Sant eller falskt? Vetenskapligt motiverade svar på påståenden om jordbrukets miljöfrågor. 23 påståenden Möjligast opartiska svar

Sant eller falskt? Vetenskapligt motiverade svar på påståenden om jordbrukets miljöfrågor 23 påståenden Möjligast opartiska svar Kati Berninger Järki-projektet December 2013 Argument för och emot Intervjuer med 25 forskare och professorer Dessutom skriftliga källor

Innehållsförteckning Skyddandet av Östersjön 3 Påstående 1: Det är helt onödigt att lägga resurser på att minska utsläppen i Finland för att skydda Östersjön, innan man får utsläppen från Polen och Ryssland under kontroll. 3 Påstående 2: Odlingsåtgärderna i inlandet har ingen inverkan på Östersjöns tillstånd. 4 Påstående 3: Bakgrundsbelastningen räknas in i jordbrukets belastning. 5 Påstående 4: Vattnens dåliga tillstånd beror på gamla synder (inre belastning) och inte på den nuvarande belastningen från jordbruket. 6 Miljöstödets effektivitet 7 Påstående 5: Miljöstödspengarna är bortkastade, då man inte har lyckats stoppa eutrofieringen av vattendragen. 7 Näringsläckaget och åtgärderna för att påverka detta 8 Påstående 6: Alla vattenskyddsåtgärder har redan vidtagits i jordbruket. 8 Påstående 7: Skyddszonerna är meningslöst småpetande. 9 Påstående 8: Det är lönlöst att anlägga våtmarker, eftersom de inte minskar näringsutsläppen 10 Påstående 10: Näringsämnena försvinner inte från åkern. 12 Påstående 12: Skördens kvalitet och mängd har sjunkit till följd av den minskade gödslingen. 14 Stallgödsel, organiska gödselmedel och återvinning av näringsämnen 15 Påstående 13: Biogasanläggningar är lösningen på stallgödselproblemet. 15 Påstående 14: Med mineralgödselmedel vet man vad man sätter ut på åkern. 16 Påstående 15: Fosfor läcker ut då reningsverksslam används vid grönbyggande. 17 Ekologisk odling och naturenligare odlingsmetoder 18 Påstående 16: Med ekologisk odling mättar man inte världens befolkning. 18 Påstående 17: Utan bekämpningsmedel kan man inte hålla skadegörarna och växtsjukdomarna i schack. 19 Påstående 18: Ogräs sprider sig från ängar och naturvårdsåkrar till intilliggande åkerskiften. 20 Vårdbiotoper och naturens mångfald 21 Påstående 21: Det finns ingen orsak att skydda vårdbiotoperna, eftersom de inte är ursprunglig natur. 23 Påstående 22: Det är inte så farligt om en enskild art försvinner från åkernaturen i Finland. 24 Påstående 23: På vår gård finns ingenting värdefullt med tanke på mångfalden, bara åker och skog. 25 Järki är Baltic Sea Action Groups och Natur- och viltvårdsstiftelsens gemensamma projekt, vars målsättning är ett förnuftigt främjande av lantbrukets vattenvård och naturens mångfald. Projektet finansieras av bl.a. Louise och Göran Ehrnrooths stiftelse, Sophie von Julins stiftelse, Suomen Kulttuurirahasto samt Miljöministeriet. Arbetet har genomförts med stöd från Suomen Kulttuurirahasto. 2

Skyddandet av Östersjön Påstående 1: Det är helt onödigt att lägga resurser på att minska utsläppen i Finland för att skydda Östersjön, innan man får utsläppen från Polen och Ryssland under kontroll. En minskning av våra egna näringsutsläpp i Finland påverkar främst kustvattnens kvalitet. De finländska kustvattnens och Skärgårdshavets dåliga tillstånd beror framför allt på våra egna utsläpp. Tillståndet för Östersjöns huvudbassäng och det öppna havet i Finska viken påverkas av alla Östersjöns kuststater tillsammans. Finlands andel av Östersjöns totalbelastning är för kvävets del cirka sju procent och för fosforns del cirka åtta procent. Polen är den största belastaren. I Polen och Ryssland kan man på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen från punktbelastningskällor. Situationen i Östersjön är så pass allvarlig att alla kuststater vid Östersjön fortsättningsvis måste minska sina näringsutsläpp. Finland kan inte smita undan sitt ansvar för Östersjöns tillstånd med motiveringen att någon annan stat är en större belastare. Polen är Östersjöns största näringsbelastare. Det är kostnadseffektivt att minska utsläppen från punktbelastningskällor i Polen och Ryssland. För att Östersjöns tillstånd ska förbättras krävs en minskning av utsläppen i alla kuststater vid Östersjön. För att kustvattnens och Skärgårdshavets tillstånd ska förbättras krävs en minskning av utsläppen i Finland. Källfördelning av den totala kvävebelastningen på Östersjön 2010 Fartygstrafiken 1 % EU20 4 % Sverige 12 % Ryssland 11 % Övriga 5 % Danmark 6 % Estland 3 % Finland 7 % Tyskland 7 % Litauen 6 % Källfördelning av den totala fosforbelastningen Sverige 9 % Ryssland 16 % på Östersjön 2010 Danmark 5 % Övriga 10 % Estland 2 % Finland 8 % Tyskland Litauen 2 % 5 % Lettland 6 % Polen 30 % Lettland 8 % Polen 37 % Bild 1. Fördelningen av Östersjöns totalbelastning av kväve och fosfor mellan olika kuststater och övriga källor år 2010 (HELCOM 2013). Totalbelastningen innehåller också belastningen genom nedfall. Forskningsföreståndare Ilppo Vuorinen, Åbo Universitet. Intervju 4.11.2013. Bäck, S., Ollikainen, M., Bonsdorff, E., Eriksson, A., Hallanaro, E.-L., Kuikka, S., Viitasalo, M. & Walls, M. (red.) Itämeren tulevaisuus. Gaudeamus, Helsingfors. HELCOM 2013. Extended Summary of the updated Fifth Baltic Sea Pollution Load Compilation (PLC 5.5). 3

Påstående 2: Odlingsåtgärderna i inlandet har ingen inverkan på Östersjöns tillstånd. Så gott som hela Finland hör till Östersjöns tillrinningsområde, från vilket vattnet slutligen hamnar i Östersjön (se bild 2). På många områden finns det dock stora insjöar mellan inlandsområdena och Östersjön, och dessa fungerar som våtmarker och binder näringsämnen. Näringsbelastningen från insjöarnas tillrinningsområden påverkar i första hand själva insjöarna. Med skyddsåtgärder i inlandet förbättrar man därför framför allt de lokala vattendragens tillstånd. Å andra sidan rinner många stora älvar från inlandet genom odlingsområdena, och mynnar ut i Östersjön. Om man får till stånd ens en liten sänkning av näringshalterna i de stora älvarna har det en stor inverkan på totalbelastningen, eftersom vattenföringen är så stor. På så vis inverkar åtgärderna i insjöområdena också i någon mån på Östersjöns tillstånd. Med vattenskyddsåtgärder i inlandet förbättrar man i första hand de lokala vattendragens tillstånd. Också en liten förändring av näringshalterna i de stora älvarna kan minska belastningen avsevärt. På så vis har åtgärderna i inlandet också effekt. Bild 2: Östersjöns tillrinningsområde, dvs. de landområden från vilka vattnet rinner ut i Östersjön. Hydrolog Sirkka Tattari, Finlands miljöcentral. Intervju 24.10.2013. Forskningsföreståndare Ilppo Vuorinen, Åbo Universitet. Intervju 4.11.2013. 4

