Deltidsbete ett sätt att förbättra ekonomin i besättningar med automatisk mjölkning? Erfarenheter från fältstudier på tio gårdar med deltidsbete.

Transkript

1 Deltidsbete ett sätt att förbättra ekonomin i besättningar med automatisk mjölkning? Erfarenheter från fältstudier på tio gårdar med deltidsbete. Margareta Dahlberg

2 Margareta Dahlberg, 2014 Resultat från fältstudie inom projektet Deltidsbete ett sätt att förbättra ekonomin i besättningar med automatisk mjölkning finansierat av Stiftelsen Lantbruksforskning (SLF). Fotograf framsida: Eva Spörndly 2

3 Förord Denna studie har genomförts med hjälp av medel från Stiftelsen Lantbruksforskning (SLF). Studien har genomförts inom ramen för projektet Deltidsbete ett sätt att förbättra ekonomin i besättningar med automatisk mjölkning (SLF projektnummer V ). Projektet har varit ett samarbetsprojekt mellan Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och rådgivningen, inledningsvis LG Husdjurstjänst. Arbetet har därefter slutförts av rådgivningsföretaget MD Lantbruksråd. Projektet har omfattat både fältstudier på gårdar, med Margareta Dahlberg som ansvarig, och stationsförsök på SLU med Eva Spörndly som ansvarig och projektledare. I denna rapport redovisas resultaten från fältstudien i projektet. Rapporten har sammanställts och skrivits av Margareta Dahlberg. Studien har planerats, sammanställts och skrivits av Margareta Dahlberg som har haft hjälp i arbetet av Christina Hjalmarsson och Anna Jarander. Besöken på gårdarna har varit värdefulla och väldigt lärorika och vi är tacksamma för att lantbrukarna har tagit sig tid att dela med sig av sin kunskap. Vi hoppas att erfarenheterna från de tio gårdarna som har ingått i studien kan vara till hjälp och nytta för andra betesintresserade mjölkproducenter med automatisk mjölkning. Uppsala 26 juni 2014, Margareta Dahlberg och Eva Spörndly 3

4 4

5 Deltidsbete ett sätt att förbättra ekonomin i besättningar med automatisk mjölkning? Erfarenheter från fältstudier på tio gårdar med deltidsbete. Margareta Dahlberg Kontaktuppgifter: E-post margareta@lantbruksrad.se. Telefon Inledning Ett välskött bete är det bästa grovfodret som tänkas kan, enligt en lantbrukare som tillämpar mycket betesgång till sina mjölkkor. Likväl var det besvärligt att hitta tio gårdar som tillämpade deltidsbete, det vill säga där korna betade vissa delar av dygnet, i kombination med automatisk mjölkning. På Kravgårdar hade man mer än deltidsbete och på många konventionella hade man mindre. Med hjälp av kontakter bland rådgivare och lantbrukare hittade vi slutligen intressanta gårdar. De flesta hade bete under delar av dygnet, medan några använde betet dygnet runt under en stor del av sommaren. Ingen är den andra lik, deltidsbete fick bli ett flexibelt begrepp. Flexibilitet verkade vara grunden för framgångsrikt betesutnyttjande. I denna fältstudie har vi försökt att dokumentera den erfarenhet som kreativa lantbrukare bjudit oss på. Metod Vi har besökt tio gårdar i Östergötland, Småland, Sörmland och Närke. På gårdarna sänktes fodergivan inne och ersattes av bete. Storleken på besättningarna varierade, även om de flesta hade en robot och därmed cirka 60 mjölkande kor. Många av gårdarna har besökts flera gånger både under en och samma sommar samt under olika säsonger. Lantbrukarna och djurskötarna intervjuades och vi tittade på det mesta, från stallets utformning till betets avkastning. Noggrannheten i dokumentationen kolliderade ganska ofta med flexibiliteten. Vid ett återbesök på gården hade man ofta ändrat något i betesdriften. Gårdarna och deras gemensamma erfarenheter I tabell 1 finns en sammanställning över gårdarna, deras stall-, betessystem samt areal. Mjölkavkastningen i besättningarna låg mellan 9000 och kg i kontrollen. Antalet mjölkande kor varierade något under året och mellan säsongerna. De flesta ville ha cirka 60 till 65 mjölkande kor per robot. Ibland kom man upp i 70 kor. I besättning nr nio hade man en strategi att ha ganska låg beläggning, gärna 50 inte över 60 kor per robot. Här hade vi den högsta avkastningen på cirka kg mjölk. Besättning nr två hade en robot för nykalvade kor. I den roboten ville man inte ha mer än 40 till 50 kor. 5

