Revisionism. Stormaktsambitioner

Revisionism och Stormaktsambitioner En studie av Rysslands internationella agerande Författare: För: Handledare: Janne Svensson Griparic Malmö Högskola IMER Internationella Relationer 41-60p Våren 2007 Rikard Bengtsson Antal ord: 16 464

Sammanfattning Ryssland har efter det Kalla krigets slut fört en undanskymd roll på den internationella arenan. Efter Sovjetunionens kollaps var Ryssland för svagt för att överta dess roll som global stormakt. Det bipolära världssystemet ersattes av ett unipolärt system med USA som ensam global stormakt. På senare tid har dock Ryssland börjat visa alltmer självförtroende i sitt internationella agerande. Frågan uppstår då om landet har en ambition att åter bli en global stormakt. Studien syftar till att undersöka om Ryssland har dessa ambitioner. Studien har sin teoretiska grund i den politiska realismen och utgår från hypotesen att Ryssland har klara ambitioner att åter bli en global stormakt och att dessa ambitioner kommer att visa sig i landets ageranden inom de militära, politiska och ekonomiska sektorerna. Genom att först definiera revisionism och stormakt analyseras därefter Rysslands internationella agerande inom dessa sektorer. I analysen visar Ryssland tydliga ambitioner att återta en roll som global stormakt helt i linje med hypotesen. Nyckelord: Ryssland, USA, stormakt, revisionism, polaritet, realism Abstract Russia has after the end of the Cold war played a hidden role at the international arena. After the collapse of the Soviet union Russia was to week to takeover its role as a global great power. The bipolar world system was replaced by a unipolar system with the USA as single global great power. Lately however Russia has started to show more self confidence in its international acting. The question then arises if the country has the ambition to once again become a global great power. This study aims to examine if Russia has these ambitions. The study has its theoretical base in the political realism and assumes from the hypothesis that Russia has clear ambitions to once again become a global great power and that these ambitions will be shown in the country s acting within the military, political and economic sectors. By first define revisionism and great power Russia s international acting is then analyzed within these sectors. In the analysis Russia shows clear ambitions to recapture a role as a global great power in according to the hypothesis. Keywords: Russia, USA, great power, revisionism, polarity, realism

Innehållsförteckning 1 Inledning... 1 1.1 Hypotes... 2 1.2 Teorival... 3 1.3 Syfte och frågeställning... 4 1.4 Fallbeskrivning... 4 1.4.1 Ryssland tidig historik... 5 1.4.2 Ryssland senhistorik... 5 1.4.3 Ryssland vs. Väst... 6 1.5 Disposition... 7 2 Teori... 8 2.1 Inledande diskussion... 8 2.2 Realism... 9 2.2.1 Grundantaganden inom Realismen... 9 2.2.2 Klassisk Realism kontra Neorealism... 10 2.2.3 Balance of power... 11 2.2.4 Realism och ekonomi... 11 2.2.5 Realism och internationellt samarbete... 12 2.2.6 Realism och Revisionism... 13 2.2.7 Summering av Realismen... 15 2.3 Ontologi och Epistemologi... 15 3 Metod... 17 3.1 Metod... 17 3.2 Definition av stormakt... 18 3.3 Analytiskt verktyg... 21 3.3.1 Analysnivåer... 21

3.3.2 Analyssektorer... 22 3.3.3 Förklaringskällor... 23 3.3.4 Summering av det analytiska verktyget... 24 3.4 Avgränsningar... 25 3.5 Källkritik... 26 4 Analys... 27 4.1 Militära sektorn... 28 4.1.1 Struktur... 28 4.1.2 Interaktionskapacitet... 29 4.1.3 Process... 30 4.1.4 Diskussion av analysen inom den militära sektorn... 34 4.2 Politiska sektorn... 35 4.2.1 Struktur... 35 4.2.2 Interaktionskapacitet... 36 4.2.3 Process... 37 4.2.4 Diskussion av analysen inom den politiska sektorn... 39 4.3 Ekonomiska sektorn... 40 4.3.1 Struktur... 40 4.3.2 Interaktionskapacitet... 41 4.3.3 Process... 41 4.3.4 Diskussion av analysen inom den ekonomiska sektorn... 44 5 Sammanfattning och diskussion... 45 Källförteckning... 48 Referenslitteratur... 48 Internetkällor... 50

1 Inledning På senare tid har Ryssland börjat visa allt större självförtroende på den internationella arenan. Exempel på detta är uttalanden från ledande ryska politiker vilka riktar sig mot NATO:s utvidgning österut i Europa och mot USA:s unilaterala internationella agerande (Kramer 2007). Andra exempel är ryskt utnyttjande av sina stora naturtillgångar på energiområdet som ett påtryckningsmedel mot grannstater (Larsson januari 2006:12-13) samt ett allt större fokus på militär upprustning (Harding och Traynor 2007 & Harding 2007-04-27). Det här är anmärkningsvärt då det i fallet Ryssland finns en historisk kontext som gör beteendet alarmerande. Ryssland har ett förflutet som imperium och kolonialmakt. Under det Kalla kriget var Ryssland kärnan i det Sovjetunionen som utgjorde den ena polen i den då bipolära världsordningen. Sovjet var en ren ockupationsmakt i Östeuropa och Brezjnevdoktrinen förbjöd öststaterna att agera självständigt. Östeuropa kom i det närmaste att bli en sovjetisk koloni (Lundestad 2000:201-202,223). USA och Sovjet var de globala stormakter vilka i princip hade delat upp världen i två block. Denna bipolära världsordning må ha kännetecknats av kapprustning och kärnvapenhot men också av stabilitet och förutsägbarhet. Då stora delar av världen var uppdelad i två distinkta block så kunde också de ledande staterna i respektive block agera som en stabiliserande faktor i sina respektive intressesfärer och förhindra att storskaliga konflikter uppstod. Vissa realister menar att bipolaritet med två jämnstarka poler just av detta är den stabilaste internationella strukturen (Waltz i Williams 2006:67-69, 98-104 & Jervis 1998:984). Med Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet förändrades världsordningen till unipolaritet med USA som enda globala stormakt (Buzan & Waever 2003:31-32 & Schweller 2006:2). Ryssland, med en mycket svag ekonomi i kölvattnet av Sovjetunionens militära rustning, intog en defensiv och undanskymd roll på den globala arenan. Den stabiliserande faktorn som blockindelningen hade utgjort under kalla kriget försvann och världen fick under 1900-talets sista årtionde se en kraftig ökning av inomstatliga konflikter (Sheehan 2005:21). Med kalla krigets slut fick även hoten en annan karaktär och är idag gränsöverskridande, asymmetriska, icke-militära och utgår ofta från icke-statliga aktörer (En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet 2007:16). På sistone har dock Ryssland börjat flytta fram sina positioner på den internationella arenan vilket med landets historiska kontext är gör agerandet intressant ur flera