Påstående 3: Bakgrundsbelastningen räknas in i jordbrukets belastning. Med bakgrundbelastning avser man så gott som all näringsbelastning på vattendragen från landområden i naturtillstånd. Dessa områden påverkas inte av mänsklig verksamhet annat än via nedfall från luften. Källfördelningen av näringsbelastningen på vattendragen kan exempelvis anges antingen med bakgrundbelastning eller endast som belastning orsakad av mänsklig verksamhet, dvs. utan bakgrundbelastning (se bild 3). Bakgrundbelastningen kallas ibland naturlig urlakning, men det är missvisande eftersom det på grund av nedfallet från luften inte längre finns områden som är helt i naturtillstånd. Bakgrundsbelastningen har utretts möjligast åtskild från de andra belastningskällorna på basen av 42 naturliga tillrinningsområden. Vid Savijokis övre lopp grundade man år 2010 två nya uppföljningspunkter för att kunna precisera bakgrundbelastningen från lerjordar. Materialet som använts för att beräkna bakgrundsbelastningen beskriver ändå inte alla förhållanden som råder i Finland, utan t.ex. lerjordarna är fortfarande underrepresenterade i materialet. Dessutom påverkas resultaten av vilka väderleksförhållanden som råder under mätningsåren. Bakgrundsbelastningen beräknas inte separat i alla modeller för tillrinningsområden, utan anges som en del av belastningen från en viss markanvändningsklass (t.ex. jordbruk eller skogsbruk). Om de olika belastningskällornas andelar anges som ett cirkeldiagram (se bild 3) anges bakgrundsbelastningen separat, eller så uppges endast den belastning som orsakas av mänsklig verksamhet. Punktbelastningen på vattendragen känner man ganska exakt till, men den diffusa belastningen vet man betydligt mindre om. Storleksklasserna för den diffusa belastningen är ändå bekanta. Jordbrukets andel av den totala belastningen känner man alltså inte till exakt, utan det finns en viss osäkerhet i siffrorna. Man använder sig av de bästa värdena som är tillgängliga för tillfället. Även om det skulle finnas väsentliga fel i beräkningen av bakgrundbelastningen, ändrar detta ändå inte på storleksklasserna eller helhetsbilden av jordbrukets andel av belastningen på vattendragen. Det finns osäkerhetsfaktorer i beräkningen av bakgrundsbelastningens och jordbrukets andelar. För en del tillrinningsområden anges bakgrundsbelastningen som en del av belastningen från en viss markanvändningsklass. Bakgrundsbelastningen har utretts separat på basen av 42 naturliga tillrinningsområden, och noggrannheten är tillräcklig för att fastställa storleksklasserna. I cirkeldiagrammen är bakgrundbelastningen i allmänhet avskild. Bild 3: Fördelningen av näringsbelastningen på vattendragen kan anges antingen med bakgrundsbelastning (bilderna till vänster) eller endast som belastning orsakad av mänsklig verksamhet, dvs. utan bakgrundsbelastning (bilderna till höger). I ingetdera fallet räknas den uppskattade bakgrundsbelastningen som en del av någon sektors belastning. I bilderna till höger har den diffusa belastningen indelats i jordbrukets, glesbebyggelsens och skogsbrukets belastning. (Finlands miljöcentral 2013). Fosfor- och bakgrundbelastning på vattendragen Vesistöjen fosforikuormitus i Finland 2012 ja taustakuorma Suomessa 2012 4 % 29 % 37 % 8 % 8 % 15 % 59 % Kväve- Vesistöjen och bakgrundbelastning typpikuormitus ja på vattendragen taustakuorma i Finland Suomessa 2012 2012 40 % Hydrolog Sirkka Tattari, Finlands miljöcentral. Intervju 24.10.2013. Professor Harri Koivusalo, Aalto-universitetet. Intervju 4.11.2013. Finér, L., Mattsson, T., Joensuu, S., Koivusalo, H., Laurén, A., Makkonen, T., Nieminen, M., Tattari, S., Ahti, E., Kortelainen, P., Koskiaho, J., Leinonen, A., Nevalainen, R., Piirainen, S., Saarelainen, S., Sarkkola, S. & Vuollekoski, M. 2010. Metsäisten valuma-alueiden vesistökuormituksen laskenta. Suomen ympäristö 10/2010. Finlands miljöcentral, Helsingfors. Finlands miljöcentral. 2013. Vesistöjen ravinnekuormitus ja luonnon huuhtouma. http://www.ymparisto.fi/fi-fi/kartat_ja_tilastot/vesistojen_ravinnekuormitus_ja_luonnon_huuhtouma Visad 28.10.2013. 5 Pistekuormitus Punktbelastning Hajakuormitus Diffus belastning Laskeuma Nedfall Taustakuorma Bakgrundbelastning Pistekuormitus Punktbelastning Hajakuormitus Diffus belastning Laskeuma Nedfall Taustakuorma Bakgrundbelastning Fosforbelastning Ihmisen aiheuttama av mänsklig vesistöjen verksamhet på fosforikuormitus vattendragen Suomessa i Finland 2012 6 % 5 % 9 % 5 % 12 % 4 % 56 % 12 % 68 % 23 % Pistekuormitus Punktbelastning Maatalous Jordbruk Haja-asutus Glesbebyggelse Metsätalous Skogsbruk Laskeuma Nedfall Ihmisen Kvävebelastning aiheuttama av vesistöjen mänsklig verksamhet på vattendragen Suomessa i Finland 2012 typpikuormitus 2012 Pistekuormitus Punktbelastning Maatalous Jordbruk Haja-asutus Glesbebyggelse Metsätalous Skogsbruk Laskeuma Nedfall

