Europeiska federation för offentliganställdas förbund. Svar på kommissionens meddelande om översyn av arbetstidsdirektivet

Transkript

1 Europeiska federation för offentliganställdas förbund Svar på kommissionens meddelande om I meddelandet ber man om svar på sju huvudsakliga frågor som rör arbetstidsdirektivet. Samtliga frågor besvaras kortfattat nedan, men det är mycket viktigt att dessa kommentarer betraktas utifrån en allmän reaktion på meddelandet som återfinns på s a) Hur kan vi utarbeta balanserade och nyskapande förslag om organisation av arbetstid som överkommer de resultatlösa diskussionerna under det senaste förlikningsförfarandet? Var har ni för långsiktig vision för arbetstidens förläggning i ett modernt sammanhang? EPSU:s utgångspunkt är att arbetstidsdirektivet ska ge ett konsekvent grundläggande skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet i samtliga medlemsstater. Det är endast på denna grundval som arbetsmarknadens parter på olika nivåer därefter är de bäst placerade att utarbeta balanserade och nyskapande förslag om organisationen av arbetstid. EPSU är medveten om att frågan om balans mellan arbete och privatliv måsta behandlas och många av medlemsförbunden har förhandlat med arbetsgivarna om nyskapande arbetsscheman för att uppnå en sådan balans. Vi ser detta som en viktig del av en långsiktig vision för organisation av arbetstid, men övergången till större flexibilitet får inte ske på bekostnad det grundläggande skyddet mot lång arbetstid. Hälsa och säkerhet ska förbli den centrala frågan. I nuläget är det fortfarande oklart hur utvidningen av ämnet kan bidra till att lösa de centrala konflikterna som rör möjligheten till undantag, jourtid och beräkningsperioder. Det är också viktigt att återigen upprepa arbetsmiljöargumentet att lång arbetstid har negativa följder för arbetstagarnas hälsa, och ökar riskerna på arbetsplatsen när anställda är stressade, utarbetade och får problem med koncentrationen. Detta är särskilt viktigt inom sjuk- och hälsovård där lång arbetstid för medicinsk personal kan äventyra patienters säkerhet 1. Fackförbunden har förhandlat om arbetstidsprinciper på olika nivåer och där kan de eventuellt anse att det är en fördel att framförhandlade rättigheter understöds av europeisk lagstiftning. Det kan exempelvis gälla årlig semester, sabbatsår, arbetstidskonton, deltidsarbete för äldre arbetstagare och längre vilopauser för svåra yrken. Men vi vill inte se dessa på förhandlingsbordet som en del av en strategi för att urvattna det befintliga direktivet. b) Hur tror ni att förändringar i arbetsmönster och -rutiner har påverkat direktivets tillämpning? Har vissa bestämmelser blivit föråldrade, eller svårare att tillämpa? Det är sedan länge så att många arbetstagare har arbetsdagar som skiljer sig från normen och ofta arbetar utanför en viss arbetsplats, och därför bör svårigheter med att övervaka arbetstiden inte vara en anledning till att betrakta delar av direktivet som föråldrade eller svårare att tillämpa. Det finns många yrkesutbildade och tekniska arbetstagare inom offentliga tjänster (en del av dem som kommissionen kallar kunskapsarbetare ) som inte har normal arbetstid på en enda arbetsplats, men det är inte bevisat att deras arbetstid behöver regleras annorlunda. Exemplet kunskapsarbetare som ges i meddelandet leder vidare till 1 British Medical Association har en rad referenser om lång arbetstid och hur den påverkar arbetstagares hälsa och patientsäkerheten, inklusive en del ny forskning som publicerats av BMA i Skottland: niordoctorsworkingarrangements.jsp?page=2

