ETT GENMALE TILL C.P. WIKNER. Lawrence Heap Åberg. v*'- -v. STORA&E-ITErt MAIN «LPC

ETT GENMALE TILL C.P. WIKNER Lawrence Heap Åberg r Vi v*'- -v STORA&E-ITErt MAIN «LPC

THE LIBRARY

31! c A N. ETT G E N M Ä L E Doc. C. P. WIKNER L. H. ÅBERG. DPSALA 1.S.S3 K. Al.M(i\ISr \ J. WllvSI Pris: /)" öri\ -/

J

ETT a E N M A L E Doc. c. P. WIKNER L. H. ÅBERG. v PS AL A 1883 R. ALMQVIST &. J. WrKSELL'3 BOKTliYCKERI.

Digitized by the Internet Archive in 2010 with funding from University of British Columbia Library http://www.archive.org/details/genmaletillcpwikooaber

hiti vetenskaplig polemik, förd på ett vetenskapen värdigt sätt. har alltid sin stora nytta med sig både för allmänheten och de däri deltagande. Mer än mycket annat bidrager den att reda och sprida ljus öfver olika ståndpunkter, och äfven om efter regeln en hvar af de stridande vid stridens slut står kvar in<>m sin förra position, så tör det ofta hända att han, måhända utan att själf rätt märka det, står högre inom denna och i följd däraf kan blicka friare och vidare omkring på den omgifvande näjden. Detta är anledningen, hvarföre jag ännu en gång velat bryia en lans med Herr Wikner i anledning af hans mot min "Grranskning" riktade genmäle. Att jag därmed ej kan åsyfta att öfvertyga honom därtill har han själf anfört skälen. Och någon sådan förhoppning hyser jag nu likaså litet som förra gången. Min hufvudsakliga uppgift blir helt enkelt att söka v.dare utveckla och förtydliga ett och annat, af hvad jag då anförde, ehuru visserligen med anledning af hans genmäle. Liksom jag skall söka föra striden i denna anda, så upptager jag ock hans anmärkningar till besvarande endast i de punkter, där ur uämda synpunkt sådant syn^s önskvärdt. Den Boströmska världsasigten är naturligtvis, likasom h varje mänskligt verk, behäftad med stora brister.

Af att dessa brister uppvisas befarar jag visst ej nåu'on "^andlig wpplösnwgsprocess". tvärtom. Ty äfven om på åtskilligt af hvad Boström lärt, för mig ^hänger iiägot mycket mer än ett teoretiskt Ja eller )iej'', så må dock äfven detta falla, där det är falla Yärdt. Ty ebnruväl det gifves något, som för människan bör gälla högre ocli skattas dyrbarare än att finna sanningen, så kan dock detta ej till sin bnndsförvandt äga något, söm är den verkliga sanningens fiende. Så tolkade må gärna Höjers ord af mig underskrifvas : "Sök sanningen, och bnre det än till helvetets portar, så klappa på.-" Men just denna månhet om sanningen; som vållar, att jag med glädje skall mottaga hvarje ådagaläggande af oriktigheter i vare sig Boströms eller mina egna åsigter, just den gör mig angelägen att kritiskt pröfva i hvarje fall. där någon påstår sig hafva funnit sådana. Detta är i korthet min personliga ställning till den sak, som här är i fråii'a. 1. Om bestämdhet. Anm. 2 17. I 3:dje kap. af vår mot Herr W. riktade skrift påpekade vi, att det är ett utmärkande drag hos Kant och deimes (idealistiska) efterföljare i Tyskland, att de betrakta verkligheten såsom konstituerad af relationer. Att dessa äro att fatta såsom relationer mellan motsatta, är, hvad Kant och Fichte angår, klart i sig själft. Skilnaden är egentligen blott den, att då Kant blott uppvisar relationens faktisitet och just på grund af denna anser sig ur stånd att tillerkänna den sin-

lig-a världen en absolut betydelse, så söker Fichte att ur ett af nienibra relata (medvetandet) härleda såväl det andra niembruni som själfva relationen samt tillägger därigenom den senare en / viss mån absolut betydelse. Något annorlunda är förhållandet med Schelling och Hegel. Dessa tänkares hufvudintresse var tydligen att åt den sinliga världen vindicera karaktären af att vara ett helt i sträng och egentlig bemärkelse, ett system. Då de emellertid bibehöllo förutsättningen, att all tillvaro konstitueras af relationer, eller bestämdare uttryckt, att all bestämdhet innebär och hänvisar på en relation, så måste själfva relationens begrepp för dem i ej oväsentlig mån modifieras. Det är för all relation väsentligt att innebära en motsats. Denna dess karaktär kan ej upphäfvas, utan att man eo ipso upphäfver själfva relationens begrepp. Men motsatsen blef här en själfmotsättning, icke blott i den bemärkelsen, att (såsom för Fichte) det bestämda väsendet utgjorde dess grund, utan i den, att det innebar en det bestämda väsendets motsats mot sig själf. Detta väsen blef då icke något, som för sin bestämdhet satte sin egen motsats. Det blef själf en enhet af motsatta i den bemärkelsen, att dessa momenter väsentligen bestämde livaraiidra och onheten. Då Boström gjorde den frågan, huruvida nuin kan tillägga sinnevärlden, sedd från en viss sida. en absolut ])etyd('lse, till fr»remål för sin undersökning, fann luin sig böra nekaiule besvara den just därföre. att sinnevärlden konstitueras af relationer eller är en enhet af motsatta. Det är då gifvot, att Hegels lära, att just tfn/km kriifde denna form af bestämdhet, mfi-

6 ste för honom visa sig som i grunden alldeles falsk. Tydligt är, att denna lära i själfva verket blott är ett annat uttrj^ck för den bekanta satsen, att omnis determinatio est negatio. Ty äfven om negationen är till väsendet en själfnegation och icke ens såsom sådan utgör bestämdheten ur högsta synpunkt betraktad, så ingår den dock här som ett väsentligt moment i denna. Rellektera vi emellertid på begreppsbestämdheten, så finna vi. att en fortgång i konkretion inom detta område visst ej innebär något, låt vara partielt, upphäfvande af den förut gifna (abstrakta) bestämdheten. Mellan genus och species förefinnes visst ej något förhållande af motsats. Ty hvad innebär väl ett genus? Tvifvelsutan den för alla under en dess sver fallande föremål gemensamma bestämdheten. Denna bestämdhet tillkommer obestridligen hvart och ett af dessa föremål och upphäfves ej det allra ringaste af hvad detta föremål för öfrigt är. Att den ifrågavarande bestämdheten äfven kan på annat sätt bestämmas, rubbar tydligen ej det allra ringaste detta förhållande. Ty den motsats, som härigenom uppkommer, blir en motsats, ej emellan den generella och den specifika, utan emelkan tvänne former af specifik bestämdhet. När därföre Hegel och hans epigoner tala om begreppets specifikation såsom begreppet "i motsats till sig själf, eller när de säga, att t. ex. en viss figur ej kan vara (bestilmd af) genus figur, enär detta ingår som ett gemensamt i alla figurer (anm. 4), så visai- detta, att de sammanblandat begreppets innehåll med dess omfång. Boström fann sålunda, att begreppsbestämdheten

