EVIDENSBASERAD PRAKTIK: RELEVANS OCH TILLÄMPBARHET INOM SOCIALT ARBETE

Transkript

1 INSTITUTIONEN FÖR FILOSOFI, LINGVISTIK VETENSKAPSTEORI EVIDENSBASERAD PRAKTIK: RELEVANS OCH TILLÄMPBARHET INOM SOCIALT ARBETE En analys med verksamhet med personligt ombud som exempel Allan Lidström Masteruppsats 30 hp Program: Masterprogram i evidensbasering Nivå: Avancerad nivå Termin/år: Vårterminen 2019 Handledare: Morten Sager Examinator: Ingemar Bohlin

2 Sammanfattning Bakgrund: Sedan evidensbaserad praktik (EBP) introducerats i svensk socialtjänst har det uppstått djupa meningsskiljaktigheter angående dess relevans och tillämpbarhet inom socialt arbete. Förespråkare menar att EBP kan och bör tillämpas inom socialt arbete på samma sätt som inom sjukvården medan motståndare menar att modellens grundläggande teoretiska och metodologiska utgångspunkt inte är förenlig med det sociala arbetets komplexitet. I debatten tenderar EBP att behandlas som en enhetlig monolitisk modell men i praktiken har både dess innebörd och operationalisering blivit föremål för en utbredd tolkningsflexibilitet och anpassning till lokala kontexter och agendor. Det innebär att de ståndpunkter som ges uttryck för i debatten inte nödvändigtvis motsvaras av verklighetens förhållanden och det är därför önskvärt att ytterligare klargöra vilka aspekter av EBP:s och socialtjänstens inbördes relation som ligger till grund för den beskrivna problematiken. Syfte: Studiens syfte är att bidra till en fördjupad förståelse av den kontrovers som uppstått i mötet mellan EBP och socialtjänsten och genom det klargöra potentiella möjligheter och risker med tillämpning av EBP inom socialt arbete. Metod: För att uppnå syftet genomförs en jämförande analys mellan EBP och en verksamhet inom socialt arbete (personligt ombud) som generellt beskrivs som inherent komplex och svårstandardiserad. Analysen tar sin teoretiska utgångspunkt i teknik- och vetenskapsstudier och syftar till att klargöra likheter och skillnader mellan EBP:s och ombudsverksamhetens respektive förhållanden till kunskap, formalisering och objektivitet. Det empiriska materialet består av intervjuer med personliga ombud och deras chefer samt dokument om ombudsverksamheten som identifierats genom de utförda intervjuerna. Resultat: Frågan om EBP:s relevans och tillämpbarhet för socialt arbete är långt mer komplex än ett antingen/eller-förhållande. Å ena sidan tyder de skillnader som påvisats mellan dem på att en strikt version av EBP inte är kompatibel med en verksamhet som ombudens men å andra sidan tyder de likheter som påvisats mellan dem på att det finns aspekter av EBP som i allra högsta grad är relevanta för en sådan verksamhet. Strikt tillämpning av EBP är potentiellt förenat med en risk för inskränkning av förmågan till anpassning och individualisering medan ett kategoriskt avståndstagande från de principer som EBP står för istället potentiellt är förenat med en ökad risk för otydlighet och godtycke. För att EBP ska vara relevant för den typ av socialt arbete som ombudsverksamheten representerar behöver det definieras tillräckligt brett för att vara tillämpbart men tillräckligt snävt för att göra faktisk skillnad. Hur en sådan definition än görs är det dock sannolikt att det fortfarande kommer att finnas aspekter som värderas högt inom socialt arbete som inte är möjliga att hantera inom ramen för EBP:s metodologi. Ett konstruktivt förhållande mellan EBP och socialtjänsten är därför troligtvis inte bara beroende av hur EBP kan definieras för att inkludera kunskapsresurser som anses vara relevanta för socialt arbete eller hur socialt arbete kan formaliseras för att göras hanterbart i enlighet med EBP utan också av en parallell utveckling av allmängiltiga strategier för hantering av de aspekter av en praktik som inte självklart låter sig formaliseras och vetenskapliggöras. 2

3 Förord Den här uppsatsen hade inte varit möjlig utan det positiva tillmötesgående jag mött i min kontakt med Bräcke diakonis verksamhet med personligt ombud. Jag vill därför rikta ett tack till Bräcke diakonis ledning som låtit mig genomföra detta projekt inom deras verksamhet och ett särskilt stort tack till de inom Bräcke diakonis verksamhet med personligt ombud som så generöst bidragit med sin tid till intervjuer, samtal och litteraturvägledning för att öka min förståelse av deras yrke. Jag vill också tacka Morten Sager på institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori på Göteborgs universitet för att ha introducerat mig till teknik- och vetenskapsstudier och för att ha inspirerat och bistått mig med sin handledning genom hela projektet. Göteborg, den 1:a maj, 2019 Allan Lidström 3

4 Innehållsförteckning Sammanfattning... 2 Förord Bakgrund och syfte Evidensbaserad medicin Praktisk tillämpning av evidensbaserad medicin Kritik mot evidensbaserad medicin Evidensbaserad praktik Varierande innebörd av evidensbaserad praktik Evidensbaserad praktik inom svensk socialtjänst Verksamhet med personligt ombud Studiens syfte Studiens frågeställningar Disposition Teoretiska utgångspunkter Teknik- och vetenskapsstudier Standardiseringssociologi Analytisk begreppsapparat Objektivitet Formalisering Metod och empiriskt material Verksamhet med personligt ombud Historik Uppdrag Målgrupp Arbetssätt Bräcke diakoni Datainsamling, empiriskt material och analysmetod Resultat och analys Verksamhet med personligt ombud och evidensbaserad praktik Kunskapsresurser Kunskapsresurser inom den evidensbaserade praktiken Kunskapsresurser inom Bräcke diakonis verksamhet med personligt ombud Jämförande analys Formalisering och bedömning Formalisering inom den evidensbaserade praktiken Formalisering inom Bräcke diakonis verksamhet med personligt ombud Jämförande analys Objektivitet Objektivitet inom den evidensbaserade praktiken Objektivitet inom Bräcke diakonis verksamhet med personligt ombud Jämförande analys Sammanfattning av resultat och analys Slutsatser Likheter och skillnader mellan de kunskapsresurser som prioriteras inom EBP och de kunskapsresurser som Bräcke diakonis personliga ombud förlitar sig på i sin praktiska vardag