2 2 EPSU:s svar på kommissionens meddelande om frågan om datateknik och att arbetsgivarna potentiellt har mer möjligheter att övervaka arbetstiden. c) Vad har ni hittills för erfarenheter av hur arbetstidsdirektivet fungerar överlag? Vad har ni för erfarenheter av de nyckelfrågor som identifieras i avsnitt 5 i detta dokument? Det som oroar EPSU mest är att arbetstidsdirektivet inte har fungerat som det borde ha gjort, eftersom man inte har vidtagit lämpliga åtgärder för att fullständigt överföra och genomföra det på nationell nivå. Om direktivet hade ändrats enligt EG-domstolens utslag om jourtid på arbetsplatsen, skulle det också ha medfört större rättslig klarhet, med ett klart budskap till nationella regeringar och arbetsmarknadsparter om att de inte bör skjuta upp frågan. Vi har flera reaktioner på några av meddelandets specifika observationer. I meddelandet presenteras ett antal utmaningar för arbetstidsdirektivet, bland annat att det fortfarande finns grupper arbetstagare med mycket lång arbetstid och behovet av att beakta omständigheter där kort- och till och med långsiktiga krav erfordrar längre arbetstid. Det står inte klart varför det måste finnas sådana långsiktiga krav på att arbeta över 48 timmar per vecka och inte heller varför flexibiliteten med genomsnittlig arbetstid under fyra, sex eller tolv månader inte skulle täcka dessa situationer. Möjligheter till undantag (opt-out) Meddelandet påpekar även att användningen av undantagsmöjligheten har spridits med fem länder som använder den i flera sektorer, medan 10 länder har använt sig av möjligheter till undantag i vissa sektorer, speciellt för att hantera jourtid. Beslutet av 10 länder att använda undantagsmöjligheten i vissa sektorer är kopplat till misslyckandet med att genomföra direktivet i linje med EG-domstolens SIMAP- och Jaegerdomar och skapa rättslig klarhet om jourtidsfrågan. Kommissionen underlåter att agera och undantagsmöjligheten används för att omorganisera arbetsmönster för att beakta jourtid på arbetsplatsen som arbetstid. Det faktum att fem länder använder möjligheten till undantag i stor skala, föranleder den allvarliga fråga om detta ger dem en illojal konkurrensfördel i förhållande till andra EUmedlemsstater. Om vi ser på kommissionens intresse för att kontrollera hur nationella regeringar använder statligt stöd för att stödja deras industrie, är det märkligt att den låter vissa regeringar ge deras industrier en illojal konkurrensfördel genom att acceptera fler möjligheter till undantag från arbetstidsdirektivet. Det är oroväckande att flera berörda parter begär att enskilda ska ha rätt att arbeta mer än 48 timmar per vecka för att tjäna mer, eller göra karriär snabbare. Detta föranleder frågor om rimliga lönenivåer och behovet av att se till att arbetstagare har en rimlig lön så att de inte behöver arbeta så många timmar. Detta och frågan om karriärbefordran sätter också fokus på jämställdhet och diskriminering av kvinnliga arbetstagare som fortfarande har huvud.ansvaret för familjen och inte kan arbeta i sådan utsträckning för att förbättra lön eller möjligheter till befordran. I syfte att uppnå en balans, bör man inte också uppmärksamma att flera berörda parter har begärt kortare veckoarbetstid för att skapa sysselsättning, få bättre balans mellan arbete och privatliv och ta itu med miljöutmaningar? Enskildas valmöjligheter I meddelandet förslås att enskilda själva ska kunna bestämma om de vill arbeta mer eller inte, men mot detta talar ett kraftfullt argument om att begränsa enskildas valmöjligheter för att lagstiftningen ska bli effektiv. Detta betonas i svaret på meddelandet från ett av EPSU:s brittiska medlemsförbund, Royal College of Nursing: Storbritanniens tillsynsmyndighet, the Health and Safety Executive, erkänner vikten av kollektiva åtgärder och påpekar att det är "arbetsgivarnas lagstadgade skyldighet att hantera risker till följd av utmattning, utan hänsyn till enskilda personers vilja redo att arbeta övertid (Health and Safety Executive, Human Factors Briefing Note No. 10, Det handlar inte om individens