6 Tabell 1 Stall-, betessystem och areal Gård Konv/eko Robotar (och kor) antal 1 Kotrafik i stallet Betessystem 1 Konv 1 (75) Fri 2 Eko 5 (280) Styrd 3 Konv 1 (65) Fri 4 Konv 1 (65) Fri 5 Eko 1 (70) Styrd 6 Konv 1 (75) Styrd 7 Eko 1 (70) Fri 8 Konv 2 (135) Styrd 9 Konv 4 (200) Fri 10 Tre till fem fållor Smala fållor med stripbete Fyra till fem fållor Fem fållor utökas till sju Fjorton fållor samt reservfållor. Fyra fållor. Stripbetas på försommaren. Fem fållor Fem fållor Fyra fållor samt ett naturbete Betesareal, hektar 7 36, kan ökas , kan ökas 12, kan ökas Konv 1 (65) Fri En stor fålla 6 1 Ungefärligt antal kor som mjölkades i roboten vid intervjutillfällena Från rastning till bete Det finns många lantbrukare som inte har betesgång för sina kor, utan föredrar rastning. När vi diskuterat med dem har det visat sig att de ofta inte löst betesfrågan i samband med ladugårdsbygget eller när roboten installerades. När rutinen i stallet fungerat vill man minimera störningarna och har då valt rastfålla istället för bete. De lantbrukare som ingått i våra intervjuer hade haft någon form av plan för betesdriften på ett tidigt stadium. Därmed fanns portar, drivgångar och lämpliga betesmarker med i bilden från början. På dessa gårdar hade man också en positiv inställning till betesgång för mjölkkor. Besättning fyra hade gjort stora förändringar de sista åren då en ny arrendator tog över gården. Grindar hade öppnats så att styrd trafik blev fri och betesarealen hade ökats mycket. Den tredje sommaren, när betesvallarna var i full funktion, fungerade betesgången bra. Det krävdes både planering, investering och arbete för att komma dit. Att det fanns en positiv inställning till betesgång visade sig också genom att vi fick höra många kommentarer om fördelarna med att ha mjölkkor på bete. Till exempel att en ko ska ut på sommaren, det är bra för hälsan och kokomforten, hon bestämmer själv hur hon ska ligga. Någon tyckte att roboten ökade flexibiliteten i betesdriften. Flera betonade ekonomiska möjligheter i betesdriften genom att det blir mindre lagring av grovfoder och något lägre inköp av kraftfoder. Varför användes deltidsbete? Genom att använda sig av deltidsbete tyckte lantbrukarna att man fick bra kontroll på djuren och att utfodringen på stall fungerade. När djuren var inne passade man på att gå igenom 6

7 listorna i datorn, för att se vilka kor som behövde drivas fram till robotarna. Trots att de flesta visste att kor betar mest under ljusa kvällar och i tidig gryning, var korna ute dagtid på nästan alla gårdarna i studien. En annan viktig anledning till att använda deltidsbete var bristen på betesareal. Deltidsbete gav lagom hårt betestryck. Kvalitet på betet blev bra och betet räckte längre. Några hade mer bete under försommaren, men gick över till deltidsbete senare på sommaren. De Kravanslutna besättningarna måste ha mjölkkorna på bete mer än halva dygnet, under minst tre månader, i de län där gårdarna låg. Därefter ska korna ha utevistelse i ett par månader. Under utevistelseperioden använde sig de flesta Kravgårdarna av deltidsbete. Mycket ändrades mellan åren. Några gick från deltidsbete till att korna fick beta när de ville under dygnet. Stallets utformning, att kunna ta sig ut och in från betet Det är ovanligt att hitta två stallar med robotmjölkning som ser lika ut. Stallösningarna är mycket varierande. Så var det även här. Hälften var byggda för robot, medan de andra var ombyggda och ofta tillbyggda stallar. Som framgår av tabell 1 hade fyra besättningar styrd trafik i stallet och sex stycken hade fri trafik. I tabell 2 finns en sammanställning över hur korna gick ut och in från betet. Avståndet till den första fållan anges också. På några gårdar var den bara en passage till fler fållor. Ibland väntade djuren in varandra där, men inte alltid. Flocken kunde vara utom synhåll för en ko som kom ut från stallet. Lantbrukarna var ganska ense om att man fick hämta mer djur ju längre bort betesfållan låg. Tabell 2. Kotrafiken i besättningarna. 1 Korna går ut från Ligg /foderavdelning Avstånd till första betesfållan 50 m 2 Liggavdelning m 3 Robot m 4 Foderavdelning m 5 Liggavdelning 100 m 6 Robot 80 m 7 Ligg /foderavdelning 120 m 8 Liggavdelning 50 m 9 Robot 50 m 10 Robot 10 m -100 m Drivgångar Samma ut som in Samma ut som in En ut, en annan in Samma ut som in Samma ut som in En ut, en annan in En ut, en annan in Samma ut som in Samma ut som in Samma ut som in Korna kommer in i Ligg/foderavdelning Foderavdelning Ligg/foderavdelning Liggavdelning Foderavdelning Liggavdelning Ligg/foderavdelning Foderavdelning Ligg/foderavdelning Ligg/foderavdelning Kon måste vara mjölkad Nej Ja Ja Ja Ja Ja Nej Ja Ja Ja 7