5 5.2 Likheter och skillnader mellan de formaliseringar som tillämpas inom EBP och de formaliseringar som återfinns inom Bräcke diakonis verksamhet med personligt ombud Likheter och skillnader mellan EBP:s och Bräcke diakonis ombudsverksamhets förhållande till objektivitet Nyansering av förståelsen av relationen mellan EBP och socialt arbete Referenser Appendix

6 1 Bakgrund och syfte Den här studien tar sin utgångspunkt i den kontrovers som uppstått i mötet mellan evidensbaserad praktik och svensk socialtjänst och syftar till att undersöka och fördjupa förståelsen av relationen mellan evidensbaserad praktik och socialt arbete. I detta första kapitel ges en bakgrund till problemet och studiens syfte presenteras. 1.1 Evidensbaserad medicin 1992 skrev en forskargrupp ledd av Gordon Guyatt (Evidence-Based Medicine Working Group) en programförklaring för evidensbaserad medicin (EBM) och lanserade det som starten på ett nytt paradigm inom medicinsk praktik (Bohlin, 2011 s. 40). Gruppen ansåg att det rådde en utbredd brist på direkt användande av vetenskaplig forskning i det dagliga medicinska arbetet och ambitionen bakom deras modell var därför att överbrygga detta glapp mellan forskning och praktik för att säkerställa tillgång till bästa möjliga vård för varje individuell patient (Evidence-Based Medicine Working Group, 1992; Svanevie, 2011 s. 30). I sin enklaste mening kan EBM förklaras som en modell för beslutsfattande vars mål är att varje beslut om åtgärder som fattas inom vården skall vara baserat på den mest tillförlitliga vetenskapliga kunskap som vid tillfället finns tillgänglig: Evidence based medicine is the conscientious, explicit, and judicious use of current best evidence in making decisions about the care of individual patients (Sackett et al, 1996 s. 1) För att omvandla detta till något konkret och praktiskt tillämpbart definierade evidensrörelsen tidigt en metodologi för att avgöra vilken kunskap som är mest tillförlitlig och skapade därmed ett hierarkiskt förhållningssätt till värdering av kunskap (Sager, 2011 s. 99). Randomiserade kontrollerade studier (RCT) kom att anses vara den gyllene standarden gällande metodologi för primärstudier. Observationsstudier värderades lägre och mekanistiska resonemang och expertutlåtanden ansågs vara de 6

7 minst tillförlitliga kunskapskällorna (Howick, 2011 s. 5). När det gäller sekundärstudier är det framför allt metaanalys och kvantitativa systematiska översikter som har kommit att värderas högst (Hansen & Rieper, 2011 s. 186). Kunskapshierarkin illustreras nedan i den så kallade evidenspyramiden: Metaanalys och systematiska översikter av RCT:er Randomiserade kontrollerade studier (RCT) Observationsstudier Expertutlåtanden Figur 1. Förenklad illustration av EBM:s evidenspyramid enligt Wieten (Wieten, 2018 s. 2) Praktisk tillämpning av evidensbaserad medicin I den initiala versionen av EBM (som går under namnet critical appraisal) lades stor vikt vid enskilda praktikers förmåga att fatta rationella beslut baserade på kompetent autonom kritisk granskning av tillgänglig vetenskaplig litteratur (Bergmark & Lundström, 2011 s. 165). Tanken var att lära individuella praktiker det förhållningsätt och de metoder som enligt EBM krävs för att kunna göra egna oberoende bedömningar av relevant litteratur i relation till specifika kliniska frågeställningar (Evidence-Based Medicine Working Group, 1992). En näst intill oöverskådlig mängd (och eskalerande produktion) av vetenskapliga studier gör dock att individuell sökning och granskning av relevant litteratur kräver större resurser gällande både vetenskaplig kompetens och tid än vad verksamma praktiker generellt har att tillgå (Bergmark & Lundström, s. 166; Sager & Bohlin, 2011 s. 217; Greenhalgh et al, 2014 s. 3) Det har därför successivt utvecklats en ytterligare version av EBM där enskilda praktikers förmåga till kritisk granskning nedprioriterats till fördel för användandet av evidensbaserade riktlinjer (Sager & Bohlin, 2011 s. 217, 7

8 Bergmark & Lundström, 2011 s. 167). Den riktlinjebaserade modellen innebär att insamling och granskning av vetenskaplig litteratur utförs av specialiserade centrala aktörer vilka sammanställer sina resultat och tillgängliggör dem för aktuella praktiker i form av riktlinjer, rekommendationer och kondenserade kunskapsöversikter. Modellen framställs ofta som en rationell kedja av aktiviteter ifrån primärstudier och systematiska översikter till utformning av riktlinjer och efterföljande implementering av dem. De två beskrivna modellerna utgår ifrån samma teoretiska grund men de skiljer sig avsevärt ifrån varandra med avseende på auktoritet. Den riktlinjebaserade modellen kan snarast liknas vid ett auktoritärt standardiseringsprojekt där centralt producerade riktlinjer används för att styra enskilda praktikers beslut medan critical appraisal istället kan ses som en anti-auktoritär strategi genom att den underminerar traditionsbundet utnämnda experters monopol på värdering av kunskap och därmed decentraliserar kunskapsanspråket (Bohlin, 2011 s. 39) Kritik mot evidensbaserad medicin EBM:s generella prioritering av vetenskap framför professionell expertis och den riktlinjebaserade modellens betoning på standardisering via riktlinjer har gjort att kritiker liknat EBM vid taylorism och scientism (Timmermans & Berg, 2003 s. 10; Gray et al, 2009 s. 27, Rönning & Knutagård, 2015 s. 79). EBM beskrivs därför ibland som en form av kokboksmedicin som utan hänsyn till klinisk kontext och erfarenhet reducerar den medicinska praktiken till ett enfaldigt följande av på förhand föreskrivna recept (som omöjligt kan fånga den mångfald och komplexitet som den kliniska vardagen innehåller) (Timmermans & Berg, 2003 s. 19). Enligt David Sackett och kollegor i Evidence-Based Medicine Working Group är sådan kritik dock baserad på ett missförstånd av deras intentioner och de förtydligade därför år 2000 att EBM inte utesluter hänsyn till professionell expertis och individuella patienters unika situation: Evidence-based medicine (EBM) is the integration of best research evidence with clinical expertise and patient values (Sackett et al, 2000 s. 1) 8

