Vem får göra vad i hälsooch sjukvården och tandvården?

Vem får göra vad i hälsooch sjukvården och tandvården?

Denna publikation skyddas av upphovsrättslagen. Vid citat ska källan uppges. För att återge bilder, fotografier och illustrationer krävs upphovsmannens tillstånd. Publikationen finns som pdf på Socialstyrelsens webbplats. Publikationen kan också tas fram i alternativt format på begäran. Frågor om alternativa format skickas till alternativaformat@socialstyrelsen.se ISBN 978-91-7555-327-6 Artikelnummer 2015-6-57 Omslagsbild Rikard Westman Publicerad www.socialstyrelsen.se, juni 2015

Förord Socialstyrelsen får ofta frågor om vilka arbetsuppgifter olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården och tandvården får utföra. Frågorna kommer från företrädare för olika verksamheter, utbildningsanordnare och enskilda yrkesutövare. Ofta blir svaret att det inte finns någon regel om vem som får utföra den aktuella arbetsuppgiften. Det innebär dock inte att det helt saknas bestämmelser att förhålla sig till. Allmänna regler på hälso- och sjukvårdens område måste beaktas när t.ex. verksamhetschefen bestämmer vem som ska utföra olika arbetsuppgifter. Arbetet ska fördelas så att kraven på hälso- och sjukvården och tandvården uppfylls. Det finns också bestämmelser om arbetsuppgifter som är förbehållna en viss yrkesgrupp/vissa yrkesgrupper med viss utbildning eller yrkesutövare med viss befattning. Exempel på sådana bestämmelser ges i avsnittet Om vissa arbetsuppgifter. I det följande ska med hälso- och sjukvård även förstås tandvård. Handboken Vem får göra vad i hälso- och sjukvården och tandvården? riktar sig till bland annat personalplanerare, verksamhetsansvariga, utbildare och enskilda yrkesutövare. Den kan förhoppningsvis bidra till en ökad kunskap om hur regelverket ska tolkas och tillämpas. Tydlighet när det gäller vem som får göra vad har stor betydelse i vårdens kvalitetssäkringsarbete och ytterst för patientsäkerheten. Handboken ersätter den tidigare upplagan med samma namn från 2004 och hänvisar till de författningar som gällde i juni 2015. Ansvariga för revideringen har varit Birgitta Eriksson (sakkunnig), Anders Kring (jurist), Åsa Wennberg (jurist) och Maria Ennefors (kommunikatör), Socialstyrelsen. Stockholm i juni 2015 AnneMarie Danon Avdelningschef Avdelningen för kunskapsstöd

Innehåll Förord... 3 Så här är handboken uppbyggd... 7 Underlag och avgränsning... 7 Disposition... 7 Hänvisningssystem... 7 Hälso- och sjukvårdens styrning och ledning... 9 Övergripande styrning... 9 Vårdgivare... 9 Ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete... 10 Övergripande befattningar... 11 Verksamhetschef...11 Medicinskt ansvarig sjuksköterska...11 Förhållandet mellan medicinskt ansvarig sjuksköterska och verksamhetschef... 12 Andra övergripande och arbetsledande funktioner/befattningar...12 Hälso- och sjukvårdspersonal... 14 Eget yrkesansvar...14 Legitimation...15 Skyddad yrkestitel...15 Ensamrätt...15 Särskilt förordnad personal...16 Specialistkompetens...16 Utföra och fördela arbetsuppgifter... 18 Delegering...18 Egenvård...19 Om vissa arbetsuppgifter... 20 Abort...20 Ambulanssjukvård...20 Anmälningsskyldighet...20 Användning av bröstmjölk...22 Assisterad befruktning...22 Biverkningsrapportering...23 Blodgivning, blodgruppering, transfusion och övrig blodverksamhet...23 Diagnos och diagnoskod...23 Donation och tillvaratagande av vävnader och celler...23 Egenvård...24 Fast vårdkontakt...24

Fastställa dödsfall/dödsbevis/dödsorsaksintyg... 25 Födelseanmälan... 25 Förbrukningsartiklar... 25 Förskrivarkod... 25 Hjälpmedel... 26 Identifiering med id-band... 26 Informera om provsvar... 26 In- och utskrivning av patienter i sluten vård... 26 Inrapportering till register... 26 Intyg och utlåtanden... 27 Intyg från leg. läkare... 27 Intyg i samband med brott... 27 Läkarintyg vid viss tandvård... 28 Allmänna krav... 28 Journalföring... 28 Kroppsvisitation/besiktning... 29 Livsmedel för särskilda näringsändamål... 29 Läkemedel... 29 Ordinera... 29 Förordna/förskriva/rekvirera läkemedel... 30 Iordningställa och administrera läkemedel... 30 Medicintekniska produkter... 31 Narkotiska läkemedel... 31 Obduktion... 32 Omskärelse av pojkar... 32 Psykiatrisk tvångsvård... 32 Remissansvar... 33 Rådgivning på apotek... 33 Rättspsykiatrisk vård... 33 Röntgengranskning... 34 Sterilisering... 34 Venkateter/dropp... 34 Vaccination... 34 Öronspolning... 34 Kort om SoS, IVO och HSAN... 35 Socialstyrelsen (SoS)... 35 Inspektionen för vård och omsorg (IVO)... 35 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)... 35 Referenser... 37 Sakregister... 38

