Toppen på en isbergssallad

Transkript

1 Toppen på en isbergssallad En rapport om kollektivavtalskonflikten i Göteborg april

2 INNEHÅLL INLEDNING...3 BAKGRUND...4 LÖNER OCH VILLKOR FÖR DE FATTIGA RIDDARNA I RESTAURANGBRANSCHEN...4 DEN SVENSKA MODELLEN...4 KOLLEKTIVAVTALSKONFLIKTEN VID SALLADSBAREN I GÖTEBORG: MYTER OCH FAKTA...5 ARBETET FÖR KOLLEKTIVAVTAL I GÖTEBORG...5 PROCESSEN FRAM TILL KONFLIKTEN...5 LÖNER OCH VILLKOR PÅ SALLADSBAREN I GÖTEBORG...7 VARFÖR AGERAR FACKET I DETTA FALL?...10 HRF AGERAR: METODER OCH ATTITYDER...10 DEN POLITISKA INBLANDNINGEN...11 AKTÖRERNA...13 MEDIERAPPORTERINGEN...13 OPINIONEN...16 SÅ TYCKTE ALLMÄNHETEN...16 TEMO-UNDERSÖKNINGEN MARS SÅ TYCKTE DE ANSTÄLLDA INOM KROGBRANSCHEN...18 LÄRDOMAR, PRINCIPER OCH KONSEKVENSER...20 VEM ÄR EGENTLIGEN DAVID OCH VEM ÄR GOLIAT?...20 INSKRÄNKT KONFLIKTRÄTT: HUR GARANTERAS LÖNER OCH VILLKOR OM FACKET INTE FÅR AGERA?..20 DEN POLITISKA INBLANDNINGEN...21 VARFÖR KOLLEKTIVAVTAL - ÄR ALTERNATIVEN BÄTTRE?...21 KONFLIKTRÄTTEN: MAFFIAMETODER ELLER SISTA UTVÄG FÖR SCHYSTA VILLKOR?...22 BLOCKADEN: FREDLIGT FLYGBLADSUTDELANDE ELLER AGGRESSIVT SABOTAGE?...22 MÅSTE ALLA HA KOLLEKTIVAVTAL?...22 ÖVERUTNYTTJAS KONFLIKTRÄTTEN ELLER AGERAR FACKFÖRENINGARNA FÖR SÄLLAN?...23 HUR LÄNGE SKA MAN SAMTALA INNAN KONFLIKT BRYTER UT?...23 LÅGLÖNEKONKURRENS ELLER MED LIKA VILLKOR?...23 VAR OCH NÄR BÖR FACKET FÅ AGERA?...24 KAN MAN HA BÄTTRE VILLKOR ÄN ENLIGT KOLLEKTIVAVTALET?...25 MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ÄR FACKFÖRENINGARNAS AGERANDE ETT HOT MOT ELLER EN DEL AV DEM?...25 FRÅGOR OCH SVAR...27 VÄGEN FRAMÅT SLUTSATSER FÖR DET FRAMTIDA KOLLEKTIVAVTALSARBETET...31 SLUTORD

3 Inledning Under 2005 och 2006 genomförde Hotell- och restaurangfacket två undersökningar bland anställda inom branschen, som bekräftade det vi redan kände när vi var ute på arbetsplatser runt om i landet. Det finns en mycket stor frustration bland de som arbetar på hotell och restauranger över de låga löner, dåliga arbetsförhållanden, och otrygga anställningsvillkor som gäller i branschen. Många ville att vi som fackförening skulle bli synligare och arbeta än mer aktivt med att höja deras löner och skapa schystare villkor på jobbet också inom den växande besöksnäringen. Det här är vad de anställda tyckte. Det är ju inte alltid att det stämmer med mer objektiva fakta. Men nu visar också oberoende undersökningar att anställda inom hotell- och restaurangbranschen har lägst löner och otryggast anställningsvillkor på hela den svenska arbetsmarknaden. Det finns tre viktiga skäl till att det ser ut så här: 1. Status. En undersökning från Göteborgs Universitet visade i somras att yrken inom hotell- och restaurangbranschen har lägst status av 100 undersökta. Detta har dels historiska förklaringar, men beror dels också på att det i första hand är ungdomar, kvinnor och personer med utländsk bakgrund som arbetar inom branschen. Tillsammans med allt för dåliga utbildnings- och forskningssatsningar på branschens yrken, bidrar denna låga status till låg lön och dåliga villkor. 2. Få har kollektivavtal. Så många som var tredje restaurangägare saknar kollektivavtal om schysta löner och villkor för de anställda. På dessa ställen får personalen i princip alltid lägre lön och sämre villkor, och saknar dessutom alla garantier för såväl lön som anställningsvillkor och försäkringsskydd. 3. För låga löner i avtalet. Det kollektivavtal, som tecknades 2004, innebar visserligen höjda lägstalöner och en hel del andra förbättringar i förhållande till tidigare. Men sedan dess har klyftan till övriga branscher ökat kraftigt. Idag är såväl löner som andra ersättningar och anställningsvillkor i kollektivavtalet mellan SHR och HRF alldeles för dåliga ja, faktiskt sämst på svensk arbetsmarknad. De här villkoren är bakgrunden till att Hotell- och restaurangfacket i Göteborg under hela 2006 har arbetat aktivt med att få fler restauranger att teckna kollektivavtal. Avdelningen bestämde sig för att lämna det mer ad hoc-artade arbetssätt som man tidigare hade haft, och gick nu över till att mer systematiskt säkerställa att samtliga restauranger på populära restaurangstråk, som Linnégatan, garanterade sina anställda schysta löner och villkor genom kollektivavtal. Det var gick bra. Hela 49 restauranger tecknade kollektivavtal med oss under 2006 bara i Göteborg. Men vid ett tillfälle i december vägrade en restaurangägare efter månader av samtal att teckna kollektivavtal. Ägarna till salladsbaren Wild n Fresh sa under hösten vid upprepade tillfällen till våra förhandlare att de betalade lägre lön och erbjöd sämre villkor än enligt kollektivavtalet, och att de inte ville teckna kollektivavtal för att det skulle bli för dyrt. Det var upprinnelsen till den blockad som kom att få stor uppmärksamhet över hela landet, och leda till en hård politisk strid på regeringsnivå. Uppmärksamheten har lett till många frågor, missuppfattningar, myter och anklagelser. Vi försöker här att reda ut de viktigaste sakfrågorna och principiella aspekterna. Men framför allt drar vi här våra slutsatser för framtiden av konflikten. Ella Niia förbundsordförande Hotell- och restaurangfacket 3

4 Bakgrund Löner och villkor för de fattiga riddarna i restaurangbranschen Anställda inom hotell- och restaurangbranschen har lägst löner och otryggast anställningsvillkor på svensk arbetsmarknad. Ingångslönen för en städare eller ett restaurangbiträde är endast kr/månaden för de som arbetar på ställen med kollektivavtal. För många andra ligger den betydligt lägre. Den genomsnittliga inkomsten i branschen efter sex års arbetslivserfarenhet ligger inte på mer än kr. Det gäller såväl kockar som receptionister och servitriser. Dessa löner gäller för det relativa fåtal som har fasta heltidsjobb. Tre av tio lokalt, t ex i Malmö, så många som sju av tio får bara tillfälliga anställningar. Det är mer än dubbelt så många som inom de flesta andra branscher. Och den genomsnittliga arbetstiden för kockar, servitriser, receptionister, städare, m fl är endast drygt 50% - alltså en halvtid. Grundprincipen på svensk arbetsmarknad att man ska få fast anställning (tillsvidareanställning) och heltid, har i hotelloch restaurangbranschen snarare blivit undantag. Detta får givetvis också stora konsekvenser för hur mycket de anställda i branschen får ut varje månad. Efter skatt får många inte ut mer än kanske kronor i månaden i lön. För några som en gång i tiden har haft en heltid går det att komplettera upp med a-kassa. Detta att arbetsgivarna tvingar anställda att leva i symbios med a-kassan har hela tiden varit oacceptabelt. Men nu, med den kraftigt försämrade a-kassan, blir situationen ohållbar för många. Andra tvingas som i USA ta tre-fyra olika jobb för att få pengarna att räcka till hyra och räkningar varje månad. Är det en sådan arbetsmarknad vi vill ha? Den svenska modellen Den svenska modellen för arbetsmarknaden bygger på att de anställdas löner och villkor på jobbet säkerställs genom kollektivavtal, som sluts mellan arbetsgivare eller deras organisationer och fackföreningar. Villkoren i de olika avtalen är anpassade efter respektive bransch, och är summan av vad de två motsatta intressena från arbetstagare och arbetsgivare har ansett vara rimligt i en förhandling. Modellen bygger på och hämtar sin legitimitet i att arbetsmarknadens parter har en stark ställning, med många medlemmar, och att de tar det fulla ansvaret för att så många som möjligt omfattas av de regler som styr löner och villkor. I det svenska samhället har ju stat, kommun och landsting ansvar för många viktiga områden: sjukvård, skola, kommunikationer, m m men inte för löner och villkor på arbetsplatserna (förutom för de egna anställda). Där har man istället kommit överens om att det är fackföreningen och arbetsgivarorganisationen som ska ansvara för regler och tillsyn. Det finns ingen särskild myndighet som direkt och löpande generellt går in och kräver högre löner för anställda, driver att en arbetsgivare ska ha ett visst försäkringsskydd för sin personal, eller hävdar att en anställd ska ha tryggare anställningsform. I dessa för många viktiga frågor är det istället fackföreningarna som har och ska ta det främsta ansvaret. Gör inte fackföreningarna det, väntar sannolikt lagstiftning istället. Inget modernt samhälle lämnar sina löntagare helt utan skydd och stöd i frågor som rör löner, anställningar, arbetstider, m m. De allra flesta arbetsgivare följer idag det system av spelregler som byggts upp. Man betalar arbetsgivaravgifter, pensionsavsättningar, följer löneavtalen och så vidare. Men problem kan uppstå om man inte är med i en arbetsgivarorganisation eller har tecknat ett så kallat hängavtal, och inte känner till spelreglerna. Då riskerar många anställda att hamna i ett underläge och i en än starkare beroendeställning till sin arbetsgivare. Det är då det är bra med en avtalad ordning för vad som ska gälla för den enskilde individen. De flesta företagare vill att de anställda ska ha schysta villkor och följa avtalen. Varför ska de seriösa drabbas av det relativa fåtal företag som sänker sina kostnader genom att betala mindre än avtalen? Vi kan aldrig acceptera en osund konkurrens som drabbar de seriösa företagen och våra medlemmar. Det finns ett starkt stöd hos den svenska befolkningen för den svenska modellen med överenskommelser mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer istället för att politikerna ska detaljreglera löner, arbetstider, anställningsformer och annat. Det är en ordning som faktiskt har fungerat väl både för anställda och företag. Sverige är ett under av lugn och reda på arbetsmarknaden, med endast en bråkdel av de strejkdagar per år som många andra jämförbara länder har. 4