9 Den ovanstående definitionen gav upphov till den så kallade trebenta modellen av EBM som oftast illustreras av tre överlappande cirklar enligt nedan. Klinisk expertis Vetenskaplig evidens Patientens preferenser Figur 2. Den trebenta modellen av EBM (Översatt och modifierad ifrån Haynes et al, 2002 s. 36) Sackett och kollegor menade att klinisk expertis är en förutsättning för att kunna tillämpa vetenskaplig kunskap i relation till individuella patienters unika situation och den trebenta modellen kan ses som ett sätt att illustrera detta: EBM handlar därför enligt dem om att basera kliniska beslut på en likvärdig sammanvägning av de tre olika faktorerna (Sackett et al, 2006 s. 71). Att evidensrörelsen utvecklat en tydligt beskriven formaliserad metodologi för att fastställa vad som kan utgöra vetenskaplig evidens och att det samtidigt saknas konsensus angående både definitioner av och procedurer för att fastställa innehållet i klinisk expertis och patientens preferenser har dock gjort att EBM, trots Sacketts och kollegors förtydligande, i de flesta sammanhang fortfarande framförallt associeras med det vetenskapliga benet. EBM handlar därför i mångas ögon om en specifik metodik för produktion, utvärdering och användande av vetenskaplig kunskap som grund för interventionsbeslut och det är också just denna metodik som gett upphov till dess stora spridning. I svenska texter om evidensbasering har begreppet klinisk expertis ofta ersatts med eller likställts med beprövad erfarenhet (Svedberg, 2009 s. 48; Svanevie, 2011 s. 186; Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting, 2011 s. 27). Beprövad erfarenhet saknar dock i likhet med klinisk expertis en tydlig och enhetlig definition (Levi, 1997) och eftersom den i diskussioner om evidens ofta ställs mot och bedöms i relation till 9

10 vetenskaplig kunskap (som producerats genom en vedertagen metodik) tenderar även dess tillförlitlighet och betydelse att nedvärderas (Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting, 2011s. 28). 1.2 Evidensbaserad praktik De senaste decennierna har allt högre krav på att beslut inom offentliga verksamheter ska vara vetenskapligt grundade successivt utvecklats och evidensrörelsens relativt lättillgängliga modell för granskning och värdering av vetenskaplig kunskap kan i det sammanhanget ses som en attraktiv operationalisering av samhällets strävan efter praktiskt tillgängliggörande av tillförlitlig kunskap. Med andra ord kan det generellt ökade trycket på att beslut tydligt ska fattas baserat på bästa tillgängliga kunskap ses som en förklaring till att evidensrörelsens modell har välkomnats och populariserats till den grad som den har (Svanevie, 2011 s , Trinder & Reynolds, 2000 ss ; Bohlin & Sager, 2011 ss ). EBM är i grunden inte en medicinsk utan en vetenskaplig modell och har därför en uppenbar potentiell tillämpbarhet inom alla yrkesfält som strävar efter att grunda sin praktik på forskning (Gray et al 2009 s. 26; Trinder & Reynolds, 2000 s. 4). Det har gjort att modellen inte bara spridit sig geografiskt utan även till andra professioner (som till exempel psykologi, pedagogik och socialt arbete). Inom dessa fält har begreppet evidensbaserad praktik (EBP) kommit att användas för att beskriva krav på att beslut angående professionella interventioner ska vara baserade på bästa tillgängliga vetenskapliga underlag men den metodologiska grunden är dock densamma som inom EBM. EBP:s kunskapshierarki och tänkta förhållande mellan vetenskaplig kunskap, klinisk expertis och klienters preferenser vid interventionsbeslut illustreras därför vanligen med hjälp av evidenspyramiden och den trebenta modellen på samma sätt som tidigare beskrivits för EBM. Spridningen har gjort att det idag i stort sett inte finns någon möjlighet att arbeta inom vård eller omsorg utan att konfronteras med det evidensbaserade förhållningssättet. Ordet evidens har kommit att ge intryck av att något är objektivt och obestridbart och EBP (EBM) har kommit att bli synonymt med best practice (Lambert et al, 2006, ss. 2613, 2616). 10

11 1.2.1 Varierande innebörd av evidensbaserad praktik Trots att EBP har sitt ursprung i (och har haft störst genomslag inom) det medicinska fältet är det av tidigare nämnda kritik att döma långt ifrån fritt från meningsskiljaktigheter gällande värde och tillämpning av modellen. Det verkar dock förhålla sig så att ju mer en professions yrkeskultur skiljer sig ifrån EBM:s ursprungliga medicinska sammanhang desto större är ambivalensen och skepsisen i förhållande till modellens relevans och tillämpbarhet (Trinder, 2000 s. 14). På grund av det ökade samhälleliga trycket på tillämpning av EBP har modellen, trots ambivalens och skepticism, ändå successivt överförts till fler och fler verksamhetsområden. Överföring av modellen har som regel gett upphov till mer eller mindre uttalad friktion i relation till olika professioners yrkeskultur vilket i sin tur resulterat i att den omtolkats och anpassats till aktuella kontexter och agendor. Generellt har försök till reproduktion genom kopiering av modellen därför många gånger resulterat i uppkomsten av olika översättningar snarare än direkta överföringar av den (Svanevie, 2011 s. 188). Översättningarna kan i stort sägas beröra ökad eller minskad tonvikt vid någon av de enskilda kunskapsresurser som representeras i den trebenta modellen av EBM/EBP och/eller ett förändrat förhållande till på vilket sätt och till vilken grad en verksamhet standardiseras i förhållande till den kunskapen (till exempel antingen mer betoning på styrning via riktlinjer eller på enskilda praktikers förmåga till autonom kritisk granskning). Att det genom successiv utbredning av EBP uppstått tolkningsflexibilitet och multipla översättningar har medfört en så stor variation i uppfattning om dess innebörd att två olika aktörers uppfattningar i dag kan stå i rak motsats till varandra (och därför även till modellens ursprungliga ambition) (Bergmark & Lundström, 2011 s. 165; Svanevie, 2011 s. 188). Vissa uppfattningar har dessutom resulterat i så breda definitioner av EBP att de skulle kunna användas för att beskriva en verksamhets redan existerande praktik och därför egentligen helt sakna kraft att förändra den (Bergmark & Lundström, 2006 s. 110; Svanevie 2011 s. 188). Med andra ord har omvärldens normativa krav på tillämpning av EBP i kombination med existerande skillnader mellan olika verksamheters yrkeskulturer gjort att EBP blivit ett kameleontiskt modebegrepp vars innebörd snarare bör ses som något föränderligt och multipelt än som något konstant 11