aspekter. Ett ryskt återtåg till en global stormaktsroll skulle innebära en fundamental förändring på den internationella systemnivån och den unipolära världsordning som rått efter kalla krigets slut skulle då brytas till förmån för en bipolär, eller kanske mer troligt, en multipolär världsordning. Multipolaritet är riktigt intressant då det var den typen av system som existerade före såväl första som andra världskriget (Schweller 2006:8). En rysk återgång till en stormaktsposition skulle få konsekvenser på fler nivåer än bara systemnivån. EU har med sin utvidgning österut nått den ryska gränsen i och med att baltstaterna fått sitt medlemskap. Fler forna öststater är aktuella för EU-medlemskap vilket gör att EU:s direkta gräns till Ryssland kommer att förlängas. Det är då givetvis viktigt för EU ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv att hålla eventuell rysk tillväxt under uppsikt. Många av EU:s nya medlemsstater upplevde ju under kalla kriget vad rysk militär och politisk styrka kan innebära. Även ur ett svenskt perspektiv är Ryssland intressant då landet med sin styrka och närhet till Sverige historiskt har haft stort inflytande på utformningen av svensk säkerhetspolitik. Med Sovjets och östblockets kollaps samt Rysslands defensiva agerande i efterdyningarna av detta har den svenska säkerhetspolitiken ändrats. Försvarsmaktens tidigare organisation i ett invasionsförsvar för att kunna möta en eventuell Sovjetinvasion har förändrats. Sverige ser idag inte Ryssland som ett militärt hot då bedömningen är att ett militärt angrepp mot Sverige från en annan stat bedöms som osannolikt under överskådlig tid, minst en tioårsperiod. Regeringen har istället höjt ambitionen för Sveriges deltagande i internationella insatser (En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet 2007:16). Med detta som grund så är det intressant att se om Ryssland visar revisionistiska tendenser och en ambition att åter bli en global stormakt. 1.1 Hypotes I en metod kan man ha två förhållningssätt i synen på teorins roll i relation till forskningen, deduktion och induktion. Deduktion innebär att teorin föregår. Utifrån vad forskaren vet inom ett område plockar denne fram hypoteser vilka får genomgå en empirisk granskning. Har man istället en induktiv strategi så blir teorin resultatet av forskningen. Det deduktiva är då teoriprövande och det induktiva teorigenererande. Den här studien är teorianvändande och därmed deduktiv (Bryman 2002:20-24).

Studien kommer att baseras på grundantagandet att det internationella systemet är unipolärt med USA som pol och global stormakt, eller hegemon. Skiktet direkt under USA utgörs av ett antal mellanmakter av vilka Ryssland är en. Jag kommer att arbeta utifrån hypotesen att Ryssland visar klara ambitioner att åter bli en global stormakt. Dessa ambitioner kommer förmodligen främst att visa sig genom statens agerande primärt inom de militära, politiska och ekonomiska sektorerna. Inom den militära sektorn kommer ambitionen att visa sig genom militär upprustning. Inom den politiska sektorn kommer ambitionen att visa sig genom landets agerande inom internationella institutioner och i den retorik som högt uppsatta ryska politiker för i internationella frågor och inom den ekonomiska sektorn kommer ambitionen att visa sig i användandet av naturresurser, främst inom energiområdet, som ett verktyg för att öka den egna makten. 1.2 Teorival Med hypotesen och den inledande diskussionen som grund har valet av den politiska realismen, och primärt dess moderna variant neorealism, som teori för uppsatsen varit enkel. Denna lämpar sig väl för uppgiften med sitt fokus på staters egenintresse och frågor kring makt, något som kan utläsas ur de alternativa termerna för politisk realism, realpolitik och power politics (Donnelly i Burchill 2005:29). Realismen ser en värld där suveräna stater är de primära aktörerna. Då det inte finns någon högre beslutande instans än just den suveräna staten blir systemet anarkiskt. Det finns ingen världspolis som skyddar stater från hot utan dessa är utelämnade åt sin egen styrka för att garantera sin säkerhet. Denna anarkiska värld gör att stater har sin överlevnad som primärt mål och att försöka utöka sin makt blir då ett naturligt beteende. Vidare så har realismen sitt fokus på staters ageranden inom just de tre primärsektorer, de militära, politiska och ekonomiska, vilka hypotesen bygger på. Sammantaget gör det här valet av realismen som teori i en studie gällande en stats ambitioner att öka sin makt naturlig, eller som John J Mearsheimer skirver om realismenens förhållande till makt: For all realists, calculations about power lie at the heart of how states think about the world around them. Power is the currency of great-power politics, and states compete for it among themselves. What money is to economics, power is to international relations (Mearsheimer 2001:12).

1.3 Syfte och frågeställning Syftet med föreliggande studie är att undersöka om Ryssland visar revisionistiska tendenser och en ambition att åter bli en global stormakt. Av central vikt för studien är Rysslands historiska förflutna som global stormakt och imperium men även som ockupationsmakt i Östeuropa under perioden 1945-1991. Det är denna historiska kontext i kombination med aktuell empiri som gör ett eventuellt revisionistiskt beteende intressant. I den aktuella empirin så finns exempelvis en ambition av Ryssland att försöka låsa fast Europa i ett totalt beroende av rysk energi. Utöver de gasledningar som idag löper genom Ukraina och Vitryssland så planeras ytterligare två ledningar, en i norr genom Östersjön och en i söder, via Balkan (Hedlund 2007:79). Mer om detta i analysen. Följande frågeställning har genererats: Vilka, om några, faktorer i Rysslands agerande tyder på att landet har ambitionen att åter bli en global stormakt? 1.4 Fallbeskrivning Centralt för studien är den historiska kontext, Rysslands förflutna som stormakt och expansionistisk stat, vilken gör landets nutida eventuella revisionistiska ambitioner alarmerande. Utan denna historik vore beteendet kanske inte lika uppseendeväckande. Det är just faktumet att det är Ryssland, och inte vilken stat som helst, som gör det intressant. Detta baseras på en hotuppfattning av Ryssland som bygger på dess historiska agerande. Realismen ger stöd för erfarenhetsbaserad misstänksamhet. Randall L. Schweller skriver att staters hotuppfattning bland annat baseras på beräkningar där faktorer i såväl det förgångna som det nutida tas med. Att beräkna hot är enkelt för stater vilka upprepade gånger har attackerats under historien (Schweller 2006:39-40). Här följer en historisk överblick av rysk historia med fokus på landets expansionism och stormaktsagerande.

