Avtalsförhandlingar och dialog mellan arbetsmarknadens parter i den offentliga sektorn. EPSU:s 4:e avtalskonferens december 2005

Transkript

1 Avtalsförhandlingar och dialog mellan arbetsmarknadens parter i den offentliga sektorn EPSU:s 4:e avtalskonferens FINANSIERAD av EU Informationsdokument om arbetstid Bakgrundsdokument till arbetsgruppsdiskussionerna

2 Informationsdokument om arbetstid Arbetstid Arbetstid har blivit en viktigare fråga, både i avtalsförhandlingar och politiskt, under de senaste 18 månaderna. De två huvudsakliga anledningarna har varit debatten kring ändringsförslagen till arbetstidsdirektivet och förstasidesrubriker om anställda som tvingas acceptera längre arbetstid utan lönehöjning. Syftet med detta informationsdokument är att ge viss bakgrund inför arbetsgruppernas diskussioner om arbetstid vid EPSU:s avtalskonferens i december Här redogörs kortfattat för: EPSU:s policy nya trender i avtalsförhandlingar, inklusive kontroversen kring längre arbetstid den senaste utvecklingen i samband med arbetstidsdirektivet EPSU:s policy EPSU:s huvudsakliga arbetstidspolicy antogs av generalförsamlingen år Den fokuserade till stor del på en strategi för att minska arbetstiden och skapa fler jobb. Även behovet av att kunna styra arbetstidens flexibilitet genom kollektivavtal lyftes fram. Policyn gjorde det möjligt att gå mot en kortare arbetsvecka, men framhöll vikten av att se till att det finns heltidsarbeten för de som så önskar och endast arbetar deltid på grund av bristen på heltidsjobb. Policyn fastställde att 35-timmarsveckan var en prioritering för EPSU:s medlemsförbund, samtidigt som man informerade om att medlemsförbunden kan ha ännu mer ambitiösa arbetstidsmål. Arbetstidspolicyn ansågs vara en viktig del i arbetet för att uppnå en bättre balans mellan yrkes- och privatliv för alla arbetstagare och därmed förbättra jämställdheten mellan kvinnor och män. Dokumentet betonade behovet av att ta hänsyn till hur arbetstidspolitiken påverkar lågavlönade arbetstagare. Detta är speciellt relevant i sektorer och länder där längre arbetstid och övertid ofta är nödvändiga för att komma upp till en lön som man kan leva på. EPSU:s policydokument om låg lön, som också läggs fram till avtalskonferensen, bidrar till att säkerställa att låg lön behandlas i samband med arbetstid. Trend mot kortare arbetstid Den långsiktiga trenden i avtalsförhandlingar har varit successiva steg mot kortare arbetstid. Detta återspeglas både av en kortare arbetsvecka och längre årlig semester. Förändringarna har åtföljts, på nationell och europeisk nivå, av lagstiftningsändringar som fastställer maximal arbetstid eller inför ett lägsta antal semesterdagar per år. Under de senaste åren har kortare arbetstid införts i hela landet i Frankrike (35-timmarsvecka införd från och med 2000), Belgien (39 timmar till 38 timmar 2003) och Slovenien (42 timmar till 40 timmar 2002). Offentliga sektorn har ofta varit ledande när det gäller kortare arbetsvecka eller rätt till fler semesterdagar. Den senaste översikten om utveckling av arbetstid av EIRO (observatoriet för relationer mellan arbetsmarknadens parter) visar till exempel att i snitt arbetar man 38 timmar per vecka inom offentlig förvaltning jämfört med 38,6 för samtliga sektorer. EPSU:s årsrapport 2004 om avtalsförhandlingar ger åtta exempel på arbetstidsförkortning i sju olika länder under perioden och vid den tidpunkten var inte EPSU medveten om någon arbetstidsförlängning efter förhandlingar eller som påtvingats den offentliga sektorn. 2

