This is the published version of a chapter published in Bortom förlägenheten: bibliotekariens pedagogiska roll i utveckling.

Transkript

1 This is the published version of a chapter published in Bortom förlägenheten: bibliotekariens pedagogiska roll i utveckling. Citation for the original published chapter: Hed, H. (2015) Är det bra för distansstudenter är det bra för alla. In: Hilda Androls, Elin Lucassi, Christine Wallén (ed.), Bortom förlägenheten: bibliotekariens pedagogiska roll i utveckling (pp ). Stockholm: Kungl. biblioteket N.B. When citing this work, cite the original published chapter. Permanent link to this version:

2 Är det bra för distansstudenter är det bra för alla Helen Hed I Sverige har vi en lång tradition av studier på distans, först via brevskolorna och sedan även via universitet och högskolor. En viktig skillnad mellan campus- och distansstudenter är just campuset med alla de resurser som finns där inklusive biblioteket. Jag som bibliotekarie blev intresserad av detta när jag insåg hur små möjligheter distansstudenterna hade att nyttja biblioteket när de vid något tillfälle varje termin var på campus om de nu över huvud taget gjorde det. Vid Umeå universitet har man sedan 80-talet ägnat sig aktivt åt att på eget initiativ eller Regeringens uppdrag jobba med att utveckla både pedagogiken och tekniken kring distansutbildning. I början av 90-talet fick Umeå universitet tillsammans med Linköpings universitet Regeringens uppdrag att bilda ett nationellt samordningsorgan, Distanskonsortiet. Att bara läsa om vad andra hade gjort eller enbart informera och undervisa de distansstudenter vars lärare beställde undervisning från oss på UB kändes inte tillräckligt, ville gärna göra något själv också. Ganska snart kom vi på att det inte bara var distansstudenterna som behövde stöd, detsamma gällde den bibliotekspersonal som våra distansstudenter kom i kontakt med på sina egna folkbibliotek. Det kändes då (och känns fortfarande) som att jag kom in i biblioteksvärlden vid exakt rätt tidpunkt. Antalet studenter ökade i synnerhet distansstudenterna och det togs beslut på högsta nivå om att distansutbildningen skulle få extra resurser för att utvecklas. Alla de organisationer och grupper jag nämner i texten skapades för att på olika sätt implementera och/eller stötta statens satsningar på ökad distansutbildning. Det hör också till saken att jag, när jag 1995 blev anställd som bibliotekarie på Umeå UB kom med en doktorsexamen i genetik och femton års erfarenhet av undervisning på universitetsnivå i bagaget, varav bara en liten andel distans-undervisning. Att jag på UB skulle ägna en hel del av min arbetstid åt undervisning var klart från början. Det var först nu jag fick möjlighet att gå kursen Lärarkunskap. 79 Den gav mig en portion mer formell pedagogisk kunskap och en större kontaktyta med lärare från institutioner. Via fortbildningsinsatser på arbetsplatsen, deltagande i biblioteksföreningarnas aktiviteter, kurser, konferenser, m.m., kom jag tidigt i kontakt med både intressanta personer och intressant litteratur (till exempel Studenternas bibliotek och Seeking meaning, för att bara nämna ett par). Distansstudenterna vid Umeå universitet kommer huvudsakligen från 79 Fortbildningen av personal vid Umeå universitet låg då på en enhet med namnet Personalutbildning vid Umeå universitet, som idag motsvaras av enheten för Universitetspedagogik och lärandestöd (UPL) Det var första gången som jag fick tid att inom ramen för min tjänst att formellt förkovra mig pedagogiskt. 153