till sitt väsende är af annan art än den bestämdhet, som har sin grund i relationer. Den förra innebär nämlig-en ingen motsats mellan bestämning-en t)ch den bestämde, under det att däremot detta omöjligen kan aflägsnas från den senare. I enlighet härmed kallar nu Boström en relation till sig själf för ""en Hegelisk eller äkta Borelisk tanke" (stridskriften mot Borelius anm. 124). Vore fråga om ^kmhestämdhet, så skulle Boström tydligen icke hafva yttrat sig på detta sätt. Men med afseende på relation till sig själf ville han framhålla, att denna, då relation alltjämt innebär ett förhållande af motsats, måste innebära en det logiska subjektets motsats mot sig själf, hvilken han ansåg vara en orimlighet. Söka vi nu efter det anförda bedöma Herr W:s ståndpunkt i detta afseende, så måste vi som vår mening uttala, att han i detta som i åtskilliga andra afseenden, väsentligen står på Hegels ontologiska ståndpunkt. Den enda form, i hvilken bestämdhet för honom är tänkbar, är relationens form, hvilket i hans skrift flerstädes uttryckligen säges. t. ex. i anm. 2-i. Om hvad detta innebär och på hvilken förutsättning det hvilar, därom lämnar han oss ej häller i okunnighet. I anm. 12 och lo, flera andra ställen att förtiga, säges det att en mångfald är otänkbar, om ej emellan dess momenter äger rum en motsats. Da nu hvarje relation förutsätter tvänne membra relata. så lär det väl vara alldeles gifvet, att hvarje relation är en relation mellan motsatta, följaktligen hvarje bestämdhet är en bestämdhet af ett motsatt. Den af Boström gjorda distinktionen emellan r<'nt logisk bestämdhet

8 ocli bestämdhet i och genom relationer är följaktligen af Herr W. förbisedd. Herr W. anmärker emellertid, att det äfven gifves relationer till sig själf. Att Herr W. ej härmed kan förstå detsamma som Boström -menar med själfbestämdhet, är väl klart, ntom af mycket annat, redan däraf, att Herr W. anser sig böra uttryckligen opponera sig mot Boströms lära i denna punkt, följaktlis:en är medveten om, att en verklig skilnad i sak i förevarande afseende förefinnes mellan honom och Boström. Hvari skall dä väl denna skilnad egentligen ligga? Tvifvelsutan däri, att relationen till sig själf skall innebära en motsättning mot sig själf, följaktligen, som vi ock förut antydt, själfbestämdheten skall fattas i analogi med bestämdheten af ett annat, eller m. a. 0. får samma form som denna. Hvad denna själfmotsättning sedan skall anses innebära, är en annan fråga, på hvilken icke vi, utan Herr W. är svaret skyldig. För vårt ändamål är nog att konstatera dess tillvaro. Men icke själfva själfbestämdheten, utan den åsiii-t om densamma, enligt hvilken den skulle innebära en dylik motsättning, är enligt vår åsigt en produkt af vår diktande fantasi (Se anm. 5). Af det anförda följer ock, att enl. Hr W. bestämningarne hafva sin grund ej i det logiska subjektet själft, utan i det andra, till hvilket detta står i relation. Äfven om relationen fattas som en subjektets relation till sis: själf, gäller detta så till vida, som själfbestämdheten liär fattas i analogi med bestämdheten af ett annat. Men äger nu en bestämdhet formen af motsättning, då lär det ej blifva så lätt att undvika skeptiska kon-

sekvenser. Vi måste upprepa, att jag i detta fall vet hvad en sak är endast genojn att tänka på, hvad den är i och för något densamma motsatt. Men frågar man då, livad detta är, så blifver svaret en hänvisning på något, som är detta motsatt, o. s. v. Tanken finner här ingen fast hållpunkt utan drifvesständigt öfver i ett annat. För att emellertid fritaga sig från alla beskyllningar för skeptiska tendenser, försäkrar oss vår motståndare, att han öfvervunnit Kants ståndpunkt genom insigt i, att relationerna äro kapabla att utti\vcka, hvad tingen egentligen äro, hvilket väl m. a. o. vill säga, att relationen enligt honom får en väsentlig, under det den för Kant blott fick en tillfällig betydelse. Detta är tydligen ungefär samma sätt som det, hvarpå Hegel sökte undvika den Kantiska skepticismen. Det är just en tankenödvändighet, att alltinii' fattas i relationer. Det skulle eljest vara obestämdt eller ej vara något, det skulle '"slå öfvei- i intet". Kelationerna äro då ett nödvändigt uttr3^ck för tingens väsende. Att de emellertid ej kunna anses vara detta, hafva vi redan sökt visa. Genom relationer fattar jaghvarken 'ett väsende i egentlig bemiirkelse, ej häller kommer jag på den vägen fram till något i sanning absolut. Boström fann sig ock nödsakad att just för att komma ifrån relationerna och relativitetens värld "gå tillbaka till Kant" i den bemärkelsen, att han tillgodogjorde sig dennes lära. att den sinliga världen såsom existerande i relationer endast kan äga en relativ l)etydelse. Förhölle det sig nu så,- att förnimmandet verkligen vore en relation, dä hade Kant o-

10 nekligen rätt i sina skeptiska åsigter, ty då vore det mänsklig-a medvetandet aldrig bestämdt af tingens e- gentliga väsende. Men Boström lyckades uppvisa en annan art af bestämdhet och fann förnimmandet i sin sanning vara att dit hänföra. Hegel har dä väl rätt i sin Lära, att i förnimmandet (tanken) tingens väsende är närvarande, men han har orätt däri, att relationen vore den form af sammanhang, som tanken fordrar. 2. Begreppet vara. Anm. 18. De erinringar, vi i vår granskning gjort beträffande den Boströmska läran om identiteten emellan ''vara^' och '^förnimmas-", upptagas därpå af Herr W. till pröfning. Den första af dessa erinringar innehöll ett erkännande af en på föreställningens ståndpunkt d. v. s. för den föreställande människan gifven differens emellan ordens betydelser. Tid ordet ^'vara^' fästes en föreställning, vid ordet ^'förnimmas^ fästes en annan. Men, anmärkte vi, Boströms mening är, att då båda dessa föreställningar höjas till begrepp, och man "tänker fullt ut hvad son) tifigey i dessa befjrep})", så visar det sig, att de blifva i den meningen sanjraa begrepp, att de äga samma innehåll, ehuru visserligen detta innehall i hvardera fallet ses från olika syn])unkter, hvilket naturligtvis betyder, att man använder det ena beteckningssättet, då man företrädesvis reflekterar på en af begr(^j)pets bestämningar, det andra, då man företrädesvis reflekterar ])å en annan.