1.4.1 Ryssland tidig historik Med ett ursprung som kan spåras ända tillbaka till 800-talet skapades den ryska staten år 1480 när landet befriade sig från mongolisk ockupation. Det nya Ryssland övertog det mesta av mongolernas territorium. Genom tre landvinningar på polsk bekostnad under andra halvan av 1700-talet utökade Ryssland sitt inflytande västerut. 1809 erövrades Finland från Sverige och 1812 erövrades Bessarabien. Detta kulminerade med Napoleonkrigen då först franska trupper 1812 intog Moskva och där ryska trupper två år senare intog Paris (Buzan & Waever 2003:398-399). Parallellt med händelserna i väst expanderade Ryssland in i Sibirien och Centralasien. Då ryssarna mötte starkt motstånd från turkar i Ukraina och nomadstammar längre österut tog denna expansion närmre 300 år. 1828 gick ryssarna in i det Ottomanska riket och tog sig ner på Balkan. I Kaukasus krävde kristna befolkningar ryskt skydd mot muslimer och Ryssland intog även det området. Spänningarna mellan kristna och muslimer i regionen märks än idag i exempelvis Tjetjenien. I mitten av 1800-talet expanderade Ryssland så långt österut som den nordamerikanska västkusten. Landet drog sig dock ut ur Nordamerika 1867 när Alaska såldes till USA. Under den här perioden växte också den europeiska befolkningen i Sibirien kraftigt. Expansionen i Centralasien fortsatte också, något som ledde till spänningar med Storbritannien som också expanderade i området fast söderifrån genom Indien och Afghanistan (Buzan & Waever 2003:399). 1.4.2 Ryssland senhistorik 1900-talet började med nya krig för Ryssland. 1904-05 utkämpade man ett krig mot Japan vilket slutade med ett förnedrande nederlag för Ryssland. Detta nederlag var mycket viktigt. Dels banade det väg för den kommande revolutionen och dels så innebar förlusten en omläggning i ryskt fokus från Asien som primär intressearena till Europa som sådan. Med detta blev också väst och Ryssland ärkefiender. Fiendskapen började direkt efter den ryska revolutionen 1917 (Buzan & Waever 2003:400). Den utlösande faktorn till revolutionen var tunga ryska motgångar mot Tyskland under första världskriget, ett krig som delvis startades som en reaktion på rysk expansionism. Med det Ottomanska rikets sönderfall uppstod ett maktvakuum på Balkan och Rysslands försök att inmuta en intressesfär i området stod i direkt

kollision med Tyska intressen vilket var en av krigets orsaker (NE: Ryssland, historia & NE: första världskriget). I samband med att Ryssland drog sig ur första världskriget så förlorade man även stora landområden och några år senare skapades Sovjetunionen med Ryssland som absolut ledande republik. 1.4.3 Ryssland vs. Väst Den fiendskap mellan väst och Sovjet som uppstod i samband med revolutionen pausades under andra världskriget då väst och Sovjet tillfälligt var allierade mot Tyskland. Efter andra världskriget återtogs fiendskapen och kom snart att utgöra världsstrukturen under ett halvt århundrade i form av det Kalla kriget och den bipolära världsordningen. I samband med andra världskriget återtog Sovjet det territorium Ryssland förlorat under det första världskriget och mycket mer därtill. Man skapade även ett informellt yttre imperium i form av Warszawapakten och staterna som där ingick och man intog den ledande rollen i den globala världskommunistiska rörelsen vilket inkluderade Kuba, Vietnam och en rad stater i Afrika och Mellanöstern. Det kalla kriget tog Sovjet ett steg högre upp på den globala arenan och man blev supermaktrivaler med USA. Världen delades in i öst och väst där Sovjet och USA utgjorde kärnan i var sin pol. Denna rivalitet fortsatte fram till Sovjets sönderfall. Efter att Gorbatjov kommit till makten 1985 genomförde han en rad politiska och ekonomiska reformer. Med detta minskade det Sovjetiska greppet om Östeuropa och staterna här vände sig mot Moskva en efter en. Även inom Sovjet började republiker resa sig mot Moskva. Under två år, mellan 1989-91, föll Sovjet i bitar och unionen upplöstas formellt den 31 december 1991. Ryssland var åter en självständig stat (Buzan & Waever 2003:400-403. I detta kapitel har den ryska stormaktshistorien klart visats. Landet har genom århundradena målmedvetet expanderat sitt territorium och under andra halvan av 1900-talet var man en global stormakt och en imperiestat. Det är detta historiska beteende, många århundraden av expansionism och stormaktssträvanden, som gör Ryssland till ett speciellt fall väl värt att studera.

