1 INLEDNING 1.1 GRAMMATIK OCH GRAMMATIK

Transkript

1 1 INLEDNING 1.1 GRAMMATIK OCH GRAMMATIK Den här boken presenterar grundlinjer till ett systematiskt studium av grammatik och samtal eller strukturella mönster i talat språk i en vidare bemärkelse. Dels gäller det att anta en lingvistisk infallssvinkel på dialogiska, sociala praktiker som utförs genom språket, dels gäller det att försöka förstå grammatiska former som tillkomna genom dialogiska och sociala behov i social interaktion. Denna samordnade beskrivning får här benämningen samtalsgrammatik. Som i en traditionell grammatik dokumenteras här en rad återkommande uttrycksresurser, dock med utgångspunkt i att de iakttas i det verkliga språkbruket i svenska samtal. Å andra sidan tas också steget vidare: uttrycksresurser relateras till varandra och till funktioner de bär samt till samtalskontexter där de typiskt förekommer. Samtalsgrammatiken är då både deskriptiv och förklarande till sin natur. Med samtal avses här tal som produceras vid interaktion med andra människor. Detta kan innebära många slags samtalssituationer: samtal på kafferep, i telefon, på läkarmottagning, i polisförhör. Inramningen kan med andra ord vara vardaglig och familjär eller institutionell och formell. Det gemensamma är att det är fråga om en språkbrukssituation där fler än en part är delaktiga och bidrar till interaktionen. Avsikten är att beskriva grammatiskt gripbara mönster som antas gälla i flera samtalsgenrer, i ett svenskt samtalsspråk i allmänhet, samtidigt som vissa mönster kan identifieras som typiska för en viss genre. Man kunde tänka sig att intresset för samtalsspråk inte behöver särskilda motiveringar. Samtal är ju en grundläggande form av människans språkutövning, många språk existerar bara i tal men inte i skrift (och ett levande språk har talare medan ett utdött språk kan

2 2 Jan Lindström: Tur och ordning fortsätta att existera i skrivna texter), ett barn lär sig språket genom samtal med sina föräldrar och människans språk har sannolikt sitt ursprung i ritualer som förstärkt social samvaro och samhörighet. Språket, och samtalsspråket i högsta grad, är socialt till sitt väsen: det bygger på gemensamt accepterade konventioner och en växelverkan mellan individerna som omsätter konventionerna i praktik. Egentligen har de flesta språkvetare genom tiderna konstaterat att det talade språket borde vara utgångspunkten för språkvetenskapen. Praktiken har emellertid visat sig vara annorlunda. De dominerande inriktningarna inom lingvistiken har under de senaste århundradena antingen varit intresserade av språkets historiska utveckling varför skriftliga dokument utgjort de huvudsakliga studieobjekten eller av ett abstrakt språksystem, dvs. langue framför parole eller kompetens framför performans varför språkanvändningen överhuvudtaget varit ointressant. Språket som system, kompetensen, kan dock knappast skiljas från språket i bruk. De konkreta strukturella val språkbrukaren gör för att kunna anpassa sitt bidrag till en specifik social mikrosituation manifesterar just individens språkliga kompetens. En begäran görs i en familjär situation på andra sätt, genom andra språkliga medel, än i en institutionell situation; ett avböjande svar inramas på ett annat sätt än ett accepterande; en reparation förses med språkliga markörer relativt den tydlighet som reparationen i en given kontext kräver. Performansen är sålunda organiserad, ett slags självanpassande system vars egenart inte kan förstås ur ett statiskt och dekontextualiserat systemperspektiv. I själva verket manifesteras språksystemet av bruket som gör systemet analytiskt gripbart. Det är också bruket som utmejslar systemet. Till exempel språkändringar uppstår inte ur tomma intet utan genom språkbruket. Uttrycksformerna i ett naturligt språk kan då tänkas återspegla användarens behov på samma sätt som andra bruksföremål: ett dörrhandtag utformas så att det ska gå bra att gripa tag i det. Ju mindre korrelationen mellan formgivning och funktion är desto sämre bruksföremål är det fråga om. När vi skiftar vårt perspektiv från system till bruk och från skrift till samtal bör vi frångå synen på språkliga yttranden som isolerade,

