KOMMUNIKATION Hästprataren en charlatan, självbedragare, fantasifull kreatör eller bara en människa med en oförklarlig förmåga? Text Nicole Pergament

Transkript

1 KOMMUNIKATION Hästprataren en charlatan, självbedragare, fantasifull kreatör eller bara en människa med en oförklarlig förmåga? Text Nicole Pergament Del 4:4 I denna avslutande artikel om hästpratare och djurkommunikation har vi vänt oss till den vetenskapliga världen för att söka ett svar på frågan om det går att tala med hästar. Dels har vi talat med Jan Dalkvist, fil.dr i psykologi vid Stockholms Universitet, dels med Germund Hesslow, professor i neurofysiologi vid Lunds Universitet. Först ut är Jan Dalkvist. I början på 1990-talet inledde Dalkvist en rad telepatiska experiment vid Psykologiska institutionen vid Stockholms Universitet. Detta gjordes av ren nyfikenhet berättar han i en artikel (Folkvett nr 3/2003). Dalkvist ville undersöka om det positiva resultat ett antal studenter fått fram från ett telepatiexperiment på 1970-talet skulle gå att upprepa. Vi hade inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss vilken uppmärksamhet som dessa experiment skulle väcka, inte minst i massmedia. Trots att ca 75% av befolkningen antingen tror att telepati existerar (ca 25%) eller känner sig osäkra på om telepati existerar eller ej (ca 50%) så uppfattades det som mycket anmärkningsvärt att forskare på ett svenskt universitet ville undersöka frågan empiriskt. (Det råder en utbredd okunnighet om att hundratals telepatiexperiment har gjorts världen över, bl.a. på olika universitet, under mer än hundra år.) skriver Dalkvist. Eftersom de hästpratare jag har haft kontakt med beskriver sin kommunikation som en slags telepatisk överföring, och eftersom Jan Dalkvist är en av de få inom den vetenskapligt etablerade världen som tagit såväl parapsykologin som telepatin tillräckligt på allvar för att seriöst undersöka om dessa fenomen existerar, tänker jag att han borde vara en lämplig person att intervjua. När jag ringer upp honom och berättar att jag skriver för en hästtidning förstår han genast vilken fråga jag vill ställa, nämligen: Kan man tala med hästar? Och Jan Dalkvist svarar: - Nej, det kan jag direkt säga att det kan man definitivt inte. - Hur kan det då komma sig att så många människor upplever att det faktiskt är det de gör? - Hästar är sociala varelser precis som vi människor. Gruppdjur har en välutvecklad förmåga att läsa av sinnestillstånd hos varandra. Genom kroppsspråket kan man hämta mycket information som fungerar som implicita ledtrådar. Det kan t ex handla om en så enkel sak som pupiller. En implicit ledtråd är en outtalad ledtråd som hjälper en person att lista ut något utan att personen själv kan formulera hur det gick till. Med andra ord kan vi varsebli saker utan att vårt medvetande registrerar det. Kloke Hans Ett exempel på hur just implicita ledtrådar och pupiller kan hjälpa till vid kommunikation mellan människa och djur är hästen Kloke Hans. Etologen och forskaren Anna Olsson, har i en artikel berättat om Kloke Hans:

2 I början av 1900-talet drog den tyske matematikern von Osten till sig stor uppmärksamhet tillsammans med sin häst Kloke Hans. Det påstods nämligen att Kloke Hans kunde räkna! Hans ägare skrev upp räkneuppgifter på en griffeltavla, och genom att stampa med hoven ett visst antal gånger gav Kloke Hans rätt svar. Efter mycket arbete lyckades en psykolog lösa mysteriet: det var inte Kloke Hans som löste de matematiska problemen, utan hans ägare, som sedan genom nästan omärkliga kroppsrörelser signalerade till Hans att han stampat rätt antal gånger. Också i ett radioprogram tog man för några år sedan upp historien om Kloke Hans. Där framgick att man också hade kommit på att det var husses pupiller som Kloke Hans hade reagerat på. Utan att husse själv var medveten om det förändrade hans pupiller