Påstående 4: Vattnens dåliga tillstånd beror på gamla synder (inre belastning) och inte på den nuvarande belastningen från jordbruket. Från bottensedimentet frigörs fosfor tillbaka till vattnet. Den här processen kallas allmänt för inre belastning. Termen är missvisande såtillvida att det inte handlar om belastning som ökar näringshalterna. Det handlar om fosfor som redan tidigare hamnat i havet eller insjön genom belastning från mänsklig verksamhet eller bakgrundsbelastning. I ett hav eller en insjö pågår många slags processer som återför näringsämnen till vattnet i en biologiskt användbar form. Andra processer binder återigen fosfor i sedimentet. De här interna processerna har en mycket stor inverkan på variationerna i vattnets näringshalter över tid, men helhetssystemet av vatten och sediment tillförs näringsämnen endast genom yttre belastning. I Finland har vi små insjöar i vilka man i tiderna har lett ut avloppsvatten, och vars nuvarande svaga tillstånd endast beror på näringsämnen som frigörs från bottnen. Situationen kan då inte förbättras bara genom att den yttre belastningen minskar. Generellt sett har ändå den yttre belastningen en stor inverkan på insjöarnas och Östersjöns tillstånd. I normala fall frigörs speciellt mycket fosfor från sedimentet under syrefria förhållanden, men under syrerika förhållanden återsedimenteras fosforn. En insjö har en viss förmåga att hålla kvar fosfor, och om den störs kan man inte få insjön i skick genom att minska den yttre belastningen. De här insjöarna kan restaureras till exempel genom syresättning och vårdfiske. Det är ändå inte vettigt att restaurera en insjö, om man inte på samma gång effektivt minskar den yttre belastningen. Det är besvärligare att förbättra syresituationen på bottnen genom syresättning i Östersjön än i en insjö. Det effektivaste sättet är att minska den yttre belastningen. Östersjöns fosforförråd är mycket stort, och effekten av den minskade belastningen syns därför mycket långsamt. Mängden näringsämnen som frigörs från bottnen är mycket varierande. Till exempel i Finska viken kan fosforhalten i vattnet variera avsevärt utan att variationen direkt kan förklaras med variationer i den yttre belastningen, utan snarare beror på syresituationen i bottensedimentet (se bild 4). Under syrefria förhållanden frigörs fosforn som under årens lopp har lagrats, och fosforhalten i vattnet stiger hastigt. Under ett sådant år kan upp till tre gånger mera fosfor frigöras från bottnen än vad som kommer från den yttre belastningen. Då syresituationen är god lagras fosforn igen på bottnen. Då rikligt med fosfor frigörs från bottnen är det omöjligt att fastställa dess ålder, men sannolikt är det fråga om nyare fosfor. Den allra äldsta fosforn har troligtvis redan begravts i sedimentet. Näringsämnena som frigörs från bottnen har stor inverkan på Östersjöns och insjöarnas tillstånd. I en del små insjöar beror den nuvarande situationen enbart på inre belastning. Näringsämnen tillförs vattenekosystemet endast genom yttre belastning. Vattnens tillstånd kan inte förbättras utan att man minskar den yttre belastningen. Ytsedimentets tillstånd i Finska viken Syrefritt Innehåller syre Bild 4: Ytsedimentets syresituation i Finska viken åren 1999-2013 (Finlands miljöcentral 2013). Variationen gällande hur stor del av provtagningsplatserna som har varit syrefria är stor mellan åren. Forskningsprofessor Tom Frisk, NTM-centralen i Birkaland. Intervju 30.10.2013. Forskningsföreståndare Ilppo Vuorinen, Åbo Universitet. Intervju 4.11.2013. Specialforskare Jouni Lehtoranta, Finlands miljöcentral. Intervju 8.11.2013. Bäck, S., Ollikainen, M., Bonsdorff, E., Eriksson, A., Hallanaro, E.-L., Kuikka, S., Viitasalo, M. & Walls, M. (red.) Itämeren tulevaisuus. Gaudeamus, Helsingfors. Östersjöportalens artikel om inre belastning. http://www.itameriportaali.fi/fi/tietoa/uhat/rehevoityminen/fi_fi/itameren_ rehevoitymisen_noidankeha/ Visad 5.11.2013 6

Miljöstödets effektivitet Påstående 5: Miljöstödspengarna är bortkastade, då man inte har lyckats stoppa eutrofieringen av vattendragen. Miljöstödssystemet för jordbruket innehåller goda praktiska åtgärder som verkar i rätt riktning, dvs. minskar belastningen på vattendragen och bevarar eller ökar jordbruksnaturens mångfald. Undersökningarna för uppföljning av miljöstödssystemet har gett ny och noggrannare information om jordbrukets miljöpåverkan. Miljöstödssystemet har också ökat såväl odlarnas som den stora allmänhetens medvetenhet om jordbrukets miljöfrågor. Jordbrukets miljöfrågor har på så vis lyfts fram i den offentliga debatten, och samtidigt har deras samhälleliga betydelse ökat. Med en bättre styrning av miljöstödet skulle man uppnå större nytta för vattenskyddet, men utan miljöstödet skulle jordbrukets belastning på vattendragen sannolikt vara större än idag. Gödslingsbegränsningarna har bidragit till att minska gödselmedelsanvändningen, vilket i sin tur har gjort att mängderna överskottsnäring som blir kvar på åkern har minskat (se bild 5). På motsvarande sätt har växttäcket vintertid minskat den höstplöjda åkerarealen och samtidigt risken för näringsurlakning. Då man före år 1995 plöjde bl.a. hela odlingsarealen av vårsäd på hösten uppgick den plöjda arealen till 1,1 1,2 miljoner hektar. Vintern 2009 2010 fanns det endast drygt 0,5 miljoner hektar plöjd areal. Med hjälp av statistikuppgifter kan man rätt så enkelt påvisa en förändring i vissa indikatorer under en lång tid, såsom näringsbalanser eller höstplöjd åkerareal. Det är däremot svårare att påvisa vad förändringen beror på. Förändringen kan bero på många faktorer, och bland experterna råder olika åsikter om faktorernas inbördes betydelse. Jordbrukets fosforbelastning på Östersjön håller på att minska. De höga fosfortalen i jordmånen har sjunkit, och de genomsnittliga fosforhalterna i 20 älvar som mynnar ut i Östersjön har sjunkit under åren 1985 2006 (Aakkula m.fl. 2010). Den sjunkande trenden fortsätter, men har sannolikt i viss mån planat ut. Under samma tidsperiod har kvävebelastningen från jordbruket ökat. Det här beror på faktorer som inte berörs av miljöstödet, såsom klimatförändringen och röjning av nya torvåkrar. Sänkningen av kvävebalanserna på gårdarna dämpade dock ökningen av belastningen. Under åren 2007 2010 har kvävebelastningen som orsakas av jordbruket planat ut eller till och med minskat. Eutrofieringsutvecklingen i vattendragen är en komplicerad process, och effekterna av åtgärderna för att minska utsläppen syns långsamt i till exempel Finska vikens tillstånd. Miljöstödet har inte styrts till områden där det skulle ge den bästa effekten för vattenskyddet. Jordbrukets kvävebelastning på Östersjön har ökat. Miljöstödet innehåller goda åtgärder, som faktiskt minskar belastningen på vattendragen. Mängden överskottsnäring som blir kvar på åkern har minskat, liksom höstplöjningen som ökar erosionsrisken. Jordbrukets fosforbelastning på Östersjön har minskat. Ökningen av jordbrukets kvävebelastning beror på faktorer som inte berörs av miljöstödet, som den ökade arealen av åker och i synnerhet torvåkrar. Ravinnetaseiden Näringsbalanserna kehitys Suomessa (OECD) vuosina 1985-2012 kg/ha 120 100 80 60 40 20 0 Typpitase Kvävebalans Fosforitase Fosforbalans Bild 5. Kväve- och fosforbalansernas utveckling i hela Finland åren 1985 2012 (MTT 2013). Specialforskare Tapio Salo, MTT. Intervju 7.10.2013. Agronom Markku Puustinen, Finlands miljöcentral. Intervju 7.10.2013. Specialforskare Katri Rankinen, Finlands miljöcentral. Intervju 13.11.2013. Miljöministeriet och Finlands miljöcentral. 2012. Raportti nitraattidirektiivin (91/676/ETY) täytäntöönpanosta Manner-Suomessa jaksolla 2008-2011. Helsingfors. 7