3 Kapitel 1: Inledning 3 autonoma studieobjekt. Även den grammatiska beskrivningen ska kunna beakta den kontext som utlöst ett visst yttrande, som har en viss form, och den förnyade kontext som detta yttrande aktualiserar för nästa yttrande. Den bör omfatta att yttranden ingår i dialogiska sekvenser som präglas av ett ständigt utbyte och växelspel talarna emellan. Många av språkets konstruktioner kan bara förstås som en del av en dialog och kollektiv verksamhet, inte som isolerade och autonoma enheter. Vi har ett brett register markörer för att reglera dialogen, t.ex. jo, nähä, vet du, se, alltså. Yttrandets syntaktiska form röjer ofta dess position i dialogen: Inte vet jag med spetsställd negation kan knappast föreställas som något annat än som respons på ett föregående drag. Även grammatiska konstruktioner kan ha fler än en upphovsman. Till exempel en fråga som Och du bor i?, yttrad av en person i en sekvens första tur (T1), kan tänkas utgöra en plattform till ett svar som Helsingfors, yttrat av en annan person i sekvensens andra tur (T2). Härmed kompletterar yttrandena i de två olika turerna varandra och resulterar i en enhet som är analyserbar som en fullständig sats Du bor i Helsingfors. T1: Du bor i T2: Helsingfors Företeelser av detta slag vittnar om att när vi engagerar oss i ett samtal samarbetar vi med varandra för att konstruera betydelser och de språkliga former som uttrycker dessa. Ett analytiskt perspektiv som omfattar den dialogiska sidan av språket behöver inte i sig vara bättre än en formalistisk och avskalad grammatisk beskrivning. Det är dock ofrånkomligt att de frågor man ställer och de svar man får är på ett fundamentalt sätt annorlunda när man tar språket i ett praktikperspektiv. Att man analyserar språket i samtalets brukskontext utesluter emellertid inte ett teoretiskt angreppssätt. Samtalsgrammatiken ska naturligtvis beskriva företeelser som går ut över enskilda personers enstaka interaktioner och som kan kännas igen som mönster, regelbundna och systematiska drag i individoberoende återkommande interaktioner. Detta nödvändiggör generaliseringar och abstraktioner, även presentationer i

4 4 Jan Lindström: Tur och ordning schematisk form. Kopplingen mellan det schematiska och konkreta är dock dynamisk i och med att det abstrakta och generella belyses med det konkreta och enskilda, och att det konkreta är upphovet till det abstrakta. Av historiska orsaker kretsar vår grammatiktradition kring det skrivna språket, dess normering och förädling. Man har godkänt somliga språkliga former och stämplat andra som mindre önskvärda. I lekmannaattityder kan det ibland till och med framstå att talet saknar grammatik eller är mer eller mindre ogrammatiskt jämfört med skriftspråkets renodlade strukturer. Även språkvetare har dryftat frågan huruvida tal och skrift har olika grammatik. Frågan är kanske fel ställd. Möjligen har tal och skrift i viss mån olika grammatik, i alla fall är förhållningen till vad som anses vara grammatiskt annan i talän i skriftspråk. Men väsentligare än detta är att samtalsspråket behöver en egen grammatikbeskrivning, en som utgår från talets karaktäristiska, dialogiska utgångspunkter. Viktigast av allt är dock detta: oberoende av vilka slags grammatiker vi är traditionella, formalistiska, interaktionella så har vi principiellt sett samma mål. Avsikten är att dokumentera kunskap om det svenska språkets väsen, dess strukturer och egenart. Det finns skillnader i olika beskrivningars utgångspunkter samtidigt som det också finns överlappningar. I det långa loppet kompletterar de olika grammatiska inriktningarna varandra. 1.2 TRANSKRIPTION OCH EXEMPEL De språkliga resonemangen i denna bok baseras på exempelutdrag som hämtats från riktiga, inspelade samtalssekvenser. Dessa är utgångspunkten och sista kontrollen för de analyserna. För att underlätta det analytiska arbetet som genomläsning, datorsökning och anteckningar transkriberar man de samtal eller samtalssekvenser man vill analysera. Transkriptionerna är också ett sätt att presentera materialet i ett grafiskt medium som denna bok. Av praktiska skäl, inte minst etiska, ges här inte tillgång till ljudet, även om detta förvisso vore metodiskt idealiskt.