Så här är handboken uppbyggd Underlag och avgränsning Handboken utgår från den lagstiftning som styr hälso- och sjukvården och tandvården samt de förordningar, föreskrifter och andra bestämmelser som reglerar ansvar, krav och befogenheter m.m. för olika personalkategorier samt för olika arbetsuppgifter. EU-direktiv som gäller personal inom hälsooch sjukvården och tandvården tas också upp. De frågor som behandlas gäller inom all hälso- och sjukvård om inget annat sägs, dvs. oberoende av om vårdgivaren är statlig, ett landsting, en kommun eller privat. Områden som inte är hälso- och sjukvård eller tandvård, t.ex. kosmetiska ingrepp, tas däremot inte upp. Det finns också annat än regler i lagar och andra författningar som kan påverka vem som får göra vad och som inte behandlas i den här handboken. Det som framför allt kan vara aktuellt är arbetsgivares eller uppdragsgivares instruktioner, riktlinjer inom ett landsting eller en kommun eller regler inom andra områden än hälso- och sjukvården. En arbetsgivare kan t.ex. bestämma att en viss yrkesgrupp inte ska utföra en viss arbetsuppgift i arbetsgivarens verksamhet även om det inte finns någon lag eller annan regel på hälso- och sjukvårdens område som förbjuder det. Nationella riktlinjer och olika vårdprogram kan också innehålla rekommendationer och kunskap som kan påverka ansvars- och arbetsfördelning mellan olika personalkategorier. Underlag till de frågor som tas upp i handboken har bland annat tagits in vid hearings med representanter för personal- och arbetsgivarorganisationer samt berörda myndigheter. Ett viktigt underlag har också varit de frågor som kommer in till och besvaras av Socialstyrelsens jurister och upplysningstjänst. Disposition Handboken inleds med en översikt av hälso- och sjukvårdens och tandvårdens styrning och ledning. Därefter behandlas de bestämmelser som reglerar olika personalkategoriers ansvar och befogenheter. Frågor som har anknytning till delegering och fördelning av arbetsuppgifter behandlas i ett särskilt avsnitt. En stor del av handboken tar upp arbetsuppgifter och olika typer av åtgärder som kräver särskild utbildning, kompetens eller befattning eller som ofta förekommer i frågor till Socialstyrelsen. Handboken avslutas med en kort beskrivning av de uppdrag som Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg samt Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har samt ett sakregister. Hänvisningssystem Källhänvisningar till lagar, förordningar, föreskrifter m.m. ges i slutet av de meningar eller stycken som texten utgår från. Vid hänvisning till lagstiftning används följande förkortningar: VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 7

HSL hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) LPT lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård LRV lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård PDL patientdatalagen (2008:355) PL patientlagen (2014:821) PSL patientsäkerhetslagen (2010:659) PSF patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) TL tandvårdslagen (1998:125) Namnet på övriga lagar och förordningar skrivs ut i sin helhet. Hänvisningar till Socialstyrelsens och andra myndigheters författningssamlingar skrivs ut första gången de nämns och därefter med sina förkortningar. Andra källor än lagstiftning, förordningar och föreskrifter finns i referenslistan på sid. 37. Definitioner av termer är hämtade från Socialstyrelsens termbank (socialstyrelsen.iterm.se) om inget annat anges. 8 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?

Hälso- och sjukvårdens styrning och ledning Övergripande styrning Mål och bestämmelser om den övergripande ansvarsfördelningen inom hälso- och sjukvården och tandvården finns i hälso- och sjukvårdslagen respektive tandvårdslagen. Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen. För att åstadkomma detta krävs en övergripande styrning och ledning och en tydlig ansvars- och arbetsfördelning mellan olika personalkategorier. Landstingen 1 har det övergripande ansvaret för att befolkningen erbjuds en god hälso- och sjukvård och tandvård. Detsamma gäller kommuner som inte ingår i ett landsting 2. Viss hälso- och sjukvård är dock kommunernas ansvar. De har ansvar för hälso- och sjukvård för personer som bor i vissa boendeformer och för dem som vistas i viss dagverksamhet. Kommunerna kan också, efter överenskommelse med landstingen, ta över ansvaret för hemsjukvård, vilket de flesta har gjort. Den hälso- och sjukvård som kommunerna ansvarar för inkluderar inte vård som ges av läkare. Det ansvaret finns alltid hos landstingen. Landstingen och kommunerna får sluta avtal med någon annan om att utföra den hälso- och sjukvård som landstinget eller kommunen ansvarar för. (3 och 18 HSL) Det finns också hälso- och sjukvårdsverksamhet hos andra aktörer, t.ex. på apotek, inom elevhälsan, i kriminalvården och hos privata vårdgivare som inte är offentligt finansierade. [1] All hälso- och sjukvård och tandvård ska ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att kunna ge patienterna god vård (2 e HSL och 4 a TL). Vårdgivare I Socialstyrelsens termbank definieras vårdgivare som statlig myndighet, landsting eller kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som myndigheten, landstinget eller kommunen har ansvar för (offentlig vårdgivare) samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet (privat vårdgivare) 3. I PSL och PDL definieras begreppet på ett snarlikt sätt. Definitionerna av vårdgivare i olika lagar är dock inte helt enhetliga (se t.ex. patientskadelagen [1996:799] och lagen [2009:366] om handel med läkemedel) men i praktiken bör det inte vara någon skillnad på vem som är vårdgivare enligt olika regler. 1 Även regionerna innefattas i begreppet landsting. 2 För närvarande (juni 2015) utgör Region Gotland en kommun med ansvar för både primärkommunala och landstingskommunala uppgifter. 3 Se Socialstyrelsens termbank, http://socialstyrelsen.iterm.se/. VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 9

Annan juridisk person kan till exempel vara ett aktiebolag eller en stiftelse. Även en juridisk person som ägs av ett eller flera landsting eller kommuner och bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet är en egen vårdgivare. En person som i sitt yrke utför hälso- och sjukvård är däremot inte vårdgivare om personen inte bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet som enskild näringsidkare. Bestämmelser om vårdgivarens skyldigheter att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete finns i 3 kap. PSL. Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten så att kravet på god vård upprätthålls. Vårdgivaren ska också arbeta förebyggande för att minska risken att patienter drabbas av vårdskador. Händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada ska utredas av vårdgivaren. Om en patient drabbas av en vårdskada är vårdgivaren skyldig att skyndsamt informera patienten och närstående om det som hänt, vilka möjligheter patienten har att anmäla det inträffade samt hur man kan söka ekonomisk ersättning för skadan. Vårdgivaren ska också utreda händelsen och besluta om vilka åtgärder som behöver vidtas för att en liknande händelse inte ska inträffa igen. Vårdgivaren är skyldig att anmäla ny verksamhet till Inspektionen för vård och omsorg (2 kap. PSL). Uppgifterna förs in i Vårdgivarregistret. Ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete Vårdgivaren ansvarar för att det finns ett ledningssystem för verksamheten (Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [SOSFS 2011:9] om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete). Ledningssystemet ska anpassas till verksamhetens inriktning och omfattning. Det ska innehålla de processer och rutiner som behövs för att säkra verksamhetens kvalitet. Med kvalitet menas att en verksamhet ska uppfylla de krav och mål som gäller enligt lagar och andra föreskrifter. Vårdgivaren ska med stöd av ledningssystemet planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra verksamheten samt skapa förutsättningar för medarbetare att delta i det systematiska förbättringsarbetet. Medarbetarnas erfarenheter ger värdefull information i arbetet att säkra kvaliteten och vidarutveckla vården. På så sätt blir verksamheten en lärande organisation. [2] Vårdgivaren bedriver verksamheten, dvs. ska planera, leda och kontrollera verksamheten så att kravet på god vård uppnås. Verksamhetschefen har det samlade ansvaret för en verksamhet och kan t.ex. utarbeta rutiner. Hälso- och sjukvårdspersonalen ansvarar för hur de utför sitt arbete. 10 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?

