N:r 18 (281) Fredagen den 5 maj :te årg.

Transkript

1 Stockholm, Iduns Trycker Aktebolag N:r 8 (28) Fredagen den 5 maj. 6:te årg. Prenumeratonsprs pr år: Idun med Modetdnng och kolorerade planscher kr. 9: Idun m. Modet, utan kol. pl.» 7: 50 Idun ensam j B: Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr (Aftonbladets hus.) Prenumeraton sker å alla postanstalter rket. Redaktör och utgfvare: FRITHIOF HELLBERG. Träffas å. byrån kl. 2. Allm. Telef Utgfnlngstd: hvarje helgfr fredag. För LSsnummerspra 5 öre (lösnrr endast för kompletterngar) Annonsprs: 35 öre pr. nonparellerad.»platssökande» o.»ledga platser» 25 öre för hvarje påbörjadt total stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad. Aurora Storckenfeldt. nylgen samunder- (H^l vsnngsfrågan bragtes på tal vårt land med anlednng af förslaget om de lägre elementarläroverkens och pedagogernas ombldande tll samskolor, erbjöd sg ett osökt tllfälle att anställa en jämförelse mellan elementarskolorna för gossar och flckor. Och de voro ej få, som öppet uttalade den åskten, att flckornas undervsnng genom en sådan reform snarare skulle försämras fn förbättras. kan också cke nekas, att den utvecklng, vårt flckskoleväsen under de ssta decennerna ernått, flere afseenden ställt det järnbredd med och några tll exempel språkundervsnngen tll och med framom den af stat och kommun så varmt omhuldade elementarskolan för gossar. Och tll detta storartade resultat har man kommt genom ett fåtal energska kvnnors arbete, som långt från att understödjas på ett verksamt sätt af staten eller den allmänna opnonen, ofta haft att öfvervnna djupt rotade fördomar. Då v nu hunnt tll den gynnsamma tdpunkten, att kvnnans bldnngsrätt blfvt allmänt erkänd, kan det vara td på att se tllbaka på det långa och mödosamma arbete, som föregått segarn, och egna en tacksamhetens mnnesgärd åt de föreståndarnnor för flckskolor, som oneklgen gjort den största nsatsen detta arbete. I södra Sverge ntager bland dessa på grund af längden och den vdtomfattande arten af sn verksamhet fröken Aurora Storckenfeldt ett af de allra främsta rummen. Icke blott Jönköpng, där hon under nära ett hälft århundrade verkat och som naturlgtvs första hand skördat frukten af hennes lfsgärnng, utan hela Göta land, för att cke säga Sverge, är hennes namn kändt och aktadt; och tusende tacksamma blckar betrakta dag porträttet af en kvnna, hvars drag gömts de forna elevernas hjärtan, om också ngen af dem kunnat bevara dem stt album. Ty orgnalporträttet tll Iduns bld är det ena af de enda två, som någonsn funnts af fröken Storckenfeldt. Några data ur hennes lf och verksamhet skola också säkert för dem vara välkomna.

2 38 Där vardt ett fradgande skum och böljors kf; En störtsjö svallade vred mot vnternästet; hög och segrande lugn steg sol på fästet, Ty dödens makt var bruten och där var lf. p. "J^OPELIUS. Ett stort antal lärarnnor, som utgått från fröken Storckenfeldts läroanstalt, hafva nu sn verksamhet alla delar af vårt land, från dess nordlgaste tll dess sydlgaste provnser, och flertalet af dem har gjort skolan all heder. Flere af dem hafva upprättat egna läroverk, som arbeta med framgång. En skldrng, om än aldrg så kortfattad, af fröken Storckenfeldts skolverksamhet skulle vara brstfällg, om ej hennes storartade väl Aurora Storckenfeldt föddes den 26 december görenhet nämndes. Man tanke sg att af de 86. Hennes föräldrar voro kaptenen bortåt tretusen lärjungar, som under skolans vd Västgöta regemente Johan Adam Storckenfeldt snart halfsekelgamla tllvaro utgått från den och Magdalena Krstna Uggla. Efter samma, har väl hälften antngen gått helt att hafva förvärfvat en grundlg och vdtomfattande utan afgft eller ock erlagt en betydlgt för bldnng, sådan endast få unga flckor mnskad sådan. Naturlgtvs har den välgö- den tden kunde berömma sg af, beslöt hon ranhet, som fröken Storckenfeldt drekt och egna sg åt den vårt land vd denna tdpunkt ndrekt utöfvat, och hvarom här ofvan angfna så grymt försummade flckskoleunder sffror endast gfva en svag föreställnng, hur vsnngen. De, som mnnas denna td och enastående de än stt slag äro, cke kunnat kunna jämföra den med vår egen, äro bäst annat än åsamka skolans ekonom betänklga stånd att uppskatta fulla värdet af ett lf, sådant svårgheter. Dessa hafva stundom vart så som fröken Storckenfeldts. Endast få stora, att det fordrats föreståndarnnans ovan flckskolor funnos och dessa efter nutdens fordrngar lga energ för att kunna reda sg ur dem. mycket underhaltga. Fröken Storc Energ är det mest utmärkande draget frölga kenfeldt öppnade nu en ny elementarskola för ken Storckenfeldts karaktär; hon har en vlja flckor Jönköpng år 847 och rönte redan af järn, mot hvlken motgångarnes brännngar från början afgjord framgång, om också svårgheterna fåfängt bryta sg. Oaktadt sjuttosju år tynga voro både många och stora. Sär- på hennes gråa hjässa, står hon ännu upprätt, skldt språkundervsnngen lades stor vkt vd, arbetande med samma fver som förr på de ungas och det torde utan fara för överdrft kunna väl och fylld af samma entusasm för sst lfs påstås, att skolan här verkade banbrytande. stora mål, som ledt henne framåt under en Den har sedan alltjämt sökt motsvara tdens snart femtoårg skolverksamhet. En kärlek, beständgt växande fordrngar genom anställande som står emot så mycken motgång, så många af goda lärarekrafter. Med undantag af års träget och försakande arbete, den är af ett antal utländska lärarnnor samt lärare från högre allmänna läroverket Jönköpng, hafva äkta metall och rostar ej, då krafterna engång svka och den gamla gjort sn ssta rond genom de flesta af fröken Storckenfeldts medarbetare de kära skolsalarne. Den har sn rot utgjorts af skolan utbldade lärarnnor, hvargenom enhet anda och undervsnngsmetod en stark plktkänsla och en lefvande förtröstan på försynens makt, och den skall också bära väsendtlgen bbehållts. henne öfver det stora djupet, då äften den bästa känner, att allt hvad man gjort och Skolan åtnjöt under tjugu år obestrdt anseende för att vara Jönköpngs förnämsta, och sträfvat efter vart brstfällgt och svagt. ehuru sedermera två nya elementarskolor för Fröken Storckenfeldt har utom sn skolverksamhet flckor tllkommt, äger den dock fortfarande spelat en mycket betydande roll nom aktnng och förtroende oförmnskad grad. de kretsar, som lfvas af ett varmare relgöst Ehuru en för vår td mndre vanlg dscpln ntresse. På talet, då mssonsförenngar upprätthälles, är dock tonen skolan långt och frkyrkoförsamlngar ännu cke från tung och tryckande, ty föreståndarnnan funnos, var hennes hem en medelpunkt för är en af dessa sällsynta, lycklgt begåfvade den andlga rörelsen; utan att ndragas det naturer, som med allvar arbetet äfven kunna moderna sektväsendet, har hon städse hyst ett förena frskt mod och glädtghet; och hennes lefvande ntresse för relgösa frågor och verkat anda har tryckt sn prägel på skolan. mycket för den nre och yttre mssonen. Helpensonärer hafva emottagts sedan år 855, och för alla dem, som nkommt som sådana frän när och fjärran, har fröken Storckenfeldt vart som en mor en god mor, som ej tagt sna modersplkter lätt. bästa bevset härpå är det varma och nnerlga förhållande, hvar de utgångna eleverna alltjämt stått tll sn forna skolföreståndarnna, ett förhållande, som vackert llusteras af de årlgen återkommande fester, som gfvas för de elever, Bom utexamnerats föregående år. De emotses alltd med stor längtan, och helt vsst äro dessa bjudnngar högtdsstunder, där de vanlgen tll ett sextotal uppgående unga damerna upplfva mnnen från det glada kamratlfvet skolan.»de ungas arbetsförenng», hvlken sedan mer än tjugu år arbetat för mssonen, bdrager ock tll att fastare sammanknyta bandet mellan skola och lärjungar. Tre dkter. C. bladen slta sg från lndens ^0? svarta grenar, de falla och de trampas ned emellan våta stenar. Kall vnden drar från norr och 'öfver hafvet smma molnen bleka. barnen skratta gällt och leka. Sakta tänds en stjärna, och den skälfver där tyst och skygg lksom Nu bådar natten frost frusen, den blckar ned på gatorna och husen. och död åt allt det späda och det veka. barnen skratta gällt och leka. Sakta drager mörkret ut sn breda, täta slöja. Tll glömskans ro jag får mtt heta hufvud böja. sofvande ännu jag hör, ljud som varmt och vänlgt smeka, hur barnen skratta gällt och leka. II. De gamle de tala om tdens nöd och sa dystert förderf och dåd åt märglösa släktet utan tro, åt äflande släktet utan ro. De tycka sg höra höstregnet gråta tårar tunga och tårar våta öfver lfvets grönska, som vssnat ner. Och de klaga, att aldrg den sprar mer. muntert och gällt regngrå dag klnga barnens skratt, lksom lärkors slag, med bud om att dmmorna engång fly, med löfte om sommartder som gry. Ej hösten och kölden förmå att kväfva unga, frska känslor som sträfva emot lfvets ljus, emot lfvets vår. Blott det sjuka dör bort. frska består. Frska III. bräckes ej storm och vssnar ej ökenhetta. Käckt det sprar upp, när allt omkrng det dör och härjas, susande vnden. Lätta oeh dess gröna blad af solens strålar muntert färgas, mnnes länge stundens fröjd och glömmer fort dess sorger, grubblar ej på gåtor, rufvar ej på framtd söden, njuter hvarje dag som går och somnar obekymradt, Veka lugnt döden, lycklgt. torkar sorgens tår och svalkar kvalets feber, ut armods koja mldt och gladt stt bröd det bryter; domer nga domar; och dess kärlek aldrg tryter, flödar ständgt högre.