11 Denna erinran innefattade tydliiren tre monienter, nänilig-en: beträffande rilkorea för betydelsernas identitet. be(/re2)2) fs 1) Att dessa betydelser äro g-ifna fur subjektet i form. 2) Att de begripas, ej blott i vissa momenter, utan med en viss grad af fullständighet ; samt beträffande identitetens art 3) Att man i alla fall fasthåller den antydda skilnaden i synpunkt. Yi hade i vår granskning sokt visa, att Herr W. flera gånger förbisett detta. Yigten låg för oss naturlig:tvis i första rummet på de tvänne sista momenterna. i all synnerhet det tredje. I sitt gensvar upptager Herr W. först och främst denna sida af saken och förklarar, att han kunde godkänna själfva den omtvistade satsen, såvida den gjorda erinringen finge betyda ^med vara menar jag X, /ör-srkvy?^ det betraktas från en sida, med förnimmas menar jag X, försåcidt det betraktas från en annan/^ Dessa båda skola nämligen vara tvänne olika föremål, något som äfven kan inses däraf, att de hafva eller åtminstone kunna hafva hvarandra upphäfvande egenskaper. Så är t. ex. fallet med "sh-ttet försåvidt det vetter at norr, och slottet försåvidt det vetter åt söder.^' Vi för vår del kunna ej finna annat,' än att A försåcidt det är B, är samma föremal som A försåvidt det är C. alldeles såsom A, som är B, är samma föremal som A, som är C. p]nda skilnaden blir för OBS, att nian i förra fallet förklarar sig vilja ahstrahera från alla andra bestämningar hos A än B eller C,

12 under det man i senare fallet icke gör detta. Men, anmärkes, de kunna ju liafva motsatta egenskaper. Vi tro det icke. Den sida, som slottet vänder mot norr, kan liafva motsatta egenskaper mot den sida, som slottet vänder mot söder, och är sålunda verkligen ett annat föremal, men slottet, försåvidt det vetter mot norr. kan ej hafva egenskaper, upphäfvande dem, som slottet har, försåvidt det vetter mot söder. Om man t. ex. säger, slottet, försåvidt det vetter mot norr, är skönt, slottet, försåvidt det vetter mot söder, är fult, så har man ju därmed i själfva verket sagt, att slottet har två, hvarandra iclxe upphäfvande egenskaper, att från norr presentera sig som skönt, från söder såsom fult. Man har i håda fallen talat om hela slottet. Annorlunda är förhåll^ndet, om jag t. ex. säger : ^'Slottets norra sida är skön, dess södra är ful." Om än den senare tanken kan härledas ur den förra, så är den dock icke samma tanke. På nu angifna sätt vill dock Herr W. tydligen ej hafva saken fattad. Han vill tydligen ej erkilnna, att vara och förnimmas äro samma sak, hetraktad från olika sidor, i hvilket fall man tydligen ej kan (anuat än skenhart) tillägga dem hvarandra upphäfvande egenskaper. Jag kan t. ex. ej säga, att en sak är hade fullkomlig (i alla afseenden) och ofullkomlig (i alla afseendeu), hade duglig och odnglig, men väl kan jag säga, att nuinniskan, försåvidt lion är en ide i Gud, är fullkomlig, försåvidt hon är suhjekt, är ofullkomlig, <dler att en viss sak ;ir duglig till promenadkäpp, men oduglig till jiirnspett, enär jag i senare fallen specificerar jiredikaten )>å olika sätt.

13 Han menar tydligen, att vara och förnimmas iiro tvtänne sidor hos samma sak. Under hvilka förutsättningar det går för sig att fasthillla denna distinktion, kunna vi här ej fullständigt utreda. Lätt inses, att det förträffligt går an, så länge fråga är om föremål i rummet och öfver hufvud om föremål, som äro bestämda genom relationer till annat. Men en annan fråga är, om det lika lätt låter sig g()ra beträffande rena begreppsbestämningar. För närvarande må det vara nog att framhålla, att konsekvensen ovilkorligen blifver den, att, såvidt någonting är, förnimmes det icke, såvidt något förnimmes, är det icke, hvilket med andra ord måste betyda, att förnimmas väl kan prediceras om saken men ej om dess vara, alldeles så som de egenskaper, som tillkomma slottets norra sida, ej kunna prediceras om dess södra sida. Men klarare kan man ej stödd på realistiska förutsättningar och realistiska analogier, till yttermera visso förtydligade genom bilder lånade från rummet, uttala realismens konsekvenser i kunskapsteoretiskt afseende, hvilket med andra ord betyder en skeptisk kunskapsteori. Huru under dessa förutsättningar förnimma skall kunna anses såsom varats konstitutiva bestämning (amn. 21), och huru hans läror skola kunna vetenskapli(jen förenas med tron på en allvetande Gud (anm. 20), det blifve Herr W:s sak att tänka på. Endast om man i det tredje momentet af vår erinran får inlägga en realistisk betydelse, kan följaktligen Herr W. godkiinna vår sats. I det följande går han så till väga, att han helt och hållet negligerar detta moment, hvilket dock i vår argumentation ut-

14 gjorde hiifviidsaken, och i stället resonnerar så, som vore frågan blott om momentet.m 1. Att han på detta sätt pj kan nndgä att förfela pnnctum qn?estionis, faller af sig- själf och skall i det följande ytterlig-are visa sig:. Den följande arg-nmentationen inledes med ett påstående, att jag- vore vetenskapligt oherättig-ad att antag-a, att vara och förnimmas på föreställning-ens ståndpnnkt vore olika saker, enär detta, nnder förutsättning: att de på beg-reppets vore identiska, skulle strida mot satseu, att perceptio och perceptum vore samma sak. Uetta resonnemang- kan förallmänlig-as därhän, att denna sats skulle omöjliggöra att öfverhufvud nägon differens kan för den föreställande menniskan äga rum där. hvarest på begreppets ståndpunkt identitet förefinnes. Detta rör tydligen frågan om förhållandet mellan perceptio och perceptum och skall bemötas i sammanhang med denna fråga. Här nia vi fr»l ja Herr W. i livad som rör identiteten mellan esse och percipi. Den första af oss mot Herr W. riktade ])eskyuning för förbiseende af den gjorda erinringen 8:e mom. afsåg de olika prepositioner (''rf och '^för'^), som bruka förenas med uttrycken förnimmas och vara. Detta för hallande sökte vi förklara genom en erinring just om detta moment. Herr W:s svar skulle träffa oss, i fall vi velat framhilua det l:sta momentet, men nu förfelar det»iiiictiiiii (iii.estionis. Det har m. a. o. aldrig varit det riuiiaste tal om nägon för fih-rstäuninfjni, men ej, fir he(irr])ik't förffintlig åtskilnad, som ii-eiiom den ifrägavaraiidf skihiadcn i uttryck skulle antydas. Hvad vi erinrat om var blott, att begreppet, niir d(4 betecknas mod do l»;ida ntli-yckiii, sos ur olika synpunkter. Att