12 och enhetligt. Detta kan ses som djupt problematiskt i relation till att evidensrörelsens grundläggande idé handlar om att öka kvalitet genom vetenskapligt grundad likriktning och standardisering (Bergmark & Lundström, 2006 s. 110). 1.3 Evidensbaserad praktik inom svensk socialtjänst På samma sätt som inom det medicinska fältet lanserades EBP inom socialt arbete för att överbrygga ett glapp mellan forskning och praktik men även som en strategi för att öka yrkesgruppens professionalisering och legitimitet (Svanevie, 2011 s. 175, ). I Sverige är det framförallt Socialstyrelsen som varit den primära drivkraften bakom implementering av EBP inom socialt arbete (initialt genom Centrum för utvärdering av socialt arbete, CUS (1992 till 2003) och Institutet för utveckling av metoder inom socialt arbete, IMS ( )). Ambitionen grundade sig i samhälleligt ökade krav på effektivitet och kostnadsmedvetenhet i relation till målstyrning, uppföljning och utvärdering av aktuella verksamheter (Bergmark & Lundström, 2011 ss ). En viktig utgångspunkt i arbete var att det bedömdes finnas stora brister gällande både produktion och användande av vetenskaplig kunskap inom svensk socialtjänst och att det innebar att effekten av de interventioner som användes därför egentligen var okända (Bergmark & Lundström, 2006 ss ). EBP ansågs vara en attraktiv modell för att råda bot på detta och eftersom Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) redan hade påbörjat ett sådant arbete inom det medicinska fältet kom deras etablerade arbetssätt att tjäna som förebild för implementering av EBP även inom fältet för socialt arbete. Socialstyrelsens ambition kom därför till uttryck som ett försök till en direkt överföring av EBM:s kunskapshierarki och modell för utvärdering av vetenskaplig kunskap till socialtjänstens kontext och det har medfört att RCT:er, systematiska översikter och metaanalyser kommit att anses vara de mest tillförlitliga kunskapskällorna även vid utvärdering av sociala insatser (Bergmark & Lundström, 2006 ss ). Detta avspeglas också i att Socialstyrelsens ämnesråd, Knut Sundell, vill att val av metoder inom socialt arbete motiveras på samma sätt som inom sjukvården (Deurell, 2012). Den bakomliggande tanken är att använda vetenskapliga utvärderingar av sociala interventioners effekter som ett styrmedel för att förbättra det sociala arbetets kvalitet och effektivitet (Bergmark & Lundström, 2006). Utifrån ovanstående kan därför implementering av EBP inom svenskt socialarbete ses som ett 12

13 centralstyrt auktoritärt standardiseringsprojekt (Bergmark et al, 2012 s. 600) vars syfte är att med hjälp av vetenskaplig kunskap angående olika interventioners effekt säkerställa att socialtjänstens alla klienter ska få tillgång till bästa möjliga stöd. Det råder dock uttalade meningsskiljaktigheter angående EBP:s relevans och tillämpbarhet för socialt arbete och ämnet har därför i stort sett sedan starten av Socialstyrelsens projekt varit föremål för en långtgående och polariserad debatt. Enkelt sagt handlar kontroversen om hur vetenskaplig kunskap i allmänhet och den typ av vetenskaplig kunskap som förespråkas inom EBP i synnerhet kan bidra till att förbättra det sociala arbetets praktik och om huruvida EBP:s grundläggande teoretiska och metodologiska utgångspunkter är förenliga med det sociala arbetets inneboende natur (Bergmark & Lundström, 2006 s ). Socialstyrelsens ståndpunkt för EBP är tydlig och Sundell ställer sig mycket frågande till om det egentligen finns något alternativ till den modellen (Sundell, 2011 s. 6). Sundell menar att ett vetenskapligt underlag baserat på jämförande effektstudier av specifika sociala interventioner är nödvändigt både för att avgöra vilka insatser som är lämpliga att använda sig av och för att avgöra vilka insatser som är direkt olämpliga eller till och med skadliga att använda sig av. Utan ett sådant underlag anser han att det är omöjligt att säkerställa en god socialtjänst eftersom interventionsval då inte grundar sig på något annat än tradition och tyckande (Sundell et al, 2007; Sundell, 2011 s. 6). Det mest tydliga motståndet mot Socialstyrelsens förespråkande av EBP kommer ifrån akademiker inom fältet för socialt arbete. Deras grundläggande argument kan å ena sidan sägas handla om att det forskningsstöd som krävs för att bedriva en praktik i enlighet med EBP saknas inom socialt arbete och å andra sidan om att den typ av forskning som förespråkas inom EBP också egentligen saknar relevans för det arbetet. Först och främst finns det i jämförelse med det medicinska fältet generellt ett bristande underlag av randomiserade kontrollerade studier inom fältet för socialt arbete (Bergmark & Lundström, 2006 s. 110). Sedan har två av de forskare som mest tydligt opponerat sig mot socialstyrelsens förespråkande av EBP (Anders Bergmark och Tommy Lundström vid Stockholms universitet) genom ett flertal artiklar argumenterat för att det utifrån det vetenskapliga underlag som faktiskt finns i stort sett är omöjligt 13

14 att demonstrera att en specifik psykosocial intervention har större effekt än en annan och att det därför finns stora svårigheter med att använda sig av EBP:s metodologi för rekommendation av användandet av en intervention framför en annan (se exempelvis: Bergmark & Lundström, 2011 & Bergmark & Lundström, 2012). De menar att det finns ett vetenskapligt underlag för att påvisa att väletablerade psykosociala interventioner har en större effekt än ingen intervention alls men att det inte går att påvisa en skillnad mellan dem. Deras slutsats är därför till skillnad från Socialstyrelsens att det inte är en interventions särskiljande specifika inslag som genererar den önskade effekten utan att det istället är faktorer som är gemensamma för alla psykosociala interventioner som är verksamma. En sådan slutsats ger stöd till en syn på socialt arbete som relationsbaserat snarare än metodbaserat och tjänar därmed även till att underminera vikten av ett flertal av de faktorer som är intimt förknippade med EBP. Denna syn exemplifieras tydligt i en av Bergmarks texter: Vi borde sluta med eller begränsa genomförandet av RCT-studier som jämför utfallet av olika typer av behandlingsinterventioner. Vi bör sluta betona nödvändigheten av manualer som ett medel för genomförandet av specifika terapeutiska ingredienser, och möjligen kanske också överge hela idén om EBP (Bergmark, 2009 s. 62) I linje med detta beskrivs svårigheter med tillämpande av EBP inom socialt arbete ofta i litteraturen med hänvisning till att det finns skillnader mellan socialt arbete och medicinsk praktik med avseende på grundläggande förutsättningar för att bedriva den typ av forskning som traditionellt prioriteras av EBP. I relation till att den typ av vetenskapliga studier, som EBP:s metodologi prioriterar, förutsätter tydliga definitioner och avgränsningar gällande intervention, målgrupp och mätbara utfallsmått lyfter forskare att det inom den kontext som socialt arbete bedrivs ofta är problematiskt både att identifiera vilka faktorer som bidrar till önskad förändring och hur den förändringen ska mätas. De menar att det inte alltid går att dra en tydlig gräns mellan intervention och utfall och att det ofta kan vara svårt att särskilja en intervention (som metod) från en socialarbetares person eller en aktuell kontext (Svanevie, 2011 s. 194). 14