3 ansvar, utan om att garantera ett bredare skydd, både för enskilda arbetstagare, människorna de arbetar med och andra som kan påverkas av deras aktioner i egenskap av klienter, kunder eller patienter. Jourtid Jourtid är en viktig fråga för offentliga sektorn och i synnerhet för tillhandahållandet av sjukoch hälsovårds-, omsorgs- och räddningstjänster. Arbetsmarknadens parter i dessa sektorer har arbetat med att förhandla fram lösningar utifrån premissen att ett reviderat direktiv kräver att jourtid på arbetsplatsen betraktas som arbetstid. Men, på grund av kommissionens ståndpunkt och ovisshet kring en eventuell, har den lättaste lösningen för vissa arbetsgivare varit att säga att de potentiella kostnaderna är alltför höga. Istället för att försöka hitta en lösning, undviker de frågan helt och hållet tack vare möjligheten till undantag. Inom hälso- och sjukvårdssektorn är det naturligt att arbetstagares arbetsmiljö också är kopplat till patienternas säkerhet. Det är verkligen viktigt att sjuk- och hälsovårds- och räddningstjänster tillhandahålls av friska och krya arbetstagare och inte anställda vars kompetens och omdöme kan undermineras av utmattning och stress på grund av långa arbetsdagar. Vill vi se kirurger, sjuksköterskor och annan medicinsk personal genomföra komplicerade operationer med vetskap om att de kan ha långa arbetsdagar för att tjäna mer eller för en snabb karriärutveckling? Detta leder till tankar kring sjuk- och hälsovårdspersonal och rekrytering och bihållande. EPSU och dess medlemsförbund har spelat en viktig roll i denna debatt och i svaren på Europeiska kommissionens grönbok om sjuk- och hälsovårdspersonal betonades att dessa frågor måste behandlas. I det tyska läkarförbundet Marburger Bunds ställningstagande om grönboken 2 uppmärksammades att Europeiska kommissionens ståndpunkt var motsägelsefull och problem som uppstod när den försökte införa en ny definition av arbetstid. d) Kan ni instämma med dokumentets analys vad gäller organisation och reglering av arbetstid i EU? Finns det några andra aspekter som ni anser bör läggas till? Meddelandet gör ett antal uttalanden om grundläggande förändringar och uppmärksammar i synnerhet tre frågor som rör minskning, polarisering och avstandardisering av arbetstid. EPSU kan i viss mån ställa sig bakom delar av analysen, men inte dess konsekvenser för EU:s lagstiftning. Kortare arbetstid Meddelandet fastställer att den genomsnittliga veckoarbetstiden i EU har minskat från 39 timmar 1990 till 37,8 timmar Det är en minskning på 1,2 timmar under en period på 16 år. Är detta en grundläggande förändring och, om så är fallet, har det några följdverkningar för arbetstidsdirektivet? Ett annat perspektiv återfinns i EIRO:s senaste rapport om arbetstid (Working time developments (Arbetstidens utveckling), 2008) som finner en minskning av den avtalsenliga veckoarbetstiden från 38,6 till 37,9 i EU15 och Norge sedan 1999, men främst före Rapporten observerar: Sedan dess har det nästan inte skett någon förändring av det avtalsenliga genomsnittet i Västeuropa. I EU:s 12 nya medlemsstater minskade arbetstiden med 0,2 timmar mellan 2003 och Överlag finner EIRO att avtalsenlig genomsnittlig veckoarbetstid i EU27 och Norge ligger på 38,6 timmar sedan Rapporten observerar också att den verkliga genomsnittliga veckoarbetstiden för heltidsanställda 2008 fortfarande var 40,4. Det handlar därför inte bara om utbredningen av trenden för kortare arbetstid, utan om detta kräver en ny syn på EU:s arbetstidslagstiftning. I kommissionens meddelande finns inget erkännande av att trenden i hela Europa under de senaste 10 åren har varit att höja pensionsåldern och att denna utveckling, trots fackets 2 3