5 Kollektivavtalskonflikten vid salladsbaren i Göteborg: myter och fakta Arbetet för kollektivavtal i Göteborg Hotell- och restaurangfackets satsning i Göteborg för att höja lönerna och förbättra villkoren för diskare, restaurangbiträden, servitriser, städare, kockar m fl, började med att medlemmar hörde av sig och undrade varför vissa restauranger inte hade kollektivavtal med garanti för de anställdas löner, medan andra hade det. Efter en diskussion i avdelningen beslöt man sig för att under 2006 arbeta mer systematiskt med att få fler att teckna kollektivavtal. Istället för att få fler att teckna avtal om och när man mer eller mindre råkade stöta på en arbetsgivare som inte hade kollektivavtal, fokuserade man på ett område Linnégatan med omnejd som är ett välkänt restaurangstråk, men där många saknade avtal om schysta löner och villkor för personalen. Poängen var dels att få ringar på vattnet genom att välkända restauranger tecknade, dels att få en rättvisare konkurrenssituation mellan krogar som ligger direkt bredvid varandra. På så vis skulle ingen i det området direkt kunna använda sig av lägre löner och sämre villkor för att kunna erbjuda lägre matpriser. Under våren och hösten 2006 tecknade 49 restauranger bara i Linnéstaden kollektivavtal. I hela Göteborg tecknade hela 158 ställen avtal. Och i saluhallen Briggen, där den välkända salladsbaren ligger, tecknade alla restauranger utom en. Vid ett fåtal tillfällen gick det så långt att förbundet tvingades varsla om konflikt. Men fram till den 5 december lyckades man framför allt genom dialog och samtal få samtliga att garantera sina anställda bättre lön och arbetsvillkor genom kollektivavtal, utan att vid ett enda tillfälle faktiskt behöva gå ut i konflikt. Processen fram till konflikten Under arbetet med att få fler restauranger att teckna kollektivavtal, kontaktades tidigt också salladsbaren Wild n Fresh i saluhallen Briggen. Under flera månader pågick en dialog och förhandlingar mellan Hotell- och restaurangfacket och ägarna till salladsbaren, Sofia Appelgren och Serdar Erkan. Det stod efter en tid klart att arbetsgivarna inte ville teckna för att de ansåg att det skulle bli för dyrt att börja betala alla de försäkringar, löner och andra ersättningar som man ska enligt kollektivavtalet. De ansåg sig framför allt inte ha råd med sjuk- och olycksfallsförsäkringen (AFA). Inte någon gång under höstens förhandlingar sa arbetsgivarna att det var på grund av fackföreningens agerande som man sa nej. Samtalen och förhandlingarna skedde i en lugn och saklig atmosfär. Följande dagboksanteckningar gjordes av förhandlarna, Maria Norrbin Karlsson och Per-Anders Pettersson: 23/8 Översänt ett kollektivavtalsförslag med hemställan om att teckna detsamma. 6/9 Skickat förhandlingsframställan. 9/10 Förhandling genomförs: För företaget: Sofia Appelgren och Serdar Erkan. För HRF: Maria Norrbin Karlsson och Per-Anders Pettersson. Gick igenom kollektivavtalet och försäkringsskyddet. Uppgifter från Sofia: Hon jobbar själv i verksamheten. 1 anställd som jobbar 3 timmar per dag, men bara extra vid behov under lunchen, och ibland ytterligare 1 st. som jobbar vid behov. Man hade inga försäkringar för de anställda och inte heller för sig själv. Extra vid behov: Vi klargjorde att anställningsformen extra vid behov endast får användas om man har kollektivavtal. I annat fall är det en anställningsform som strider mot LAS. Sjuklön: 5

6 Betalade inte arbetsgivaren eftersom den anställda bara var timanställd och då får man bara betalt när man är på jobbet. Försäkringar: Den stora stöttestenen var kostnaden för sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Vi gjorde med de uppgifter (lönekostnader vid förhandlingstillfället) som företaget gett oss en uträkning av 3600 kr/år efter avdrag, d v s 300 kr/månaden. Sofia ansåg sig inte ha råd med 6% till FORA för försäkringen. Vi förklarade vad som kan komma att hända om man vägrar teckna avtal. Serdar Erkan meddelar att han känner till detta med avtal, har erfarenhet från Metall och var väl den av dem som var mest beredd att teckna avtal. Men Sofia höll emot (en känsla vi hade vid förhandlingen). Förhandlingen ajournerades då arbetsgivaren ville räkna ytterligare på kostnaderna. 23/10 Återupptagen förhandling: För företaget: Sofia Appelgren och Serdar Erkan För HRF: Per-Anders Pettersson Arbetsgivaren kom till förhandling och meddelade att man inte var villig att teckna avtal med oss. De tycker att det är för dyrt, och sade att vi är medvetna om att HRF då kan tvingas varsla om blockad, och vad det innebär. 22/11 Förbundet varslar om konflikt på företaget. Skickar brev till både arbetsplatsen samt till företaget. 24/11 Sofia Appelgren ringer ombudsman Christer Eriksson och var upprörd över blockadvarslet som skickats till dom. Hon berättar att hon varit hos polisen och gjort en anmälan mot oss då hon anser att hon fått ett hotbrev. Appelgren sa också att vi inte fick lov att stå inne i Briggen på de gemensamma utrymmena (man har bord och stolar utställda för alla ställen i Briggen 6st.). Hon grät också och sa att hon inte hade råd, utan kanske måste gå i konkurs om hon måste betala sjuk- och olycksfallsförsäkringen. 4/12 Maria Norrbin Karlsson och Per-Anders Pettersson har varit på arbetsplatsen (ca kl.14.00) för att informera om morgondagens blockad. Sofia Appelgren och 2 anställda var där, ingen öppning om att teckna avtal. Ville veta vad vi skulle göra imorgon. Maria Norrbin Karlsson mailar (kl 14.25) till Karl Glimnell som är medlare för att meddela att vi inte lyckats få till avtal. Karl Glimnell ringer tillbaka (kl 16.00) till Dan Fransson och meddelar att han har pratat med Appelgren men inte lyckats få henne att förstå. Ber oss gå dit igen och försöka prata med Sofia. Dan Fransson och Maria Johansson går (kl 16.15) till arbetsplatsen och att prata med Sofia, men hon förstår fortfarande inte, och vill inte teckna något avtal. försöker återigen Den anställda säger att hon har 90:-/ tim och att arbetsgivaren sagt att hon, om hon skriver avtal, ska sänka hennes lön, eftersom hon har inte råd att betala det som krävs enligt avtalet. (Uppgiften om lön har ju sedan uppgetts vara 95:-/tim). Meddelar (kl 17.00) medlaren Karl Glimnell att vi inte lyckats denna gång heller. 5/12 Konflikten bryter ut. Appelgren kommer ut till blockadvakterna Per-Anders Pettersson och Christine Karlsson och förklarar varför hon inte vill teckna avtal. 6