15 Det sociala arbetets arena beskrivs också generellt som komplex och oförutsägbar och kritiker till EBP menar utifrån det att vetenskaplig evidens (och i synnerhet den som är baserad på RCT:er) är av ett relativt litet värde för den dagliga praktiken då de anser att sådana studiers strikta design per definition medför att de aldrig kan återspegla den sociala världens multidimensionella orsakssamband (Svanevie, 2011 s. 194; Gray et al 2009, s. 5; Trinder & Reynolds, 2000 s. 149). Istället framhävs vikten av förståelse av kontext, individuella personliga faktorer och relationen mellan den professionella och klienten (Bergmark & Lundström, 2011 s. 177; Gray et al 2009, s. 5; Topor, 2009 s. 198). Förståelse, erfarenhet och flexibilitet ses därför ofta som mer avgörande framgångsfaktorer än vetenskaplig evidens. De nämnda svårigheterna är inte enbart tekniska utan även kulturella och som nämnts ovan har en yrkesgrupps kulturella avstånd från EBP:s ursprungliga sammanhang tydliga implikationer för hur grundmodellen mottas, implementeras och översätts (Svanevie, 2011 s. 193; Gray et al, 2009 ss ). Socialt arbete beskrivs i litteraturen som ett av de yrken EBP har överförts till vars kultur och kontext skiljer sig mest ifrån det ursprungliga sammanhanget vilket avspeglas i att utvecklingen mot en ökad produktion och tillämpning av vetenskaplig kunskap i enlighet med EBP:s grundprinciper både verkar ha varit problematisk och långsam i jämförelse med andra professioner (Gray et al, 2009 s. 22). Socialstyrelsens strategier för vetenskapliggörande av svenskt socialarbete har lett till en successiv utbredning av EBP men på grund av ovanstående problematik har implementeringen skett genom tillämpning av varierande översättningar och inte genom direkt överföring. Översättningarna har inneburit att det uppstått stor variation gällande definition av både EBP:s idéinnehåll och operationalisering på ett sätt som medfört att modellen snarare än att ge upphov till likriktning gett upphov till olikhet (Svanevie, 2011 ss ). EBP bör därför i allra högsta grad ses som multipelt även inom socialt arbete: det har olika innebörd för olika aktörer, det tillämpas med olika syften av olika aktörer och det operationaliseras på olika sätt i olika verksamheter. Att skillnader i uppfattad innebörd ofta berör vilken kunskap som prioriteras inom en given verksamhet och hur den verksamheten standardiseras i relation till den kunskapen gör att de beskrivna skillnaderna kan medföra väldigt konkreta effekter på en verksamhets 15

16 dagliga praktik. Detta behöver i sig inte nödvändigtvis vara negativt utan kan i många fall kanske snarare ses som gynnsamt och ofrånkomligt i relation till variation i lokal kontext. Däremot kan omedvetenhet angående sådana existerande olikheter potentiellt vara mycket problematiskt i förhållande till både kommunikation om och praktisk implementering av EBP (Bergmark & Lundström, 2011 s. 165). Omedvetenhet om olikheter kan på ett plan också ses som grunden till den långtgående debatten om EBP:s tillämpbarhet och relevans eftersom EBP där ofta avhandlas som en enhetlig monolitisk modell utan tillräcklig hänsyn till den verkliga praktikens multipla översättningar. Det starkaste motståndet mot EBP riktar sig inte emot Sacketts och kollegors anti-auktoritära modell där hänsyn tas till vilken typ av vetenskapligt underlag som finns att tillgå och där det är tydligt att det underlaget ska vägas samman med klinisk expertis och klientens preferenser för anpassning till lokal kontext. Motståndet kan i stort istället sägas rikta sig emot en specifik tolkning av EBP i vilken effektstudier, systematiska översikter och meta-analyser anses vara de enda tillförlitliga kunskapsresurserna och där enskilda praktikers vardag ska styras av riktlinjer baserade på sådan kunskap. Att beskriva EBP i sådana termer kan i mångas ögon ses som en onyanserad och grov karikering av ett långt mer komplext fenomen men eftersom det är tydligt att det är just dessa aspekter av EBP som har den mest framträdande rollen i den aktuella debatten är det rimligt att anta att det är en sådan tolkning som avhandlas och att det också är den som ligger till grund för en stor del av debattens starka polarisering. Sammanfattningsvis har samhällets normativa krav på vetenskapliggörande av offentliga verksamheter och Socialstyrelsens tydliga ställningstagande för implementering av EBP medfört att det blivit modernt, legitimerande och politiskt attraktivt att kunna hänvisa till en aktuell praktik som evidensbaserad. Med det som bakgrund har EBP successivt spridits till allt fler verksamheter inom socialtjänsten men eftersom grundmodellens relevans och tillämpbarhet för socialt arbete ifrågasatts så har spridningen både gett upphov till en långtgående och djupt polariserad debatt och samtidigt resulterat i att grundmodellen översatts på ett flertal olika sätt för att anpassas till lokala kontexter och agendor. 16