storlek just i det ögonblick som Kloke Hans skulle stampa rätt svar. Hästarna är sociala djur och det är viktigt för dem att kunna kommunicera med andra medlemmar i flocken. Denna förmåga till kommunikation utnyttjar vi för att få hästarna att lyssna på vad vi säger och kommunicera med oss. Genom att aktivt sysselsätta oss med våra hästar ägnar vi oss åt att utveckla samarbetet med dem. Och liksom för Kloke Hans husse, är det mycket som vi gör i det sammanhanget utan att vara medvetna om det. skriver etolog Anna Olsson. Jan Dalkvist har samma uppfattning. Han menar att hästägare lär sig hur deras hästar fungerar genom att de ständigt har kontakt med dem och kan studera deras beteende. - Men det förklarar ju inte att det finns de som menar att de kan tala med andras hästar och dessutom göra det på distans, invänder jag. - De som gör det kan man direkt avfärda. - Men hur kan det komma sig att de många gånger träffar så rätt? - Det gör de rent slumpmässigt. Människor har en benägenhet att genom att se mönster dra vissa slutsatser. - Tror du alltså att de här människorna ljuger? - Nej, det tror jag inte. Men de ljuger för sig själva. Sen finns det ju en och annan charlatan. 1 Jag frågar om Jan Dalkvist vill läsa Hästfocus artiklar om hästpratare men det vill han inte. Så långt intervjun med Jan Dalkvist. Efteråt ber jag några av de hästpratare jag tidigare haft kontakt med om en kommentar på hans påståenden. Med undantag av en avstår de från att kommentera. Så här svarar dock Annica Wiggedahl: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag kan förstå honom också, helt klart. Men någonstans tror jag att man måste få se med egna ögon hur detta fungerar. Jag kan inte berätta för dig vad det är som vi ser och får fram hos hästarna. Antingen är vi mycket duktiga på att läsa av hästar och deras utstrålning och tolkar det efter det, eller så finns det något utöver det vanliga som inte kan förklaras ännu med den forskning som gjorts. Det han säger får stå för honom. Jag har inget större behov att bekräftas via vetenskaplig forskning. Mina klienter är nöjda och det räcker för mig. Ibland kan jag själv fundera på hur detta fungerar och bli förundrad över hur lite vi människor 1 Charlatan, av italienska ciarlare, "prata, sladdra". En person som ger sig ut för att vara eller kunna något han eller hon inte är eller kan. Närliggande begrepp är bedragare, kvacksalvare och pratmakare.

3 vet egentligen om saker och ting när dagens samhälle är så upplyst som det är. Jag tror att den tekniska utvecklingen och den materiella utvecklingen gått för fort fram och att vi människor tappat lite av vår förmåga att ha intuition. Sannolika sammanträffanden Jan Dalkvist menar alltså att det är slumpen som gör att hästpratarna lyckas träffa rätt så ofta. Men vad säger i så fall vetenskapen om slumpens beskaffenhet. Hur ofta kan man slumpmässigt ha rätt? Jag vänder mig till Germund Hesslow på Lunds universitet. Hesslow är professor i neurofysiologi och forskar i djurs beteende. Just nu arbetar han med ett projekt där man studerar förmågan till associativ inlärning genom mätning av hjärnaktiviteten hos illrar. Germund Hesslow har inget emot att läsa Hästfocus artiklar om hästpratare. Men efter att ha läst dem säger han: - Jag måste erkänna att jag blir ganska chockerad. Jag trodde faktiskt inte att folk trodde på sånt här. Det hela är väldigt bisarrt. Ändå erkänner han att han en gång i tiden själv trodde på förekomsten av parapsykologiska fenomen liksom på telepati. Men efter att ha satt sig in i ämnet ordentligt genom att studera vad såväl företrädare som kritiker hade att säga fann han att det var kritikerna som hade de bästa argumenten. Då ändrade han uppfattning. Samtidigt menar han att det är svårt att hitta argument som kan bevisa att djurkommunikatörerna har fel. - Det är ungefär som om någon påstod