15 detta kan vara iio^ för förklaringen af en grammatisk skilnad, -^är näppeligen för mycket sagdt/^. Vidare anmärker Herr W., att den nödvändiga förbindelsen emellan vara och förnimmas, Boström som skäl för deras identitet anför, ej bevisar denna identitet. (Denna sak hör verkligen bit, emedan den ifrågavarande satsen gäller med den i mom. 3 gjorda restriktionen, men ej bevisar var sats i nägoii annan mening än denna). Herr W. anmärker emellertid, att af två föremåls karaktär af att vara bestämningar hos samma sak följer deras identitet endast i det fallet, att de äro bestämningar, som med snbjektet förbindas genom "vara". Visserligen, men detta är jnst fallet med de ifrågavarande bestämningarne. Den från Boström (stridskrift mot Borelius anm. 117) citerade satsen, "allt, som är, förnimmes, och allt, som föruimmes, är'", kan obestridligen utan att meningen förändras få följande lydelse: '"Allt. som är varande, är förnummet, och allt, som är förnummet, är varande'", hvaraf enligt den af Herr W. godkända regeln följer, att "varande" och "förnumnfen" äro identiska. Men äro de respektiva betydelserna hos verbens participier identiska (allt i nu angifna mening), sä följer väl att äfven verbens betydelser i det hela äro detta. Detta synes oss vara den enda rimliga användningen af de ifrågavarande reglernas tillämpning i detta speciella fall. Den, som Herr W. själf föreslår, är det. trots allvarligt bemödande, oss omöjligt att begripa. Hvad slutligen angår den af»iss framstälda anmärkningen mot det i "Egenskapen" sid. 7S förda resonnemanget, så påstår sig Herr W. f(>rst och främst

16 tatva svårt att finna, huru han '"g-enohi detta resonemang kan hafva kommit i någ-on farlig- beröring med -den åberopade regeln," och visserligen skulle han ej häller hafva gjort -detta i fall, som han tyckes förutsätta, regeln hjott innehölle, att de vid orden vara och förnimmas fastade föreställningarne skulle höjas till begrepp. Men nu innehåller den äfven, att man skall tänka ut allt, som ligger i dessa begrepp, eller hafva hela deras innehåll för sig aktuellt. Och iakttages blott detta, så betyder det jämt ingenting, om det omdöme, i hvilket t. ex. vara ingår, är ett föreställningsomdöme. Ty för den öfver sina föreställningar tänkande människan visar sig nog också ett förestäldt vara = ett f örestählt föru immas, ehuru det ingalunda är gifvet, att människan, såvida hon står på föreställningens ståndpunkt, skall hafva detta klart för sia:. Herr W. kan iiärna få behålla omdömet "stenen är grå". Däremot fasthålla vi regelns 2:dra och o:dje moment, och det visar sig då, att hvad Herr W. i detta likasom i sitt föregående arbete lyckats visa, blott är, att när jag säger: '"stenen är grå'' -eller "Grud är evig", jag ej nödvändigt behöfver i h varje fall aktuellt reflektera på, att stenen af mig förnimmes såsom grå. Gud såsom evig. Men han medgifver, att jag föres till en sådan reflektion, om jag tänker ut, hvad som ligger i detta med "är" betecknade begreppet. Lika så omöjligt som. det är att i en viss förnimmelse aktuellt påtänka tresidiiffjen A, och ändå i samma förniimiiclse icke aktuellt påtänka trehönti)i(/en A, likaså omöjligt är det, att i en viss förnimmelse aktuellt jkxtänka den snm eviii' varande Guden, utan att äfven

skulle 17 i samma förnimmelse aktuellt påtänka som evie: förmimne Gruden, och likaså möjligt som det är att tänka på A såsom tresiding, utan att i samma förnimmelse tänka på A ^såsom trehörning, lika möjligt är det att tänka på G-ud såsom den som evig varande Guden, utan att i samma förnimmelse aktuellt tänka på G-ud såsom den som evig förnumne Guden. Herr W:s argumentation träffar sålunda ej Boströms lära i den betydelse, denna enligt honom äger. Den andra af oss gjorda erinringen innebar, att begreppen antingen måste tagas i sin allmännaste eller ock i en på lika sätt specificerad (d. v. s. specificerad så att differentia specifica är den samma) betydelse. Herr W. förebrår oss att härvid göra oss skyldiga till en cirkel. Om de båda begreppen ej täcka hvarandra, hvad betyder då, att de på lika sätt specificeras? Herr W. synes här förutsätta, att om tvänne begrepp på lika sätt specificeras,. deras respective species sammanfalla med hvarandra, och begreppen sålunda hafva samma omfång. Detta är väl ändå litet förhastadt. Om tvänne species, ett af hvardera slaget, vore identiska med afseende på differentia specifica, så läte ju tänka sig, att de skildes just med afseende på sin generella bestämdhet. Om t. ex. såväl trianglar som fyrsidingar kunna indelas i liksidiga och oliksidiga, så följer väl ej däraf, att en liksidig triangel :ir identisk med en liksidig fyrsiding, en oliksidig triangel med en oliksidig fyrsiding. Af fruktan att nödgas betrakta triangel och fyrsiding som identiska begrepp hindras vi Åberg: Genmäle. 2

18 sålunda att instämma med Herr W., då han säger sig: ing:enting hafva att invända emot vår regel, om han tår så tolka den, att om de båda begreppen (vara och förnimmas) alltid kunna på samma sätt specificeras (indelas efter samma indelningsgrund), detta skulle bevisa '"att de hafva samma ^) omfång och sålunda äfven samma inneluill'"'. Däi-emot hålla vi fast vid den af Boström angifna regeln. Om någon lyckas visa, att triangel och tresiding ej äro identiska, men därvid i tysthet förutsatt, att med triani^-el menas en liksidig, med tresiding en oliksidig figur, så lär detta bevis ingen giltighet hafva för den, som ej gör en sådan förutsättning. Å andra sidan medgifva vi gärna, att om det låter visa sig, att de båda begreppen ej på. samma sätt kunna specificeras, d. v. s. efter samma indelningsgrunder, och detta så, att man i hvarje fall erhåller motsvarande species, så visar detta, att de ej äro identiska. Herr W. söker nu visa, att detta, beträffande vara och förnimmas verkligen är förhållandet. Som indelningsgrunder af de båda begreppen föreslås dels det lofjiska subjekt, om hvilket de prediceras, dels de relationer, i hvilka detta subjekt i och genom dem träder till andra föremål. En relation af senare slaget, säger han vidare, aiigifves, hvad angår begre])i)et förnimmas, genom prepositiontm "af", och han medgilver att den, hvad angår begreppet vara, fullt motsvaras af den som angifves genom prepositionen "fftr". Dock, siiger han, ilr denna betydelse hos ordet ') Kurs. af oss.