Övergripande befattningar Verksamhetschef Både inom hälso- och sjukvården och tandvården ska det finnas en verksamhetschef som svarar för verksamheten (29-30 HSL och 16 a TL). Det innebär att han eller hon ska ha det samlade ansvaret för verksamheten (regeringens proposition 1995/96:176 Förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården s. 57). Verksamhetschefen måste inte ha medicinsk kompetens. Han eller hon får ge någon annan som har tillräcklig kompetens och erfarenhet i uppdrag att utföra enskilda ledningsuppgifter, t.ex. ha medicinskt ledningsansvar. När det gäller ansvaret för ledningsuppgifter inom psykiatrisk tvångsvård och vid isolering enligt smittskyddslagen gäller särskilda bestämmelser (29 andra och tredje styckena HSL). Det är vårdgivaren som bestämmer vilka uppgifter och skyldigheter verksamhetschefen ska ha inom sitt verksamhetsområde. Verksamhetschefen ska dock alltid ha det samlade ansvaret för den aktuella verksamheten. Det finns också mer specifika regler om verksamhetschefens ansvar, t.ex. att säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses. Om det är nödvändigt för att tillgodose dessa behov, eller om en patient begär det, ska verksamhetschefen utse en fast vårdkontakt för patienten (29 a HSL och 6 kap. 2 PL). [3] Enligt 2 förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården ska verksamhetschefen också ansvara för att någon närstående omedelbart underrättas när en patient avlider eller en patients tillstånd allvarligt försämras, den som varit intagen på sjukhus på begäran avgiftsfritt får intyg om orsaken till intagningen och om tiden för intagningen och utskrivningen, överförmyndaren underrättas när en intagen person kan antas behöva god man eller förvaltare enligt föräldrabalken samt när ett förvaltaruppdrag bör upphöra, om en patient som lämnar eller avser att lämna sjukhuset är farlig för någon annans personliga säkerhet eller sitt eget liv, någon närstående till patienten omedelbart underrättas och att, om patienten är farlig för viss person, även denna samt, om det behövs, lämplig myndighet omedelbart underrättas. Medicinskt ansvarig sjuksköterska I den kommunala hälso- och sjukvården ska det enligt 24 HSL finnas en så kallad medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) inom de verksamhetsområden som kommunen bestämmer. Det måste inte vara en och samma person för hela kommunens hälso- och sjukvård utan en kommun kan ha flera medicinskt ansvariga sjuksköterskor som ansvarar för olika verksamhetsområden. Om ett verksamhetsområde i huvudsak omfattar rehabilitering får en fysioterapeut, sjukgymnast (enligt övergångsbestämmelse till 24 HSL) eller ar- VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 11

betsterapeut svara för dessa uppgifter. Han eller hon kan då kallas medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR). MAS och MAR ansvarar inom sitt verksamhetsområde för att det finns rutiner för att ta kontakt med läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal när en patients tillstånd fordrar det, beslut om att delegera ansvar för vårduppgifter är förenliga med säkerheten för patienterna, anmälan görs till den nämnd, som ansvarar för ledningen av kommunens hälso- och sjukvård, om en patient i samband med vård eller behandling drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom, patienterna får en säker och ändamålsenlig hälso- och sjukvård av god kvalitet inom kommunens ansvarsområde, journaler förs i den omfattning som föreskrivs i patientdatalagen (2008:355), patienten får den hälso- och sjukvård som en läkare förordnat om, rutinerna för läkemedelshanteringen är ändamålsenliga och fungerar väl. (24 HSL och 7 kap. 3 PSF). MAS och MAR kan också ha särskilt ansvar enligt Socialstyrelsens föreskrifter. Enligt 1 kap. 4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2000:1) om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården är det t.ex. MAS som inom den kommunala sjukvården ska utföra sådana uppgifter som enligt föreskriften ska utföras av verksamhetschefen. Utöver särskilt reglerade uppgifter och ansvar är det upp till arbetsgivaren att bestämma vilka uppgifter och vilket ansvar som ska ingå i befattningen. Socialstyrelsen har under 2013 kartlagt funktionen för MAS, MAR och liknande kvalitetsansvariga inom socialtjänsten. Kartläggningen ger en bild av hur man organiserat dessa kvalitetssäkrande funktioner i kommunal vård och omsorg. [4] Förhållandet mellan medicinskt ansvarig sjuksköterska och verksamhetschef Det är verksamhetschefen som har det samlade ansvaret för en verksamhet. Om MAS eller MAR är organisatoriskt placerade i verksamheten blir de på detta sätt underordnade verksamhetschefen. Verksamhetschefen kan dock inte ta ifrån MAS och MAR de uppgifter och det ansvar som de har enligt lagar och andra författningar. Andra övergripande och arbetsledande funktioner/befattningar Vissa befattningar inom hälso- och sjukvården är särskilt reglerade i lagar och andra regler. Det gäller t.ex. verksamhetschef, medicinskt ansvarig sjuksköterska, chefsöverläkare (inom vissa verksamheter) och smittskyddsläkare (24 och 29 HSL och 1 kap. 9 smittskyddslagen [2004:168]). Utöver särskilt reglerade befattningar finns många andra arbetsledande funktioner eller befattningar inom hälso- och sjukvården, som har skapats för att mar- 12 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?

kera ansvars- och arbetsfördelning inom till exempel ett landsting, ett sjukvårdsområde, ett sjukhus eller en vårdcentral, en klinik eller avdelning. Det kan gälla både verksamhetsansvar och/eller personalansvar. Det är upp till varje vårdgivare att bestämma vilka befattningar som ska finnas inom vårdgivarens verksamhet och vilket innehåll de ska ha. VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 13