3 Blyga prålar ej med egen dygd och pockar ej på ära; ej det skrker ut som rätt hvad tror sna bästa tankars själf det ödmjukhet det och tänker, skärf skänker, kännande dess rnghet. Rena skadar klart och öppet ut och fäller aldrg blcken; ngen ku/vad lusta dess varma pulsar sjuder, trofast ömt dess famntag kyss ut älskogsdagar. Goda Mycket barnasnne! tden äger; saknar lyckan. Först är och god den det bjuder endast dg och när du dn bonng ut hvarje hjärta tager, då kör solen upp strålvarm öfver sälla morgondager släkten. Hugo Gyllander. ^$ ^ N o l l a n. IS) leonora hette hon egentlgen; men då [SjT hon var lten och nte kunde säga ut V namnet, kallade hon sg»nollan» och sedan fck hon heta det. var nte utan, att hon också ansågs för famljens»nolla». Systrarna voro vackra, men hon»hade nte något utseende alls»; båda systrarna ansågos ha goda hufvuden, men hon var»som folket är mest». Den äldsta systern blef ltet bortskämd för att hon var den första den yngsta blef ltet bortkelad, därför att hon var den ssta; men»nollan», som hvarken var den första eller den ssta, utan bara den mellersta, blef därför nte bortskämd alls. Systrarna voro mycket ute och roade sg, men»nollan» var mest hemma hos föräldrarne. Någon skulle ju vara hemma, och nte var hon heller så mycket road af eller uppburen sällskapslfvet som de andra; men hon lärde sg stället att sätta mera värde på det stlla, gagnande hemlfvet. Och Nollan kunde också ha sna nöjen och ntressen, dem systrarna cke förstodo sg på eller funno nog stora och nte hade td med lfvet hade många skönheter och glädjeämnen också för Nollan. Hon var alla fall så omstlg hemmet. Isynnerhet blef detta fallet sedan systrarna blfvt gfta och föräldrarne började bl äldre. hon sörjde nte öfver, att hon blfvt kvar; hon hade j u en god verksamhet, där hon var, och hade for öfrgt alltd vant sg vd att tänka mest på andra och mnst på sg själf. Så gck det flere år framåt. Ingen tänkte på, att det kunde vara eller ens bl annorlunda nom hemmet, och Nollan själf tänkte kanske allra mnst därpå, ty hon hade så mycket att göra och tllse, och då går tden alltd fort. Hennes snne blef också gladt af det tllfredsställande medvetandet, att hon var tll gagn och glädje för sna närmaste. Sådana andar verka äfven ofta förädlande på hela sn omgfnng. då nträffade slutlgen något mycket märkvärdgt: också Nollan blef förlofvad! En bra karl, ännu sn bästa ålder, men med tllräcklg mognad för att mera fästa sg vd nre än yttre företräden, gjorde famljens bekantskap, och hos honom uppstod då snart en lflg önskan att tll stt eget hem få öfverflytta denna hemmets goda tomte, som han tyckte att man så orätt kallade»nollan». blef som en naturrevoluton nom hemmet. Hvad skulle far och mor nu taga sg tll? Först nu började de att rätt nse, hvad dottern vart för hemmet och för dem. de gladde sg ock på samma gång öfver att se henne få ett eget. Nog hade hon förtjänat det! vsste de bäst. De sade den nye och sste magen helt upprktgt, att han nu tog deras bästa dotter, och han svarade skrattande, att det var just det han vsste! de andra döttrarna, som hade kommt på framstående platser och ännu voro»mycket med» världen, voro verklgen ltet förvånade öfver hvad som skett»en nolla» har j u så ltet att betyda, så mycket tyckte de att de lärt sg räkna ut! de hade glömt, att det fanns andra faktorer talet. Tll att börja med, lånade»morfar och mormor» hem den äldsta dotterns llla flcka, för att de nte skulle känna sg så ensamma; och små dotterdöttrar bruka alltd vara roade af att få vara på egen hand hos morföräldrarne och känna sg då helt vktga. En afton sutto morfar och mormor vd lampan jämte den llla flckan. F ö r att hon skulle få vara borta en längre td, hade de lofvat att också tänka på, att hon nte skulle glömma bort det llla, hon redan lärt sg; men de där lektonerna, som morfar och mormor skulle ge, gngo dock mest på lek. I ett annat hörn sutto Nollan och hennes fästman; ty det hade ännu nte vart bröllop, fast det med all fart rustades därtll. Nu skulle emellertd»llla stumpan» sysselsättas med en räknelekton. Mormor, hon var nu alltd så allvarlg och ordentlg med de där lektonerna men så kom morfar vanlgtvs med något påhtt och lockade»stumpan» tll lek, och det tyckte hon allra bäst om. nu skulle hon bara skrfva upp det här talet först på grffeltaflan, sade mormor.»hvad ska' jag skrfva?» frågade»stumpan» något håglöst.»skrf»etthundratjugu» sffror,» sade mormor högtdlgt.»stumpan» skref.»får jag se, om du skrfvt rätt!» sade mormor och kastade en blck öfver sn stckstrumpa.»ånej, kära barn, nte får nollan stå först!»»nej det har hon då aldrg fått göra!» nföll morfar skälmskt, fast på samma gång med en suck.»såå, kära»morfar», hndra oss nu nte,» förmanade mormor.» gör väl detsamma, hvar nollan står, för hon är ju alla fall detsamma som ngentng,» nvände den llla ltet envst.»ser du,» tog nu morfar tll orda,»det gör ändock nte alldeles detsamma!»»hur ska' det vara då?» af bröt den llla något trumpen, ty hon vlle snart komma från arbetet.»skrf så här!» vsade nu mormor och 39 förde den llla handen med grffeln;»först ettan tänk dg, att ettan är morfar, som kommer först,» fortfor hon för att ltet mera muntra och ntressera eleven.»skrf så tvåan»»ja, ettan det är»far», för han ska' ju alltd vara numro ett,» nföll den oförbätterlge morfar med komskt allvar.»så kommer tvåan det är»mor». H o n är nu själfva verket dubbelt så mycket värd som ettan, men får ändå stå efter, för syns skull. Sedan kommer nollan. Om en nolla ställer sg främst, då får hon nte något värde alls, ser du, mn llla stumpa, fast mången, som nte förstår mer än du, kunde tro motsatsen. när hon ställer sg själf sst, då får hon, så underlgt det än kan synas vara, den allra största vkten och betydelsen. är en lärdom för lfvet, kära barn! Ser du, om man också själfva verket nte är eller tycker sg vara annat än en nolla här världen, så kan man bl något vda mer, bara man vet att fylla sn rätta plats. När nollan står på den platsen, då ger hon ökad betydelse åt hela omgfnngen och kan todubbla cke blott stt eget, utan hela talets värde. Ja, llla vän, du förstår mg nte nu, du ser bara helt storögd på morfar, men en gång skall du komma att förstå det!» slöt morfar och såg mycket allvarlg ut, medan blcken sväfvade bort mot hörnet, där dottern satt.»morfar har nu alltd sådana nfall» sade mormor, hälft förlägen.»så heter det vanlgen, då man kommer fram med sannngen!» skrattade morfar.» Och nu kan ju lektonen få vara slut för kväll,» tllade han»morfar har nu lärt dg att räkna ut, hvad det är, som ger lfvet dess största värde fast det för många kan tyckas som ett hårdt tal.»»amen!» sade fästmannen gladt borta från stt hörn.» ster».» är hälsosamt.» KROPPENS VÅRD. är hälsosamt att så mycket som möjlgt vstas frsk luft. Intet är så oumbärlgt för männskan som god, frsk luft. är hälsosamt att daglgen göra en längre promenad. Gåendet befordrar samtlga organs verksamhet, synnerhet underlfsmusklernas. Den som lefver bergstrakt, borde alltd uppsöka höjderna. Luften är där alltd damfrare och renare än dalen. är hälsosamt att daglgen taga ett bad eller, om man ej kan det, tvätta sg från hjässa tll fot. Hudens verksamhet främjas därgenom högsta grad. är hälsosamt att ej nyttja för varmt vatten vd bad, emedan detta förslappar huden. Kallt vatten är bäst, och man vänjer sg snart därvd. är hälsosamt att göra badet kort, synnerhet om man väljer kallt vatten. Fem mnuter borde vara det högsta. Bad, som vara längre försvaga kroppen. är hälsosamt att bada rnnande vatten. Flodvatten, som är utsatt för luft och ljus, är alla afseenden att föredraga framför stllastående och brunns- och vattenlednngsvatten. Flodbadens läkekraft är allbekant. är hälsosamt att regelmässgt och ej för långt emellan tvätta hufvudet. Hufvudets hud kräfver samma ans som den öfrga kroppens. Tu-