Näringsläckaget och åtgärderna för att påverka detta Påstående 6: Alla vattenskyddsåtgärder har redan vidtagits i jordbruket. Näringsbelastningen från jordbruket kan inte minskas mera. Det finns goda vattenskyddsåtgärder att vidta i jordbruket, och de kan användas effektivare, bättre riktade och på större arealer än tidigare. Även om de enskilda vattenskyddsåtgärderna bara skulle minska näringsbelastningen med någon procent, är den sammantagna effekten av flera åtgärder betydande. Då de enkla metoderna redan har använts, måste man använda sig av "många bäckar små för att få en tilläggseffekt. Man borde också utveckla och ta i bruk nya vattenskyddsmetoder i jordbruket samt förbättra de nuvarande metoderna. Om man konstaterar att ingenting kan göras, tar utvecklingsarbetet slut. Professor Markku Ollikainen föreslår en minskning av näringsbelastningen i två skeden (Ollikainen 2013). Först förbättrar man avloppsreningsverkens effekt, vilket är ett effektivt och snabbt sätt. I det andra skedet minskar man den diffusa belastningen, vilket är en långsam process. En minskning av utsläppen från den diffusa belastningen är ändå nödvändig för att uppnå vattenskyddsmålsättningarna. Den uppnådda nivån måste åtminstone bibehållas. Det kan vara kostnadseffektivare att förbättra avloppsreningsverkens effekt än att minska den diffusa belastningen. De nuvarande vattenskyddsåtgärderna kan användas effektivare och mera omfattande än tidigare. Det går att utveckla nya och bättre vattenskyddsmetoder i jordbruket. Upprätthållande och förbättring av markens växtskick Lätt bearbetning Skyddszoner Jordbrukets vattenskydd Växttäcke vintertid Spridning av stallgödsel under växtperioden Placering av gödseln Nya metoder Behovsbaserad användning av näringsämnen Våtmarker Bild 6. I jordbrukets vattenskydd behövs alla metoder, nuvarande och nya, och de måste utnyttjas bättre än i nuläget. Effekten av en åtgärd kan vara rätt så liten, men den gemensamma effekten av flera åtgärder kan bli stor. Hydrolog Sirkka Tattari, Finlands miljöcentral. Intervju 24.10.2013. Professor Laura Alakukku, Helsingfors universitet. Intervju 31.10.2013. Ollikainen, M. 2013. Kaksivaiheinen ravinnevähennysstrategia Itämeren pelastamiseksi. Vesitalous 4/2013: 18 22. 8

Påstående 7: Skyddszonerna är meningslöst småpetande. En skyddszon är ett flera meter brett skött område som är täckt med flerårig växtlighet, och som anläggs på åkermark längs ett utfallsdike eller vattendrag. Huvudmålsättningen med en skyddszon är att minska näringsläckaget och erosionen från åkern, men den ökar också jordbruksnaturens mångfald. Skyddszonernas, liksom också de övriga åtgärdernas, inverkan på till exempel erosionen och näringsläckaget varierar lokalt beroende på skiftets egenskaper. För att målsättningarna för vattenskyddet på ett tillrinningsområde ska kunna uppnås, behövs också skyddszonerna vid sidan av de övriga åtgärderna. Frågan är alltså på hur stora åkerarealer det är möjligt och lönsamt att genomföra de olika åtgärderna. En skyddszon minskar belastningen på vattendragen därför att den inte plöjs eller gödslas, och är täckt med växtlighet året om. Skyddszonen minskar erosionen genom att rent konkret hålla jorden på plats. Ju mera åkern sluttar, desto viktigare är skyddszonen. Då man planerar skyddszoner lönar det sig därför att rikta in sig på den fjärdedel av åkermarken i Finland, där lutningen är över 2,5 % (se bild 7). Slåtter och bortförande av slåtteravfallet från skyddszonen utarmar skyddszonens jordmån och förhindrar ett direkt fosforläckage då växterna bryts ned, vilket är viktigt i synnerhet för att kunna minska fosforbelastningen. Det här blir viktigare ju högre halten av lättlöslig fosfor är i jorden. Slåttern borde utföras först i månadsskiftet juli-augusti, eftersom det då blir en mindre mängd biomassa kvar på marken över vintern än om slåttern utförs tidigare. Slåttertidpunkten påverkar alltså följande vinters näringsläckage. Med en fungerande dränering och goda odlingsåtgärder minskar man ytavrinningen och erosionen, och således också behovet av skyddszoner. Om det inte är nödvändigt med en skyddszon bör man lämna en tillräckligt bred dikesren vid åkerkanten för att förhindra att jorden hamnar i fåran. Det lönar sig inte att anlägga skyddszoner på mycket jämna marker. Deras inverkan på vattenskyddet blir då väldigt liten. Skyddszonerna behövs som en dellösning för att målsättningarna för vattenskyddet ska uppnås. De minskar effektivt erosionen på sluttningsjordar. Genom att anlägga en skyddszon på låglänt mark ökar man arealen av svämängar, som är viktiga med tanke på mångfalden. Kartförklaring Å Lutning (2m) % Bild 7: Lutningskartan visar var det lönar sig att anlägga skyddszoner. Äldre forskare Jaana Uusi-Kämppä, MTT. E-postkontakt 2010 och 8.11.2013. Agronom Markku Puustinen, Finlands miljöcentral. Intervju 7.10.2013. Professor Markku Yli-Halla, Helsingfors universitet. Intervju 17.10.2013. Räty, M., Uusi-Kämppä, J., Yli-Halla, M. Rasa, K. & Pietola, L. 2010. Phosphorus and nitrogen cycles in the vegetation of differently managed buffer zones. Nutrient Cycling in Agroecosystems 86: 121-132. 9