19 vara icke den efjentliga. Att sä icke är förhållandet skall följa däraf att i dessa fall en ellips förelig-g-er. Vara skall hiir eg-entlig-en stå i stället för "visa sig' såsom varande". Detta sistnämda påstående synes oss vara ett g-odtycklig-t påstående. Sant är visserlig-en, att man i de fall, då vara användes jämte nn omnämda preposition. kan utbyta det mot ett dylikt uttryck, men detta visar väl ej, att här en språklig- ellips förelig-g-er. Sant är det däremot visserlig-en, att denna användningaf "vara" ej är den i språkbruket vanlif/asfe. Men detta -får en osökt förklaring- i den omständig-heten^ att beg-reppet g-enom ordet '"vara'* betecknas ur ol)jektiv synpunkt, och att det då ej är vanligt att tillika ang-ifva dess relation till det förnimmande subjektet. Att den relation hos det förnumna, som ang-ifves g:enom '"förnimmas af, skulle motsvara någ-on annan relation hos det varande subjektet, än den, som an^ifves därmed, att det är för någon, "det har ing-en velat påstå'". Hvad '"förnimmas såsom" beträffar, så motsvarar detta tydlig-en vara, då det användes som copula i ett log-iskt omdöme. Hvad Herr W. anför emot identificationen af båda, innebär blott, att det är nödvändig:t att i ena fallet reflektera på vissa sidor, dem det ej är nödvändig-t att reflektera på i det andra, och hvilka följaktligen här ej häller kunna sägas i eg-entlig- mening betecknas. I detta afseende behöfva vi blott erinra, om hvad vi ofvan sag:t, nämlig-en att det för att inse den meromniimda identiteten är nödvändigt icke ])lott att hafva höjt de båda f()reställning-arna till l)eg-repp, utan äfven att tänka fullt ut dessa begrepps innehåll, enär do, från olika sidor beteckna

20 detsamma, och det ing-alunda är gifvet, att den, som betraktar saken från en sida, nödvändigt måste actu reflektera på, att den jämväl kan ses från andra sidor. Häraf begripes ock huru man, utan att göra sig skyldig till pleonasm, kan inskjuta ett "varande" och säga förnimmas såsom varande. Man vill då tydligen leda sin åhörares uppmärksamhet på den sida af saken, från hvilken den ses, då den betecknas med uttrycket vara. Hvad slutligen angår den absoluta användningen af ordet 'förnimmas''^ så motsvarar denna tydligen vara i betydelsen '"existera", hvarom nog också varit fråga, efter som vi talat om orden i hvarje deras användning. Men sant är det nog, att i verkligheten är å ena sidan hvarje "förnimmas" ett "'förnimmas af någon såsom något", å andra sidan hvarje "vara" ett "vara något för någon". Blott i abstraktionen kan man bortse från någon af dessa bestämningar. Att man för öfrigt säges "vara något", men "förnimmas såsom något", det måste vi anse som en rent grammatisk egenhet, föranledd däraf att förnimmas är ett passivt verb. Till sist må nämnas, att Herr W. här uteslutande talat om de synpunkter, från hvilka "vara" och "förnimmas" kunna specificeras, ej om de species, som ur dessa synpunkter blifva gifna. Vi hafva i vår "granskning" sökt visa, att Herr W. i sitt arbete "Om egenskapen" mer än en gång gör sig skyldig till det felet att jämföra species under båda, där differentia3 specific* äro olika. Hvarföre luir han (\j till besvarande upptagit dessa anmärkningar, som dock utgöra den

21 ojämförligt både största och vigtigaste delen afgranskningens"* 4:de kap.? Har detta skett därföre, att han själf insett omöjligheten att vederlägga dessa, eller har det skett af andra anledningar? Särskildt påpeka vi den för en idealistisk filosof egendomliga, objektiva uppfattningen af färgens betydelse, hvarpå vi i vår skrift fäst uppmärksamheten *). 3. Om förnimmelsen. Anm. 31 36. Herr W:s antagande af differens emellan perceptio och perceptum är, som vi i vår granskning anfört, en speciell tillämpning af hans lära, att all bestämdhet innebär relation, och i viss mån en konsekvens af hans lära om varat. Så länge Herr W. fasthåller dessa realistiska antagänden och vill "öfversätta^ relationer med bestämningar, så har han allt skäl att vidblifva äfven denna åsigt. Men i och med det, vi emot detta hans principiella uppfattningssätt anfört, anse vi oss hafva besvarat hans anm. '11. 28, 29, 30, o5 och 36. ') I anm. It* säger Herr W., att den där omtalade ekvipollensen ingenting bevisar. Kanske den ändå bevisar, att den fordran på en annan slags ekvipouens, nämligen mellan 2 och 3 å ena sidan, 1 och 2 å den andra, beror på en begreppsförvirring å hans sida. För öfrigt förefaller det som ett hårdt tal, att ekvipollensen mellan 3 och 3 uppkommit, därigenom att «vara» tagits i betydelsen dvara för». Har den analoga ställning begreppet öröd» intager i omdömet ctdenna blomma är röd», till den det intager i satsen adenna blomma förnimmes såsom röd»: uppkommit däraf, att vara i första satsen tagits i betydelsen (stvara för»/ Vi få tillstå, att vi ej begripa detta. Snarare skulle väl detta kunna sägas om förhållandet mellan 1 och 1» Kan möjligen rent af något tryckfel här föreligga?

22 Återstår sålunda blott att ta^-a i betraktande dels de orimlig-a konsekvenser, han drager af Boströms lära i denna punkt, dels hans kritik af de förklaringsgrunder, Boström anför af den för det allmänna föreställningssättet existerande skilnad.n emellan perceptio och perceptum. Vi vända då först och främst vår uppmärksamhet till den inkomi)etensförklaring, Herr W. redan förut (sid. 29) mot oss utfärdat, till att antaga "att vara <»r'h förnimmas på förestäuumgens ståndpunkt skulle vara två olika saker. Ty om vara är = förnimmas, så skall väl ett förestäldt vara vara = ett förestäldt förnimmas." Själf upptager han en invändning- häremot, som erbjuder sig af sig själf: "det är ock så, iiäml. för tanken, som tänker öfver föreställningen, men för föreställningen själf äro de åtskilda", men han söker gendrifva denna invändning därmed, att han anmärker, att det på vår ståndpunkt är omöjligt att tänka öfver (hafva begrepp om) egna eller andras föreställningar. Är nämligen perceptio detsamma som perceptum, så skulle i. detta fall ett begrepp vara en föreställning eller det klara dunkelt, hvilket är orimlig-t. Man skulle sålunda väl kunna höja sina föreställningar till begrepp, men däremot ()m(\jligen tiinka öfver dem såsom varande förestiil In ingår. Denna invändning är ej svar att vederlägga. Gif- Tet cär, att bestämningarne begrepp och föreställningellnr allmännare uttry<'kt klarhet och dunk(>l siiecificerats ])a olika sätt, och att de där före i\j upjdiäfva hvarjjindra. Bestiimningarne att vara klar för A och dunkel för B äro ej hvai-aiidra motsatta. De äro det icke \