3 Norrland, men det är geografiskt en mycket stor region med få högskolebibliotek. Inte så konstigt då att jag och andra både bibliotekarier och lärare intresserade oss för hur vi bäst skulle kunna överbrygga avstånd. DUKOM och Distum Distansutbildningskommittén (DU- KOM) och Distansutbildningsmyndigheten (Distum)80 finansierade ett antal projekt som syftade till att utveckla distansutbildningen vid svenska lärosäten. Både vårt projekt i Västerbotten, KUBEN, (mars 1996 oktober 1997) som finansierades av DUKOM, och det nationella kursutvecklingsprojektet Bibliotekarier och IT (finansierat av Distanskonsortiet) innebar att jag och mina kollegor under en period arbetade väldigt intensivt med att skapa kurser, att fördjupa oss i pedagogiska frågor och modeller, att bygga webbplatser för de material vi skapade och därefter vara lärare och handledare på de kurser vi skapat. Det var en lärorik period. Projekt KUBEN Under 1996 kom ett gemensamt dataoch telefoninät till stånd i länet, ACnet, med högklassiga dataförbindelser mellan de 15 kommunerna i Västerbottens län. För ytterligare information se DUKOM - distansutbildningskommittén har beviljat Umeå universitet medel, 2,5 milj kronor för rubricerade för att skapa goda nätförbindelser 80 Se även Karlsson, Ove, Andersson, Inger M., & Niklasson, Laila. (2002). DISTUM:s HÖGSKOLE- PROJEKT En metautvärdering FULLTEXT01.pdf mellan Umeå universitetsbibliotek och kommunbiblioteken i Västerbottens län. Projekttiden har varit från 1 mars 1996 till 1 oktober För ytterligare information om DUKOM se Samarbetspartners inom Umeå universitet är universitetsbiblioteket (UB), universitetets datacentral (Umdac), och Centrum för utbildningsteknik (CUT) samt Länsbiblioteket och de 15 kommunbiblioteken i Västerbottens län. Projektledningsansvaret har letts från universitetsbiblioteket och projektledare har varit Gunni Öberg. Varje kommunbibliotek har fått en adekvat datorutrustning placerad i biblioteket med tillgång till internet, e-post samt ett antal databaser. Bibliotekspersonalen ute på de lokala biblioteken har erbjudits utbildning framförallt i databassökningar och i modern informationsteknik. I samarbete med institutionen för Konstvetenskap har en bilddatabas skapats för distansstuderande i ämnet Äldre och Nyare konst, 20 resp 40 poäng. Bilddatabasen har byggts upp med hjälp av Umdac. Ett stort kontaktnät har byggts och folkbibliotekens goda nätverk med Länsbiblioteket i spetsen har varit en bra grund för samarbetet Om det lokala projektet har Gunni Öberg skrivit en rapport: Slutrapport: KUBEN - kommun- och universitetsbibliotek i nätverk 82 Via WayBack Machine kan man komma åt några informativa webbsidor: Distanskonsortiets hemsida Om Distanskonsortiet Sida med lista över distanskurser web/ / 154

4 Ovanstående citat ger en bra bild av omfattningen av projekt KUBEN. De goda effekterna av samarbetet påverkade vårt arbete i många år. Den ökade kunskap vi alla fick om hur det faktiskt fungerade när distansstudenter sökte hjälp med att få tag i litteratur via sina lokala bibliotek var väldigt värdefull. En sidoeffekt var att vi, tillsammans med länsbiblioteken i Norrland, kunde vara med på de informationsträffar för folkbiblioteken som hölls inom deras respektive regioner, träffar där vi universitets- och högskolebibliotek fick möjlighet att informera om vår service till våra distansstudenter och att få höra hur man upplevde att det fungerade. Distanskonsortiet Den andra organisationen kring nationella samarbeten och utveckling av distansutbildning som jag kom i kontakt med var Distanskonsortiet. För att ett projekt skulle få medel skulle det vara ett samarbete mellan minst två, helst fler av konsortiets medlemmar och medlemmarna utgjordes av ett antal universitet och högskolor. Det var inom ramarna för detta konsortium som jag var med och skapade en distanskurs om bibliotek och IT för bibliotekarier. BIT Bibliotekarier och IT Bland bibliotekarier fanns ett uppdämt behov av utbildning inom IT/IKT. Det var inte så att det helt och hållet saknades studiematerial eller kurser på detta område, men kurser vars syfte distans.htm Internet för bibliotekarier, 5 poäng kth.se/kurser/9155.htm var att förbereda bibliotekarierna för distansstudenters behov i en