8 Drivgångar Drivgångarna diskuterades mycket. De blev hårt belastade och många tyckte att det var ett problem. Man provade sig fram med sand och flis. Båda, men speciellt flisen, behövde fyllas på ofta för att hålla. Några hade satsat på drivgångar med kvalitet antingen redan från början eller efter några år. Ett exempel var att ha asfaltskross i botten, ett lager grus och överst stenmjöl. På en annan gård hade man ett bärlager med grus som grund. Ovanpå det en matta av gummimaterial och sist ett lager med stenmjöl. När gången slets och mattan blev synlig fylldes det på med stenmjöl. Under långa regnperioder hade man ibland korna inne för såväl betets som drivgångens skull. Det fanns skilda synpunkter på hur drivgången skulle vara konstruerad. På några gårdar gick korna ut och in på helt skilda håll. Ibland hade man en delad gång, så att korna passerade nära varandra men hade en tråd mellan sig. Andra ansåg att det fungerade bra med mötande trafik, bara drivgången var bred. Bredden på gången varierade mellan gårdarna från fyra till tio meter. Foto: Anna Jarander Utfodring inne när bete ska konsumeras ute Alla drog ner på grovfodergivan under sommaren. Hur mycket varierade och det var svårt att få exakta uppgifter om det. Här styrde djurögat, man drog ner eller ökade grovfodergivan efter hur fort foderbordet blev tomt. Utfodringsrutinerna ändrades inte mycket. Antalet utfodringar varierade mellan två och tolv gånger per dygn. I några besättningar, främst där trafiken var styrd, var man noga med att korna skulle utfodras ofta med foder på foderbordet, för att stimulera en jämn kotrafik. En besättning med fri trafik hämtade hem alla kor vid lunch för att de skulle äta från foderbordet och gå till mjölkning. 8