4 40 sentals hårsjukdomar skulle undvkas, om mera omsorg egnades åt hårbottens renhållnng. är 'hälsosamt att bära kort hår. Bortsedt från att endast då luften kan få tllträde tll huden och satsen:»kallt hufvud, varma fötter» förverklgas tll sn första del, är äfven långt hår en dammfångäre, som så mycket som möjlgt borde a f l ä g B n a s. Damer böra hvarannan dag sorgfällgt utkamma stt hår. arrangerat denna utflykt. Han skulle resa morgon brodern också, förstås, och nu hade flckorna kommt öfverens om, att, nnan han försvann, kanske för alltd, skulle man ha en rktgt glad dag tllsamman ute det gröna, där man kunde få ha honom alldeles för sg själf och slapp dela honom med föräldrar, farbröder och tanter. På kvällen ack, den ssta kvällen kunde man ju ej få rå om är hälsosamt att vd promenaden bära en käpp honom, den skulle han tllbrnga kommneller ett paraply tvärs öfver ryggen stucket unstergården, där han vart nackorderad hela der armbågarne. Hållnngen blr därgenom sommaren med sn bror och omfattats med så rak, bröstet spännes ut, och andnngen blr djumycken vänlghet. fanns således ngen pare. Mången har genom detta enkla medel annan utväg än att ställa tll med en lten botat sg från en gammal lungkatarr. pcknck det gröna. Målet för utvandrngen är hälsosamt att vd promenaden taga sn väg var gfvet på förhand, det var alltd den llla genom skog, fält och äng. Frånsedt den dammskogssjön, ty där var det enda ställe, där man frare luft man där fnner, är fältens och träkunde få vara skuggan. Och skugga, det dens grönska välgörande för ögonen. var hvad man alltd längtat tll hela denna är hälsosamt att vd fotturer marschera mått- torra och heta sommar. lg takt. Ofverdrfvet sprngande är skadlgt, under det att lagom sätt att gå betyder detsamma som en hälsosam lunggymnastk. är hälsosamt att göra bergstgnngar, emedan lungor och hjärta stärkas däraf. Naturlgtvs är öfverdrft här lka skadlg som alltd. är hälsosamt att daglgen grundlgt rengöra tänderna. Vackra tänder äro ej blott en kroppslg prydnad, utan ock en oskattbar tuggnngsapparat. är hälsosamt att åka velocped. gör hjärtats verksamhet fffgare, gagnar lungor och underlfsmuskler. Dock varnas allvarlgt för öfveransträngnng. är hälsosamt att åka skrdsko. Denna sport är så mycket mer att anbefalla, som v männskor om vntern dessförutan allt för mycket få undvara den frska luften. Skrdskogång stärker benmusklerna och befordrar som hvarje förnuftg sport blodcrkulatonen. är hälsosamt att rda, emedan därgenom synnerhet bröstets organ gagnas. (Slut.) I s k u g g a n. Berättelse af Ernst Lundqust. lätten låg och dallrade augusthettan, utan skydd mot förmddagssolen, hvars strålregn obarmhärtgt trängde n öfverallt. Åkerfälten hade delvs blfvt befrade från sna hvtnade skördar och lågo där nn stubbade och taggga. Här och där syntes dock några hvta skjortärmar syssla med de ssta hafrelassen. Hmlen stod hög och mjölkblå med små trasga hvta ulltappar öfver den dyllska landskapstaflan med sna åkerfält regelbundna rutor, sna välbyggda gårdar, omgfna af syren- och fruktträd, sn gamla klumpga kyrka, som lyste skärande hvt solskenet, och sn grågula rännl, som kröp fram mellan åkrar och trädgårdar, jämnbred och lat. Uppe skogsbacken, som kantade slätten, lyste det skärt, hvtt och ljusblått som en hel blommande rabatt; det var socknens ungdom, som var på väg upp tll»sjön», herrar ljusa dräkter och unga damer brokga sommarklädnngar med parasoller alla regnbågens färger. Löjtnant Bckhoff gck teten, lastad med fltar och själar; efter kom lcentaten Törne, som vanlgt omgfven af alla flckorna, och sst Fanny, löjtnantens uuga fru, arm arm med stockholmspoeten, Karsten Törnes yngre bror var tll de bägge brödernas ja, egentlgen mest tll lcentatens ära som man Nu hade man kommt öfverens om, att all ungdomen, som fanns socknen, skulle mötas uppe vd sjön vd elfvatden, äta mddag af medförda förråd och stanna däruppe, så länge festens föremål ansåg sg ha td, tll nemot solnedgången åtmnstone. Hvar och en skulle ha med sg en butelj öl, ett paket påbredda smörgåsar och en öfverrasknng, som ngen fck veta om på förhand; det var hela välfagnaden. Helst skulle man velat ha det på ett helt annat sätt; nga läckerheter voro goda nog att fra ett så afhållet festföremål som lcentaten Törne, men han hade själf bestämt matsedeln, och att opponera sg mot hans vlja kunde cke komma fråga. Den ende, som hade nnerlg lust att göra det, var löjtnant Eckhoff, ty han var mnsann ej van att lefva af påbredda smörgåsar en hel dag, men hans hustru var ju alldeles förtjust arrangemanget, och då hade han ngentng annat att göra än att knyta handen byxfckan och se glad ut. var förmodlgen for att slppa se glad ut som han trafvade ett långt stycke framför de andra. Där kunde han tll och med få gå och småsvära ltet för sg själf och nedkalla alla onda makters straffdomar öfver»kvnnfolkens dumheter». Nog var Karsten Törne en hygglg och treflg pojke, ja gudbevars, men fruntmmerna hans egen llla Fanny cke mnst skämde ju alldeles bort honom. Gud vet, om de nte voro pn kära honom allhop. Löjtnant Allan kom så väl håg, huru förändrade alla männskor här socknen hade förefallt honom, då han kom ner jul som vanlgt för att tllbrnga några veckor hos släktngarne på Glmsta. var som om de ungas alla andra ntressen hade slocknat ut ett tag för att lämna rum för det enda, stora, allt absorberande ntresset:»hvad har han för sg dag, går han ut ooh går kväll, tar han sg ledgt om söndag, få v träffa honom snart?»»de unga», det var detsamma som flckorna, ty någon ungherre fanns cke socknen, och»han», det var naturlgtvs Karsten Törne. Och det var märkvärdgt att se, hvlken förändrad ton det blfvt på bjudnngarna. Karsten domnerade allt och alla, utan att göra något för det han gjorde ju egentlgen aldrg något väsen af sg, det måste erkännas. det hndrade nte, att det rum, där han var, där blef det genast fullt af ljusa sommarklädnngar och klara, lystrande flckögon, som alla hängde fast vd ett och samma mål, den där solbrände, reslge, bredaxlade, ljushårge, unge mannen, som såg ut långt mera som en vacker bonddräng än som en skolfux, hvlket han ju egentlgen var. Och så snart det blef fråga om, hvad man skulle roa sg med, var det alltd honom man frågade först. Och antngen han lät höra sn åskt eller cke, blef alltd resultatet, att man bestämde sg för den sysselsättnng, den lek, den dans, som man trodde att han tyckte bäst om. Såg han ut att vara danstagen det kunde man se pä ett vsst slags gltter hans ögon, påstod Fanny, den tokan ja, då spelades vanlgen en kraftg hambo upp på panot, och samma mnut svängde hans atletska gestalt omkrng på golfvet, med de stora, bruna näfvarne om lfvet på första bästa tös han fck fatt ty han utmärkte ngen af flckorna särskldt, det var en treflg sda hos honom, och det var ju också helt naturlgt, eftersom karlen var hemlgt förlofvad. Med hvem, ja, det vsste ngen, men han bar en slät rng på högra handens rngfnger, och på hans skrfbord stod ett kabnettsporträtt af en bedårande vacker flcka; Allan hade vsserlgen nte sett det, ty då det var främmande kommnstergården, var porträttet alltd försvunnet, och det var ju ett tydlgt bevs på, att saken var sjuk; men Fanny hade sett det går kväll, då hon maskop med kommnsterns dotter Lna smugt sg n unge herms rum ett ögonblck, medan han var ute trädgården och tog ned de ssta bgaråerna åt Allans systrar, som kommt dt på besök sällskap med sn svägerska. Ja, det var märkvärdgt, hvad systrarna ofta hade ärenden tll kommnstergården nu för tden! Fastän den låg tjugufem mnuters väg från Glmsta, gjorde de den promenaden mnst tre gånger veckan. I början hade de gått tllsamman, men ju längre det led på sommaren, desto mera tycktes de fnna smak enslga promenader. Så snart det gällde att gå tll kommnstergården, var det rent af som om de skytt hvarandras sällskap. Hortense, som aldrg förr tagt en bok, så vda det nte stod