5 Kapitel 1: Inledning 5 I en transkription överförs talet, dvs. ljudet, till en grafisk text och bokstäver. Transkriptionerna illustrerar hur turväxlingarna i dialogen går till, vad som sägs i turerna samt i någon mån också hur det som sägs realiseras prosodiskt. Många problem är dock knutna till detta, för bokstäver är inte ljud och skriften kan bara på ett abstrakt sätt avbilda talflödet Ortografi Ett första problem är hur man ska förhålla sig till svensk standardortografi. Bokstäver som vi vanligen skriver i orden produceras inte alltid i uttalet eller ordet uttalas på ett annat sätt än vad skriftbilden kunde förutsätta som i är, mig, det, roligt. En del ljud representeras inte av en bokstav utan av konventionella bokstavskombinationer, t.ex. sje-ljudet i ord som sjunga, skiva, stjärna. Vad som är ett ord i talflödet kan också te sig annorlunda än i skriftbilden. I synnerhet små obetonade ord har tendensen att smälta samman: ett yttrande som låter ungefär som hörru de junte så skulle vi enligt standardortografin vara benägna att stava hör du det är ju inte så. Trots problem av ovanstående slag följer transkriptionerna här en rätt konventionell, bara smått modifierad svensk standardortografi, som är lätt att tyda med utgångspunkt i svenska skrivregler men som på vissa punkter återspeglar de vanligaste uttalsformerna. Enligt detta skrivs till exempel är /e/, jag /ja/, mig /mej/, det /de/, dem /dom/, roligt /rolit/, verklig /verkli/. Däremot skrivs ord som sjunga, verk, kors, bort som vanligt, trots att skrivbilden inte stämmer överens med den fonetiska verkligheten. Vissa eftergifter för etablerade uttalskontraheringar görs; man transkriberar hör du /hörru/, har du /haru/ och ju inte /junte/ då det tydligt uttalas så. Vinsterna med ett radikalare talspråksenligt skrivsätt skulle vara relativa: uttalsenliga skrivningar skulle kräva tränade läsare som är insatta i den nya ortografins logik. I själva verket skulle det vara fråga om att övergå från en konvention till en annan: bokstäverna i det latinska alfabetet,

6 6 Jan Lindström: Tur och ordning vilka alltså är grafiska symboler, representerar ljudet, dvs. en akustisk företeelse, alltid på ett indirekt sätt Grov transkription Det transkriberade talets textuella utseende kan te sig något avskräckande när man konfronteras med det första gången. På basis av vår vardagskunskap väntar vi oss en viss utformning av en text som återges på papper vad gäller global layout såväl som menings- och satsstrukturer. Skillnaderna jämfört med en vanlig skriven text är uppenbara redan i en grov transkription som bara återger det sagda, såsom i följande utdrag. 1. Kafferep. Ett samtal mellan fyra äldre väninnor. (SÅINF NF 2:1) 01 A: jah ja du ja hörde 02 va heter hon eh Anna eh Anna eh 03 B: Nordlinger 04 A: Nordlinger hon åkte ju ti- i måndas 05 åkte hon ju till Norge 06 C: ja de sa hon 07 B: ( ) 08 A: å skulle va borta en da längre än oss 09 och helpan- 10 D: nu så, nu e de bra 11 A: å ha- eh ha- eh å bara resan å sånt här 12 de kosta två tusen se- ingick ingen mat 13 B:.hh vänta lite när kom hon hem 14 A: som hon sa 15 hon hon kommer hem= 16 C: =i torsdags 17 A: hon hade en da längre, 18 B: å hon åkte nu i måndas, 19 A: ja, 20 D: mm,