9 På de gårdar som hade större arealer, eller där man odlade betesvallen intensivt, tog man bort mer än halva grovfodergivan. Andra trodde att de gick ner i genomsnitt 25-30% under delar av sommaren. Vädret styrde mycket. Regniga dagar stannade fler kor inne på de gårdar där de hade fritt val och då gick det åt mer ensilage. Det är en gammal kunskap att betet är bäst före midsommar. Hos dem som hade mindre areal märkte man större skillnad på ensilagekonsumtionen under sommarens gång. På fyra av gårdarna ville man även sänka kraftfodergivan. Det rörde sig om två till tre kg per ko och dag. Tre gårdar hade blandfoder. En av dem, som hade cirka fyra kg kraftfoder per ko i blandningen på foderbordet, minskade grovfoderandelen och ökade därmed koncentrationen i mixen under betesperioden. Totalt sett gick det åt mindre mängd kraftfoder på sommaren än på vintern även här. De andra två hade lite kraftfoder, ca två kg per ko, i mixen och ändrade inte den under sommaren. Någon påpekade att det ligger i betets natur att det är svårkontrollerat. Det är besvärligt att räkna på exakt vad korna äter, fingertoppskänsla är däremot viktigt. På några gårdar ansåg man att man hade årets bästa netto under sommaren om man räknade på mjölkintäktfoderkostnad. Betets kvalitet är avgörande När grovfodret sänktes, och ibland även kraftfodret, krävdes ett bra bete för att korna skulle mjölka. Dels bra kvalitet, men även mängd, så att de inte bara vilar på betet utan även betar. Flera av lantbrukarna menade att blandvallar med en höjd på tio till femton cm var idealiskt. På en av gårdarna märkte man en väsentlig minskning i beteskonsumtion när korna släpptes på en äldre timotejvall jämfört med de mer nyanlagda blandvallarna. Smaklighet verkade vara mycket viktigt. Djuren släpptes tidigt på alla gårdarna. Från 15 april till cirka 15 maj. Väder och årsmån var naturligtvis avgörande. Men man var noga med att korna skulle ut innan det fanns för mycket att äta. De måste få in rutinen att gå ut och beta och hem för att mjölka. Alla gårdar utom två lät vallarna ligga länge, allt från permanent vall till att man ville bryta dem efter sju till åtta år. Anledningarna till de långliggande vallarna var flera, men framförallt att det var ont om areal. De flesta ville lägga om betesvallarna oftare. Problemet var att all betesareal behövdes varje sommar. En insådd kunde också vara en risk. Om den misslyckades blev ogräset ett stort problem. På de gårdar där man lade om vallen vart tredje eller fjärde år användes en betesfröblandning. Vitklöver och ängsgröe var viktiga för att få växter med utlöpare som kunde täcka luckor efter ogräs. Helst ville man så in i helsäd eller renbestånd för att få en så bra grässvål som möjligt. Insådden fick inte betas första sommaren. Året därpå togs förstaskörden till ensilage innan djuren släpptes på bete. På en gård hade man provat att hjälpså vallarna. Effekten var lite osäker. Det krävs att betet är kort och att det finns gott om fukt i marken för att det ska fungera. En annan lantbrukare ansåg att man skulle kunna så in betesgräs, till exempel ängsgröe eller rödsvingel i betesvallen. Gräs kan sås senare på året än klöver och skulle ge bättre förutsättningar för att hitta en bra såtidpunkt för hjälpsådden. 9

10 Putsning För att hålla en bra kvalitet på betet putsade åtta av tio gårdar betesfållorna minst en gång under sommaren. Skötseln av fållorna tidigt på säsongen var extra viktig, dels för att man ville utnyttja det fina fodret men även för att betesväxterna skulle bestocka sig. Ett sätt var att ha snabb rotation på korna. Om de inte hann beta innan vallen blev för hög, tog man en tidig vallskörd. På två gårdar putsade man i stort sett efter varje avbetning medan andra putsade mer vid behov. Det var när ratorna började komma, eller ännu viktigare, för att hålla tillbaka skräpporna. Rator ville man undvika, eftersom de ofrivilligt minskade betesarealen. Någon menade också att ratorna gynnade fel växter. Betet måste vara smakligt och innehålla växter som korna tycker om. Erfarenheten var ändå att ratorna kommer man inte helt ifrån. På slutet av sommaren fanns det mer av dem eftersom det var mer gödsel i betet. Även i den besättningen där man enbart hade en stor fålla putsades betet. Korna flyttades upp mot ladugården, betet putsades och de fick komma tillbaka och äta av både det avslagna gräset och betet. De gårdar som inte putsat sina beten hade ganska högt betestryck. Hos några var en del av betet hagmarksbete, vilket ju inte låter sig putsas utan problem. På en av gårdarna lät man sinkor och dräktiga kvigor beta fållorna på hösten då mjölkkorna var installade. De var mindre kräsna och höll efter ratorna bättre än mjölkkorna. Skräppor och annat ogräs Skräppor var ett problem i flera besättningar. Samtliga hade någon form av strategi för att hålla efter dem. Några ville lägga om vallen för att minska på såväl skräppor som andra ogräs. Andra var försiktiga med att bryta en vall som hade bra grässvål och lite skräppor. Putsning var en viktig rutin i kampen mot skräppan. Putsning tog inte bort skräpporna, men den försvagade dem och de ökade inte. Grässvålen fick inte trampas sönder. Vid ihållande regn höll man korna inne under korta perioder på de flesta gårdarna. Ett tips var att beta en fålla som snart skulle brytas när det regnade. Då gjorde det inte så mycket att den blev upptrampad, ogräset hann inte etablera sig. Ju mer angelägen man var att korna skulle beta mycket desto noggrannare var man att hålla efter ogräset. Lantbrukarna var ganska eniga om att ogräs sänkte avkastningen. Huruvida smakligheten på betet påverkades av ogräs var man inte lika ense om. Det verkade påverkas av vilken typ av ogräs som dominerade. Beta mer eller mindre Deltidsbete kan gå till på många sätt. Här hade vi tio gårdar och därmed tio olika system för betesgång med mer eller mindre deltidsbete. Många gårdar bytte även betesmetod mellan åren. 10