17 Att EBP i debatten ofta avhandlas som något enhetligt (i enlighet med den ovan beskrivna strikta tolkningen) och att det samtidigt står klart att dess innebörd är betydligt mycket mer flytande i praktiken betyder att det finns uppenbara problem avseende förståelsen av EBP inom socialt arbete. Problemet kan sägas vara dubbelt eftersom ett accepterande av en strikt och enhetlig tolkning av EBP å ena sidan medger ett tydligt binärt förhållningssätt till huruvida en praktik är (eller kan vara) evidensbaserad eller inte (vilket medför att en stor del av den svenska välfärdens verksamheter exkluderas från möjligheten att vara evidensbaserade) och ett accepterande av den multiplicitet av översättningar som gjorts å andra sidan istället medför att EBP blir ett kameleontiskt modebegrepp utan vare sig tydlig mening eller kraft (vilket innebär att det kan användas för att inkludera i stort sett vilken verksamhet som helst) Verksamhet med personligt ombud Med en ambition om att frambringa ett rikt empiriskt material, med god potential för att belysa den ovan beskrivna problematikens komplexitet, har föremålet för den här studien valts med avseende på dess kulturella avstånd ifrån medicinsk praktik och kontext. Verksamhet med personligt ombud (PO) exemplifierar tydligt flertalet av de svårigheter som nämnts i relation till implementering av EBP inom socialt arbete och kan därför även användas som ett typfall för att öka förståelsen av innebörden av EBP inom socialt arbete generellt. PO är en relativt ny och liten yrkesgrupp som har sitt ursprung i 1990-talets psykiatrireform. Deras huvudsakliga arbetsuppgift handlar om att verka för att personer med psykiska funktionsnedsättningar ska få tillgång till den vård och det stöd de har rätt till i samhället. I uppdraget ingår både ett direkt arbete med klienter (som oftast består i att på olika sätt stödja klienter i kontakt med myndigheter och vårdinstanser) och en mer indirekt funktion som utgörs av inrapportering (till berörda myndigheter) av i arbetet uppmärksammade brister i välfärdssystemets struktur som påverkar deras klienters möjlighet att få sina behov tillgodosedda. Att yrket är nytt och därför i stort saknar en egen vetenskaplig kunskapsbas och att det inte finns detaljerade formella riktlinjer att tillgå för hur de personliga ombuden ska utföra sitt arbete har gjort att 17

18 deras arbetssätt framförallt utvecklats genom successivt ackumulerad erfarenhet och selektiv kunskapsimport ifrån närliggande verksamheter. De personliga ombudens utvecklade arbetssätt är inte definierat av bestämda metoder och interventioner utan snarare av generella förhållningssätt som karakteriseras av ett stort utrymme för att göra individuella bedömningar och en tydlig prioritering av relationsskapande (mellan ombud och klient). Detta kan ses som en direkt konsekvens av att ombudsverksamhetens kontext generellt uppfattas som både komplex och oförutsägbar och att erfarenhet, tillit och anpassningsförmåga därför generellt anses vara mer avgörande framgångsfaktorer än föreskrifter, metodik och vetenskapligt kunnande. I skrivande stund saknas formella krav på att de personliga ombudens arbete ska bedrivas i enlighet med EBP men samhällets generella trend för vetenskapliggörande av socialt arbete medför att EBP trots detta ändå är något som ombudsverksamheter behöver förhålla sig till. Det avspeglas bland annat i att begrepp som evidens, evidensbasering och evidensbaserad praktik avhandlas i Socialstyrelsens utbildningsmaterial för personliga ombud (Svedberg, 2009 s. 48; Topor, 2009 s ). Det finns alltså avgörande skillnader mellan de personliga ombudens praktik och EBP:s ursprungliga medicinska kontext och samtidigt finns det stora likheter mellan de personliga ombudens praktik och andra former av relationsbaserat socialt arbete. Verksamhet med PO lämpar sig därför väl som studieobjekt för att öka förståelsen av innebörden av EBP inom socialt arbete. När det gäller den, för den här studien, aktuella verksamheten så ingår den i en större organisation (Bräcke diakoni) i vilken också andra verksamheter inom vård och omsorg ingår för vilka det finns tydligt uttalade externa krav på tillämpning av EBP. Organisationens ledning har därför utvecklat en ambition om att utforska möjligheten att tillämpa EBP även inom verksamhet med PO och det är med anledning av den ambitionen de bjöd in mig att studera deras verksamhet. Inbjudan var helt förutsättningslös vilket inneburit att verksamhetens ledning och anställda avsatt tid till de intervjuer jag velat genomföra och tillhandahållit de dokument jag velat studera men 18

19 inte haft något inflytande på hur studiens syfte och frågeställningar formulerats eller på hur studiens resultat presenterats. 1.4 Studiens syfte Studiens övergripande syfte är att bidra till en fördjupad förståelse av den kontrovers som uppstått i mötet mellan EBP och socialtjänsten och genom det klargöra potentiella möjligheter och risker med tillämpning av EBP inom socialt arbete. Syftet uppnås specifikt genom en vetenskapsteoretisk jämförande analys av EBP och en verksamhet inom socialt arbete (PO) som kan beskrivas som inherent svårstandardiserad. 1.5 Studiens frågeställningar 1. Vilka likheter och skillnader finns mellan de kunskapsresurser som prioriteras inom EBP och de kunskapsresurser som Bräcke diakonis personliga ombud förlitar sig på i sin praktiska vardag? 2. Vilka likheter och skillnader finns mellan de formaliseringar som tillämpas inom EBP och de formaliseringar som återfinns inom Bräcke diakonis verksamhet med personligt ombud? 3. Vilka likheter och skillnader finns mellan EBP:s och ombudsverksamhetens förhållande till objektivitet? Frågeställningarna bygger på de teoretiska utgångspunkter som presenteras i kapitel två. 19

20 1.5 Disposition I det första kapitlet har jag redogjort för bakgrunden till problemet samt studiens syfte och frågeställningar. I kapitel två följer en presentation av studiens teoretiska utgångspunkt och analytiska begreppsapparat. Kapitel tre består av en beskrivning av de metoder som använts för datainsamling och en redogörelse för studiens empiriska material. Textens huvuddel, kapitel fyra, utgörs av resultat och analys utifrån det insamlade materialet med hjälp av de teoretiska verktyg som presenterats i kapitel två. I det avslutande kapitlet presenteras studiens slutsatser. 20

21 2 Teoretiska utgångspunkter I detta kapitel utvecklas studiens teoretiska angreppssätt. Först ges en överskådlig introduktion till teknik- och vetenskapsstudier och standardiseringssociologi. Detta följs av en mer ingående beskrivning av analytiska begrepp relaterade till objektivitet och formalisering. 2.1 Teknik- och vetenskapsstudier Den här studiens teoretiska grund utgår ifrån teknik- och vetenskapsstudier (Science and Technology Studies: STS) och är inspirerat av standardiseringssociologi så som beskrivet av Timmermans och Epstein (Timmermans & Epstein, 2010). Innan Thomas Kuhn publicerade sin bok The Structure of Scientific Revolutions (Kuhn, 1972) beskrevs vetenskapens historiska utveckling som en linjär process av successiv ackumulering av kunskap. Det fanns en tendens till att se den senaste mest aktuella vetenskapliga kunskapen som sann och beskriva vägen dit som ett progressivt och rationellt avtäckande av verklighetens natur (Sismondo, 2010 s. 12; Golinski, 2005 ss. 2-3). Den vetenskapliga kunskapen ansågs också tydligt skilja sig ifrån andra typer av kunskap på grund av att den producerats genom användandet av opartiska vetenskapliga metoder (tekniker som ansågs möjliggöra separation mellan forskare och deras studerade objekt). Kuhn observerade dock att meta-teoretiska kriterier för bedömning av vetenskapliga teoriers validitet genomgått dramatiska förändringar genom historien och att vetenskaplig kunskap därför inte kan ses som en absolut reflektion av naturen (Carlshamre, 2017 ss. 5-6). Implikationerna av detta är både att vetenskaplig kunskap är beroende av vissa grundantaganden och att den bara är valid för de som delar de antagandena (Sismondo, 2010 s. 16). Med andra ord kan Kuhns teorier ses som en grund för att ifrågasätta den ovan beskrivna antagna separationen mellan subjekt och objekt och därmed även synen på vetenskaplig kunskap som oberoende av historisk och samhällelig kontext. Att naturen (enligt det synsättet) inte kan ses som skild ifrån samhället har gett upphov till en ökad ambition om att förstå relationen mellan dem och 21