23 blott icke i den bemärkelse, att icke det, soiii är klart för A, kan vara dunkelt för B utan äfven i den, att själfva dunklet fi»r B kan vara klart för A. A:s klara pereeptum (= det, som A klart och tydlig-t förnimmer), är då dunklet för B. Vi vända oss nu till frågan om ))estämnina'en verklighet, hvilken Herr W. (anm. ol) påstår (»fta kunna tillerkännas både perceptio och pereeptum, blott därigenom att ordet tages i olika betydelser. Om det förut af Herr W. valda exemplet en sjöstrid i vagn säges det, att om än ordet verklighet i filosofiskt språk bruk kan fattas så vidsträckt, att det kan tillerkännas både perceptio och pereeptum, så vore det dock uppendagligt, att dft slags verklighet, som man i detta fall kan tillägga perceptio eller själfva det fantiserande, som framkallar bilden af en sådan sjöstrid, icke tillkomnu^r själfva sjöstriden utan fastmera just är dfn verklighet, som frånkännes den samma, da man säger, att den aldrig ägt rum. Att ordet rerkji(/het är ett ej blott tvätydiat utan mångtydigt uttryck, torde lätt medgifvas och erkännas äfven af Herr W. Minst af allt erltjuder den betydelse, ordet i vanligt språkbruk äger, den Ix^stämdhet och fasthet, att den kan tjäna tänkaren till en god utgångspunkt för hans undersökningar. Bäst torde vara, att utgå från ordets allmännaste betydelse, den af något, som är till för en uppfattning i allmänhet, och sedan specificera denna allt efter de olika f()rnimmelseformerna. Själfva objektiviteten måste nämligen, som vi ock i vår granskning, ehuru i annat sammanhang, påpekat, på olika ståndpunkter f;l en olika betydelse. Hvilketi art

24 af verklighet är det då vill, som måste frånkännas sjöstriden i vagn? Uppenl3arli;2:en den, att vara till i åskådning-ens värld. Men är det då väl detta slag af verklighet, som måste tillerkännas själfva fantiserandet? Tydlig-en icke. Detta fantiserande är lika litet som själfva sjöstriden förnimbart med de fem sinnena. Det är helt enkelt en bestämning hos människans produktiva föreställningsförmåga. Men denna verklighet tillkommer uppenbarligen äfven själfva sjöstriden, och det är just den, man tillägger båda, sålunda både perceptio och perceptuni, då man om sjöstriden säger, att den verkligen är fantiserad. Man tar då verklighet i dess allmännaste betydelse af bestämning hos ett mänskligt medvetande, antingen något sådant medvetande likagodt hvilket eller ock en viss människas medvetande, såsom t. ex. när jag säger: den människan håller på att fantisera öfver en sjöstrid i vagn (= En sjöstrid i vagn äger den verkligheten, att vara en bestämning hos den ifrågavarande människans produktiva inbillningsförmåga). Om jag följaktligen säger '"En sjöstrid i vagn har aldrig varit verklig, men det är verkligt, att människor fantiserat något sådant''^ så tager jag verklighet i tva ulika betydelser, genom att referera det till olika förmögenheter hes människan. Orsaken till, att jag kan uttrycka mig så, som jag. gör, ligger tydligen dilruti, att miinniskan på det allmänna föreställnin rssättets ståndpunkt ej artu fattar den åskådade viirlden som sina förnimmelser. När därföre ett sinligt föremål angifves, och man ej särskildt betecknar det i relation till <'tt medvetande, förstås alltid med

25 verklighet tillvaro i åskådningens värld. Detta för oss öfver till frågan om de af Boström angifna förklaringsgrunderna till den för det allmänna medvetandet förefintliga skilnaden emellan perceptio och perceptum. Det af dessa förklaringsförsök, mot hvilket Herr W. företrädesvis vänder sig, utgår från den faktiska motsättningen emellan å ena sidan klarare och mer inre förnimmelser hos människan, dunklare och mer yttre å den andra. Under godkännande af den från hans eget äldre uppfattningssätt afvikande tolkninir af det ställe i Boströms skrifter, vi i vår granskning framstält, söker Herr W. här likväl visa orimligheten af förevarande förklaringsförsök genom en deductio in ahsurdum, som går ut på att visa, att då enligt Boström 'igenom den dunkla förnimmelsen accenten skall falla på perceptum*",, "så skulle skilnaden mellan en dunkel och en klar förnimmelse förvandlas till en skilnad i reflexionens nktning, hvilket ej är Boströms mening'. För att rätt förstå detta måste vi kasta en blick på Boströms psykologiska ståndpunkt. Enligt denna förefinnes ett utvecklingsstadium i det mänskliga medvetandet, som är så lågt. att ingen skilnad mellan det inre och det yttre af subjektet medvetet fattas. Detta stadium är känslans. Den ifrågavarande skilnaden förutsätter nämligen för sin aktualitet en viss grad af medvetenhet, niimligen den där subjektet kan fatta sig såsom själfständigt gent emot sina bestämningar. Denna själfständighet framträder till en början under formen af isolering eller l)estämdare uttryckt så, att bestämdheten får formen af relation. Detta stadium är åskådningens, ncli liiir i:ör sia" mot-

26 Bättning-en mellan inre och yttre g-ällande. Medvetandet är här visserligen medvetet om sin själfständighet gent emot sina bestämningar, men denna själfständighet framträder pä bekostnad af samstämmigheten, så till vida som snbjektet ej är medvetet om bestämningarne såsom sina. Den nämda själfständigheten hos bestämningarne får dä för snbjektet karaktären af en percepti existens oberoende af och i viss mån i motsats mot perceptio, hvadan ock bestämningarnes objektivitet här får den formen. I denna bemärkelse kan man säga, att "accenten här faller på perceptum". Denna grad af dunkel medför i viss mån en eg:endom- 1ig bestämdhet hos reflektionens riktning och, ehuru ej med nödvändighet innebärande ett misstag, frestar och inbjuder dock detta förhållande den outvecklade reflektionen till ett sådant. 4. Om genus summum. Anm. 37 44. Är all bestämdhet, sålunda äfven förnimmandet, en relation, och kan i följd liäraf perceptum ej sägas vara perceptio, så är det t3'dligen en orimlighet att anse själfmodvetandet som genus summum. Herr W:s yttranden i denna fråga, så vidt de härpå stödja sig*, stå och fa lin med dessa åsigter och tarfva intet annat svar, iin livad vi redan anfört. Här kan följaktligen blott blifva fråga om, huruvida själfmodvetandet är genus för sina förnimmelser. Om det, säger Herr W., än i nåii"on nicnini:' kan sägas vara en bestämninir hos dessa, så kan det dock icke anses vara en