3 Längre arbetstid Händelser under 2004 och 2005 signalerade ett stopp för trenden mot kortare arbetstid, när ett antal företag eller anläggningar införde avtal med längre arbetstid. EIRO rapporterade även att arbetsgivare i Österrike, Belgien, Nederländerna och Slovenien hade begärt längre arbetstid. Den viktigaste utvecklingen inom offentliga tjänster var avtalet i Tyskland tidigare i år, där man förlängde arbetstiden med en halvtimme i veckan för anställda inom statlig förvaltning i västra Tyskland från 38½ till 39. Samtidigt har arbetstagare i östra delen sett en minskning av arbetstiden från 40 till 39 timmar i veckan. Tidigare under 2004 drog sig arbetsgivare inom regional förvaltning ur det nationella avtalet för offentliga sektorn i syfte att införa längre arbetstid för nyanställda. Statstjänsteman som arbetar för statliga och regionala förvaltningar som inte täcks av avtalsförhandlingar har varut tvungna att acceptera längre arbetstid. De flesta regioner har 40-timmarsvecka, men veckan är 41 timmar i Baden-Württemberg och Nordrhein-Westfalen (för statstjänstemän upp till 54 år). Hessen och Bayern har 42-timmarsvecka (kortare för äldre arbetstagare). Arbetstiden förblir ett hinder för förhandlingar mellan facket och arbetsgivare inom regional förvaltning som vägrar att godkänna det avtal som har accepterats av statliga och kommunala arbetsgivare. Exemplen som fick rubriker under 2004 gällde ett litet antal arbetsgivare i Tyskland och Frankrike där nya avtal hade förhandlats fram med vissa bestämmelser om längre veckoarbetstid. Ett av de första var en överenkommelse mellan elektronikföretaget Siemens och fackförbundet IG Metall i Tyskland som påverkar 4000 anställda på två fabriker för mobiltelefoner. Facket samtyckte till en förlängning av veckoarbetstiden från 35 till 40 timmar utan motsvarande lönehöjning i syfte att trygga nya investeringar i fabrikerna och förhindra att produktionen förläggs till Östeuropa. Siemens tillkännagav dock i juni i år att mobiltelefondivisionen skulle säljas. Det taiwanesiska företag som förvärvar de två fabrikerna har sagt att man kommer att hålla sig till avtalet tills det löper ut sommaren Det andra avtalet i Tyskland var på bilföretaget Daimler-Chrysler där ungefär 6000 arbetstagare stegvis går upp från 35 timmar till en 39-timmarsvecka. En EFS-rapport, Myths and facts about working longer hours in Europa (mars 2005), framhåller att i båda fallen gäller uppgörelserna ganska små fabriker och i båda företagen har resten av de anställda i Tyskland (över per företag) samma arbetstid som tidigare. Hos Daimler-Chrysler ger avtalet kortare arbetstid för arbetstagare över 54 år ner till 34,5 timme. EFS rapport drar följande slutsats: Bortsett från några enstaka företag, finns det ingen allmän tendens till längre arbetstid. Och i de företag där längre arbetstid införs har arbetsgivare tvingats göra stora eftergifter (till exempel,ge jobbgarantier). Privata sektorns arbetsgivare hävdar att internationell konkurrens tvingar dem att finna sätt att producera lika mycket eller mer till lägre kostnad. I den offentliga sektorn i Tyskland hävdar arbetsgivare att de måste spara på grund av den ekonomiska lågkonjunkturen och offentliga myndigheters underskott till följd av lägre skatteintäkter. 3

4 EFS rapport innehåller en rad motargument. På makroekonomisk nivå hävdar EFS att i många sektorer kan europeiska tillverkningsföretag inte vinna kampen mot lågkostnadsproducenter genom sänka lönerna, vilket är vad de i praktiken gör när arbetstiden förlängs utan att lönen höjs. EFS påpekar även att detta endast innebär en kortvarig fördel som kan gynna en enskild arbetsgivare, men inte någon långsiktig lösning om samma trend återfinns bland andra producenter och i andra länder. Det finns också många argument om hur längre arbetstid har negativ inverkan på arbetsmiljö, balansen mellan privat- och yrkesliv och därmed utvecklingen mot bättre jämställdhet. Brittiska TUC har uppmärksammat att längre arbetstid ökar risken för olyckor på arbetsplatsen och arbetsrelaterade sjukdomar. (Slaying the myths: why employers organisations are wrong about the 48-hour week (Slå sönder myterna: varför arbetsgivarorganisationer har fel om 48-timmarsveckan, TUC, 2004) EFS anser att flexiblare arbetstid arbeta smartare, inte mer kan vara gynna arbetstagare, arbetsgivare och ekonomin i stort. Rapporten ger några exempel, samtliga från den privata sektorn, där flexibel arbetstid har införts genom avtalsförhandlingar. Brittiska TUC har medverkat i ett antal projekt för att studera hur arbetstidsförändringar kan förbättra balansen mellan yrkes- och privatliv. De omfattar några exempel från offentliga sektorn där flextid har välkomnats av anställda och arbetsgivare och gjort det möjligt för dem att tillhandahålla bättre tjänster till allmänheten. Ytterligare en utmaning för facket är att regeringar och arbetsgivare i Europa yrkar på senare pension i praktiken ett längre yrkesliv. Fackförbund i Belgien och Portugal har strejkat och demonstrerat mot regeringarnas planer att höja pensionsåldern, medan hot om strejkaktioner i Storbritannien har tvingat regeringen där att revidera sina planer för senarelägga pensionering i offentliga sektorn. Arbetstidsdirektivet den senaste ståndpunkten Förra året inledde Europeiska kommissionen ett samråd om revideringen av arbetstidsdirektivet. Detta ingick i en planerad översyn av lagstiftningen, men det var också nödvändigt för att klargöra hur jourtid skulle hanteras på grund av två viktiga avgöranden från EGdomstolen (SIMAP och Jaeger). De första förslagen till en revidering från kommissionen avvisades av Europaparlamentet, som röstade om ett antal ändringsförslag i maj. Dessa ändringsförslag förkastades dock av ministerrådet i juni. Därefter var det ministerrådets uppgift att driva frågan vidare. Ytterligare förslag kan ha lagts fram när detta informationsdokument publiceras och de kommer att presenteras under konferensen. Man förväntar sig dock inte några större framsteg under Storbritanniens ordförandeskap, eftersom den brittiska regeringen är fast besluten att behålla möjligheten till undantag (opt-out). 4