Påstående 8: Det är lönlöst att anlägga våtmarker, eftersom de inte minskar näringsutsläppen Med våtmark avser man ett område som permanent eller tidvis är täckt av vatten. I ett jordbruksområde håller våtmarken kvar näringsämnen och fasta partiklar, ökar naturens mångfald samt erbjuder möjligheter till rekreation. Stora våtmarker fungerar även som buffertar vid översvämningar. Påståendet om våtmarkernas ineffektivitet för vattenskyddet grundar sig på gamla misstag. Våtmarkerna gjordes till en början allt för små, och deras förmåga att hålla kvar näring var obetydlig. En våtmark är någonting annat än en sedimenteringsbassäng, vilkas vattenskyddseffekt man inte har kunnat påvisa. Man måste ändå komma ihåg att också små våtmarker har positiva verkningar för naturens mångfald och genom rekrationsbruk. Om våtmarkerna dimensioneras rätt håller de effektivt kvar näringsämnen och fasta partiklar. Då man beräknar dimensioneringen är det viktigt att våtmarkens areal är minst 0,5 procent av tillrinningsområdets areal. Det är dessutom viktigt att planera våtmarken så att vattnet hålls kvar där så länge som möjligt. Det lönar sig att placera våtmarken i ett område med mycket åkermark, och där det inkommande vattnet har höga halter av näringsämnen och fasta partiklar. En kostnadseffektiv våtmark anläggs på ett ställe där den också kunde bildas naturligt. På så vis kan man minimera behovet av markarbeten. För att våtmarkernas vattenskyddseffekt skulle märkas i Östersjöns tillstånd borde man bygga tusentals. Man har uppskattat att det i Finland finns ungefär 50 000 platser som lämpar sig för en jordbruksvåtmark (Puustinen m.fl. 2007). Å andra sidan kan man genom att anlägga en välfungerande våtmark nå avsevärda lokala effekter. Alla metoder behövs för att målsättningarna för vattenskyddet ska uppnås, och man ska inte ringakta en metod som kan minska belastningen med några procent. De små våtmarkernas och sedimenteringsbassängernas vattenskyddseffekt är obetydlig. En rätt dimensionerad våtmark håller effektivt kvar näringsämnen och fasta partiklar. Även små våtmarker ökar naturens mångfald och ger möjligheter till rekreationa. Utgående vatten Jorddamm Isoleringsdike 0 10 50 m Område med djupt vatten Udde Mätningsdamm, provtagning Zon med kaveldun Område med grunt vatten Udde Utvidgad inkommande fåra Ö Översvämningsgräns Isoleringsdike Inkommande vatten Mätningsdamm, provtagning Våtmarkens förmåga att hålla kvar näringsämnen är god, då: Lång fördröjning också under översvämningsperioder Vårmarkens storlek i förhållande till tillrinningsområdet rätt dimensionerad Höga halter i inkommande vattnet Hydraulisk effektivitet hela våtmarksarealen utnyttjas effektivt Matjordslagret avlägsnas före anläggandet även lösligt fosfor avlägsnas Bild 8. En välfungerande våtmark (Bearbetad från Puustinen m.fl. 2007). Hydrolog Sirkka Tattari, Finlands miljöcentral. Intervju 24.10.2013. Forskningsingenjör Jari Koskiaho, Finland miljöcentral. E-postkontakt 7.11.2013. Berninger, K., Koskiaho, J. & Tattari, S. 2012. Constructed wetlands in Finnish agricultural environments: Balancing between effective water protection and multifunctionality. Baltic Compass Project Report. Helsingfors. 29 p. Tillgänglig på adressen: http://www.balticcompass.org/_blog/project_reports/post/case_study_on_constructed_wetlands_in_finland/ Puustinen, M., Koskiaho, J., Jormola, J., Järvenpää, L., Karhunen, A., Mikkola-Roos, M., Pitkänen, J., Riihimäki, J., Svensberg, M. & Vikberg, P. 2007. Maatalouden monivaikutteisten kosteikkojen suunnittelu ja mitoitus. Suomen ympäristö 21. Finlands miljöcentral, Helsingfors. 10

Påstående 9: Direktsådd är lösningen på åkermarkens näringsläckage. Vid direktsådd sås utsädet i obearbetad mark, i stubben från den föregående grödan. Direktsådden minskar erosionen och urlakningen av partikelfosfor jämfört med bar mark. Den minskar sannolikt också kväveurlakningen, eftersom nedbrytningen av organiskt kväve blir långsammare då man övergår från höstplöjning till direktsådd. I Finland är erosionen ett problem framför allt på finjordar. Vid direktsådd kan lättlöslig fosfor ansamlas i ytjorden, och föras ut i vattendragen löst i vatten främst med ytavrinningen. Fosforanrikningen på ytan orsakar en större ökning av urlakningsrisken ju mera fosfor som lagrats i åkern, dvs. om skiftets P-tal är högt. På lång sikt kan man lösa det här genom att sänka fosforhalten i åkern. Mera forskningsinformation behövs gällande att kontrollera ansamlingen av löslig fosfor. Direktsådden minskar generellt de totala fosforutsläppen i synnerhet på sluttande åkrar, där erosionen minskar avsevärt. På jämna åkermarker med hög fosforhalt i jordmånen (högt P-tal) är skillnaderna mellan bearbetningssätten i allmänhet mindre, och direktsådd kan till och med öka utsläppen av löslig fosfor. Direktsådden jämfört med höstplöjning minskar erosionen och urlakningen av partikelfosfor. minskar kväveurlakningen. minskar de totala fosforutsläppen på sluttande åkrar. På skiften med höga fosfortal ansamlas lättlöslig fosfor i ytjorden vid direktsådd. kan direktsådd på jämna jordar öka utsläppen av löslig fosfor mera än den minskar utsläppen av partikelfosfor. Bild 9. Direktsådd åker (i förgrunden) och plöjd åker (i bakgrunden) på våren. Bild: Kimmo Härjämäki Agronom Markku Puustinen, Finlands miljöcentral. Intervju 7.10.2013. Professor Laura Alakukku, Helsingfors universitet. Intervju 31.10.2013. 11

Påstående 10: Näringsämnena försvinner inte från åkern. Om en gödselbill på kombimaskinen är stockad, syns det direkt i växtligheten på åkern. Näringen rör sig inte ens fem centimeter. Då växten skjuter brodd tar den de näringsämnen den behöver ur markvattnet som finns nära, eftersom växtens rötter bara är i början av sin utveckling. I markvattnet blir skillnaderna i näringshalterna påfallande stora då avståndet från gödselraden ökar. Skillnaderna i kvävegödsling raderna emellan syns med blotta ögat; växterna som har fått mindre kväve är mera gulaktiga. Kvävets inverkan är så stor i broddskjutningsstadiet, att en kvävebrist i inledningsskedet märks genom hela utvecklingen. Växternas näringsupptagning och urlakningen av näringsämnen är två skilda processer, som i huvudsak sker vid olika tider. Växternas rötter tar upp näringsämnen som är lösta i markvattnet. Löslig näring, såsom nitratkväve, närmar sig växtens rötter antingen genom vattenströmning som beror på växtens avdunstning eller genom diffusion. Med diffusion avser man ämnenas strävan att jämna ut koncentrationsskillnader. Fosforn återigen binds snabbt på ytan av jordpartiklarna i en form som transporteras dåligt. Växtens rötter måste växa fram till fosforn. Urlakning av näringsämnen sker i sin tur då vattnet rör sig nedåt i jorden eller som ytavrinning nedför en sluttning. Näringsämnena urlakas i små halter i de stora vattenmassorna. Urlakningen är som störst då det kommer mycket vatten. Näringen förs då också bort från åkern i partikelform med erosionen. Över 90 % av den årliga urlakningen av näringsämnen sker ytterom växtperioden, dvs. då snön smälter på våren samt under de häftiga höstregnen. Under torra somrar är avrinningen liten, och markvattnet och dess näringsämnen rör sig då inte heller i jordmånen. Näringsämnena som behövs i broddskjutningsstadiet tas på nära håll, och skillnader i kvävegödslingen mellan raderna syns med blotta ögat. Växternas näringsupptagning och urlakningen av näringsämnen är två skilda processer. Urlakningen av näringsämnen sker i huvudsak ytterom växtperioden. Bild 10. Näringsämnen förs bort från åker med vattenflödet såväl i löslig form som i partikelform med erosionen. Bild: Kaisa Tolonen. Agronom Markku Puustinen, Finlands miljöcentral. Intervju 7.10.2013. Specialforskare Tapio Salo, MTT. Intervju 7.10.2013. Professor Laura Alakukku, Helsingfors universitet. Intervju 31.10.2013. Professor Helinä Hartikainen, Helsingfors universitet. Intervju 26.11.2013. 12