7 Kapitel 1: Inledning 7 Det första man kan notera är att raderna i längre utdrag är numrerade för identifiering av ett speciellt ställe i utdraget. Talarna, och deras respektive turer, identifieras med symbolerna A, B, C, D; i vissa institutionella samtal anger talaridentifieringen talarens institutionella roll, till exempel L (läkare), P (patient), E (expedit), K (kund). Den transkriberade texten anger exakt vad man kan höra talaren säga på en ljud- och bildinspelning. Sålunda återges inte bara fullständiga meningar utan också in- och utandningar, tvekljud, avbrutna konstruktioner, omstarter och olika tillägg: Inandning, rad 13:.hh Ofullständig mening, rad 1: ja hörde Tvekljud, rad 2: va heter hon eh Avbrott, rad 4: hon åkte ju ti- i måndas Tillägg, rad 14: som hon sa Transkriptionen återger också enheter som kan höras som potentiella delar av ett ord men som avbryts innan de blir strukutrellt eller fonetiskt fullbordade. Ett avstavningsstreck (eller bindestreck) markerar då avbrottet, såsom vi ti- på rad 4 (hon åkte ju ti-) För att underlätta förståelsen av de faktiskt producerade yttrandena kan transkriptionsraderna grupperas så att de ungefär håller samman prosodiska och syntaktiska enheter. I stället för att fylla ut textraden 01 A: jah ja du ja hörde va heter hon eh Anna eh Anna 02 eh kan man till exempel transkribera 01 A: jah ja du ja hörde 02 va heter hon eh Anna eh Anna eh På grund av inspelningsteknik eller yttre störande faktorer i inspelningen kan man ibland höra någon yttra ett bidrag till samtalet, men det går inte att uppfatta vad detta är. I sådana fall anges det

8 8 Jan Lindström: Tur och ordning sekventiella stället för bidraget men utan specificerat innehåll (inom parentes), såsom på rad sju ovan. Ohörbart, rad 7: B: ( ) En grov transkription är en utgångspunkt för en finare analys av ett samtal eller en samtalssekvens, men utan tillgång till ljudet är det svårt att få en bild av hur det sagda verkligen låtit och hur olika yttrandedelar egentligen förhåller sig till varandra Fin transkription För att bättre kunna illustrera vad som pågår i interaktionen och lett till de analyser man gör behövs finare transkriptioner som förses med en rad kommentarer. Samma utdrag som ovan återges här i fintranskription: 2. Kafferep. Ett samtal mellan fyra äldre väninnor. (SÅINF NF 2:1) 01 A: ja:h, ja du. (0,6) ja hörde, 02 va heter hon eh (0,6) Anna eh, Anna e:h? 03 B: Nordlinger? 04 A: Nordlinger, hon åkte ju ti- i må:ndas, 05 åkte hon ju till No:rge 06 C: ja:, de sa hon, 07 B: ( ) 08 A: å skulle va borta (.) en da längre än oss, 09 och (0,6) helpan- 10 D: nu så, nu e de bra. ((till hunden)) 11 A: å ha- eh ha- eh å ba:ra, (.) resan å sånt här 12 de kosta två tusen se- ingick ingen mat. 13 B:.hh vä nta lite, när kom [hon he:m? 14 A: [som hon sa. 15 hon hon kommer hem= 16 C: =i torsdags 17 A: hon hade en da längre, 18 B: å hon åkte nu i måndas,