5 De väsentliga frågor som måste få en lösning gäller möjligheter till undantag, beräkningsperioden och hur jourtid ska behandlas. Kortfattat rör det sig om: Möjligheten till undantag som ofta används i Storbritannien, men även i ett mindre antal specifika sektorer i andra länder, och som innebär att enskilda arbetstagare kan samtycka till att undantas direktivets bestämmelser och i genomsnitt arbeta mer än 48 timmar per vecka. Europaparlamentet röstade om att fullständigt upphöra med undantag år Detta förkastades av ministerrådet och därefter presenterade Europeiska kommissionen ett ytterligare ändringsförslag som skulle tillåta undantag fram till 2012, med möjlighet för enskilda länder att begära en förlängning genom att åberopa deras arbetsmarknaders specifika behov. Beräkningsperioden är den tidsperiod som används för att beräkna en arbetsvecka på högst 48 timmar. Ursprungligen var detta vanligen en fyramånadersperiod, men som kunde förlängas till ett år genom avtalsförhandlingar. Ändringsförslaget som antogs av Europaparlamentets innebär att beräkningsperioden nu kan förlängas till 12 månader, i nationell lagstiftning eller genom andra bestämmelser efter samråd med arbetsmarknadens parter. Jourtid SIMAP- och Jaeger-målen fastställer att jourtid på arbetsplatsen är arbetstid. Denna ståndpunkt fick stöd av facket och godkändes av Europaparlamentet. Arbetsgivare, i synnerhet inom sjuk- och hälsovårdssektorn, har gått till angrepp mot domstolsavgörandena och hävdat att denna tolkning skulle kräva en mycket omfattande och kostsam ökning av antalet anställda inom sjuk- och hälsovård. Europeiska kommissionens svar har varit att försöka införa det nya begreppet inaktiv tid för anställda som har jour på arbetsplatsen men inte arbetar. Inaktiv tid skulle inte beaktas vid beräkningen av arbetstid. Diskussioner i arbetsgrupper Istället för att föra fram allmänna argument om arbetstidslagstiftning och kampanjarbete kring direktivet, vill vi uppmana arbetsgrupperna att fokusera på vad som kan uppnås genom avtalsförhandlingar och i synnerhet EPSU:s roll i detta sammanhang vilken form samordningen bör ta. Man kan be deltagarna i varje grupp att berätta om egna erfarenheter av motstånd mot arbetsgivarnas försök att förlänga arbetstiden eller förhandla om kortare och/eller mer flexibel arbetstid, samt diskutera hur detta kan genomföras i andra länder och sektorer. Vad gäller arbetstidsdirektivet vore det bra att diskutera eventuella initiativ där man i förhandlingarna har behandlat jourtid som en del av arbetstiden, samt om det finns några problem i samband med förhandlingar om beräkningsperioden. Förslag på diskussionsfrågor Hur hanterar vi arbetsgivarnas försök att förlänga arbetstiden? Hur kan kollektivförhandlingar bidra till att få jourtid att räknas som arbetstid? Bör vi ha en specifik arbetstid som målsättning? Något som kunde likna EMF:s mål (Europeiska federationen för metallarbetare) ett maximalt antal timmar som inga avtal för offentliga tjänster bör överskrida. EMF har 1750 timmar på årsbasis som sitt maximum (vilket motsvarar en 39-timmarsvecka, fem veckors betald semester och 10 allmänna helgdagar). Federationen åtar sig att samordna stöd till medlemsförbund som försöker att förhandla om arbetstidsnedskärningar för att komma under den gränsen. Vid sidan av detta maximum bör EPSU även ha ett mål för bästa praxis: 35-timmarsvecka med sex veckors semester 1540 timmar (inklusive 10 allmänna helgdagar) Vad innebär det att arbeta smartare och i vilken utsträckning är detta möjligt inom offentliga tjänster? 5