att det just varit en sjöjungfru här nere i diket. Hur skulle jag kunna bevisa att det inte att det inte varit det? Germund Hesslow anser dock att man självklart kan kommunicera med djur och de med oss. Djuren har ju till exempel inga problem att tala om för oss om de är hungriga. - Jag är övertygad om att man även skulle kunna träna en hund att tala om vilken mat den föredrar. Och hundar kan tränas till att förstå upp till 200 ord. Men att det med hjälp av tankeöverföring skulle gå att kommunicera med ett djur finner han helt orimligt, för att inte säga extremt osannolikt. - När det inte går att bevisa att det fungerar mellan människor, varför skulle det då fungera mellan människa och djur? undrar han. Under de 100 år vi har haft parapsykologin har man om och om igen försökt genomföra vetenskapligt godtagbara experiment som skulle bevisa att telepati fungerar. Inte ett enda sådant har man lyckats med. Och varför fungerar healing bara när man inte testar det? Vidare finner han det underligt att folk kan tro på telepati och övernaturliga fenomen när de som påstår sig utöva detsamma använder det till så onödiga saker. - Varför ägnade sig Uri Geller åt att böja skedar istället för att hindra maskingevär från att avfyras? frågar han upprört.

4 En annan sak han finner orimlig är att djurpratarna utgår från att djuren skulle ha samma referensramar och tänka som vi människor. - De tillskriver djuren mänskliga egenskaper och tillämpar därmed vad som brukar kallas antropomorfism, menar Germund Hesslow. Jag invänder att en del djurpratare tvärtom understryker att djur inte tänker som vi. - Ja, fast först säger de det ena och sen det andra. Det är som om de både vill ha kakan och äta upp den. Finns det överhuvudtaget ett enda fall där man inte kan förklara kommunikationen mellan djur och människa på något annat sätt än med tankeöverföring? frågar han retoriskt. Jag nämner den händelse som en av våra läsare beskrev i ett mail till redaktionen (se separat artikel i detta nummer). Hon stod och diskade i köket när hon plötsligt fick en bild i huvudet av hur tråden till hagen låg på marken och alla hästar utom en var på fel sida om den. När hon kom ut möttes hon av samma bild, fast spegelvänd. En av hästarna, som var livrädd för vit el-tråd stod kvar bakom tråden medan de andra passerat över. Hon upplevde att det var hästen som stod kvar som hade skickat henne bilden. Just att bilden som skickades var spegelvänd tyckte jag själv var intressant eftersom förskolebarn ofta ritar eller skriver spegelvänt. Att vända synintrycken rätt lär ha att göra med en förmåga i hjärnan som små barn ännu ej hunnit utveckla. Skulle man kunna tänka sig att det är så också hästar upplever världen? Germund Hesslow tror emellertid inte alls att händelsen med de lösa hästarna skulle ha varit en fråga om tankeöverföring: - Hur tänker en häst om den är lös eller inte? Är det något den över huvud taget har en uppfattning om? Som hästmänniska vill jag hävda att den har en uppfattning om detta. Framför allt därför att gräset oftast är grönare på andra sidan staketet. - Okej, låt gå för det, säger Germund Hesslow. Men även om det är så: Hur kan det komma sig att hästen skickar den här bilden till just den här människan när det finns mer än sex miljarder andra människor och x antal djur på jorden att skicka den till? - Därför att just den här människan och just den här hästen har en speciell relation? föreslår jag. Och hur ska man annars förklara den här händelsen? Germund Hesslow menar att den kan förklaras med omedveten registrering hos människan i fråga. Tidigare på dagen kan hon ha gått förbi hagen och omedvetet registrerat att trådarna inte var som de skulle. Detta kan senare ha dykt upp i hennes medvetande när hon stod och diskade. Därmed är vi alltså tillbaka vid de implicita ledtrådarna. - Men hur ska man då förklara det här att människor som lever tätt samman ofta kommer att tänka på samma sak samtidigt, och inte sällan säger samma sak samtidigt? försöker jag. Men inte heller det handlar om tankeöverföring utan om att människor som lever tätt många gånger är personlighetsmässigt är lika, säger Germund Hesslow. Att de lever tätt innebär att de dessutom utsätts för samma stimuli. Sammantaget innebär detta att det inte är så konstigt att de ofta kommer att tänka på samma sak samtidigt. Och det här med att många människor har blivit uppringda av, eller stöter ihop med, samma person