11 Praktiska lösningar som utvecklats på olika gårdar Deltid, långa dagar med mycket bete Gård fem var ett bra exempel där korna åt betydligt mer än hälften av grovfodret på bete. Här lade man ner stor kraft på att ha bra betesvallar. Vitklövermattan var tät och betet var cm högt när besöket gjordes sista gången i augusti. Ratorna syntes knappt då man putsade efter två avbetningar. Betesfållorna låg parallellt med varandra och var långsmala. De kunde delas in i olika storlekar med hjälp av enkla stolpar och eltråd. Tidigt på morgonen öppnades envägsgrinden ut till betet. Drivgången var bred och där möttes kor som skulle gå ut eller in. Fållorna låg så nära ladugården att de kor som var på väg ut mot betet kunde se flocken. På eftermiddagen, vid tiden stängdes grinden i ladugården så att inga fler kor kunde gå ut. De som var på betet kom in i stallet själva. Sent på kvällen, vid 21-tiden, hämtades de som var kvar ute och alla fick vara inne under natten. Trafiken var styrd så att kor med mjölkningstillstånd fick vara i stallet. Antal mjölkningar per ko låg kvar på 2,8 även under sommaren. Avkastningen låg på ca 9500 kg. De högsta kraftfodergivorna låg på ca 12 kg och, utöver att ensilagegivan mer än halverades, sänktes även kraftfodret något på sommaren. Deltid med två dagspass På gård ett betade korna dagtid och trafiken var helt fri. De 70 korna fick gå ut när morgonsysslorna var klara vid åttatiden på morgonen. De gick ut och in genom samma port och fållorna låg nära ladugården. Betesvallen var insådd med betesfröblandning och putsades efter andra avbetningen. Här fanns gott om bete på försommaren men arealen var inte så stor vilket gjorde att tillgången minskade senare på säsongen. Grovfodret utfodrades fyra gånger per dygn. Korna trivdes dock bäst ute och det blev för få mjölkningar under dagen. Därför hämtade man hem alla kor mitt på dagen och stängde grinden. De fick vara inne cirka tre timmar. På eftermiddagen öppnades grinden igen. Korna hade då hunnit mjölka sig i roboten och gick ut på betet, gärna några åt gången i små grupper. Sent på kvällen, vid togs de sista djuren in och grinden stängdes för natten. Korna ville verkligen gå ut på betet när vädret var bra. Därför kunde grovfodret minskas till hälften under juni och början av juli. Därefter anpassades den efter tillgång och väder. Kraftfodret låg kvar på ungefär samma nivå som på vintern. Deltid med två grupper av kor och stort engagemang från lantbrukarna Gård sex hade 70 kor i ett ombyggt stall. Fållorna låg lite spridda, fyra var på åkermark och en var ett naturbete. Här utarbetade man en rutin som var lätt att förstå för lantbrukaren, en vanesak för kon, men ganska besvärlig att beskriva. Från klockan sju på morgonen gick förmiddagskorna ut från roboten, genom en envägsgrind, via en flexibel drivgång gjord av enkla plaststolpar och rep, till en av fållorna. På grund av fållornas läge, där kor som gick ut och hem skulle behöva korsa varandras väg, kunde inte mjölkkorna gå tillbaka till stallet själva. Klockan tolv öppnades grinden manuellt så att de som tillhörde förmiddagsgruppen kunde gå hem och in i ladugården. 11