7 - Ingen anställd jobbar helger, bara öppet lördag och då jobbar hon själv, om hon inte har ont i ryggen, för då ringer hon in en tjej. Därför gäller inte OB tillägg eller helglön på hennes arbetsplats. Vill inte lyssna på det faktum att man enligt avtalet ska betala helglön på helgdagar som inträffar mellan måndag och fredag (jul, nyår, påsk, midsommar o s v), även om det är stängt då. - Dom som jobbar där, jobbar aldrig länge, bara några månader sen slutar dom. Vill inte lyssna på att detta ändå innebär att hon kan konkurrera med lägre löne- och personalkostnader på ett oschyst sätt, som drabbar alla de som arbetar under längre perioder av sina liv i branschen. - Hon uppgav att hon inte behövde betala semester eftersom dom var deltidsanställda. När vi klargjorde att man måste betala semesterersättning enligt semesterlagen, svarade Sofia: Jasså! - Hävdade att hon nu hade en slags försäkring genom SEB. Inte heller här tog hon till sig av våra argument att de försäkringar som kommer via kollektivavtalet ändå är bättre, med bl a en omställningsförsäkring och en garanti för att skyddet verkligen gäller. Övrigt Anställda har jobbat mer än tre timmar under lunchen, måndagen innan konflikten var i alla fall två anställda där i stort sett hela dagen. Under konflikten har en anställd varit där från Sofia har gått vid för att sedan återkomma, räkna och ta med sig kassan, och lämna igen vid Den anställda har stängt. Konflikten dag för dag 5 december Varsel om blockad verkställs 6 december Centerpartister och MUFare kallar flybladsutdelningen för maffiametoder HRF räknar ut att anställda förlorar tiotusentals kronor per år på att inte ha avtal 7 december Ella Niia kräver ursäkt av (m) och (c) för påhoppen Hätsk stämning från borgerliga ungdomspolitiker som kommer till saluhallen för att störa HRFs arbete 8 december Littorin säger att politiker inte ska lägga sig i en pågående konflikt Politiska stormen fortsätter, frågor om anställdas villkor behandlas. Borgerliga ungdomspolitiker stödäter på restaurangen. Krav på inskränkt rätt för fackföreningar att kräva kollektivavtal reses. 9 december Arbetsgivaren avböjer politisk inblandning Arbetsgivarorganisationen SHR försöker att värva salladsbaren som medlem, vilket skulle lösa konflikten Kritik mot HRFs agerande i flera borgerliga tidningar. Stöd i GP, GT, Aftonbladet m fl. 10 december Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström kritiserar facket och Littorin. 11 december Ella Niia: om konflikträtten hotad kan det påverka avtalsrörelsen 12 december Salladsbaren saknar enligt kommunen tillstånd för att bedriva verksamhet, och kan tvingas stänga. 13 december Kommunen ändrar sig salladsbaren har tillfälligt tillstånd, och hotas inte av stängning. 14 december Transport varslar om sympatiåtgärder 15 december Arbetsgivaren erkänner att hon inte har betalat semesterlön m m som man ska. Littorin bekräftar stödet för den svenska modellen 16 december Företagarna kräver inskränkt konflikträtt. 17 december DNs förre chefredaktör Svante Nycander stöder fackföreningens rätt att agera för avtal. 18 december SSU ger röda rosor till Littorin. 19 december Jan-Peter Duker, Svenskt Näringsliv, hävdar att de nu får stärkt stöd i sina krav på inskränkt konflkträtt HRF tilldelar Fredrick Federley (c) priset månadens patronlobbyist Borgerliga ungdomsförbunden hävdar att regeringen kryper för fackföreningarna. 20 december Konflikten trappas upp: arbetsgivaren går inte med i SHR eller tecknar hängavtal. Transport inleder sympatiåtgärder Maud Olofsson ber inte facket om ursäkt. 21 december Stöd och kritik på ledarsidorna. 22 december HRF gör reklam för restauranger med kollektivavtal 23 december Statsministern stöder i Ekots lördagsintervju i princip den svenska modellen med fackföreningarnas rätt att agera, men talar samtidigt om enskilda exempel på fackligt övermakt, och om arbetsgivare som inte sköter sig. 29 december Undersökning bland restauranganställda visar på starkt stöd för fackföreningen. 2 januari Sopberget växer miljöförvaltningen inspekterar 7

8 4 januari Kommunen beslutar om tvångstömning 5 januari Granskning av arbetsrättsjuristen Toivo Öhman visar att anställda på salladsbaren hade sämre löner och villkor än kollektivavtalet på samtliga punkter. 6 januari Arbetsmarknadsministern säger i Ekots lördagsintervju att HRFs agerande är legitimt. 7 januari Arbetsgivaren flaggar för egen utredning, och erkänner att hon tar emot hjälp utifrån, från bl a Centrum för Rättvisa 9 januari Undersökning bland restauranganställda visar att många inte själva vågar kräva avtal. Timbro och Captus kritiserar att fackföreningar får kräva avtal 10 januari Arbetsgivaren meddelar att hon nog ska sälja 11 januari HRF bekräftar att man under året har tecknat avtal med cirka 50 andra restauranger i området. 12 januari Splittrad regering, HRF säger att kollektivavtal motverkar maffiametoder. 16 januari HRF påtalar att arbetsgivaren talar osanning när hon säger att hon har betalat semesterersättning hela tiden. 17 januari Centrum för rättvisa presenterar ett papper med uppgifter om att salladsbaren skulle betala lika bra löner och villkor som enligt kollektivavtalet, förutom när det gäller försäkringen. HRF påpekar dock att man har utgått från fel anställningsform, extraanställning, som inte är tillåten, och som gör att man landar fel i en del av slutsatserna. HRF säger också att om villkoren har förbättrats sedan konflikten startade, så är det bra, men bevisar bara att facket har haft rätt. Blockaden fortsätter dock, eftersom det fortfarande är sämre på flera punkter, och de anställda saknar garantier för löner och försäkrinsskydd. 22 januari HRF etablerar nolltolerans mot arbetsgivare som dumpar löner och arbetsvillkor genom att vägra teckna avtal Arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö skriver på G-P debatt att kollektivavtalen alltid ger bättre skydd för löner och villkor. 27 januari Två motdemonstranter skriker okvädningsord utanför saluhallen. 29 januari HRF går vidare och kräver avtal av tio nya restauranger. 6 februari Arbetsgivaren meddelar att hon definitivt ska sälja. HRF inte förvånade det har hon sagt sedan långt innan konflikten bröt ut. Göran Hägglund och Maud Olofsson kritiserar facket. Wanja Lundby-Wedin kritiserar ministrarna påhopp. Kd-politiker vill inskränka konflikträtten. Carl B Hamilton, Eva Flyborg m fl vill inskränka konflikträtten. Jan-Peter Duker fortsätter kritiken. Borgerliga ledare skriver bl a De gav sig på en kvinna och hennes familj och Facket knäcker tjejer 8 februari Ella Niia, Erland Oloausson och Kjell Dahlström skriver i SvD att kollektivavtalsmodellen är till för att skydda löntagarnas löner och villkor 13 februari Debatt mellan Göran Hägglund (kd) och Sven-Erik Österberg (s) om fackföreningarnas rätt att agera. 14 februari Fredrick Federley (c) vill köpa salladsbaren. 15 februari men ägarna vill inte sälja till någon som bara gör det för att få uppmärksamhet. 16 februari HRF går ut och kräver bättre villkor för småföretagare, utan att de ska behöva sänka löner och villkor 27 mars Salladsbaren är såld. HRF meddelar att blockaden avbryts vid ägarbytet. 2 april Blockaden avslutad. Löner och villkor på salladsbaren i Göteborg De anställda på salladsbaren Wild n Fresh hade, under förhandlingarna och när konflikten bröt ut, sämre villkor än det som kollektivavtalet stipulerar på i princip samtliga punkter: Timlön: Den anställda uppgav att hon fick 90 kr i timmen. Arbetsgivaren har senare angett att det var 95 kr i timmen, men att hon skulle sänka till under 90 kr i timmen om hon skulle teckna avtal. Detta är dock förbjudet enligt avtalet. Om man har en högre timlön än avtalets miniminivåer, får de inte sänkas om och när man tecknar kollektivavtal. Arbetsgivaren har alltså felaktigt hotat de anställda med lägre timlön, och sedan hänvisat till att de anställda inte vill ha kollektivavtal. De anställda hade heller ingen garanti för höjd lön, vare sig efter en viss tid i branschen, eller genom de förbättringar och löneförhöjningar som Hotell- och restaurangfacket nu förhandlar om i avtalsrörelsen. När nivåer och villkor i avtalet förbättras, är det enbart de som arbetar på arbetsplatser som har tecknat kollektivavtal som får del av höjningarna. Andra t ex de på salladsbaren skulle inte få någon garanterad höjning. Sjuklön: Den anställda har själv offentligt (GT 9/12) sagt att hon inte får sjuklön. Men hon har sagt att det inte gör något eftersom hon bor hemma och eftersom hon visste att hon inte skulle få sjuklön när hon tog anställningen. Arbetsgivaren har efter våra påpekanden här erkänt att hon inte har betalat detta, men att hon ska börja göra det, och att detta är en skola där hon lär sig hela tiden. 8