tid av ökande distansutbildning fanns det inte så mycket av. Den kurs jag var med och skapade syftade just till att ge bibliotekarier inom både högskole- och folkbiblioteksvärlden både mer och breddad kunskap inom IKT samt en känsla för vad det innebär att läsa helt på distans. Kursen gavs, vill jag minnas, tre gånger.83 Generellt gick det väldigt bra, men majoriteten av kursdeltagarna hade helst sett att det ingått åtminstone en fysisk träff. Och det blev fler kurser! I och med att Utbildningsdepartementet avsatte ett antal miljoner kronor i utvecklingsmedel för varje högskola att fördela på egen kursutveckling öppnades möjligheten för bibliotek att i samverkan med lämplig institution vid lärosätet söka medel. Det ledde till att jag även fick vara med om att ta fram kursen Biblioteket som pedagogisk resurs 5+5 poäng som Institutionen för ABM, Uppsala universitet, sedan gav 84. På ytan kan man se två tydliga förändringar; dels att vi nu kunde ge poänggivande kurser genom att samarbeta med en institution och dels att vi tagit lärdom av våra erfarenheter från kursen Bibliotekarier och IT och bestämde att vi inte kunde ge dessa kurser helt utan fysiska träffar. När kurserna gavs fick vi också uppleva en del av om inte alla 83 Om kursen Bibliotekarier och IT har Ulrike Schnaas skrivit en bra rapport: Internet för bibliotekarier självvärdering av en internetbaserad distanskurs. Arbetsrapport 5, november 1999, Uppsala universitet, Enheten för utveckling och utvärdering. 84 Handledarpresentationer för kursen Informationskompetens & webbteknik som pedagogiskt verktyg web/ / distans/bibpedres/kurs2/larpres.htm (webbsidorna daterade maj 2001 april 2003 i WayBack Machine) 155

5 problem som gäller många distanskurser kursdeltagarna är i hög utsträckning intresserade av innehållet och sin egen förkovran, men inte av att tentera och få poäng. Nu hade vi genom denna utbildningsinsats hjälpt ett antal bibliotekarier runt om i Sverige att höja sin kompetens både vad gäller IKT och om hur det är att vara distansstuderande. Genast hade Sverige fått betydligt fler personer som bättre förstod vad det innebar att studera på distans och vilken hjälp dessa studenter kunde behöva få på eller via sina lokala bibliotek. BIBSAM en viktig spindel i nätverket BIBSAM finansierade redan utvecklingsprojekt som bedömdes vara av allmänt intresse för forskningsbiblioteken. Det som hände i och med att staten bestämde sig för att göra en tydlig satsning på distansutbildning var att man på BIBSAM såg att detta var en fråga som kunde behöva särskild uppmärksamhet även från Kungl. bibliotekets och forskningsbibliotekens sida. Det i sin tur ledde till att en del projekt med inriktning stöd för distansstudenter fick anslag. Förstudien Förstudien var åtminstone ett indirekt resultat av erfarenheter från KUBENprojektet och en nödvändighet för att söka pengar för ett planerat skapande av en självinstruerande guide för bibliotekets användare. Lyckligtvis kunde förstudien göras som ett uppdrag från BIBSAM och den kom att baseras sig på de material som svenska högskoleoch universitetsbibliotek hade på sina webbplatser i mars och april Vi ville veta vad man tillhandahöll, hur det såg ut, vilken målgruppen var, vilken teknik man använt, om materialet var generellt eller ämnesspecifikt. Biblioteksguiden för distansstuderande din spårhund på nätet När vi, via projekt KUBEN, hade sett till att bibliotekarierna och en del IT-personal ute i kommunerna i Västerbotten kunnat höja/bredda sina kompetenser (och fått större förståelse för distansstudenternas behov) var det hög tid att satsa på distansstudenterna själva. Vi ansökte, tillsammans med Örebro UB, om medel från Distum85 för att utveckla ett material som dels skulle bestå av praktisk lokal information och dels ett självstudiematerial för studenter som inte fick någon undervisning i informationssökning i sina kurser/program. Guiden