Påstående 11: Det är inte förnuftigt att utarma jorden, dvs. skapa negativa näringsbalanser. Med näringsbalans avser man skillnaden mellan de näringsämnen som tillförts och de som har bortförts från ett avgränsat system, till exempel ett åkerskifte. Näringen kommer till åkern i huvudsak via gödsling och bortförs i huvudsak via skörden och den halm eller blast som bärgas från åkern (se bild 11). Växten tar upp näring ur de reserver som finns i marken och som människan har tillfört. Omfattningen på jordmånens egna näringsresurser beror på jordmånen och gödslingshistorien. Det hör till odlarens yrkeskunnighet att kunna bedöma vilken näringskomplettering som behövs. Bedömningen utgår från markkarteringen. Kväve är det viktigaste makronäringsämnet som påverkar skördeavkastningen, och det lagras i allmänhet inte i marken över vintern. Det är därför nödvändigt att lägga till kväve på våren, och på mullfattiga jordar är det motiverat att hålla ett litet överskott i kvävebalansen. Från torvjordar kan återigen stora mängder kväve frigöras under sommaren, och man kan därför hålla ett klart underskott i näringsbalanserna på torvjordar. Behovet av årlig kvävegödsling ökar alltså då mullhalten i jorden minskar. Överskott i fosforbalanserna bör endast användas då fosforhalten i jorden är låg, dvs. i bördighetsklasserna Dålig och Rätt dålig, där fosfortilläggen ger tydlig skörderespons. I de högre bördighetsklasserna är skörderesponsen liten eller obefintlig, och fosforgödslingen är därför olönsam. Underskott i fosforbalanserna innebär då att man utnyttjar de fosforreserver som samlats i åkrarna. Åkerns skördeavkastning eller -kvalitet äventyras ändå inte, och på samma gång minskar risken för fosforbelastning på vattendragen. Överskott i fosforbalanserna på åkrar där fosforn inte ger någon skördeökning innebär bara extra kostnader för odlaren. På mullfattiga jordar är det motiverat att hålla ett litet överskott i kvävebalansen. Överskott i fosforbalanserna behövs om fosforhalten i jorden är låg. Då fosfortalen är höga är fosforgödslingen olönsam, eftersom skörden inte ökar Från torvjordar frigörs organiskt kväve som växterna kan använda, och kvävebalansen kan därför vara negativ. Näringsämnen som tillförs med gödslingen Åkerskifte Näringsämnen som bortförs med skörden Balans = Tillförda - bortförda näringsämnen P bördighets -klass Odlingsväxt Gödslingen baseras på skörd kg/ha Skörd kg/ha Gödsling N kg/ha Gödsling P kg/ha I skörde N kg/ha I skörde P kg/ha Balans N kg/ha Bild 11: Åkerbalansen är skillnaden mellan näringsämnen som tillförts och förts bort från åkern. I tabellen finns exempel på näringsbalanser som uppnåtts med olika fosforklasser i jorden samt olika odlingsväxter och skördenivåer. Gödslingen baserar sig på en uppskattad skördenivå, och över- eller underskattningar kan leda till för höga eller för låga näringsbalanser. Specialforskare Tapio Salo, MTT. Intervju 7.10.2013. Professor Markku Yli-Halla, Helsingfors universitet. Intervju 17.10. 2013. Specialforskare Risto Uusitalo, MTT. Intervju 22.10.2013. Professor Helinä Hartikainen, Helsingfors universitet. Intervju 26.11.2013. Kaasinen, S. 2011. Ravinnetaseet TEHO-tiloilla. I verket: Riiko, K. & Yli-Renko, M. (red.) TEHO-hankkeen raportteja, osa 2. TEHO-projektets publikationer 3/2011. Ss. 26-79. Balans P kg/ha Nöjaktig vårvete 5000 4000 150 10 74 15 76-5 God korn 4500 4000 100 13 69 14 31-1 Hög höstvete 6500 6000 180 0 103 23 77-23 Nöjaktig havre 5000 6000 80 23 107 21-27 2 13

Påstående 12: Skördens kvalitet och mängd har sjunkit till följd av den minskade gödslingen. MTT har via Evira fått tillgång till ett omfattande urvalsmaterial över skördens kvalitet på odlarnas åkrar. Materialet har samlats in under en lång tidsperiod (åren 1988 2012). Materialet innehåller uppgifter om kärnstorlek och kärnans kvalitet, såsom proteinhalten. Utifrån de statistiska analyser som gjorts på detta material kan man inte påvisa att kvaliteten skulle ha försämrats. Beträffande skördemängden har man inte tillgång till något motsvarande material som samlats in från odlarnas åkrar, utan måste förlita sig på riksomfattande statistikuppgifter. Hektarskördarna av spannmål har inte sjunkit i Finland från slutet av 1990-talet fram till idag utan hållits på samma nivå, och för höstsädens del stigit (se bild 12). Oljeväxternas skördemängder har sjunkit under samma tidsperiod, men bakom sänkningen ligger många kända faktorer som är oberoende av gödslingen, såsom ökade problem med sjukdomar och skadegörare samt markpackning. Även om spannmålens skördenivåer inte har sjunkit på riksnivå, har skördenyttan av förädlingen uteblivit. Man kan ändå inte påvisa att den här utvecklingen faktiskt skulle bero på den minskade gödselanvändningen, utan det handlar snarare om en samverkan mellan flera faktorer. Till exempel markens växtskick, såsom packning, samt brister i dränering och kalkning, och flera exceptionellt varma somrar i början av 2000-talet har medverkat till att sänka skörden. Det är möjligt att den minskade gödslingen skär ner på skördarna något för den bästa fjärdedelen. Med höga skördenivåer kan vetets proteinhalt bli i underkant om gödslingen inte är tillräcklig. Oljeväxternas skördenivåer har sjunkit på riksnivå. Skördenyttan av förädlingen har uteblivit. Utifrån ett omfattande material finns det inget belägg för att spannmålsskördens kvalitet skulle ha sjunkit. Spannmålens hektarskördar har inte sjunkit på riksnivå. Det kan inte påvisas att oljeväxternas sänkta skördenivåer och den uteblivna skördenyttan av förädlingen skulle bero på den minskade gödslingen. Viljan hehtaarisadot Suomessa 1998-2012 Hektarskördarna av spannmål i Finland 1998 2012 kg/ha 5 000 4 500 4 000 3 500 3 000 Syysvehnä Höstvete 2 500 Kevätvehnä Vårvete 2 000 Ruis Råg 1 500 1 000 Ohra Korn 500 Kaura Havre 0 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 Seosvilja Blandsäd Bild 12. Utvecklingen av spannmålens hektarskördar i hela Finland åren 1998 2012 (Tike 2013). Hektarskördarna har inte sjunkit utan hållits oförändrade, och för höstsädens del ökat. Professor Pirjo Peltonen-Sainio, MTT. Intervju 27.11.2013. 14