Marltt eller Ohnet på ttelbladet, hade fått en högst förvånande smak för gedgen ltteratur och kom oupphörlgt hemkånkande från kommnstergården med arbeten samhällslära och populär naturvetenskap, aom hon lånat af lcentaten eller doktorn, som hon kallade honom. Om hon läste dem? Ja, det var en annan fråga. gck så fall med snälltågsfart, ty det dröjde ej många dagar, förrän hon var färdg att»byta om bok», och märkvärdgt nog alltd då syster Klara var ur vägen eller hndrad att följa med. Klara å sn sda hade oupphörlgt förfrågnngar att göra staden, och som det ej fanns telefon på Glmsta, måste hon ju gå tll kommnstergården. Vsserlgen satt telefonen nne farbrors rum, men man kunde ju aldrg veta... och så bodde ju unge herr Karsten rummet bredvd, och om man rktgt ansträngde sg att tala högt telefonen, kände han nog gen rösten och... ja, det hade verklgen händt ett par gånger, att han kommt ut. Kommnstern, den spjufvern, berättade, att Klara tycktes ha svårt att htta på ämnen för sna stadssamtal; de dagar, då hennes fantas var alltför sterl, nöjde hon sg med att rnga på hos än den ena, än den andra vännnan och fråga, hur de mådde. Hemma på Glmsta fck hon uppbära mycken smälek för det varma ntresse hon en hast fått för sna vännnors hälsa, och hon blef därför tvungen att stället hemsöka stadens mod-ter och manufakturhandlare med spörsmål om de otänkbaraste artklar, som tll hennes stora förvånng aldrg funnos på lager. Fanny påstod, att alla de andra flckorna socknen voro precs samma fördömelse. Länsmannens bägge döttrar, som hade starka

5 anlag för fetma, hade törstat och svält hela sommaren, så att det var både ynklgt och löjlgt; de vågade knappast smaka en droppe vatten; också hade alla deras klädnngslf blfvt så vda, att de slogo veck både fram och bak åt dem. Kommnsterns llla Lna, hvars specaltet var det huslga, gjorde ej annat än studerade kokböcker från morgon tll kväll. Karstens favorträtter hade hon på sna fem fngrar, och hon vsade en rörande läraktghet, då det gällde att tllreda den eller den rätten precs så som hans mor brukade laga den. Hon hade tll och med öfvertalat hans bror, poeten, att hemlghet skrfva tll modern, prostnnan Törne Luleå, och be om upplysnng rörande en dunkel käldolmfråga och tll belönng fått det erkännandet af Karsten, att så, just så smaka mammas kåldolmar. Ja, tll och med barn och öfverårga tycktes ej ha gått fra för påverkan af det magnetska fudum, som tycktes utstråla från den hederlge Karstens glada och trohjärtade blå ögon. Llla Magge Slfverfelt på stora Björnö, som våras fått sn första långa klädnng,»pyret», som Karsten kallade henne blef alldeles vld, då hon var hans sällskap; hon rodnade och bleknade hvar mnut, pratade och skvallrade som en lten fågel vårsolen, och då hon någon gång teg, följde hon honom med långa, tllgfna hundblckar sna svarta stenkolsögon. Om han bedt henne gå på styltor eller hoppa kråka mellan Björnö och kommnstergården, skulle hon bestämdt ha försökt det. Och hennes guvernant, fröken Malm, äfven Bomsbasunen kallad på grund af sn starka, skrällande sångröst... också hennes fyrtoårga bjärta hade råkat sken. det förstås, hennes varma känslor tyoktes vara fördelade någorlunda lka mellan bägge bröderna Törne. På bjudnngarna, då man för artghets skull och af gammal vana bad henne sjunga, var det vsserlgen på Karsten hon under förspelet lät sna drömmande ögon hvla för att få nspraton, men sedan lät hon helt opartskt blckarna spela från den äldre brodern tll den yngre, medan hennes spruckna domsbasun dämpade sg tll ett flöjtlkt dolcssmo för att framkuttra den evnnerlga, bevekande samvetsfrågan:»vll ngen af er, fåglar små?» Antaglgen var det ngen af de små fåglarna som vlle, ty nnan andra versen börjat, voro de vanlgen bor t flugna. (Forts.) Just nu! Just nu är ögonblcket nne, när I boren låta edra goda tankar bl tll gärnng, I alla vänlga läsarnnor, som från första stunden ämnat med edert llla strå tll stacken bdraga tll allas vår skollofskolon.' N har dag från dag skjutt upp det brådskade ju ännu ej, menade N ; men nu bl vårdagarne allt längre och ljusare, de fly så snabbt sn kos, att nnan v veta ordet af, är stunden nne for skolornas afslutnng. Och då bör allt vara klart. Sätt Eder därför genast ned, då N läser dessa rader, och låt den vackra föresatsen bl verklghet! Dröj ej längre: den mnsta gåfva af godt hjärta gfven kan bl tll välsgnelse! Så måtte då allas edert beslut bl detta: just nu! Ingen, som något kan offra, om än aldrg så rnga, skall tveka att vara 4 med, när det gäller de fattga barnens sommarfröjd. Bdragen nsändas tll Redaktonen af Idun, Stockholm, postanvsnng eller postsparmärken (ej frmärken). Vd försändelsen bör tydlgt angfvas, att den är afsedd för»iduns skollofskolon». Alla nflytande bdrag redovsas Idun. V begynna här nedan redovsnngen öfver httlls nflutna medel. Iduns redakton 00: ; Sof 5: ; Llla Frda 0: 0; Anonym 0: 0; Llle Erk : ; ff : 50; Z 2: ; Jenny H n : 0; Malva : ; D. Hy, T. 8., Hernösand, 5: ;»Pa>, Falun, 2: ; S. L. M. 20: ; Snöslan : ; H. och H., Göteborg, 5: ; G y, Örebro, 5: ; Frda I: ; Sven ock Ellen, Häggatorp Vedum, 5: ; Hldur och Gertrud, Vårgårda, 5: ; Selma Mörell, Frånö, 5: ; Ma H., Sala, 3: ; L. B., Kansäter, 5: ; Edla Florman, Malmö, 0: ; Nls och Ingrd, Borås, 2: ; S. G. M., Stockholm, 3: ; Onämnd : ; Gerda och Elsa 3r ; Anna och Eva : ; Sgrd och Lly 2: ; A... 0: 60: Rudolf och Georgs sparbössa : ; E. A., Stockholm, 5: ; W. och J., Stafnäs, 3: ; Fru Carl Smth, Trelleborg, 0: ; Moster, Stockholm, 5: ; Llle Sten 2: ; Anna och Olle : ; Greta och Estrd 4: ; Llla ADnta 0: 50; S. A., Karlskrona, 2: ; Els. Chrst. Elfvng, Färjestaden, 5: ; Skolbarnen Ahlsborg, H V e t l a n d a 5: ; A. T. R. A. och H j. 3: ; Anna Bll, Orrnäs Hotagen, 5: ; Thelma (Sorgetröst) 4: ; S.a Kronor 27: 90. " U n d e r stt s t å n d. " Magra betraktelser nngsvärdt öfver ett anmärk- tdstecken. ärleken lär vara blnd, påstås det, och nog ser man daglgdags underlga parter, som tyckas bestyrka, att parfvelu med pl och båge ej har sn fulla syn behåll. Han har j u också hållt på så många tusen år, att det rent af vore ursäktlgt, om han började slappna tll på gamla dagar. kanske ändå att man gör guden orätt. Kanske kärleken ännu är lka ung och lka träffsäker, som han alltd vart. Kanske det är världen, som har blfvt gammal och skumögd, så att hon ej ser mer än tll ytan af saken, ej fattar svårgheterna skyttens konst, ej skönjer alla de fna trådar, som draga hjärta tll hjärta, och kanske den gamla skumögda världen tll på köpet har fått på sg ett par konvenansbrllor, genom hvlka hon ser lfvet ännu mera på tok. Jag skall säga, det kan nog nte heller ha sg så lätt att vara Amor nu för tden som de gamla goda dagarne, då nymfer och fauner skalkades lundarne och herdar och herdnnor vgdes utan både magstrat och präst, medan själfva den kyska Dana fängslades af Endymons skönhet och endast Narcssus speglade källan stt själfbeundrande jag. Egendomlgt och outransaklgt nog har Narcssus fått en ofantlg skara afkomlngar, oåtkomlga för kärleken lkasom stamfadern och tynande bort negatv, själfbeundrande tllvaro lkasom han. den värsta svårgheten för en samvetsgrann Amor är nog ändå att våra förhållanden ba blfvt så förskräcklgt nvecklade, att famljeunderhållet ej kan plockas från träden, att v ha kontrbutoner, sdenklädnngar, badorter, släktngar, vänner, förmän och gudvet hvad v nte ha allt för,ena cvlsatonens välsgnelser. V ha stora anspråk på lfvet, v ha konvenans, korrekthet, hvad som»passar sg» och»hvad folk säger» att ta' hänsyn tll. Allt sammanlagdt ger hvarje särskldt fall ett resultat, som endast kan vara förhållande tll alla nverkande omständgheter godt. nu komma v tll den gamla, skumögda världen, hvad den säger, och hur den ser. Om en rk, vacker flcka gfter sg med en rk, vacker karl, så är det ett utmärkt part. Om en fattg, framstående man gfter sg