4 motstånd, troligen kommer att fortsätta, både till följd av den ekonomiska krisen och att samhället blir allt äldre. Både Irlands och Greklands regeringar överväger att höja pensionsåldern som en del av strategien att minska de offentliga utgifterna, och högre pensionsålder planeras eller håller på att införas i bland annat Österrike, Tjeckiska republiken, Danmark, Estland, Finland, Ungern, Tyskland, Italien, Neterländerna och Storbritannien. Polarisering av arbetstid Meddelandet uppmärksammar tillväxten av deltidsarbete, från 14% 1992 till 18,8% av EU:s totala arbetskraft Men, polariseringen av arbetstid återfinns inte här, utan i det faktum att meddelandet anger att 10% av alla anställda fortfarande arbetar över 48 timmar per vecka. (Vilket motsvarar över 22 miljoner arbetstagare, utan att räkna egenföretagare och andra arbetstagare som faller utanför arbetstagar kategorin.) Återigen måsta man ställa sig frågan om direktivets effektiva genomförande, och om en kommissionsstrategi för att vidta rättsliga åtgärder mot länder som inte genomför direktivet, skulle ha bidragit till att minska antalet personer som arbetar över 48 timmar i veckan. Ingen förnekar tillväxten av deltidsarbete i hela Europa och parterna erkände detta redan 1997 när de undertecknade ramavtalet om deltidsarbete. Meddelandet hävdar att de flesta deltidsanställda arbetar deltid frivilligt, vilket kan vara fallet, men det finns en stor minoritet som är ofrivilliga deltidsarbetare 3. Därmed uppkommer frågan om vad detta har för konsekvenser för arbetstidsdirektivet. Ingenting i direktivet syftar till att begränsade deltidsarbete för de som så önskar och frågan om tillväxt och rätt till flexibel arbetstid tas upp i meddelandets följande punkt. Progressiv avstandardisering av enskildas arbetstid Meddelandet fastställer att arbetstiden i allt större utsträckning varierar under året eller arbetslivet, parallellt med mer flexibla rutiner i företag (flextid, årsarbetstid, tidbank, tidskrediter, etc.). Det kanske inte finns några detaljerade siffror om dessa trender, men det råder inga tvivel om att arbetstiden har blivit mer flexibel, inte bara på företag, enligt vad som stipuleras i meddelandet, utan också vid lokala, regionala och nationella myndigheter samt andra organ och institutioner som är offentliga arbetsgivare. Facket har inte bekämpat dessa förändringar, utan försökt att skydda sina medlemmar mot flexibilitet när den endast efterfrågas på arbetsgivarnas villkor. Det stårt klart att arbetstagare vill ha en bättre balans mellan arbete och privatliv, särskilt när de försöker förena heltidsarbete med omsorgsansvar för barn eller äldre eller klena anhöriga. Europaparlamentets förslag till ändringar av arbetstidsdirektivet, som fick stöd av facket, omfattade bland annat bättre rättigheter för arbetstagare att informeras i god tid före arbetsgivarnas eventuella förslag till förändringar av deras arbetsscheman samt rätt att begära ändringar av deras arbetstid. Rådets svar var att urvattna dessa förslag så att arbetsgivarna endast behövde informera om omfattande förändringar i arbetsmönster i tid och istället för att ge enskilda rätt att begära förändrad arbetstid, skulle arbetsgivare endast uppmuntras att behandla en sådan begäran. Meddelandet talar om allt fler 'kunskapsarbetare' med stor autonomi vad gäller deras arbetes organisation och arbetsplats. Men slutsatsen att deras arbete inte kan bedömas på grundval av antalet arbetstimmar, utan de levererade produkternas originalitet och kvalitet, är oklar och förutsätter märkligt nog att de flesta andra arbetstagare endast bedöms efter antalet timmar på arbetsplatsen och inte antalet och kvaliteten på de varor och tjänster som de tillhandahåller. Är inte detta en förolämpning mot brandmän som sätter sina liv på spel för att rädda människor, för sjuksköterskor och andra medicinsk personal som vårdar sjuka, gamla, döende, för barnomsorgspersonal som arbetar för låga löner på överbelagda 3 Eurofounds undersökning 2005 om arbetsvillkor i Europa rapporterade att 22% av deltidsanställda ville arbeta mer. En färskare undersökning av LO i Sverige, publicerad i mars 2010, fann att 27% av deltidsanställda ville arbeta mer, men inte erbjöds den möjligheten av sina arbetsgivare. 4