1.5 Disposition Studien kommer att analysera aktuell rysk empiri, den postsovjetiska perioden och med fokus på 2000-talet, i syfte att utröna eventuella revisionistiska tendenser och stormaktsambitioner i landets agerande. Studien kommer som nämnt att ha sin teoretiska grund i realismen vilken presenteras i kapitel 2. För att ge studien en tydlig struktur och relevans kommer delar av Barry Buzan och Richard Littles analytiska verktyg att användas. Verktyget är i tre delar där den första delen handlar om analysnivåer, den andra delen om analyssektorer och den sista delen om förklaringskällor. Med hjälp av detta verktyg ska Rysslands eventuella stormaktsambitioner kunna kartläggas. Verktyget presenteras i kapitel 3, metod. Viktigt för analysen blir definitionenerna av revisioniststat, vilken presenteras i teorikapitlet, respektive stormakt, vilken presenteras i metodkapitlet, varför en utförlig diskussion kring begreppen kommer att hållas. Det är i faktorer som visar på revisionistiskt beteende samt en vilja att bli det som konstituerar en stormakt som en stormaktsambition kan påvisas. Analysen, som utgör kapitel 4, kommer primärt att handla om Ryssland men då det inom realismen handlar om relativ makt så kommer även andra aktörer att beröras. USA utgör hegemonin i den unipolära världen och för att bli en stormakt så är det primärt den egna makten i ett relativt förhållande till den amerikanska som måste ökas. Även maktökning i förhållande till andra aktörer med viss stormaktsstatus som exempelvis EU, Japan och Kina blir viktigt. Studien avslutas med att sammanfattande kapitel där dels slutresultatet presenteras men även en diskussion kring frågor och funderingar som dykt upp under arbetets gång.

2 Teori 2.1 Inledande diskussion I detta kapitel kommer den valda teorin, realismen, att presenteras. Här kommer att redogöras för teorins grundantaganden samt för teorins moderna variant, neorealism. I kapitlet kommer även att redogöras för realismens syn på den ekonomiska faktorn och dess förhållande till makt samt för realismens syn på revisionistiskt beteende hos stater. Kapitlet avslutas med en redovisning av studiens ontologiska och epistemologiska position. Teorin är helt central för studien. Den styr var studiens fokus hamnar och den utgör en lins vid analysen av inhämtat material. Man kan likna det vid att under analysen ha på sig teoretiska glasögon vilka extra känsliga för faktorer som är centrala för teorin. Det innebär att samma empiriska faktor kan få olika tolkning beroende på vilket teoretiskt perspektiv studien har. För att förtydliga detta kan man ta ett exempel. Ryssland planerar att dra en gasledning på Östersjöns botten till Tyskland. Syftet med det är givetvis att sälja gas till EU. Det här kan ses på olika sätt från olika teoretiska perspektiv. En realist skulle se det som ett försök av Ryssland att skaffa sig ett maktmedel mot EU. Ryssland har tidigare använt sig av energivapnet för att försöka påverka mottagarländer. Genom att binda upp EU i ett beroende av gas kan Ryssland sedan använda det som påtryckningsmedel. En liberal skulle däremot kanske se samma gasledning ur ett interdependensperspektiv. EU behöver gas och Ryssland behöver pengar. Bägge parter tjänar på samarbetet och relationen parterna mellan blir mer stabil. En marxist slutligen skulle kunna tolka samma gasledning som ett tydligt exempel på centrumstaters utsugning av periferistater på deras naturresurser. Enligt hypotesen som presenterats kommer analysen att genomföras i de militära, politiska och ekonomiska sektorerna. Skälet till att fokus hamnar i dessa tre sektorer blir tydligt då realismens fokusering på maktfrågor och vikten av militär och ekonomisk styrka för en stat redovisas.

2.2 Realism 2.2.1 Grundantaganden inom Realismen Under större delen av 1900-talet var realismen den dominerande IR-teorin och studier inom säkerhetsområdet har beskrivits som ett realistiskt fält (Donnelly i Burchill 2005:29). Teorins ursprung kan spåras tillbaka till antikens Grekland och historikern Thukydides och har sedan under århundradena utvecklats av exempelvis Hobbes. Realismen är främst en deskriptiv teori. Den vill beskriva och förklara världen som den är snarare än att försöka skapa normer om hur den borde vara. Vidare så har realister en pessimistisk syn på internationella relationer. Visserligen anser de att det vore önskvärt att skapa en fredlig värld men också att det inte finns någon enkel väg bort från denna värld av säkerhetssträvan och krig: Creating a peaceful world is surley an attractive idea, but it is not a practical one (Mearsheimer 2001:17). Även att realismen inte är en helt homogen teori, precis som hos många andra IRteorier finns olika riktningar och skolbildningar inom teorin, är dock några punkter att se som centrala kring vilka de flesta realister enas (Sheehan 2005:7). Grunden ligger i synen på människan. Enligt realismen är människan en självisk varelse och denna egoism styr handlandet. Vidare så utgörs aktörsskapet i det internationella systemet av suveräna stater. I detta system finns ingen övergripande beslutsfattande makt med våldsmonopol, som det gör inom staten, vilket gör systemet anarkiskt. I denna anarkiska värld blir alla andra stater potentiellt farliga. Statens viktigaste uppgift blir därmed att skydda sig själv vilket gör makt och säkerhet till primärt i all politik (Donnelly i Burchill 2005:30-31). Realismen ser stater som primära aktörer inom internationella relationer men fokuserar främst på stormakter då det är dessa som dominerar och formar internationell politik och det är också dessa som orsakar de värsta krigen (Mearsheimer 2001:17) En central faktor i anarkin är osäkerhet och misstänksamhet. Frånvaron av en central auktoritet gör att stater ständigt måste oroa sig för att bli attackerade av andra. Oron leder i ett senare steg till vad som kallas för ett säkerhetsdilemma. En stat, orolig som den är över risken att bli attackerad, börjar rusta militärt för att säkerställa sin överlevnad. Denna militära upprustning, hur defensiva intentioner den än har, kan misstolkas av en annan stat som ett hot vilket i sin tur leder till att den staten också börjar rusta. Den första staten ser nu hur den andra staten rustar och som svar på det utökar man sin upprustning och så fortsätter det i en ändlös spiral (Copeland 2003:343). Osäkerhet och