med en fattg flcka, så är det bra, endast hon är af god famlj, som det heter. låt en man god ställnng, en bldad man med framtd för sg, begå den fauten att söka sg en hustru utanför»det gode Selskab», och man skall få höra vackra saker. D å har man fått ett nytt bevs för kärlekens blndhet. Ärade läsarnnor! Man måste själf vara blnd på bägge ögonen för att ej se, att sådana små afvkelser från den banade vägen, som nyss antydts, blfva allt mndre sällsynta. Tanken själfva efter, och ransaken edra bekantkretsar! är långt från ovanlgt nu för tden, a t t. t. ex. en akademskt bldad man, en man med karrer framför sg, en man af god famlj och med tllträde tll de bästa famljekretsar, ett tu tre förvånar världen med att tllkännagfva sn förlofnng med, låt oss säga en kaféuppasserska, en cgarrfröken eller en tjänstflcka. väcker uppseende genast bland de närmast ntresserade. Man tsslar och man tasslar ht och dt och söker efter bevekelsegrunden, som man allmänhet gärna vll förlägga utanför frvllghetens område. som oftast msstar man sg sna gssnngar. Böjelse och ngentng annat har drfvt en själfständg natur att söka lfvets lycka där, hvarest en rätt känsla sade honom, att han kunde fnna henne. var hstoren. Ja, men tänk, hvad Stna N. N. skulle ha passat honom utmärkt säger då alltd någon sakförståndg med hennes ntellgens, hennes bldnng, hennes talanger, hon skulle just ha blfvt den rätta värdnnan hans hem, och henfle hade han fått en maka mäktg att förstå hans tankar och sträfvanden. Om mannen fråga hörde detta, kan jag tänka mg, att han skulle kunna svara ungefär så: Den nämnda flckans bldnng och talanger och ntellgens har jag all aktnng för. Kanske har hon ej heller så stora anspråk på ett bekymmerfrtt och angenämt lf, att jag ej skulle kunna fylla dem. Måhända har hon också ett godt, varmt hjärta, en god karaktär. jag känner henne cke. Männens och kvnnornas utbldnng går de kretsar, dt hon hör, så olka rktnng, att de alltd måste få svårt att förstå hvarandra. Den enkla flcka, som blfvt mn, saknar allt detta, som kallas bldnng och talanger, men v förstå hvarandra dock grunden bättre, och henne kan jag älska, därför att hon är mäktg större hängfven kärlek än den andra. Någontng den där vägen med ett ord. Låt vara, att kärleken är blnd, men då ledes han åtmnstone af starka makter makter, som torde öfverlefva alla tdsåskådnngar, krafter som voro verksamhet, långt nnan det fanns något högre flckläroverk att rabbla fransyska eller något ostämdt pano att klnka på. I grund och botten är ju också det, som gemenlgen går under namn af bldnng, n-

6 42 gentng annat än ett yttre glttrande påhäng, lksom talangen ofta blott är papegoj dressyr. ta, som skulle vnnas genom bldnng, slår så ledsamt ofa felt, och godt hjärtelag vsar sg kunna förefunas utan kunskap franska och engelska. Här har ej vart menngen att analysera alla de fall, då män gfta sg som termen lyder under stt stånd. säger sg själft att man ej vll förneka, att brst på famljeumgänge, långvargt ungkarlslf och annat därvd också kunna blfva bestämmande faktorer. sådana ge dock cke en uttömmande förklarng öfver det förhållande, hvarpå jag här rktat uppmärksamheten, det anmärknngsvärda förhållande, att många bldade män af god famlj»wedöfvernöd på famljeumgänge detta oaktadt stga ett trappsteg ned, då det blr fråga om att hämta en brud och en vän för lfvet, och att detta förhållande tyckes blfva allt mndre sällsynt. kan för denna gång vara nog att framhålla själfva faktum, som och för sg manar tll betraktelser. Orsakerna, sådana jag ser dem, har jag endast helt flyktgt och ofullständgt kunnat antyda. Med redaktonens benägna tllåtelse hoppas jag längre fram få tllfälle att Idun skfva några ord om den mn tro ödesdgra dvergensen mellan männens mera praktskt-deraokratska och kvnnornas mera ästetskt-arstokratska uppfostran, allt nom de burgnare samhällsklasserna. Efram Rosenus. Pastellmålnng. För Idun af S. L. W ftom målnng olja och akvarell (och därmed lknande tllvägagåenden) fnnes ettmålnngssätt, som är ganska användbart och att rekommendera, särdeles vssa fall, nämlgen pastellmålnng eller målnng med krtor. De flesta af Iduns läsarnnor ha nog sett stycken, målade pastell. De utmärka sg oftast genom klara, lätta och luftga färger, och föremålen, som framställas, göra sg mycket bra^ bl naturlga och frstående detta naturlgtvs under förutsättnng att»konstverken» fråga äro af något så när artstsk beskaffenhet; annat fall kan det kanske vara svårt att känna gen dem på de ofvan angfna egenskaperna. Pastellmålnng är nu som sagdt målnng med krtor. I handeln förekomma vssa slags krtor, som emellertd ej gärna lämpa sg för egentlg pastellmålnng. De äro nämlgen vanlgen alldeles för hårda och för öfrgt af flere orsaker olämplga. Somlga äro nfodrade trä såsom vanlga blyertspennor. Sådana äro ej vdare att rekommendera; dels är det besvärlgt att ofla behöfva formera dem, dels äro de just ej af prma slag. En annan sort förekommer små cylnderformga pappeluer; dessa krtor äro emellertd alldeles omöjlga att använda vd verklg pastellmålnng följd af sn förfärlga hårdhet och ojämnhet. Rktga pastellkrlor böra vara lösa och af god kvalté; någon hvässnng eller spetsnng behöfver ej frägakomma, trots det så ofta föreskrfves vd handlednngar pastellmålnng. Jag begagnar krtor från A. W. Faber, Pars, och är mycket nöjd med denna sort. fnnes handeln alt tllgå paslellådor af olka storlekar från denna frma tll ett prs af 2, 3,50 å 4 kr. Lösa krtor kan man ock få köpa särskldt, etter behof. Krtorna äro tll följd af sn lösa beskaffenhet mycket sköra, omslutas af slkespapper och förvaras sågspånspacknng, hvarjämte ett vaddstycke lgger mellan färgerna och lådans lock. Tll pastellmålnng skaffar man sg papper af ett eller annat slag. Vanlgt rtpapper af god kvalté kan användas, om det blott ej är alltför tunnt och bräcklgt. Särskldt pastellpapper fnnes nog att tllgå hos de flesta frmor, som handla med färger och öfrga målareulensler, men torde ej vara nödvändgt, åtmnstone ej för amatören. är ganska dyrt för resten. För amatörbehof kan vanlgt fast rlpapper, hvtt eller kulört, med fördel användas. Innan färgläggnngen börjas, måste naturlgtvs tecknng föregå. Härvd är emellertd att observera, att krtorna ej ta bra på blyerts. Har man sålunda tecknat förut med blyerts, kan det hända, att färgerna ej kunna anbrngas som sg bör på vssa ställen. Delta gäller åtmnstone, om man tecknat med lös blyerts eller tecknat mycket. Om man så vll, kan man nog använda blyerts, men bör härvd begagna en hård sort (hög nummer) och för öfrgt teckna så ltet som möjlgt, d. v. s. ej mer än som behöfves, Bäst är nog att teckna med kol och sedan med lätt hand fylla konturerna med svartkrta. Då får man tydlga konturer alt gå efter. Att märka är emellerld att man ej får teckna med för grofva lner; dylkt fall kan nämlgen det ofla nträffa, att tecknngen blandar sg med pastellfärgen och vållar orena toner. Bäst är att använda hård svartkrla (t. ex. n r ; svartkrlsnumren gå motsatt ordnng mot blyerlsnumren). När nu tecknngen är färdg, kan man börja färgläggnngen. Då är såsom en allmän regel att märka, att den försggår så, att man målar eller rtar med krtorna drekt och fördrfver färgen med fngerspetsarne. Någon användnng af stomfer af ett eller annat slag är ej att rekommendera; då förlora nämlgen färgerna mycket af slt frska utseende, färgläggnngen blr tunn och genomsknlg, ej klar och dstnkt, och det hela får ej alls karaktären af verklg pastellmålnng. Vd pastellmålnng är vdare att akttaga, att man ej skall vara för snål på färgen, d. v. s. krtorna, ty detta är ej någon fördel. Man bör tvärtom använda ganska mycket färg, detta ger nämlgen mera kraft och styrka, och det framställda blr mycket mera frstående, än om man far öfver papperet med tunna, genomsknlga toner, så att papperet tll och med kanske lyser genom här och där. Somlga rekommendera