9 Helglön: Arbetsgivaren säger fortfarande att de anställda aldrig får helglön, dels för att de anställda framför allt arbetar vardagar, dels för att restaurangen är stängd på nationella helgdagar. De anställda får bara betalt om och när de är på jobbet. Dessutom ska helglön betalas till anställda för nyår, jul, påsk, midsommar, allhelgona, m m oavsett om arbetsplatsen är öppen eller ej. Skälet till det är att en enskild anställd inte ska drabbas ekonomiskt av att en nationell helgdag råkar infalla mellan måndag och fredag. Semesterersättning: Arbetsgivaren angav tidigt att de anställda inte fick semesterlön. Hon visade också tydligt att hon inte kände till att man enligt lag måste betala det. Sjuk- och olycksfallsförsäkring (AFA): Arbetsgivaren har själv till och med i den egna partiska granskningen av Centrum för Rättvisa erkänt att hon så sent som en månad in i konflikten inte erbjöd sina anställda det försäkringsskydd vid sjukdom och olycksfall som man ska ha enligt avtalet. Först hade de ingen försäkring alls. Sedan skaffade de enligt egen uppgift en, som dock var betydligt sämre än den som kommer genom kollektivavtalet. Också den tredje, som arbetsgivaren skaffade efter kritiken från den egna undersökningen, är dock sämre än den som kommer genom kollektivavtalet, eftersom skyddet inte följer med den anställde om och när denne byter arbete vilket kollektivavtalets omställningsförsäkring gör. Avsättningar till avtalspension: Arbetsgivaren har sagt att hon inte anser sig ha råd att betala avsättningar till avtalspension för sina anställda. Anställningsform: Arbetsgivaren uppger under hösten att hon enbart har anställda extra vid behov. Detta bekräftas också i Centrum för Rättvisas rapport. Detta är en ökänd otrygg anställningsform i restaurangbranschen, som enbart ska få användas för att täcka en tillfällig arbetsanhopning. Nobelmiddagen och festvåningsverksamhet brukar tas som typexempel på sådana verksamheter då extra vid behov kan användas. Vid löpande verksamhet, som vare sig är tillfällig eller oförutsedd, ska fast anställning (tillsvidareanställning) tillämpas. Det gäller även vid en salladsbar, som varje dag, framför allt vid lunch, har ungefär samma behov av arbetskraft. På vissa av dessa punkter har arbetsgivaren hävdat att hon nu har bättre nivåer och villkor. Om det stämmer så är det i så fall bra, och något vi välkomnar. Men arbetsgivarna hade givetvis aldrig höjt om vi inte hade agerat. Och om så är fallet, bevisar det bara att vi hade rätt hela tiden: de anställda hade sämre löner och villkor, och vårt agerande har i så fall haft konkret effekt också för de anställda på Wild n Fresh. Detta gäller dock inte alla punkter, t ex betalar arbetsgivarna fortfarande inte helglön, och har fortfarande en sämre omställningsförsäkring. Och det finns dessutom fortfarande flera skäl att ändå kräva att arbetsgivarna på salladsbaren tecknar kollektivavtal: 1. Kollektivavtalet är en garanti för att lönen inte plötsligt sänks. Utan avtal kan de anställda plötsligt få kraftiga lönesänkningar bara för att det gått lite sämre eller att ägarna vill ta ut högre vinst. Kollektivavtalet innebär dessutom en garanti för att de anställdas villkor inte försämras vid ev ägarbyten. 2. Kollektivavtalet är en garanti för att lönen höjs, och att arbetsvillkoren förbättras. När vi i vår förhandlar upp lönerna och stärker anställningstryggheten för de som arbetar inom branschen, kommer det endast de till del, som har kollektivavtal. Dessutom finns det inskrivet i själva avtalet, att lönerna ska höjas efter en viss tids arbetslivserfarenhet. Utan avtal finns ingen garanti alls för höjda löner. 3. Kollektivavtalet är en garanti för att man faktiskt får ut något från försäkringen vid en olycka eller sjukdom. Om arbetsgivaren har en privat försäkring, men glömmer eller struntar i att betala in premierna, står den anställde utan försäkringsskydd. Om man har kollektivavtal, finns det en garanti för att den anställde aldrig behöver stå utan försäkringsskydd oavsett om arbetsgivaren betalar premien eller ej. Dessutom har den enskilde arbetstagaren en tyngre bevisbörda om man har en privat försäkring. 4. Med kollektivavtal finns tydligare regler för hur man löser tvister när man inte är överens om t ex löner, arbetstider, anställningsförhållanden, o s v. Utan avtal blir det oftare enbart arbetsgivarens ord som får gälla. Kollektivavtalet är ett minimilöneavtal. Det skyddar nämligen även högre nivåer än de lägsta som finns angivna. Det betyder att om de anställda på salladsbaren skulle ha högre tim- eller månadslön än de lägsta tillåtna enligt kollektivavtalet, så får arbetsgivaren inte sänka dem ens till lägstanivån om de tecknar kollektivavtal. Däremot måste arbetsgivarna i så fall också börja betala alla andra ersättningar och försäkringar som man ska ha enligt avtalet. Så för den anställde innebär det alltid en förbättring att ha kollektivavtal. Uttalanden från borgerliga toppolitiker att anställda borde slippa det där jävla (sic!) kollektivavtalet, säger därför mer om deras kunskap om vad kollektivavtalet innebär för de anställda, än om avtalet som sådant. 9

10 Varför agerar facket i detta fall? Hotell- och restaurangfacket bestämde sig för att inte acceptera arbetsgivarens argument för att inte teckna kollektivavtal av flera skäl: 1. De anställda på salladsbaren hade på flera punkter sämre löner och villkor än enligt det hittillsvarande kollektivavtalets redan oacceptabelt låga nivåer. 2. Vi kan aldrig acceptera att arbetsgivare inte vill teckna kollektivavtal för att de anser att det vore för dyrt att betala ens de knappt acceptabelt låga löner och otrygga anställningsvillkor som finns i avtalet. 3. Anställda bland annat många av våra medlemmar på andra ställen runt omkring drabbas (genom lägre löner och risk att bli av med jobbet) om vissa ställen får konkurrera med lägre priser genom att kunna kapa sina löneoch personalkostnader. 4. Avtalet ger en garanti för såväl löner som anställningsvillkor, arbetstider, pensionsavsättningar och försäkringsskydd som de anställda på t ex salladsbaren inte får även om arbetsgivaren hävdar att man just nu har lika schysta villkor som avtalet. Eftersom vi har fri lönesättning i Sverige, och eftersom det inte finns någon statlig lönepolitik, kan arbetsgivare ensidigt helt plötsligt bara sänka en lön, eller strunta i att betala om det inte finns kollektivavtal. Det finns oändligt många exempel på anställda i hotell- och restaurangbranschen som har blivit blåsta på lönen av oseriösa arbetsgivare som inte har haft avtal. 5. Om arbetsgivaren på ett ställe med avtal inte lever upp till förpliktelserna vad gäller löner och annat enligt kollektivavtalet, kan fackföreningen driva detta rättsligt. Utan avtal, kan fackföreningen inte göra lika mycket för de anställda. Avtalet anger hur man ska agera om och när man blir oense om villkor och löner. 6. Rättviseprincipen kräver att alla arbetsgivare behandlas lika. Och har alla andra i området runt omkring tecknat kollektivavtal, vore det högst orättvist att låta en arbetsgivare fortsätta med osund konkurrens. 7. Ska vi någonsin kunna höja lönerna och förbättra villkoren för de anställda i branschen, så måste fler teckna kollektivavtal istället för att ligga under de redan oacceptabelt låga nivåer som det hittillsvarande avtalet anger. Sedan måste vi höja nivåer och förbättra villkor i själva avtalet vilket förbundet gör genom avtalsrörelsen. HRF agerar: metoder och attityder När arbetsgivaren efter månader av dialog och förhandlingar fortsätter att vägra att garantera sina anställda lika schysta löner och villkor som andra runt omkring, har fackföreningen två val: 1. acceptera att en arbetsgivare får fortsätta att dumpa löner och villkor, vilket riskerar att drabba de egna medlemmarna och andra som arbetar på ställen med avtal som kan slås ut; eller 2. agera för att sätta tryck bakom kraven på avtalets garantier för löner, villkor och annat. Hotell- och restaurangfacket bestämde sig för att det inte var rimligt att låta en arbetsgivare få konkurrera med lägre löner och sämre villkor än de andra. Därför verkställdes den 5 december 2006 varslet om konflikt genom att blockad utlystes. Det innebar i första skedet att vi framför allt delade ut flygblad och informerade om varför det är viktigt med kollektivavtal, och uppmanade folk att istället välja ett ställe där de anställda har schysta löner och tryggare anställningsvillkor. Därefter har det varit upp till varje besökare att göra ett informerat val. Många valde andra ställen. Andra valde ändå att gå på salladsbaren, trots att de dumpade löner och villkor. Men vi har aldrig hindrat någon från att göra ett informerat val eller att komma in på salladsbaren. Det var efter denna flygbladsutdelning som centerpartiet och moderata ungdomsförbundet kallade fackföreningens agerande för maffiametoder. Detta var något som vi reagerade kraftigt på. Det är osmakligt att göra sådana jämförelser i en bransch som är så hårt drabbad av oseriösa arbetsgivare och faktisk organiserad brottslighet. Men det är framför allt löjeväckande att kalla flygbladsutdelning och informationsarbete för maffiametoder. Det har varit mellan två och sex blockadvakter åt gången beroende dels på att Briggen har flera ingångar, dels på att behovet av information var större i början än mot slutet. Påståenden om ett tjugotal eller fler blockadvakter är fullständigt felaktigt. Däremot har vi haft som princip att ingen ska behöva stå själv. Blockadvakterna har genomgående haft en lugn, öppen, saklig och vänlig attityd till såväl besökare som arbetsgivaren. De har enbart ägnat sig åt att dela ut flygblad till och svara på frågor från de som har varit intresserade. Svenska Dagbladets ledarsida och någon annan tidning har felaktigt hävdat att salladsbarens ägare har fått utstå okvädningsord. Det är helt fel. Okvädningsord eller otrevligt agerande har inte förekommit från Hotell- och restaurangfacket. Däremot har våra blockadvakter fått utstå hot och otrevliga kommentarer från ett antal borgerliga ungdomspolitiker och motdemonstranter som inte kunde hålla sig till en saklig diskussion, och som har skanderat just okvädningsord. Detta 10