skulle vara så utformad, rent tekniskt, att den skulle fungera även om användaren satt med ett relativt långsamt modem och/eller hade något funktionshinder. Detta projekt ingick i ett större projekt, BILL (Bibliotekens roll i det livslånga lärandet). Som jag minns det så fanns det ett krav på att mer än ett lärosäte skulle delta i varje projekt som Distum gav utvecklingsmedel till. Och det var helt rätt tänkt; mycket energi och bra idéer uppstod som ett resultat av våra möten. Vi ansåg att vi absolut behövde ha studenter med i projektet och lyckades faktiskt hitta intresserade personer. Det var värdefullt att få ta del av deras 85 Att vi fick medel till Biblioteksguiden berodde på att vi från början avsåg att skapa en resurs som varje bibliotek som ville kunde få en egen kopia och att de också skulle få utrymme att i guiden lokalanpassa vissa delar. 156

6 åsikter och önskemål redan på planeringsstadiet. Fördelningen av vem som gjorde vad i projektet kan grovt beskrivas som att innehållet skapades till hälften av kollegor i Örebro och hälften i Umeå. Webbsidorna skapades av en person verksam vid Umeå universitet. I detta fall så fick vi tipset via CUT (Centrum för Utbildningsteknik )- här utnyttjade vi de kontaktytor vi hade byggt upp under projekt KUBEN. Jag hade en baktanke, när det gäller Biblioteksguiden, att den skulle kunna användas i biblioteksundervisningen på campus också. För det som är bra för distansstudenterna borde även vara bra för campusstudenter. Vår undervisning för campusstudenter hade vid den här tiden hunnit öka rätt mycket, men fortfarande nådde vi långt ifrån alla genom den undervisning som beställdes av lärare. Och här kommer vi till Biblioteksguidens tredje funktion den kunde fungera som ett stöd för de bibliotekarier som skulle hjälpa dessa studenter, ungefär som de ämnesguider vi skapat för våra webbplatser. Strax efter millennieskiftet skedde en omorganisation av distansutbildningen på nationell nivå; Distum läggs ner och Nätuniversitetet startas. Aktionsgruppen (senare BIBNÄT) Den här gruppen bildades i början av 2002, samtidigt som Nätuniversitetet startade. Vi gav oss själva namnet Aktionsgruppen för informationsförsörjning i nätuniversitetet (döptes om till BIBNÄT, Biblioteksstöd till nätbaserat lärande, 2003). Initiativet kom från BIBSAM efter att de av Utbildningsdepartementet anmodats att se över hur biblioteken inom universitet och högskolor kunde vara med och bygga upp det svenska nätuniversitetet. Att det fanns pengar för lärosätenas arbete med att ta fram distanskurser rådde ingen tvekan om, vi fick en lista över hur mycket pengar varje lärosäte skulle få redan vid vårt första möte. KB/BIBSAM sökte ett extra anslag från Utbildningsdepartementet (10 miljoner kronor/år för 3 år, men fick inga). Gruppens uppdrag var att inventera resurser och finansiera lämpliga projekt utan att veta hur mycket pengar som skulle kunna fördelas. Som det verkade var det alltså inte några medel att vänta från utbildningsdepartementet utan sannolikt skulle det i första hand handla om att omfördela de resurser som fanns inom BIBSAM. Man utlyste årligen projektmedel och under de år BIBNÄT-gruppen fanns fick den ett deluppdrag att granska de ansökningar som rörde projekt med koppling mot distanslärande och biblioteksfrågor och att sedan ge rekommendationer till BIBSAM. BIBNÄT-gruppen hade en väl definierad uppgift; och jag väljer här att citera direkt: Stärka kapaciteten vid biblioteken att klara de krav som ställs vid nätbaserat lärande genom att ta initiativ till workshops, utbildningsinsatser och andra former av gemensam fortbildning och erfarenhetsutbyte - både inom bibliotekariekåren och i samverkan med andra grupper inom högskolan. Främja utveckling av nya och vidareutveckling av existerande 157