5 daghem, för att bara nämna några arbetstagare som tillhandahåller tjänster till allmänheten i situationer som ofta är svåra och farliga. Eller är budskapet att om du vill leverera originalitet och kvaliteten måste du arbeta mer? Frågor som rör kunskapsarbetares arbetsorganisation och arbetsplats föranleder frågor som rör effektiv övervakning av arbetstiden, men det krävs bättre argument för att ändra direktivet när det gäller flexibilitet. I meddelandet hävdas att arbetstidshantering har i allt större utsträckning blivit en viktig del av företags konkurrensstrategier. Är detta verkligen någonting nytt? Och har inte många tillverkningsprocesser, liksom sjuk- och hälsovård och räddningstjänster, sedan länge krävt arbete dygnet runt, vilket man har hanterat genom jourtid, standby och skiftsystem som har anpassats under årens lopp och i många länder uppfyller arbetstidsdirektivets krav? Ekonomisk kris I all diskussion om arbetstid måste den ekonomiska krisen naturligtvis beaktas, men meddelandet har en endimensionell hållning. Man observerar att flexibel arbetstid har använts för att anpassa efterfrågan och kortvariga arbetsscheman har införts, ofta med partiell lönekompensation. Så är onekligen fallet, och om det finns en reform av direktivet som skulle förbättra de anställdas rättigheter i detta avseende, är det rätten att i förväg formellt underrättas om sådana förändringar och fackets rätt att förhandla om dem. Den andra frågan som meddelandet inte tar upp gäller det faktum att många arbetstagare kan utsättas för påtryckningar om längre arbetstid utan ersättning, för att behålla produktionen eller tjänster där jobb har försvunnit eller rekryteringen blivit fryst 4. Visserligen är det positivt att meddelandets kommentarer om flexibilitet uppmärksammar risken med arbetsintensifiering och konsekvenserna för hälsa och säkerhet. Detta bör uppmärksammas i kommande debatter tillsammans med önskemål om bättre balans mellan arbete och privatliv som kombinerat med samhällets åldrande kan bidra till ett bakslag mot idealet med lång arbetstid. Enligt den fjärde undersökningen om arbetsvillkor i Europa (2005) har arbetsintensifieringen ökat, och allt fler arbetar snabbt och med snäva tidsfrister. Undersökningen fann att cirka 60% av arbetstagarna arbetar mycket snabbt en fjärdedel av tiden eller mer (jämfört med 56% år 2000 och 47% 1990) och 62% arbetar med snäva tidsfrister en fjärdedel av tiden eller mer (60% år 2000 och 50% år 1995). Undersökning fastställde att: Faktorer som påverkar arbetstakten avlägsnar sig från produktionsmål och krav på grund av maskiner och går i riktning mot 'marknadsrestriktioner' - externa krav från kunder, användare, patienter, etc. Denna förändring påverkar kvinnor mer än män (kvinnor har alltid varit mer involverade i serviceyrken) och påverkar tjänstemän mer än industriarbetare. Meddelandet tar upp ett antal utmaningar för arbetstidsdirektivet, inbegripet att det fortfarande finns grupper arbetstagare som har mycket långa arbetsdagar, och behöver reagera på omständigheter där kortsiktiga, eller till och med långsiktiga, krav erfordrar längre arbetstid. Det står inte klart varför det måste finnas sådana långsiktiga krav på att arbeta över 48 timmar per vecka och varför flexibiliteten med genomsnittslig arbetstid under fyra, sex eller 12-månader inte skulle täcka dessa situationer. Vad gäller den genomsnittliga veckoarbetstiden, tycks det huvudsakliga argumentet vara att små och medelstora företag anser att det är orättvist att beräkningsperioden för genomsnittlig arbetstid över 12 månader endast är tillgänglig i sektorer där det kan genomföras genom kollektivavtal. Facket vill givetvis säkerställa att om man använder genomsnitts- 4 I Storbritannien publicerade centralorganisationen TUC en rapport i februari i samband med sin årliga dag för att arbeta din egentliga arbetstid. Evenemanget uppmärksammade utbredningen av obetald övertid och det faktum att detta är vanligare i offentliga sektorn 5

