannolikt att detta kan förklara hela den observerade skillnaden. Oavsett orsak visar jämförelsen mellanårsvariationens stora betydelse för tolkningen av både tidstrender och jämförelser mellan sjöar och arter. Den naturliga variationen mellan både år och årstider är således en viktig aspekt att ta hänsyn till vid planering av provtagningar och miljöövervakning, även när det gäller kvicksilverhalter i fisk. Jämförelser mellan olika djur Kvicksilverhalterna i olika fiskarter samvarierade tydligt mellan sjöarna (Figurer 5-7). Kvoten mellan olika arters medelhalter varierade i regel med mindre än en faktor 2. Denna variation är således inte mycket större än väntat utifrån den statistiska osäkerheten i varje medelvärde (se ovan). Den systematiska och sjötypiska variationen i förhållandet mellan abborrens och mörtens kvicksilverhalt som observerades år 2000 kunde inte bekräftas år 2002, då även variationen i sig blev mindre. Halterna i småmört var genomgående % av halterna i småabborre (Tabell 2, Figur 6, jfr % år 2000). 22

25 1 Hg (mg/kg vs) år Mört Abborre 1:1 + 40% Hg (mg/kg vs) år Hg (mg/kg vs) i abborre : Hg (mg/kg vs) i mört 1 Hg (mg/kg vs) i gädda 0.1 Mört Abborre 4: Hg (mg/kg vs) i småfisk 2002 Figur 6: Samband mellan standardiserade Hg-halter i olika fiskarter (mg/kg vs, muskel) från 10 skånska sjöar under sensommaren 2000 och hösten Standard-storlek: 10 g för mört och abborre, och 1 kg för gädda. 23

26 1 Hg (mg/kg vs) i fisk 0.1 Mört Abborre Gädda 2002 Gädda + 5x (tv/vv) 5x/4x (tv/vv) Hg (mg/kg ts!) i zooplankton 1 Hg (mg/kg vs) i fisk 0.1 Mört Abborre Gädda 2002 Gädda + 5x (tv/vv) 5x/4x (tv/vv) Hg (mg/kg ts!) i Asellus 1 Hg (mg/kg ts!) i Asellus : Hg (mg/kg ts!) i zooplankton Figur 7: Samband mellan Hg-halter i evertebrater (mg/kg ts, heldjur) och standardiserade Hghalter i olika fiskarter (mg/kg vs, muskel) från 10 skånska sjöar hösten 2002 ("+" för gädda även från andra år och uppskattningar). Standard-storlek: 10 g för mört och abborre, och 1 kg för gädda. 24

27 Småfiskarnas standardhalter samvarierade även med halten i 1kg-gädda på ett liknande sätt. Halterna i småfisk var ungefär 4-5 gånger lägre än standardgäddans (Figur 6). Även kvicksilverhalterna i zooplankton (Tabell 3) samvarierade väl med alla fiskars halter (Figur 7). Liksom i andra studier är spridningen anmärkningsvärt låg med tanke på att ett zooplanktonprov är en odefinierad blandning av olika organismer med en kort livstid. Deras kvicksilverhalter kan således inte återspegla sjöförhållanden under mer än några dagar eller veckor och kan därför väntas variera kraftigare än halterna i fisk. Variationen kan väntas vara störst under vår och höst när vattenskiktning och tillrinning ändrar sig snabbast, men mindre under sommaren. Med tanke på enkelheten i provtagningen och provberedningen kan zooplanktonprovtagning vara ett kostnadseffektivt alternativ för övervakning av kvicksilverhalter i insjöfisk, om provtagningstidpunkten standardiseras. Vattengråsuggor visade däremot inte några påtagliga eller användbara samband (Figur 7). Orsaken är inte känd, men skulle kunna hänga ihop med huruvida strandzonen utgör en sekundärkälla för Hg-upptaget i sjöns fiskar. Insamlingen av gråsuggor har dessutom visat sig kunna vara mödosam. Viss typ av bottenfaunaprovtagning verkar således inte vara något kostnadseffektivt alternativ för övervakning av kvicksilverhalter i insjöfisk. Figur 8: Standardiserade kvicksilverhalter motsvarande medelhalterna i 1kg-gädda i 10 skånska sjöar (se Karta), baserade på en sammanvägning av halter i gädda, småfisk och planktondjur provtagna 2000 och 2002, samt det begränsade dataunderlaget för gädda. Sjöarna är ordnade efter vattnets kemiska karaktär från näringsrika hårdvattensjöar på slätten till humösa mjukvattensjöar på höglandet (enligt vattendata från 25