misstänksamhet kring andra staters intentioner, som uppstår av bristen på central auktoritet, blir en drivande omständighet vilken gör säkerhetstänkandet och strävandet efter mer makt till en primär faktor (Herz i Williams 2006:268). Krigstillståndet är visserligen inte en konstant faktor men risken för krig finns alltid där (Jervis 1998:986). Avsaknaden av en central auktoritet i det internationella systemet kallas 911 -problemet. Stater som känner sig hotade kan inte ringa ett larmnummer och få hjälp utan de är utlämnade till sin egen förmåga att försvara sig, något som skapar ett utpräglat självhjälpsystem (Mearsheimer 2001:32-33). 2.2.2 Klassisk Realism kontra Neorealism Realismen delas ofta in i typerna klassisk realism och neorealism. Den stora skillnaden ligger i synen på vad som orsakar säkerhetsdilemmat. Enligt den klassiska realismen så är det svagheten i människans natur som är orsaken. Människan är i grunden egoistisk och drivs av en tävlingsinstinkt. I kombination med avsaknaden av central auktoritet i systemet blir resultatet som det är (Donnelly i Burchill 2005:32). Analysen här sker huvudsakligen på enhetsnivå. Staten utgör den högsta beslutsfattande nivån och över den råder anarki. Neorealismen ser primärt strukturella orsaker till säkerhetsdilemmat. 1979 lanserade Kenneth Waltz sin bok Theory of international politics där han ger en strukturell förklaring till fenomenet. Om all internationell ordning är anarkisk så skiljer sig internationella politiska strukturer åt endast genom distributionen av makt mellan stormakter. Den internationella ordningen avgörs av antalet stormakter (Donnelly i Burchill 2005:35). Waltz menar att det finns begränsningar inbyggda i systemet vilka är så starka att de hindrar enskilda stater från att ändra detta. Waltz argumenterar vidare att två funktioner i systemet, den internationella anarkin och staters vilja att överleva, skapar balance of power politics (Sheehan 2005:17-18). Staters grundläggande mål enligt Waltz är att behålla sin position i systemet. De flyttar fram sina positioner bara om det uppstår ett bra tillfälle för det. Att göra så är dock farligt då andra stater automatiskt börjar balansera vad som uppfattas som aggressivt beteende. Balanseringen tar då ut det offensiva beteendet. Hos Waltz finns en status quo bias vilken utmålar stater primärt som defensiva positionalister (Mearsheimer 2001:19-20).

2.2.3 Balance of power Balance of power är centralt för realisters syn på internationell säkerhet men här finns också en skillnad mellan klassisk realism och neorealism. Inom den klassiska realismen ser man balanserande som ett medvetet val vilket görs av statsledningar. Neorealismen ser däremot balanserande som en i det närmaste automatisk mekanism givet staters överlevnadsvilja. Så fort en stat börjar bli för stark måste andra stater svara upp mot det (Sheehan 2005:19). Neorealismen adderar en analys på systemnivå till den klassiska realismens enhetsnivå vilket Waltz klargör: Neorealism contends that international politics can be understood only if the effects of structure are added to the unit-level explanations of traditional realism (Waltz i Williams 2006:65). Ytterligare en central faktor i realismens syn på makt ligger i frågan om relativ makt. Staters mål är som minst att överleva och som mest att nå global dominans. För att nå det måste stater öka sin makt relativt till andra. Det finns bara en viss mängd makt och för att dominera räcker det inte med att behålla sin relativa position utan den måste förbättras (Donnelly i Burchill 2005:42). Det här betyder att det uppstår ett nollsummespel där stater mer fokuserar på relativ makt än en maktökning i sig. Det hjälper inte att öka sin makt om någon annan samtidigt ökar sin ännu mer. All ökning måste ske i förhållande till andra (Donnelly i Burchill 2005:38). 2.2.4 Realism och ekonomi Ekonomiska faktorer är centrala i realismens makttänkande. Makt strömmar ur naturresurser, geografisk position och nationens egenskaper och in i produktionen av tillgångar och militära medel. Då det råder ett nollsummespel även inom den ekonomiska sektorn innebär en ekonomisk ökning för en stat att andra stater förlorar motsvarande (Balaam & Veseth 2005:30). Stater försöker då kontrollera ekonomiska förhållanden på ett sätt som kommer att öka deras egna relativa styrka. Det här gör att realismen ser att makt måste ha en ekonomisk bas och att strävan efter makt och strävan efter rikedomar är omöjliga att åtskilja: The distinction between political and economical causes of war is an unreal one. The political motives at work can only be expressed in terms of the economic. Every conflict is one of power, and power depends on resources (Gilpin 1981:68).

Ekonomisk realism (eller ekonomisk nationalism, eller merkantilism) har två primära riktningar, defensiv och offensiv. Den defensiva menar att skyddet av de egna nationella ekonomiska intressena är helt centrala för statens säkerhet och överlevnad. Den offensiva riktningen ser internationell ekonomi som en arena för imperialism och expansion (Gilpin 1987:31-32). Där liberalismen ser en motsättning mellan rikedomar och makt, ett val för staten vad dess mål ska vara, valet mellan guns and butter, ser den ekonomiska realismen att dessa kompletterar varandra. Rikedomar är nödvändigt för makt och vice versa: Wealth is an absolutely essential means to power, whether for security or for aggression; power is essential or valuable as a means to the acquisition or retention of wealth; wealth and power are each proper ultimate ends of national policy.. (Gilpin 1987:32). Realister ser ekonomisk styrka som själva förutsättningen för expansion och krig, det är grunden för att kunna stödja kostnaderna av ett längre krig. Vidare anser man att i takt med att en stats ekonomiska och militärpolitiska styrka växer kommer den att söka ett globalt inflytande i nivå med sin styrka. Den kommer att bli mer kapabel utöva inflytande och även attackera den rådande ordningen i syfte att förändra eller helt omkullkasta denna (Schweller 2006:24). 2.2.5 Realism och internationellt samarbete Realismen har ingen optimistisk syn på internationellt samarbete. Givet anarkin och misstänksamheten stater emellan finns inte mycket utrymme för samarbete. Stater kämpar ständigt för ökad makt och strävar oavbrutet efter att inte bara bli den starkaste aktören i systemet, utan även hindra andra att nå denna position. Man ser dock att samarbete inom internationella institutioner kan förekomma men att detta helt baseras på egenintresse. Det är främst två faktorer vilka hämmar internationellt samarbete, faktorn om relativ vinst samt risken för fusk. Eftersom att det råder ett nollsummespel mellan stater finns alltid risken att ett samarbete leder till att samarbetspartnern tjänar med än man själv gör och därmed ökar i relativ styrka gentemot en själv. Vidare kan samarbetspartnern, om tillfälle uppstår, fuska och därmed vinna på samarbetet i relativa termer. Realister ser visserligen att stater ibland kan agera genom institutioner. Man anser dock att detta sker ur egenintresse. Stormakter skapar och använder institutioner som ett verktyg för att behålla och ibland även utöka sin makt i världen. Institutioner speglar bara distributionen av makt i världen (Mearsheimer 1994:9-14).