Hälso- och sjukvårdspersonal Med hälso- och sjukvårdspersonal avses enligt 1 kap. 4 PSL: den som har legitimation eller särskilt förordnande för ett yrke inom hälsooch sjukvården, personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter, den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad eller särskilt förordnad yrkesutövare, apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar, personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande, och den som i annat fall enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till PSL utför tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket. Det är alltså inte bara legitimerade yrkesutövare som ingår i gruppen hälsooch sjukvårdspersonal. Även t.ex. undersköterskor, vårdbiträden och tandsköterskor som är verksamma vid en vårdinrättning och medverkar i hälso- och sjukvård av patienter räknas som hälso- och sjukvårdspersonal enligt PSL. En person som biträder en legitimerad yrkesutövare räknas också som hälso- och sjukvårdspersonal. Det kan till exempel vara aktuellt inom delar av kommunernas äldreomsorg (regeringens proposition 2009/10:210 Patientsäkerhet och tillsyn s. 190 och regeringens proposition 1993/94:149 Åligganden för personal inom hälso- och sjukvården m.m. s. 117). Eget yrkesansvar Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har ett eget personligt ansvar för hur han eller hon utför sitt arbete. De mest grundläggande skyldigheterna är att utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och att ge patienterna sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård. En annan del av det personliga yrkesansvaret är att hälso- och sjukvårdspersonal ska rapportera risker för vårdskador samt händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada till vårdgivaren (6 kap. 1 och 4 PSL). Det personliga yrkesansvaret innebär inga inskränkningar i det ansvar som vårdgivaren har enligt lagar eller författningar (6 kap. 2 PSL). Lagens bestämmelser gäller såväl offentlig som privat vård. De gäller också oberoende av om man är anställd eller utövar yrket som enskild näringsidkare. 14 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?

Legitimation Ett undantag från den grundlagsfästa principen om närings- och yrkesfrihet i Sverige är bestämmelserna om legitimation. De generella bestämmelserna om behörighet finns i 4 kap. PSL. Där anges också vilken utbildning och, i förekommande fall, praktisk tjänstgöring som krävs för respektive legitimationsyrke. Bestämmelser om vad som krävs för att personer med utbildning och/eller behörighet att utöva ett yrke i ett land inom EU eller EES ska kunna få svensk legitimation finns i yrkeskvalifikationsdirektivet (Direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer) och i 5 kap. PSF. Vilka krav för legitimation som ställs på personer som har sin utbildning från ett land utanför EU eller EES framgår av 6 kap. PSF. Vid prövningen av om en person kan få legitimation gör Socialstyrelsen en kontroll mot belastningsregistret (16 c p. 1 och 20 belastningsregisterförordningen [1999:1134]). Kompletterande bestämmelser om legitimation som anställningsvillkor i landsting eller kommun finns i förordningen (1998:1518) om behörighet till vissa anställningar inom hälso- och sjukvården. En motsvarande förordning gäller anställningar i folktandvården (förordning [1998:1519] om behörighet till vissa anställningar inom folktandvården m.m.). De yrkesgrupper som berörs är läkare, tandläkare, barnmorskor, psykologer, psykoterapeuter, fysioterapeuter/sjukgymnaster, sjukhusfysiker och sjuksköterskor. En legitimerad psykoterapeut ska i samband med att han eller hon utövar sitt yrke informera om sin grundutbildning (4 kap. 1 tredje stycket PSL). Skyddad yrkestitel Det finns 21 legitimationsyrken inom hälso- och sjukvården och alla har en skyddad yrkestitel. De är apotekare, arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, dietist, fysioterapeut/sjukgymnast, kiropraktor, logoped, läkare, naprapat, optiker, ortopedingenjör, psykolog, psykoterapeut, receptarie, röntgensjuksköterska, sjukhusfysiker, sjuksköterska, tandhygienist och tandläkare. Det är straffbart att använda sig av en yrkestitel som man inte har legitimation för med undantag för då man fullgör föreskriven praktisk tjänstgöring som läkare, kiropraktor, naprapat eller psykolog. Inom hälso- och sjukvården får man inte heller använda en titel som kan förväxlas med en skyddad yrkestitel (4 kap. 5 och 6 samt 10 kap. PSL). Den skyddade yrkestiteln avser just titeln och inte arbetsuppgifterna. Det innebär att arbetsuppgifter kan utföras av personer utan legitimation t.ex. om verksamhetschefen bedömer att personen har rätt kompetens. Det är bara om det i lag eller annan författning framgår att en arbetsuppgift kräver en viss legitimation som arbetsuppgiften måste utföras av en viss yrkeskategori. För att utöva ett yrke som inte är ett legitimationsyrke krävs inget beslut från Socialstyrelsen (jämför 4 kap. 1 PSL). Ensamrätt Ensamrätt till yrket innebär att bara den som har legitimation eller särskilt förordnande får utöva yrket och använda titeln (4 kap. 4 och 10 kap. PSL). VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 15