att, nnan man börjar färglägga ett stycke, lksom grunda detsamma med en mera neutral färg. ta sker då för att man sedan må kunna ha något att arbeta med vd själfva färgläggnngen. Ibland kan nog detta förfarande vara ganska användbart, ehuru det ej någonsn kan säjjas vara nödvändgt. Här ofvan sades, att pastellmålnng gck så tll, att man rtade med krtorna Och sedan fördref strecken. Ibland behöfver ej någon dylk fördrfnng följa. Ofta blr nämlgen en pastellmålnng mera lefvande och naturlg, om man, sedan vederbörlg lokalton blfvt färdg, streckar med krtor af lämplg färg, härvd aktgfvande på det framställda föremålets form och beskaffenhet. ta gäller synnerhet om större pasteller, som ofta helt och hållet streckas, utan att någon egentlg fördrfnng eller utjämnande af krtstrecken sker. De ta sg mycket bra ut, behandlade på detta sätt, framför allt på något afstånd. Har man vd pastellmålnng af någon anlednng råkat framställa en orktg färgton, är detta lätt afhjälpt. Man behöfver ej stryka ut den eller krångla på ett eller annat sätt. Man målar blott öfver stället, och ofta kunna dylka undermålade färgtoner tllsammans med en senare ton åstadkomma mycket användbara nyanser. (Forts.) Ltet språklgt om en "N-månad." et fnnes vår svenska språklära under paragrafen»personlga pronomen» en regel, hvlken, oaktadt stt kortfattade allvar, under nuvarande förhållanden står där som en stum ron. Den lyder:»a t nyttjas såsom tlltalsord tll en person, då man ej kan begagna du.» Nej, tyvärr kan man ej längre begagna det förtrolga du tll alla och enhvar, såsom bruklgt var den gamla goda tden, då äfven kungar och kejsare»duades»! Icke heller passar for oss medeltdens höfvska, med dess något tunga verbaländelse på en. gjorde samtalet vsserlgen välklngande, men alltför högtdlgt och afmätt för vår prosaska, febrlskt brådskande td. r Däremot är N ett så ytterst praktskt tlltalsord, att det är rent af gåtfullt, hvarför det httlls förblfvt så godt som bannlyst ur vårt umgängesspråk. Hvarför skall vårt språk nödgas umbära hvad alla andra äga ett allmänt tlltalsord? Grannspråken hafva stt De, tyskan, engelskan och franskan sna respektve: Se, Y o u och Vous, e t c ; endast v åtnöja oss, under samtalets gång, med ett delgt upprepande af ofta långa ttlar. I skrftspråket har j u ordet N länge vart erkändt, men det är förunderlgt, hur mycket och hur länge det strdt för att komma tll sn rätt talspråket. Dess anhängare, det måste erkännas, äro ganska många, men de uppträda ännu alltför sporadskt för att med stt exempel kunna mana tll någon allmännare efterföljd. Dess motståndare utgöra det öfvervägande antalet, och att flertalet bland damerna äro att funa deras leder, förorsakar en cke obetydlg motvkt den hårdnackade strden. är därför, dessa rader rktas tll Iduns ärade läsarnnor, med en uppmanng att allvarlgt behjärta deras nnehåll! Kvnnans omärklgt fna nflytande sträcker sg på alla områden långt djupare än hon själf anar. Så ock detta hänseende! Vlle blott Sverges kvnnor ställa sg spetsen för N-reformen, torde den helt säkert med lätthet kunna genomföras. Och de borde j u denna, som alla allmännyttga reformer, vsa vägen just genom stt föredöme! I stället förefnnes nu hos det täcka könet den mest ngrodda fördom mot N-ordet. Lysande undantag fnnas ju alltd, synnerhet bland de uppväxande unga Sveadöttrarna. Huru ofta har ej författaren dskuterat Nfrågans pro och contra med damer, och lka ofta har han frapperats af den enhällghet, hvarmed de alla brutt stafven öfver det llla oskyldga ordet. De gå så långt, att de anse det for oförskämdhet, om någon vågar tlltala dem med N. Uppmanade att förklara, hvar oförskämdheten lgger, kunna de dock aldrg drekt påvsa den.»n är så så med ett ord, det är mg motbjudande!» och en betecknande lten grmas afslutar menngen. Se där kvnnans logk! N u är det mn fullkomlga öfvertygelse, att v just här hafva att söka skälet tll hela den allmänna opnonens obenägenhet att begagna N det daglga talet. är damerna, som cke tlllåta det! Och dock, hur löjlga göra v oss ej genom att förkasta detta ypperlga ord! Lyssna blott tll följande profbtar från en större bjudnng:»löjtnant S.. löjtnantens ryttmästare vll drcka med löjtnanten!» säger någon vd mddagsbordet. Eller:»Fröken, om fröken väntar där,» ropar kavaljeren trängseln vd buffeten,»skall jag strax servera fröken frökens favortglace I» Eller, säger kanske en gammal srlg d a m :»Reser öfverjägmästaren hem nu, så fär jag be öfverjägmästaren hälsa öfverjägmästarens fru så mycket, vll öfverjägmästaren det?» Skulle någon tycka, att detta är öfverdrfvet, kan han eller hon själf öfvertyga sg om motsatsen på nästa samkväm! Jag har med afskt valt några af de mest alldaglga fraser för att vsa, huru ovga de blfva genom detta öfverraått af ttlar. Byt ut dessa mot N och Er, och n skall själf erfara, hvlken lättnad det lgger där. Längre ttlar fnnas j u tyvärr äfven, hvlkas anbrngande ofvanstående satser skulle

7 göra dessa ännu tyngre. Äfvenså är det cke sällsynt, att vederbörandes, såväl namn som ttel, vd en lågmäld presentaton helt och hållet undgå en det allmänna sorlet, och då är man på allvar förlägenhet. Eller har det aldrg händt er, mn fru eller fröken, att n under en hel lång mddag»suttt som på nålar», emedan n cke haft den rngaste anng o m, hur n skulle ttulera er bordskavaljer? N har hela tden nödgats koncentrera er uppmärksamhet på att söka undvka det drekta tlltalet, och n har haft en pnsam förnmmelse af att han, tll följe af er fåordga, platta konversaton, måst anse er såsom mndre vetande. Godt hade vart, om n då kunnat taga er tllflykt tll det llla neutrala N. Och hvarför gjorde n det cke? Bevare oss väl, det hade j u cke vart»comme l faut»! vågade n vsst cke, han hade j u kurmat blfva förnärmad! Jag tror det knappast. I regeln är det endast damer, som tro sg hafva rätt att bl förnärmade, om herrarna»na» dem. ta djärfva påstående har erfarenheten gång på gång bekräftat! det bör j u cke all framtd så förblfva. Icke skola väl Sverges, öfrgt så frsnnade och framåtskrdande kvnnor, detta enda fall utmärka sg genom envs konservatsm. Se här ett förslag: M å kvnnorna öfver hela landet sammansluta sg tll ett allmänt N-förbund! ta skulle göra tll sn uppgft den gamla löjlga fördomens bekämpande denna»fördom, som har fåfängan tll bundsförvant». Dess medlemmar skulle verka för denna uppgft helt enkelt genom att oförskräckt begagna V» tll alla och en hvar! talas dessa dagar så mycket om försakelseveckor, hvlkas grundtanke är:»många bäckar små, göra en stor å». Äfven Nförbundet kunde nföra någontng lknande. Hvarför skulle cke öfver hela landet kunna åstadkommas en allmän N-månad? (En vecka vore j u detta fall otllräcklg!) A n vänd daglgen, under en hel månad, tlltalsordet N tll älta dem, åt hvlka n ej kan säga du, och n skall efter dess förlopp ogärna lägga bort det präktga llla ordet. Smånngom skall er omgfnng, smttad af ert exempel, äfven tllägna sg det, och nom kort skall det vara lka oumbärlgt för alla. Skall denna framtdsdröm någonsn förverklgas? Tll stor del kommer det att bero af Sverges kvnnor!» N-vän UP t. notsboken. Äfven andra kammaren har nu afslagt grefve Hamltons moton om rätt för gft kvnna att äfven utan äktenskapsförord råda öfver hvad hon nfört boet, förvärfvat eller under äktenskapet erhållt genom gåfva eller testamente. Tll bfall för densamma talade motonären, hrr Llenberg, med hvlken hr Lnder nstämde, och Blovv.» Ur tden har gått en ädel och varmhjärtad kvnna, brukspatronen C. Ekmans på Fnspong fru Anna Augusta Josefna Ekman född con Schéele. Efter ett svårare ldande, som tog sn början sstldne november, afled hon dagarne Stockholm, där hon för erhållande af den bästa läkarevård vstats sedan januar. Dotter af bergmästaren Flpstad, öfverntendenten Frans Adolf von Schéele, och född 826, ngck han 849 äktenskap med brukspatron Ekman och efterlämnar såsom närmaste anhörga, utom sn efterlefvande make, en son, bruksägaren Axel Ekman, och en dotter, Anna Gustava Mara, gft med bskopen Vsby, dr K. H. G. von Schéele. Fru Ekman var en på hjärtats och hufvudets Carl vägnar synnerlgen rkt utrustad, men anspråkslös kvnna och en den vackraste bld af sann kvnnlghet. Med en aldrg svktande omsorg och omtanke om stt hus och sna talrka underhafvande var hon allo en föresyn såsom maka, mor och husfru. Hennes många vnnande egenskaper förskaffade henne också vänner och sympater öfverallt, och länge skall hennes mnne lefva hos alla dem, som ägt lyckan att med henne komma berörng. Af en kvnna om en kvnna, t Anne Charlotte Leffler, duchessa d Cajanello, några bografska meddelanden af Ellen Key med tre porträtt» har utkommt på Albert Bonners förlag. 