2.2.6 Realism och Revisionism Trots att realismen innehåller många diskussioner kring distributionen av makt, som den klassiska realismens uppdelning i status quo stater kontra revisioniststater och neorealismens offensiva och defensiva realism, så finns det ingen klar och allmän definition av just revisioniststat inom teorin. Alla realister använder inte heller typologin status quo kontra revisionist. Den generella uppdelningen är i status quo stater, vilka är nöjda med sin maktposition och sina resurser, och revisioniststater, vilka är missnöjda med sin maktposition och sina resurser (Schweller 1984:100). Schweller definierar en revisioniststat som en stat vilken är missnöjd med sin position i systemet, en position den vill förbättra. För att nå detta mål måste revisionisten inte bara förhindra att andra vinner i relativ makt gentemot en själv utan revisionisten måste vinna makt relativt gentemot andra (Schweller 1994:87). Här finns en offensiv variabel i beräkningen, revisionisten försöker aktivt förbättra sin position. Han delar vidare in revisioniststater i två typer, limited-aims revisionists och unlimited-aims revisionists eller revolutionary. Huvudfrågan är om den missnöjda staten endast är missnöjd med sin position och prestige inom status quo (limited-aims) eller om den ser att dess säkerhet och grundläggande värderingar är beroende av en fundamental förändring av existerande världsordning (unlimited-aims). Om det är den senare faktorn som gäller kommer revisionisten inte att nöja sig med en justering av ojämnheter inom det existerande systemet utan systemet självt blir måltavlan för dess strävan efter global dominans (Schweller 2006:29). A.F.K. Organski och Jacek Kugler använder inte benämningen revisionist utan challenger i sin power transition model. En challenger är en är en stormakt vilken är placerad precis under den dominerande staten i maktpyramiden. Challengern är missnöjd med sin position och söker etablera en ny position för sig själv i det internationella systemet, en position som den anser sig ha rätt till (Organski and Kugler 1980:19-23). Buzan beskriver revisioniststater som stater vilka känner sig hotade av, eller inte tillfreds med, existerande status quo. De ser då att de behöver förändra systemet, eller förbättra sin position inom det, som en säkerhetsåtgärd. Revisionister kan dock av taktiska skäl temporärt stödja den existerande ordningen, exempelvis för att kunna återhämta sig från en period av svaghet eller för att säkra önskvärd handel, men de har inga långsiktiga intentioner att göra detta. Då stabilitet är den önskvärda säkerhetslösningen för status quo staten så utgör den själva essensen i problemet för revisioniststaten. Ett systemskifte är en

oberoende variabel för denne (Buzan 1991:303-304). Mearsheimer målar i sin offensiva realism upp en pessimistisk syn på stormakters ageranden. Enligt honom söker stormakter alltid efter tillfällen att öka sin relativa makt gentemot sina rivaler och med hegemoni som slutligt mål. I den här synen finns det inte utrymme för status quo stater med undantag för enstaka stater som har nått en maktövervikt. Systemet utgörs istället av stormakter vilka alla har revisionistiska intentioner som grundbeteende. Stormakter måste maximera sin makt för att nå säkerhet i den anarkiska världen. Strävan efter makt upphör först när man nått en hegemoniposition (Mearsheimer 2001:29,34). S. Neil Macfarlane beskriver emerging powers utifrån vissa karakteristiska drag. De är regionalt dominerande, de aspirerar på en global roll och de bestrider USA:s hegemoniska position. Macfarlane bygger sin tes utifrån grundläggande realistisk teori om att staters internationella beteende styrs av deras position i systemet. Små stater bandwagon med hot, stormakter balanserar mot hot, mellanstater flyter mest bara runt och hegemonistater söker kontroll. Emerging powers är speciella då deras identitet är dynamisk, deras position ändras i takt med att deras makt och styrka växer, och med den deras förmåga att forma ett utfall. De har en viss potential för systemisk revisionism, att utmana hierarkin av systemet i vilket de ingår. Genom att samarbeta med andra emerging powers, som exempelvis Kina, och med etablerade makter vilka är missnöjda med rådande unipolaritet, som exempelvis Frankrike, kan de skapa en koalition med potential att balansera USA:s makt (Macfarlane 2006:41-42). Slutligen så diskuterar Robert Gilpin kring internationell politisk förändring. Ett system är stabilt så länge som ingen stat tror sig vinna på en förändring. En stat kommer dock att försöka ändra systemet om den förväntade vinsten överstiger den beräknade kostnaden som genomförandet innebär. Själva genomförandet sker genom territoriell, politisk och ekonomisk expension till en punkt då kostnaden för fortsatt expansion överstiger vinsten (Gilpin 1981:10).

2.2.7 Summering av Realismen Efter denna diskussion kan en liten summering av centrala realistiska tankar göras. Den suveräna staten är primär aktör i det internationella systemet. Själva systemet är anarkiskt och ett utpräglat självhjälpsystem. Detta leder till att stater måste utöka sin makt och ekonomiska resurser för att garantera sin överlevnad. Med den här synen skulle de flesta stater kunna ses som revisionister men det finns skillnader mellan vanliga stater och revisioniststater. Revisioniststaten är en stat som aktivt försöker ändra systemet. Det kan vara för att man är missnöjd med sin position i systemet eller helt enkelt för att man tror sig vinna på en förändring eller att situationen är för en förändring är gynnsam. Att öka sin makt gentemot den som besitter status quo-positionen blir då en ambition. Definitionerna av revisioniststat kommer att användas som en av indikatorerna vid den kommande analysen då eventuella ryska stormaktsambitioner ska kartläggas, givet att systemet är unipolärt, med USA som hegemon, krävs en total förändring av systemet för att Ryssland också ska kunna nå stormaktsstatus, från unipolaritet till bi- eller multipolaritet. Det räcker dock inte med detta då själva definitionen av revisioniststat är lite svag samtidigt som alla revisioniststater (limited-aims) inte har en ambition att störta rådande ordning. För att bättre kunna mäta en ambition till en stormaktsposition behövs ytterligare indikatorer. Det givna valet blir då att definiera vad som utgör en stormakt och sedan koppla handlingar av Ryssland till bägge definitionerna, revisionism och stormakt. Efter att stormaktsdefinitionen är gjord kan man i analysen leta efter dels faktorer som tyder på revisionism, alltså en vilja att ändra systemet, och dels efter faktorer som tyder på en ambition att nå en roll som stormakt. Då ska en stormaktsambition tydligt kunna påvisas. Stormaktsdefinitionen presenteras i metodkapitlet under punkten 3.2. 2.3 Ontologi och epistemologi Ontologiska frågor handlar om grundläggande fenomen som att vara och uppfattningen om det existerar en riktig värld där ute oberoende av vår kunskap om det eller inte. Grundfrågan är om sociala förhållanden är objektiva eller om de är konstruktioner skapade av aktörerna i dessa. Den förstå ståndpunkten är objektivism och den andra konstruktionism. (Marsh & Stoker 2002:18, Bryman 2002:30-32). Studiens ontologiska position är att det