V( bestämning af det särskilda slag', som man kallar genus. De skäl, vi i vår granskning anfört mot Herr W:s i arbetet om Egenskapen uttalade halfrealistiska uppfattning af saken i fråga, göras af, Herr W. ej till föremål för något gensvar. I stället söker han på andra vägar ådagalägga orimligheten af att själfmedvetandet vore genus för sina förnimmelser. H varje förnimmelse, säger han, skulle då vara ett själfmedvetande. Vi bedja blott att få fästa uppmärksamheten vid hvad vi i vår granskning anfört. Tänka vi på förhållandet inom ett individuellt väsendes värld, t. ex. inom min värld, så är, sade vi, 7nitt själfmedvetande genus (summum), i den bemärkelsen att det är, ej till äfventyrs en del af hvar och en af sina förnimmelser, som för dem alla vore gemensam, utan ett Jofjiskt innehåusmoment i dem alla. Man har härvid bortsett ifrån, att själfmedvetandet är individuellt bestämdt eller m. a. o. är ej blott enhet i utan äfven enhet af dessa. Tvänne mina förnimmelser blifva då icke tvänne själfmedvetna väsenden, utan de blifva tvänne arter af m-itt själmedvetande, hvilket betraktelsesätt, så egendomligt det än kan förefalla, dock är möjligt under förutsättning af, att den ifrågavarande abstrakta synpunkten bibehålies. Att häraf göra användning i fråga om själfmedvetandet i det hela, erbjuder inga svårigheter. Den frågan, hvad allting till sitt innersta väsende är, anser sig nu Boström hafva besvarat därmed, att han sagt att allting till sitt innersta väsende är sjiilfmedvetande, hvilket med andra ord betyder att allt, som är till för ett medvetande, i grunden är

28 detta medvetande själft, tänkt såsom i något afseende bestämdt. Men den frågan tillbakavisas af Herr W. såsom orimlig. I detta, som ytterst är en följd af hans uppfattning af bestämdhetens och varats begrepp, se vi en rest af det Kantiska ''tinget i sig". Ingen, som ej kommit fram till den uppfattning af objektet, att det i grunden är subjektet, tänkt i en viss bestämning, kan undvika detta. 5. Fenomenologi. Anm. 45 Gi. Hespondenten upptager här först och främst frågan om hållbarheten af Boströms fenomenlära och vidblifver därvid sin förut uttalade åsigt, att enligt dennas konsekvenser sinnevärlden måste ontologiskt likställas med en fyrsidig triangel, enär den är motsäirande, följaktliii-en rent overklig. Emot denna uppfattning har af oss blifvit anmärkt, att enligt Boström är sinnevärlden motsägande, endast såvidt den fattas såsom väsende, hvaremot motsägelsen u]»phör, så snart den fattas som fenomen. På förstnämda sätt, sade vi, fattas världen af vissa former af förestilllningsförmågan, på det sistnämda åter fattas hon af förståndet. Möjligheten af ett tredje sätt att fatta henne medgafs äfven, nämligen så, att man lämmir hela frågan om hennes karaktär af väsen euer fenomen oafgjord. Så sker, framhöllo vi, för ui>]>f<iltiiiugens mast omedelbara former, där skiliiiidfii iiiflhiii båda ej är aktuell. Äfven fastade vi ii >piiiiirksiiiiili<'ten på en förståndsmässig uppfattning.

29 som för tillfället abstraherar från den föreliggande frågan. Kärnpunkten i livad Herr W. häremot anför är, att det är först på den ståndpunkt, där sinnevärlden fattas som väsende, som hon kan sägas vara en värld i egentlig bemärkelse. "Utan detta drag skulle världen te sig som blotta förnimmelser, icke som en mot subjektet motsatt substans, hvilken sistnämda bestämdhet dock är för världen som sådan konstitutiv'". Detta synes oss vara ett förhastadt påstående. Identifikationen emellan att för subjektet te sig som en detsamma motsatt substans och att fattas som väsen i m-otsats mot fenomen, torde böra anses som godtycklig. För det uppfattningssätt, där världen först fattas som en värld, existerar tydligen ej den sistnämda skilnaden, hvilken först inträder vid en högre grad af reflektion. Först i den mån denna reflektion börjar vakna, kommer människan till den falska föreställningen att världen vore väsendet, hvilken naturligtvis sedan i sin ordning kan vara mer omedelbar eller mer reflekterad. Om dä än världen i sin allra mast omedelbara form (där hon är till som värld) ////- ver atiledning till denna föreställning, så har man likväl icke därföre skäl att identifiera båda. Om ett kantigt torn för en aflägsen betraktare presenterar sig som rundt, så kan man ej säga, att hvad denna betraktare verkligen ser (= det för hans åskådning gifna, och på åskådningens ståndpunkt åtminstone i vidstriicktare bemärkelse är det väl som en värld bildas) är ett rundt torn. Nej, hvad han ser är något, som. till

80 dess han blir bilttre upplyst, hos honom ger anledning till den förrtiodau. att det är ett rundt torn, han ser; För den omedelbara uppfattning-en är följaktligen världen, ehuru fattad som en värld, ej motsägande, emedan denna uppfattning ej gör skilnad mellan väsen och fenomen. För den i viss mån mer reflekterade föreställningen framstår hon som motsägande, såvidt hon här fattas såsom väsen. För förståndet ändtligen är motsägelsen häfd, såvidt förståndet fattar henne som ett fenomen. Så mycket beträffande frågan, om sinnevärlden är motsägande eller ej. Ti hafva här, liksom i vår förra skrift, företrädesvis sysselsatt oss med denna fråga, enär det är ur denuna synpunkt som Herr W. stirskildt l)ehandlar saken. Sinnevärldens objektivitet och naturvetenskapens möjlighet i annan mening än den, i hvilken äfven fyrsidiga trianglar kunna göras till föremål för vetienskapliii' f<»rskning. är dock, som vi i vår förra skrift åtminstone antydt (sid. 69), icke i sista hand liäraf beroende. Motsägelse och motsägelselöshet äro nämliiren bestämningar, som först på förståndets och den högre föreställnino-sförmågans m. a. o. på reflektioiiens stånd])unkt äro gifna, och den senare är på förståndets ståndpunkt kriteriet på objektivitet. Men denna objektivitet (för förståndet) kan man tydligen ej tilllägii^a sinnevärlden, enär den då reducerades till ett tanketiiig. Men jämväl det, som förståndet finner motsiigande, kan det i någon bemärkelse tillerkännas objektivitet, näiiiliiren ej for fiirståndet utan inom ett aniial omnidc ocji i en iimiaii mellinl,^ 1 sin vidsträcktaste bflydclsc tillkommer nämligen donna bestämning