11 har till och med arbetsgivaren på salladsbaren tagit avstånd ifrån. Samtidigt har arbetsgivaren själv bidragit till denna bild genom att felaktigt hävda att de har blivit otrevligt och hotfullt bemött. Vi kan givetvis inte säga hur arbetsgivaren har känt, men vi har varit noga med att uppträda lika korrekt och vänligt som i alla andra fall, och skulle aldrig uttala hot eller liknande. Däremot har arbetsgivaren sagt att hon har tagit illa vid sig av delar av den debatt som har pågått via massmedia. Vi förstår om en enskild arbetsgivare, som inte är van att delta i en offentlig debatt, kan tycka att det är tufft att bli emotsagd offentligt. Vi har hållit en rak och tydlig, men aldrig osaklig eller kränkande, linje när vi har deltagit i det offentliga samtalet. Men vi har inget emot att tillsammans med motpart och eller andra titta på de uttalanden som har gjorts, för att se om något har varit fel eller oschyst. Samtidigt måste vi kunna rikta kritik mot andra aktörer och bemöta osanna påståenden, som har exploaterats av mycket vana offentliga debattörer på den andra planhalvan. Efter närmare en månad i konflikt, då arbetsgivaren hade gått från viss öppenhet för att teckna avtal till att säga stenhårt nej, och efter bekräftad information om att arbetsgivaren fick stöd från andra aktörer inom näringslivet för att stå emot blockaden, begärde Hotell- och restaurangfacket sympatiåtgärder från andra fackförbund. Det vore orimligt att mer eller mindre dolt stöd till arbetsgivaren skulle hålla liv i konflikten längre än nödvändigt. I slutet på december avbröts därför sophämtningen av Transport. Efter några dagar agerade dock kommunen, och genomförde en tvångstömning. Såväl Transport som Hotell- och restaurangfacket meddelade att man respekterade kommunens beslut. Andra möjliga sympatiåtgärder, såsom att stoppa leveranser eller att stoppa service kopplad till fastigheten, elförsörjning e dyl, har aldrig aktualiserats. Vid ett tillfälle den 3 februari mobiliserade flera fackförbund ett tjugotal fackligt aktiva till en manifestation för kollektivavtal. Anledningen till detta var att en annan manifestation mot fackföreningarnas rätt att agera och en presskonferens hade utlysts av en musikgrupp vid namn Neurobash (som bl a hävdar att man är i krig med Sverige ), och tidningar hade hört av sig till oss om detta. Det var alltså inte som arbetsgivaren i efterhand ville ge sken av en enkel privat födelsedagsträff med ett fåtal nära vänner, utan ett offentligt arrangemang med ett aggressivt antifackligt budskap. Samtliga fackliga företrädare uppträdde lugnt och sakligt, och delade - på gatan utanför saluhallen - ut flygblad om varför det är viktigt med kollektivavtal. Förutom den konkreta blockaden, har Hotell- och restaurangfacket nu bl a i Göteborg påbörjat arbetet med att lyfta de arbetsgivare som faktiskt sköter sig och garanterar sina anställda schysta löner och villkor genom avtal. Det har vi bl a gjort genom annonser i dagspress, flygblad och listor på hemsidan. Detta är ett arbetssätt som vi tidigare har prövat bl a i Västerås och Visby, med mycket gott resultat. Hotell- och restaurangfacket har därför för avsikt att intensifiera detta arbete också i övriga delar av landet. Visionen på sikt är att få en märkning på alla restauranger som har kollektivavtal, så att besökare som vill använda sin konsumentmakt och gynna ställen där personalen har åtminstone hyfsat betalt och acceptabla arbetsvillkor, lättare kan göra ett informerat val. Den politiska inblandningen Redan de första dagarna av konflikten gick centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley ut och med högt tonläge kritiserade Hotell- och restaurangfackets agerande för högre löner och bättre villkor för de anställda. I anslutning till detta kom MUF i Göteborg till saluhallen för att på ett, som vi upplevde det, hotfullt sätt störa vår lagliga, lugna, legitima och fredliga flygbladsutdelning. Inte någon gång talade ungmoderaterna eller centerpartisterna om de urusla villkoren för de anställda inom restaurangbranschen. Inte någon gång talade de om hur de istället vill att löner och villkor i arbetslivet ska regleras. Inte någon gång visade de på en förståelse för varför det är viktigt med kollektivavtal. Federley gick nog längst, när han talade om att anställda skulle slippa det där jävla kollektivavtalet. Vad han därmed säger, är att anställda ska slippa få en garanti för högre lön och tryggare anställningsvillkor, försäkringsskydd, pension, m m. Genomgående i denna delen av kritiken har varit en stor okunskap om vad ett kollektivavtal innebär. Det har t ex varit vanligt förekommande att man har hävdat att kraven på kollektivavtal skulle hota den negativa föreningsfriheten, genom att den som tvingas skriva på avtal också skulle tvingas vara med i facket (!) eller i en arbetsgivarorganisation. Inget kunde vara mer felaktigt. Det finns alla möjligheter i världen att teckna avtal utan att vara med i en 11

12 arbetsgivarorganisation. Då tecknar man istället ett s k hängavtal till det ordinarie kollektivavtalet, direkt med fackföreningen. Frågan lyftes på högsta politiska nivå när HRF krävde en ursäkt från de partier som hade uttalat sig kränkande om ett både lagligt och legitimt arbete för höjda löner i en klassisk kvinnodominerad låglönebransch. Någon ursäkt kom inte. Från centerpartiets Maud Olofsson kom istället det något förvånande beskedet att orden är deras (Federley m fl), men åsikten är partiets om begreppet maffiametoder. Centerpartiet har genomgående hört till de som har haft mest aggressivt tonläge i debatten. Moderaternas partiordförande, statsminister Fredrik Reinfeldt, höll en lägre profil, och ansträngde sig för att hålla fast vid att den svenska modellen var bra. Han talade dock indirekt om HRFs agerande som ett exempel på fackligt övervåld. Det dröjde innan Sven-Otto Littorin, ansvarig minister, kommenterade. Men han tog då tydligare avstånd från MUFs och Maud Olofssons uttalanden, och tydliggjorde att HRFs agerande inte bara var legalt, utan även legitimt. Detta väckte i sin tur kritik från Svenskt Näringsliv och ett antal borgerliga debattörer. Littorin argumenterade också relativt väl för varför fackföreningar måste få agera för att få fler att teckna kollektivavtal. Det hängde visserligen delvis ihop med det budskap moderaterna hade gått till val på: att inte försämra arbetsrätten nämnvärt. Men Littorin använde också det gamla liberala argumentet att det är bra om politikerna håller sig borta från sådant som andra t ex arbetsmarknadens parter kan sköta bättre. Men Littorin fick utstå hård kritik från inte bara Svenskt Näringsliv, Företagarna, Timbro och vissa borgerliga ledarskribenter, utan även från inifrån sitt eget parti. Cecilia Magnusson, riksdagsledamot, kritiserade i slutet av konflikten Littorin för att ha varit för mjuk mot fackföreningen. Och SVT Rapport visade en SIFO-undersökning som visade att en majoritet av de borgerliga väljarna tyckte att Littorin hade gjort fel när han ställde upp bakom fackets agerande. Den 9 mars skriver han därför i Göteborgs-Posten att den svenska modellen ska försvaras, och att fackets blockad av salladsbaren var legitim men att HRF var konfliktglatt och hade tagit i för hårt. Vi har efter detta begärt att få träffa ministern, för att höra varför han ändrade sig och bröt traditionen att som politiker och ansvarig minister inte kasta sig i en pågående konflikt. Kd:s partiledare Göran Hägglund kritiserar HRF för att ha tagit i med storsläggan för att komma åt smånubb, och säger att konfliktåtgärder måste vara mer proportionerliga. Andra ledande kristdemokrater t ex Lennart Sacrédeus i tidningen Kristdemokraten 2 februari 2007 har dock försvarat den svenska modellen, inklusive fackföreningens rätt att agera i fallet med salladsbaren. Från Folkpartiet har å ena sidan kommit skarp kritik från bl a Carl B Hamilton, som starkt har argumenterat för att de fria fackföreningarnas rätt att agera för kollektivavtal ska inskränkas. Och ungdomsförbundet LUF har iscensatt en jippoartad blockad av HRFs kontor i Göteborg. Detta tog dock partisekreterare Erik Ullenhag avstånd ifrån. Han har låtit förstå att frågan ska diskuteras på partiets landsmöte. Partiledare Lars Leijonborg gav det mindre tydliga beskedet att partiet å ena sidan har fattat beslut om att föreslå inskränkningar komplement, som han benämnde det, till den svenska modellen av fackföreningarnas rätt att agera för kollektivavtal. Å andra sidan tyckte han personligen att Littorin hade en poäng när han frågade sig vem som i så fall ska bedöma vad som är rimligt. Socialdemokraterna syntes inte mycket av under de första månaderna av konflikten. Riksdagsledamoten Carina Hägg hörde till undantagen, med en debattartikel till stöd för HRF. I februari och mars deltog dock partiets arbetsmarknadspolitiske talesman, Sven-Erik Österberg, i ett antal tv-debatter och skrev såväl pressmeddelanden som debattartiklar till starkt stöd för fackföreningens agerande. Mona Sahlin var redan innan hon blev vald till partiordförande tydlig i stödet för fackföreningen, och i att salladsbaren bör teckna kollektivavtal, när hon svarade på en fråga i Ekots lördagsintervju i februari. Inte heller vänsterpartiet eller miljöpartiet har synts lika mycket som de borgerliga i debatten. Ali Esbati (v) debatterade dock engagerat för fackföreningens rätt att agera i en radiodebatt i SR Studio Ett mot Fredrick Federley, och Lars Ohly skrev i sitt nyhetsbrev den 14 februari om konflikten till stöd för fackföreningens rätt att agera. Även vissa andra vänsterpartister har deltagit i debatten på fackföreningens sida. HRF skrev redan i december till partiledarna för riksdagspartierna för att få reda på hur de såg på kollektivavtalsmodellen och konflikträtten. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet angav alla att man fullt ut stödde fackföreningens rätt att agera. De borgerliga partierna valde att inte ens svara. Istället fick vi ta del av deras syn på frågan via massmedia och genom direktkontakt med partiföreträdare. 12