I Sverige gäller det yrkena apotekare, barnmorska, läkare, receptarie och tandläkare. Särskilt förordnad personal En person som inte har legitimation för yrkena apotekare, barnmorska, läkare, receptarie och tandläkare kan ändå få utföra arbetsuppgifterna om han eller hon har ett särskilt förordnande (4 kap. 4 PSL). Ett särskilt förordnande är ett tillfälligt tillstånd att utöva yrket, t.ex. som AT-läkare eller vikarierande underläkare. Särskilt förordnad personal jämställs med legitimerad personal utom när det i lag eller annan författning uttryckligen anges att arbetsuppgiften ska utföras av legitimerad personal. Med läkare menas alltså en läkare som antingen har legitimation eller ett särskilt förordnande. Ansökan om särskilt förordnande ska göras av vårdgivaren hos Socialstyrelsen (4 kap. 10 PSL). Vid prövningen gör Socialstyrelsen en kontroll mot belastningsregistret (16 c p. 1 och 20 belastningsregisterförordningen). Under vissa förutsättningar kan landstingen förordna och anställa en icke legitimerad läkare utan att Socialstyrelsen har fattat beslut om särskilt förordnande, s.k. generellt bemyndigande. Det kan t.ex. gälla en person med läkarexamen från svensk högskola (3 kap. 12 PSF och SOSFS 2000:6). När ett landsting vill anställa en icke legitimerad läkare med stöd av det generella bemyndigandet bör en kontroll i belastningsregistret göras (16 c p. 3 belastningsregisterförordningen). Om vårdgivaren får information om att yrkesutövaren har begått vissa brott ska ärendet överlämnas till Socialstyrelsen som prövar om särskilt förordnande kan meddelas (3 kap. 12 andra stycket PSF). Socialstyrelsen kan återkalla ett generellt bemyndigande för en person t.ex. på grund av oskicklighet, brottslighet eller uppenbar olämplighet (se t.ex. bestämmelserna om återkallelse av legitimation i 8 kap. PSL). Då måste landstinget ansöka om särskilt förordnande för att den icke legitimerade läkaren ska ha rätt att utöva läkaryrket (4 och 6 SOSFS 2000:6). Specialistkompetens En legitimerad läkare eller tandläkare kan ansöka om bevis om specialistkompetens efter att han eller hon har genomfört viss vidareutbildning (4 kap. 8 PSL). Specialisttiteln är skyddad och får bara användas av den läkare eller tandläkare som har specialistkompetens. Aktuella specialistinriktningar för läkare framgår av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2015:8) om läkarnas specialiseringstjänstgöring och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2008:17) om läkarnas specialiseringstjänstgöring. Läkare som har fått bevis om specialistkompetens enligt äldre bestämmelser får använda en äldre beteckning på specialiteten enligt övergångsbestämmelser i PSF. Tandläkarnas specialistinriktningar framgår av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1993:4) Tandläkarnas specialiseringstjänstgöring. En sjuksköterska får använda titeln specialistsjuksköterska om han eller hon har avlagt specialistsjuksköterskeexamen (4 kap. 9 PSL). Vilka krav som ställs för specialistsjuksköterskeexamen och vilka inriktningar en sådan 16 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?

examen kan ha framgår av högskoleförordningen (1993:100). Sjuksköterskor med utländsk vidareutbildning som motsvarar specialistsjuksköterskeexamen kan efter ansökan hos Socialstyrelsen få rätt att kalla sig specialistsjuksköterska under vissa förutsättningar (5 kap. 7 och 6 kap. 3 PSF). VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 17

Utföra och fördela arbetsuppgifter De flesta arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården är inte reglerade på så sätt att det finns krav på vem som får utföra dem. Många medicinska arbetsuppgifter kan alltså utföras av undersköterskor eller annan hälso- och sjukvårdspersonal utan legitimation. Det finns dock allmänna regler om t.ex. vårdgivares, verksamhetschefers och hälso- och sjukvårdspersonals ansvar, som indirekt påverkar hur arbetet kan fördelas. De mest centrala reglerna finns i 3 kap. 1 och 6 kap. 1 PSL. Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i HSL respektive TL upprätthålls (3 kap. 1 PSL). En central del av vårdgivarens ansvar är också att ha ett ledningssystem med de processer och rutiner som behövs för att säkra verksamhetens kvalitet och säkerhet (se SOSFS 2011:9 och under rubriken Vårdgivare) [2]. Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och patienter ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård (6 kap. 1 PSL). All hälso- och sjukvård och tandvård ska ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att kunna ge patienterna god vård (2 e HSL och 4 a TL). Det finns alltså en stor frihet inom hälso- och sjukvården när det gäller hur arbetsuppgifter som inte är särskilt reglerade fördelas, men man måste alltid följa de allmänna reglerna på hälso- och sjukvårdens område. Delegering Delegering är en speciell form av arbetsfördelning inom hälso- och sjukvården. Att delegera är att överlåta befogenhet, alltså vad någon får göra. Hälsooch sjukvårdens regelverk ställer främst krav på hur arbetsuppgifter ska utföras, inte vem som får utföra dem. Delegering behövs därför oftast inte för att fördela en arbetsuppgift. Många medicinska arbetsuppgifter kan t.ex. fördelas till hälso- och sjukvårdspersonal utan legitimation utan att reglerna om delegering ska tillämpas. Om en arbetsuppgift är särskilt reglerad när det gäller vem som får utföra den är utgångspunkten också att den inte får delegeras. Delegering behövs alltså bara för att fördela en arbetsuppgift till någon som annars inte får utföra den och då krävs också att det finns en bestämmelse som tillåter delegering. I praktiken innebär det att delegering främst är aktuell vid iordningställande och administrering av läkemedel inom annan hälsooch sjukvård än ambulanssjukvård och sluten vård (4 kap. 1 och 3 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [SOSFS 2000:1] om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården). I situationer där delegering behövs kan man inte komma runt bestämmelserna genom att kalla arbetsfördelningen för något annat som t.ex. assistans eller handräckning, om den som assisterar eller liknande faktiskt utför uppgiften. Hälso- och sjukvårdspersonal får bara delegera en arbetsuppgift till någon annan om det är förenligt med kravet på en god och säker vård. Den som delegerar en arbetsuppgift till någon annan ansvarar för att han eller hon har förutsättningar att utföra uppgiften (6 kap. 3 PSL). I Socialstyrelsens före- 18 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?

skrifter och allmänna råd (SOSFS 1997:14) om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård finns ytterligare regler och rekommendationer som blir aktuella vid delegering. Bl.a. ska varje delegeringsbeslut dokumenteras och beslutet ska gälla för viss tid, högst ett år, eller för bestämt tillfälle. I Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2002:12) om delegering inom tandvården anges vissa arbetsuppgifter som inte får delegeras inom tandvården. Att en arbetsuppgift inte omfattas av reglerna om delegering betyder inte att den kan fördelas hur som helst. Som framgår ovan finns det många allmänna regler att förhålla sig till. En vårdgivare kan också ha egna rutiner som kan likna reglerna om delegering, t.ex. vid samverkan mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst och stöd och service till vissa funktionshindrade (4 kap. SOSFS 2011:9). [2] Egenvård Egenvård innebär att patienten själv eller med hjälp av någon annan, t.ex. en närstående eller personlig assistent, sköter en del av sin vård och behandling. En bedömning av att något kan utföras som egenvård innebär inte en fördelning av arbetsuppgifter utan är en bedömning av vad hälso- och sjukvården ska göra och vad patienten kan göra själv, eller med hjälp av t.ex. en närstående eller personlig assistent. Om legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal bedömer att en åtgärd kan utföras som egenvård ska åtgärden inte betraktas som hälso- och sjukvård. Mer om vem som får göra vad och hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter vid egenvård finns i avsnittet Om vissa arbetsuppgifter. [5] VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 19