5 som de en stund tidigare har råkat tänka på eller drömma om kan man hänföra till kategorin sannolika sammanträffanden, menar han. - Någon gång kommer osannolika saker att inträffa. Någon gång på 365 dagar måste det sammanträffa att du råkar drömma om en person som just samma dag råkar tänka på dig och därför ringer upp dig. I jämförelse med alla de gånger du tänker eller drömmer om denna person och han inte ringer upp dig är det inte så konstigt att det någon gång ändå händer. Resonemanget är hämtat från De stora talens lag, en sats inom sannolikhetsteorin som innebär att om man utför ett försök tillräckligt många gånger kommer en händelse, oavsett hur osannolik den är, att inträffa minst en gång. Och därmed är vi tillbaka vid att det hela skulle handla om slumpen. Trodde på det själv En gång i tiden var Germund Hesslow faktiskt själv böjd att tro på såväl parapsykologi som telepati. Men med den läggning han har var han tvungen att först sätta sig in i ämnet. Han studerade noga vad såväl förespråkare som kritiker hade sagt i frågan och fann att de som hade de bästa argumenten var kritikerna. - Men hur kan det komma sig att så många människor ändå upplever att hästpratarna har en förmåga att väldigt ofta slå huvudet på spiken? Germund Hesslow menar att hästpratarna förmodligen prövar sig fram genom att be om respons på det de får upp. Alla vill höra vissa saker om sig själva och om sina hästar. Hästpratarna lär sig detta och lär sig att se vissa mönster som de kan spinna vidare på. Detta gör att det blir lätt för hästägaren att ta till sig och acceptera vad hästprataren säger. Ändå tror inte Germund Hesslow att de som kallar sig hästpratare ljuger medvetet. Han tror dock att de lurar sig själva. Likhet mellan hästpratare och konstnärer Under de månader som jag har arbetat med detta ämne har jag inte kunnat undgå att lägga märke till att när hästpratarna beskriver omständigheterna kring kommunikationsprocessen med djur så överensstämmer det inte sällan med hur många konstnärer arbetar. Likheterna är många: ofta kommer oombedda meddelanden till hästpratarna i drömmar eller i gränslandet mellan sömn och vakenhet. I kurser i kreativitet uppmanar man ofta konstnärer att ta till vara just dessa ögonblick på dygnet eftersom det är då man befinner sig närmare sitt undermedvetna och det är ofta då de riktigt stora idéerna eller blixtvisionerna kommer. Inom såväl konsten som djurkommunikationen ägnar man sig ofta åt meditation för att rensa sinnet från den störande vardagsverkligheten. Och precis som hästpratarna menar att de inte alltid kan styra informationsflödet och inte riktigt vet varifrån de får sina meddelanden är det ofta samma sak för många konstnärer. Bildkonstnären som målar abstrakt vet sällan varför han eller hon väljer en viss form eller viss färg. Romanförfattare beskriver ofta hur deras karaktärer får eget liv och tar sina egna vägar, ofta helt utanför författarens kontroll. Precis som hästpratarna beskriver de sig inte sällan som förmedlare av något som de själva inte kan styra, pennan eller penseln bara jobbar på. Konstnärerna omtalar detta som något som kommer uppifrån. Ibland har det kallats gudomlig inspiration. Jag prövar mina funderingar på professor Hesslow. - Kan det här handla om ovanligt fantasifulla personer?