12 Nu flyttade man även en grind ute vid betet så att de kor som kom ut från roboten, hamnade i en mindre väntfålla. Där fick de vara för att inte korsa vägen för förmiddagskorna när de gick hemåt. De sista förmiddagskorna togs in tidigt på eftermiddagen. Då öppnades också väntfållan. De kor som var där, och de som mjölkades under resten av dagen, kunde gå ut till betesfållan. På kvällen öppnades vägen in och de sista från eftermiddagsgruppen drevs in för natten, då alla var inne. På försommaren lät man korna stripbeta vallarna. Senare på säsongen fick de beta hela fållorna, fem till sex dagar innan de flyttades till nästa. Systemet fungerade bra. Trots att fållorna låg besvärligt till ansåg man att det var mödan värt då korna mådde bra av bete. Avkastningen låg på cirka 9500 kg. Mjölkmängden sjönk något på sommaren men ekonomin försämrades inte då det gick åt mindre foder. Deltidsbete i den stora besättningen Att spara på ensilaget och få bättre hälsa på korna var viktiga anledningar för besättning nio att låta korna beta, även när besättningen ökade och den gamla foderliggbåsladugården byggdes till och anpassades till ett AMS - stall för fyra robotar. Korna, cirka 200 stycken, hade tillgång till 19 hektar bete. De kunde gå ut genom envägsgrinden alla tider på dygnet utom mellan klockan 2 på natten till 7 på morgonen och klockan 14 till på eftermiddagen. Två gånger varje dygn ville man gå igenom besättningen. Därför hämtades alla kor hem klockan 4 på morgonen och på eftermiddagen. Korna gick ut genom en envägsgrind på kortsidan av foderliggbåsladugården. De kunde vända till höger och gå in direkt igen. De flesta fortsatte ut till en väldränerad öppen yta som ledde vidare till betesfållorna. Där samlades ofta en liten grupp som sedan fortsatte ut tillsammans. De kom först till ett hagmarksbete och från detta fanns grindar till bra betesvallar. Man räknade med att korna minskade ensilagekonsumtionen med 25% under sommarmånaderna. Den höga avkastningen, kg och över 35 kg per ko, sjönk inte under sommaren. Deltidsbete med natt- och dagpass På vintern gick korna helt fritt i stallet på gård tre. Redan i första halvan av april, förutsatt att marken bar, ändrades grinden i roboten så att kor med lyckad mjölkning styrdes ut på betet. De kom ut i en större fålla på stallets långsida. Här fanns vatten och ibland, men inte alltid, väntade de in varandra, för att sedan gå vidare genom den breda vallgatan till den betesfålla som var öppen för dagen. Om de inte ville gå ut på betesfållorna kunde de gå direkt in igen genom envägsgrinden som var cirka 25 m från utgången. Mjölkkornas betestider var reglerade. De styrdes ut under natten, från midnatt till klockan sju på morgonen. Därefter ville man ha in dem i stallet för att kontrollera brunster med mera. När förmiddagspasset var klart, klockan tolv, ändrades inställningen i roboten så att mjölkade kor kom ut igen fram till klockan 19. Vid 22- tiden drevs de kor in som var kvar ute så att ingen fick för långa tider mellan mjölkningarna. På foderbordet fick korna ensilage och ibland en liten mängd spannmål och åkerböna. Åtgången av grovfoder sjönk på sommaren och utfodrades efter behov, så att det fanns foder 12

13 på bordet hela dygnet. Här minskades även kraftfodergivan i automaterna med cirka två kg per ko och dag. Mjölkproduktionen, över 30 kg per ko och dag i roboten, minskade inte på sommaren. Bete med driv och färist Hälften av grovfodret sparades men kraftfodergivan blev densamma på gård sju under betesperioden. Här gick det att tillämpa deltidsbete, men betet hade fungerat så bra att man lät korna välja fritt större delen av sommaren. Avkastningen låg på cirka 9000 kg. Under sommaren sjönk antalet mjölkningar från stallperiodens tre per ko till 2,4. På den här gården var drivgång, färist och kornas förflyttning annorlunda. En cirkulation gick runt hela brukningsenheten. Korna gick alltid åt samma håll och möttes inte. De lämnade ladugården i ena änden och kom in i den andra. Vallgatan var totalt cirka 600 meter lång, inte så bred, men mycket väl preparerad för slitage. Korna gick en och en ned mot betesfållorna. De lärde sig ganska snabbt att promenera ut till flocken. Från ladugården gick korna ut genom en envägsgrind, fortsatte i en snäv sväng för att komma runt ladugården och bort mot betet. Innan de kom fram till betet fanns en envägsgrind. Korna kunde inte vända efter att de passerat den. Vallgatan gick sedan utmed de fem fållorna. Där gick det att styra vilken fålla korna skulle gå in i. Varje fålla hade två öppningar. Kon gick, via en envägsgrind, in i den första öppningen och på samma sätt ut genom den andra. När korna skulle gå tillbaka till ladugården passerade de gårdsvägen. Där fanns en elektrisk färist, en gummimatta med eltrådar. Eltrådarna var spända utmed sidorna och korna passerade i mitten. Det gick bra att köra över den med bilar och traktorer. Se bild. Bild på elektrisk färist som tillåter passage av både kor, bilar och traktorer. Foto: Anna Jarander Deltidsbete med flexibilitet Man blir aldrig färdiglärd, det blir alltid något nytt menade lantbrukaren på gård tio. Korna skulle ut tidigt, så att de lärde sig att rotera. Man var mån om att förstakalvarna skulle mjölkas 13