Om vissa arbetsuppgifter Det finns arbetsuppgifter som bara en yrkesgrupp eller vissa yrkesgrupper får utföra, eller som kräver särskild utbildning, kompetens eller befattning. Sådana uppgifter kan inte delegeras till den som saknar angiven kompetens om det inte finns en regel som tillåter delegering. I det här avsnittet ges exempel på sådana uppgifter. Avsnittet innehåller också arbetsuppgifter där Socialstyrelsen får många frågor och där särskilda önskemål om förtydligande framförts under arbetet med handboken. Uppräkningen gör dock inte anspråk på att vara uttömmande. Abort Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort eller avbryta ett havandeskap (5 Abortlagen ([1974:595]). Ambulanssjukvård Vårdgivaren är ansvarig för att en ambulans alltid är bemannad med hälsooch sjukvårdspersonal som har behörighet att administrera läkemedel (Socialstyrelsens föreskrifter [SOSFS 2009:10] om ambulanssjukvård m.m.). Under vissa förutsättningar får icke legitimerad personal inom ambulanssjukvården iordningställa och administrera medicinsk oxygen (4 kap. 8 SOSFS 2000:1). Se också Läkemedel. Anmälningsskyldighet Det finns ett antal områden med särskilt reglerade skyldigheter att rapportera till bland annat myndigheter och register. För de flesta ligger det inom ramen för vårdgivarens och verksamhetschefens ansvar att leda och fördela arbetet, men på en del områden är särskilda yrkesgrupper ansvariga. Som exempel kan nämnas: Anmälningspliktiga sjukdomar. En behandlande läkare som misstänker eller konstaterar fall av allmänfarlig sjukdom eller annan anmälningspliktig sjukdom, ska utan dröjsmål anmäla detta till smittskyddsläkaren i det landsting där den anmälande läkaren arbetar och till Folkhälsomyndigheten. Även annan sjukdom som är eller som misstänks vara smittsam ska anmälas, om sjukdomen har fått en anmärkningsvärd utbredning inom ett område eller uppträder i en elakartad form. Anmälningsskyldigheten gäller även läkare vid laboratorium som utför mikrobiologisk diagnostik, den som är ansvarig för ett sådant laboratorium och läkare som utför obduktion. (2 kap. 5 Smittskyddslagen) Barn som far illa. Alla anställda inom hälso- och sjukvården, rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet med uppgifter som berör barn och unga m.fl. är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får 20 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?

kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. (14 kap. 1 socialtjänstlagen [2001:453]) Biverkningar. Den som bedriver verksamhet inom hälso- och sjukvården ska snarast rapportera alla misstänkta biverkningar av läkemedel till Läkemedelsverket (19 Läkemedelsverkets föreskrifter [LVFS 2012:14] om säkerhetsövervakning av humanläkemedel). Själva rapporteringen görs oftast av läkare, tandläkare, sjuksköterskor, apotekare, receptarier och barnmorskor. Samtliga biverkningsrapporter bedöms och lagras i Läkemedelsverkets databas. När det gäller anmälningar av negativa händelser och tillbud med medicintekniska produkter (inklusive dentala material) ska verksamhetschefen utse och förteckna vem eller vilka av hälso- och sjukvårdspersonalen som ska vara anmälningsansvariga till tillverkaren och Läkemedelsverket (Socialstyrelsens föreskrifter [SOSFS 2008:1] om användning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården). Kvarvarande och intakta tänder. I samband med att vårdgivaren begär ersättning i form av allmänt tandvårdsbidrag ska uppgifter om patienters kvarvarande och intakta tänder lämnas till Socialstyrelsens tandhälsoregister. Vårdgivaren rapporterar uppgifterna till Försäkringskassan, som i sin tur skickar dem till Socialstyrelsen. (15 förordningen [2008:193] om statligt tandvårdsstöd, Försäkringskassans föreskrifter [FKFS 2008:6] om statligt tandvårdsstöd och Socialstyrelsens föreskrifter [SOSFS 2008:13] om uppgiftsskyldighet till tandhälsoregistret). Körkort. Om en läkare vid undersökning av en patient med körkort finner att han eller hon av medicinska skäl är olämplig att ha körkort, ska läkaren anmäla det till Transportstyrelsen. Först ska dock innehavaren av körkortet underrättas. Om man kan anta att patienten kommer att följa läkarens tillsägelse att inte köra behövs ingen anmälan. Om en läkare vid undersökning eller genomgång av journalhandlingar tror att en patient av medicinska skäl är olämplig att ha körkort och patienten motsätter sig fortsatt undersökning eller utredning ska läkaren anmäla detta till Transportstyrelsen. (10 kap. 2 körkortslagen [1998:488]) Skjutvapen. En läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att ha skjutvapen ska omedelbart anmäla det till Polismyndigheten om det inte står klart för läkaren att patienten inte har tillstånd att inneha skjutvapen. Anmälningsskyldigheten gäller även för en person som genomgår rättspsykiatrisk undersökning eller utredning enligt 7 lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. (6 kap. 6 vapenlagen [1996:67]) Vård av missbrukare. En läkare ska genast göra en anmälan till socialnämnden om han eller hon i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av omedelbart omhändertagande enligt 13 lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) eller vård enligt samma lag och läkaren bedömer att tillfredsställande vård eller behandling inte kan erbjudas genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården (6 LVM). Vårdgivarregistret. Vårdgivare är skyldiga att senast en månad innan en ny hälso- och sjukvårdsverksamhet ska starta anmäla verksamheten till vårdgivarregistret hos Inspektionen för vård och omsorg (2 kap. PSL). VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 21