13 Svenskt Näringsliv har i en skrivelse till regeringen krävt att fackföreningarnas rätt att agera för att få fler att teckna kollektivavtal ska inskränkas på fler punkter. Det gäller bl a att företag med färre än tio anställda, företag som inte har anställt någon som är med i facket och företag där inte den enskilde anställde uttryckligen själv säger att man vill ha avtal med garanti för löner och villkor ska undantas från kravet på kollektivavtal. Företagarna, Timbro, centern samt delar av moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna ställer sig också bakom dessa krav. Aktörerna Det är påtagligt att de aktörer, som har stött arbetsgivarsidan i denna konflikt har varit både aktivare och synligare i den offentliga debatten, än de som har stött fackföreningen. På funnits. Dessutom har Akademikerförbundet SSRs samhällspolitiske chef Ursula Berge (DI 2/3) angripit Hotelloch restaurangfacket med samma budskap som Svenskt Näringsliv: fackföreningar bör inte agera för att förbättra löner och villkor för anställda på små arbetsplatser och på arbetsplatser där arbetsgivaren inte anställer den som är med i facket. Hon ansåg felaktigt att ingen hade förstått eller stöder vårt agerande, och att vi enbart borde få agera mot multinationella företag, som Handels mot Toys Rus. Problemet med det resonemanget är bara att åtta av tio företag i vår bransch ser ut ungefär som salladsbaren, och att vi redan på och 90-talen såg till att multinationella företag som McDonald s tecknade kollektivavtal. Det är högst anmärkningsvärt och besvärande mest för SSR att en hög facklig företrädare för ett akademikerförbund går ut och i massmedia angriper ett annat fackförbund för att man arbetar för att höja lönerna för de som tjänar minst på svensk arbetsmarknad. De som har stött fackföreningens rätt att agera har varit bl a LO, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet, regeringen (officiellt) genom framför allt arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, flera TCO-förbund, folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag, arbetsrättsjurister såsom Kurt Junesjö och Birgitta Nyström, DNs förre chefredaktör Svante Nycander tillsammans med ledarskribenter från Göteborgs-Posten, GT, Aftonbladet och ett antal socialdemokratiska lokaltidningar. Dessutom har bl a arbetsgivarorganisationen SHRs Vd Mats Hulth sagt att han inte har något att invända mot HRFs agerande, och att SHRs medlemmar tycker att det är viktigt att i princip alla restauranger betalar kollektivavtalsenliga löner eftersom de gör det. TCO centralt, SACO och SACO-förbunden har, trots att de är fackförbund som normalt ställer upp på rätten att kräva kollektivavtal, inte agerat alls i denna fråga, sånär som ett svar på en fråga i Dagens Nyheter i sent skede av konflikten, då såväl Sture Nordh som Anna Ekström visade försiktig förståelse för vårt agerande. Som synes är det många aktörer också på fackföreningens sida i denna konflikt. Men kritikerna har varit betydligt mer aktiva i debatten. Medierapporteringen Uppmärksamheten kring kollektivavtalskonflikten vid salladsbaren var mycket stor, och genomslaget i massmedia var massivt. Medierapporteringen har i vissa fall spelat på en grovt förenklad David-mot-Goliat -bild, utan att närmare reflektera över vem som egentligen, på små arbetsplatser med många lågavlönade ungdomar, utlandsfödda och lågutbildade med otrygga anställningar, är David och vem som är Goliat. Det ytliga fick ibland ta överhand över det intellektuella. Här har vi dock själva en stor del av ansvaret. Vi har i fackföreningsrörelsen under en längre tid inte tillräckligt tydligt förklarat, folkbildat och opinionsbildat om varför det är så viktigt med kollektivavtal för vanliga anställdas löner och villkor på jobbet. Saknas det en god förförståelse för varför kollektivavtalen är så viktiga för vanliga anställdas löner och villkor, så är risken stor för viss tveksamhet vid konkreta kollektivavtalskonflikter. Många medier har också, medvetet eller ej, exploaterat felaktiga påståenden t ex att de anställda på salladsbaren hela tiden hade lika bra eller bättre villkor än enligt avtalet, utan att med ett kritiskt granskande öga följa upp hur det egentligen förhöll sig. Arbetsgivaren själv har varit duktig på att kommunicera sitt budskap, men har långt ifrån alltid hållit sig till sanningen. Förutom den centrala frågan om de anställdas villkor, har hon felaktigt påstått att vi har varit hotfulla eller otrevliga i kontakterna med henne, och att det skulle vara en kränkning av hennes mänskliga rättigheter (sic!) att vi agerade för kollektivavtal. 13

14 Vissa redaktioner har också betonat att arbetsgivaren hävdat att de anställda inte vill ha avtal, att det inte finns några fackliga medlemmar på arbetsplatsen och att det är en liten arbetsplats med en ung, kvinnlig arbetsgivare allt utan att fråga sig om detta faktiskt är giltiga skäl för att inte kräva avtal också där för att undvika låglönekonkurrens. Detta har bidragit till att borgerliga ledarskribenter, partiledare, ministrar och lobbyorganisationer har applåderat kampanjen för att inskränka fackföreningarnas rätt att agera för kollektivavtal. Stora delar av medierapporteringen har spelat på en ytlig och grovt förenklad bild av ett stort fackförbund som på ett oproportionerligt sätt har agerat mot en småföretagare som säger sig ändå ha schysta villkor för de anställda. Få har ställt riktigt kritiska frågor till arbetsgivaren, som istället har fått fara med osanning om villkoren för de anställda och fackliga företrädares agerande. Få har speglat de mycket låga löner och otrygga anställningsvillkor som tiotusentals unga, kvinnor och utlandsfödda i krogbranschen får leva med varje dag. Få har återgivit att villkoren på salladsbaren faktiskt var sämre än enligt kollektivavtalet även om det finns med i en del rapportering. Få har talat om att de flesta arbetsplatser i branschen faktiskt ser ut som salladsbaren med endast ett fåtal anställda. Och få har pekat på vad alternativen till den svenska modellen inklusive fackföreningarnas rätt att agera för kollektivavtal skulle innebära. Den svenska modellen, kollektivavtalens betydelse för människors löner och villkor på jobbet, och fackföreningarnas rätt och ansvar att agera för dessa har nästan enbart ordentligt förklarats på vissa ledarsidor Aftonbladet, G-P och GT samt på debattplats (HRF, Svante Nycander, Kurt Junesjö, Erland Olausson, m fl). På nyhetsplats har detta knappt alls förklarats trots att detta har stått i centrum för hela konflikten. Självklart har det funnits många neutrala och objektiva exempel på rapporteringar om konflikten och vad som ligger bakom den. Men bristen på kunskap om kollektivavtalsmodellens betydelse har varit utbredd. Och kunskapen om varför fackföreningar måste kunna kräva kollektivavtal också på små arbetsplatser, på företag som inte anställer den som är med i facket, och även på ställen där anställda själva inte kan, vill eller vågar kräva avtal med garantier för lön och villkor har varit närmast obefintlig. HRF har däremot fått ett hyfsat bra genomslag på de aktiviteter man själv har gått ut med, t ex: - Beräkningen av att den enskilde anställde skulle förlora tiotusentals kronor på att arbetsgivaren vägrar att teckna kollektivavtal. - Undersökningen som bl a visar att många anställda i branschen känner stor oro om man själv skulle behöva kräva avtal med garanti för högre lön och bättre villkor. - Schysta listan på alla restauranger i Linnéstaden som har kollektivavtal. - Undersökningen som visar att många anser att facket bör agera på fler ställen även på andra orter än i Göteborg. - Rapporten av arbetsrättsjuristen Toivo Öhman om att de anställdas löner på samtliga punkter var sämre på salladsbaren än i kollektivavtalet. - Ifrågasättandet av Centrum för rättvisas rapport. - Kritiken mot Fredrick Federleys lobbyarbete. - Bemötandet av Svenskt Näringslivs krav på inskränkt rätt för fackföreningarna att agera. - Kraven på bättre villkor för småföretagare utan att de ska behöva konkurrera med låga löner och otrygga villkor. - Etablerandet av en nolltolerans mot arbetsgivare som vägrar att garantera sina anställda schysta löner och villkor på jobbet. - Debattartiklar (SvD, G-P, GT, Sydsvenskan, Aftonbladet, Corren, m fl) om alltifrån den provokativa frågan Vad är alternativen till den svenska modellen? till hur situationen ser ut i restaurangbranschen och varför det är så viktigt att fackföreningarna kan agera för kollektivavtal också på t ex små arbetsplatser. - Konkurrensneutraliteten. Hotell- och restaurangfacket har under konflikten mycket aktivt deltagit i den offentliga debatten, eftersom detta har varit en fråga av principiell betydelse som inte enbart berör vår bransch. Sammanfattning mediebilden: - Mycket stort genomslag. - Övergripande grovt förenklad David mot Goliat -bild som inte varit gynnsam för förbundet. Har framför allt byggt på bilden av en ung, kvinnlig företagare som blivit hårt bemött av ett stort starkt fackförbund. Har spelat på att vi har 14