14 tre gånger. Det fungerade bra att styra robotens grindar så att äldre kor släpptes ut på betet en vecka innan förstakalvarna. De unga djuren lärde sedan av de mer ranghöga och erfarna korna och följde med ut och in. Under sommarens gång hade djuren tillgång till bete minst åtta timmar under dagen. När betet och vädret var som bäst var de ute tre pass och då blev det 15 timmar. Efter varje betespass hämtades de förstakalvare som var på betet hem så att de gick till roboten. Efter att ha haft en lyckad mjölkning i roboten styrdes korna till betet mellan klockan åtta och 16. Klockan 16 var det enda tillfället på dagen då alla kor hämtades hem för genomgång. På kvällen ville djuren gärna gå ut och fick då ytterligare en betesperiod mellan klockan 18 och 22. Förstakalvarna hämtades hem medan de äldre korna kom hem själva. Den här tiden ändrades under sommarens gång. Om dagen varit varm fick mjölkade kor gå ut även efter klockan 22. När nätterna blev mörka styrdes de in i stallet tidigare på kvällen. Den tredje betesperioden var från klockan tre på natten till klockan sex på morgonen. Korna kom ut till en yta framför stallet. Där blev belastningen hög och marken kunde bli klabbig. Det var fullt möjligt för dem att gå in direkt igen om de ville. Det utnyttjade de när det regnade! Fina dagar gick de gärna genom naturbetet som låg mellan stallet och vallen för att beta i storfållan. Betesgången var väderberoende och utfodringen fick anpassas därefter. Deltid dras mot heltid med mer eller mindre bete Gård två och åtta hade liknande system men använde betet i olika omfattning. På gård två, en ekologisk gård med fem robotar, där betet utgjorde en stor del av foderstaten, ändrade man system mellan åren. Vid vårt första besök hade man deltidsbete. Korna fick gå ut under större delen av dygnet men stängdes in under natten. Korna, som var indelade i grupper beroende på vilken robot de tillhörde, hade olika betesområden som låg parallellt med varandra. Varje område var indelat i fem till sex långsmala fållor, cirka 500 meter långa. På våren gjordes en snabb avbetning men därefter stripbetades fållorna. Tråden flyttades fram dagligen, vilket gjorde att korna inte trampade ner betet och avkastningen blev hög per hektar. Man tyckte också att stripbete bidrog till bra rotation på djuren. Inne på stall gick bandfoderfördelaren varannan timme, även det för att gynna rotationen. En ko som kom in ifrån betet till foderavdelningen kunde passera genom en smartgate och styras till roboten om hon hade mjölkningstillstånd. När många kor kom in från betet på kvällen blev det kö till mjölkningen. Väntfållan blev full och kor som behövde mjölkas styrdes, omjölkade, till liggavdelningen. De fick gå ett extra varv i ladugården eller till och med ut på betet. Mjölkningsintervallen blev för långa. Strategin ändrades och, precis som på gård åtta med samma typ av kotrafik, lät man grinden ut till betet vara öppen dygnet runt. Kor som inte hade mjölkningstillstånd kunde gå ut och in när de ville. Köerna till roboten minskade och mjölkningsintervallen förbättrades. Produktionen låg kvar på 30 till 32 kg per ko i robotarna även under betesperioden. Gård åtta hade permanenta betesvallar indelade i fem fållor där korna gick tre till fem dagar. Här fanns träd som gav skugga. Avståndet från stallet till fållorna varierade mellan 50 och 500 meter och man hade samma drivgång ut som hem. 14