7 bibliotekstjänster för nätbaserat lärande genom att dels initiera projekt dels fungera som bedömaroch remissgrupp för projektförslag och för annat utvecklingsarbete. Förankra betydelsen av bibliotekarien som partner i utvecklingen av nätbaserat lärande genom att belysa vikten av bibliotekariens pedagogiska roll i samverkan med lärare och annan högskolepersonal. Samordna information om vad som görs inom området och var. Alla i arbetsgruppen bidrog med sin egen kompetens och med information från sina respektive områden vi visste vad som pågick och vilka som var involverade i vilka projekt. Vid behov inbjöds andra personer in för att delta i mötena och vi tog med oss mycket information hem genomfördes så en omstrukturering av Nätuniversitetet genom att det slogs samman med Rådet för högre utbildning. Den nya myndigheten fick namnet Myndigheten för nätverk och samarbete inom högre utbildning (nshu). Skälet till att BIBNÄT-gruppen till slut lades ner år 2007 var egentligen väldigt enkel det kändes som att det inte längre fanns något behov av att ha en separat grupp för detta. Poänggivande kurs i Informationssökning vid Umeå universitet Jag trodde då att det var möjligt att skapa en kurs eller ett självstudiematerial som skulle kunna fungera för alla studenter oavsett vilka ämnen de läste. Lite naivt kanske, men jag hävdar fortfarande att det är möjligt. Det finns i det vi kallar informationskompetens eller informationskunnighet en delkomponent som är gemensam oavsett ämne. Ett skäl till att jag även senare fortsatte att utveckla kursmaterial som skulle fungera för alla på detta område var att jag såg hur jag och andra undervisare kunde kombinera en gemensam stomme med delkomponenter som var ämnesspecifika; till exempel i form av ämnesguider. 86 Jag ville testa mina idéer om att det faktiskt var möjligt att skapa en poänggivande nätkurs i informationssökning där studenter från alla ämnen var välkomna att delta Umeå universitet fick precis som de andra lärosätena del av de medel som avsattes av Utbildningsdepartementet för detta ändamål och efter ett ansökningsförfarande i samarbete med Institutionen för sociologi fick vi medel att skapa kursen. Institutionen godkände kursplanen och den gavs som en enstaka kurs. Resultatet blev en kurs som under de år den fanns gavs 12 gånger. Eftersom kursen inte fokuserade på att lära ut ämnesspecifik informations- och litteratursökning utan ett förhållningssätt gentemot bibliotek och informationssökning, källkritik, upphovsrätt och uppsatsskrivning så fungerade den till och med bättre än jag vågat hoppas på. Studenter uttryckte själva att det var stimulerande att mötas över ämnesgränserna och att på så sätt få en annan helhetssyn. Bolognaprocessen ( ) Bolognaprocessen pågick under ett antal år och kan väl egentligen inte påstås vara helt avslutad än, men jag kommer 86 Ämnesguider fanns på Umeå UB först i form av tryckta foldrar, men från omkring 1995 även som webbsidor. 158

8 främst att beröra tiden från omkring 2005 och några år framåt, eftersom det är de åren som framförallt påverkade mig. Jag uppfattar Bolognaprocessen som en process i tre steg; informationsoch diskussionsfas, planeringsfas, implementeringsfas. I Sverige var det fyra organisationer som ingick i en nationell Bolognapromotorgrupp (Internationella programkontoret, mnsh, SFS samt SUHF). De fördelade ansvaret för ett antal nationella och regionala seminarier mellan sig så att var och en ansvarade för ett tema. Programrådet höll ett antal seminarier och workshops utspritt över landet och jag hade tur då ett av dessa hölls i Umeå. Det blev en halvdag fylld med presentationer av vad processen syftade till att åstadkomma och ett grupparbete då vi fick försöka att utifrån några få exempel skriva förväntade studieresultat utifrån den modell med progression inom varje utbildning som ingår. Jag minns inte om vi hade med oss Blooms reviderade taxonomi, men idag ser jag tydligt hur den kan vara till stor hjälp när man försöker uttrycka i ord vad