4 5 Drottnnggatan 4 5, och 2 tr. Flharmonska sällskapet gaf lördags sn ssta abonnerm ntkonsert för säsongen nför en talrk publk, hvlkens ntresse särskldt slöt sg krng Angut Södermans fragment»sgne lils färd», som äfven fck ett förtjänstfullt utförande med fröken Hallgren och hrr Lundqes och Söderman som solster. Bland de öfrga körverken på programmet var det af Max Zenger en ntressant bekantskap lksom, särdeles den senare, af Myrbergs»Höstblder», som föredrogs förträfflgt och måste bsseras. En ypperlg tolknng fck Brahms klarnettkvntett genom hr Kjellberg ska kcartetlen. Hr Hallen och den Auln anförde. ty Fröken och, snckare. Danmarks första kvnnlga snckarelärlng avancerade här om dagen tll gesäll. är en 26 årg dotter tll en sjökapten, fröken Sophe Chrstenscn, som af lust att bryta sg en själfständg bana gaf sg snckarelära, som hon nu med heder genomgått. En lärarnnas E/ svensk roman. kulturbld, tecknad på verklghetens grund för Idun af Algot Sandberg. Moderns form jn dar rätt. I staten Newyork gäller sedan den 23 sstldne mars följande (Forts.) lag:»gft kvnna är hädanefter medförmyndare (jont guardan) för sna omyndga barn. Hon ^rtverstn gck gråtande tll prosten, som såg mycket har samma laglga myndghet, samma rättgheter generad ut och menade att hon skulle lugna och skyldgheter som mannen. Efter den ena sg, så fck hon nog sna pengar. Nämdemanmakens död är den andra ensam förmyndare öf- nen var bara ltet kort om hufvudet. Ett par dagar ver de omyndga barnen.» efter sådana uppträden fck Kerstn vanlgen stt tllgodohafvande, och glad delade hon med sg åt fem andra nordamerkanska stater, nämlgen Axel, fastän hon hade smått nog, ty dessa ofta Jowa, Kansas, Nebraska, Oregon och Washngton, upprepade pennngbortskcknngar togo mera på gälla lknande lagar. Kerstns ekonomska ställnng, än hon själf början vlle tro. Turstdräkt för damer. Den af DräktreTden gck, och vd mdsommar skulle det blfva formförenngen antagna modellen tll turstdräkt bskopsvstaton Akelösa. Redan ett par månaär nu färdg och exponeras hos fröken Ohlsson, der förväg utgjorde denna väntade tlldragelse Blaseholmstorg 4 härstädes. Den smakfulla och allmänna samtalsämnet nom församlngen. Stfts alla afseenden praktska dräkten rekommenderas chefen var nyutnämnd och skulle för första gängen tll damernas benägna påseende. besöka pastoratet. Prosten förmanade bäde lärare och lärarnna att göra allt hvad de förmådde, för att skolförhören måtte gå så bra som möjlgt, ty bskopen var en sträng man, som med särskldt ntresse omfattade folkskolan. Kerstn gjorde stt bästa och tyckte själf, att hon borde få heder af sna flckor, både de små och de stora. Ty hennes skola var förenad folkoch småskola. Kungl. Operan, som på grund af mellankomna De märklga dagarna nalkades. Prostgården sjukdomsfall måst något uppskjuta sn tllämnade fäjades både utan och nnan, och prostnnan ängsnyhet Ad. Adams»Grada», har ett antal gånger för sades, så hon nästan blef sjuk, för den stora goda hus uppfört Meyerbeers»Profeten». Fröken vstatonsmddagen, som skulle äga rum själfva Wolf har därvd alternerat med fröken Almatl mdsommardagen. De båda skolhusen pryddes Fdés' part. Om än hon cke kan anses lka med äreportar utvändgt och kläddes nne med lycklgt lösa sn uppgft som den sstnämnda, hvlstora knppor af de fagraste blomster. Allt var kens förtjänstfulla prestaton v senast omnämnde, slutlgen redo tll det stora besöket. gaf hon dock en det hela god bld och lyckades den stora kyrkscenen fjärde akten höja sg tll Tdgt på morgonen mdsommaraftonen anlände verknngsfull kraft. bskopen med sn notare. Han var en ståtlg, något grånad man, srlg tll sätt och åtbörder, K. Dramatska teaterns nyhet för veckan tllhör och det låg något chevalereskt öfver hela hans en konstgren, som man nutlldags blfvt van att person. Notaren var lten och kutryggg med ett allt mera sällan fnna odlad på denna scen hår och skägg, som stötte nästan grönt. det stora tragska skådespelets. Också kan ej försyntes på hela hans ödmjuka uppträdande, att nekas att uppförandet af Lessngs»Emla Galott» han fruktade sn chef som ett öfvermäktgt väsen. egentlgen endast kunnat bekräfta, hur de nom I skolan sutto flckorna nytvättade och välklädda andra områden så dugande krafter, öfver hvlka och väntade på det högtdlga ögonblck, då bteatern förfogar, ställa sg tämlgen främmande skopen skulle träda n salen. Kerstn kände sg nför det s. k. stora dramats uppgfter.»emla nervös. Om han nte skulle bl belåten! Om Galott» är dock, på samma gång som en karakflckorna af pur rädala skulle dumma sg! tärstsk sedemålnng från den upplysta despotens Slutlgen, efter lång väntan, anlände bskopen, tdehvarf, ett teknskt välgjordt verk, som ännu åtföljd af prosten och notaren samt skolrådsmedverkar så föga föråldadt, alt det oaflåtlgt håller lemmarne. Efter dem kom en hel skock af förpublkens ntresse spändt. samlngsbor, mest kvnnor, som stodo där och Ärlga bemödanden samt rutn kännatecknade nego, bara bskopen såg åt dem. Han bar stt emellertd såväl hr Örtengrens Odoard Galott kors krng halsen, och på vänstra sdan af den som hrr Personncs Marnell och Skånbergs svarta prästrocken glttrade nordstjärneordens prns. Hr Palme spelade Emla Galotls lycklge kommendörsplaque Barnen strrade, så att de brudgum med den mest tragska uppsyn han cke kommo sg för att sätta sg, fastän bskopen tyckes bl allt mera dystert anlagd, hr Palme! gjorde upprepade tecken därtll. Han hälsade De kvnnlga uppträdande fngo utan gensäaelse nedlåtande på Kerstn, som bugade sg så srlgt, mera af äkta känsla ur sna uppgfter, synnerhet som hon engång lärt sg dansskolan, och han framstod förtjänstfullt fru Fahlman den eldga började halfhögt samtala med henne. Hans röst grefvnnan Orsnas roll, för hvars våldsamma var något tllgjord, och han hade detta kvnnlga känslolf3 skftnngar hon fann kraftgt grpande uttal på sje ljudet, som cke kläder en karl, då uttryck. Ttelrollen var öfverlämnad åt fröken han talar. J a n s o n, som nog densamma verkade både ner Så steg han katedern. vös och osäker, men dock äfven lät framglänsa»stå upp, små flckor,» sade han,»v skola tll drag, som, när de en gång mognat och vunnt en början gemensamt sjunga salmen 342 den 4, stadga, kunna låta en hoppas att få skåda den 5 och 6 verserna vår svenska salmbok.» verklgt stora tragedennens anskte. Kerstn satte sg tll orgeln. Och sången ljöd: I alla händelser måste man vara teatern tack»hvad nyttgt är, gf Gud, jag det må lära, sam, för att den bevsat sn goda vlja och Beflta mg därhos om dygd och ära; kanske äfven, under nu rådande förhållanden, ej Mn ungdomstd ej nöta fåfängt bort! så ltet mod att uppehålla en konstart, som läras bör är drygt, men tden kort.» aldrg borde få utdö å vär främsta scen. Johansons Möblerngs-Affär, 43 Teater och musk. Stor bland utställnng och försäljnng at alla slags moderna Smyrna-Mattor och elegant. samt Gardner m. m. Möbler, Sängar Fullständg eller ders möblerng Egna Snckare- och Tapetserareverkstäder. och Sängkläder, Möbeltyger, Mattor, och dekorerng af vånngar Reel b e h a n d l n g. där- verkställas stlrktgt Bllga prser.