15 krävt avtal på arbetsplats med endast ett fåtal anställda, att ingen anställd är med i facket, och att de anställda har sagt sig inte vilja ha kollektivavtal. - I flera medier har man inte haft kunskap om eller inte bemödat sig med att gå igenom eller förklara varför vi måste kunna kräva också på sådana arbetsplatser. - Samtidigt har vi fått komma till tals i i princip alla artiklar och inslag. Dock har våra förklaringar för varför vi har agerat i detta fallet långt ifrån alltid fått komma fram lika väl som arbetsgivarens budskap. - Kollektivavtalsfrågan har lyfts på den massmediala och politiska dagordningen på ett sätt som långt ifrån enbart har varit negativt. Det har funnits flera närmast folkbildande inslag. - Våra inspel och budskap har kommit ut, ofta med en positiv vinkling. - Många och röststarka aktörer på motståndarsidan i media. - Få andra aktörer på vår sida har agerat externt, trots starkt stöd från många när vi har träffat dem. - Starkt stöd på bl a Aftonbladets, Göteborgs-Postens, Göteborgs-Tidningens och flera lokala s-tidningars ledare. - Stark kritik från bl a DN:s, Expressens, SvD:s och Sydsvenskans ledare. - Hård kritik i relativt ytliga men folkliga program som Ring P1. - Men schystare vinklat i mer djuplodande seriösa program som Ekots uppmärksammade lördagsintervjuer med såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, Svenskt Näringslivs Vd Urban Bäckström och socialdemokraternas tillträdande partiledare Mona Sahlin. 15

16 Opinionen Så tyckte allmänheten Borgerliga debattörer och t ex SSRs Ursula Berge har under konflikten hävdat att det knappt skulle finnas något stöd alls för fackföreningars rätt att agera för kollektivavtal. Men en Synovate TEMO-undersökning, bland över ett tusen svenskar den mars 2007, visar att det tvärtom finns ett starkt stöd för fackföreningarnas rätt att agera för kollektivavtalen: - Endast var tredje anser att fackföreningar inte ska få kräva avtal på företag med mellan en och tio anställda. - Ungefär lika få 35% - vill förbjuda fackföreningar att kräva avtal på företag som inte anställer den som är med i facket, eller där arbetsgivaren hävdar att de anställda är nöjda ändå. - Hela sju av tio tycker att det är rätt att begära kollektivavtal där de anställda saknar garanti för löner och anställningsvillkor. - Ännu fler, 77%, säger vi ska kunna ställa krav på kollektivavtalets garantier för löner och villkor där de anställda tjänar mindre och har sämre förutsättningar än enligt avtalet. - Två av tre anser att fackföreningar ska kräva att alla företag som verkar inom samma bransch och samma område ska erbjuda sina anställda samma garanti för löner och villkor genom avtal. Eftersom det var just så här situationen på salladsbaren såg ut, finns det ett relativt starkt principiellt stöd för vår sak. De tre-fyra anställda på salladsbaren hade sämre löner och villkor än enligt kollektivavtalet, de saknade avtalets garanti mot sänkta löner, och så vidare. Och i Göteborg hade alla andra i området runt omkring, liksom övriga restauranger i saluhallen där salladsbaren låg, tecknat avtal med oss. Men också i hur vi som fackförening bör få agera finns det ett starkt stöd. - Endast 15% anser att fackföreningar inte bör få agera alls för kollektivavtal om arbetsgivaren efter månader av förhandlingar säger nej. Den största andelen, fyra av tio, anser att facket gör bäst i att informera och dela ut flygblad vilket var precis vad Hotell- och restaurangfacket gjorde i Göteborg. Ytterligare 32% anser att facket på andra sätt ska sätta press på arbetsgivaren. Även på frågan om att vi konkret krävde kollektivavtal också på salladsbaren är det betydligt fler som stödjer oss, än vad man skulle kunna tro när man hör en del borgerliga debattörer. Men samtidigt är opinionen här betydligt mer tudelad och jämn. Nästan lika många anser att vi agerade rätt (41%), som tycker att vi gjorde fel (46%). Eftersom det finns ett så starkt stöd i princip för mycket av det som konflikten vid salladsbaren bygger på, är det tydligt att det finns något i den konkreta situationen, som gjorde att vissa blev mer tveksamma. Vi kan säkert ha gjort något fel, även om vi hela tiden hade ett lugnt, öppet och sakligt förhållningssätt. Men i stora drag anser vi att det var helt rätt att agera för att inte låta en arbetsgivare få dumpa löner och villkor på ett sätt som skulle drabba alla dem som arbetar på ställen runt omkring som har garanti för högre löner och bättre anställningsvillkor. Vi tror istället att det i första hand handlar om två saker. Dels att medierapporteringen har spelat mycket på en grovt förenklad David-mot-Goliat -bild, utan att närmare reflektera över vem som egentligen, på små arbetsplatser med många lågavlönade ungdomar, utlandsfödda och lågutbildade med otrygga anställningar, är David och vem som är Goliat. Det ytliga fick ibland ta överhand över det intellektuella. Här har vi dock själva en stor del av ansvaret. Vi har under en längre tid inte tillräckligt tydligt förklarat, folkbildat och opinionsbildat om varför det är så viktigt med kollektivavtal för vanliga anställdas löner och villkor på jobbet. Dels att mycket kapitalstarka och högljudda krafter, med Svenskt Näringsliv i täten, ihärdigt har attackerat den svenska modellen för arbetsmarknaden. Genom att exploatera felaktiga påståenden t ex att de anställda på salladsbaren hela tiden hade lika bra eller bättre villkor än enligt avtalet har borgerliga ledarskribenter, partiledare, ministrar och lobbyorganisationer applåderat kampanjen för att inskränka fackföreningarnas rätt att agera för kollektivavtal. I ljuset av den enorma kraftsamling på den andra planhalvan, är det närmast förvånansvärt att opinionsläget är så jämt också i den konkreta konflikten. Det finns i TEMO-undersökningen stora skillnader mellan olika grupper: borgerliga väljare, egenföretagare och de som inte är med i facket är genomgående mer kritiska till att vi krävde avtal för löner och villkor. De som sympatiserar med den röd-gröna oppositionen, arbetare och medelinkomsttagare är mer positiva. En klassisk tudelning, kan tyckas. Men det är olyckligt om Svenskt Näringslivs kampanj bidrar till en ökad polarisering i en så grundläggande fråga som skyddet för löntagarnas löner och villkor. 16

17 TEMO-undersökningen mars 2007 Synovate Temos undersökning genomfördes på uppdrag av oss, och baserades på intervjuer med 1025 statistiskt urvalda svenskar, och började med en kort förklaring av vad ett kollektivavtal är, eftersom vi har märkt att kunskapen om detta är relativt begränsad. Nu kommer några frågor om fackföreningar och kollektivavtal. Kollektivavtal är ju en överenskommelse mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer i respektive bransch, som garanterar att lönerna inte sänks under en viss nivå, att man får en löneförhöjning efter en viss tid, och som reglerar arbetstider, försäkringar, anställningsvillkor, och en mängd andra ersättningar till den anställde. Fråga 1 I vilka av följande fall tycker du att fackföreningar bör ha rätt och i vilka fall bör man inte ha rätt att kräva en sådan garanti genom avtal med arbetsgivaren? Bör ha rätt Bör INTE ha rätt a) Företag med mellan en och tio anställda b) Företag som inte anställer personal som är med i facket c) Företag där de anställda saknar garanti för löne- och anställningsvillkor d) Företag där de anställda har sämre löner och villkor än vad kollektivavtalet anger som minimum e) Företag där arbetsgivaren säger att de anställda är nöjda utan avtalsgarantier för löner och villkor Fråga 2 Anser du att fackföreningar gör rätt eller fel när man kräver att alla företag som verkar inom samma bransch och i samma geografiska område skall erbjuda sina anställda samma garanti, genom kollektivavtal, för löne- och anställningsvillkor? Rätt 66 Fel 24 Fråga 3 Tänk dig en arbetsgivare som efter månader av samtal, förhandlingar och medling slutligt säger nej till att teckna kollektivavtal med fackföreningen. Hur tycker du då att fackföreningar ska få agera? Välj det alternativ som du tycker är bäst. Inte alls, arbetsgivaren ska då ha rätt att själv sätta de löner man vill. 15 Genom att t ex dela ut flygblad, informera om varför det är viktigt med kollektivavtal, och uppmana folk att istället välja ställen där man har avtal med garanti för löner 17