Stallgödsel, organiska gödselmedel och återvinning av näringsämnen Påstående 13: Biogasanläggningar är lösningen på stallgödselproblemet. I en biogasanläggning behandlas organiskt material, såsom stallgödsel, i en anaerob mikrobiologisk process. Som slutprodukter bildas biogas och rötrest. Biogasen kan utnyttjas för el- och värmeproduktion, eller efter höjning av metanhalten också som trafikbränsle. Rötresten innehåller organiskt material som inte nedbrutits, inklusive alla ursprungliga näringsämnen och spårämnen. Påståendet stämmer i den meningen att man med hjälp av biogasen kan få större nytta ur stallgödseln än som rågödsel. Med hjälp av en biogasprocess kan man utnyttja energiinnehållet i stallgödseln. Dessutom utnyttjas kvävet i stallgödseln effektivare, då organiskt kväve nedbryts i löslig form. Om rötresten sprids ut under växtperioden utnyttjar växten kvävet direkt, och utsläppen minskar. Ur rågödsel frigörs kvävet inte nödvändigtvis just då när växten kan utnyttja det bäst. Biogasprocessen minskar också utsläppen i gasform från stallgödseln. Detta minskar också luktolägenheterna, vilket gör spridningen på åkern mera godtagbar. Å andra sidan löser biogasprocessen ensam inte någonting, utan hela stallgödselkedjan måste fungera väl (se bild 13). Skedena före och efter biogasanläggningen är minst lika viktiga med tanke på stallgödselns optimala utnyttjande och miljöpåverkan som själva biogasprocessen. Stallgödseln borde till exempel föras så färsk som möjligt till biogasanläggningen, så att lätt nedbrytbart organiskt material och kväve inte försvinner som gasformiga utsläpp. Näringsämnena som finns i stallgödsel och annat råmaterial för biogasprocessen försvinner ingenstans under processens gång. Vid spridning av rötresten gäller samma rekommendationer som för stallgödsel: Den bör spridas under växtperioden enligt växtens behov, helst genom placeringsspridning och nedmyllning. På grund av den högre halten av lösligt kväve är rätt spridningssätt ännu viktigare än för rågödsel. Till större biogasanläggningar kan man samla ihop näringsmängderna som rör sig på området till ett ställe. Man bör då vara speciellt uppmärksam vid utnyttjandet av rötresten. De stora biogasanläggningarna har en separering, som delar upp rötresten i en fast del med högt fosforinnehåll och en flytande del som innehåller mycket kväve. Det rekommenderas att dessa förädlas vidare till ännu mera koncentrerade gödselprodukter. Biogasprocessen ger förnybar energi och effektiverar utnyttjandet av kvävet i stallgödseln. En rätt genomförd biogasprocess minskar de gasformiga utsläppen och luktproblemen från stallgödseln. Biogasprocessen löser ensam ingenting, utan hela stallgödselkedjan måste byggas upp på rätt sätt. Näringsämnena i stallgödseln försvinner inte i biogasprocessen. För spridningen av rötresten gäller samma rekommendationer som för stallgödsel. Stora biogasanläggningar samlar ihop stora mängder näringsämnen till ett ställe, och behovet av ett effektivt utnyttjande av rötresten accentueras. BIOGAS värme, el, trafikbränsle DJURSTALL -snabb insamling och inmatning av gödseln REAKTOR 20-30 dygn ANLÄGGNING EFTERGASNINGS- BASSÄNG - möjl. länge LAGER - Täckt Vidarebehandling SPRIDNING - Växtperioden - Växtens behov - Spridningsmetod Bild 13. Stallgödselkedjan vid produktion av biogas. Med tanke på kontrollen av miljöpåverkan är skedena i kedjan före och efter anläggningen minst lika viktiga som det som händer i anläggningen. Då det gäller kontrollen av näringsämnena är det som händer efter anläggningen allra viktigast. Specialforskare Sari Luostarinen, MTT. Intervju 12.11.2013. Luostarinen, S. (red.) 2013. Biokaasuteknologiaa maatiloilla 1: Biokaasulaitoksen hankinta, käyttöönotto ja operointi - käytännön kokemuksia MTT: n maatilakohtaiselta laitokselta / Sari Luostarinen (red.). MTT Raportti 113. Jockis. Luostarinen, S., Paavola, T., Ervasti, S., Sipilä, I. & Rintala, J. 2013. Lannan ja muun eloperäisen materiaalin käsittelyteknologiat. MTT Raportti 27. Jockis. 15

Påstående 14: Med mineralgödselmedel vet man vad man sätter ut på åkern. Näringsämnena i stallgödseln kan inte utnyttjas effektivt av växterna. Svaret består av två delar: 1: Noggrannhet = hur exakt man vet vilka näringsämnen som sätts ut på åkern. 2: Effektivitet = hur effektivt stallgödselns näringsämnen kan utnyttjas av växterna. Gällande noggrannheten är påståendet sant i den meningen, att näringshalterna varierar i såväl torrgödsel som i lätt förädlade organiska gödselmedel såsom rötslam. I dessa känner man bara till de genomsnittliga näringshalterna. Flytgödseln är å andra sidan homogenare, och i längre förädlade gödselmedel såsom fosforhaltigt torrgranulat och kvävevatten känner man till näringshalterna exaktare än i till exempel rötslam. Om odlaren strävar efter en hög skördenivå är det viktigt att gödslingen optimeras, i synnerhet gällande kvävet. Det är ändå viktigt att näringen i stallgödseln utnyttjas, och man känner till näringshalterna i stallgödseln med en noggrannhet som är tillräcklig för många gårdars behov. Om mineralgödseln i samband med sådden placeras nära fröet, kan växten utnyttja den bättre än stallgödsel som sprids jämnt över hela arealen. Stallgödselns näringsämnen är ändå väl tillgängliga för växterna. En del av stallgödselns näring är i löslig form och genast tillgänglig för växterna, medan en del är bunden till stallgödselns organiska material. Ungefär hälften av näringsämnena i stallgödsel frigörs (mineraliseras) för växternas behov under spridningsåret, en tredjedel under följande år och en sjättedel under det tredje året. Genom att sprida ut stallgödseln på våren och anlägga ett bestånd som kontinuerligt använder måttligt med näringsämnen, kan man ta tillvara cirka 60 % av totalkvävet i stallgödseln via skörden som bärgas under de tre första skördeåren. Verkningsgraden är i samma storleksklass som vid användning av konstgödselkväve. För fosforns del uppnår man till och med en bättre verkningsgrad än med konstgödsel. Den optimala växtligheten då det gäller att utnyttja näringen i kreatursgödsel är till exempel ett vallbestånd som anläggs i skyddssäd. På så vis undviker man en situation då det tidvis inte finns någon aktiv näringsupptagning på åkern. Ettårig vårsäd är ett klart sämre alternativ, medan höstsäd mellan vårsäden förbättrar situationen något. De största näringsläckagen uppstår i slutet av växtperioden, på vintern och våren före växtperioden inleds. Användningen av stallgödsel och organiska gödselmedel är motiverad också därför att den ökar halten organiskt material i marken, som när det nedbryts ger näring åt mikroorganismerna i jordmånen och på så vis upprätthåller markens aggregatstruktur. Man känner till näringshalterna i mineralgödselmedel exaktare än i stallgödsel. Om mineralgödseln i samband med sådden placeras nära fröet, kan växten utnyttja den bättre än stallgödsel som sprids jämnt över hela arealen. Man känner till näringshalterna i stallgödseln med en noggrannhet som är tillräcklig för många gårdars behov. Då stallgödseln sprids på våren och man anlägger ett bestånd som kontinuerligt tar upp måttligt med näringsämnen, når man en god effektivitet i näringsanvändningen. Gödselslag Nöt, flytgödsel Nöt, torrgödsel Svin, flytgödsel Svin, torrgödsel Höns, torrgödsel Torrsubstans (%) 6,3 25 4,0 34 55 Ntot (kg/t) 3,5 6,2 4,4 8,5 19 Nlösl (kg/t) 2,1 2,0 2,9 2,6 8,2 P (kg/t) 0,58 1,8 0,92 4,9 9,2 Bild 14: Stallgödselns genomsnittliga närings- och torrsubstanshalter i Finland (Luostarinen m.fl. 2011). Ntot = totalkvävehalten, Nlösl = Halten lösligt kväve, P = Fosforhalten Specialforskare Tapio Salo, MTT. Intervju 7.10.2013. Äldre forskare Pentti Seuri, MTT. E-postkontakt 2010. Luostarinen, S., Logrén, J., Grönroos, J., Lehtonen, H., Paavola, T., Rankinen, K., Rintala, J., Salo, T., Ylivainio, K. & Järvenpää, M. (red.) 2011. Lannan kestävä hyödyntäminen. HYÖTYLANTA -tutkimusohjelman loppuraportti. MTT Raportti 21. MTT, Jockis. 16