15 Man var noga med att hålla koll på sina 120 till 130 mjölkande kor. Små detaljer kunde bidra till att verksamheten fungerade bättre. Exempelvis sprayades förstakalvare och nykalvade kor med färg på ryggen. Då var det lätt att hitta dem och driva dem till roboten om det behövdes. När man bytte fålla såg man vilka som var sist kvar i den gamla fållan och tog reda på orsaken. När korna gick på fållorna längst bort fick man hämta några fler än annars. Frigång i kohagen En robot, styrd trafik och en stund på bete. Det var ursprungsläget på gård 4 när vi var där första gången. De 60 korna gick ut dagtid på 3,5 hektar stort vallbete med ett intilliggande naturbete på cirka två ha. Det fungerade bra. Grovfodergivan sänktes med cirka 50% under de korta veckor när betet var som bäst. Korna gick ut från foderavdelningen och in i liggavdelningen. De kom ut tidigt, redan i slutet av april. Stallet låg högt. Korna låg gärna i solen framför kortsidan när det fanns lite foder på betet. Vid vårt sista besök, tre år senare, var alla grindar borttagna inne i ladugården. Envägsgrindarna vid in- och utsläpp från ladugården var kvar men korna kunde gå ut när de önskade och hade nu en drivgång som gick mellan de nyanlagda fållorna. Den fålla som låg längst bort var cirka 300 meter från stallet. Totalt hade de nu 14 ha bete, indelat i fem till sju fållor. Lantbrukarna tyckte att det var lättare att få korna att gå hem tidigt på året, då betet tog slut fort. Därför fick de börja med att beta fållorna längst bort. Här, precis som på de andra gårdarna, lät man dem beta av alla fållor snabbt för att sedan börja om i lugnare tempo. När korna fick välja själva gick de helst ut sent på eftermiddagen och kom hem under natten. De åt cirka hälften av grovfodret på bete fram till slutet av augusti. Mjölkavkastningen låg på samma nivå som under vintern. Foto: Margareta Dahlberg 15

16 Betet, en del av lantbrukarens och kons vardag När mjölkavkastningen ligger på bra nivå och kotrafiken fungerar, krävs det visst mod att släppa ut korna på bete. Rutiner, som är så viktigt för djuren, bryts definitivt. Lantbrukarna i den här studien tyckte att korna mådde bra av betesgång. På alla gårdar släpptes djuren tidigt på året. Främst grovfodret, men på en del gårdar även kraftfodret, sänktes när beteskonsumtionen ökade. De flesta ansåg att foderkostnaden sänktes genom att man hade bete av bra kvalitet. Betet behövde inte skördas eller lagras och blev billigare än ensilage. Mjölkmängden lyckades man hålla på ungefär samma nivå som under stallperioden. Ingen av dem hade dock räknat noggrant på hur lönsamheten var på betet. Lantbrukarna ägnade mycket tid åt kornas betesgång. Planering, staket, putsning, förflyttning av djur. Att ha en väl planerad rutin under sommaren var viktigt. Men i flera fall ändrade man strategi mellan åren. Vi springer hem! Regnskur vid robotstall Foto Margareta Dahlberg Några tips från gårdarna: Släpp tidigt, så att korna lär sig att det är trevligt ute, men att det finns foder hemma. Håll ett extra öga på förstakalvare. Märk dem och hämta dem till roboten om de blivit sena. Fållindelning, stripbete och putsning förbättrar beteskvaliteten och kornas rotation. Det måste finnas foder inne för att de ska gå hem. Vatten ska finnas ute. Genom deltidsbete skapas rutiner för såväl kor som djurskötare. Kor ska inte motionera, de ska beta. Om man har ont om areal kan deltidsbete ge bra foder samtidigt som korna är ute. 16

17 Hur mycket man än planerar betet så blir det aldrig riktigt som man tänkt sig. Bete är svårkontrollerat. Det är dock viktigt att utvärdera betesperioden rutiner gäller för året, flexibilitet är viktigt mellan åren. Tack Utan framåtsyftande lantbrukare och djurskötare, som vågar prova och förändra så hade vi haft betydligt mindre kunskap. Ett stort tack till er alla som frikostigt delat med er av tid och erfarenheter! Ett tack riktas även till Stiftelsen Lantbruksforskning som har finansierat denna studie. 17