22 en del av den ambitionens varierande uttryck har successivt utvecklats till det idag väl etablerade fältet teknik- och vetenskapsstudier (STS). Forskare inom STS demonstrerade tidigt att vetenskaplig kunskap är avsevärt mer osäker än vad som generellt ansetts (bland annat genom att påvisa att det saknas en direkt korrelation mellan insamlade data och presenterade forskningsresultat eftersom olika aktörer tolkar data på olika sätt (det föreligger tolkningsflexibilitet) och att det vetenskapliga samfundet inte är isolerat, utan snarare oskiljaktigt, från samhället i övrigt och därför likvärdigt influerat av sociala faktorer (Sager, 2015 s. 699). Inom STS har därför gränsen mellan samhälle och vetenskap i stort sett upplösts (Law, 2017 s. 35). Forskning ses som en social aktivitet där den enskilde forskarens agerande antas stå i direkt relation till de sociala koder, standarder och arbetssätt som det forskarsamfund hen tillhör föreskriver, vetenskapliga metoder som tätt förknippade med bakomliggande teoretiska resonemang och personliga agendor och vetenskaplig kunskap som en mänsklig produkt betingad av rådande materiella och kulturella resurser (Sismondo, 2010 s. 11; Collins, 1998 s. 513; Golinski, 2005 s. 6; Law, 2017 s. 33). Det betyder att kunskap omöjligt kan förklaras enbart genom hänvisning till naturen och inom STS har därför kunskap definierats som det som människor tar för att vara kunskap (Bloor, 1991 s. 5 (min översättning)). En sådan definition likställer vetenskaplig kunskapsproduktion med övriga mänskliga kulturella uttryck men den innebär också en avsaknad av hänsyn till om kunskapen i fråga är sann eller falsk och medger därför möjlighet till att studera all kunskapsproduktion efter likvärdiga premisser. STS mål är därför inte att producera normativa ställningstaganden angående en kunskaps validitet utan att förklara hur kunskapen uppstår, tillskrivs mening och används. Det är viktigt att poängtera att detta förhållningssätt inte syftar till att nedvärdera vetenskaplig kunskap utan till att öka förståelsen av den och att dess slutsatser inte endast är av teoretiskt/analytiskt intresse. Hur vi förhåller oss till vetenskaplig kunskap har djupgående etiska konsekvenser för samhällets funktion (Sager, 2015). Att vetenskaplig kunskap formas av de sociala sammanhang den produceras inom betyder att både den och de metoder som används för att producera den kan ses som uttryck för 22

23 sociala intressen. Trots detta gör vetenskapens självproklamerade anspråk på objektivitet att den i stor utsträckning uppfattas som just objektiv. Donna Haraway illustrerade det tydligt genom att använda begreppet the God trick : vetenskapens berättelse om sig själv skapar en illusion av att den är opersonlig, opartisk och (likt en gud) stående över mänskliga intressen (Haraway, 1988). Illusionen medför att vetenskaplig kunskap tas för given och det gör att den har ett betydande inflytande på hur vi uppfattar världen omkring oss, hur vi kategoriserar, förstår och förhåller oss till både människor och ting och därmed även på hur vi agerar och hur vi lever tillsammans i vårt samhälle. Det är därför inte bara så att vetenskaplig kunskap formas av det sociala sammanhang den produceras inom utan även så att vetenskaplig kunskap i sin tur också formar samhället (Law, 2017 ss ). Ett framträdande skrå inom STS förklarar detta förhållandet genom termen samskapande. De anser att varken samhälle eller natur kan sägas ha en på förhand given form och menar därför istället att de definieras av sina inbördes relationer (Callon, 1986 ss ). Taget till sin spets betyder ett sådant resonemang även att verkligheten skapas genom sådana relationer. Med andra ord är det tydligt att om människor tar viss kunskap för att vara sann så får det vissa konsekvenser. Eftersom kunskap inte är av naturen given utan ett uttryck för sociala intressen så finns det ett stort utrymme för variation gällande vilken kunskap som tas för att vara sann och därför också gällande hur vår världsbild definieras och hur vi förhåller oss och agerar i relation till den. En syn på vetenskaplig kunskap som självklar och objektiv osynliggör dock denna möjlighet till variation och skapar därmed även ett intryck av att kunskapens praktiska konsekvenser är oundvikliga: saker och ting är som de är. Vetenskaplig kunskap kan därför ses som ett kraftfullt (men förklätt) maktmedel med tydliga politiska implikationer. Forskare inom STS har tagit fasta på den ovan nämnda variationen och använt den som en ingång för att påvisa att olikheter i produktion, spridning och tillämpning av kunskap har en stor betydelse för både hur vi uppfattar och agerar i världen (eller, om samskapningsanalogin tillämpas, för hur verkligheten definieras). En återkommande och viktig slutsats från den typen av studier är att de demonstrerade olikheterna innebär att verkligheten är variabel, saker och ting behöver inte nödvändigtvis vara som de är och att det därför kunde ha varit annorlunda. Att det finns variation, att det 23