6 beräkningar över så långa perioder, ska så endast ske där de har möjlighet att övervaka konsekvenserna. Facket var villigt att kompromissa om frågan i linje med Europaparlamentets förslag, under förutsättning att det förelåg samråd i berörd sektor/arbetsplats och att övriga ändringsförslag antogs, nämligen stopp för möjligheterna till undantag, jourtid på arbetsplatsen behandlas som arbetstid samt rätt att begära flexibelt arbete. e) Anser ni att kommissionen bör ta initiativ till att ändra direktivet? Om ja, kan ni ställa er bakom målen med en sådan översyn enligt vad som fastställs i detta dokument? Vad anser ni bör utgöra dess tillämpningsområde? EPSU anser fortfarande att arbetstidsdirektivet bör ändras i syfte att avskaffa möjligheten till undantag och fastställa att jourtid på arbetsplatsen är arbetstid, och välkomnar tillfället till ytterligare en debatt om vikten av att skydda arbetstagare mot farorna förknippade med lång arbetstid. För EPSU:s del är arbetsmiljön det viktigaste målet, vid sidan av ett konsekvent genomförande av arbetstidsreglerna i hela EU. EPSU vill betona att ett konsekvent genomförande inte kan garanteras på lång sikt om undantagsmöjligheterna består. Större flexibilitet för arbetstagare att förbättra balansen mellan arbete och privatliv finns på våra medlemsorganisationers förhandlingsdagordning och eventuella betydande initiativ på europeisk nivå kan bli föremål för diskussion, om det finns grundläggande lagstiftning som skyddar mot lång arbetstid. f) Anser ni att det kan vara lämpligt att studera andra åtgärder på EU-nivå, vid sidan av lagstiftningsåtgärder? Om så är fallet, vilken typ av åtgärder bör vidtas, och för vilka frågor? EPSU utesluter inte andra åtgärder på EU-nivå som bidrar till att förbättra skyddet av arbetstagare vad gäller arbetstid och bättre balans mellan arbete och privatliv, men det skulle vara oroväckande om sådana åtgärder i detta skede presenteras som ett alternativ till ett reviderat och effektivt genomfört direktiv. g) Önskar ni inleda en dialog om några av de frågor som behandlas i detta samråd enligt artikel 155 i fördraget? Om så är fallet, vilka? EPSU föreslår inte någon dialog i nuläget som skulle kunna distrahera från arbetet med ett bättre och mer effektivt arbetstidsdirektiv som vi anser utgör väsentlig lagstiftning för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Innan några förhandlingar kan övervägas måste regeringarna skulle dra tillbaka de fullständiga och partiella möjligheterna till undantag som tillämpas. 6

7 Allmänna observationer Vid sidan av de specifika svaren på frågorna i meddelandet, önskar EPSU även göra några allmänna observationer om arbetstidsdirektivet. Det viktigaste i kommissionens meddelande är uttalandet att: Skydd av arbetstagares arbetsmiljö måste fortsätta att vara det primära målet med en arbetstidsförordning, eftersom den rättsliga grunden för direktivet är artikel 153 (1a.) Förbättringar av arbetsmiljön för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet. (vår kursivering) EPSU stödjer naturligtvis detta, men ifrågasätter i vilken utsträckning andra mål bör beaktas. Meddelandet föreslår att arbetsmiljö av tradition har varit det främsta målet, men att debattens fokus har ändrats. Nu omfattar de andra målen bättre produktivitet, bättre konkurrenskraft, balans mellan yrkes- och privatliv och att bemöta den allt större mångfalden vad gäller önskemål och arbetsscheman. Meddelandet hänvisar till dagordningen för bättre lagstiftning och vikten av att arbetstidslagstiftning inte lägger någon onödig administrativ börda på företagen, i synnerhet SMF. Det är svårt att förstå hur aspekter som rör produktivitet och konkurrenskraft inte alltid skulle ha varit av central betydelse för Europaprojektet, och det verkar endast vara så att det finns en tendens att prioritera dessa före arbetsmiljöaspekter. Vad gäller konkurrens i Europeiska unionen bör