9 Kapitel 1: Inledning 9 19 A: ja, 20 D: mm, Det är mycket mer information som nu kommit med och den består i stort sett i talets flyt, intonation och prosodi samt övriga assisterande kommentarer. När det gäller aspekter av talets flyt kan man se att förekomsten av pauser angetts. Pauslängden anges med en tiondels exakthet från och med pauser som varar 0,2 sekunder, pausmarkeringen placerad inom parentes. Kortare diskontinuerligheter, mikropauser, anges med punkt inom parentes. Paus med längsangivelse, rad 2: va heter hon eh (0,6) Anna eh, Mikropaus, rad 11: å ba:ra, (.) resan å sånt här de kosta två tusen Pausen kan vara turintern, varvid den anges på sitt ställe i yttranderaden, som ovan, eller pausen kan också befinna sig mellan två turer och placeras då på egen rad i transkriptionen. Ett utdrag från ett annat ställe i samma samtal som använts i (1) och (2) illustrerar en paus mellan två turer på rad 4: 3. Kafferep. Ett samtal mellan fyra äldre väninnor. (SÅINF NF 2:1) 01 A: hha att. (0,5) hö::r ni, mina vänner? 02 D: a: tack, 03 B: ja: 04 (0,6) 05 A: hu:r eh, 06 D: vi har lite annat för oss just nu, 07 B: hahaha 08 A: ja de har ni ja. Delvis överlappande yttranden förekommer rätt ofta, och ett grafiskt effektivt sätt att illustera överlappets exakta placering är att placera överlappande talsegment direkt under varandra. Början av överlappet markeras med vänster hakparentes, och vid behov markeras slutet med höger hakparentes, jfr rad i utdrag (2): 13 B:.hh vä nta lite, när kom [hon he:m?

10 10 Jan Lindström: Tur och ordning 14 A: [som hon sa. Ibland sker ett turskifte så snabbt att en utgående och startande tur avlöser varandra utan någon som helst paus, nästan överlappande. Sådana tillfällen, som på rad i utdrag (2), markeras med lika med-tecken i slutet av den utgående och i början av den startande turen: 15 A: hon hon kommer hem= 16 C: =i torsdags Intonationskonturer som tydligt segmenterar yttranden eller delar av dem. Man skiljer mellan rak (icke-avslutande) ton, fallande (avslutande) ton, svagt uppgående ton och tydligt uppgående ton. Konturerna symboliseras med interpunktionstecken som komma, punkt samt frågetecken i omvänd eller normal ställning. Rak: Fallande: Svag uppgång: Tydlig uppgång: ja hörde, nu e de bra. åkte hon ju till Norge Nordlinger? Om intonationskonturen inte tydligt kan relateras till kategorierna ovan sätter man inte ut någon symbol. En fin transkription anger också ett flertal prosodiska egenskaper av talet som förlängning av ljud, betonade ord eller stavelser, plötsliga ändringar i tonhöjd, taltempo och röstkvalitet (t.ex. lågmäld, knarrig, skrattande eller förställd röst). Dessa egenskaper representeras med bestämda symboler, som markerar det exakta stället för den akustiska företeelsen eller omger det talsegment som karakteriseras av företeelsen: Kolon förlängning: Betoning understrykning: Uppgång i ton pil uppåt: Nedgång i ton pil nedåt: ja: de sa hon vä nta vänta