Påstående 15: Fosfor läcker ut då reningsverksslam används vid grönbyggande. Användningen av reningsverksslam vid grönbyggande utgör en kväve- och fosforkälla, men jämför med andra utsläppskällor är den inte speciellt stor: belastningen motsvarar uppskattningsvis 1,3 % av hela landets fosforbelastning och 0,3 % av kvävebelastningen (Kangas & Salo 2010). Även om större mängder näringsämnen per hektar urlakas från växtunderlagen vid grönbyggande med reningsverksslam än från jordbruksmarken, är den totala mängden näringsämnen i det reningsverksslam som uppstår årligen inte speciellt stor i förhållande till näringsmängderna i den konstgödsel och stallgödsel som används i jordbruket (se bild 15). Beräkningen innehåller betydande osäkerhetsfaktorer, och det behövs mera information om till exempel var och på hur stora arealer växtunderlag baserade på reningsverksslam används. Vid grönbyggande borde man snabbt få en växtmassa på växtunderlaget för att binda jorden och minska erosionen. Grästäcket minskar den totala urlakningen av näringsämnen. I reningsverksslam och produkter som framställs av detta är fosforn bunden till järn eller aluminium och dess vattenlöslighet är liten, cirka 5 % av totalfosforn. På längre sikt frigörs ändå fosforn, och på grästäckta områden samlas fosforn på ytan om klippningsresterna inte förs bort. En större mängd näringsämnen per hektar urlakas från växtunderlagen vid grönbyggande med reningsverksslam än från jordbruksmarken. Totalbelastning är inte speciellt stor jämfört med andra utsläppskällor. Puhdistamolietteen, Näringsmängderna väkilannoitteiden från rötslam, konstgödsel ja lannan och stallgödsel i Finland ravinnemäärät Suomessa tonnia/vuosi ton/år 160000 140000 120000 100000 80000 60000 Rötslam Puhdistamoliete Konstgödsel Väkilannoite Lanta Stallgödsel 40000 20000 0 Kväve Typpi Fosfori Bild 15. De uppskattade totala mängderna näringsämnen i det reningsverksslam som uppstår i Finland är inte speciellt stora jämfört med näringsmängderna i den konstgödsel och stallgödsel som används i jordbruket (Kangas och Salo 2010). Dessutom är fosforn i reningsverksslammet i en mindre löslig form än i konstgödsel och stallgödsel. Specialforskare Petri Ekholm, Finlands miljöcentral. Intervju 5.10.2013. Specialforskare Tapio Salo, MTT. Intervju 7.10.2013. Kangas, A. & Salo, T. 2010. Viherrakentamisen vaikutukset Envirogreen. Finlands miljöcentral & Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi. 17

Ekologisk odling och naturenligare odlingsmetoder Påstående 16: Med ekologisk odling mättar man inte världens befolkning. Det nuvarande systemet för matproduktion och konsumtion är både orättvist och resursslösande. Hungerproblemet är ett samhällsproblem, som hänger samman med fattigdom och ojämlik fördelning av resurser. Jämnt fördelad skulle mängden mat som produceras i världen räcka till för alla. Det nuvarande matsystemet har stor miljöpåverkan, som kan minskas genom en minskning av matsvinnet och köttkonsumtionen samt med naturenligare odlingsmetoder än idag. Man kan snarast säga att naturenligare odlingsmetoder, dvs. återvinning av näringsämnen och ett produktionssätt där man värnar om och stöder sig på naturens mångfald, är en nödvändighet. I de utvecklade västländerna innebär detta en miljövänligare, och globalt sett en mera ansvarsfull matproduktion. Västländernas matförsörjning får inte försämra de fattigas möjligheter att producera mat, och inte heller orsaka miljöförstöring i utvecklingsländerna. Det är sant att hektarskördarna vid ekologisk produktion i västländerna i allmänhet blir lägre än vid konventionell produktion. Det finns dock inget behov av att öka matproduktionen i de utvecklade länderna, utan man borde i stället producera en sundare mat med större omsorg om miljön. Ekologisk produktion minskar matproduktionens miljöbelastning och ökar resurseffektiviteten. I Finland skulle det med den nuvarande åkerarealen i ekologisk produktion vara möjligt att producera baslivsmedel motsvarande totalkonsumtionen i Finland (Koikkalainen m.fl. 2011). I utvecklingsländerna är det återigen möjligt att mångfaldiga skördarna med ekologiska produktionsmetoder. Man talar då inte om certifierad ekoproduktion, utan om ekologiskt vettiga metoder som upprätthåller och följer ekosystemens funktion. Dessa kan användas också av de fattiga odlarna. Mineralfosforresurserna håller till exempel på att ta slut, och ändå transporteras gödselfosfor genom matsystemet och blir en miljöbelastning. Ett ekologiskt produktionssätt baserar sig återigen på återvinning av näringsämnen. I industriländerna blir hektarskördarna vid ekologisk produktion lägre än vid konventionell produktion. I utvecklingsländerna och i synnerhet i Afrika kunde småbrukarnas skördar mångfaldigas med goda ekologiska odlingsmetoder. Naturenligare odlingsmetoder är en nödvändighet för att minska miljöbelastningen Bild 16: Majs torkas på ett tak i norra Ghana. I utvecklingsländerna uppstår största delen av matspillet under lagringen, och i industriländerna igen går stora mängder mat till spillo till följd av de slösaktiga konsumtionsvanorna. Bild: Kati Berninger Professor Juha Helenius, Helsingfors universitet. Intervju 22.10.2013. Specialforskare Helena Kahiluoto, MTT. Intervju 31.10.2013. IAASTD. 2009. International Assessment of Agricultural Knowledge, Science and Technology for Development. Synthesis Report. Koikkalainen, K., Seuri, P., Koivisto, A., Tauriainen, J., Hyvönen, T. & Regina, K. 2011. Luomu 50 mitä tarkoittaisi, jos 50 % Suomen viljelyalasta siirtyisi luomuun. MTT Raportti 36. MTT Jockis. 18