ett effektivt och enhetligt genomförande av arbetstidsdirektivet ge samma spelregler för alla EU-företag. Vad gäller konkurrens med ekonomier utanför EU, bör vi uppmärksamma ordförande Barrosos uttalande om hans politiska prioriteringar för det sociala Europa: Om globaliseringen medför att vår konkurrenskraft utsätts för påtryckningar, ska vi aldrig svara med att sänka våra normer. EPSU instämmer med kommissionens syn att: den nuvarande situationen är helt klart otillfredsställande: den garanterar inte ett effektivt skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet i Europeiska unionen i linje med EU:s lagstiftning. EPSU skulle givetvis stödja uppmaningar från EFS och andra fackliga organisationer om att direktivets inflytande skulle förbättras om det fanns färre möjligheter att undvika det, tack vare en tydligare och snävare definition av självständiga arbetstagare, som tar itu med falskt egenföretagande och klargör att direktivet gäller arbetstagare och inte kontrakt och därmed tacklar det faktum att många arbetstagare har mer än ett jobb. Men, utöver av dessa två huvudpunkter finns svårigheter med meddelandet eftersom det försöker ändra fokus till vad det kallar grundläggande förändringar i arbetsmönstren, samtidigt som det misslyckas med att angripa de verkliga problemen med arbetstidsdirektivet och dess effektiva genomförande. Rådets och parlamentets försök att revidera direktivet misslyckades i april 2009 efter två behandlingar och ett förlikningsförfarande. Det är viktigt att påminna om de tre frågor som låg bakom de låsta positionerna: jourtid, enskilda personers möjligheter till undantag samt beräkningsperioden för veckoarbetstiden. Meddelandet hävdar att: Det råder brist på rättslig klarhet vad beträffar tolkningen av ett antal frågor som inte fått någon lösning på grund av att medlagstiftarna inte fattade beslut. Detta stämmer inte. Problemet med dessa tre frågor är inte bristen på rättslig klarhet, som har tillhandahållits av EG-domstolen, utan politistk stöd för hur de bör tolkas eller ändras, vilket är resultatet av en obeveklig kampanj av Business Europe och ett begränsat antal medlemsstater i syfte att avskaffa detta väsentliga skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet av konkurrensskäl. Vad gäller jourtid förklarar meddelandet att: I målen SIMAP-Jaeger-Dellas dömde domstolen att direktivet bör tolkas som att jourtid ska räknas som arbetstid. I själva verket bidrar meddelandet här till förvirringen eftersom domarna inte stipulerade att all jourtid bör 7

8 8 EPSU:s svar på kommissionens meddelande om behandlas som arbetstid, utan endast jourtid på arbetsplatsen. Detta handlar mindre om rättslig klarhet och mer om kommissionens ovilja, till följd av vissa nationella regeringars motstånd, att ändra direktivet i linje med dessa domar. Detta kontrasterar mot parternas seriösa åtagande i vissa sektorer för att tackla arbetstidsutmaningen. Bidraget från Royal College of Nursing påpekar att: Pilotstudier har funnit att med bra ledarskap, en hållning som beaktar hela systemet, projektledning, engagemang från alla interna berörda parter samt utbildning, kan kraven uppnås på ett hållbart sätt i syfte att förbättra patientsäkerheten och trygga yngre läkares utbildningskvalitet och balans mellan arbete och privatliv (Skills for Health (2010), sista rapporten om Europeiska arbetstidsdirektivet, Följden av att direktivet inte har genomförts ordentligt är att undantagsmöjligheten har spridits till vissa länder och används för att undvika att ta itu med konsekvenserna av att jourtid på arbetsplatsen ska vara arbetstid. Själva undantagsfrågan i sig handlar inte om rättslig klarhet, utan är en grundläggande meningsskiljaktighet mellan huvudsakligen facket å enda sidan, som fick stöd av Europaparlamentets ståndpunkt förra året, och arbetsgivarorganisationerna på den andra sidan, om att avskaffa möjligheter till undantag. Avslutningsvis