18 och villkor för personalen. 40 Genom att fysiskt hindra personer från att komma till arbetsplatsen. 5 På annat sätt sätta press på arbetsgivaren. 32 Osäker, vet ej 8 Fråga 4 Under vintern har Hotell- och restaurangfacket agerat för att få i princip alla restauranger i Göteborg - inklusive salladsbaren Wild n Fresh med fyra anställda - att teckna kollektivavtal. Anser du att det var rätt eller fel av fackföreningen att kräva avtal också med salladsbaren? Rätt 41 Fel 46 Känner inte till omständigheterna/konflikten 5 Osäker, vet ej 8 Så tyckte de anställda inom krogbranschen Hotell- och restaurangfacket arbetar alltid för och på uppdrag av sina cirka medlemmar. Därför var det också intressant att se hur de anställda i branschen tyckte om vårt agerande och de frågor som har väckts i debatten om salladsbaren. Vi lät därför undersökningsföretaget Novus Opinion under konflikten genomföra två undersökningar bland över 1600 respektive 1100 kockar, servitriser, restaurangbiträden, städare, med fler. Slutsatsen av de undersökningarna är bland annat att facket har agerat bra under kollektivavtalskonflikten vid salladsbaren i Göteborg. Vi borde till och med agera ännu oftare, och på fler orter, för att få fler arbetsgivare att garantera löne- och anställningsvillkor genom kollektivavtal. Den första undersökningen, i december, visade bland annat: Endast 4% anser att lönerna skulle bli lägre om fler arbetsgivare tecknade kollektivavtal. Ändå är det just detta såväl borgerliga debattörer som arbetsgivaren har hävdat: att de utan avtal skulle betala mer. 85% tycker att det är viktigt att det finns kollektivavtal på alla arbetsplatser inom hotelloch restaurangbranschen där det finns anställda. Två tredjedelar - 66% - anser att fackföreningar bör begära kollektivavtal på i princip alla arbetsplatser, oavsett om man har medlemmar där eller inte. Mindre än fyra procent tror att det är lätt för en enskild anställd på en liten arbetsplats att kräva kollektivavtal för att få högre lön och bättre anställningsvillkor. Bara var tionde - 11% - anser att det inte finns någon risk att en anställd som begär kollektivavtal sedan tvingas sluta. De tillfrågade anser också att facken även framöver bör få begära och vidta sympatiåtgärder vid konflikter på svensk arbetsmarknad. 45% anser att sympatiåtgärder 18

19 borde användas oftare, och ytterligare 22% anser att det bör vara lika tillåtet som idag. Endast 8% vill att sympatiåtgärder begränsas eller förbjuds. Detta visar att vi har de hotell- och restauranganställda med oss i det viktiga arbete för bättre villkor genom kollektivavtal som vi bedriver. De anställda själva förstår att det i praktiken är mycket svårt för en enskild anställd på en liten arbetsplats att själv begära kollektivavtal. Och de går inte på talet om att arbetsgivarna på salladsbaren skulle ge sina anställda högre lön och bättre villkor än vad de skulle fått om de haft kollektivavtal. De som själva jobbar i branschen förstår att vi som fackförening måste agera för kollektivavtal om bättre villkor och löner för de anställda också på små arbetsplatser, eftersom åtta av tio arbetsplatser inom vår bransch har färre än fem anställda. Den andra undersökningen, som genomfördes den 16 februari-4 mars, visade bl a: 76% anser att facket bör agera oftare för att få ännu fler arbetsgivare att teckna kollektivavtal med garanti för bl a lönevillkor. 71% av de som tog ställning, tyckte att Hotell- och restaurangfackets agerande vid kollektivavtalskonflikten vid salladsbaren i Göteborg var ganska eller mycket bra. Drygt sju av tio anser att fackföreningen bör kräva avtal för de anställda också på små arbetsplatser. Åtta av tio tycker att man ska kräva kollektivavtal även om arbetsgivaren är ung eller kvinna. Däremot var det påtagligt många - 53 procent - som inte hade en klar uppfattning om huruvida de anställda på salladsbaren hade samma garanti för högre lön som i kollektivavtalet. (En undersökning av Sveriges ledande arbetsrättsjurist Toivo Öhman visade att de anställda där hade sämre lön och villkor än enligt kollektivavtalet på samtliga undersökta punkter.) Undersökningen visar samtidigt att kunskapen hos de anställda själva om vad kollektivavtalet - som konflikten i Göteborg handlade om - innebär varierar: Å ena sidan känner många - 81% - till att avtalet garanterar att man inte får ha allt för låg lön. Å andra sidan känner endast 32% till att man enligt avtalet gärna får ha högre lön än lägsta nivån. Många anställda - 78% - vet att kollektivavtalet reglerar hur mycket man minst ska ha i timlön, övertidsersättning o s v. Samtidigt tror så många som var fjärde felaktigt att kollektivavtalet innebär att man måste vara med i facket. En stor majoritet, 78% - vet att avtalet garanterar högre lön efter en viss tids yrkeserfarenhet. Men bara varannan känner till att det också garanterar en så trygg anställningsform som möjligt, och att man som anställd med avtal får en försäkringsskydd vid sjukdom eller olycka. Det här visar att vi har starkt stöd från våra egna medlemmar. Det är ju på deras uppdrag, och för att få upp deras löner, vi agerar. Men det visar också att vi måste informera, folkbilda och opinionsbilda mer om kollektivavtalen och dess betydelse för löner och anställningsvillkor. 19

20 Lärdomar, principer och konsekvenser Vem är egentligen David och vem är Goliat? Delar av medierapporteringen har som sagt var spelat på en grovt förenklad och ytlig David mot Goliat -bild. Men vem är egentligen David, och vem är Goliat, på den enskilda arbetsplatsen, långt från medias strålkastarljus? Där är den enskilde anställde, ofta ung, ofta kvinna, inte sällan med utländsk bakgrund, och ofta utan högre utbildning, i en mycket utsatt position till sin arbetsgivare. Det gäller inte minst på små arbetsplatser, där man är i en direkt beroendeställning till sin arbetsgivare. Få anställda vill eller vågar på sådana arbetsplatser stöta sig med sin arbetsgivare genom att ensam tvingas kräva avtal om högre lön och tryggare villkor. Där är det dels viktigt för stämningen på jobbet att hålla en god kontakt med chefen, eftersom man jobbar så nära inpå varandra, dels är det viktigt för att man inte ska bli av med jobbet. Undersökningen ovan med över 1600 restauranganställda, visar att sju av tio känner oro för att bli av med jobbet om de själva skulle tvingas kräva avtal med garanti för löner och villkor. Det bekräftar över hundra års erfarenhet av fackligt arbete. De flesta arbetsplatser i restaurangbranschen ser faktiskt ut ungefär som salladsbaren. Åtta av tio är små arbetsplatser. Två tredjedelar av de som arbetar i branschen är kvinnor, och snittåldern i hela branschen ligger på blott cirka 30 år. Och lönerna är mycket låga. De schysta löner som arbetsgivaren sade sig betala ligger till och med under de redan låga nivåer som präglar branschen i stort. Den som hävdar att fackföreningen är Goliat, måste svara på hur den egentlige David, den enskilde anställde, ska kunna få högre lön och bättre villkor om man inte kan få stöd från eller agera genom sin fackförening. Fackföreningen är ju enbart stor och stark tack vare att många anställda har känt att man ensam inte skulle vara lika stark som tillsammans. Inskränkt konflikträtt: hur garanteras löner och villkor om facket inte får agera? Svenskt Näringsliv, Företagarna, m fl har nu föreslagit ett antal inskränkningar i de fria fackföreningarnas grundläggande rätt att agera för att få fler att teckna det kollektivavtal som deras egna medlemmar har slutit med fackföreningen. Denna kampanj intensifierades påtagligt under kollektivavtalskonflikten i Göteborg. Tre av fyra regeringspartier - och starka krafter i det fjärde - har nu öppnat för eller uttryckligen ställt sig bakom arbetsgivarnas krav, som kraftigt skulle förskjuta balansen på svensk arbetsmarknad. De krav som framför allt har lyfts fram i anslutning till konflikten i Göteborg, är att fackföreningar inte bör få agera för kollektivavtal på små arbetsplatser, med färre än tio anställda; att fackföreningar inte bör få agera för kollektivavtal på arbetsplatser där arbetsgivaren inte anställer någon som är med i facket; och att fackföreningar inte bör få agera för kollektivavtal på arbetsplatser. Men vad skulle dessa krav - som förs fram under den förment sympatiska beteckningen proportionalitetsregel, d v s en fackförenings agerande måste stå i proportion till de effekter på företaget det åstadkommer leda till? Underförstått - och som en solklar effekt av detta resonemang ligger att det vore acceptabelt med åtgärder från fackföreningens sida enbart så länge de inte har någon effekt. Åtgärder för att höja lönerna och förbättra villkoren för anställda på små arbetsplatser skulle i praktiken alltid anses vara oproportionerliga. Det skulle innebära att t ex anställda i vår bransch som är i stark tillväxt och som av samtliga partier betraktas som en viktig framtidsbransch, men som präglas av många småföretag skulle få ett sämre stöd och garanti för sina löner än i manligt dominerade branscher som tillverkningsindustrin, med många stora arbetsplatser. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har hittills avfärdat kraven med motfrågan Vem ska avgöra vad som är proportionerligt? Det ligger mycket i den frågan. I sådana här värderingsfrågor är det nog klokt att vila sig på ansvarsfulla parter, som genom förhandling kan komma fram till ett avtal. Det är den enda, om inte objektiva så i alla fall intersubjektiva, sanningen om vad som är rimligt i ett visst läge. Men då är det också viktigt att vi som fackförening kan agera för att få fler att omfattas av detta avtal. 20