internationella systemet är unipolärt. Ytterligare en ontologisk position i studien är att det existerar en internationell anarki vilket är typiskt realistisk. Studiens kunskapsteoretiska (epistemologiska) position är kritisk realism vilken ser att världen existerar oberoende av vår uppfattning om den. Vidare har den uppfattningen att samhällsvetenskapen och naturvetenskapen kan och bör ha samma tillvägagångssätt gällande inhämtning och tolkning av data, något den delar med positivismen. Skillnaden ligger i att kritisk realism inte anser att alla sociala fenomen, och förhållandet dessa emellan, är direkt observerbara. Vidare så påverkas forskarens tolkningar och resultat av den teoretiska utgångspunkt som valts (Bryman 2002:26). Det finns visserligen en verklig värld där ute men förhållandena i denna värld styrs av hur den är socialt konstruerad. Genom detta öppnar den för användandet av såväl kvantitativt som kvalitativt insamlad data för analysen (Marsh & Stoker 2002:30-31). Då studien är en kvalitativ fallstudie men med kvantitativa inslag, främst inom de militära och ekonomiska sektorerna, och ska analysera såväl direkt observerbar empiri som strukturer som inte är direkt observerbara, som ambition, passar kritisk realism väl som kunskapsteoretisk grund för uppsatsen.

3 Metod 3.1 Metod Som tidigare nämnt så har studien ett deduktivt förhållande. Detta återspeglas i att studien har en teoretisk grund och är teorianvändande samt att det har skapats en hypotes. Teorin och hypotesen styr sedan datainsamlingen (Bryman 2002:20-21). I det här fallet styr teorin och hypotesen att datainsamlingens fokus hamnar i de militära, politiska och ekonomiska sektorerna. Forskningsdesignen för studien är av typen fallstudie där fallet, i form av staten Ryssland, och dess agerande analyseras. Den stora fördelen med fallstudier är möjligheten att gå på djupet och förklara sådant som inte är direkt uppenbart. Studiens hela fokus hamnar på ett enda fall och all energi kan läggas på att detaljerat och ingående studera detta enda fall (Bryman 2002:26). Det finns två typer av metoder, eller forskningsstrategier för materialinhämtning till en studie. Dessa är kvantitativ respektive kvalitativ metod. Kvantitativ forskning betonar kvantifiering när det gäller insamling och analys av data. Stora mängder data samlas in vilka sedan analyseras med hjälp av statistiska tekniker. Den kvantitativa forskningen är primärt naturvetenskaplig, positivistisk, deduktiv och objektiv. Kvalitativ forskning har ett annat förhållningssätt till insamling och analys av data. Här läggs ofta stor vikt vid ord och inte kvantifiering. Kvalitativ forskning har ett annat förhållningssätt till insamling och analys av data. Här läggs ofta stor vikt vid ord och inte kvantifiering. Det handlar oftast om ett induktivt förhållningssätt med en tyngdpunkt på teorigenerering. Kvalitativ forskning är till skillnad från den kvantitativa inte naturvetenskaplig utan det handlar om uppfattande och tolkning av den sociala verkligheten, vilken är under ständig förändring. Kvalitativ forskning ses ofta som länkad till en tolkande eller icke-positivistisk epistemologisk position (Read & Marsh i Marsh & Stoker 2002:232, Bryman 2002:33-36). Den traditionella synen har varit att kvantitativa respektive kvalitativa metoder har använts av olika forskare för att studera olika saker och besvara olika frågor. Den här synen har sedan 1980-talet alltmer ifrågasatts och en kombination av de bägge strategierna, en metodologisk pluralism, har blivit allt vanligare. Det finns inte heller längre några givna begränsningar till vilken forskningsdesign som används

utifrån studiens epistemologiska eller ontologiska position. (Read & Marsh i Marsh & Stoker 2002:231-232,236). Exempelvis så kan man ur en kvantitativ analys hitta intressanta aspekter vilka kan behöva utvecklas genom en kvalitativ analys. Den här studiens forskningsdesign är kvalitativ. Påpekas bör dock att det kan komma att användas data, primärt inom de militära och ekonomiska sektorerna, vilken av andra är framtagen genom kvantifiering. 3.2 Definition av stormakt Då studiens syfte är att kartlägga vilka faktorer i Rysslands agerande som tyder på en ambition att åter bli en global stormakt är en definition av just stormakt mycket viktig. Det är faktorer, kopplingar som kan göras, till en vilja att återta en position som stormakt som är centrala. Därmed är det givetvis viktigt att kunna identifiera vad som utgör en stormakt. Det finns i litteraturen en del definitioner av stormakt och den definition som har valts är hämtad ur Hedley Bulls The Anarchical Society. Det är av flera skäl som just denna definition har valts. För det första så är den mer utförlig än de flesta. Den har en tydlig uppdelning och förutom att definiera vad en stormakt är så definierar den även vilken roll stormakter spelar i relation till internationell ordning, något som kan bli användbart i analysen. För det andra så har den sitt fokus på militärpolitisk styrka vilket är helt i linje med realismen. Argument kan resas mot valet av en definition som är skriven av Bull då denne främst är att förknippa med English School. Jag tycker dock inte att detta är ett problem. Definitionen i sig är tydligt realistisk och i ett blindtest tror jag nog att de flesta skulle ta det för en definition skriven av en realist. Vidare så är det ibland svårt att skilja English School, i alla fall i dess tidiga stadium, från realismen. Vissa hävdar även att English School inte är annat än en brittisk variant av realismen (Linklater i Burchill 2005:85). Vad som bör klargöras är att boken är publicerad första gången 1977, under tiden för den bipolära världsordningen och det Kalla kriget. Ett faktum som gör att allt i den inte är användbart och att den behöver kompletteras vilket görs med hjälp av Buzan och Ole Waever samt Schweller. Följande tre punkter kännetecknar en stormakt: Det handlar om två eller fler stater vilka är jämförbara i status. De ingår i en speciell stormaktsklubb.