Även verksamheter som tar emot uppdrag från hälso- och sjukvården ska anmälas till registret. Vårdskador (lex Maria). Hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att till vårdgivaren rapportera risker för vårdskador och händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada (6 kap. 4 PSL). Vårdgivaren ska anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada till Inspektionen för vård och omsorg (3 kap. 5 PSL). Motsvarande anmälningsplikt har den som tar emot uppdrag från hälso- och sjukvården avseende t.ex. provtagning, analys eller annan utredning (7 kap. 2 PSL). Skyldigheterna att rapportera till Socialstyrelsens hälsodataregister regleras i lagen (1998:543) om hälsodataregister och tillhörande förordningar. Se Inrapportering till register. Användning av bröstmjölk Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1987:8) om användning av bröstmjölk m.m. får bröstmjölk från givare bara ges på läkares ordination. Assisterad befruktning Insemination med spermier från en man som kvinnan inte är gift eller sambo med får bara utföras vid offentligt finansierade sjukhus om inte Inspektionen för vård och omsorg (IVO) gett sitt tillstånd. Inseminationen ska ske under överinseende av läkare med specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Läkaren ska pröva om det med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt. Det är också läkaren som väljer en lämplig spermiegivare (6 kap. 2-4 lagen [2006:351] om genetisk integritet m.m.). I fråga om befruktning utanför kroppen gäller att ägg från en kvinna, i vars kropp ägget ska införas, med spermier från kvinnans make eller sambo bara får utföras vid offentligt finansierade sjukhus eller vid andra vårdinrättningar med tillstånd från IVO. Kommer ägget inte från kvinnan eller spermien inte från kvinnans make eller sambo får befruktning och införande av ägg bara ske vid de sjukhus som upplåtit enhet för utbildning av läkare enligt avtal mellan de universitet som bedriver läkarutbildning och berörda landsting. Om befruktning utanför kroppen ska utföras med ett annat ägg än kvinnans eget eller med spermier från en man som inte är kvinnans make eller sambo, ska en läkare pröva om det med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt med en befruktning utanför kroppen. En läkare ska också välja ägg eller spermier från en givare som är lämplig (7 kap. 4-6 lagen om genetisk integritet m.m.). Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2009:30) om donation och tillvaratagande av vävnader och celler samt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2009:32) om användning av vävnader och celler i hälso- och sjukvården och vid klinisk forskning innehåller ytterligare uppgifter om krav på läkaren. 22 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?

Biverkningsrapportering Se Anmälningsskyldighet. Blodgivning, blodgruppering, transfusion och övrig blodverksamhet I Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2009:28) om blodverksamhet beskrivs krav, ansvar m.m. vid hantering av blod och blodkomponenter vid blodcentraler, när blod och blodkomponenter ska användas på människor inom verksamhet som omfattas av HSL och TL. Kraven på transfusion av blod och blodkomponenter beskrivs i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2009:29) om transfusion av blodkomponenter. Vissa uppgifter måste utföras av legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal, t.ex. godkännande av blodgivare och beslut om blodtappning (6 kap. 7 och 11 SOSFS 2009:28). Det ska finnas en person som är medicinskt ansvarig. Namnet på denna ska anmälas till Inspektionen för vård och omsorg (3 kap. 11 SOSFS 2009:28). Föreskrifterna kompletterar lagen (1995:831) om transplantation m.m. och lagen (2006:496) om blodsäkerhet. Diagnos och diagnoskod Vem som får ställa diagnos inom hälso- och sjukvården är inte reglerat i någon författning. I allmänhet är det läkare eller tandläkare som gör det. I praktiken kan dock all hälso- och sjukvårdspersonal som har tillräcklig kunskap om en sjukdom, en funktionsnedsättning eller en skada, ställa diagnos inom ramen för sin yrkeskompetens. Att ställa en slutgiltig sjukdomsdiagnos kan därför ses som en process, där flera olika yrkesutövare bidrar med sin kompetens. Se Utföra och fördela arbetsuppgifter. Man kan skilja på de två momenten att ställa diagnos och att klassificera diagnos. I det första fallet bedömer man vilket sjukdomstillstånd patienten lider av. I det senare fallet anger man en kod för diagnosen, med hjälp av något kodverk, t.ex. en diagnosklassifikation. Arbetsuppgiften att klassificera en diagnos är inte heller reglerad vad gäller vem som får utföra den. Donation och tillvaratagande av vävnader och celler I Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2009:30) om donation och tillvaratagande av vävnader och celler samt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2012:14) om hantering av mänskliga organ avsedda för transplantation beskrivs krav och uppgifter på den donationsansvarige läkaren och donationsansvarige sjuksköterskan som ska finnas för en eller flera sjukvårdsinrättningar eller andra enheter (2 kap. 14 och 15 SOSFS 2009:30 och 4 kap. 7 SOSFS 2012:14). De ska bl.a. ha ett verksamhetsövergripande ansvar för donationsverksamheten och säkerställa att verksamheten fungerar tillfredsställande samt svara för att tillgången till biologiskt material från avlidna personer för transplantation och andra terapeutiska ändamål främjas. Den VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 23

donationsansvarige läkaren ska ha specialistkompetens och den donationsansvariga sjuksköterskan specialistutbildning inom medicinska områden som är relevanta. Biobanker En del uppgifter, t.ex. bedömning av om vävnadsprov från en patient bör sparas i en biobank, får utföras av läkare eller i förekommande fall av tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor och biomedicinska analytiker inom deras respektive verksamhetsområden. (Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [SOSFS 2002:11] om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.) Egenvård Vårdgivaren får uppdra åt en eller flera verksamhetschefer att fastställa rutiner för egenvård (3 kap. 4 Socialstyrelsens föreskrifter [SOSFS 2009:6] om bedömning av om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård). I den kommunala hälso- och sjukvården får vårdgivaren uppdra åt en eller flera verksamhetschefer alternativt medicinskt ansvariga sjuksköterskor att fastställa rutinerna. I det individuella fallet är det den behandlande legitimerade yrkesutövaren som inom sitt ansvarsområde ska bedöma om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård (4 kap. 1 SOSFS 2009:6). Den som gör bedömningen ska också informera patienten, planera, dokumentera, följa upp och ompröva egenvården (4 kap 8, 9, 10 och 5 kap 1 SOSFS 2009:6). Egenvården som den enskilde utför eller får hjälp med av t.ex. en förälder, närstående eller personlig assistent är inte att betrakta som hälso- och sjukvård (2 kap. 1 SOSFS 2009:6). Mer information finns i ett meddelandeblad från Socialstyrelsen [5]. Det ska framgå av den vårdplan som i vissa fall ska upprättas vid utskrivning av patienter från sluten vård (se In- och utskrivning av patienter i sluten vård) vilka uppgifter som den behandlande läkaren har bedömt som egenvård (3 kap. 4 fjärde stycket 2 SOSFS 2005:27). Fast vårdkontakt Om det är nödvändigt för att säkerställa patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården ska verksamhetschefen utse en fast vårdkontakt för patienten (29 a HSL och 6 kap. 2 PL). Patienten kan också själv begära att få en fast vårdkontakt. Patientens önskemål om vem som ska vara den fasta vårdkontakten ska tillgodoses så långt det är möjligt (regeringens proposition 2009/10:67 Stärkt ställning för patienten vårdgaranti, fast vårdkontakt och förnyad medicinsk bedömning s. 61). En fast vårdkontakt är inte detsamma som en patientansvarig läkare (PAL) eller en fast läkarkontakt som en patient ska få möjlighet att välja inom primärvården (6 kap 3 PL). Regler om PAL fanns tidigare i HSL men är nu upphävda. Vid planering av vården för en patient med livshotande tillstånd gäller särskilda bestämmelser om fast vårdkontakt (2 kap. 3 och 4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [SOSFS 201:7] om livsuppehållande behand- 24 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?