11 Kapitel 1: Inledning 11 Snabbare tempo vinklar inåt: Långsammare tempo vinklar utåt: Låg röst gradtecken: Knarrig röst nummertecken: Skratt i rösten asterisk: Förställd röst citattecken: >va heter hon< <va heter hon> va heter hon #va heter hon# *va heter hon* va heter hon Vissa prosodiska drag faller delvis samman, till exempel betoning med förlängning eller tonhöjning och lågmäld röst med knarr. Man kan då avväga om man ska använda dubbelmarkering, som i No:rge, eller markera det mer prominenta draget. Slutligen kan transkriberaren föra in förtydligande kommentarer som kan vara nyttiga för förståelsen av vad som pågår i en sekvens. I utdrag (2) riktas ett yttrande till hunden som är närvarande i inspelningsmiljön, men adressaten skulle inte vara uppenbar utan tillgång till videoinspelningen: 10 D: nu så, nu e de bra. ((till hunden)) Assisterande kommentarer kan också hänföra till en icke-verbal handling ((nickar)) eller annan omständighet vid inspelningen ((buller)). Som synes placeras kommentarerna för tydlighetens skull inom dubbla parentes. En fullständig förteckning över symbolerna som använts i transkriptionerna finns i bilaga Exempelutdrag Exemplen som belyser resonemangen i de följande kapitlen är som regel fintranskriberade enligt de principer som presenteras ovan. Utrymme och tydlighet kräver i vissa enstaka fall förenklingar, som utelämning av turer som kommer mellan fokusyttrandena eller utelämning av resten av ett yttrande som vanligen är i slutet av ett utdrag och utanför analysens fokus. I det förra fallet nämns det i

12 12 Jan Lindström: Tur och ordning utdraget vad som utelämnas (t.ex. fem turer utelämnade), i det senare anges strykningen med tre bindestreck /---/. Transkriptionerna presenteras med typsnittet courier (jfr udrag 2). När en konstruktion eller turväxling lyfts ur transkriptionen i syfte att formalisera eller idealisera en konstruktion står dessa med normal textfont, inom löpande text med kursiv stil. Exemplen har löpande numrering i varje kapitel och källan ges ovanför transkriptionen. Källangivelsen har det format som setts i exemplen (1-3): beskrivande titel på den pågående verksamheten (t.ex. kafferep), allmän beskrivning av samtalstyp och deltagarna (t.ex. samtal mellan fyra äldre väninnor) samt inspelningsidentifikation (t.ex. SÅINF NF 2:1). En förteckning med mer information över de använda inspelningarna finns i bilaga 2. Inspelningarna som nyttjats i den här boken har samlats i riktiga situationer i förtroende mellan forskare och undersökningsdeltagare. Det hör till god forskningsetik att deltagarnas identitet inte röjs och att materialet överhuvudtaget behandlas med respekt. Sålunda har man i transkriptionerna ändrat namn på personer, orter och företag. 1.3 DISPOSITION Den här boken är disponerad i tematiska kapitel som fokuserar centrala anknytningspunkter mellan grammatik och språket i samtal. De tre första kapitlen ger en orientering om forskningsområdet kring grammatik och samtal. Första kapitlet tjänar som en allmän introduktion till boken, medan en mer nyanserad diskussion om förutsättningarna för studiet av grammatik och svenskt samtalsspråk fortsätter i kapitel 2 Grammatik och samtal. Kapitel 3 Talets enheter diskuterar basala traditionella grammatiska kategorier som ordklasser, konstruktioner, grammatisk formalism och deras plats i en samtalsgrammatik. De tre följande kapitlen presenterar centrala områden för studiet av strukturella regelbundenheter i samtalsspråk områden som grammatiken hittills varit mindre intresserad av och där samtalsforskningen saknat grammatisk förankring. I kapitel 4

13 Kapitel 1: Inledning 13 Diskursmarkörer läggs fram en syntaktisk och funktionell kategorisering och karakteristik av de viktiga samtalsreglerande och yttrandemodifierande småorden, ofta refererade som diskurspartiklar eller -markörer. Grammatiskt betydelsefulla aspekter på interaktionens centrala organiserande principer som turtagning, sekvensstruktur, preferensstruktur och reparation tas upp i kapitel 5 Tur och sekvens. Slutligen i kapitel 6 Turdesign analyseras turers varierande former och presenteras en modell för en interaktionellt-syntaktisk segmentering av de turkonstruerande enheterna, yttrandena.