Stormakter hör till den absoluta toppen gällande militär styrka. De är jämförbara i militär styrka och det finns inte någon högre militär klass. Här ingår även utvecklandet av strategiska kärnvapen och med den då införskaffandet av en nukleär avskräckningsförmåga. Stormakter kan i värsta fall upprätthålla sin säkerhet utan hjälp från allierade och motstå anfall från alla motståndare kombinerat. Kärnvapen är en nödvändighet för stormaktsstatus men inte en tillräcklighet. Utan kärnvapen kan en stat inte bli en stormakt men det räcker inte med att bara ha kärnvapen, den konventionella militära styrkan måste också vara stor. Stormakter är makter vilka av andra erkänns ha, och av de egna ledarna och befolkningen uppfattar sig ha, vissa speciella rättigheter och skyldigheter. Exempelvis så anser sig stormakter ha, och uppfattas även av andra att ha, rätten till beslutsfattande i frågor vilka påverkar fred och säkerhet inom det internationella systemet i stort. När Bull pratat stormakter så är det nivån USA och Sovjet han menar och det är den nivån som används i studien. Stater som Frankrike och Storbritannien är inte stormakter trots kärnvapeninnehav utan de är mellanmakter. Inte heller Japan är en stormakt trots sin ekonomiska styrka, de har ju inte den militära komponenten (kärnvapen). Under det kalla kriget uppstod även termen supermakter som en klassning för Sovjet och USA. Syftet var att klargöra skillnaden i status mellan å ena sidan Sovjet och USA och å andra sidan de gamla stormakterna Storbritannien och Frankrike vilka ofta fortfarande kallades just stormakter. Det nya konceptet med supermakter hade inget nytt att tillföra jämfört med den gamla klassningen utan den var endast till för att klargöra skillnaden i status mellan stormakter och mellanmakter (Bull 2002:194-199). I den här studien används den gamla klassningen. Vidare så spelar stormakter en roll i förhållande till internationell ordning. Denna roll baseras på det faktum att världens stater är ojämlikt starka. Vissa stater (starka) får sin vilja igenom medan andra stater (svaga) får finna sig i att deras vilja åsidosätts. Bull listar sex ageranden vilka är typiska för stormakter. Då hans listning är skriven under den bipolära Kalla kriget-eran så är alla inte relevanta för studien. Ett par är dock tillämpliga. Unilateralt utövande av lokalt härskande/dominans. Stormakter utövar en form av självständig dominans antingen inom specifika områden i världen eller inom specifika grupper av stater. Denna dominans sker i formerna av antingen primacy, hegemony eller dominance. Primacy är den lindrigaste formen av dominans och innebär att stormakten utövar inflytande inom sina specifika områden utan att använda våld. Stormaktens upphöjda position är frivilligt given av staterna som ingår i gruppen.

Exempel på det är Storbritanniens roll inom det brittiska samväldet och USA:s position inom NATO. Hegemony är en starkare form av dominans. Stormakten upprätthåller sin position med ett underliggande hot om våld. Visserligen används sällan våld, andra maktinstrument föredras, men det utesluts inte heller. Stormakten kan tänka sig att bryta mot de dominerade staternas suveränitet med hänvisning till speciella åsidosättande principer. Exempel på hegemony är Sovjet i Östeuropa under det kalla kriget, först med den socialistiska internationalismens principer och från 1968 med Brezjnevdoktrinen. Dominance slutligen är den tyngsta formen av dominerande. Här använder stormakten direkta tvångsåtgärder mot staterna i sitt område. Denna position är bara något snäpp från en imperieställning. Exempel är Storbritanniens förhållande till Egypten under perioden 1882-1956 (Bull 2002:207-212). Intresse- eller ansvarssfärer. Stormakter håller sig med områden där de utövar makt utan att andra stormakter lägger sig i. Här finns ett ömsesidigt erkännande av den andres intressesfär. Viktigt är att detta erkännande är begränsat till vissa specifika rättigheter och ger inte den dominerande stormakten fria händer att göra som den vill. Det kan exempelvis handla om att en stormakt har ansvaret för att se till att samarbetet mellan en grupp stater flyter på friktionsfritt och att ordning i ett område upprätthålls (Bull 2002:212-218). Bulls definition är som sagt utförlig men då den tillkom under det kalla kriget så behövs det göras tillägg för att den ska bli helt aktuell. Buzan och Waever erbjuder en definition som i stort stämmer med Bull men med viktiga komplement. De använder den senare uppdelningen i supermakter och stormakter som tidigare nämnts. Enligt deras definition är kriteriet för supermaktsstatus att dessa ska förfoga över ett brett spektrum av förmågor vilka utförs globalt. Supermakter måste inneha förstaklassens militära och politiska kapacitet och en ekonomi för att understödja detta. Vidare ska de ha en global räckvidd såväl militärt som politiskt. Supermakter ser sig själva, och ses av andra, i retorik och beteende gentemot andra som just supermakter. De ska också vara aktiva aktörer i processer som har med säkerhet att göra i alla eller åtminstone de flesta regioner i världen. De ska också fungera som en källa för universala värderingar vilka krävs för att upprätthålla ett internationellt samfund. Under det kalla kriget var det USA och Sovjet som hade denna status och efter det kalla kriget är det bara USA som har denna status (Buzan & Waever 2003:34-35). Buzan och Waevers definition stämmer bra med Bulls stormaktsdefinition men vad de framför allt tillför är den ekonomiska faktorn vilken Bull missar. Buzan och Waever ser vikten av en stark ekonomi för som grund för att