ling. Den fasta vårdkontakten ska då vara en legitimerad läkare och han eller hon ska ansvara för samordning och planering av patientens vård. [3,6] Fastställa dödsfall/dödsbevis/dödsorsaksintyg Vid dödsfall ska en läkare fastställa att döden har inträtt (2 lagen [1987:269] om kriterier för bestämmande av människans död). Det ska ske med hjälp av indirekta eller direkta kriterier (2 kap. 2 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [SOSFS 2005:10] om kriterier för bestämmande av människans död). Uppgiften får inte delegeras eller på annat sätt överlåtas. Vid s.k. förväntade dödsfall får läkaren fastställa att döden har inträtt utan att personligen ha gjort den kliniska undersökningen. En förutsättning är att en sjuksköterska gjort undersökningen och meddelat läkaren resultatet samt att läkaren har tillgång till relevanta och tidsmässigt aktuella uppgifter om den dödes tidigare medicinska tillstånd. (SOSFS 2005:10) Vid dödsfall i Sverige ska bevis om dödsfallet (dödsbevis) och intyg om dödsorsaken enligt begravningslagen (1990:1144) utfärdas. Beviset och intyget ska utfärdas av läkare (4 kap. 2 begravningslagen). Läkaren får inte vara make, barn, syskon eller på något annat sätt närstående till den avlidne. Födelseanmälan Bestämmelser om barnmorskors skyldighet att i vissa fall göra anmälan om barns födelse till Skatteverket finns i 24 folkbokföringslagen (1991:481). Förbrukningsartiklar Läkare anställd hos landsting samt sjuksköterskor, fysioterapeuter/sjukgymnaster och barnmorskor som är anställda hos landsting, kommun eller vårdgivare som har avtal med landsting eller kommun och utsedda av en vårdgivare får skriva ut förbrukningsartiklar som används vid urininkontinens, urinretention eller tarminkontinens (3 d HSL och 4 kap. Socialstyrelsens föreskrifter [SOSFS 2008:1] om användning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården). Läkare får förskriva förbrukningsartiklar som används vid stomi. Läkare och tandläkare får förskriva förbrukningsartiklar som används för att tillföra kroppen ett läkemedel eller för egenkontroll av medicinering. Även sjuksköterskor som är anställda och utsedda av en vårdgivare får förskriva förbrukningsartiklar som behövs vid stomi, för att tillföra kroppen läkemedel eller för egenkontroll av medicinering. (4 kap. SOSFS 2008:1) Förskrivarkod Legitimerade läkare, tandläkare, tandhygienister samt barnmorskor och sjuksköterskor med förskrivningsrätt erhåller en personlig förskrivarkod från Socialstyrelsen. Förutom den personliga koden krävs en arbetsplatskod för att det som förskrivs ska omfattas av högkostnadsskyddet för läkemedel. Icke legitimerade läkare använder en gruppförskrivarkod. Det finns även en VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN? 25

hjälpmedelskod som används vid förskrivning av t.ex. förbrukningsartiklar och medicintekniska produkter. Samtliga koder utom den personliga förskrivarkoden tillhandahålls av det landsting som vårdgivaren tillhör. När det gäller arbetsplatskod som används av t.ex. läkare utan anställning, är det landstinget i det län där personen är folkbokförd som tillhandahåller koden. Arbetsplatskoden är inte personlig. Hjälpmedel De flesta hjälpmedel som förskrivs eller på annat sätt förekommer i hälsooch sjukvården är medicintekniska produkter. Se Medicintekniska produkter. Identifiering med id-band Den läkare som vid ett dödsfall har fastställt att döden inträtt ansvarar, om kroppen inte redan är försedd med ett identitetsband (motsvarande), för att detta görs och ska anteckna i patientjournalen hur den avlidne har identifierats. (Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [SOSFS 1996:29] om vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården vid dödsfall). I övrigt finns inga särskilda regler om vem som får sätta id-band på patienter. Informera om provsvar Det är den som ansvarar för hälso- och sjukvården av en patient som ska se till att patienten och dennes närstående får information om hans eller hennes hälsotillstånd, det förväntade vård- och behandlingsförloppet m.m. (6 kap. 6 PSL, 3 b TL och 3 kap. 1 PL). Processer och rutiner för detta kan vara en del av ledningssystemet (SOSFS 2011:9). [2, 6] In- och utskrivning av patienter i sluten vård Vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård har den behandlande läkaren vid den enhet där patienten vistas vissa särskilda uppgifter. Han eller hon ska bl.a. underrätta berörda enheter i den öppna vården och omsorgen i samband med in- och utskrivning och kalla till vårdplanering. (Lagen [1990:1404] om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård och Socialstyrelsens föreskrifter [SOSFS 2005:27] om samverkan vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård) Inrapportering till register Vårdgivaren är skyldig att lämna uppgifter till Socialstyrelsens hälsodataregister, dvs. till patientregistret, medicinska födelseregistret, läkemedelsregistret, registret över kommunal hälso- och sjukvård till äldre och personer med funktionsnedsättning och tandhälsoregistret. Vilka uppgifter som ska lämnas framgår av lagen (1998:543) om hälsodataregister och tillhörande förordningar. 26 VEM FÅR GÖRA VAD I HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN OCH TANDVÅRDEN?