studenter ska förvänta sig av en kurs i synnerhet som det finns varianter av Blooms taxonomi med lämpliga verb för varje nivå. Jo, det sas uttryckligen att man i kursbeskrivningarna skulle utnyttja språket för att markera progressionen så ett enkelt språk var tillåtet på de mest grundläggande kurserna, men inte för de avancerade. Att få sitta med vid grupparbetet, att uppleva hur stor förändring lärarna upplevde att detta var, var bara det nyttigt. Syftet med att skriva om alla dessa dokument (det har tagit lärarna ett antal år att skriva om alla) var givetvis att dels göra det enklare att jämföra kurser, dels att se till att studenterna faktiskt fick veta vad en kurs skulle innehålla redan när de valde vilka kurser de skulle söka. I slutändan borde det åtminstone delvis också leda till att det blev enklare för lärarna att skapa de examinationer som behövdes. För mig och mina kollegor var ändå det primära att förstå hur vi skulle förhålla oss till detta, hur vi ur de kursplaner lärarna formulerade kunde utläsa var vi skulle föreslå att undervisning i informationssökning lades in - om inte lärarna var snabbare och hörde av sig till oss först. Det gav oss också anledning att ännu en gång strama upp våra formuleringar. Vi var redan sedan flera år inne på en tanke om progression när det gällde det vi lär ut då det delvis är inbyggt i själva begreppet informationskompetens. 87 Jag och mina närmaste kollegor försökte synliggöra vår önskan om en tydlig progression genom att beskriva den undervisning vi erbjöd som uppdelad i nivåer och genom formuleringar om ämnesanpassning och integrering. Jag kan nog tacka mitt medlemskap i BIBNÄT-gruppen för att jag blev så engagerad i denna fråga, och det började sannolikt med information om Bologna vid något möte Dock vill jag minnas att det var på hösten 2005 som jag började engagera mig i frågan utifrån ett biblioteksperspektiv. Hur viktigt det var att vi högskolebibliotekarier engagerade oss insåg jag snabbt; ska lärare nu skriva om alla kursplaner så kanske de är påverkbara när det gäller informations- 87 Vi har dock länge haft en tendens att vilja lära ut mer än vad som är absolut nödvändigt. 159

9 kompetens enligt högskolelagens första kapitels beskrivning? 88 Sagt och gjort! Jag försökte ta till mig all den information som fanns att tillgå. Och några dokument från tiden påminner mig om att jag höll en presentation Personliga reflexioner från Bolognaseminarium learning outcomes and competencies vid ett seminarium som hölls för Lärarutbildningen på Stockholm bibliotek den 14 februari Den 5 maj samma år var jag inbjuden till Uppsala universitetsbibliotek och den 8 juni till Biblioteksnämnden vid Umeå universitet för att informera om vad Bolognaprocessen betyder för biblioteket. Bolognaprocessen fanns med även på BIBNÄT:s dagordning och det ordnades seminarier om detta för biblioteken plus att Christina Tovoté startade en blogg Lärandemål för informationskompetens 89 Ett givet skäl till vårt engagemang i detta hänger ihop med Högskolelagens formulering i första kapitlets 9:e paragraf om vad en student ska lära sig under sin utbildning och hur vi undervisande bibliotekarier ganska tidigt läst in ett krav på att studenterna ska bli informationskompetenta. När det så stod klart för mig att Bolognaprocessen skulle innebära att alla examen-, program- och kursbeskrivningar skulle revideras utifrån riktlinjer om en harmonisering av all högre utbildning i Europa såg jag också en möjlighet för oss på biblioteken att föra en dialog med lärare om undervisning i informationssökning och hur den skulle hanteras i sammanhanget. Nyckelkompetenser för livslångt lärande Parallellt med Bolognaprocessen togs det på EU-nivå fram en europeisk referensram för det man kallar nyckelkompetenser som är åtta till antalet: 1. Kommunikation på modersmålet. 2. Kommunikation på främmande språk. 