8 Efter en formfulländad bön började sedan förhöret.»v begynna,» sade bskopen,»med all kunskaps grundval och ursprung: vår helga kyrkas lära, sådan den fnnes affattad vår katekes, och v kunna taga tll utgångspunkt Herrens bön. Vll fröken vara så god.» Han satte sg jämte prosten och skolrådsmediemmarne längst framme salen. Kerstn darrade. Hon kände, att hans blckar betraktade henne I början gck det knagglgt nog. Barnen tycktes nästan ha förlorat både mnne och förstånd, och deras uppmärksamhet drogs oupphörlgen bort tll den allvarlga kretsen därframme vd katedern. så smånngom blefvo både de och Kerstn varma kläderna, och det gck bra nog. Lkaså när det gällde svenska språket, hvars vkt jämte relgonsundervsnngen bskopen ett ltet tal särskldt framhöll Förhöret varade goda två tmmar, och vd dess slut gaf bskopen stt omdöme, hvlket notaren mellan sna dkelga snusnngar skyndade sg att uppteckna. Han hade funnt undervsnngen på det hela taget välbedrfven, hvadan dess resultat allmänhet kunde anses godt. Dock var det ett och an nat som brste. Särskldt hade han tyckt sg fnna, att krstendomsundervsnngen företedde en och annan lucka, och svaren hade han tyckt sg fnna en och annan anstryknng af seperatsm, hvlket gaf honom anlednng att hälla ett strängt förmanngstal tll den församlade menngheten om vådan af dessa söndrngens tder cke bygga på den enda grund, som var beståndande: den helga, allmännelga kyrkans. Äfven syntes det honom som om svenska språket borde ägnas mera omskt. vore, hvad relgonen utgjorde för själslfvet, det grundläggande för all sann kunskap, men hvad han sålunda anmärkt, ansåg han tll dels bero på det nylgen skedda ombytet af lärarnna, och han tllförsåg sg, att såväl hon som skolrådets ärade herr ordförande skulle behjärta de anvsnngar han dessa fall gfvt. föreskrfter detta fall voro tydlga nog. Tll sst uttalade han den förhoppnngen, att skolrådet skulle göra allt, hvad på det ankomme, för att snarlgen få småskolan skld från folkskolan, ty annat fall skulle undervsnngen aldrg kunna gfva ett fullt tllfredsställande resultat. Efter ytterlgare en betraktelse af relgöst nnehåll och afsjungandet af ett par salmverser var skolbesöket tll ända och barnen rusade ut för att få se ännu en skymt af bskopen, nnan han begaf sg tll den andra folkskolan, där gossarne undervsades. Kerstn kände det, som om en tyngd fallt från hennes bröst, när förhöret var slut, och nkommen sn kammare brast hon gråt. var reaktonen efter den nervernas öfverspändhet, hvarför hon flere dagar vart utsatt. Dagen därpå var hela socknen kyrkan, som också var pyntad med grönt. Högtdlgheten tll ära predkade prosten själf högmässan. När han började med sn skroflga stämma, knuffade bondgubbarne hvarandra sdan.»känner du gen det, Larsson? där ha v nu hört tjugu år på den här dagen.» När gudstjänsten var slut, trädde bskopen för altaret. Där stod han, högrest och ståtlg med sn kräckla af slfver handen och det gyllene bskopskorset glänsande solskenet. När salmen förtonat från orgelläktaren började han med höjd stämma:»och jag hörde Herrens röst, att han sade: Hvem skall jag sända? Hvlken vll vara vårt bådskap? jag sade: Här är jag, sänd mgl Och han sade: Gäck åstad och säg tll detta folket: hörer och förstår det cke; ser och märker det cke. Förstocka detta folks hjärta och låt deras öron lomhördt vara och förblnda deras ögon, att de ntet se med sna ögon eller höra med sna öron eller förstå med stt hjärta och omvända sg och varda salge. jag sade: Herre, hur länge? Han sade: tll dess att städerna öde varda utan nnebyggare ocb husen utan folk och rrarken lgger platt öde.» Med dessa ord. hämtade ur profeten Esas sjätte kaptel, kommer jag tll eder. kan synas eder ett hårdt tal, meu dessa förstockelsens tder är hvad han med smärta erfart var den höga procenten af utan laga förfall frånvarande skolbarn, och han uppmanade skolrådet att detta fall noga ställa sg skollagen tll efterrättelse, hvars Bdrag mottagas med tacksamhet. Sgnaturer eller namn böra, om de önskas offentlggjorda, utsättas under hvart och ett nsändt bdrag. Logogryf. R K A det en herrans tjänares plkt att säga ett väckelsens ord» Och så begynte en straffpredkan mot ohörsamheten och den andlga kallsnngheten, så att kvn norna började snyfta och männen förvånade sågo på hvarandra. Prosten skrufvade sg på sn stol, synbarlgen obehaglgt berörd. så slutade det långa talet med några tröstens och hoppets ord, som kommo tårarne att flyta än ymngare här och hvar bänkame. Efter vstatonstalet steg bskopen ned på stora gången. Där var fjorårets nattvardsungdom samlad och de förhördes nu skarpt sna stycken. Tll sst vände sg bskopen tll de äldre församlngsmedlemmarne för att med dem samtala om»salghetens väg». Tll grund lades dagens epsteltext, hvlken gummorna snyftande fngo läsa ur sna stora salmböcker. Allt delta drog ut på tden, så att vd den hållna kyrkostämman cke många af gubbarne voro kvar. Nu upplästes af notaren med knappt hörbar stämma, då och då afbruten af astmatska anfall, protokollet för gårdagens specalvstaton, och bskopen betonade ytterlgare några punkter där. Så reste han sg från stolen.»jag frågar nu eder herr prost, om n har något att anmärka mot församlngens skollärare, lärarnna och öfrga betjänte?» Prosten sneglade på skollärare Erksson, men svarade bugande nej. Samma fråga ställdes sedan samma ordalag tll läraren och lärarnnan, tll skol- och kyrkoråd. ntet svar kom. (Forts.) Innehållsförtecknng. Aurora Storckenfeldt; af C. (Med porträtt.) T r o dtkter; af Buqo Gyllander. Noltao ; af» «fer».» är hälsosamt» : K r o p p e n s vård. I skuggan: berättelse af Ernst Lundqust. Just nu I»Ur.der stt stånd»; några betraktelser öfver ett annätknngsvärdt tdstecken af Efram Rosenus. Pastellmålnng; för Idun af S. L. Ltet s p r å k lgt o m en» N - m å n a d» ; af»jv-rän». U r notsboken. Teater och musk. E n lärarnnas r o m a n ; en svensk kulturbld, tecknad på verklghetens grund för Idun af Algot Sandberg (Forts.) Tdsfördrtf. velse är det kedjan följande ordets begynnelsestafvelse, och det ssta ordets slutstafvel.se är det första ordets begynnelsestafvelse. Orden betyda: ) världsdel, 2) grupp, 3) opera, 4) vetenskapsman, 5) kolon på Afrkas kust, 6) greksk fältherre, 7) en af Shakespeares kvnnofgurer, 8) fältherre och statsman, 9) sjö Amerka, 0) kvnnonamn, ) krukväxt. Louse. Rebus. lösnng på franska.) Charad. Mtt första ett pronomen är personlgt, fler än en, ma cbére. Mtt andra är ett utrop blott. Mtt tredje mnus n har fått af lst och grymlet mycket nog och smyger lömskt omkrng skog. Mtt fjärde nunnans frstad är. Mtt hela vackert ljuda plär. Amala. Trangelartmogryf. En modets drottnng vår td. Ett vapen, brukadt förr strd. Och så ett namn på bondens pga. En rätt, som är knesen kär, och hvad han såsom prydnad bär. Hvem som rang så högt månd' stga., hvar kommer lätt dn häst. Och hvad han, tröttad, älskar mest. Säg hvad, som vårsol lätt föröder, och hvad tll stålet passar b-a. Hvad kan ock vara bra att ha'. Och det, hvarpå sg gubben stöder. Hvad flyter lätt på vattnet fram? hvad aldrg någon får för skam. Ett D ä r a n för gosse du kan säga. Hvad på en metref tältas bör. A Och hvad tll kunglgheten hör. Hvad barn skolan böra äga. Hvad Per och Lsa blefvo sst, och hvad då hölls tll dem förvsst. Och det som Loke tålde gärna. Hvad på dn klädnng lätt kan bl. Hvad du nog gärna bter. Och namnet på en lten tärna. Hvad som halkan går så lätt. Och hvad som sker på många sätt. Och det som ngen borde vara. Och så tll sst ett mansnamn tag, och därmed sluta för dag v våra småords skara. (Med Tll nya tders»sport» jag hör, och ung som gammal jag berör, ja, alla älska mg! Jag glans öga, lf håg ju väcker hos bäd' hög och låg, hos alla som hos dg. Att nöje sprda är mn sak, och falla ltet hvar smak jag vsat att jag kan. Och om just ej mn karaktär förutan vank»alldeles» är, hvems är väl det försann? Jag roat er, och med besked en eller annan gagnat med, det nekar ngen tll. På to fötter fram jag går. Af dem ju mycket smått du får om du försöka vll. V P Joan. å n n d 0 Dessa sex fgurer skola ordnas tll en kvadrat, så att de vertkala raderna blda samma ord som de horsontala. Orden äro: ) En bostad, 2) en kanal männskokroppen, 3) en metall och 4) en flod Italen. Dodo. Palndrom. Lösnngar. Rättfram jag är en fågel, som sjunger helt nöjd hvar morgon mn lofsång med jublande fröjd. Bakfram jag är ett bohag, du nyttjar hvar dag, men äfven ett vapen, förbjudet lag. Loaogryfen: Gåtan: Postbärare. Brstol. Fyrkantgåtan: Eln, L o d, Idol, N t l. Bokstafsgåtan ; 4 f r d g r e n 0 u g d t k 8 e s 0 d Ordgåta. 2) Adjektv ) 5 5) Konsonant. 3) Husdjur plurals. Ytmått. Dodo. Kedjegåta. A, a, a, be, cel, de, des, go, go, ka, le, let, l, l, l, me, mo, o, on, na, po, ra, r, r, r, r, r, rs, ta, te, t, to, v. Af ofvanstående 33 stafvelser skall en ordkedja, bestående af fyrstafvga ord bldas. Hvarje ords slutstaf- O a k 2 5 ) Mansnamn. 3 P Q Mosakuppgft. CO 44 R I- l" Af 4 bokstäfver bldas 5 ord af följande betydelse: ) gud, 2) stad, 3) smak, 4) socken, 5) kalf. Louse. > Chfferuppgft. I- Ågclucjssä dmwc pytöråråjssä, uacl xdnwcsäfo pywcfosäxd/owc dmsälufowcsåfo gpnwsärfo, mvnwråqjssä dmwc gpqzcl. 5 Räknegåtan: " u X 30 eller 72» t. Tolkas chffern rätt, gfva dessa bokstäfver början på en bekant strof. Hvarje bokstaf lösnngen motsvarar två chffern. Nu nkommet fullständgt sorteradt lager allra modernaste facons och tlybllgaste prs Stockholm hos A.IL Ramberg, A A y ester långgata n "