24 kunde varit annorlunda och att världen är komplex kan tyckas vara relativt tandlösa slutsatser men STS:s poäng är att framhäva och skapa en förståelse av vilka variationer som är politiskt viktiga och påvisa deras konsekvenser (Law, 2017 s. 44). Genom det har STS kunnat visa att vårt förhållande till vetenskap har bidragit till att skapa verkliga samhällsproblem och att möjligheten till att hitta potentiella lösningar för dem begränsas av en syn på vetenskap som skild ifrån sociala intressen och politik (eftersom den bibehåller illusionen av oundviklighet). Som en motkraft till detta lyfter forskare inom STS att medvetenhet om variation kan användas för att skapa utrymme för alternativa möjligheter och lösningar och för att öka förståelsen av och därmed bättre kunna hantera de variationer som finns (Law, 2017 s. 45). Med andra ord vill STS göra skillnad och kan därför, trots sitt icke-normativa förhållningssätt till sina studieobjekt, sägas vara grundat i en normativ intention Standardiseringssociologi Standardiseringssociologi är ett relativt nytt forskningsområde inom vilket STS:s ickenormativa förhållningssätt tillämpas på studiet av standarder och standardisering i relation till samhället. Utgångspunkten är att det moderna samhället är genomsyrat av ett komplext nätverk av överlappande standarder som på olika sätt syftar till att kontrollera, strukturera och organisera våra dagliga liv (Timmermans & Epstein, 2010 s. 70). Standarder är i sig samhälleliga konstruktioner och kan därför inte sägas vara en korrekt representation av en faktisk verklighet men om de tas för att vara verkliga så får de trots detta verkliga konsekvenser (Bowker & Star, 1999 s. 53). Att standarder utgör en så stor del av samhällets infrastruktur gör att de oftast tas för givna och det råder därför en stor omedvetenhet om både de sociala processer som ligger bakom deras produktion och de vidare implikationerna av deras tillämpning. Detta anses vara en avgörande poäng då tillämpning av en standard många gånger innebär att ett perspektiv framhävs medan ett annat döljs (Bowker & Star, 1999 ss. 5-6). Med andra ord påverkar en standard olika individer och samhällsgrupper på olika sätt och det är därför viktigt ur ett demokratiskt samhällsperspektiv att klargöra vad detta innebär. Enligt Timmermans och Epstein är standardiseringssociologins syfte att utforska på vilket sätt standarder bidrar till att forma olika samhälleliga kontexter och att analysera 24

25 vilka specifika konsekvenser användandet av en given standard resulterar i (Timmermans & Epstein, 2010 s. 84). De mest framträdande spänningarna inom området återfinns i hur standarder och standardisering relaterar till faktorer som ansvar, makt, kontroll och autonomi, i förhållandet mellan formella och informella informationssystem och inte minst i vad standardisering innebär för de individer som inte är standard (Star, 1991 ss. 43, 48; Timmermans & Epstein, 2010 s. 70). Sammanfattningsvis handlar STS både om att klargöra hur vetenskaplig kunskap formas och betingas av de sociala sammanhang den utvecklas inom och om att klargöra hur vetenskaplig kunskap samtidigt formar, iscensätter och strukturerar de sociala sammanhang den ingår i (Law, 2017 s. 31). Standardiseringssociologi utgår ifrån samma teoretiska grund och förhållningssätt som övrig STS men tillämpar det specifikt i studiet av standarder och standardisering. Den grundläggande ambitionen bakom hela forskningsfältet är att nyansera och öka förståelsen av relationen mellan vetenskap och samhälle och att genom det bidra till att skapa förutsättningar för utveckling av ett bättre fungerande samhälle (Law, 2017 s. 49). 2.2 Analytisk begreppsapparat Kunskap är i sig ett av de mest centrala begreppen inom den evidensbaserade praktiken och den kunskap som produceras och tillämpas med dess ramverk som stöd har en avsevärd politisk potential med avseende på de praktiker som berörs av den. Denna potential kan ses som intimt förknippad med evidensrörelsens anspråk på objektivitet vilket i sin tur kan ses som grundat i dess specifika metodologi för produktion, värdering och tillämpning av kunskap. Nämnda metodologi kan vidare beskrivas som bestående av en samling strikt formaliserade procedurer vars uttalade syfte är att begränsa utrymmet för subjektiva bedömningar. För att förutsättningslöst kunna studera relationen mellan EBP och socialt arbete har jag därför valt att tillämpa STS:s relativistiska förhållningssätt till kunskap och att i analysen utgå ifrån vetenskapsteoretiska begrepp och förklaringar relaterade till relationen mellan formalisering och bedömning och förhållanden till objektivitet. 25

26 Objektivitet Objektivitet som koncept tas i de flesta sammanhang för att vara något enhetligt, självklart och tidlöst och beskrivs ofta i termer av kunskap skild ifrån någon form av perspektiv eller bedömning, ett seende fritt från tolkning eller en presentation av världen så som den verkligen är (Daston & Galison, 2007 s. 17; Megill, 1994 s. 1; Daston, 1992 s. 599). Objektivitet beskrivs därför också ofta som en motsats till (eller som ett exkluderande av) subjektivitet (Daston & Galison, 2007 ss ; Porter, 1994 s. 197). All kunskap förutsätter dock ett subjekt vilket medför att objektivitet i absolut mening (definierat som kunskap som är sann oavsett perspektiv) är omöjligt att uppnå (Megill, 1994 ss. 1-2; Sismondo, 2010 s. 139). För att studera produktion och tillämpning av kunskap är det därför viktigt att klargöra vad det är som gör att viss kunskap trots detta tas för att vara objektiv och vilka praktiska implikationer det för med sig. Vetenskapshistoriker har visat att objektivitet är ett relativt ungt begrepp vars innebörd förändrats genom historien (Daston, 1992; Daston & Galison, 2007). Utifrån sådana studier är det tydligt att det gjorts olika typer av objektivitetsanspråk under olika tidsperioder och i olika sammanhang (Timmermans & Berg, 2003 s. 118; Cambrosio et al, 2006 s. 193). Gemensamt för de i modern tid mest framträdande typerna av objektivitetsanspråk är att de på ett eller annat sätt syftar till att begränsa subjektivt inflytande (Cambrosio et al, 2006 s. 193). Theodor Porter menade i sin bok Trust in numbers att objektivitet relaterar till kunskap som opersonlig snarare än sann och att det är just denna ansats som dominerar den vetenskapliga sfären (Porter, 1995 s. IX). I litteraturen används ett flertal termer för att beskriva olika typer av objektivitet men de två huvudsakliga typerna som kommer att avhandlas i den här texten är disciplinär och mekanisk objektivitet. Disciplinär objektivitet definieras av en expertgrupps intradisciplinära konsensus. Det vill säga att gruppens gemensamma bedömning borgar för objektivitet och prioriteras framför den enskilde forskarens bedömning (Megill, 1994 ss. 5-7). För att ett sådant objektivitetsanspråk ska ha bäring utanför den aktuella gruppens interna diskurs krävs det att deras expertstatus är externt vedertagen (Porter, 1995 s. 4). Det betyder att 26