28 Slutsatser Kvicksilverhalter i skånsk insjöfisk varierar minst 10-faldigt mellan sjöar, från mindre än 0,1 till över 1 mg/kg i 1kg-gädda som vanligen används som standardfisk. Halterna är högst i näringsfattiga skogssjöar och lägst i näringsrika slättlandssjöar (Figur 8). Mellan fiskar inom en sjö varierar kvicksilverhalterna minst 30-faldigt, och ungefär 20- faldigt om man bortser från variationen mellan likartade individer. Halterna är högst i de största gäddorna (2-3 gånger högre än i standardfisken) och lägst i fiskyngel (5-10 gånger lägre än i standardfisken). Halterna i fisk ökar i regel med storleken, dvs. med längd, vikt, ålder, trofinivå, och könsmognad. Trenderna varierar dock mellan arter. Standardiserade kvicksilverhalter i fisk är välkorrelerade mellan sjöarna. Halterna i småfisk (10 g) är ungefär 4-5 gånger lägre än i 1kg-gädda, ofta (men inte alltid) något högre i abborre än i mört. Halterna i planktondjur (totalhalt uttryckt per torrvikt) är ungefär 5-6 gånger lägre än halterna i 1kg-gädda (eller gånger om båda uttrycks per torrvikt) och välkorrelerade till fiskarnas halter. Halterna i vattengråsuggor är liknande de i planktondjur (något högre) men sämre korrelerade till fiskarnas halter. Planktondjur är lättast att samla ihop till ett analyserbart prov. Haltvariationen inom en sjö följer således kända och förutsägbara mönster. Det gör att olika organismer kan användas för att beskriva halterna i andra organismer. Valet kan styras av fältundersökningars syfte, resurstillgång, och önskad tillförlitlighet enligt nedan. Individuella kvicksilverhalter i likartade fiskar från samma population och fångsttillfälle varierar ungefär med en faktor 2. Det innebär att en uppmätt medelhalt har en osäkerhet (p<0,05) på omkring ±20 % om den baseras på 5 likartade individer, och på omkring ±10 % om den baseras på 20 likartade individer. Osäkerheten blir något större om normerade halter från fiskar med varierande storlek används. Eftersom osäkerheten i själva kvicksilveranalysen kan vara betydligt lägre än så är analys av samlingsprov ett kostnadseffektivt sätt att öka fältundersökningars tillförlitlighet. Medelhalter i likartade fiskar från en population kan väntas variera mellan fångsttillfällen (år, årstider) med ungefär en faktor 2, oavsett art och storlek. Det kan inte förklaras enbart med den nämnda statistiska osäkerheten, men kan representera den "oförklarliga" naturliga variationen som måste tas i beräkning vid undersökningar av regionala trender (kartering) och tidstrender (övervakningsprogram). Kvicksilverhalter i enstaka samlingsprov av djurplankton har en motsvarande variation på ungefär en faktor 3. Det kan innebära att medelvärdet på två sommarprov av djurplankton skulle kunna ge en liknande tillförlitlighet som medelvärdet i en fångst av likartade fiskar, men till betydligt lägre kostnad. Detta angreppssätt är ännu inte etablerat men tillräckligt lovande för att testas ytterligare. 26

29 Rapportserien Skåne i utveckling ISSN :1 Sjöar och vattendrag i Skåne går utvecklingen åt rätt håll? Statistisk utvärdering av vattenkvalitet och provtagningsprogram i Skåne län. Miljöenheten 2004:2 StrateGIS-projektet i Skåne län. Samhällsbyggnadsenheten 2004:3 Länsrapport 2002 inom alkoholområdet mm i Skåne län. Samhällsbyggnadsenheten 2004:4 Checklista för jämställd planering. Samhällsbyggnadsenheten 2004:5 Politik för miljömål och hållbar utveckling i Skånes kommuner. Miljöenheten 2004:7 Stoftmätningar i Landskrona. Miljöenheten 2004:8 Öppenvård i utveckling. Statsbidrag fördelade under Samhällsbyggnadsenheten 2004:9 99 Skånska kulturmiljöer. Miljöenheten 2004:10 Kemikalieanvändning inom vattenskyddsområden i Skåne län. Miljöenheten 2004:11 Kemikalielagring i cisterner i Skåne län. Miljöenheten 2004:12 Kartläggning av trasittrafik på väg i Blekinge och Skåne en förstudie. Samhällsbyggnadsenheten 2004:13 Jämställd integration eller integrerad jämställdhet? Samhällsbyggnadsenheten 2004:14 Effektuppföljning i kalkade och icke kalkade vatten. Vinter Miljöenheten 2004:15 Äldreskyddsombudskapet. Samhällsbyggnadsenheten 2004:16 Inventering av vanlig groda och åkergroda i Skåne Miljöenheten 2004:17 Hästar och bebyggelse. Riktlinjer för den fysiska planeringen. Samhällsbyggnadsenheten 2004:18 Flodpärlmusslans känslighet för predation från kräftor effekt i jämförelse med andra hotfaktorer i ett skånsk vattendrag. Miljöenheten 2004:19 Kvicksilver i fisk och födodjur i 10 skånska sjöar år Miljöenheten 27

30 Fisk (gädda, abborre, mört) och valda födodjur (djurplankton och vattengråsugga) från tio sjöar i norra Skåne har analyserats med avseende på kvicksilver och jämförts med liknande data från år Rapporten visar att halterna av kvicksilver i regel ökar med fiskstorlek och är högst i gädda. Halterna i fisk och födodjur varierar kraftigt mellan olika sjöar, men näringsfattiga myroch skogssjöar har generellt sett högre halter än näringsrika slättlandssjöar. Halterna av kvicksilver är väl korrelerade med vattnets humushalt, surhet och hårdhet. Rapporten presenterar även metodik för att underlätta jämförelser av kvicksilverhalt mellan sjöar och år samt förslag på hur man kan ta fram standardhalter för sjöar där gädda eller andra indikatororganismer saknas. I rapporten ges slutligen rekommendationer för fortsatta studier och för miljöövervakningsprogram. Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad Kungsgatan 13, Malmö Tel 044/ , Fax 044/ Epost lansstyrelsen@m.lst.se