3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens. 4. Digital kompetens. 5. Lära att lära. 6. Social och medborgerlig kompetens. 7. Initiativförmåga och företagaranda. 8. Kulturell medverkan och kulturella uttrycksformer. Dessa satte myror i huvudet på oss. Var bland dessa finns informationskompetensen? Och med en mobil population blir de två första punkterna inte alls så entydiga som de kan verka. Det faktum att man delade in dessa i några hårda och några mjuka (gissa vilka som hör till vilken grupp!) upplevde jag och flera med mig som ett irritationsmoment. Själv ser jag ett samband mellan Bolognaprocessen och EU:s nyckelkompetenser som inte är helt okomplicerat. 88 Den paragrafen hade vi då lutat oss mot rätt länge, säkert sedan början av 90-talet

10 Bolognaprocessen åtta år senare Det gick några år och så kom det nya inbjudningar till Bolognaseminarier, närmare bestämt i slutet av Jag deltog i ett om Mjuka lärandemål i undervisning och examination som hölls på KI den 25 november. Eftersom informationssökning och referenshantering, källkritik och dylikt hör hemma bland de mjuka lärandemålen hoppades jag få en inblick i hur långt man kommit. Vi var 180 deltagare som fick ta del av ett antal presentationer som visade att det verkligen har hänt något under de år som gått sedan processen drogs igång, plus att vi fick möjlighet att diskutera i mindre grupper. Men det som var centralt för detta Bolognaseminarium var de generella (generiska) kompetenserna vilka, per definition, är lika viktiga som lärandemålen kring ämnesförståelse och vetenskaplighet och hur de ska examineras.. på ett likvärdigt och korrekt sätt oavsett vid vilket lärosäte eller vilken kurs det handlar om. Många framförde åsikten att det är svårt att examinera de generella kompetenserna. En hel del av denna problematik har varit synlig i kommentarer av de utvärderingar av utbildningar som har gjorts vilket också nämndes på seminariet. Både examination och utvärdering kan vara väldigt svårt. Bolognaprocessen har åtminstone delvis bidragit till att underlätta examination genom kravet på tydliga lärandemål (förväntade studieresultat). Kanske kan det närmare samarbete som vi undervisande bibliotekarier numera har med de ytterst kompetenta kollegorna på studieverkstäderna vara en väg att hjälpa lärarna att hitta vägar att lösa detta problem? Om det är bra för distansstudenterna är det bra för alla Jag har alltid tyckt om att undervisa, både när jag var universitetslärare och nu som bibliotekarie. Dessutom har det varit viktigt för mig att den undervisning jag gör också utvecklas och att den stödjer studenternas verkliga behov, och det tänker jag fortsätta med ett tag till. Ibland har det under de 20 år jag varit verksam som forskningsbibliotekarie känts som att jag står med en fot i vartdera lägret (en bibliotekariefot och en lärarfot), till exempel när jag som bibliotekarie deltagit i konferenser och andra sammanhang som i första hand annonserats som riktade till universitetslärare. Jag och andra bibliotekarier har genom att delta i sådana sammanhang hjälpt till att göra lärarna medvetna om att vi också arbetar med undervisning. Och det var så som jag upptäckte att jag hade kollegor som var villiga att överskrida gränser för att öka sin egen kompetens och för att synliggöra dagens bibliotekariers roll som lärare. Om man skärskådar den aktuella statistiken över universitets- och högskolestuderande så upptäcker man att omkring 50 % av alla distansstudenter inte alls finns så långt borta, många av dem bor så nära att de utan större problem kan komma till campus rätt ofta. Det betyder inte att distansstudenterna har blivit en mindre intressant grupp, bara att de, som grupp, inte är precis likadan som de var för tjugo år sedan. Och vi kan fortfarande säga om det är bra för distansstudenterna så är det bra för campusstudenterna. 161

11 Helen Hed, fil.dr, bibliotekare Umeå universitetsbibliotek 162