6 - Ja, det tror jag. Den del av hjärnan som rymmer vår förmåga att fantisera är olika aktiv under olika delar av dygnet. Just på morgonen eller under drömstadiet är vi ovanligt fantasifulla. Germund Hesslow hänvisar till psykiatrin där man har kunnat påvisa att vissa människor helt enkelt är känsligare än andra för andras sinnesstämningar. Därmed har de lättare att läsa av andra individers tankar och känslor. Dessa personer (jag undrar om de liksom hästpratarna oftast är kvinnor?) är också mer suggererbara, de har lättare att ryckas med och har därför också lättare att tro på osannolika fenomen. Blir ledsen Avslutningsvis säger Germund Hesslow att han blir lite ledsen av att läsa artiklarna om hästpratare i Hästfocus. Visserligen tycker han att det är trevligt att människor intresserar sig så mycket för djur och för att kommunicera med dem. Germund Hesslow har själv vuxit upp med djur och betecknar sig som djurtokig. Han blir glad när han ser människor som verkligen kan kommunicera med djur och nämner delfintränarna och den ryske hästmannen Alexander Nevzorov som goda exempel på just detta. 2 Har forskningen inte kommit tillräckligt långt? Vetenskapsmännen menar alltså att hästpratarna bedrar sig själva. Hästpratarna å sin sida menar att forskningen inte kommit tillräckligt långt. Å andra sidan gör de inga anspråk på att bli vetenskapligt bekräftade. De menar att djurkommunikation, liksom healing bygger på kärlek. Ordet kärlek återkommer hela tiden i de resonemang jag haft med olika djurpratare. Det tycks som om de menar att utan kärlek fungerar inte kontakten med andevärlden och det är därför många av oss aldrig upptäcker den. De flesta av oss har helt enkelt nöjt oss med att leva ett liv i icke-kärlek, menar till exempel Anu Sjöholm som jobbar som personlig och medial utvecklare men även som djurkommunikatör. - Vi nöjer oss med att leva fel sorts liv med fel sorts partner, vi träffar fel sorts människor och har fel sorts jobb, säger hon. Vi lever kärlekslösa liv helt enkelt. Djurkommunikatör Helena Mattson tror för sin del att detta att hon blev utbränd och blev tvungen att totalt lägga om kurs spelade en avgörande roll för att hon skulle upptäcka den andliga aspekten av tillvaron. En som så att säga står med en fot i varje i varje läger är veterinär Satu Kärnä på Öland, som Stina Helmersson skrev om i Hästfocus nr Trots att Satu Kärna enligt veterinärförordningen har förbundit sig att endast arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet drar hon sig inte för att säga att hon är synsk och att hon kan kommunicera telepatiskt med djur. Satu Kärna upplever sin förmåga som att ha en extra radiokanal att lyssna på, en formulering som påminner mycket om andra hästpratares. - Jag ser det som en sorts utvidgad intuition som hjälper mig i mitt arbete, säger hon. Ofta känner jag på 2 Alexander Glebovich Nevzorov är grundare till horsemanshipskolan Nevzorov Haute Ecole där han har utvecklat metoder för att träna hästar utan hjälp av traditionella medel som t ex bett. Nevzorovs läror har inte blivit spridda i någon större omfattning till följd av brist på intresse från den internationella hästvärlden. Hästfocus skrev om Nevzorov i nummer?.

7 mig vad som är fel med ett djur innan jag börjar undersöka det. När jag är färdig med undersökningen stämmer det ofta med min första ingivelse. 20 års erfarenhet av att ha träffat många djur spelar naturligtvis sin roll och underlättar arbetet för mig. Satu Kärna är en av dem som menar att forskningen ligger på efterkälken. - Mycket som har med detta fenomen att göra är inte utforskat än, men kvantfysiken kommer att lösa många gåtor och visa hur energierna fungerar och påverkar oss, säger hon (Hästfocus ). Kan man tala med hästar eller inte? Så hur ska man då sammanfatta denna diskussion? Själv känner jag mig om möjligt mer ambivalent än när jag påbörjade denna artikelserie. Hästpratarna kan inte bevisa att de kan med tala hästar. Vetenskapsmännen kan inte bevisa att de inte kan det. Därmed framstår frågan om det går att tala med hästar ungefär lika obesvarad som frågan om det finns en gud. Och då återstår bara för var och en att själv avgöra hur man vill ha det. Om man nu kan det.