är även beräkningsperiodens längd en politisk debatt, inte en fråga om rättslig klarhet. Direktivet tillåter förlängningar i upp till 12 månader om det finns kollektivavtal. Arbetsgivarna ville göra 12-månadsalternativer mer tillgängligt, även där facket inte kan övervaka hur förlängningen fungerar. Meddelandet hänvisar till att denna brist på rättslig klarhet är en anledning till varför direktivet i dess nuvarande form inte genomförs effektivt i nationell lagstiftning. Meddelandet ger i själva verket intrycket att dessa problem ligger utanför kommissionens kontroll. EPSU hävdar tvärtom att det är kommissionens misslyckande med att vidta åtgärder mot regeringar som inte har genomfört direktivet fullt ut, som har bidragit till förvirringen kring arbetstidsbestämmelserna. Rapporten från 2008 om direktivets genomförande fann att 10 länder inte hade överfört direktivet fullständigt eller korrekt, i synnerhet vad gäller offentliga tjänster eller vissa delar av offentliga och hälso- och sjukvårdstjänster. Rapporten nämnde inte några kommissionsåtgärder för att ta itu med situationen. Kommissionen uppfyller därmed inte sin plikt att säkerställa att EU-lagstiftning överförs och tillämpas som sig bör. Kommissionen undergräver sin egen auktoritet och skapar misstro mot viljan att fungera som fördragets och EU-lagstiftningens väktare. Meddelandet hänvisar minst tre gångar till grundläggande förändringar som har ägt rum i arbetsmönster/arbetslivet under de senaste 20 åren och hävdar att en bör breddas för att beakta dessa förändringar och arbetstagares, näringslivets och konsumenters framtida behov. Man påstår även att den aktuella situationen inte ger tillräcklig flexibilitet för företag och arbetstagare vad gäller förläggning av arbetstid. Dessa uttalanden väcker essentiella frågor, och visar även några stora luckor i kommissionens tankegång. Den största av dessa är att kommissionen är villig att tala om näringslivet och arbetstagare, utan att ekänna arbetstidslagstiftningens betydelse för offentliga tjänster. Offentliga tjänster i synnerhet sjuk- och hälsovård och räddningstjänster är inte bara de sektorer som påverkas mest av jourtidsfrågan, utan det framgår dessutom av 2008 års rapport att kommissionen inte har sett till att nationella regeringar genomför direktivet som sig bör inom offentliga tjänster. I Europeiska kommissionens meddelande hävdas att arbetstidsdirektivet inte har genomförts effektivt och fullt ut i hela Europa. Detta är till viss del resultatet av kommissionens egna misslyckande med att övervaka genomförandet och vidta åtgärder mot de länder som inte har genomfört lagstiftningen fullständigt. Men även nationella regeringar är skyldiga att övervaka lagstiftningen och ta itu med överträdelser, och en viktig faktor i detta sammanhang är behovet av lämplig personal och resurser vid nationella arbetsinspektioner.

9 Det är inte omedelbart uppenbart varför kommissionen tar upp konsumenter, om den inte hyser åsikten att en svagare arbetstidsförordningar kan leda till billigare varor och tjänster. Det skulle ha varit mer relevant att ta upp patienter och behovet av att skydda patientsäkerheten genom att minska arbetstiden inom sjuk- och hälsovård. Detta väcker även frågan huruvida längre arbetstid förbättrar produktiviteten eller i själva verket har negativ inverkan på produktionen av varor och tjänster av kvalitet. 14 april 2010 EPSU står för Europeiska federationen för offentliganställdas förbund. Den är EFS största federation och består av 8 miljoner offentliganställda från över 250 fackförbund. EPSU organiserar arbetstagare inom energi, vatten och avfall, hälso- och sjukvård och sociala tjänster samt kommunal och statlig förvaltning, i samtliga europeiska länder inklusive EU:s grannländer i öst. EPSU är ISKA:s (Internationalen för kommunal- och statsanställdas) erkända regionala organisation. Mer information om EPSU och vårt arbete finns på 9