31 allt, som är oberopiide af det förniminande subjektet i dess A^jixlande bestänidhet. Då man åt siiineyärlden yill viiidicera en verklighet af annan art än den, som tillkommer en fyrsidis:- triangel, så ledes man visserlig-en af ett berättig-adt intresse. Men liyilket är väl detta intresse? Den, som förstår sig" själf, måste medg-ifva, att detta intresse icke rimlig-en kan vara något annat, än att åt den ' verkliga", det vill säga den för åskådningen gifna, världen vindicera en annan art af vara än den, som fantasiens skapelser äga. hvilken först nämda art innebär en konstans och en själfständigliet gent emot subjektet i dess växlande bestämningar, som ej kan tillerkännas de senare. Endast härigenom blifver en naturvetenskap med andra uppgifter än en redogörelse för människans fantasier möjlig, och som vi sett cäro förutsättning-arne för en sådan distinktion på Boströms ståndpunkt gifna. Och härmed är ock sinnevärldens objektivitet i den mening, i hvilken man i något berättigadt mänskligt intresses namn kan vilja fasthålla den, räddad. Däremot hafva vi visserligen ej åt sinnevärlden vindicerat ''verklighet*' i någon abstrakt bemärkelse, såsom en bestämning-, som skulle tillkomma henne gemensamt med förståndets innehall, men i motsats mot fantasiens. En sådan uppgift kan endast den ställa för sig, som i verklighet ser näg(»t af det förnin)mande subjektet och dess perceptionsformer oberoende (näml. i en iimmn mening: än den, som är förenlig med identiteten mellan esse och percipi). Men den som intager en sådan ståndpunkt, han kan omöjligpu säga. hvad

32 verklig-het i denna bemärkelse egentlig-en skulle vara. För öfrigt är ett sådant uppfattning:ssätt vederlag:dt redan af Kant och i viss mån redan af Plato. Så mycket om den rätta betydelsen af den Boströmska fenomenologien. Yi vända oss nu till Herr W:8 eg-en världsförklaring. Denna är, som vi i vår förra skrift påpekade, till sin uppg-ift begränsad först och främst däraf, att den ej söker afgifva ett svar på den bekanta frågan, hvad tingen egentligen äro, t. ex. hvad det är, som är materia, kraft o. s. v. ntan inskränker sig till att förklara världen ur en synpunkt, nämligen dess föränderlighet. Hvad t. ex., materien till sitt innersta väsende är, kan emellertid ej omedelbart fattas. Det tarfvas en utredning för att finna ett svar pä den frågan, och ingen världsförklaring kan anses tillfredsställande, förr än den lämnar en sådan. Vända vi oss emellertid till den förklaring af världens föränderlighet, som Herr W. lemnar, så erinra vi, att vi mot den samma förut framhållit, att den tar sin tillflygt till ett försök att i likhet med all panteism förklara det konkreta ur det abstrakta, följaktligen till en creatio ex nihilo. "Däraf att flera former af bestämdhet hos ett begrepp äro på grund af dess abstrakthet logiskt möjliga följer ej, att de äro verkliga." Detta vårt påstående bestrides emellertid af Herr W. Ett genus är i livart och ett af sina omfångsmomenter specificeradt på olika sätt. och jämt så många momenter, som äro möjliga, äro äfven verkliga. En skilnad mellan det logiskt m()jliga och det verkliga äger blott rum för en "ofullkomlig uppfattning'". I detta sista instämuui vi visserligen, me?i erinra, att det abstrakta

33 öfverliufviid såsom sådant blott tär till för en ^'ofullkomlig- uppfattning-." Oenom livad Herr W. ponerat, är sjcälfva abstraktlieten upphäfd, ty fattar jag i ocli med en bestämning- allt, hos hvilket detta är en bestämning- med absolut fullständig:het, då är tydlig-en den bestämning-en ej läng-re abstrakt. Men så län^-e det mänskliga förståndets bestämning-ar äro abstrakta, så läng-e måste för detta förstånd en skilnad förelinnas mellan det log-iskt möjlig-a och det verklig-a, hvilket från en sida kan säg-as vara ett uttryck just för den nämda abstraktheten. Men då blir ock hvarje försök att ej fortgå i det konkretas hegripande genom det redan klart fattade abstrakta utan förkhira det förra ur det senare en orimlig-het. Obestridlig-t synes det oss emellertid vara, att Herr W. verklig-en g-jort ett dylikt försök. I slutet af anm. 62 säges det uttryckligen, att det är just genom sin karaktär af att vara abstrakt, ja. just genom det, det har med genus gemensamt, som det Z, hvarom han talar, skall vara dugligt till princip för en världsförklaring. Emellertid skall ''Z:s abstrakthet ej vara principium essendi för Z:s tidslägen eller tillstånd, ty därmed skulle jag väl mena det, som verkar eller frambringar tillstånden" (anm. 63). Principium essendi är väl icke det som verkar eller framl)ringar en sak, utan det ur hvilket saken förklaras, näml. icke blott så, att insigt däri är för sakens l)egripande erforderlig (Principium cognoscendi), utan jämväl saken till sitt innehåll betraktad är dess följd. Och sä mychit tro vi oss hafva fattat af Herr W:s världsförklaring, att det är oss klart, att Z verkligen inom- denna världsförklaring Abfrq : Grnmäle. 8

84 spelar en sådan roll. Och i denna mening är det väl som det abstrakta eller rättare själfva abstraktheten eiiliii-t Spinoza och Heg-el skall tjäna till princip för världsförklaring-en, säkert icke i den, att det abstrakta sknlle "verka eller frambring-a" det konkreta. Hvad ändtligen angår själfva förklaring-en af tidens form, sä beror dennas både värde och betydelse under de ang:ifna förntsättningarne tydlig-en på den skilnad, som skall anses förefintlig- emellan den abstrakthet, Z har, (»ch den abstrakthet, som tillkommer genns. Denna angifves så, att "Z:s abstrakthet är en oafg-jordhet, icke såsom hos g-enns i afseende på enskilda föremål att vara närvarande i dessa såsom det identiska i deras predikat, utan i afseende pä allt, att till detta intaga en viss ställning". Då nu härtill fogas den anmärkninii-en, att Z icke kan på en gång (= i samma tid) ha mer än en ställning till allt, så synes det oss ffifvet, att en tidsbestämning härmed blifvit införd i själfva förklaringsgrunden. Och dock skulle denna tjäna till förklarinirsgrund för just tiden. Vi kunna följaktligen ej frångå vårt påstående, att vår mostå-ndare här rör sig i en cirkel *). ') Vårt påstående, att de sinliga begreppen ej äro begrepp i fuuaste bemärkelse, förklaras i aum. U här leda till konsekvenser, vådliga för naturvetenskapens rang, heder och värdighet af vetenskap. Om namn kan man tvista, eller rättare man kan rj tvista om namn, ehuru man både i lifvet och vetenskapen ofta försöker att göra det, något som i båda vållar en ej så liten oreda. Men låtom oss istället för att göra detta söka för vårt medvetande klarera, hvad vi egentligen menat med det klandrade yttrandet. Riktigt nog anmärker Herr W., att det fij kan betyda, att de sinliga begreppen ej äro identiska med det, hvarom de äro begrepp, eller äro tillräckliga för att konstituera en fullständig verklighet det! a gäller jämväl människans förnuf-